Recension: Blom, Tomas; Titanic; 2020

TitanicJag lyssnar på Historiska medias böcker i serien Världens dramatiska historia som om det vore poddar. Tomas Bloms bok Titanic – den osänkbara drömmen var mycket intressant ur feministisk synpunkt och därför tänkte jag skriva om den här. Det handlar såklart om räddningen där kvinnor och barn fick gå före män ner i livbåtar och mänga män därmed dog i onödan.

Titanics förlisning är mytomspunnen och har skildrats i många format sedan olyckan inträffade 1912. Tomas Bloms bok är skriven före den ödesdigra utflykten ner till vraket förra sommaren. Boken är intressant och går igenom förloppet och hur konstruktionen som var ”praktiskt taget osänkbar” blev till osänkbar i reklamen. Det var så mycket prestige och människor struntade så lättvindigt i säkerhetsregler att det var plågsamt att läsa. De flesta vet att det inte fanns livbåtar till alla och att de som sjösattes inte ens var fyllda till hälften, men boken innehåller ,mycket som var nytt i alla fall för mig.

Det var vid räddningsaktionen som jag tänkte stanna lite extra för att det är här många antifeministiska argument kommit från. ”Kvinnor och barn först” var en devis man skulle rädda efter, vilket fick enormt tragiska konsekvenser med män som skildes från sina familjer och en man som nästan blev skjuten för att han vägrade kliva ut ur en livbåt.

Förutom att det såklart är omoraliskt att göra skillnad på människor utifrån kön när man ska räddas, bygger föreställningen på att kvinnor ska skyddas och män ska vara heroiska. Vi får läsa om män som räddat sig själva och som fått höra att de inte är män, långt efter Titanics förlisning. Förutom allt detta så visade det sig att principen skulle vara mycket ineffektiv och skapa mycket större lidande än vad som behövts.

På Titanic hade personalen inte utbildats i hur de skulle handla vid en olycka, i alla fall inte i den utsträckning som behövts. De visste exempelvis inte hur många människor som gick ner i livbåtarna. Men trots principen kvinnor först, räddades fler män än kvinnor från Titanic i absoluta tal (men det var förstås många fler män än kvinnor på fartyget). De räddade männen kommer främst från besättningen. Istället för att fylla livbåtar till bredden och sedan rädda alla som kunde räddas, blev det ett kaos och ett väljande av människor som ledde till att många som kunde ha räddats, istället dog.

Samtidigt som överklasskvinnorna klev ner i båtarna och deras män satt frackklädda i baren och dog en heroisk död, struntade man länge helt i tredjeklasspassagerarna. Många låsta dörrar och krångliga korridorer gjorde att många inte ens hittade ut. Det här har ju också skildrats i den senaste filmen om Titanic. De enorma klasskillnaderna och synen på människor ur lägre klasser var också orsaken till att det saknades livbåtar (det skulle ta plats från promenadstråken) och att en del båtar inte vände om för att plocka upp människor i vattnet.

Jag blir galen varje gång antifeminister hänvisar till att män riskerar sina liv mer än kvinnor och att detta skulle vara ett argument för att upprätthålla könsmaktsordningen. Det har funnits exempel på när kvinnor fått nytta av sitt kön, i alla fall om man var överklasskvinna på Titanic. Att sådana fördelar skulle försvara att män får fördelar på alla andra områden, är naturligtvis absurt. Inte heller ska kvinnor ”kompenseras” på detta sätt vid olyckor. Som tur är var Titanic inte speciellt representativ ur den synvinkeln. 

Recension: Zapata, Mariana; All Roads lead here; 2018

All Roads lead hereDet var ett tag sedan jag lyssnade på romance, men nu har jag gjort det igen. Mariana Zapata är drottningen av långsam romance och det är ju trevligt, så jag läste hennes All Roads lead here. Roads med stort R även i svensk kontext, för att det är en ordlek. Mariana Zapata är inte översatt till svenska, men det borde något feelgood-förlag ta tag i.

Aurora har blivit utslängd av sin man i Florida och säker sig tillbaka till sin barndoms stad i Colorado. Hon har inte varit tillbaka där sedan hennes mamma försvann spårlöst på en hajk när Aurora var elva år. I Florida växte hon upp hos sin morbror och moster och i vuxen ålder blev hon låtskrivare åt sin man, som är en av USA:s främsta sångare.

I Colorado möts hon av tonårskillen som hyrt ut en garagelägenhet till henne samt hans rosenrasande pappa som bestämt sagt nej till uthyrning. Det är far och son Roads och även om det första mötet är allt annat än trevligt och fader Roads är en tillknäppt person, förstår vi snart vartåt det barkar. Hårt spända muskler och en dreglande Aurora gör det övertydligt.

Det är inte den romantiska delen som gör att jag läser vidare. Det är historien om mamman som försvann och om jetset-livet i Florida. Vad hände egentligen? Vad gjorde den före detta maken och svärmodern? All Roads lead here är också en uppgörelse med det förflutna och att stå upp för sig själv. Så långt är det ett bra tema, men det är inte lika bra utfört.

Det är långsamt och kärleken får växa fram. Bra så, men eftersom boken är lång blir det nästan patetiskt långsamt. Dessutom är det på tok för mycket hänvisningar till den fulländade manliga kroppen. Jag gillade att Roads tar hand om Aurora och först och främst ser till att hon är trygg, men även det går till överdrift och blir nästintill överbeskyddande. Sammanfattningsvis är det en ok bok, men den lämnar ganska mycket övrigt att önska.

Internationella kvinnodagen: Kvinnliga idrottshjältinnor

Olympiska flaggan

Idag är det internationella kvinnodagen och de senaste åren har jag demonstrerat digitalt här på bloggen. I år gör jag som SVT Sport och skriver lite om kvinnliga idrottshjältinnor. Jag är mitt uppe i produktionen av sommarens Berömda och glömda idrottskvinnor där ett brett spektrum av idrottare från olika sporter och olika länder kommer att presenteras.

Jag skriver lite längre om det tragiska ödet som drabbade sovjetiska Jelena Muchina inför hemma-OS i Moskva 1980. Hon drevs till att öva på ett farligt moment som var direkt livsfarligt om förhållandena inte var de bästa. Skadad, trött och omotiverad landade hon på hakan och bröt nacken. Det blev inget OS 1980 för henne och det blev aldrig någon mer gymnastik över huvud taget. Hon fick istället ett liv i rullstol, förlamad från halsen och ner.

Jag skriver också om Tanya Lawrence, kvinnan som borde fått guld på 100 meter i Sidney 2000 om det inte vore för doping och att Internationella Olympiska Kommittén inte har kunna sätta ner foten var gränsen för fråntagning av medalj går.

Sedan tänkte jag uppmärksamma det tjeckoslovakiska idrottsförbundet som på 60-talet inte hade förstått vikten av duktiga idrottsmän än och gärna uteslöt dem som inte tillhörde partiet. Det drabbade i viss mån Emil Zátopek, som jag skrivit om tidigare, men också gymnasten Věra Čáslavská, vars öde jag tänkte gräva lite mer i.

Feministbrud på kulturjakt i Mariehamn

Pommern i Mariehamn

I helgen har jag och storfamiljen på makens sida varit i Mariehamn. Det var resa med båt och som enda sällskap klev vi av Viking Grace i Mariehamn och sedan tog vi en båt tillbaka ett dygn senare (och inte en kvart senare som alla andra). Det är mars och det var inte supervackert i naturen eller i stadsmiljön, men man får ta det för var det är och det blev en helt otroligt trevlig resa. Mariehamn var jättemysigt och det gick att se hur trevligt det förmodligen är när mer folk är där och mer är öppet.

Vi bodde fint och åt gott och promenerade mycket. Ön Mariehamn ligger på är smal och det tar ungefär en kvart att gå från hamn till hamn. Det var tydligt att Åland satsar mycket på inhemskt hantverk och närproducerat, vilket var roligt att se. Jag hittade vackert åländskt hantverk att köpa med hem (jo, jag hittade även julpynt, även om det höjdes på ögonbrynen när jag frågade om det).

Rysslands konsulat i Mariehamn

Vi välkomnades av detta fina när vi promenerade till vårt hotell. Utanför Rysslands konsulat vajar en ukrainsk flagga och någon har satt fina band i ett träd samt en skylt som det står ”Ukrainaplatsen” på.

Ålands Landskapsregering

Ålands Landskapsregering. Härifrån styrs det autonoma Åland. Det ser inte mycket ut för världen i mars, men ligger vackert mot hamnen och är säkert mycket trevligt på sommaren.

Nikolai Sittkoff I Mariehamn

Nikolai Sittkoff var en affärsman som 1865 flyttade sin handelsbod till Mariehamn. Han står staty utanför en galleria i Mariehamn som bär hans namn. Gallerian hade ca 10 affärer, så det var en modell mindre. Men Normal fanns, så allt var som det skulle, tyckte barnen. En man står staty, kanske inte så mycket för en feministisk blogg att uppmärksamma, men konstnären var kvinna, Mia Arentz-Grastvedt från Åland.

Vi var och shoppade lite i andra affärer på Torggatan och bland annat tittade vi in i Mariehamns bokhandel. Där pågick bokrea och till min glädje hade de en särskild hylla med Ålandslitteratur. Tyvärr var priserna extremt höga, även på pocketböcker, så jag valde en bok på rea. Just på Ålandshyllan var rean inte så frekvent förekommande, men jag hittade en, Jag är Ellen av Johanna Boholm. Hittills kan jag säga att det är en poetisk skriven roman om kopplingen mellan människor i olika tidsepoker. Jag återkommer!

Annars är Åland mest känd för den stora fantastiska författarinnan Sally Salminen. 1936 kom hon ut med sin debutbok som togs emot med storm, Katrina, om det hårda livet på Åland runt förra sekelskiftet. Det är en fantastisk roman som jag verkligen rekommenderar och till nästa gång jag åker till Åland ska jag kolla upp var i Mariehamn Sally bodde en tid. Hon trivdes nämligen inte så bra där. Boken togs emot med öppna armar överallt – utom på Åland. Det karga livet var väl lite väl verklighetstroget beskrivet, kan man tro.

Varmans i Mariehamn

Lite varstans i Mariehamn, påminns vi om en tid som varit. I en mataffär på huvudgatan får vi veta att varuhuset Varmans en gång låg där. Bilden ovan är egentligen två bilder som jag satt ihop. En som visar hur det såg ut på utsidan och en bild från insidan. Jag har sökt mer information om Varmans, men har inte hittat så mycket, mer än att det stängde i slutet av 80-talet. Idag låg det en ganska basic mataffär på platsen och namnet på den är inget jag la på minnet.

Gammal bild från Mariehamn

Mariehamn på 20-talet kan ses på väggen utanför en mataffär på Norragatan. Här har det tidigare legat ett matvaruhus på 70- och 80-talet där ålänningar beskrev det som att handla ”som i Stockholm”. Om detta har en före detta medarbetare på varuhuset, Johan Granlund, skrivit om här. Johan Granlund skriver vidare att matvaruhuset skulle vara för ålänningarna och ingen gränshandelsaffär.

Vi köpte chips och godis i affären. Enormt många varor är svenska, men just chipshyllan innehåll inga svenska chips. Själv gick jag lös på Fazerhyllan, som av naturliga skäl, var större än den i svenska butiker.

Gulligt trähus i Mariehamn

På väg till båten såg jag detta gulliga trähus på Norragatan. Jag tog en bild och läste hemma på om Mariehamn. Det är en trästad, vilket vi kunde se, men långt ifrån alla bebyggelse är bevarad. Många trähus är ritade av nordens första kvinnliga byggmästare, Hilda Hongell, som ritade hus efter äldre stil med mycket utsmyckningar. Den typen av hus finns mycket av i den svenska trästaden Hjo.

Sveriges generalkonsulat i Mariehamn

Apropå gulliga hus undrar jag om inte Sveriges generalkonsulat i Mariehamn är världens gulligaste konsulat. Jag har förstås inte jämfört alla och stänger inte dörren för att det kan finnas gulligare, men det är var verkligen otroligt sött. Vackert beläget också på en liten kulle i utkanten av en stor park, nära skeppet Pommern.

Pommern i Mariehamn

Skeppet Pommern i Mariehamn. Otroligt vackert skepp, som man tyvärr inte får gå ombord på under vinterhalvåret. Det finns betydligt mer att göra i Mariehamn om sommaren. Pommern byggdes 1903 som fraktfartyg och seglade över världshaven under många år. Hon gjorde sin sista fraktresa 1939. Sedan 50-talet ligger hon i Västerhamn i Mariehamn, som museifartyg. ”Pommern är världens sista bevarade fyrmastade bark i ursprungligt skick” gick att läsa på skylten intill fartyget.

Nästa gång vi kommer hit tänker jag mig att det är sommar och vi går ombord. Pommern är Mariehamns främsta besöksmål, vilket inte är så konstigt, och hotellet vi bodde på var döpt efter henne. 

Rehab och snösmältning – februarisummering 2024

Hanna och Hanna på Paradoxmuseet

Jag och min svägerska på Paradoxmuseet medan barnen formerade sig för en paradoxmässig bild. 25/2 2024.

Februari är över och det är äntligen mars – en vårmånad! Nu säger min man att det är nu den stora depressionen börjar. Man har precis klarat sig igenom vintern och väntar på våren och våren är bara mörk, grå, kall, våt och lerig. Det kommer att dröja länge innan det är grönt och soligt och varmt. Jättelänge faktiskt. När man föreställer sig vår är det två veckor i maj man föreställer sig. Samma sak med hösten. Den krispiga luften och de röda löven varar i ungefär två veckor. Resten är som den trista våren.

Jobbmässigt har det hänt massor och jag har intervjuat spännande personer och hållit i en jubileumsfest. Dessutom jag har fyllt år i vanlig ordning och jobbat hemma med barnen på sportlov. Jag kämpar på med min rehab för axeln och det går lite upp och ner, men mest upp. Men när snön smälte blev det lättare att ge sig ut och jag har hållit men streak i att träna varje dag minst en kvart.

Min läsning

Min läsning går verkligen på halvfart. Jag lyssnar endel och när jag väl hittar något riktigt spännande kan jag sträckläsa, men jag har inte den där gnistan som jag brukar ha. Kanske är det en utmaning som ska till, kanske måste jag radera Wooduko från telefonen (troligtvis ja, av flera skäl). Nu ger jag mig själv i läxa att komma på en utmaning. Kanske en bok från varje Nato-land? Jag skojar lite, men nåt måste jag komma på!

Läsa jorden runt: Jag ska läsa från 40 länder och läste från ett nytt land i februari och det är heeeeelt patetiskt, det är nämligen Sverige.  Länder lästa i februari:

  • Sverige (!)

Omläsning: Jag har läst om Elefantens öga av Inger Alfvén och den var lite underbar nu som då.

Bokcirkel: Vi ska läsa Senseis portfölj av Hiromi Kawakami från Japan och om jag hade gjort det hade antalet nya lästa länder ökat till det dubbla.

Recension: Robinson, Peter; Innan mörkret faller; 2021

Innan mörkret fallerJag behövde en ny ljudbok och så kom jag på att det var längesedan jag läste Peter Robinson. Jag valde Innan mörkret faller som är hans näst sista bok och som verkade ha ett feministiskt tema (som flera av hans böcker har). Han gick bort höstan 2022, 72 år gammal, så det blir inga fler böcker om Alan Banks. I Sverige gavs han ut på Forum.

Alan Banks hamnar i en utredning som rör hans väns flickvän Zelda. Vännen är Ray Cabbot, kollegan Annie Cabbots pappa. Zelda är mycket yngre än Ray, men de har ett lyckligt förhållande.När boken startar är Zela i Moldavien, där hennes liv startade. Hon bodde på ett barnhem och tiden där var lycklig. När hon skulle flytta därifrån blev hon direkt tillfångatagen och såld som sexslav. Hon är tillbaka för att få reda på vem på barnhemmet som tipsade om att hon var påväg därifrån.

Samtidigt utreds ett mord på en rik man som dött i sin pool på en av sina fester. På en övervakningskamera ser se att en kvinna blir våldtagen på festen. De söker efter kvinnan och efter den som kan ha mördat mannen.

Det var Zeldas historia som fångade mig, men sedan tyckte jag inte riktigt att boken höll. Den andra historien var så rörig att jag inte orkade att hålla uppe intresset länge nog för att förstå alla samband. För att rädda Zelda, märker Banks att han måste göra saker han som polis inte borde och någonstans kände jag att Innan mörkret faller kanske var hans sista bok. Sedan fick jag se att det fanns en till och om serien var påväg att avslutas får vi aldrig veta.

I ett halvår har jag funderat på om jag är 47 eller 46

Fylla år 2023

Här fyllde jag 46, men det var förra året så jag antar att jag nu fyller 47. Februari 2023.

Nu behöver jag inte fundera längre. Jag är 47. Fast från och med idag, jag har bara varit förvirrad innan. Det är inte så lätt alla gånger att hålla koll på åldern när man inte har någon gräns att förhålla sig till. Som vanligt är det roligt att fylla år och i morse blev jag uppvaktad på sängen och fick nya smycken och den väskan som jag önskat mig (även om DHL klantat sig och levererar den först imorgon).

Idag tog jag med familjen på Paradoxmuseet. Barnen har velat gå dit länge och när Banksy-utställningen på Fotografiska tyvärr var över så föll valet på detta nya museum. Det var lite och trångt och ohyggligt populärt så det var lite stressigt. Annars roligt och barnen älskade det så mycket att uppspeltheten var enormt hög. Dagen bjöd på vackert vårväder med bitvis sol, som det ska vara den 25:e februari.

Bilden ovan är från firandet på Pinchos förra året, men nu var vi på restaurang nyligen så jag ville ha en hemmamiddag. Idag ska jag få den äran att få fyra fantastiska mellanrätter på Restaurang Ericson. Jag vet redan nu att det kommer att bli fantastiskt. Till maten dricker vi två viner som var min avskedsgåva från Stiftelsen Lantbruksforskning. Hoppas att de har legat till sig bra.

Recension: Berg, Elvira; Ellens val – Sommarnätter; 2024

SommarnätterHäromdagen skrev jag om senaste boken i Doggerland-serien och här kommer en recension av senaste i Ellens val, Sommarnätter. Ellens val ska bli tio delar och de två sista skrivs av Helena Dahlgren, som också skrev de två första. Sommarnätter är skriven av Elvira Berg. Böckerna ges ut på Lovereads och jag lyssnade på Storytel, inläst av Ella Schartner.

Ellen oroar sig för sin man Carl, som verkar ha fått problem med balansen? Ingeborg kommer hem från Sundsvall efter att hennes pappa dött. Hon står fortfarande i valet och kvalet om hon verkligen ska gifta sig med Anton. Antons pappa vill att hon ska bli herrgårdsfru, men hon vill arbeta som läkare. Elisabet Sporre vill också att de ska gifta sig så att de kan sätta sina planer i verket att hon ska bli herrgårdsfru. Elisabet sörjer sin kärlek Leo, som aldrig kommer att lämna sin fru. Men så hittar hon en ny trevlig man i advokaten Samuel.

Det är Elisabet, Ingeborg och i viss mån Ellen som är i fokus i den här boken. Alla karaktärerna får inte plats i varje bok och det är nog ett klokt drag. Annars känner man igen sig mycket, det handlar om pensionatet, kvinnoföreningen och lite om universitetet. Jag tycker dock att det är lite väl mycket heta nätter som känns lite för malplacerade. Men framförallt är det lite väl Puckett som skaver rent tidsmässigt. I den här boken är det Elisabet som sätter sig upp mot sin konservative far på ett sätt som jag tror vore helt oacceptabelt på den tiden. Även Ingeborgs karriär på sjukhuset känns osannolik, då hon också trotsar kollegor.

Det är sommaren 1918 och vi klan föreställa oss att det blir mörkare och mörkare nu. Jag hoppas på ett bra slut i de två sista böckerna och att Helena Dahlgren knyter ihop allt. Det tror jag att hon kommer att göra, hon är ju trots allt en av författarna bakom idén Ellens val och jag gillade nog hennes böcker bäst.

Recension: Adolfsson, Maria; Tiga som muren; 2024

Tiga som murenÄntligen är en ny bok i serien Doggerland av Maria Adolfsson ute, Tiga som muren. Jag lyssnade som vanligt på den på Storytel, inläst av Angela Kovács. Böckerna ges ut på Wahlström och Widstrand och den här boken är del sju i serien om kriminalinspektör Karen Eiken Friis.

Det är midsommar i Doggerland och Karen är på Noorö hos sin släkt med Selma och Leo. Hon måste tyvärr rycka in och söka efter en försvunnen man och familjen är inte helt nöjd med att hon behöver jobba på semestern. Karins syster Helena är journalist något stort på spåren, men bli överfallen i sitt hem med uppmaning om att sluta gräva. Karen och Helena strålar samman på Noorö och bestämmer sig för att ta reda på vad det är som händer hur farligt det än må vara. Eftersökandet tar dem till Sverige.

Det är inte deckarhistorien som lämnar djupa spår hos mig, det är miljöbeskrivningarna från Doggerland. För den som inte läst någon av böckerna är de doggerska öarna tre fiktiva öar som befinner sig i det faktiska Doggerland, men ovanför vattenytan. Maria Adolphsson har byggt upp en helt fantastisk fiktiv värld där människorna har ett eget språk och kultur. Det blir otroligt läsvärt. Det enda rom inte riktigt funkade var Karens syn på Stockholm. Där blev det lite överdrivet.

Tiga som muren är nog en av de sämre böckerna i serien, sett till deckarhistorien. Det var spännande att få läsa om det Helena varit på spåren sedan tidigare böcker, men upplösningen gick lite fort och kändes för enkel. Samtidigt var jag tacksam över att Karen inte var nära döden i någon underjordisk gång. Jag tycker i och för sig mycket om Karen, men kanske ska Maria Adolfsson göra henne till en bifigur och skriva annat från Doggerland. Jag känner mig nöjd med deckarserien, men inte med miljön.

Recension: Alfvén, Inger; Elefantens öga; 1992

Elefantens ögaI mitt projekt att läsa om gamla favoriter från förr började jag med Inger Alfvéns Elefantens öga, en bok som gjort enormt intryck på mig när jag läste den i trean på gymnasiet. Jag minns att jag skrev en analys av boken och höll ett föredrag om den. Det var mycket spännande att ta fram den och läsa den igen.

Ramberättelsen handlar om Erna och Joel. Erna blir förälskad i den mystiska Joel och kärleken är besvarad. Det är bara det att Joel har en massa hemligheter och vill inte dela med sig av dem till Erna. När hon tillslut får reda på sanningen visar det sig att han tar hand om sin alkoholiserade pappa. Vi flyttas sedan tillbaka i tiden och får läsa om Joels uppväxt där han ständigt saknat hon som försvann och som ingen pratar om. Han söker trygghet hos sin sju år äldre syster, men även hon ska komma att överge honom.

Vi får också läsa om Joels pappa Emil och vad som formade honom. Han förälskade sig i den trettonåriga Caroline från USA och gifte sig med henne när hon knappt hunnit fylla 20. Äktenskapet blev inte lyckligt och hårda konservativa ideal hindrar både Emil och Caroline från att bryta upp och skapa ett bra liv åt sig och sina barn. Istället ska barnens barndom handla om svek, lögner, alkoholism och frånvarande föräldrar.

När jag läste boken första gången var det ramberättelsen jag fastnade för och den fina kärlekssagan mellan Erna och Joel. Resten var mest transportsträcka. Ändå var det något med boken som ändå gjorde att jag tyckte att den var fantastisk redan då. Som vuxen uppskattade jag de historiska tillbakablickarna mycket. Det fanns här en tydlig feministisk berättelse om könsroller och förväntningar som gjorde både kvinnor och män olyckliga.

När historien sedan ska knytas ihop i nutid, följer vi Erna och Joels vardag där de försöker hitta något som funkar. Joels relation till sin pappa ligger dock som en våt filt över förhållandet. För Erna blir det mer och mer uppenbart att de måste ta reda på var hans mamma finns. De börjar med den försvunna syster, som emigrerat till Hawaii.

Efter att ha läst lättsamma böcker med allvarliga mysterier och stört halvt ihjäl mig på ologiskt beteende, var det en fröjd att läsa Elefantens öga. Vi får förklaringar till huvudpersonernas handlande och den stora nyckeln ligger i konventionerna som håller huvudkaraktärerna i hårda bojor. Det handlar inte bara om ett Sverige på 70-talet, utan även ett starkt konservativt USA. Alla har ideal att leva upp till och när de inte klarar det, går deras misslyckande ut över andra, främst barnen.

Det enda i boken som jag inte riktigt fastnade för, var kopplingen till Gulfkriget. Joels pappa jobbar inom försvaret och krig är en väsentlig del av hans liv. När vi kommer till nutiden är det 1990 och Gulfkriget startar. Ramberättelsen ramas in av kriget och när vi börjar vi veta vad som hänt Joel i hans barndom, ligger kriget i nutid hela tiden där. Jag förstår greppet, men för mig fick det inte den betydelse för berättelsen som det nog var menad att ha.

Elefantens öga är en fantastisk bok. Jag undrar om den inte till och med var mer fantastisk nu än när jag läste den 1996. Nu kunde jag omfamna hela boken, lägga till ett eget föräldraperspektiv och se de feministiska budskapet mycket tydligare. Jag är inte längre svältfödd på romantik och såg inte enögt på Erna och Joels förhållande. Att boken skulle sluta lyckligt var nu inte entydigt med att det skulle gå bra för dem. Elefantens öga är en bok att sträckläsa och gråta till. Det gjorde jag med besked, även under omläsningen.