Mina ban hissar flaggan. Landsort juni 2025. Foto: privat.
Det har varit en synnerligen hektisk vecka och jag har knappt träffat mina barn. Inte ens Landsort med sitt lugn och sin underbara vackra miljö kunde riktigt få ner mig i varv igår. Idag, efter en god natts sömn, är känslan mycket bättre. Maken har åkt in för att hämta kusin och svåger samt vår båt. Själv funderar jag på att ta på mig midsommarstassen.
Idag kommer vi att dansa kring stången, äta sill och potatis och grilla när kvällen kommer. Förhoppningsvis kommer barnen att vinna fina saker på lotteriet, men mest av allt hoppas jag att de får en fantastisk dag. Det är, precis som det varit nästan hela våren, ganska kallt. Solen skiner och det brukar betyda en behaglig dagstemperatur lite senare. Resten av familjen var galna nog att bada igår kväll när både vatten- och lufttemperatur var runt 15 grader. Jag avstod.
I helgen ska vi stanna på Landsort innan jag ska tillbaka till stan ensam. Jag kommer att ägna lördag och söndag åt läsning, Pokemon Go och skrivande, både på bok och blogg. Efter en stressig vecka är det precis vad jag behöver. Jag ska dessutom boka några sista saker inför resan till Balkan om tre veckor. Det kommer att bli rätt så strapatsrikt men också oerhört roligt. Nu planerar jag vår lilla tur till den bosniska kusten, något som sonen haft på sin önskelista. Tror det få bli taxi dit och sen lunch på en restaurang vid havet. Det finns inte så mycket mer att se och göra där.
Nu är flaggan hissad, midsommarklänningarna på och snart är alla på plats. Låt midsommarfirandet börja!
När våren varit iskall och när allt bara hopar sig känns den hägrande semester som både långt borta och lite för nära. Hur ska allt hinnas med? Jag vet att det kommer att bli bra sekunden jag sätter mig i fåtöljen vid husväggen på Landsort, men det är mycket som ska hända både före och efter midsommar. Därför är min sommarläsning det sista jag har funderat på
Jag brukar vilja att sommarläsningen är en bladning mellan lättsamt och tyngre. Lättsamt går ibland lite för fort och tungt kan lätt bli liggande och Pokemon Go-spelandet bli mer intensivt. Meningen är inte att jag ska slöscrolla reels eller spela mobilspel, utan just läsa vid den där husväggen i sommar.
Jag har en ganska lång bruttolista. Vi får ser vad det blir när jag fått tänka lite mer.
Några nya böcker
Nätter utan mina bröder av V.V. Ganeshananthan (påbörjad)
Den sjätte attachén av Denise Rudberg
Himmelska fridens torg av Lai Wen
Dina liv strömmar igenom mig av Linda Vodopija Stark
Vita skuggor av Rebecka Edgren Aldén (kommer i juli)
Mina olästa Tranan-böcker
Tillbaka till Haifa av Ghasan Kanafani (ej lokaliserad, kan inte ens minnas att jag fått den)
Spricktand av Tanya Tagaq (eventuellt ska den sparas till vintern)
Efterklang av An Yu
Slöseri av Sonia Maria Cristoff (ej lokaliserad)
Balkanutmaningen
Masochisten av Katja Perat (påbörjad)
Luntan och ärren av Danilo Kiš (påbörjad)
Hem mina hem av Fatima Klanco al Mulki
Smärtans ministerium av Dubravka Ugresic
Dina liv strömmar igenom mig av Linda Vodopija Stark
Det är svårt att vara mer laddad för en bok som jag var på Chimamanda Ngozi Adichies Drömräkning. Jag ville inte läsa den elektroniskt eller lyssna på den, bara fysisk bok dög. Boken är utgiven på Albert Bonnier och kom på svenska strax efter att den kommit ut på engelska original. Vi bokcirklade boken i jorden runt-cirkeln.
Vi får följa fyra kvinnor, tre vänner och en hushållerska. De är alla från Afrika och vännerna är rika och singlar. Chiamaka behöver egentligen ingen försörjning, men jobbar som resejournalist som säjer ett och annat resereportage. Hon vill gärna resa till Europa och inte jättegärna skriva om fattiga förhållanden i olika afrikanska länder, som hennes uppdragsgivare vill. Zikora blir ensamstående mor och Omelogor är affärskvinnan som satsar mer på sitt jobb än någonting annat.
Den som egentligen är intressant och den som boken kretsar kring är Kadiatou, Chiamakas hushållerska. Hon kommer från Guinea och förutom att vara hushållerska åt Chiamaka och hennes familj, städar hon hotell. En dag blir hon våldtagen av en högt uppsatt person som bodde på hotellet. Chiamaka och hennes vänner gör allt för att hjälpa och stötta, men för Kadiatou blir anmälan och uppståndelsen för mycket.
Likheten med Dominique Strauss-Kahn är meningen, vilket förklaras i efterordet. Chimamanda Ngozi Adichie försöker ge städerska han våldtog ett liv och ett sammanhang. Dock vet jag inte om jag tyckte att det var så bra genomfört. Det var något vi pratade om i bokcirkeln och vi var överens om att ska man skriva en bok om just det fallet, så bör man kanske göra det som hela bokens handling. Dessutom lever alla inblandade och då blir det ju konstigt att skriva autofiktion, tycker i alla fall jag.
Jag tyckte, precis som alla andra i min bokcirkel, att boken var för spretig. Det fanns egentligen ingen röd tråd och det viktigaste hände i kapitel tre. Varför vi behövde de andras historia för att läsa om våldtäkten, är fortfarande ett mysterium för mig. Jag fick inte alls ihop historien. Vad ville författaren säga med boken? Att svarta kvinnor diskrimineras? Att svarta kvinnor också kan vara rika och oansvariga? För mig blev det inte tillräckligt intressant.
Det som däremot var intressant att vi som hade läst Chimamanda Ngozi Adichie förut, tyckte att boken var en besvikelse. Hon i bokcirkeln som inte hade läst henne förut, tyckte att boken var fantastisk. Det säger väl något om lägstanivån på författaren. Varje enskilt kapitel är inte dåligt, men min stora besvikelse var att det inte bands ihop till någon egentlig helhet.
Då var det första lördagen i juni och på Kulturkollo sammanfattar vi läsläget och kanske även lite läget i livet i övrigt i ett inlägg. Här kommer mitt inlägg. Huvudfokus är att jag nästan är frisk från veckans jobbiga förkylning och inte längre är supertrött. I veckan som kommer har jag både student, personalfest och skolavslutning att se fram emot.
Just nu läser jagNätter utan mina bröder av lankesiskättade V.V. Ganeshananthan.
Just nu lyssnar jag på deckare om Hilma av isländska Óskar Guðmundsson. De är väl inte jättebra, men har passat min förkylningshjärna på väg till jobbet.
Just nu tittar jag påGift vid första ögonkastet. Det är typ det enda vi ser på nuförtiden och vi behöver verkligen en serie att följa, känner jag. Jag har dessutom dammat av varenda tysk dokumentär om DDR, återföreningen och Baader Meinhofligan så jag behöver också vidga mina vyer lite.
Just nu njuter jag av att det eventuellt nu ser ut att bli liiiiite varmare. Just den här långhelgen har vädret inte varit mycket att hurra för, men utsikterna att det kommer att bli bättre nästa helg, värmer en smula. Jag njuter också över ytterligare en långhelg och att jag får mycket skrivtid till boken jag skriver (om Silcs historia, för den som missat).
Just nu längtar jag efter ovan nämnda värme och så festen jag ska gå på ikväll. Det har varit en lugn helg i post sjukdomanda, så det ska bli trevligt med lite galej.
Kanske mer en midsommarbild, men i alla fall en svensk flagga från Landsort förra året. Foto:privat.
Idag är det Sveriges nationaldag och på Kulturkollo spelar vi klassikerbingo. Nu är det lit fusk för mig, för det var jag som satte ihop bingot (med hjälp från de andra, men ändå), så jag har läst ganska många. Dagen till ära tänkte jag skriva om fyra av mina svenska favoriter, som alla finns med i klassikerbingot.
Utvandrarna av Vilhelm Moberg: Den första stora klassikern jag läste och älskade. Jag var 14 år och upplevelsen finns med mig än.
Kejsarn av Portugallienav Selma Lagerlöf: Min lärare var så imponerad av mig att jag läst hela utvandrarserien i åttan, så han gav mig en till betydligt kortare – klassiker att sätta tänderna i. Jag älskade den.
Mina drömmars stad av Per-Anders Fogelström: Jag var 16 å och min mamma trodde att det skulle passa mig att läsa Fogelström när jag tyckt så mycket om Moberg. Hon hade rätt.
Pennskaftet av Elin Wägner: Jag var vuxen och mindes klassikerläsning i skolan. Sigfrid Siwertz var med bland författarna vi läste. Elin Wägner var det inte. De hade en gång en fling och efter att jag fick veta det tänkte jag alltid att Märarpirater borde bytts ut mot Pennskaftet för att jämna ut könsfördelningen i vår klassikerläsning.
En promenad i ett sommarvarmt Bryssel. Foto: privat.
Maj var en hektisk månad. Samtidigt gick det inte att njuta så mycket av värme och sol. Vi tog inte fram alla trädgårdskuddarna förrän nu i veckan. Den mest händelserika veckorna var Eurovision, som följdes av Selmas nioårsdag och två jobbresor på en vecka. Eftersom båda resorna startade vid fyra-femtiden på morgonen, var jag rätt mör förra helgen.
Nu har det varit långhelg och jag har återhämtat mig till viss det. Den andra delen är att jag blivit förkyld, men är dock fortfarande på benen. Jag skrivit mycket på min bok och det känns bra, jag mår bra när jag får skriva mycket. Den som orkade läsa kunde ta del av massor jag skrivit under Eurovision-veckan. Det var roligt att få göra en sådan stor satsning för bloggen igen.
Maj var kall, men för min del händelserik. Således är jag trots allt fylld med mer energi än i april. Nu är det dessutom mer somriga temperaturer och träden är gröna, så jag njuter. Ända smolket i bägaren är att jag känner mig lite sjuk. Hoppas att det stannar vid lite.
Min läsning
Mina utmaningar verkar ha legat i träda i stressig maj. Jag läste lite noveller från andra länder, men kom tillbaka till boklyssnandet och var inte lika kreativ som vanligt. Sådana månader får man också ha och nu kan jag snart blicka fram till sommar och semester och massa lästid!
Världsläsning 2.0
Jag har valt att göra en mer omfattande världsläsning i år och den är uppdelad i fem delar. Jag ska läsa mer på andra språk och läsa de böcker jag har hemma. Läs mer om den här.
Länder
Jag har gått ut hårt och redan läst 33 av 40 länder 2025. Fyra nya länder i maj:
Malaysia
Guatemala
Nigeria
Chile
Världsdelar
Har läst från fem världsdelar; Europa, Afrika, Asien, Nordamerika och Sydamerika. Bara Oceanien kvar, det borde jag kunna klämma i juni.
Språk
Jag läser på fem språk men i maj läste jag bara på svenska. Har dock inhandlat två norska böcker i Oslo och flera böcker på engelska är på g.
Tranan
Min prenumeration på Tranan-böcker ska läsas i sin helhet men i maj såg det ut att inte bli några nya böcker lästa. Men på månadens sista dag läste jag – i ett svep – Bonsai av Alejandro Zambra från Chile. Det var en av de böckerna som kom i prenumerationen i år. En intressant kärlekshistoria som slutar i död, vilket vi får veta på den första sidan.
Karavan
Jag ska läsa mer i mina nummer av Karavan, och läste noveller och dikter från årets första nummer som har ett regn-tema. Det skrev jag om på Kulturkollo, som i maj hade tema natur.
Semesterläsning: Balkan
Jag ska läsa fler böcker från Balkan eftersom jag ska dit på semester. Vi ska besöka Kroatien, Montenegro och Bosnien, men hela forna Jugoslavien räknas som läsländer i den här utmaningen. I maj tog jag visst en paus från den utmaningen.
Bokcirkel
Vi ska bokcirkla Chimamanda Ngozi Adichies Drömräkning efter mycket om och men på onsdag. Ni kommer som vanligt att få mina tankar om den och höra hur diskussionen gick.
Jag var en av alla de hänförda som såg TV-serien The handmaids tale, som bygger på Margaret Atwoods bok med samma namn (på svenska Tjänarinnans berättelse). Jag tillhör den lilla (?) klick som även sett filmen som kom på 80-talet, och var som barn oerhört berörd av den. I alla år visste jag sedan inte vad det var jag hade sett, förrän en person bokstavligen satte boken i handen på mig.
För den som inte sett serien eller läst boken handlar det om att USA tagits över av religiösa fanatiker och skapat ett samhälle där ett styrande skikt äger kvinnors reproduktion för att se till att det föds fler barn. Sviktande fertilitet är temat för Gilead, men metoderna för att få upp den är brutala. Alla fertila kvinnor från lägre samhällsklasser placeras ut i överklassens hem för att befruktas och bära barn, som sedan tas ifrån dem och ges till familjen.
Huvudperson är June, som i början kallas Offred, Of Fred, eftersom hon bor hos Fred Waterford. Hon föder en dotter, men Fred är inte pappa till barnet, det är hans chaufför Nick. Barnet förs senare ut ur landet, till Junes make Luke, som flytt i Kanada, men det är bortanför boken. Första säsongen är filmatisering av boken, resterande säsonger har inget med boken att göra, även om Margaret Atwood har varit inblandad i produktionen. June spelas av Elisabeth Moss.
När serien gick vidare blev det säsong efter säsong som alla verkade vara uppbyggda på samma sätt; June flyr från Gilead, blir upptäckt och kommer tillbaka. Jag tröttnade någon gång i säsong fyra. Jag orkade inte se ytterligare en säsong som aldrig ledde till något bättre. Så i vintras såg jag att den sista säsongen äntligen var här, så då såg jag ikapp. Nu är det över. Eller inte över. Det kommer en spin off, The Testaments, som bygger på Margaret Atwoods bok (på svenska Gileads döttrar) som hon gav ut efter att TV-serien kommit ut. Det är först där vi ska få det riktiga slutet.
De sista säsongerna handlar mycket om moral och makt och vem som ska ändra sig på insidan för att Gilead ska kunna störtas. June är numer på utsidan och på insidan har hon förutom Nick, commander Lawrence som hjälper henne. Nick för att han älskar henne och Lawrence för att det är han som är hjärnan bakom Gilead och har insett att de religiösa fanatikerna som hjälpte honom till makten, har förstört det han en gång trodde på. Vi har också Serena, en gång Junes plågoande i Gilead, som pendlar mellan att vilja ha makt och vilja göra det rätta. Hon får själv känna på livet som handmaid, när hon hamnar i klorna på Gilead-supportrar i Kanada.
Jag tyckte att det blev spännande, men det som var mest spännande gick de aldrig riktigt på djupet med. Lawrence, en utilitarist som ville öka antalet födslar och vars fru tog livet av sig i Gilead, byter sida och inser att han måste störta landet han en gång varit med och byggt upp. Han har stor makt, men alla andra med lika mycket eller mer makt, vill se honom död. Han slits mellan värderingar, men tror också på June och framförallt vill han inte se henne död. Mer av Lawrence och hans grubblerier hade varit fantastiskt.
Jag älskade nog mest Serenas vacklande hit och dit och hur hon, när tillfälle ges, alltid väljer makten framför förnuftet. Det står henne dyrt många gånger, men ändå gör hon om misstaget. Ska inte avslöja alltför mycket, men mer av den varan får vi se i sista säsongen.
En annan sak jag tyckt mycket om var hur de lät Junes kärlek till Nick förbli komplicerad, men en intressant spaning är att fansen därför ville se June med Nick i slutet. ”They have so much chemistry” skreks det alla kommentarsfält och fan-grupper jag har läst. Nick är snäll och han älskar June, men i sista säsongerna är han en commander och vi vet att han i sitt tidigare liv inte var någon. Kemi eller inte, hans liv och sympatier finns nu i Gilead, som gjort honom till en betydelsefull person. Skådespelaren som spelar Junes man Luke, O-T Fagbenle, sa i en reel ungefär ”vem borde hon välja, sin man som väntat på henne i alla år och som uppfostrar hennes barn eller killen som är en högt uppsatt person i en förtryckarregim?”.
Likheten med serien Virgin River är slående. Där träffar den trasiga Brie den kriminella, men snälla, Brady. När hon senare gör slut för att han är kriminell, träffar hon den genomgoda Mike och alla fansen är utom sig av ilska för att de inte alls har samma ”kemi”. Det är klart att det är häftigt att se sexuell kemi på film, men som slut kanske det finns bättre alternativ för de tidigare förtryckta kvinnorna om de ska sluta med en livspartner.
Det var en bra sista säsong, men samtidigt var det mycket som bara var sammanfattande. Långa dialoger som kommit till bara för att vi ska få veta karaktärernas tankar och sista avsnittet var som en lång sammanfattning och summering. Det blev ärligt talat lite konstlat. Hade hellre sett mer action in i det sista. Men mycket roligt att det var kvinnorna som gjorde revolution och kvinnorna som fick vara hjältar.
Jag har fått ytterligare en Islandsdeckarfavorit – Lilja Sigurðardóttir. Snövit jord är den tredje delen i Áróra-serien. Áróra är en brittisk-isländsk privatdetektiv som åkt till Island för att leta efter sin försvunna syster. Hon hittar polisen Daníel, som hon löser brott tillsammans med. Böckerna ges ut på Modernista.
En övergiven container hittas utanför Reykjavik. Vid första anblicken verkar den innehålla fem döda kvinnor. Daníel kommer till platsen och upptäcker att en lever. Några dagar innan hade Daníels exfru Elín hört av sig till Daníel för att hon är orolig för sin pojkvän, Sergej, som hon i sina dåliga stunder tror håller på med något fuffens. Daníel skickar henne till Áróra, som börjar nysta i Sergejs liv.
Vi förstår tidigt att det handlar om trafficking och det är fruktansvärt att läsa om hur kvinnorna i containern lurades in dit i tron om att de skulle åka till Belgien från Paris, inte med container till Island. I den här boken får vi veta mer om Daníel och träffa hans barn, vars mamma inte är Elín. Tyvärr måste de barnvaktas endel, på grund av utredningen, men tur för dem att deras pappa har världens roligaste granne, Lady Gúgúlú.
Det var en fin bok i serien, inte den bästa, men bra. Det var inte så mycket fokus på Áróra, vilket jag tyckte var synd, och huvudtemat med hennes försvunna syster var nästan helt borta. I gengäld fick vi lära känna Daníel bättre, men jag blev lite stressad över hur lite han faktiskt prioriterade sina barn när de för en gångs skull var över till Island från Danmark, där de bor.
Linda Enligt O skrev om boken att det var en mellanbok och det kan jag väl också skriva under på, i alla fall vad det gällde relationen mellan Áróra och Daníel, som inte bara är strikt yrkesmässig. Men själva deckargåtan tyckte jag om. Särskilt mycket gillade jag berättelsen om den nigerianska kvinnan som överlevde den fasansfulla containerfärden.
En del av den hysteriska veckan som gott var ett kort men enormt intensivt besök i Oslo för att besöka Liberalernas systerparti Venstre. Det var en strikt jobbresa över en dag, så det fanns inte någon enskild tid för sig själv. Men med en kamera i högsta hugg, kan man ändå dokumentera vad man går förbi.
Lite skakigt väder, men ändå uppehåll så länge vi befann oss under bar himmel. Snabb promenad förbi nasjonalteatret, domkyrkan och den gamla polisstationen. Hann inte fota det kanske roligaste på promenaden, Ikea som tydligen ligger på Karl Johan.
Fick äran att besöka Stortinget för första gången i mitt liv, men eftersom detta var en strikt jobbresa såg jag bara ett konferensrum utöver den obligatoriska säkerhetskontrollen.
Venstre har ett helt hus i Oslo, i närheten av Arbeiderpartiets ännu större hus. Det finns vissa likheter mellan de gamla valaffischerna och de som Folkpartiet hade vid samma tid. Det fanns skyltar utanför med fakta om huset och fakta om Eva Kolstad, Norges första jämställdhetsombudsman och en kvinna som under hela hennes politiska karriär jobbat för kvinnors rättigheter. Hon har även varit partiledare för Venstre på 70-talet, vilket gjorde henne till den första kvinnliga partiledaren för ett etablerat parti med platser i Stortinget.
Vi fick godis. Hoppas inte att vi åt våra värdar ur huset. Det var inte vilket skitgodis som helst, som partigodis brukar vara, utan en Dumle-kopia. Smak på EU var texten för Venstre är det enda partiet i Norge som driver en folkomröstning om EU.
Jag fick några minuter före hemfärd och då fanns det en bokaffär framför ögonen på mig. Så roligt! Hade inte många minuter på mig att välja böcker, men i hyllan för 99-kronorsböckerna fann jag Trude Teige, en stor norsk författare som jag inte har läst. Valde boken Mormor danset i regnet, som finns på svenska för den som inte är en språknörd. Jag köpte också Fantastiske Pepsi Love som är författaren Frode Sander Øiens debutroman från 2001. Boken finns inte på svenska, men författarens deckare finns på svenska, men då under pseudonymen Samuel Bjørk. Under sin pseudonym är han känd internationellt, inte bara i Sverige. Dessa böcker ska läsas inom ramen för min språkutmaning.
Den här veckan har varit hysterisk, med två jobbresor som båda hade riktigt tidiga flyg. Bryssel var en resa jag följde med på utanför mina ordinarie arbetsuppgifter och en resa jag gärna gjorde, så den hysteriska veckan var till största del mitt eget fel. Med det sagt tänkte jag här visa lite bilder från veckans första resa. Jag har inte varit i Bryssel sedan 2014 och jag har endast en gång i mitt liv varit i där utanför en politisk gruppresa och det var 1995.
Jag anlände tidig morgon och passade på att ta en tur till några mysiga shoppingkvarter. Tyvärr var det inte mycket öppet, men jag fick en vacker promenad i försommarvärmen. Dessutom var promenaden från tunnelbanan på gator jag nog aldrig varit på förut, trots mina tiotal gånger i staden. Alla städer ska ha ett pariserhjul nuförtiden, så även Bryssel.
Vi bodde i närheten av Europaparlamentet och alla institutioner. Det var en spännande väg till vårt besök på just parlamentet. Till höger ser ni utsidan på Europaparlamentet, för det ligger ett sådant i Bryssel också. Min son har precis fått lära sig i skolan att parlamentet ligger i Strasbourg, och det stämmer, men det ligger ett i Bryssel också. Byggnaden med regnbågsflaggorna är Europeiska regionkommittén. Jag fotade tydligen inte Kommissionen, som också låg på vägen till besöket.
Europaparlamentet i Bryssel. Det är mäktigt att vara där och när man ser alla bås med tolkar, förstår man vilken enorm logistik som krävs för att hålla igång den europeiska demokratin.
Mycket fint att europeisk historia får ta stor plats runt parlamentet. Det finns ett hyfsat nytt museum för EU och den ligger på Esplanade Solidarność. En bit av Berlinmuren står utanför en annan ingång till parlamentet. Kan inte låta bli att återigen tänka på att muren (murarna) hade fyra sidor, vara endast en hade klotter och att de enda delar av muren man ser eller kan köpa, har klotter.
Vi besökte museet som en del i besöket och det var fint, men byggde helt och hållet på teknik. Man fick en ljudguide med sig och skulle scanna för att lyssna. Funkade inte för mig och en kollega, så vi pratade mest och fick inte ut så mycket. Lärdom: man måste ha alternativa sätt att ta till sig museet såsom helt vanliga skyltar. Dessutom blir det enormt tråkigt att gå på ett museum som bygger på internaktivitet, när det interaktiva inte fungerar. Det är klart att man som vuxen människa kunde ha löst problemet, men någonstans kändes det inte värt det. Shoppen med all EU-merge var dock fantastisk och jag köpte en julkula till mig och en till min julpyntsvän som tyvärr inte kunde följa med på resan.
Lunch i en park och sedan en promenad för mig genom vackra kvarter. Gick även förbi det belgiska kungafamiljens slott.
Jag hittade en affär som sålde belgiskt julpynt i maj. Dessutom till reducerat pris. Ni ser en mycket nöjd Hanna. På vägen dit såg jag lite fin gatukonst och på flygplatsen fanns det annan belgisk kultur i form av Tintins raket. Just den här resan rörde jag mig i delar där Tintin inte var så framträdande, som han är i andra delar av staden. För den som inte vet är Tintins fader Helgé, belgare. En gång i Bryssel besökte jag och min man ett seriemuseum som var mycket fint. Det är inte bara Tintin och Hergé som är belgare, det finns många andra kända serier från Belgien.
Jag såg inte Grand-Place, vilket var lite tråkigt, dock självvalt. Jag valde också helt medvetet bort kissande barn, som är något av den tråkigaste turistfällan som finns, i paritet med den lilla sjöjungfrun i Köpenhamn.
