Rehab och snösmältning – februarisummering 2024

Hanna och Hanna på Paradoxmuseet

Jag och min svägerska på Paradoxmuseet medan barnen formerade sig för en paradoxmässig bild. 25/2 2024.

Februari är över och det är äntligen mars – en vårmånad! Nu säger min man att det är nu den stora depressionen börjar. Man har precis klarat sig igenom vintern och väntar på våren och våren är bara mörk, grå, kall, våt och lerig. Det kommer att dröja länge innan det är grönt och soligt och varmt. Jättelänge faktiskt. När man föreställer sig vår är det två veckor i maj man föreställer sig. Samma sak med hösten. Den krispiga luften och de röda löven varar i ungefär två veckor. Resten är som den trista våren.

Jobbmässigt har det hänt massor och jag har intervjuat spännande personer och hållit i en jubileumsfest. Dessutom jag har fyllt år i vanlig ordning och jobbat hemma med barnen på sportlov. Jag kämpar på med min rehab för axeln och det går lite upp och ner, men mest upp. Men när snön smälte blev det lättare att ge sig ut och jag har hållit men streak i att träna varje dag minst en kvart.

Min läsning

Min läsning går verkligen på halvfart. Jag lyssnar endel och när jag väl hittar något riktigt spännande kan jag sträckläsa, men jag har inte den där gnistan som jag brukar ha. Kanske är det en utmaning som ska till, kanske måste jag radera Wooduko från telefonen (troligtvis ja, av flera skäl). Nu ger jag mig själv i läxa att komma på en utmaning. Kanske en bok från varje Nato-land? Jag skojar lite, men nåt måste jag komma på!

Läsa jorden runt: Jag ska läsa från 40 länder och läste från ett nytt land i februari och det är heeeeelt patetiskt, det är nämligen Sverige.  Länder lästa i februari:

  • Sverige (!)

Omläsning: Jag har läst om Elefantens öga av Inger Alfvén och den var lite underbar nu som då.

Bokcirkel: Vi ska läsa Senseis portfölj av Hiromi Kawakami från Japan och om jag hade gjort det hade antalet nya lästa länder ökat till det dubbla.

Recension: Robinson, Peter; Innan mörkret faller; 2021

Innan mörkret fallerJag behövde en ny ljudbok och så kom jag på att det var längesedan jag läste Peter Robinson. Jag valde Innan mörkret faller som är hans näst sista bok och som verkade ha ett feministiskt tema (som flera av hans böcker har). Han gick bort höstan 2022, 72 år gammal, så det blir inga fler böcker om Alan Banks. I Sverige gavs han ut på Forum.

Alan Banks hamnar i en utredning som rör hans väns flickvän Zelda. Vännen är Ray Cabbot, kollegan Annie Cabbots pappa. Zelda är mycket yngre än Ray, men de har ett lyckligt förhållande.När boken startar är Zela i Moldavien, där hennes liv startade. Hon bodde på ett barnhem och tiden där var lycklig. När hon skulle flytta därifrån blev hon direkt tillfångatagen och såld som sexslav. Hon är tillbaka för att få reda på vem på barnhemmet som tipsade om att hon var påväg därifrån.

Samtidigt utreds ett mord på en rik man som dött i sin pool på en av sina fester. På en övervakningskamera ser se att en kvinna blir våldtagen på festen. De söker efter kvinnan och efter den som kan ha mördat mannen.

Det var Zeldas historia som fångade mig, men sedan tyckte jag inte riktigt att boken höll. Den andra historien var så rörig att jag inte orkade att hålla uppe intresset länge nog för att förstå alla samband. För att rädda Zelda, märker Banks att han måste göra saker han som polis inte borde och någonstans kände jag att Innan mörkret faller kanske var hans sista bok. Sedan fick jag se att det fanns en till och om serien var påväg att avslutas får vi aldrig veta.

I ett halvår har jag funderat på om jag är 47 eller 46

Fylla år 2023

Här fyllde jag 46, men det var förra året så jag antar att jag nu fyller 47. Februari 2023.

Nu behöver jag inte fundera längre. Jag är 47. Fast från och med idag, jag har bara varit förvirrad innan. Det är inte så lätt alla gånger att hålla koll på åldern när man inte har någon gräns att förhålla sig till. Som vanligt är det roligt att fylla år och i morse blev jag uppvaktad på sängen och fick nya smycken och den väskan som jag önskat mig (även om DHL klantat sig och levererar den först imorgon).

Idag tog jag med familjen på Paradoxmuseet. Barnen har velat gå dit länge och när Banksy-utställningen på Fotografiska tyvärr var över så föll valet på detta nya museum. Det var lite och trångt och ohyggligt populärt så det var lite stressigt. Annars roligt och barnen älskade det så mycket att uppspeltheten var enormt hög. Dagen bjöd på vackert vårväder med bitvis sol, som det ska vara den 25:e februari.

Bilden ovan är från firandet på Pinchos förra året, men nu var vi på restaurang nyligen så jag ville ha en hemmamiddag. Idag ska jag få den äran att få fyra fantastiska mellanrätter på Restaurang Ericson. Jag vet redan nu att det kommer att bli fantastiskt. Till maten dricker vi två viner som var min avskedsgåva från Stiftelsen Lantbruksforskning. Hoppas att de har legat till sig bra.

Recension: Berg, Elvira; Ellens val – Sommarnätter; 2024

SommarnätterHäromdagen skrev jag om senaste boken i Doggerland-serien och här kommer en recension av senaste i Ellens val, Sommarnätter. Ellens val ska bli tio delar och de två sista skrivs av Helena Dahlgren, som också skrev de två första. Sommarnätter är skriven av Elvira Berg. Böckerna ges ut på Lovereads och jag lyssnade på Storytel, inläst av Ella Schartner.

Ellen oroar sig för sin man Carl, som verkar ha fått problem med balansen? Ingeborg kommer hem från Sundsvall efter att hennes pappa dött. Hon står fortfarande i valet och kvalet om hon verkligen ska gifta sig med Anton. Antons pappa vill att hon ska bli herrgårdsfru, men hon vill arbeta som läkare. Elisabet Sporre vill också att de ska gifta sig så att de kan sätta sina planer i verket att hon ska bli herrgårdsfru. Elisabet sörjer sin kärlek Leo, som aldrig kommer att lämna sin fru. Men så hittar hon en ny trevlig man i advokaten Samuel.

Det är Elisabet, Ingeborg och i viss mån Ellen som är i fokus i den här boken. Alla karaktärerna får inte plats i varje bok och det är nog ett klokt drag. Annars känner man igen sig mycket, det handlar om pensionatet, kvinnoföreningen och lite om universitetet. Jag tycker dock att det är lite väl mycket heta nätter som känns lite för malplacerade. Men framförallt är det lite väl Puckett som skaver rent tidsmässigt. I den här boken är det Elisabet som sätter sig upp mot sin konservative far på ett sätt som jag tror vore helt oacceptabelt på den tiden. Även Ingeborgs karriär på sjukhuset känns osannolik, då hon också trotsar kollegor.

Det är sommaren 1918 och vi klan föreställa oss att det blir mörkare och mörkare nu. Jag hoppas på ett bra slut i de två sista böckerna och att Helena Dahlgren knyter ihop allt. Det tror jag att hon kommer att göra, hon är ju trots allt en av författarna bakom idén Ellens val och jag gillade nog hennes böcker bäst.

Recension: Adolfsson, Maria; Tiga som muren; 2024

Tiga som murenÄntligen är en ny bok i serien Doggerland av Maria Adolfsson ute, Tiga som muren. Jag lyssnade som vanligt på den på Storytel, inläst av Angela Kovács. Böckerna ges ut på Wahlström och Widstrand och den här boken är del sju i serien om kriminalinspektör Karen Eiken Friis.

Det är midsommar i Doggerland och Karen är på Noorö hos sin släkt med Selma och Leo. Hon måste tyvärr rycka in och söka efter en försvunnen man och familjen är inte helt nöjd med att hon behöver jobba på semestern. Karins syster Helena är journalist något stort på spåren, men bli överfallen i sitt hem med uppmaning om att sluta gräva. Karen och Helena strålar samman på Noorö och bestämmer sig för att ta reda på vad det är som händer hur farligt det än må vara. Eftersökandet tar dem till Sverige.

Det är inte deckarhistorien som lämnar djupa spår hos mig, det är miljöbeskrivningarna från Doggerland. För den som inte läst någon av böckerna är de doggerska öarna tre fiktiva öar som befinner sig i det faktiska Doggerland, men ovanför vattenytan. Maria Adolphsson har byggt upp en helt fantastisk fiktiv värld där människorna har ett eget språk och kultur. Det blir otroligt läsvärt. Det enda rom inte riktigt funkade var Karens syn på Stockholm. Där blev det lite överdrivet.

Tiga som muren är nog en av de sämre böckerna i serien, sett till deckarhistorien. Det var spännande att få läsa om det Helena varit på spåren sedan tidigare böcker, men upplösningen gick lite fort och kändes för enkel. Samtidigt var jag tacksam över att Karen inte var nära döden i någon underjordisk gång. Jag tycker i och för sig mycket om Karen, men kanske ska Maria Adolfsson göra henne till en bifigur och skriva annat från Doggerland. Jag känner mig nöjd med deckarserien, men inte med miljön.

Recension: Alfvén, Inger; Elefantens öga; 1992

Elefantens ögaI mitt projekt att läsa om gamla favoriter från förr började jag med Inger Alfvéns Elefantens öga, en bok som gjort enormt intryck på mig när jag läste den i trean på gymnasiet. Jag minns att jag skrev en analys av boken och höll ett föredrag om den. Det var mycket spännande att ta fram den och läsa den igen.

Ramberättelsen handlar om Erna och Joel. Erna blir förälskad i den mystiska Joel och kärleken är besvarad. Det är bara det att Joel har en massa hemligheter och vill inte dela med sig av dem till Erna. När hon tillslut får reda på sanningen visar det sig att han tar hand om sin alkoholiserade pappa. Vi flyttas sedan tillbaka i tiden och får läsa om Joels uppväxt där han ständigt saknat hon som försvann och som ingen pratar om. Han söker trygghet hos sin sju år äldre syster, men även hon ska komma att överge honom.

Vi får också läsa om Joels pappa Emil och vad som formade honom. Han förälskade sig i den trettonåriga Caroline från USA och gifte sig med henne när hon knappt hunnit fylla 20. Äktenskapet blev inte lyckligt och hårda konservativa ideal hindrar både Emil och Caroline från att bryta upp och skapa ett bra liv åt sig och sina barn. Istället ska barnens barndom handla om svek, lögner, alkoholism och frånvarande föräldrar.

När jag läste boken första gången var det ramberättelsen jag fastnade för och den fina kärlekssagan mellan Erna och Joel. Resten var mest transportsträcka. Ändå var det något med boken som ändå gjorde att jag tyckte att den var fantastisk redan då. Som vuxen uppskattade jag de historiska tillbakablickarna mycket. Det fanns här en tydlig feministisk berättelse om könsroller och förväntningar som gjorde både kvinnor och män olyckliga.

När historien sedan ska knytas ihop i nutid, följer vi Erna och Joels vardag där de försöker hitta något som funkar. Joels relation till sin pappa ligger dock som en våt filt över förhållandet. För Erna blir det mer och mer uppenbart att de måste ta reda på var hans mamma finns. De börjar med den försvunna syster, som emigrerat till Hawaii.

Efter att ha läst lättsamma böcker med allvarliga mysterier och stört halvt ihjäl mig på ologiskt beteende, var det en fröjd att läsa Elefantens öga. Vi får förklaringar till huvudpersonernas handlande och den stora nyckeln ligger i konventionerna som håller huvudkaraktärerna i hårda bojor. Det handlar inte bara om ett Sverige på 70-talet, utan även ett starkt konservativt USA. Alla har ideal att leva upp till och när de inte klarar det, går deras misslyckande ut över andra, främst barnen.

Det enda i boken som jag inte riktigt fastnade för, var kopplingen till Gulfkriget. Joels pappa jobbar inom försvaret och krig är en väsentlig del av hans liv. När vi kommer till nutiden är det 1990 och Gulfkriget startar. Ramberättelsen ramas in av kriget och när vi börjar vi veta vad som hänt Joel i hans barndom, ligger kriget i nutid hela tiden där. Jag förstår greppet, men för mig fick det inte den betydelse för berättelsen som det nog var menad att ha.

Elefantens öga är en fantastisk bok. Jag undrar om den inte till och med var mer fantastisk nu än när jag läste den 1996. Nu kunde jag omfamna hela boken, lägga till ett eget föräldraperspektiv och se de feministiska budskapet mycket tydligare. Jag är inte längre svältfödd på romantik och såg inte enögt på Erna och Joels förhållande. Att boken skulle sluta lyckligt var nu inte entydigt med att det skulle gå bra för dem. Elefantens öga är en bok att sträckläsa och gråta till. Det gjorde jag med besked, även under omläsningen.

Recension: Morton, Kate; Den glömda trädgården; 2008

Den glömda trädgårdenEfter att jag läst Hemkomsten av Kate Morton fick jag tips om att Den glömda trädgården var bättre. Eftersom Hemkomsten var lättläst och spännande för sin genre, tänkte jag pröva på något mer av henne som ljudbok. Boken är utgiven på Forum. Jag lyssnade på den på Storytel inläst av My Holmsten.

Cassandra förlorar sin mormor Nell och får en chock när hon får veta att i arvet efter mormodern ingår ett hus i Cornwell. Cassandra bor i Brisbane i Australien och har aldrig varit i England. Hon visste inte att mormodern hade någon koppling dit. Samtidigt får vi läsa om en flicka som 1911 sätts ensam på en båt till Australien från England och som blir omhändertagen av en familj. Flickan är Nell och det är först i vuxen ålder som hon förstår att hennes familj egentligen inte är hennes egen. Efter hennes död försöker Cassandra ta reda på vem hennes mormor verkligen var. Hon förstår då att mormodern 1975 försökt att ta reda på samma sak.

Den glömda trädgården var bättre än Hemkomsten. De är ganska lika i sin ramberättelse om kvinna i 40-årsåldern som förlorar sin mormor som varit som en mor för henne. Skillnaden var att jag i den här boken inte störde mig på att det var mycket som var ologiskt. Det mesta verkade rimligt, utom möjligen varför Nell aldrig återvände till England efter 1975. Vi får veta varför hon inte åker tillbaka då, men det borde funnits massor av tid efter några år.

Om alla böcker är som Hemkomsten och Den glömda trädgården skriver Kate Morton lättlästa böcker om kvinnor i 40-årsåldern som kommer ett mysterium om sin egen släkt på spåren. Trevligt, men inte fantastiskt. Det passar mig som lyssnar på ljudböcker. Just nu läser jag en deckare av Peter Robinson som så många gånger förut. Nästa gång kanske jag klämmer en Kate Morton till. Eller så hoppar jag det.

20 år av kärlek – idag firar vi!

Jag och Andreas på Old Smokehouse 2024

Fredagen den 13:e februari 2004 träffades jag och Andreas för första gången på Medborgarplatsen i Stockholm. Vi gick först till Kvarnen och sen till Underbara bar. Det var vår första dejt och jag lär ha skickat ett sms till min vän med texten ”jag vill i alla fall hångla”. Det syftade till att jag visste på förhand att jag var förälskad i killen jag skulle träffa, men att jag trodde att man måste ses för att veta om man är attraherad.

Hångla gjorde vi först efter midnatt och därför är det alla hjärtans dag som är vår årsdag. Lite opraktiskt kan man tycka, eftersom alla andra ska fira samma dag. Men nu valde vi den dagen och efter 20 år tänker vi inte välja om. För tio år sedan firade vi i Barcelona och vår då två och ett halvåring var hemma i Stockholm med sin mormor och morfar som barnvakter.

Det är svårare att fira med barn som går i skolan (med höga räntor också för den delen) och ju längre tiden går, desto mindre viktigt är det att göra det på exakt rätt dag. Men ikväll har det blivit ett besök på finkrogen i närheten och sen får vi se om vi gör något extra i sommar. Det är fantastiskt att det blev vi och det är fantastiskt att vi blev fler. Hugo och Selma får också följa med och fira ikväll och vi har köpt både bubbel och godis (hjärtformat för alla smaker) så det blir festligt både för stora och små.

Jag och Andreas på Picassomuseet i Barcelona

I Barcelona för 10 år sedan

Hanna och Andreas i Riga

I kärleksgränden i Riga 2009

Hanna och Andreas bröllopskort

Bröllop 2008

I Marais

Barna i Paris 2023

Familjen utanför Munchmuseet i Oslo

Familjen lajvar Munch 2023

Berömda och glömda OS-kvinnor 2024

Olympiska flaggan

I sommar är det dags igen för olympiska spel, denna gång i Paris, och det betyder massor av berömda och glömda idrottskvinnor här på bloggen. Jag har mycket med jobbet eftersom jag skriver hela dagarna, men jag hoppas och tror att jag ska kunna ro projektet i land i år också. En olympisk kvinna om dagen i två veckor ska det bli och redan nu har tankarna på vilka jag ska ha med har börjat.

Jag har betat av många av de absolut största stjärnorna genom tiderna och här kan du läsa och söka efter personer som redan förekommit. Som vanligt söker jag en blandning mellan stora stjärnor och underdogs, mellan fantastiska karriärer och spännande historier. Det är inte alltid det är idrottspersoners guldmedaljer som är det mest intressanta att berätta om.

Tidigare har jag skrivit om kvinnor som varit gravida, som varit kontroversiella eller som helt enkelt bara har en fantastisk historia. En man ha fått vara med, för att han tävlat som kvinna, och han anser att det är den systematiska dopingen som fått honom att byta kön. Vissa tycker att jag har haft med för många dopade östeuropéer och andra har uppskattat bredden.

Nu pågår insamlingen av namn inför sommarens OS och har du tips är det välkommet. Gärna om någon med en spännande historia och/eller någon lite udda idrott. Friidrottarna har jag koll på och simmarna likaså. Men ett OS har många idrotter och flera historier att berätta än de mest uppenbara. Det är det som är det fina med den olympiska historien. Den innehåller så mycket från människor från alla jordens hörn.

Recension: Jónasson, Ragnar & Jakobsdóttir, Katrín; Reykjavík; 2022

Reykjavík
Jag älskar Ragnar Jónassons böcker och när jag hittade ReykjavíkStorytel åkte den rakt in på att-lyssna-listan. Boken har han skrivit tillsammans med Katrín Jakobsdóttir, Islands statsminister. Hon representerar Vänsterpartiet – De gröna. Reykjavík är Katrín Jakobsdóttirs debutroman. Boken är utgiven på svenska på Romanus och Selling.

En flicka försvann 1956 på en nästintill öde ö när hon jobbade som hembiträde hos öns enda bofasta.  Den unge polisen Kristján lyckas inte lösa fallet och det hemsöker honom genom hela hans karriär. På 80-talet tar journalisten Valur tag i fallet och börjar närma sig fallets lösning, men det hela visar sig bli alldeles för farligt. Historien kretsar kring en kompisgäng från 50-talet, där alla fortsätter att hålla varandra om ryggen, decennier senare.

Reykjavík är lite av en pusseldeckare och Ragnar Jónasson har översatt Agatha Christie till isländska. Både han och Katrín Jakobsdóttir säger att boken är en hyllning till pusseldeckarens drottning. Jag tyckte mycket om boken och tyckte att den stod sig väl gentemot Ragnar Jónassons tidigare böcker. Men det kanske ändå är så att han borde skriva böcker själv, för vissa scener i boken är inte så spännande och bra som jag har upplevt hans tidigare böcker.