Eurovisionvecka 2025: Om Eurovision från NU

Eurovision Song Contest i Malmö
Eurovision Song Contest i Malmö. foto: Peppe Andersson SVT/EBU

Idag är det semifinal 1 i Eurovision och jag tror de flesta hoppas på att Sverige tar sig vidare från den. Jag hoppas också på Island. Dagens text i Eurovisionveckan här på bloggen är en gammal text från NU i maj 2023, men tyckte att det var roligt att dela den med fler. Jag har intervjuat Svante Stockselius, som i sammanhanget nog är känd för många och eurovsionkännaren Dean Vuletic, som forskat på Eurovision och Intervision. Den sistnämnda kommer ni få läsa mer om under veckan!

Det var efter murens fall som Eurovision Song Contest började att växa. Då fick den europeiska radio- och TV-unionen EBU, många nya medlemmar. Svante Stockselius var ansvarig för tävlingen mellan 2003 och 2010 och är något av en legendar när det kommer till Eurovision Song Contest. Under den tid som han var ansvarig infördes semifinaler, så att alla länder som ville skulle kunna vara med.

Vad har eurovision betytt för Sverige och för resten av Europa?

– I det nya Europa efter murens fall har det varit oerhört viktigt för de mindre och nyare länder att får vara med och tävla på lika villkor. Att även vinna tävlingen och därmed också arrangera, var på den tiden oerhört stort för Estland, Lettland, Serbien och Ukraina, säger Svante Stockselius.

Dean Vuletic är en australiensisk forskare med rötterna i Kroatien. Han kom att älska Eurovision Song Contest som barn, inter bara musiken, utan också de olika språken och kulturen. När han senare studerade europeiska språk och historia vid universitetet intresserade han sig för festivalen som ett politiskt fenomen. 2018 kom han ut med en bok om sin forskning om Eurovision och ur ett politiskt, kulturellt och socialt perspektiv. Han tror att tävlingen är extremt viktig för européerna.

– Jag brukar säga att det är Europas största val. Det är också det kulturella evenemang som förenar mest. Det är det TV-program som gått längst i Europa och varje år lockar 100-tals miljoner tittare och har under åren genererat stora stjärnor såsom Julio Inglesias, Celine Dion och ABBA, säger Dean Vuletic.

Dean Vuletic påpekar att det är för politiken som vi älskar Eurovision. Vi älskar att analysera röstningen och fundera på varför vissa länder alltid röstar som de gör. När han får välja ut det viktigaste ögonblicket i Eurovisions historia där politiken har spelat roll väljer han Västtysklands bidrag i den allra första tävlingen.

– När Västtyskland tävlade 1956 ställde de upp med en judisk förintelseöverlevare, Walter Andreas Schwarz, och det visade att Västtyskland hade förändrats och gjort upp med nazismen, säger Dean Vuletic.

Svante Stockselius understryker att det är en opolitisk tävling, men vet också att många har försökt göra politik av sina bidrag. Något han minns särskilt som chef för tävlingen gällande politik, är Greklands och Nordmakedoniens bråk om det senare landets namn.

– Vi valde att följa FN:s rekommendationer och kallade landet Former Yugoslavian Republic of Macedonia, FYROM. Varje år fick jag brev från kulturministern i Nordmakedonien att vi skulle ändra namnet till Makedonien. Kulturministern i Grekland ringde också varje år för att försäkra sig om att vi sa FYROM. Jag hade alltid en klump i magen för att jag tycker att ett land borde få heta det de vill, säger Svante Stockselius.

Eurovision har utvecklats enormt och det är långt ifrån samma tävling idag som 1956. Enligt Svante Stockselius ligger det mycket arbete bakom.

– Det är klart att man inte lyckas få 100 miljoner tittare och ett större evenemang än amerikanska Super Bowl, utan hårt arbete. Idag är det prestige att ställa upp. Tävlingen betyder mycket för de nyare länderna och de har ofta tagit in hjälp från andra länder med låtskrivare och artister. De har också satsat mycket på koreografi och där har de gamla länderna tagit efter.

Dean Vuletic berättar att det också gjorts mycket för att locka yngre tittare.

– På 60-talet var det nästa inga yngre som tittade. Idag jobbar man mycket med sociala medier och anpassar sig efter att yngre tittar på TV på ett annat sätt. Tävlingen innehåller också större variation och många olika musikstilar, vilket attraherar fler.

Det är flera länder som dragit sig ur tävlingen. Turkiet har inte varit med sedan 2012 och Ungern inte sedan 2019. Turkiets officiella förklaring är att det handlar om röstregler. Numer finns en jury som kompletterar teleröstningen och Turkiet gynnas av teleröstning, eftersom de har en stor diaspora i Europa.

– Egentligen handlar det nog på senare tid om att det blivit en plattform för HBTQI+-personer och att mycket kring tävlingen är lite för liberalt. Samma gäller Ungern. Det är sorgligt, för jag trodde att det gick åt rätt håll. Det var dessutom aldrig något problem förut, säger Dean Vuletic.  

Vissa lämnar, medan andra länder satsar mer. Storbritannien har länge varit driftkucku i tävlingen, vilket många tycker är synd då de verkligen har möjlighet att leverera bra bidrag till tävlingen. I finalen 2022 kom de tvåa och skulle kanske vunnit om det varit ett annat år eller inte krig i Ukraina.

– Oavsett kvaliteten på deras bidrag har tittandet alltid varit stort i Storbritannien. Eurovision är det mest sedda underhållningsprogrammet på BBC under året. Kanske tittar många för att få skratta, men det är likväl enormt populärt, säger Svante Stockselius.

De östeuropeiska länderna beviljades medlemskap i EBU 1993 och det var ett viktigt steg för integrationen till resten av Europa. Eurovision är trots det mest populärt i Sverige och Island och även de övriga nordiska länderna och minst populärt i Centraleuropa, allra minst i Tjeckien.

– Det är intressant och lite förvånande eftersom de var första att söka medlemskap i Nato och EU och de är mycket integrerade i Europa, säger Dean Vuletic.

Svante Stockseluis berättar om att man har försökt att exportera formatet till Asien och Nordamerika, men det har inte lyckats. 2022 försökte man med American Song Contest, men det blev inte den succé man hoppats på.

– Dels blev det ohanterbart. Det var 55 bidrag som var med och tävlade och det blev lite otympligt och svårt att hänga med. Dels är skillnaden mellan tex Nordmakedonien och Island större än skillnaden mellan olika delstater i USA. I Eurovision blir man blir stolt över sitt land när man vinner och den stoltheten finns inte på samma sätt i de amerikanska delstater Det är min gissning till att det inte fungerade, säger Svante Stockselius.

– De kulturella skillnaderna och den politiska spänningen skälet till att tävlingen fungerar så bra i Europa. Du har också du den historiska bakgrunden här som inte finns i USA, säger Dean Vuletic som förklaring till att American Song Contest inte fungerade.

Dean Vuetics föräldrar kommer från Kroatien och han växte upp på 80- och 90-talen. Han säger att det han älskade så mycket med Eurovision är att det alltid varit så glatt och framför allt optimistiskt. Nu är det en annan tid och han beklagar att årets festival kantas av pessimism. Det finns ett undantag.

– Finland vinner Eurovision i år! De har en galen och lite knäpp låt med mycket finsk kultur och dessutom sjunger de på finska. Det är också många olika musikstilar i en och samma låt, så jag tror att den vinner över Loreen och Sverige, avslutar Dean Vuletic.

Svante Stockselius
Har en lång bakgrund som nöjesjournalist på bland annat Expressen, SVT och TV4. Började på EBU 2003 och var där ansvarig för Eurovision Song Contest och Junior Eurovision Song Contest. Under sin tid på EBU förändrade han tävlingen på flera sätt; ändrade Eurovision-logotyp, introducerade semifinalerna och tog tillbaka expertjuryernas inblandning. Han stannade där till 2010.

Dean Vuletic
Forskare i modern europeisk historia och mannen bakom världens första universitetskurs i Eurovision Song Contest. Den kursen började på New Yorks universitet och finns även på universiteten i Wien och Prag. Idag är Dean Vuletic en erkänd eurovisionexpert som deltagit i media över hela världen såsom Washington Post, BBC och The Economist. Hans akademiska meritlista är lång och inkluderar flera toppuniversitet.

Bredvidläsning: Postwar Europe and the Eurovision Song Contest av Dean Vuletic

Det finns inte så mycket skrivet om Eurovision i litteraturform. Jag tycker att det är lite konstigt. En bok som finns är Dean Vuletics akademiska bok Postwar Europe and the Eurovision Song Contest. Vuletic är forskare och den första som startat en universitetskurs om Eurovision. Jag fick tag på mitt ex på Adlibris för kanske 500 kr för att jag intervjuat Dean Vuletic och verkligen ville läsa boken, men nu är samma bok uppe i över 1000 kr. Boken är från 2018.

Eurovision Song Contest har en intressant historia och Dean Vuletic har vävt ihop festivalen med sitt forskningsområde om Europa under efterkrigstiden. I det perspektivet är ESC mycket intressant. Det var en tävling för att lyfta upp de olika ländernas kultur och väva folken tätare samman. Det finns gott om exempel i boken där den kulturella särarten lyfts fram, men på senare tid är det oftast mest länder utanför EU som gör det.

Det finns många olika anekdoter i boken, men det är en akademisk bok och inte populärvetenskaplig. Således är notkapitlet långt, och källhänvisningarna många. Även om det är intressant att läsa om forskningen och hur efterkrigstidshistorien i Europa kan ses genom denna älskade tävling, är det lite för akademiskt i alla fall till en början. Det var inte en bok man läste snabbt direkt.

Jag som har intervjuat Dean Vuletic och pratat om hans forskning och Eurovisions historia, kände att det mesta av det hade jag redan hört. Det betyder att det borde gå att skriva någon mer lättillgänglig bok som inte behöver kosta en tusenlapp om några år. Med det sagt är det en bra och intressant bok som alla som är intresserade borde läsa, om de fick tag på boken. Den är inte värd en förmögenhet.

Vilka dessa anekdoterna i boken är och vad Dean Vuletic sagt till mig i intervjun, kommer ni att få läsa senare i veckan. Själv kan ske jag borde skriva en pitch till ett förslag…

Välkommen till Eurovisionvecka på Feministbiblioteket!

Eurovision 2025
Scenen i Basel. Foto: EBU

Idag börjar Eurovisonvecka på Feministbiblioteket. Välkomna hit och ni kommer att få läsa mycket om Eurovsion-relaterade saker under veckan. Såklart kommer det även att vara analyser och gissningar. Jag tänkte inleda med att berätta om min kärlek för festivalen och varför den betyder så mycket för mig.

Jag har aldrig varit ett fan som engagerat mig och rest på finalen över hela Europa, men sedan 1985 har jag bara missat en final och det var 1998. Det satt hårt åt men att bjuda en kille jag var kär i på tentafest, trumfade att se finalen. Jag tänkte att man kunde göra både och, men risken för att han då skulle tacka nej, var överhängande. Därför blev det snack i korridorsköket istället för att se Dana international vinna. Jag har ångrat det ända sedan dess.

När jag var liten var det en festival som var spännande att se och jag älskade musiken. Sedan blev jag lite äldre och kalenderbitare. Det är ett mönster jag känner väl igen hos min son nu. Jag lärde mig allt om vinnarländer, svenska bidrag och statistik. Runt 1987-89 (har inte koll på exakt när) gick det ett TV-program med Jacob Dahlin där han gick igenom gamla festivaler och jag spelade in den på video och såg det hur många gånger som helst, till någon av misstag råkade spela över det.

1990 hände det något. Muren hade fallit och i runda slängar hälften sjöng om ett enat Europa. Jag rös. Bättre skulle det bli. 1993 fick EBU flera nya medlemmar och Eurovision exploderade i antal deltagarländer. Det hade blivit politiskt fast det inte skulle vara det och för mig var det fantastiskt. Det fina var att det forna öststaterna också kunde konkurrera. 1994 kom Polen tvåa med en fantastisk låt och Ungern fyra med en, enligt mig, ännu bättre låt.

90-talet var ett årtionde av hopp. Diktaturer hade fallit och demokratier växte fram ut den gamla kommunismen. Till och med Ryssland kunde bli ett bra land, i alla fall i tankarna hos den naiva. I det ljuset var Eurovision en fantastisk tävling. Alla sjöng dessutom på sina egna språk. Sedan lättades språkreglerna upp och även om det inte berodde på det så bröjade östeuropeiska länder vinna lite väl ofta och det blev ett tag nästan ointressant igen.

Så hände det nya saker, bland annat tack vare Svante Stockselius, svensken som ansvarade för Eurovision i sju år i början på 2000-talet. Juryn återinfördes delvis och man införde semifinaler. Det blev ännu mer en show, på gott och ont, men med åren har det verkligen satt sig. Den som ser en gammal festival på Öppet arkiv tycker nog att det går skrattretande långsamt och är helt outhärdligt tråkigt.

Idag är Eurovision en folkfest som hyllar våra olika kulturer i Europa och är en form av gemenskap som jag älskar. Sedan är jag vuxen nog att erkänna att jag tycker om musiken. Den här veckan ser jag alltid fram emot och i år slår jag på stort. Ni ska få hänga med mig genom gammalt och nytt och allt möjligt som hör Eurovision till.

Välkomna!

Recension: Kramberger, Nataša; Himlen i björnbärssnåren; 2007

Himlen i björnbärssnåren

Min Balkanutmaning löper på och tar mig till olika författare som jag aldrig hört talas om. Nataša Kramberger är en slovensk författare och Himlen i björnbärssnåren gavs ut 2022 på It-lit. Boken fick EU:s litteraturpris 2010. Nataša Kramberger är född 1983 och bor i Berlin, men hon skriver sina böcker på slovenska.

Boken handlar om slovenska Jana som ska plugga i Amsterdam, men som försörjer sig som barnvakt. Det är en bok i små berättelser där varje berättelse flätas samman till en helhet. Jana möter människor från hela världen i den kosmopolitiska staden och hennes ursprung finns alltid nära. Den italienska fiskaren Bepi berättar också sina historier för henne.

Himlen i björnbärssnåren var en experimentell roman som det känns som att jag skulle behövt läsa fler gånger. Tyvärr var det inte så mycket som fångade mig så att jag skulle känna mig sugen att göra det. Det är något fascinerande över boken så jag förstår att den vunnit pris. Språket är fint och miljöbeskrivningarna fantastiska. Det var bara det att jag trasslade in mig lite för många gånger på vägen att jag inte fick till den där helheten.

Recension: Schreiber, Johanna; Inte helt kosher; 2025

Inte helt kosher

Johanna Schreiber är en författare jag känner och som jag tycker mycket om att läsa. Den här recensionen ska se i ljuset att jag inte kan förhålla mig helt objektiv, men jag vill ändå skriva om hennes böcker då jag tycker att de är bra och vill sprida till fler. Inte helt kosher är hennes senaste roman om judiskt liv i Sverige. Den kom på Wahlström och Widstrand tidigare i år.

Hanna, Josefin och Dahlia träffas på ett judiskt kollo i ungdomen. Deras väger kommer att korsas igen på olika sätt genom livet. När de är äldre pluggar Hanna i Linköping och de andra två bor i Israel. Josefin blir tillsammans med Hannas bror Simon, Hanna gör slut med sin judiska pojkvän och blir tillsammans med sin Linköpingsgranne Philip och Dahlia hankar sig fram och saknar riktning och mål i livet.

Alla tre har något som jagar dem. Hanna av sina judiska traditioner, Dahlia av en kille från det förflutna och av sin högst osäkra framtid och Josefin av att vilja vara två olika personer samtidigt. Min läsning drevs mest av att vilja veta hur det gick för Hanna, tjejen som ville bryta sig loss från sin rika familj och som vill åka skidor istället för att tillbringa alla lov i Tel Aviv. Samtidigt kommer hon att sakna gemenskapen, särskilt när hon senare själv får barn.

Det är en mörk relationsroman om hur det är att växa upp som judinna i Sverige. Vi får några olika varianter på judisk tro och de tre har inte samma bakgrund och kommer inte från samma samhällsklass. Det är fint beskrivet hur det kan vara svårt att parera föräldrars önskningar och förväntningar, men även förväntningar på sig själv. Det märks att Johanna har djup insikt i judiskt liv i Sverige och vilka kollektiva krav som finns.

Jag tycker att Johanna Schreiber skriver bra feelgood som har svärta och som inte är sockersöta. Inte helt kosher är mörkare än hennes tidigare och jag tycker om det. Bra också med en bok om judiskt liv i en tid då judar hotas dagligen exempelvis på olika demonstrationer runt om i Sverige. Det jag kanske hade lite svårt för var att det var lite mycket rätt så explicit sex i boken, men sådant är ju en smaksak och det tog hur som helst inte över.

Kulturkollo: Just nu i maj 2025

Just nu

Ljuva maj är här och ledigheterna avlöser varandra. Det är underbar tid och jag ser fram emot Eurovision och två jobbresor, en till Bryssel och en till Oslo (tyvärr samma vecka). Det är lördag och som en kompis en gång sa, ”lördagar i maj finns det inte så många av”. Det var ett argument för att inte delta i en frivillig konferens. Jag väljer sedan dess alltid att hålla mina lördagar i maj så fria som möjligt. Som vanligt skriver vi på Kulturkollo en lägesrapport såhär första lördagen i månaden.

Just nu läser Drömräkning av Chimamanda Ngozi Adichie. Äntligen kan jag ägna mig helhjärtat åt en av mina absoluta favoritförfattare!

Just nu lyssnar jag på Axel Åhmans bok Eldsjäl. Den är roligt att uppmärksamma honom nu inför Eurovision. En annan rolig sak är att jag lyssnade på honom på bokmässan i höstas, såklart utan att ha en aning om vad han skulle bli känd för några månader senare. Se bilden nedan.

Just nu tittar jag på The handmaids tale. Jag hade gett upp hoppet om den serien för länge sedan för att jag inte stod ut med att det aldrig tog slut. Nu vet jag att det gör det i och med att sista säsongen är här så jag har sett ikapp halva säsong fyra, sägong fem och nu den sista säsong sex. Jag är ikapp och ser fram emot slutet.

Just nu njuter jag av vårvärme och att det äntligen är helg efter en minst sagt turbulent vecka på jobbet och stopp i avloppet hemma – så skrev jag förra månaden. Nu kan jag skriva att jag njuter av vårvärme och lite ledighet efter en kanske ännu mer turbulent (halv) vecka på jobbet. Dessutom har vi lagat vår diskmaskin efter fyra år, så jag njuter av ljudet. Den har varit knäpp i fyra år, så vi har haft en diskmaskin, men den har stängt av sig lite då och då och oftare och oftare, så ett byte av kretskortet var värt 4000. Särskilt som vår diskmaskin tvättar rent, renare än någon annan diskmaskin jag haft i hela mitt liv.

Just nu längtar jag efter Eurovsionen! Som uppladdning förbereder jag en Eurovisionvecka här på bloggen. Jag längtar också efter sommaren. Jag vill lägga in strumpyxorna för sommarvila i garderoben och ta fram sandalerna. Jag vll äta mina middagar ute. Jag vill bjuda hem folk att ta en drink i lungemöblerna på altanen.

Axel Åhman på Svenska litteratursällskapet i Finland författarfrukost på bokmässan 2024.

Påskfirande och vårkänslor – aprilsummering 2025

Valborsbrasa i Lilla Sickla
Valborgsbrasa i Lilla Sickla, Nacka. April 2025.

April präglades av påskfirande och vårkänslor, tyvärr inte samtidigt. Eller jo, det var ju fortfarande vår under den sena påsken, men helgen då vi hade folk på besök och firade påsk både här och där, ja då fick vi sitta inne. Hade en vision av lite solbadande vid husväggen och någon fika ute, men så blev det inte. På månadens sista dag fick vi dock en fin kväll med brasa i sedvanlig vårvärme som försvann så fort solen gick ner.

Det har varit mycket i april med jobb jag inte helt vant mig vid än och med boken jag skriver. Jag skriver en bok om den liberala biståndsstiftelsen Silcs historia och det är ännu så länge inne i ett skede där jag intervjuar människor. Jag har bland annat fått en oförglömlig eftermiddag hos den före detta handelsministern och europaparlamentarikern Hadar Cars.

Min läsning

Jag har inte läst lika mycket som föregående månader, men det betyder inte att jag tappat fart. Nu ser jag fram emot några lediga dagar (även om jag jobbar imorgon) då jag är ensam med barnen. Eller barnet, för det ena ska bort i helgen. Då ska jag försöka släppa alla måsten och bara läsa.

Världsläsning 2.0

Jag har valt att göra en mer omfattande världsläsning i år och den är uppdelad i fem delar. Jag ska läsa mer på andra språk och läsa de böcker jag har hemma. Läs mer om den här.

Länder

Jag har gått ut hårt och redan läst 29 av 40 länder 2025. Nya länder är tre och ett av dem lite överraskande att det dök upp först nu:

  • USA
  • Österrike
  • Moçambique
Världsdelar

Läste en novell från Afrika, men snart ska det bli mer från den kontinenten redan i maj. Har nu läst från fyra världsdelar; Europa, Afrika, Asien och Sydamerika.

Språk

Jag läser på fem språk och i april läste jag en bok på tyska.

Tranan

Min prenumeration på Tranan-böcker ska läsas i sin helhet men i april blev det inte några nya böcker lästa.

Karavan

Jag ska läsa mer i mina nummer av Karavan, och läste en novell av Mia Couto. Jag ska läsa mer ifrån årets första nummer som har ett regn-tema. Det kommer jag att skriva om på Kulturkollo, som denna månad har tema natur.

Semesterläsning: Balkan

Jag ska läsa fler böcker från Balkan eftersom jag ska dit på semester. Vi ska besöka Kroatien, Montenegro och Bosnien, men hela forna Jugoslavien räknas som läsländer i den här utmaningen. I april läste jag:

De bästa har fallit av Katja Perat från Slovenien. Dikter som är en käftsmäll mot det slovenska kulturetablissemanget. Mycket intressant trots att jag visse lite om just Sloveniens kulturetablissemang.

Himlen i björnbärssnåren av Nataša Kramberger från Slovenien. En lite knepig bok om en slovensk ung kvinna i exil i Nederländerna. Recension kommer.

Bokcirkel

I jorden runt-cirkeln läser vi just nu Drömräkning av Chimamanda Ngozi Adichie som jag tyvärr bara läst ett kapitel i. Den ska jag börja läsa i helgen!

Förbered er på Eurovision-vecka på Feministbiblioteket

Eurovision 2025
Foto: EBU

Nu har jag inte längre en tidning att skriva i och då kommer jag att lajva journalist igen här på Feministbiblioteket. Om en och en halv vecka drar Eurovision-cirkusen igång igen, denna gång från Basel. Jag är så taggad och så laddad och lyssnar på musiken varje gång jag tränar eller mina barn kräver det.

Under veckan, som börjar med den 12 maj, kommer ni att få Eurovision-kopplade inlägg av olika slag och såklart analyser före och efter själva finalen. Har ni hunnit lyssna in er än? Jag har inte lyssnat på allt och kan därför ha missat någon pärla, men hittills ser min favvolista ut som följer:

  1. Sverige
  2. Island
  3. Finland
  4. Australien
  5. Estland

Jag vet inte varför men jag både älskar australiensaren som sjunger porrigt om milkshakes och även den extremt fåniga esten som sjunger på italienska och fejkitalienska om espresso macchiato. Men mest av allt önskar jag att två isländska popkillar i botten av bettinglistorna lyckas ta sig vidare från semifinal 1. Inte bara sjunger de på isländska, det svänger också. Här är vi glada att vi får möjlighet att rösta på dem, eftersom Sverige är i samma semifinal.

Mest av allt: Heja Kaj! Så bra låt och så roligt med något annorlunda.

Kaj. Foto Erik Åhman/EBU

Recension: Mohamud, Kadija; Kadijas kök; 2021

Jag läser inte bara jorden runt, jag vill också lära mig att laga mat från andra länder och kulturer. Jag fann Kadijas kök (Bonnier fakta) av en slump på bokrean och köpte den. Det är recept från Östafrika och jag hade tidigare fått tips om en sudanesisk aubergine- och jordnödssmörsröra och den fanns med i boken och det var en av orsakerna tilla tt jag slog till.

Kadija Mohamud kommer från Somalia, men har bott i Sverige i 20 år. Hon driver matbloggen Kadijas Kitchen och hon lagar mat från hela världen, men med fokus på det afrikanska köket. Fördelen med att köpa en kokbok från en svensk person är att alla recept är anpassade efter vad som går att finna här. Översatta kokböcker kan ibland blir lite svårjobbade, tycker jag. Och det recept jag hade på aubergineröran med jordnötssmör, som för övrigt heter Salata aswad be zabadi, var på engelska, så jag var tacksam över ett svenskt.

Jag gjorde (nästan) en hel måltid utifrån kokboken. Jag marinerade kyckling och kött i östafrikanska smaker, som är mycket spiskummin, kanel, kardemumma och gurkmeja. Jag gjorde en sås, Basbaas shidni, som skulle koka länge (över en timma sammanlagt), där man mixar tomat och dadlar och kryddar med östafrikanska kryddor. Den var verkligen helt fantastisk och väl värd att vänta på. Jag gjorde även ovan nämnda röra samt en bönröra som jag toppade med fetaost (enligt förslag från Kadija). Till detta var vi rebelliska och serverade västafrikanskt jollofris, från en helt annan kokbok.

Kadijas kök på en tallrik
Det ser inte jättekul ut, men var var helt otroligt gott. Allt nämnt ovan på en tallrik. Jag glömde att fota den fantastiska maten, så detta är allt som finns dokumenterat. April 2025.

Jag kommer absolut att vända mig till Kadijas kök igen och den röda såsen kommer jag att göra många fler gånger. Den går att spara så nästa gång jag gör den, kanske jag gör hela receptet och inte bara en fjärdedel. Den passar utmärkt till grillat och ris. Fina bilder och lättöverskådliga kategorier gjorde kokboken lätt och roliga att använda. Rekommenderar den starkt för alla som vill testa på östafrikansk mat.

Några tips på världsbokdagen

Världsbokdagen

Idag är det världsbokdagen och som den världsläsare jag är, ger jag er såklart några tips. Jag blir varje dag arg på hur Ukraina behandlas av USA och ser med oro på utvecklingen i Georgien. Jag önskar mig ett liv i demokrati för alla före detta sovjetmedborgare (och såklart också alla andra för den delen). Dagen till ära kommer jag därför att ge några tips från just före detta Sovjet.

Jag börjar med förra årets bästa bokupplevelse för mig, Det åttonde livet av Nino Haratschwili. Den boken är från Georgien och en av årets bästa läsupplevelser är faktiskt också från Georgien, nämligen den autofiktiva boken Flight from the USSR av Dato Turashvili.

Den som vill veta hur den ryska annekteringen av Krim upplevs för en Ukrainare bör läsa Grå bin av Andrej Kurkov. Boken är skriven mellan annekteringen och dagens fullskaliga krig. Om livet vid fronten i Donbass handlar också den boken om, men där finns även Internatet av Ukrainas kanske mest lysande författarstjärna Serhij Zjadan.

För att få lite mer hopp om livet kan man läsa Estonians inside out av Lauri Vahtre. Där får vi inte bara glättiga tips om hur man bäst bemöter en est, utan också en förståelse för hur lika vi var, men att Sovjetunionen separerade oss och lät esterna bo i ofrihet under flera decennier.

Läs även vad vi tipsar om på Kulturkollo.