feb 25

Jag fyller 43 och firar sportlov i Örebro

25 februari 2019

I dag blir det favorit i repris från förra årets firande, men nu med ett år äldre barn. Och i år ska jag inte glömma plattången! 25 februari 2019 på Pinchos i Örebro.

Idag är det min födelsedag och jag gör precis som förra året, firar min födelsedag i Örebro. Varför i herrans namn då, undrar du kanske? Vi har inte möjlighet att åka på någon längre resa till solen eller snön i år heller, så vi kör favorit i repris från förra året. Gustavsvik eller Lost City, äventyrsbadet i Örebro, i kombination med ett bra hotell inne i Örebro blir en finfin födelsedag.

Det är roligt att göra något tillsammans med barnen och i år är ju faktiskt båda två ett år äldre. Tvååringen följde hjälpligt med förra året, men i år tror jag att hon vill testa att åka vattenrutschkanor hon också. Hon är lite rädd för att få vatten i ögonen, men annars älskar hon att vara i vatten och att simma med simväst på. För den utan barn låter det väl som ett vansinnigt sätt att fira sin födelsedag på, men barnens glädje är faktiskt till stor del även min glädje.

Jag önskar mig inget speciellt. Jag har däremot laddat upp för att handla på bokrean och jag har köpt mig både en Kindle och en Storytel reader. Så jag behöver ingenting. Jo, jag behöver ett hus. Ett hus önskar jag mig!

feb 24

Så blev jag besatt av dockskåp

Selma och hennes dockskåp

Selma och hennes dockskåp. Notera att mamman sitter vid datorn!

Min yngsta har fått mitt gamla dockskåp. Sonen fick det först, men han tyckte inte att det var så roligt att leka med. Först förstörde han alla saker i det och när han blev äldre blev det mest förvarning av andra saker. Nu har Selma fått det och även om hon fortfarande inte är stor nog (inte fyllt fyra än) så har jag sett att hon verkligen leker med det.

När vi går till förskolan från vårt nya hem går vi förbi en affär som säljer stora dockskåp. Varje dag stannar vi och tittar och Selma berättar vad hon vill ha till sitt dockskåp. Vi kan inte köpa grejerna där för att de är för stora, så jag började så smått googla i fredags. Idag har jag varit engagerade i tiotalet auktioner på Tradera. Hittills har jag fått mat, ett mjölkpaket, teburkar och en retro-telefon.

Selma önskar sig mer leksaker till barnen, en gunga och mest av allt – en bebis och saker till den. Eftersom hon inte har Lundby-dockorna är en bebis som passar in kanske det svåraste att hitta. Men vi får komma på något! Sedan önskar hon sig leksaker till barnen och gärna leksaksbilar för dem att sitta i.

Mitt dockskåp är inte Lundby, utan ett äkta Lager. Pappa har snickrat det till mig och sedan satt i lampor till Hugo. Mamma har tapetserat det till Hugo. Nu när det togs fram till Selma har pappa gjort lite enkla justeringar och lagningar. Kvar att lösa är om det går att sätta upp en gunga i barnens rum.

Vi har önskat oss nya möbler i julklapp eftersom de som fanns var min mammas gamla och de är rätt slitna. Några av mina gamla Lundby-möbler finns och är i fint skick. Jag såg på Tradera att ett skåp  allmogestil, identisk med ett av mina gamla, gått för åtskilliga hundralappar. Mitt är dock inte till salu. Det ska stå fint i det nya vardagsrum som växer fram med blandning mellan gammalt och nytt (rummet längst ner till höger).

Nu ser vi fram emot alla nya saker!

feb 23

Jag har läst något från varje land i Asien

Asien

Min läsresa runt jorden börja närma sig sitt slut. Nu har jag gått i mål i den näst sista världsdelen, som blev Asien. Asien och Afrika har så många länder och det var rätt så naturligt att de blev kvar till sist. I Asien fanns det ganska många svåra länder, men boken Arab Women Writers har gett mig många värdefulla noveller från Mellanöstern. Maldiverna och Brunei var svåra nötter att knäcka och sista boken ut blev Palpasa Café av Narayan Wagle från Nepal.

Det går inte att säga något specifikt som kännetecknar asiatisk litteratur. Det är ju allt från Mellanöstern till Sydostasien och det är inte så mycket som förenar de områdena. Jag har läst fantastiska kvinnoberättelser och jag har hittat många fina pärlor som beskriver det land och den kultur författaren kommer ifrån. Det har också varit en hel del knepigt och mycket som fallit i glömska så fort det blivit utläst.

Jag har även läst från alla länder i Europa, Sydamerika, Nordamerika och Oceanien.

Asiens länder och vad jag läst

Afghanistan: Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta litteratur som är utgivet i Afghanistan. Först läste jag Kalhed Hosseinis Tusen strålande solar, men kände att jag ville ha någon författare som bott längre i landet. Då hittade jag kortromanen The pair of purple shoes av Mina Qarabaghi, som flytt från Afghanistan som tonåring och idag lever i Tyskland.

Armenien: Jag hittade en feministisk poet, Shushanik Kurghinian, vars bok I want to live från 1907 fanns i delar på google books. Originalboken var för dyr att klicka hem på Amazon.

Azerbajdzjan: Här bestämde jag mig att den judiska tyska författaren Olga Grjasnowa, fick räknas, Hon är född i Azerbajdzjan och boken Ryssar är såna som gillar björkar, utspelar sig delvis där.

Bahrain: Jag hittade en bok, Arab women writers, som gav mig novellerna In the recess of Memory och Questioning av Fawziya Rashid.

Bangladesh: Boken En gyllene tid av Tahmima Anam var spännande om inbördeskriget i landet.

Bhutan: Här hittade jag en bok om kvinnors situation i landet. Kunzang Chodens The circle of karma var en riktigt fin pärla.

Brunei: Jag hittade boken Moments of nil som kanske egentligen mer skulle vara en filippinsk bok, men det fick räknas till Brunei eftersom författaren flyttade dit som fjortonåring och numer bor där.

Burma: Som läget är nu känns det inte så roligt att Burma får representerad av Aung San Suu Kyi, men nu blev det så. Jag läste Letters from Burma innan förföljelserna av muslimer blev kända.

Filippinerna: Här skäms jag lite för nu finns det mer litteratur från Filippinerna att tillgå. Jag har läst poesi av Magdalena Jalandoni samt skrivit om henne, men tar med mig att en framtida utmaning borde vara att läsa mer från Filippinerna.

Förenade Arabemiraten: Från Arabic women writers läste jag novellen Bittersweet memories av Zabya Khamis.

Georgien: Jag läste flera noveller ut Georgien berättar, bland annat Nina av Ana Kordzaia-Samadashvili.

Hongkong: Det är ingen självständig stat, men jag ville ändå inte att Hongkong ska representeras av Kina efter allt som händer där. Jag har läst Xu Xi och hennes roman The unwalled city – a novel of Hong Kong.

Indien: Kvinnor på ett tåg av Anita Nair är fantastiskt bra. Jag har även läst nobelpristagaren Rabindranath Tagore.

Indonesien: Jag har läst indonesiska noveller men också Jordens dans av Oka Rusmini.

Irak: Det finns inte mycket irakisk litteratur att hitta, så jag valde att läsa tre noveller av Daisy al-Amir ur Arabic women writers.

Iran: Persisk litteratur finns det betydligt mer av och här är en stor favorit Persepolis, en grafisk roman om en kvinnas uppväxt i Iran under revolutionen. Boken är skriven av Marjane Satrapi.

Israel: Kvinnliga författare från Israel fanns inte så många som jag trodde. Jag har tidigare läst Exodus av Leon Uris, men har hittat en kvinnlig författare, Lizzie Doron. Av henne läste jag Varför kom du inte före kriget?.

Japan: Nobelpristagarna Kenzaburo Oe och Yasunari Kawabata har jag läst. Under avdelningen märkliga böcker ha världsläsningen tagit mig till  Hitomi Kanehara och hennes bok Ormar och piercing.

Jemen: Från Arabic women writers läste jag Ramziya Abbas al-Iryanis Her apparent.

Jordanien: Från Arabic women writers läste jag  Suahyr al-Talls The Gallows.

Kambodja: Jag har läst kambodjanska noveller inklusive Pal Vannariraks Som ett rinnande vatten. Jag har även läst Molyda Szymusiaks självbiografi om Pol Pots skräckvälde, Om dessa tiga…

Kazakhstan: Här har jag nog läst en av de märkligaste böckerna i hela den här utmaningen, spökhistorien Almaty-Transit av Dana Mazur.

Kina: Här finns det mycket litteratur och jag nämner en där författaren bor och är verksam i Kina, Shanghai baby av Wei Hui.

Kirgizistan: Jag läste nationens stora författare, som även finns på svenska, Tjingiz Ajtmatov och romanen Dzjamilja.

Kuwait: Från Arabic women writers läste jag Layla al-Uthmans The picture.

Laos: Här var det rikgit svårt att hitta litteratur. Jag läste novellsamlingen Mothers beloved av Outhine Bounyavong.

Libanon: Jag tyckte mycket om den grafiska barndomsskildringen Svalornas lek av Zeina Abirached som handlade om inbördeskriget i Libanon.

Malaysia: Rismodern av Rani Manicka är en fantastisk roman om Malaysias historia!

Maldiverna: Jag läste novellen Island Road av Ibrahim Waheed på nätet, i brist på annan litteratur från Maldiverna.

Mongoliet: Här läste jag en fin bok av en författare som tillhör den kinesiska minoriteten, Balajieyi och romanen Ett brokigt band om renens horn.

Nepal: Jag läste Palpasa Café av Narayan Wagle och slogs av hur feministisk den var.

Nordkorea: Vid sidan av litteratur om flykt såsom För att kunna leva av Yeonmi  Park, har jag läst regimtrogna Hwa-Won Lim och den moralistiska The fifth photograph.

Oman: Jag läste den prisbelönta Celestial bodies av Jokha al-Harthi.

Pakistan : Kamila Shamsie är född och uppvuxen i Pakistan och jag har läst hennes roman Brända skuggor.

Palestina: Jag läste en novellsamling med unga palestinska författare där bland annat Reema Zaquouts novell Butterfly ingick.

Qatar: Jag hittade en samling dokument och berättelser av unga människor från Qatar, i huvudsak kvinnor. Texterna har valts ut av Carol Henderson och Rajakumar Mohanalakshmi och bokens titel är Qatari Voices.

Saudiarabien: Jag har läst romanen Flickorna från Ryadh av  Rajaa Alsanea.

Sri Lanka: Här har jag läst Brixton beach av Roma Tearne, som också finns på svenska.

Sydkorea: Av alla fina sydkoreanska böcker jag har läst, tycker jag nog bäst om Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin.

Syrien: Jag har läst fantastiska Samar Yazbek och bland andra  romanen En mörk strimma av ljus.

Tadzjikistan: Jag har läst  Andrej Volos, som tillhör den ryska minoriteten i Tadzjikistan. Hans Hurramabad finns på svenska.

Taiwan: Jag läste  Li Angs Slaktarens hustru.

Thailand: Det är svårare än man tror att hitta litteratur från Thailand. På svenska finns Sightseeing av Rattawut Lapcharoensap. För feministbiblioteket läste jag ungdomsromanen The happines of Kati av Jane Vejjajiva.

Turkmenistan: Här finns det faktiskt en författare som är översatt till Svenska. Ak Welpasar bor i Sverige, men skriver på turkmenska. Jag läste Legenden om Aypi.

Uzbekistan: Jag hittade en uzbekisk feminist, Halima Xudoyberdiyeva, men tyvärr inget mer verk av henne än ett par översatta dikter på nätet.

Vietnam: Kim Thuy är min favorit-vietnames och jag älskar exempelvis hennes Ru. Men eftersom hon bor och är verksam i Kanada väljer jag att också nämna Phan Thi Vang Anh och hennes novellsamling När man är ung och andra noveller.

Östtimor: Som alla andra världsomläsare har jag läst Luis Cardoso och romanen Krönika om en överfart.

feb 22

Recension: Wagle, Narayan; Palpasa Café; 2005

Palpasa CaféNarayan Wagle kommer från Nepal och Palpasa Café är min representant för Nepal i jorden runt-läsningen. Wagle är en man, men det visade sig att hans antikrigsroman även är en feministisk roman om en kvinnas önskan att leva sitt eget liv, utan krav från familj och traditioner.

Drishya är konstnär och han träffar av en slump Palpasa på en resa till Goa. Han fascineras av henne, men de utbyter inga kontaktuppgifter. Åter i Katmandu springer han på henne igen och deras vänskap ska kantas av slumpmässiga möten. Palpasa älskar Drishyas konst och de träffas bland annat på Drishyas galleri. Drishya träffar även Palpasas mormor och en vänskap utvecklas dem emellan. Palpasas föräldrar bor i USA, men hon vill flytta tillbaka till Nepal som är hennes födelseland, eftersom hon tycker att livet som utlänning har blivit hårdare efter 9/11. Mormodern vill att Palpasa ska gifta sig Drishya.

Efter inledningen med den eventuellt spirande romansen mellan Drishya och Palpasa, får Drishya ett erbjudande att åka hem till sin födelseby i bergen. Där är de krig och maoistiska rebeller lurar lite överallt. Drishya blir oerhört tagen av vad han ser och han se barn som förlorar sina föräldrar, föräldrar som förlorar sina barn och själv ser han sin bästa vän dö. När han återvänder till Katmandu är inget sig likt.

Det var en mäkrlig bok. Den första delen var någon form av kärlekshistoria. Sedan blir den en bok om krig. I slutet av boken kommer ännu en märklig vändning, men ska inte avslöja hur. Som historia fick jag inte riktigt ihop det, men jag var glad över att överraskas av bokens feministiska innehåll. Jag tänkte först att den var lite traditionell och konservativ för att Drishya är sådan mot Palpasa. I slutet av boken ger hon honom en utskällning för det och säger att det är därför de aldrig blivit ett par.

Beskrivningen av Palpasa skiftar under berättelsen gång. Först blir hon höjd upp på en piedestal av Drishya och det känns inte särskilt feministiskt. Sedan låter hon själv Drishya och oss läsare förstå att hon vill leva som en fri kvinna, välja sitt eget liv och vägrar att styras av en man, sina föräldrar eller hennes kulturs seder och bruk. Det var ord och inga visor och jag tycker att Palpasa och Palpasa Café förtjänar en plats i Feministbiblioteket för denna fantastiska kvinna, samt för ifrågasättande av mansrollen.

Läs mer: Adlibris, Bokus

feb 21

Feministisk bokcirkel Söder: Handbok för städerskor

Handbok för städerskor

Idag har jag träffat min bokcirkel igen och denna gång återigen på Gunnarsons konditori. En av oss var supersugen på semlor och de har goda vegansemlor där och då bestämde vi oss för att göra ett tillfälligt återbesök på vårt gamla hak. Jag åt också en selma, men en vanlig.

Handbok för städerskor

Till idag hade vi läst en riktig tegelsten, Lucia Berlins Handbok för städerskor. Det är en novellsamling som satts ihop 2015 och består av noveller om Berlin skrivit under sin livstid. Hon dog 2004. Med andra ord är det inte hon själv som komponerat ihop samlingen.

Helheten

Jag har skrivit om boken här och jag tyckte den var ganska så seg, men författaren har ett fin språk. Novellen Handbok för städerskor älskade jag och anser den vara en av de bästa noveller jag har läst. De andra älskade boken och tyckte inte riktigt att det gick att urskilja noveller från varandra. De hade svårt att förstå att jag kunde se en novell som fantastiskt och resten av boken ganska grå.

Sättet Lucia Berlin berättar

Vi diskuterade att novellerna var små inblick i människors liv. Liv som inte sällan var ganska så miserabla. En beskrev det som att vi få öppna en dörr, titta in och sedan stängs dörren igen. Samtidigt som det är korta noveller så får vi ofta lära känna karaktärerna på djupet.

Hur vi läste boken

De andra två hade inte läst hela boken, men kände nu att de inte hade någon brådska att läsa ut det. De kände att de var en bok som man läser en novell då och då i och kanske till och med en bok att äga. Jag håller med dem lite och mitt hetsläsande bidrog kanske lite till att jag inte heller gillade den. Men å andra sidan så längtade jag inte efter att ta det lugnt och spara noveller till senare.

Nästa bok

Vi funderade på att läsa Eileen Changs Ett halvt liv av kärlek som jag läser just nu, men det beror lite på tillgängligheten på biblioteken. Att skörda ben av Edwidge Danticat var också på tapeten. Men där är också problemet tillgänglighet, som det ofta är när det kommer till nya böcker. Vi får se vad vi kommer fram till helt enkelt!

feb 20

Recension: Wirsén, Stina; Vem är stor?; 2015

Vem är stor?Jag har nästan helt tappat att skriva om barnböcker, men känner att jag måste skriva om Stina Wirséns böcker som älskats av Hugo och nu älskas av Selma. I Vem är stor? har karaktärerna Nalle, Nallegisen, Gula katten, Fågel och Kanin vuxit upp och en ny generation tar vid. Men först får vi veta vad som hänt vännerna!

Nalle bor ihop med Blå katten och de har två barn. Vi får följa Nalle en helt vanlig morgon, med busiga barn och borttappad mobil. Kanin jobbar som förskolelärare, Nallegrisen är polis och Gula katten är ute och går med ägg i en barnvagn. Han har träffat en duva. På väg hem från förskolan träffar Nalle även Kanins mammor och Fågels föräldrar. Fågel är ute och reser och ingen vet när hon kommer tillbaka.

Första gången jag läste Vem är stor? fick jag en smärre chock när jag insåg att Nallegrisen är en hon. Vet inte varför jag alltid föreställt mig henne som kille och tror att hennes kön aldrig tidigare nämnts. Sedan är det väl ganska väntat att Nalle visar sig vara illustratör och författare. Lite fint att författaren porträtterar sig själv som en nalle.

Det finns fler böcker med de nya barnen som handlar om skilsmässa, barn som inte föds, att resa och att få syskon. Jag återkommer med dessa, våra favoritböcker.

Läs mer: Adlibris, Bokus

feb 19

Recension: Marwood, Alex; Onda flickor; 2012

Onda flickorJag behövde en deckare att lyssna på och så fick jag tips om att Alex Marwood (pseudonym för Serena Mackesy) har Malta som sin favoritplats på jorden. Självklart ska jag läsa henne då, jag som ska till Malta och allt! Onda flickor är hennes första deckare.

Onda flickor torde vara inspirerad av fallet Mary Bell eftersom den handlar om två flickor som dödat ett barn. Idag är de vuxna. Vi får i nutid följa Amber, som är städerska på ett nöjesfält. En dag hittar hon en död kvinna på sin arbetsplats. Kirsty är journalist och kommer till staden för att bevaka händelsen. Det blir värre när ytterligare en ung kvinna blir mördad. Både Amber och Kirsty döljer varsin stor hemlighet och de rör sig båda två i händelsernas centrum.

Onda flickor är en nattsvart thriller om något av det värsta som kan hända, att barn dödar barn. Dessutom verkar hela samhället vända sig mot barnen och i Storbritannien döms barn som dödar också till fängelse. Det var en spännande bok som jag stundvis gillade mycket. Den enda jag fruktade var när jag skulle få höra hur de dödade barnet. Att få höra hur det varit med fängelsevistelser och efterspel för de nu vuxna kvinnorna var också oerhört jobbigt att ta in.

Det var många komponenter som skulle vävas ihop på slutet. Vem är mördaren? Vem är den där creepy Martin som stalkar kvinnor? Kommer hemligheter avslöjas? Och vad hände egentligen när flickorna dödade barnet? Jag tycker inte riktigt att Alex Marwood får ihop det. Det är möjligt att det i ett realistiskt perspektiv är ett bra slut, men jag kände mig inte riktigt tillfredsställd. Boken var på tok för svart för min smak och jag kände att livets orättvisor fick ta överhanden.

Författaren beslyer hur orättvist kvinnliga brottsoffer och brottsmisstänkta behandlas och det gör hon bra. Det är en riktigt bra feministisk thriller och det finns egentligen inget att invända mot innehåll eller språk. Den föll bara inte mig i smaken.

Läs mer: Adlibris, Bokus

feb 18

Recension: Fleiss, Anna & Mancuso, Lauren; Women who rock cross-stitch; 2018

Women who rock cross-stitchFör något år sedan lät jag boken Women who rock cross-stitch följa med i en Adlibris-beställning. Jag älskar korsstygn, men har inte sytt något från boken än. Anledningen till det är nog att jag aldrig vet vad jag ska ha mina alster till. Nu tog jag med mig boken till mitt andrahandsboende, men jag har inte tagit med mina garner, så det dröjer ett tag till innan jag syr något från den. Boken är sammanställd av Anna Fleiss och Lauren Mancuso.

Women who rock cross-stitch är en bok med korsstygnsmönster av rockstjärnor. Det är bland andra Madonna, Dolly Parton, Janis Joplin och Whitney Houston. Det är bilder av dem och även mönster på låttitlar och citat från texter. Flera av dem har varit mina idoler i tonåren, men det har kanske inte riktigt känns aktuellt att brodera Madonna för att sätta upp henne på väggen. Men nu när jag bläddrade igenom boken igen så funderar jag över Aretha Franklin. Hennes musik betydde mycket för mig som ung och jag älskar musiken fortfarande. Om inte annat finns det alltid plats för en broderad tavla med texten R*E*S*P*E*C*T.

Jag älskar initiativ som Women who rock cross-stitch! Det är verkligen hedervärt att försöka modernisera den, enligt mig, absolut roligaste handarbetesformen. Jag vill verkligen sy mer moderna mönster som inte är fula blommor och tråkiga tomtar. När jag bara kommer på vad jag ska ha en broderad Madonna, Aretha eller Janis så kommer jag att brodera dem!

(Jag kollar jag efter länkar och bilder till det här inlägget och inser: Det finns en till! Med feminister! Jag återkommer när jag införskaffat den.)

Women who rock cross-stitch

Läs mer: Adlibris, Bokus

feb 17

Recension: Frostenson, Katarina; K; 2019

KJag har läst Katarina Frostensons K (Polaris). Jag kände efter Matilda Gustavssons Klubben, att jag borde läsa K för att även den andra sidan i denna märkliga historia. Jag hade hört ganska mycket om boken innan jag läste den så jag hade inte skyhöga förväntningar på den.

Katarina Frostenson är poet och på ett poetiskt språk beskriver hon Svenska akademiens kris ur henne och hennes älskares situation. Det som händer är fruktansvärt. Hennes make är missförstådd och de som anklagar honom gör de av andra orsaker än att de verkligen blivit utsatta för något. Kort sagt är det fruktansvärt, fruktansvärt synd om Katarina och Jean Claude. Hemskast av alla i boken är SD, för oss mer känd som Sara Danius. K och hennes älskade tvingas fly landet för att slippa utsättas för allt hat och hot.

Det är som att kliva in i en annan värld när man läser K. De otaliga vittnesmål som berättar om Arnaults övergrepp viftas här bort som dumheter. Med sitt fantastiska språk bygger Frostenson upp en martyrbild av sig själv och sin man. I början älskade jag att följa med i språket, men ganska snart blev det för bisarrt. Jag kunde inte skaka av mig innehållet.

Jag är både sugen och inte sugen på att läsa poesi av Katarina Frostenson. Hon skriver otroligt bra. Samtidigt känner jag att jag kommit närmare personen i och med K och så nära ville jag nog inte komma. I alla fall inte om jag ska kunna njuta av hennes poesi. Det är ingen vacker bild. Det är alldeles för mycket offerkofta för att det ska finnas något bra i det hela.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Aftonbladet, Expressen, DN, SvD

feb 16

Porrfri barndom vs Elza Dunkels

Elza Dunkels

Elza Dunkels

Jag kan inte låta bli att skriva om detta med Porrfri barndom och porrfilter i skolans datorer. Elza Dunkels är en fantastisk kvinna som driver ett ständigt krig mot porrfilter. Varför? Jo, för att det inte fungerar. Det går att filtrera bort kommersiell porr, men för att få bort all porr tar man oftast också bort möjligheter att nå sidor om HBTQ och annat som våra ungdomar bör kunna komma åt. Nu när skolor verkligen inför dessa filter, tycker jag det är viktigt att lyfta frågan. Samtidigt oroar jag mig för att porrfilter kan sprida sig till andra grupper.

Anledningen till att jag känner att jag vill skriva om detta är att jag har många vettiga människor i mina flöden som faktiskt tycker att porrfilter är en bra idé. Jag kan sympatisera med tanken då jag naturligtvis inte heller vill att mina barn ska exponeras för porr om det går att undvika. Samtidigt så tror jag att rädslan är lite överdriven. När jag var barn exponeras vi för porr varje gång vi gick in i en affär. Inte för att det var bra, men de flesta av oss tog inte heller någon större skada.

Det som gjorde mig extra beklämd var när jag läste Elza Dunkels senaste inlägg i debatten och förstår att hon blivit medvetet missuppfattad av personerna bakom porrfri barndom. Hon skriver på sin blogg angående att hon försett dem med all tänkbar information:

Det var naturligtvis till ingen som helst nytta. Tvärtom! De har använt mina böcker (som jag köpte in och skickade till dem med stora förhoppningar om att kunna vända det hela) som ett vapen mot mig istället. De har medvetet feltolkat och plockat saker ur sitt sammanhang och spridit dessa felaktigheter till sina följare. De har till och med (och det här skulle jag ha svårt att tro själv om jag inte hade sparat en skärmdump) frågat en annan forskare vad han tycker om att jag har sagt att “barn föds med filter i huvudet så de behöver inte porrfilter i datorn”. Gissa vad forskaren svarade?

Läs hela inlägget här.

Det är helt uppenbart att det är starka politiska krafter vi pratar om här. Det är inte längre bara några oroliga mammor i förorten, utan en stark lobbyorganisation. Det är ingen som helst tvekan om att porrfri barndom har fått genomslag. Stockholm stad har redan beslutat att införa ett filter. Nu oroar jag mig för hur stor spridning det kan få. För varför sluta med skolor om man hittat en produkt att sälja? Tänk på att det finns pengar att tjäna här. Kan du erbjuda ett porrfilter som köps in av kommuner och skolor, så kan du tjäna enorma pengar.

Vi ser ett ypperligt exempel på en ohelig allians mellan oroliga föräldrar, politiska krafter som vill förbjuda porr och IT-företag. Vad händer härnäst? Ska arbetsplatser införa dessa filter? Vi bör nog tänka på det innan idén om filtren får för stor spridning. När det pratas mycket om trygga rum och det dessutom kommer att finnas ekonomiska intressen finns det ingen anledning att avfärda idén om porrfilter på arbetsplatser som befängt.

Läs Elza Dunkels eminenta Q&A om porrfilter.