Recension: Lövestam, Sara; Nu levande; 2022

Nu levandesom jag gjort med de andra, eftersom det är så fint att Sara själv läser de historiska kapitlen. Resten av boken läser Ellen Jelinek. Boken är utgiven på Piratförlaget. Här kan du läsa vad jag tyckte om Första Monikaboken och Andra Monikaboken.

Monika har nu kommit in i fasen då hon umgås med tanken på att ge upp alla försök att skaffa barn. 11 år har hon försökt och i elva år har hon varit olycklig av alla misslyckanden. Nu får det någonstans vara nog. Men så kommer Claes in i hennes liv, Claes från skrivarkursen i Norrland, som så gärna vill ge henne ett barn. Trots att de bara är i början av sitt förhållande bokar han både klinik och biljetter. Monika känner att hon inte är redo. Samtidigt tar något annat form, att hon är viktig för andra människor. Särskilt viktig för Texas, hennes granne, och också för Livia, hennes brorsdotter.

När jag började läsa den första boken var jag rädd för slutet, för att Monika skulle förbi barnlös. Jag vet att Sara Lövestan själv gett upp försök att få ett barn så jag misstänkte att det nog inte skulle sluta som jag ville. En annan tanke smög sig in i den här tredje boken och det var att hon ju faktiskt har ett barn som bara har henne. Texas överlever tack vare sina vänskap med Monika och hon känner att skulle hon dö, skulle hon testamentera allt till honom. Den relationen är viktigare än barnförsök, det kunde till och med en före detta barnlös som jag känna.

Nu levande är oerhört fin och jag tyckte bättre om den än den andra boken. Den sydde ihop historien på ett bra sätt. Tillbakablickarna gav oss kvinnohistoria och hur illa kvinnor och små flickor behandlades om någon man förgripit sig på dem och gjort dem med barn. Samtidigt finns det mycket kvinnokraft i berättelserna.

Hoin är på gång att bli film!

Storm på Landsort

Nu måste jag i ett inlägg få skryta om makens framgångar med twitter-skräckhistorien Hoin, som han skrev sommaren 2018. Den plockades först upp av Creepypodden och blev en följetong där. Nu kan jag avslöja att den också är på gång att bli film!

Den amerikanska tidskriften Variety har skrivit om projektet och min man är omskriven som manusförfattare:

“Hoin,” meanwhile, is a thriller based on Andreas Ericson’s popular podcast of the same name. Virdborg penned the movie, which Andersson described as “‘Chinatown’ meets ‘The Ring.’” The story follows a journalist who travels to the barren archipelago of Stockholm, where food is scarce, military powers are at the doorsteps and locals believe in an evil legend.

För den som inte läst eller lyssnat på Hoin är det en skräckhistoria om Landsort, militären och svält. Vad händer med människor när man är desperat av hunger? Den utspelar sig den varma sommaren 2018 och går tillbaka till en annan varm sommar. En journalist kommer en mycket läskig historia på spåren och kan inte låta bli att gräva vidare. Såhär skriver Creepypodden:

På 90-talet försvinner en värnpliktig soldat under en nattpostering på vakt ute i Nynäshamns skärgård. Man håller tyst kring händelsen bäst man kan, men när en kille med lite tid över och stort intresse för svensk historia och dess mer hemlighetsfulla aspekter får nys om fallet börjar han rota i det och faller in i ett kaninhål djupare än han någonsin trott..

Nu har jag ju nära till upphovsmannen och försöker avkräva honom på ett unikt citat till Feministbiblioteket. Han svarar:

– Den där gamla twitter-tråden har fått alldeles för stor uppmärksamhet. Inte ett ord var sant. Det finns absolut inget konstigt under Östersjöns yta och ingen av de hemliga operationer jag beskriver har aldrig ägt rum. Nu pratar vi aldrig mer om saken.

Jag kan också bekräfta att min man aldrig har skrivit ”hon kommer, hon kommer” i sömnen. Så alltihop är helt och hållet dikt.

Selma har funnits hos oss i sex år!

Selma 6 år

Idag fyller vårt minsta barn sex år. Att Selma redan är så stor är helt ofattbart. Hon börjar skolan till hösten. SKOLAN!  Om en månad är jag inte längre mamma till ett barn i förskolan. Tanken är svindlande. Idag är det Selmas dag. Vi ska fira henne med många presenter. Böcker, pyssel, Pokémon och kläder. Hon önskar sig inget stort och dyrt och blir ofta väldigt glad över allt.

Selma är så klok, omtänksam och kvicktänkt. Hon minns vartenda ord vi sagt och kan återberätta böcker vi läst för ett år sedan. Hon är så glad och fantasifull och alla hennes gosedjur har namn och är henne så kära. Varje dag får vi höra historier om djuren som ska gifta sig och flytta till slott eller helt enkelt är ensamstående för att de inte hittar några bra pappor (de som ska gifta sig är två kvinnogosedjur).

Vi är så glada över att få ha Selma i vår familj och den där morgonen den 18 maj 2016 tågade hon in i våra liv och tog en självklar plats. Hon säger att hon älskar godis, glass och sötsaker, men egentligen handlar det om godishalsband, zoo, kladdkaka och Piggelin. Eventuellt en Sandwich. Framförallt gillar hon Pringles. Till frukost har hon önskat sig hembakta frallor med sesamfrön och till middag chicken nuggets och pommes frites. Idag firar vi med finnuggets från Picard och en kladdkaka samt bröd som jag har bakat. Som hon vill ha det.

Månadens feminist: Ana Đurić – Konstrakta

Konstrakta

Kort fakta

  • Född 1978 i Belgrad, Jugoslavien
  • Kom på femte plats i Eurovision Song Contest 2022.
  • Jämförs ofta med performancekonstnären Marina Abramovic.

Konstraktas feministiska gärning

Ana Đurić föddes 1978 i Belgrad. Hennes mamma var flygvärdinna och hennes pappa journalist. Han blev senare informationsminister i Slobodan Milosevic regering, vilket bidrog till viss uppmärksamhet när det kom ut i hemlandet. 2010 debuterade Konstrakta, som hon numer kallar sig, som musiker i det serbiska bandet Zemlja gruva!. Hennes solokarriär startades 2019 när hon släppte albumet Žvake (Tuggummi).

Tillsammans med bandet Zemlja gruva! har Konstrakta har gett ut den feministiska låten Mama. Den  handlar om tre generationer kvinnor i Serbien. Det är moderskap och systerskap och kvinnohistoria. Låten kom 2018 och sjungs på serbiska.

2022 var året när Konstrakta kom att delta i Eurovision Song Contest för Serbien. Låten In corpore sano (En hälsosam kropp) ingår i ett konstprojekt, kallad Triptih (Triptyk), som från början var en tolv minuter lång film med tre olika låtar som skildrar livet på tre olika sätt. Konstprojektet har betraktats som satir eller kritik av den serbiska vården, media, pandemin och skönhetsideal och hur allt detta gör att den mentala hälsan kommer i skymundan. 

I februari 2022 utsågs In corpore sano till  en av 36 låtar som skulle tävla om att bli Serbiens bidrag till Eurovision. Låten vann och skickades till Italien. Där gick det inte så bra när juryn skulle säga sitt, men Konstrakta fick en stor andel av telefonrösterna, så många att det räckte till en hedrande femteplats.

Låten är mycket intressant ur feministisk synvinkel och börjar med en meningen om Meghan Markles hår, “Vad kan vara hemligheten bakom Meghan Markles hälsosamma hår”. Det är en rubrik från en verklig tidningsartikel, som givetvis inte innehålls något substantiellt om Meghan Markles hår, utan bara bidrar till förvirring. Men till största del handlar låten om hälsa och vår jakt på den. Frågan är hur vi egentligen mår när vi hela tiden hakar på den senaste hälsotrenden. Kvinnliga artister har stor press på sig att vara just hälsosamma samtidigt som få av dem har sjukförsäkring, är en tolkning av låten. 

Konstrakta jämförs ofta med den serbiska performancekonstnären Marina Abramovic, och många som såg Eurovision kan nog förstå varför. Hon lever i Belgrad med man och två barn.

Konstrakta och jag

Jag skrev den här texten efter att ha blivit oerhört fascinerad av Konstrakta under Eurovision och ville läsa på mer om vem hon är. Det finns inte jättemycket skrivit om henne på ett för mig begripligt språk och jag kan tänka mig att det skulle kunna finnas mer att gräva i, till exempel i hennes relation till sin familjs historia. Jag tycker ändå inte att man ska döma någon efter vem ens far är eller har varit, så jag vill ändå skriva om henne. Jag röstade såklart på In corpore sano när det var dags för mig att avlägga min telefonröst!

Recension: Alfredsson, Karin; Från någon som vill dig illa; 2022

Från någon som vill dig illaKarin Alfredsson är en författare jag gillar. När jag ser att hon kommit ut med något nytt, brukar jag läsa. Jag valde att lyssna på hennes senaste Från någon som vill dig illa på Storytel. Boken är utgiven på Brombergs och ljudboken är inläst av Maria Lyckow.

Ett facebookinlägg i Vi i Täby drar igång en kedja av händelser. Vi får följa Lisa, Johnny, Erik, Ingela och Yvonne som alla var på en barnkoloniläger i början på 70-talet. Något hände där, något som Lisa och Johnny inte har kunnat glömma. För vissa har livet gått bra efteråt, men det för Lisa och Johnny inte har gjort det. Nu vill de göra upp med sitt förflutna och skapa rättvisa i efterhand.

Från någon som vill dig illa är en en lite klurig deckare om mobbing och övergrepp mot barn, skriven med humor och en stor portion feminism. Det är en hämdroman, ungefär  som Hondjävulens liv och lustar, men det är inte hjärtesorg som är föremål för hämndaktionerna. Det är svårt att tycka om någon i boken, även om man känner visst deltagande för huvudpersonerna. Särskilt trevliga är de dock inte. Trots det tyckte jag om boken.  En bra bok måste inte ha trevliga karaktärer.

Låt nästa Eurovision hållas i Mariupol!

 

Visa detta inlägg på Instagram

 

Ett inlägg delat av Eurovision Song Contest (@eurovision)

Eurovision Song Contest 2022 kunde inte sluta på annat sätt än med ukrainsk vinst. Inte bara för kriget, utan också för att Ukraina hade en bra och medryckande låt. Kombinationen skulle inte kunna gå att slå och det stod fast efter att telefonrösterna offentliggjorts. Mer överlägsen seger kan vi nog inte ha sett i Eurovisions historia (skriver jag utan att ha kollat efter).

Det var en härlig eurovisionfest igår och även om inte alla familjemedlemmar i min familj orkade hålla sig vakna, tyckte vi som gjorde det att det blev en rafflande omröstning. Jag trodde aldrig att Sverige skulle ha en chans och det gjorde att besvikelsen inte alls blev stor. Familjen var annars förvånade över Spaniens succé, en låt vi inte alls gillade och gladdes åt att publiken hade fattat Serbiens storhet.

Imorgon måndag kommer killarna i Kalush Orchestra att inställa sig i den ukrainska armén igen. Bara tanken är svindlande. Medan alla andra medtävlanden återgår till sina normala liv, måste de kriga för sin, sitt lands och demokratins överlevnad. Det gör dem till hjältar alldeles oberoende av vinst i Eurovision. Nästa år ska Ukraina vara värd för tävlingen. Låt oss hoppas att den kan hållas i den sönderbombade staden Mariupol. Vilken enorm knäpp på näsan till Putin det skulle vara och vilken revansch för det ukrainska folket.

EBU vill inte att Eurovision ska bli en politisk tävling och samtidigt som jag kan hålla med om att tävlingen inte är en arena för olika politiska strömningar i olika länder att visa sina ståndpunkter, så är tävlingen politisk vare sig den vill eller inte. Den kom till för att skapa fred och gemenskap mellan de europeiska länderna och gårdagskvällen var verkligen en uppvisning i just det. Hela Europa slöt upp och röstade fram en låt från ett land som invaderats av ett grannland. Det går inte att vara besviken över det eller att hävda att politik inte har något med musiken att göra.

I övrigt tyckte jag att det var roligt att Serbien gick hem bland publiken, att Sverige  gick så bra och att Storbritannien hade en så bra låt att de kunde slåss om segern. Jag var förvånad över att Tyskland kom sist, att Spaniens inte alls bra låt gick så bra och att Nederländerna inte gick bättre. Var lite besviken över Islands och Finlands placeringar och över juryns snåla poänger till Serbien.

Även om inte jag tyckte att rätt låt vann i bemärkelsen den bästa låten, så tyckte mina barn det. Det var inte så att Europa röstade fram en låt som borde legat i botten, utan det var en av de bästa bidragen i årets Eurovision. Smaken är ju som bekant som baken och det finns de Européer som gärna hade dansat hela natten lång till Stefania (men några somnade eller var tvungna att lägga sig) och jag tror att låten även gick hem hos många vuxna som faktiskt dansade till den hela natten.

Kalush Orchestra

Kalush Orchestra på presskonferens i Turin.

Som jag skrev ovan så hoppas vi nu allt vad vi kan att nästa års final går i Ukraina och inte i Sverige eller något annat ersättningsland. Vi hoppas på fred och Ukrainsk seger även i kriget. Slava Ukraini!

Ikväll smäller det – Eurovision 2022!

Italien eurovision

Äntligen Eurovision igen! Vi vuxna i den här familjen har smygstartat med att se semifinalerna och tyvärr är det inte samma höga klass som det var förra året. Det finns dock guldkorn och de tänkte jag lyfta fram i det här inlägget. Som förberedelse följer vi traditionen med mat och dryck från alla länder, även om vi är mer generaliserande när vi bara är familjen. Det blir mer regioner än länder och massa vin kommer att dukas fram (utan att drickas upp, vi är inga barbarer).

Min 10 favoriter ikväll

Linda på Enligt O har idag listat tio låtar att ha koll på ikväll och för att inte göra samma sak, listar jag mina tio favoriter. Därför är Norge, Italien och Belgien inte med här. Och absolut inga smörsångare från Italien! Jag tycker helt inte tillräckligt bra om dem, även om jag vet att ni andra gör det. Jag presenterar mina favoriter i startordning.

Tjeckien: Det här är en låt som inte alls är min genre, men som jag verkligen gillar! Lite clubmusik-stil med en otroligt cool sångerska. Hoppas på att den är i toppskiktet när festivalen är över.

Finland: Finland skickar det de är bäst på – hårdrock – och gör det kanske inte lika bra som förra året, men absolut bra nog!

Armenien: Jag gillade den låten, lite mysig och lugn utan att tappa fart.

Nederländerna: En tuff ballad på nederländska. Jag gillar skarpt och extra plus för landets språk!

Ukraina: Det finns väl inget som kan hindra en ukrainsk vinst ikväll, med tanke på att de skickar en bra låt samtidigt som väldigt många kommer att sympatirösta på dem. Mina barn hejar på den för att de älskar låten (och lite för att de vill att Ukraina ska vinna).

Island: Jag tyckte mycket om det här syskonframträdandet och den vackra isländska låten, framförd på isländska.

Sverige: Sverige är Sverige och i år skickade vi en bra låt. Jag är dock inte lika begeistrad som många av er andra och mitt stora barn definitivt inte. Jag kan förstå att den är favorit i det relativt svaga startfältet, men tror inte att den kan stå emot Ukraina.

Storbritannien: För en gångs skull skickar Storbritannien en bra låt och då vet vi ju sen gammalt att det kan gå hur bra som helst, Sam Ryder har potential att gå lika långt som Katrine and the Waves gjorde 1997 (som var senast Storbritannien vann).

Serbien: Jag älskade detta speciella framträdande och tror att det kan gå ganska långt i tävlingen. Det är tillräckligt bra för att göra det. Speciella bidrag har ju annars en tendens att floppa rejält. Biti, biti, biti, biti zdtrava…

Vi ska åka på semester till Berlin!

Berlin 1995

Brandenburger Tor i någon slags motljus. Bild tagen mitt på dagen i ett mulet Berlin och kommer från ett gammalt positiv. Juni 1995.

Vi har rest till Malta på höstlovet och när man bor i villa i tider där elpriset har skjutit i höjden och räntorna pekar uppåt, så är det inte semester långt bort som står överst på agendan. Vi har ändå landat i att göra någonting med barnen i sommar och bestämde oss tillslut för en weekendresa. Jag upptäckte att det var mycket olika priser så Paris fick strykas från önskelistan. Så även London. Jag jämförde alla tänkbara ställen och valet föll på det billigaste, men absolut inte tokigaste – Berlin.

Vad i all sin dar kan man göra i Berlin när man inte har något Disneyland eller Eiffeltorn att locka med? Tja, ganska mycket såklart. Det mesta handlar om insäljning. Efter en snabbgoogling på ”Berlin mit kinder” hittade jag en hel del spännande. Om jag och maken törs, ska vi hyra en Trabant. Sedan ska vi ladda hem ett spel på telefonen som ska vara som någon slags escape-room i det fria och där man ska fly från Öst till Väst. Man kan bada i en bassäng i Spree och muren finns kvar på ett ställe. Vad kan gå fel? Barnen är redan superpepp!

DDR-museet i Berlin

Jag gravid med Selma på DDR-museet i Berlin. Mars 2016.

Ett besök på DDR-museet står också självklart på agendan. Jag tror att barnen gärna vill se både vardagsrum och fängelseceller som de har där. Det visualiserar skillnaderna mellan öst och väst på ett bra sätt och här tänkte vi hålla lite föreläsningar före resan. Våra barn är inte jättemottagliga för föredrag om historia, men jag ska verkligen jobba på det här. Med spel och roliga museum tänker jag mig att lärandet kanske går lättare. Det KAN vara önsketänkande, men jag hoppas inte.

Skrattande par på Brandenburger Tor

Skrattande par på Brandenburger Tor. Mars 2016.

En gång skulle vi inte gå till Brandenburg Tor, eftersom vi sett det och jag inte orkade gå så långt. Bilden ovan är tagen när vi upptäckte vårt misstag. Det blev taxi till historiska museet efter den fadäsen. Hit tänkte vi – såklart – ta barnen.

Alexanderplatz

Alexanderplatz i snöslask. Januari 2013.

Jag hoppas att det blir lite tid för shoppning, men eftersom hälften av familjen hatar det får vi se vad det bli. Gallerian på Alexanderplatz är, trots sin kommunistarkitektur, ett rätt trevligt ställe att hoppa. Inte kläder kanske, men andra saker. Vin finns det gott om att köpa här, till exempel. När jag var där 2013 fick Hugo en Sandmann (John Blund) och 2016 fick Selma en speldosa av god tysk kvalitet.

Sedan återstår vad jag ska läsa inför, under och vad jag ska köpa på Dussmann. Jag återkommer med semesterutmaningar och annat! Och vad tycker DU att jag och min familj ska se och göra i Berlin?

Feministbrud på kulturjakt på Kinnekulle

Vårrundan 2022

Mina barn i idyllen på Kinnekulle. Maj 2022.

Under vårrundan på Kinnekulle var vi både i Skeby och köpte rapsolja och i Falkängen och tog del av en gammal historia från ett brukssamhälle. Vi gjorde fler saker, även om vi bara gjorde en bråkdel av allt vi hade tänkt att göra. Vi började med att köpa importerat italiensk keramik av kvinnan med sommarstugan i vars trädgård mina barn gungar. Sedan åt vi mat på Kinnekullegården och efter alla andra ställen avslutade vi med ridning på islandshäst för barnen. Det var den absoluta höjdpunkten för dem.

Lena och Fredrik på Kinnekulle

Ett stopp som var självklart var hos Lena och Fredrik, som är guld- och silversmeder. Fredrik och jag gick i samma klass på gymnasiet, så det är roligt att följa hans karriär. Jag har smycken som han har designat men just idag var det inte smycken som jag kände att jag behövde. Ett besök blev det ändå, men tråkigt att Fredrik var ute en sväng när vi var där.

Martin Hansson på Kinnekulle

Vi besökte också skulptören Martin Hansson, som gör underbara avbilder av djur. En säl skulle ju inte vara fel hemma, men det tillät tyvärr inte ekonomin den här gången. Roligt att titta på skulpturerna var det oavsett.

Götene biodlarförening

Götene biodlarförening stod och sålde honung utanför Husaby hembygdsgård och med tanke på hur mycket honung som konsumeras i den här familjen, passade jag på att köpa en burk. Bara en, för pappa hade redan lovat mig två burkar redan innan rundan.  Vi behöver våra bin och det känns viktigt att stödja lokala biodlare (jag gör det i vanliga fall också, även om jag oftast går omvägen via Ica). Jag passade också på att köpa bivaxljus, även om säsongen är helt fel. De kommer att läggas i jullådan för framtida bruk!

Hus i Husaby

Barnen började bli riktigt möra, så på vårt sista stopp (faktiskt efter ridningen) i närheten av Husaby valde vi att inte besöka skulpturparken (som tog inträde), men vi kunde köpa glass, njuta av det här vackra huset samt lyssna på två fantastiska unga killar som trubadurade utanför parken.

Recension: Persson Giolito; Malin; I dina händer; 2022

I dina händerMalin Persson Giolitos bok Störst av allt fick mycket fin kritik och jag tyckte om den. Nu har hon kommit ut med en ny bok, I dina händer, och den är dessutom också nominerad till årets bok. Självklart ville jag läsa den! Jag lyssnade på den på Storytel och uppläsare var Alexander Salzberger. Boken är utgiven på Wahlström & Widstrand.

Rönnviken och Våringe, två (fiktiva) orter utanför Stockholm som ligger nära varandra, men där invånarna har helt olika förutsättningar. En dag blir Dogge, från det fashionabla Rönnviken, vän med Billy, som bor med sin mamma och tre syskon på liten yta i Våringe. Båda har det tufft på olika sätt, Billy för att han är fattig och bor i ett område där alla kidsen ser upp till gangstrarna och Dogge för att hans föräldrar skiter i honom och senare dör hans pappa i cancer. De är bästa vänner och gör allt för varandra, ändå skjuter Dogge Billy i huvudet så att han avlider. Polisen Farid, som känner dem båda, sätts på fallet.

Det är en hårdkokt deckare där vi förstår att det inte kommer gå bra för någon av de inblandade. En ung kille, ett barn, skjuter sin bästa vän i huvudet för att han blivit tillsagd att göra det, är inte ett uppmuntrande tema för boken. Jag tyckte i början att det var väl svart, men det är en viktig skildring av den gängkultur som finns i våra förorter. Att det är en kille från ett rikt område känns som en symbol för att det inte är hudfärg eller etnicitet som är avgörande, utan i vilka kretsar man hamnar.

Malin Persson Giolito skriver spännande och bra och det var lätt att engagera sig för mamman Leila som bara ville sina barn väl, men att det ändå gick så fel. Det var också oerhört gripande om den oseriösa pappan Teo, som trots att han både söp, tog droger och inte satte gränser ändå var den fasta punkten i Dogges liv. Modern var helt oförmögen att ta hand om honom från den dagen som Teo blev sjuk. Att Dogge tagit droger sedan han var tolv år, gick både modern och fadern fullkomligt förbi.

Det var en gripande bok på flera sätt och den ger oss också flera sidor av saken. De killarna som super slåss och aldrig åker dit, det må kanske vara synd om dem på något sätt, men det är också andra som drabbas av deras brott i andra ändan. Människor som är helt oskyldiga.