sep 10

Berömda och glömda idrottskvinnor: Silvia Zaragoza

Silvia Zaragoza i SVT play

Silvia Zaragoza i SVT play.

Jag har en miniserie om kvinnliga fotbollsspelare som spelade VM i Mexiko 1971 och som med tiden glömdes bort. Jag tycker att de förtjänar mer tid i ramljuset. Idag är det dags för Silvia Zaragoza från Mexiko som var en av dem som deltog i filmen Copa 71. Hon växte upp i Mexiko City.

I filmen berättar Silvia Zaragoza att hon inte fick spela fotboll för sin pappa. Hon levde i ett strängt konservativt hem där pappan snåg att en kvinnas plats var i hemmet. Men hon smet ut via grannens tak för att spela. Om pappan kom på henne, slog han henne. Hon trodde, som så många andra i hennes lag, att hon var den enda tjejen i världen som gillade fotboll (källa).

Om matchen mot England berättade Silvia Zaragoza att engelskorna var så stora och att hon aldrig trodde att de skulle vinna över dem. Dessutom spelade engelskorna mycket i luften, medan de spelade på marken. Engelskorna i filmen sa istället att mexikanskorna var enormt fysiska och tryckte på alla skador de fick. Mexiko vann i vilket fall matchen med 4-0.

Jag har tidigare skrivit om Elena Schiavo, som ni ser nämns i skärmdumpen ovan. Båda två var inblandade i det slagsmål som utbröt i slutet av semifinalen mellan Italien och Mexiko. Finalen spelades mellan Danmark och Mexiko och även danskorna vittnar om mexikanskornas korta längd. Trots att Silvia Zaragoza spelade bra i matchen räckte det inte till mer än ett silver för henne och hennes lag. Hon sa i filmen att när hon hörde publikens jubel efter matchen insåg hon att hon trots förlusten nått sina drömmars mål.

Efter VM på hemmaplan, som varit en enorm succé, bröt Fifa in och ville styra upp. Kvinnorna som varit med och skrivit historia lämnades åt sitt öde igen. De arenorna de spelat på i VM stängdes för dem. Om detta har Silvia Zaragozas lagkamrat Elvira Aracén mycket åsikter om i filmen Copa 71. Mer om henne och det i ett senare inlägg.

sep 07

Kulturkollo: Just nu i september 2024

Just nu

Då är det dags för september och en lägesuppdatering a la Kulturkollo. Jag läser betydligt mindre nu. Eller nej, snarare färre böcker, på grund av en tegelsten. Det brukar hindra mig, men nu är jag så inne i den att den lär förfölja mig länge. Slalomläser knappt (om jag inte lyssnar). Men en sak som jag tänkt på är att jag borde ta tag i utmaningen att läsa en bok från varje kandidatland i EU. Den var rolig och tegelstenen jag håller på med är ju georgisk.

Just nu läser jag Det åttonde livet av Nino Haratschwili. Jag borde också läsa klart Tidstillflykt av Georgi Gospodinov. Det är en recensionsbok och absolut ingen dålig bok. Jag är bara mer intresserad av att läsa min georgiska tegelsten.

Just nu lyssnar jag på Mödramärg av Tina Harnesk. Först tänkte jag, nej jag orkar inte detta. Men så efter en halvtimmas lyssning är jag fast. Det blir nog bra.

Just nu tittar jag på Badhotellet! Äntligen är badhotellet ute med säsong 10 i Sverige. Jag tittar på ett avsnitt i veckan som på den gamla goda tiden.

Just nu njuter jag av att det fortfarande är varmt.

Just nu längtar jag efter en inbokad resa till min favoritstad Tallinn i oktober. Och bokmässan såklart.

sep 06

Recension: Lloyd Banwo, Ayanna; När vi var fåglar; 2022

När vi var fåglarI bokcirkeln Läsa jorden runt läste vi senast När vi var fåglar av Ayanna Lloyd Banwo från Trinidad och Tobago. Förra veckan pratade vi om den över zoom. Här kommer min text om boken som jag varvar med lite reflektioner från samtalet. Boken är utgiven på Albert Bonniers förlag.

Darwin lämnar sin mamma för att arbeta på en kyrkogård. Han vill få in pengar till familjen så att mamman ska ha råd med mediciner. Hon är dock emot hans nya jobb eftersom de är rasta och det går emot deras religion att jobba med döda. Darwin behöver dock frigöra sig och åker till storstaden, såsom hans far en gång gjort. Fadern kom aldrig tillbaka, något som Darwin tänker sig att göra.

På kyrkogården träffar Darwin Yejide och förälskar sig i henne. Hon har ett ansträngt förhållande till sin mamma och ett oklart förhållande till något hon kallar syster. Medan förälskelsen spirar, dras Darwin in i skumraskaffärer som pågår på kyrkogården efter mörkrets inbrott. Och hela tiden händer det övernaturliga saker.

Jag tyckte inte riktigt om den här boken, till skillnad från flera av de andra i bokcirkeln. Magisk realism är inte riktigt min grej och jag börjar skumma sådana delar. Själva historien var inte så spännande heller, fastän den hade bra ingredienser. De andra i cirkeln tyckte boken var småmysig och läste glatt vidare. Jag fick kämpa, även om jag kan hålla med om viss mysighet. Man ska ju aldrig avslöja slut i böcker, men jag kan säga att en i övrigt ganska tråkig bok, avslutades med en mycket vackert slut.

sep 03

Berömda och glömda idrottskvinnor: Anna-Carin Ahlquist

Anna-Carin Ahlquist

Anna-Carin Ahlqvist 2013. Av Frankie Fouganthin – Eget arbete, CC BY-SA 3.0.

Paralympics pågår och förra veckan skrev jag om den brittiska superstjärnan Tanni Grey-Thompson. Idag tänkte jag presentera en stor svensk paralympier, bordtennisspelaren Anna-Carin Ahlquist. I Paralympics i London som hon tog ett guld och ett silver, men hon har fler framgångar i både VM och EM. I Paralympics har hon tagit ytterligare ett silver och ett brons.

Anna-Carin Ahlquist har MS och använder rullstol. Hon tävlar i bordtennis singel och bordtennis lag. I sin paralympiska klass var hon rankad etta i världen mellan 2012 och 2018. Enligt parasportens klassificering är lägst nummer de som har svårast handikapp. För att kunna tävla i paralympics behöver ens handikapp kunna klassificeras. Vem som helst kan dock träna parasport. Anna-Carin Ahlquist tävlar i klass tre i singel och klass 4-5 i lag.

Både Sverige och internationellt har Anna-Carin Ahlquist uppmärksammats för sina insatser. Efter OS-guldet i London 2012 nominerades hon till Svenska Dagbladets Bragdmedalj, Jerringpriset och årets kvinnliga idrottare på Idrottsgalan. Hon har fått internationella bordtennisförbundets pris för sina insatser som kvinnlig paraidrottare, Para Female Star Award 2014.

Ni som följer paralympics kan höra henne kommentera bordtennis.

sep 01

Olympiska spel och återgång till vardag – augustisummering 2024

Sista dagen på Landsort 2024

Augusti var en underbar månad och semestern var fin med varma dagar och ljumma bad. Jag som älskar sport såg också fram emot OS och svenska framgångar. Jag kunde inte har önskat mig en bättre avslutning på semestern än OS-guld i nyupptäckta sporten beachvolleyboll på kvällen och bad på underbara Svalnäs i Lidköping på dagen.

Sedan började vi föräldrar jobba igen och så småningom var det även dags för barnen att börja skolan. Det var såklart inte helt enkelt, men jag kunde konstatera att avsluta semestern när det var som bäst, är betydligt trevligare än att gå tillbaka till jobbet efter några dagars regn och rusk.

Min läsning

Jag läste inte mycket i augusti och det berodde till stor del på OS. Jag kände att det fick vara så. Det är ok. Jag håller dessutom på med tegelstenen Det åttonde livet som är på 1200 sidor och att komma in i den var mer värt än att räkna titlar.

Läsa jorden runt: Jag ska läsa från 40 länder och läste bara från ett nytt land i augusti (men inte vilket land som helst!):

  • Trinidad och Tobago

Omläsning: Jag har bestämt mig för att läsa Stekta gröna tomater av Fannie Flagg, men inte gjort slag i saken än.

EU-läsning 2.0: Jag läser mastodontverket Det åttonde livet av Nino Haratischwili från Georgien, som nämnts ovan. I övrigt får jag nog blåsa lite liv i den utmaningen.

Semesterutmaning Polen och Tyskland: Den är avslutad och den kan ni läsa om här.

Bokcirkel: Jag ska strax publicera text om När vi var fåglar av Ayanna Lloyd Banwo Från Trinidad och Tobago.

aug 31

Recension: Wahldén, Christina; Förbjuden ingång; 2024

Förbjuden ingångFörbjuden ingång är den andra delen i Christina Wahldéns serie om polissystrarna Rut och Svea. Jag kastade mig över den efter att jag läst och tyckt mycket om den förstas delen, Sedlighetsbyrån. Böckerna är utgivna på HarperCollins och Angela Kovács har läst in dom för Storytel. Jag lyssnade på boken.

Rut och Svea ingår nu i Lussans cell och ska få utbildning för att göra operationer i motståndsrörelsen. Samtidigt jobbar Julia Svensson, som de lärde känna på Gotland under sommaren (i förra boken) på Grand Hotel i Stockholm. Vi får läsa känna flera ur cellen och sedan beger sig de flesta till Gotland för att ta reda på varför det dör många unga militärer på en liten ö.

Sedlighetsbyrån var en fantastiskt trevlig deckare och jag såg fram emot att läsa mer. Förbjuden ingång är dock lite för rörig och den håller inte alls samma nivå som sin föregångare. Dock är karaktärerna fortfarande intressanta och tämligen komplexa, så jag ser ändå fram emot ett tredje del. Det finns stor potential att rätta till det som var mindre bra i denna.

aug 28

Berömda och glömda idrottskvinnor: Tanni Grey-Thompson

Tanni Grey-Thompson

Tanni Grey-Thompson, officiellt porträtt från det brittiska parlamentet. Licens: Attribution 3.0 Unported (CC BY 3.0). Jag har gjort bilden svartvit.

Idag startar Paralympics och jag tänkte ta tillfället i akt att skriva om några paralympier genom tiderna. De får verkligen inte mycket uppmärksamhet och trots att Tanni Grey-Thompson var otroligt framgångsrik rollstolsåkare på 90- och 00-talen tvivlar jag på att många känner igen henne. Idag är hon Baroness Grey-Thompson i det brittiska överhuset, House of Lords.

Tanni Grey-Thompson är född med ryggmärgsbråck och använder rullstol. Hon föddes 1969 i Wales och började tävla i rulltolsåkning 1984. Hennes första paralympiska spel var i Seoul 1988 där hon vann brons på 400 meter. Efter det blev det guld på olika distanser i fyra raka paralympiska spel, det sista i Aten 2004 där hon tog två guld. Totalt har hon 16 paralympiska medaljer, varav 11  guld, och dessutom 30 världsrekord. Utöver det har hon vunnit London Maraton sex gånger.

Efter idrottskarriären 2007 satsade hon på en TV-karriär. Hon var den första kvinnan i världen som var TV-presentatör i rullstol. Hon har en akademisk utbildning inom politik och samhälle och har i många år jobbat som konsult i bland annat idrottsfrågor och funktionshinder.

2010 adlades hon och blev baronessa. Strax därefter valdes hon in i det brittiska överhuset. Hon är inte knutet till något parti, utan en så kallad crossbencher. Hon svor in eden på både engelska och walesiska.

Hennes namn är ett smeknamn från hennes storasyster som kallade henne ”tiny” när hon var liten. Det har stannat kvar och nu är hon Tanni. Hennes riktiga namn är Carys Davina. Hon lever tillsammans med sin man och de har tillsammans ett barn.

Två inbäddade bilder från Getty, som visar Tanni Grey-Thompsons paralympiska framgångar i Aten 2004.

Embed from Getty Images

Embed from Getty Images

aug 26

Recension: Wahldén, Christina; Sedlighetsbyrån; 2023

SedlighetsbyrånNär jag inte hade något spännande att lyssna på hittade jag Christina Waldéns bok Sedlighetsbyrån på Storytel. Det är hennes första bok i en serie om två polissystrar och utspelar sig mestadels på Gotland. Det lät spännande så jag valde den. Boken är utgiven på HarperCollins och på Storytel uppläst av Angela Kovács.

Rut och Svea är kollegor på polisen där de arbetar som polissystrar och året är 1944. De skickas till Gotland för att under falsk identitet avslöja något skumt som pågår i byn Ljugarn. Svea får slita på ett hotell och Rut låtsas vara konvalescent lärare. Både Rut och Svea upptäcker oegentligheter som de reagerar på, men nyckeln är att de måste samarbeta. De är missunnsamma mot varandra och Svea har ett morfinmissbruk som hon inte är helt fri från, vilket Rut börjar att förstå.

Det handlar om både nazism och prostitution och Rut och Svea står snart mitt uppe i något mycket hemskt, som de riskerar att själva bli indragna i. När Sveas kollega Julias bror Ragnar hittas död för de dessutom möjlighet att bedriva utredningsarbete, i väntan på en riktig polis. De stöter snart ihop med Lussan och hennes vänner. De tillhör den svenska motståndsrörelsen.

Sedlighetsbyrån var en mycket bra deckare och Rut och Svea och flera av de andra var trevliga bekantskaper. Jag sträcklyssnade och även om det var lite överdrivet på sina ställen, kunde jag köpa det för att handlingen var förlagd under andra världskriget. Det var spännande och medryckande och jag kastade mig över nästa bok, när jag lyssnat klart.

aug 24

Berömda och glömda idrottskvinnor: Elena Schiavo

Elena Schiavo 1974

Elena Schiavo 1974. Foto: Giuseppe Colombo

Jag såg filmen Copa 71 om det första (inofficiella) världsmästerskapet i fotboll för damer som blev en succé och sedan glömdes bort. Elena Schiavo från Italien var en av turneringens och Italiens absolut bästa spelare och hon var även en av turneringens mest färgstarka spelare. Hon föddes 1949 i det lilla samhället Mereto di Tomba i nordöstra Italien, nära gränsen till dagens Slovenien.

Elena Schiavo började spela fotboll 1966 och blev italiensk mästare med Roma 1969. På den tiden fanns det en italiensk nationell fotbollsliga för damer, 20 år före det kom till Sverige (här var det vid den tiden uppdelat på regionala serier). Fotboll för damer förbjöds av fascisterna i Italien, men blomstrade under 60- och 70-talen. 1970 gick det första inofficiella världsmästerskapet i fotboll för damer i Italien. Det sponsrades av spritföretaget Martini & Rossi. Den turneringen vanns också av Danmark.

Av filmen Copa 71 att döma var Elena Schiavo en temperamentsfull spelare såväl som stark och spelsäker. I semifinalen i den turneringen mötte Italien Mexiko på deras hemmaplan och hon fick mer än ett mål bortdömt av domaren. Hennes lagkamrater säger i filmen att arrangörerna inte ville att Mexiko skulle missa finalen, medan de mexikanska spelarna hävdade att domaren gjorde rätt. Hur som helst slutade matchen efter 80 minuter eftersom ett slagsmål brutit ut mellan spelarna. Elena Schiavo var i allra högsta grad inblandad i det.

Elena Schiavo på SVT play

Elena Schiavo på SVT play.

I filmen berättar Elena Schiavo att hon var den enda tjejen i hennes by som spelade fotboll. Hon fick sällan vara med killarna, men då slog hon till dem tills de ändrade sig. Hennes färldrar satte henne i sömerskeutbildning, men hon sod inte ut. ”Jag var en rebell”, säger hon. Hon sa också att hon minns den enorma stadion och alla människor på läktarna. hon trodde nästan att stadion skulle rasa samman av allt jubel från publiken. Det var ju inte vanligt för kvinnliga fotbollsspelare med sådant enormt intresse varken då eller senare. Om den skandalomsusade semifinalen sa hon att de kände att de var bättre än mexikanskorna, men att de hade publiken emot sig.

Bild från semifinalen

Embed from Getty Images

aug 23

Kultursvep: Sport och återvändande i feelgoodlitteraturen

Shelfie maj 2021

Den här veckan har det inte blivit lika mycket kultur på andra ställen, som det ofta annars blir. Jag har gjort ett inlägg på Kulturkollo, men inget på tidningen. Jag har annars fortsatt ägnat mig mycket åt sport. Trots att jag tänkte återgå till enbart litteratur och kultur efter OS, har jag fortsatt skriva om idrottskvinnor. Men nu portionerar jag ut det lite mer lagom.

Sport här på Feministbiblioteket

Aztekastadion i Mexiko där finalen spelades

Förra helgen såg jag Copa 71, en film om det andra inofficiella världsmästerskapet i fotboll för damer. Hur kan ett sådant, där finalen spelades inför 110 000 åskådare,  ha fallit i glömska? Jag gör mitt som feministiskt sportälskande skribent och uppmärksammar kvinnorna som var med. Såklart kan jag inte skriva om alla, om inte för annat så för att så lite information om dem finns, men jag kommer att under hösten presentera flera av dem i mina vanliga ”berömda och glömda”-inlägg. Först ut var Carol Wilson, Englands lagkapten, som jag skrev om i tisdags.

Återvändare i feelgoodlitteraturen

BokälskareFrån Kulturkollo, där månadens tema är att återvända:

Temat för månaden är att återvända och idag ska jag skriva om återvändande i feelgoodlitteraturen. En spaning jag har tidigare gjort och som jag diskuterat med feelgoodförfattaren Johanna Schreiber är att karaktärer i feelgoodromaner ofta är småföretagare. De hittar sig själv genom att öppna bagerier, ta över bokhandlar eller stöpa ljus och sälja på Etsy. Något som ofta är sammankopplat med detta är att återvända till hembygden.

Det är inte alltid som feelgoodkaraktärer öppnar en bokhandel i sin hembygd, mer vanligt är att de flyr från sina ex och behöver starta om på nytt. Ibland återvänder de tillbaka till storstaden (oftast större stad i alla fall) tillsammans med sin nya kärlek, medan de ibland finner sig tillrätta i sin gamla hembygd.

Läs hela inlägget med boktips här.