Låt sommaren 2022 bli en bättre lässommar än 2021

Böcker på Landsort

Förrförra årets bokhög på Landsort. 2020 var en bra lässommar till skillnad från 2021.

Sommaren 2021 läste jag inte mycket. Jag gjorde andra saker och hade bara med mig sega och tråkiga böcker till landet för att jag borde läsa dem, inte för att jag var speciellt sugen. I år måste det bli ändring på det!

Jag har under 2022 prenumererat på bokförlaget Tranans utgivning och där har det kommit många böcker som jag bara inte hunnit läsa, men som jag är oerhört sugen på. En av dem, 10 minuter och 38 sekunder i en märklig värld av Elif Shafak, läser jag just nu för bokcirkeln Läsa jorden runt.

Min plan för lässommaren 2022 är att varva de kanske lite mer tunga böckerna från Tranan, med mer lättlästa böcker. Det kan vara bra feelgood som jag längtat efter att läsa, inte tråkiga böcker i bokhyllan som inte tilltalade mig igår och inte kommer att tilltala mig imorgon. Jag har beställt Mhairi McFarlanes senaste bok Mad about you, som ett exempel på feelgood att njuta av i hängmattan (bildligt talat, jag ligger inte i hängmattor).

Jag tänkte också läsa den relativt nya boken Baader-Meinhof – terrorismens årtionde av Jens Nordquist. Skäms nästan att jag missat att det kommit ut en ny Baader-Meinhof-bok. Det var en besatthet jag hade för flera rå sedan, men ett intresse som alltid finns vilande.

De Trananböcker jag har, förutom ovan nämnda, är Samanta Schweblins Kentukis och Yoko Ogawas De förlorade minnenas ö. Jag har även köpt fortsättningen på Rotlös, En kropp att sörja, som jag också ser mycket fram emot! Såhär sugen på böcker i min bokhylla var det längesedan jag var så det känns lovande. Jag kanske kommer att göra en utmaning till mig själv och jag känner att det skulle peppa mig ännu mer. Varför uppfinna hjulet igen? Världssommar 2022 är kanske ingen dum idé.

Låt lässommaren 2022 bli mycket bättre än lässommaren 2021!

Recension: Avallone, Silvia; En vänskap; 2020

En vänskapSilvia Avallone är en favoritförfattare och jag läser allt som hon ger ut. I år har En vänskap kommit på svenska på Natur och Kultur och självklart såg jag mycket fram emot att läsa den. Är det något som jag vet att författaren är bra på att skriva om, så är det just om vänskap mellan tonårstjejer. Stål var och är fortfarande den bästa bok hon skrivit.

Elisa är besviken på livet och hur det blev och ser med blandade känslor på den stora stjärnan Beatrice Rosetti. En gång var de oskiljaktiga och nu har de inte pratat på flera år. Elisa berättar historien om hennes och Beas vänskap och hur den tillslut skulle mynna ut i en katastrof. Vägen till undergången börjar med Bea&Elis blogg efter att Beas mamma avlidit i cancer. Bloggen skulle komma att göra den ena berömd och den andra inte.

Beas hemförhållanden är dåliga, även om hennes familj är rik. Elisa har å sin sida växt upp hos en mamma när barnen var små gjorde dem illa och struntade i att ge dem mat ibland och när det blev äldre rökte på tillsammans med sina barn. En sommar försöker Elisas föräldrar på nytt och barnen flyttar till sin pappa i en annan stad. Efter sommaren tar det slut och mamman tar det äldsta barnet, som anses redan vara förstört, och flyttar hem igen. Elisa hatar det till en början, men sedan lär hon känna Bea.

Jag tyckte att En vänskap var en vacker skildring av en delvis dysfunktionell vänskap, men även om jag på ett plan njöt av en fantastisk berättelse, vackert språk och djupa karaktärer, tyckte jag på ett annat att det var ganska segt. Det är möjligt att det bara var där jag är i livet just nu, men jag tyckte att den första delen kunde kapats med minst 100 sidor. Det dröjde så länge innan det blev action. När det väl blev det, sträckläste jag, men vägen dit var ganska lång.

Silvia Avallone är fortfarande en fantastisk författare och En vänskap gjorde mig ändå inte besviken. Hon kan verkligen skriva om tonåren och den ambivalens många känner då inför livet och familjen och kanske inte minst framtiden. Vi får Elisas historia parallellt med Beas, och det är som i Elena Ferrantes bok Min fantastiska väninna, att det är väninnan som berättar om den fantastiska människan som vi får lära känna genom henne.

Se Folkens tjänare och få dig ett gott skratt!

Folkets tjänare

Förra veckan samlades vi kring Eurovision och röstade fram den fantastiska Ukrainska låten Stefania som vinnare. Det var en fin handling mitt i allt elände som kriget innebär. En annan kulturgärning du kan göra, som dessutom kommer att ge dig flera skratt, är att se den ukrainska komediserien Folkets tjänare. Volodymyr Zelenskyjs TV-serie om läraren som oväntat blev president, var plattformen som senare skulle göra skådespelaren till president på riktigt.

Jag minns inte mycket av det val som gjorde Zelenskyj till president, men jag vet att många politiskt engagerade personer var ganska skeptiska. Ett land som inte är demokratiskt stabilt och har stora ekonomiska svårigheter väljer en skådespelare till president, en skådespelare vars främsta merit är en omåttligt populär serie om en ickepolitiker som blir president, låter ju inte så enormt förtroendeingivande. Sedan blev det krig och den president inte många trodde på, visade sig stå mer stabilt än någon ens vågat drömma om. Därför ville jag se serien.

Folkets tjänare har gått i tre säsonger och det är ganska många avsnitt i varje och även om varje avsnitt är 25 långt, kommer det ta ett tag att titta igenom. Jag har sett några avsnitt och tycker att det är riktigt roligt. Jag hade förväntat mig en betydligt sämre produktion och stora svårigheter att förstå humorn, men det är verkligen underhållande och jag hör mig själv skratta flera gånger.

Humorn är ganska enkel, den nya presidenten Vasyl är till en början förvirrad och leds av premiärministern in i nya rollen som vill att Vasyl ska göra som man alltid har gjort. Efter några absurda scener kommer Vasyl på att han är folkets tjänare och vill göra stora förändringar. Samtidigt lovar hans föräldrar reformer å hans vägnar för att bygga om sin  lägenhet gratis. Vasyl drar ner på både tjänstemän och politiker och det sista jag såg var när han skulle vaska fram nya ministrar och misslyckades och tillslut valde sitt gamla kompisgäng.

Det roliga är att det finns en underliggande förväntning på presidenten att han ska följa i samma hjulspår som alla tidigare och dessa förväntningar porträtteras på ett komiskt absurt sätt. Det drivs friskt med korruption och Ukrainas korta demokratiska historia. Det kommer senare att handla om presidentens kamp mot oligarker och jag ser fram emot den utvecklingen. Jag vet inte om jag kommer att se alla tre säsongerna och så en film på det, men jag kommer att titta så länge det är roligt.

Folkets tjänare går på SVT play och numer även på Netflix. Zelenskyj kandiderade till presidentposten som oberoende, liksom sin TV-karaktär, men nu har han ett parti som heter just Folkets tjänare. Det känns ju minst sagt lite märkligt, men det är idag ett seriöst parti som sedan den 28 februari 2022 är medlemmar av det europeiska liberala partier ALDE.

Vad är en bok, Filip och Fredrik?

Alla mot Alla

Jag och min man är just nu mest inne på att titta på Alla mot Alla med Filip och FredrikDiscovery+. Vi ser veckans avsnitt på helgen, möjligtvis med start på torsdagen. Vi älskar På spåret och andra frågesportprogram och just Alla mot Alla har den typen av kluriga frågor som vi gillar, även om vi inte alltid kan det.

Igår sig vi ett avsnitt där de tävlande skulle ange en bok med kvinnonamn i titeln, med tillhörande författare. Det var alltså böcker, vars titlar de skulle ange. Vad är en bok? Frågan skulle visa sig vara relevant, då Filip och Fredrik underkände Alex Schulmans och Jan Guillous svar Fröken Julie och Romeo och Julia. De var ju pjäser. Pjäser är med andra ord inte böcker. Frågan var inte romantitlar, utan titlar på böcker.

Här säljs boken Romeo och Julia av William Shakespeare. 

Här säljs boken Fröken Julie av August Strindberg.

En bok är inte bara en roman eller en faktabok. En bok är väl en bok, oavsett genre? Jag och min man är inte helt ense i det här så jag vill gärna ha stöd i min slutsats, eller om det är någon som bättre kan förklara för mig varför en utgiven pjäs i bokform inte är en bok.

Recension: Lövestam, Sara; Nu levande; 2022

Nu levandesom jag gjort med de andra, eftersom det är så fint att Sara själv läser de historiska kapitlen. Resten av boken läser Ellen Jelinek. Boken är utgiven på Piratförlaget. Här kan du läsa vad jag tyckte om Första Monikaboken och Andra Monikaboken.

Monika har nu kommit in i fasen då hon umgås med tanken på att ge upp alla försök att skaffa barn. 11 år har hon försökt och i elva år har hon varit olycklig av alla misslyckanden. Nu får det någonstans vara nog. Men så kommer Claes in i hennes liv, Claes från skrivarkursen i Norrland, som så gärna vill ge henne ett barn. Trots att de bara är i början av sitt förhållande bokar han både klinik och biljetter. Monika känner att hon inte är redo. Samtidigt tar något annat form, att hon är viktig för andra människor. Särskilt viktig för Texas, hennes granne, och också för Livia, hennes brorsdotter.

När jag började läsa den första boken var jag rädd för slutet, för att Monika skulle förbi barnlös. Jag vet att Sara Lövestan själv gett upp försök att få ett barn så jag misstänkte att det nog inte skulle sluta som jag ville. En annan tanke smög sig in i den här tredje boken och det var att hon ju faktiskt har ett barn som bara har henne. Texas överlever tack vare sina vänskap med Monika och hon känner att skulle hon dö, skulle hon testamentera allt till honom. Den relationen är viktigare än barnförsök, det kunde till och med en före detta barnlös som jag känna.

Nu levande är oerhört fin och jag tyckte bättre om den än den andra boken. Den sydde ihop historien på ett bra sätt. Tillbakablickarna gav oss kvinnohistoria och hur illa kvinnor och små flickor behandlades om någon man förgripit sig på dem och gjort dem med barn. Samtidigt finns det mycket kvinnokraft i berättelserna.

Hoin är på gång att bli film!

Storm på Landsort

Nu måste jag i ett inlägg få skryta om makens framgångar med twitter-skräckhistorien Hoin, som han skrev sommaren 2018. Den plockades först upp av Creepypodden och blev en följetong där. Nu kan jag avslöja att den också är på gång att bli film!

Den amerikanska tidskriften Variety har skrivit om projektet och min man är omskriven som manusförfattare:

“Hoin,” meanwhile, is a thriller based on Andreas Ericson’s popular podcast of the same name. Virdborg penned the movie, which Andersson described as “‘Chinatown’ meets ‘The Ring.’” The story follows a journalist who travels to the barren archipelago of Stockholm, where food is scarce, military powers are at the doorsteps and locals believe in an evil legend.

För den som inte läst eller lyssnat på Hoin är det en skräckhistoria om Landsort, militären och svält. Vad händer med människor när man är desperat av hunger? Den utspelar sig den varma sommaren 2018 och går tillbaka till en annan varm sommar. En journalist kommer en mycket läskig historia på spåren och kan inte låta bli att gräva vidare. Såhär skriver Creepypodden:

På 90-talet försvinner en värnpliktig soldat under en nattpostering på vakt ute i Nynäshamns skärgård. Man håller tyst kring händelsen bäst man kan, men när en kille med lite tid över och stort intresse för svensk historia och dess mer hemlighetsfulla aspekter får nys om fallet börjar han rota i det och faller in i ett kaninhål djupare än han någonsin trott..

Nu har jag ju nära till upphovsmannen och försöker avkräva honom på ett unikt citat till Feministbiblioteket. Han svarar:

– Den där gamla twitter-tråden har fått alldeles för stor uppmärksamhet. Inte ett ord var sant. Det finns absolut inget konstigt under Östersjöns yta och ingen av de hemliga operationer jag beskriver har aldrig ägt rum. Nu pratar vi aldrig mer om saken.

Jag kan också bekräfta att min man aldrig har skrivit ”hon kommer, hon kommer” i sömnen. Så alltihop är helt och hållet dikt.

Selma har funnits hos oss i sex år!

Selma 6 år

Idag fyller vårt minsta barn sex år. Att Selma redan är så stor är helt ofattbart. Hon börjar skolan till hösten. SKOLAN!  Om en månad är jag inte längre mamma till ett barn i förskolan. Tanken är svindlande. Idag är det Selmas dag. Vi ska fira henne med många presenter. Böcker, pyssel, Pokémon och kläder. Hon önskar sig inget stort och dyrt och blir ofta väldigt glad över allt.

Selma är så klok, omtänksam och kvicktänkt. Hon minns vartenda ord vi sagt och kan återberätta böcker vi läst för ett år sedan. Hon är så glad och fantasifull och alla hennes gosedjur har namn och är henne så kära. Varje dag får vi höra historier om djuren som ska gifta sig och flytta till slott eller helt enkelt är ensamstående för att de inte hittar några bra pappor (de som ska gifta sig är två kvinnogosedjur).

Vi är så glada över att få ha Selma i vår familj och den där morgonen den 18 maj 2016 tågade hon in i våra liv och tog en självklar plats. Hon säger att hon älskar godis, glass och sötsaker, men egentligen handlar det om godishalsband, zoo, kladdkaka och Piggelin. Eventuellt en Sandwich. Framförallt gillar hon Pringles. Till frukost har hon önskat sig hembakta frallor med sesamfrön och till middag chicken nuggets och pommes frites. Idag firar vi med finnuggets från Picard och en kladdkaka samt bröd som jag har bakat. Som hon vill ha det.

Månadens feminist: Ana Đurić – Konstrakta

Konstrakta

Kort fakta

  • Född 1978 i Belgrad, Jugoslavien
  • Kom på femte plats i Eurovision Song Contest 2022.
  • Jämförs ofta med performancekonstnären Marina Abramovic.

Konstraktas feministiska gärning

Ana Đurić föddes 1978 i Belgrad. Hennes mamma var flygvärdinna och hennes pappa journalist. Han blev senare informationsminister i Slobodan Milosevic regering, vilket bidrog till viss uppmärksamhet när det kom ut i hemlandet. 2010 debuterade Konstrakta, som hon numer kallar sig, som musiker i det serbiska bandet Zemlja gruva!. Hennes solokarriär startades 2019 när hon släppte albumet Žvake (Tuggummi).

Tillsammans med bandet Zemlja gruva! har Konstrakta har gett ut den feministiska låten Mama. Den  handlar om tre generationer kvinnor i Serbien. Det är moderskap och systerskap och kvinnohistoria. Låten kom 2018 och sjungs på serbiska.

2022 var året när Konstrakta kom att delta i Eurovision Song Contest för Serbien. Låten In corpore sano (En hälsosam kropp) ingår i ett konstprojekt, kallad Triptih (Triptyk), som från början var en tolv minuter lång film med tre olika låtar som skildrar livet på tre olika sätt. Konstprojektet har betraktats som satir eller kritik av den serbiska vården, media, pandemin och skönhetsideal och hur allt detta gör att den mentala hälsan kommer i skymundan. 

I februari 2022 utsågs In corpore sano till  en av 36 låtar som skulle tävla om att bli Serbiens bidrag till Eurovision. Låten vann och skickades till Italien. Där gick det inte så bra när juryn skulle säga sitt, men Konstrakta fick en stor andel av telefonrösterna, så många att det räckte till en hedrande femteplats.

Låten är mycket intressant ur feministisk synvinkel och börjar med en meningen om Meghan Markles hår, “Vad kan vara hemligheten bakom Meghan Markles hälsosamma hår”. Det är en rubrik från en verklig tidningsartikel, som givetvis inte innehålls något substantiellt om Meghan Markles hår, utan bara bidrar till förvirring. Men till största del handlar låten om hälsa och vår jakt på den. Frågan är hur vi egentligen mår när vi hela tiden hakar på den senaste hälsotrenden. Kvinnliga artister har stor press på sig att vara just hälsosamma samtidigt som få av dem har sjukförsäkring, är en tolkning av låten. 

Konstrakta jämförs ofta med den serbiska performancekonstnären Marina Abramovic, och många som såg Eurovision kan nog förstå varför. Hon lever i Belgrad med man och två barn.

Konstrakta och jag

Jag skrev den här texten efter att ha blivit oerhört fascinerad av Konstrakta under Eurovision och ville läsa på mer om vem hon är. Det finns inte jättemycket skrivit om henne på ett för mig begripligt språk och jag kan tänka mig att det skulle kunna finnas mer att gräva i, till exempel i hennes relation till sin familjs historia. Jag tycker ändå inte att man ska döma någon efter vem ens far är eller har varit, så jag vill ändå skriva om henne. Jag röstade såklart på In corpore sano när det var dags för mig att avlägga min telefonröst!

Recension: Alfredsson, Karin; Från någon som vill dig illa; 2022

Från någon som vill dig illaKarin Alfredsson är en författare jag gillar. När jag ser att hon kommit ut med något nytt, brukar jag läsa. Jag valde att lyssna på hennes senaste Från någon som vill dig illa på Storytel. Boken är utgiven på Brombergs och ljudboken är inläst av Maria Lyckow.

Ett facebookinlägg i Vi i Täby drar igång en kedja av händelser. Vi får följa Lisa, Johnny, Erik, Ingela och Yvonne som alla var på en barnkoloniläger i början på 70-talet. Något hände där, något som Lisa och Johnny inte har kunnat glömma. För vissa har livet gått bra efteråt, men det för Lisa och Johnny inte har gjort det. Nu vill de göra upp med sitt förflutna och skapa rättvisa i efterhand.

Från någon som vill dig illa är en en lite klurig deckare om mobbing och övergrepp mot barn, skriven med humor och en stor portion feminism. Det är en hämdroman, ungefär  som Hondjävulens liv och lustar, men det är inte hjärtesorg som är föremål för hämndaktionerna. Det är svårt att tycka om någon i boken, även om man känner visst deltagande för huvudpersonerna. Särskilt trevliga är de dock inte. Trots det tyckte jag om boken.  En bra bok måste inte ha trevliga karaktärer.

Låt nästa Eurovision hållas i Mariupol!

 

Visa detta inlägg på Instagram

 

Ett inlägg delat av Eurovision Song Contest (@eurovision)

Eurovision Song Contest 2022 kunde inte sluta på annat sätt än med ukrainsk vinst. Inte bara för kriget, utan också för att Ukraina hade en bra och medryckande låt. Kombinationen skulle inte kunna gå att slå och det stod fast efter att telefonrösterna offentliggjorts. Mer överlägsen seger kan vi nog inte ha sett i Eurovisions historia (skriver jag utan att ha kollat efter).

Det var en härlig eurovisionfest igår och även om inte alla familjemedlemmar i min familj orkade hålla sig vakna, tyckte vi som gjorde det att det blev en rafflande omröstning. Jag trodde aldrig att Sverige skulle ha en chans och det gjorde att besvikelsen inte alls blev stor. Familjen var annars förvånade över Spaniens succé, en låt vi inte alls gillade och gladdes åt att publiken hade fattat Serbiens storhet.

Imorgon måndag kommer killarna i Kalush Orchestra att inställa sig i den ukrainska armén igen. Bara tanken är svindlande. Medan alla andra medtävlanden återgår till sina normala liv, måste de kriga för sin, sitt lands och demokratins överlevnad. Det gör dem till hjältar alldeles oberoende av vinst i Eurovision. Nästa år ska Ukraina vara värd för tävlingen. Låt oss hoppas att den kan hållas i den sönderbombade staden Mariupol. Vilken enorm knäpp på näsan till Putin det skulle vara och vilken revansch för det ukrainska folket.

EBU vill inte att Eurovision ska bli en politisk tävling och samtidigt som jag kan hålla med om att tävlingen inte är en arena för olika politiska strömningar i olika länder att visa sina ståndpunkter, så är tävlingen politisk vare sig den vill eller inte. Den kom till för att skapa fred och gemenskap mellan de europeiska länderna och gårdagskvällen var verkligen en uppvisning i just det. Hela Europa slöt upp och röstade fram en låt från ett land som invaderats av ett grannland. Det går inte att vara besviken över det eller att hävda att politik inte har något med musiken att göra.

I övrigt tyckte jag att det var roligt att Serbien gick hem bland publiken, att Sverige  gick så bra och att Storbritannien hade en så bra låt att de kunde slåss om segern. Jag var förvånad över att Tyskland kom sist, att Spaniens inte alls bra låt gick så bra och att Nederländerna inte gick bättre. Var lite besviken över Islands och Finlands placeringar och över juryns snåla poänger till Serbien.

Även om inte jag tyckte att rätt låt vann i bemärkelsen den bästa låten, så tyckte mina barn det. Det var inte så att Europa röstade fram en låt som borde legat i botten, utan det var en av de bästa bidragen i årets Eurovision. Smaken är ju som bekant som baken och det finns de Européer som gärna hade dansat hela natten lång till Stefania (men några somnade eller var tvungna att lägga sig) och jag tror att låten även gick hem hos många vuxna som faktiskt dansade till den hela natten.

Kalush Orchestra

Kalush Orchestra på presskonferens i Turin.

Som jag skrev ovan så hoppas vi nu allt vad vi kan att nästa års final går i Ukraina och inte i Sverige eller något annat ersättningsland. Vi hoppas på fred och Ukrainsk seger även i kriget. Slava Ukraini!