Feministbiblioteket -

okt 10

Grattis till Nobelpriset, Han Kang!

Av Hanna i Nobelpriset i litteratur

Han Kang på bokmässan 2019.

Han Kang får Nobelpriset i litteratur 2024. Både här på bloggen nämner jag Han Kang och på Kulturkollo är jag lite mer explicit och pekar ut Han Kang som den kanske troligaste kandidaten. Gissat rätt i år igen? Jo, det kan man väl nästan säga, va?

Han Kang är den första asiatiska kvinnan att få nobelpriset och den första någonsin från Sydkorea. Mycket roligt att akademin ville se bortanför Europa i år. Dessutom är hon ung, född 1970 och även om flera i SVT:s studio tyckte att det var för ungt är det roligt om det inte alltid går till någon som inte kan vara med på Nobelbanketten av ålderdomsskäl.

Mitt första möte med Han Kang var Levande och döda om massakern på studenter i Kwangju 1980. Det var en otroligt obehaglig bok. Sen läste jag Vegetarianen och det var också oerhört obehaglig, men på ett annat sätt. Träffade en kollega som tyckte mycket om Han Kang som sa ungefär ”hon kan konststycket att efter en bok om en massaker skriva en ÄNNU mer obehaglig bok om att vara vegetarian”. Så mitt i prick att jag inte har glömt det efter alla dessa år (det hade han när jag messade honom och berättade att jag burit med mig detta citat).

Han Kang. Foto Ccmontgom – Eget arbete, CC BY-SA 3.0

När jag kollar igenom vad som gett ut av Han Kang på svenska så inser jag, trots att hon inte varit en storfavorit från början, att jag läst allt som kommit ut av henne på svenska. Bäst tycker jag hennes prosalyriska verk Den vita boken. Den är ganska annorlunda mot det jag hade läst tidigare och jag tror att hennes författarskap är bredare än det vi svenskar har fått ta del av.

Jag har mött Han Kang på bokmässan 2019 och det var otroligt roligt när jag skulle söka upp salen. Det var kö hur långt som helst, man såg inte slutet. Jag tyckte att det var lite märkligt. Jag tyckte att det var stort att hon var där, men att SÅ många tyckte att det var SÅ fantastiskt hade jag inte alls räknat med.

Tillslut stannar jag någonstans och bara frågar närmsta person i kön ”ursäkta, men vem köar dig för att se?”. Kvinnan log sitt allra bredaste leende och ögonen glittrade när hon svarade ”prinsessan Madeleine”. Jag passerade hela kön och insåg att det bara var att gå in till salen där Han Kang skulle vara. Salen bredvid, skulle nog bli full innan kvinnan med de glittrande ögonen kommit in.

Läs om de verk som finns på svenska

Kang, Han, Vegetarianen; 2007

Kang, Han; ur Jag lägger kvällen i lådan; 2013

Kang, Han; Levande och döda; 2014

Kang, Han; Den vita boken; 2016

Kang, Han; Jag tar inte farväl; 2021

okt 10

Vem får nobelpriset i litteratur 2024?

Av Hanna i Nobelpriset i litteratur

Han Kang på bokmässan 2019

Klockan 13 idag smäller det, nobelpriset i litteratur 2024 presenteras! Efter att ha gissat rätt 2015 att det skulle gå till Svetlana Aleksijevitj från Belarus, har jag insett att jag aldrig kommer att lyckas med det igen. Jag kommer istället lyfta fram några som borde få det, men som av olika anledningar nog inte kommer att få det ändå. Jag har skrivit om dessa fyra idag på Kulturkollo.

Min favorit är i år som många andra år kroatiskan Dubravka Ugresic. har du inte läst Den ovillkorliga kaputulationens museum så gör det genast. Hon är inte helt lättillgänglig, men jag tycker att hon är helt fantastisk. men det blir nog ingen europé i år.

En annan het kandidat är Hanna Krall från Polen. Hon har skrivit faktatexter, likt Svetlana Aleksijevitj, men också en fantastisk roman, Den inneboende. I och med att Olga Tokaczuk nyligen fick nobelpriset det är väl chanserna för henne minimala, tyvärr.

Sedan vågar kanske akademin inte ge priset till en ryska? Om jag trodde att de vågar hade annars Ljudmila Ulitskaja varit ett hett tips.

Jamaica Kincaid är en annan favorit, som varken är europé eller kommer från ett land som nyligen fått det. Om man inte räknar henne som amerikan förstås. Hon är född på Antigua och det var ju ett tag sedan någon från Karibien fick det.

Men om man ska gå efter någon slags kvoteringstänk om kvinna och ickeéurope och dessutom fantastisk så kanske det skulle kunna skrälla till och bli Han Kang imorgon? Jag tror inte det, men det vore otroligt roligt!

okt 09

Recension: Laestadius Larsson, Anna; Kärlekens bakgata; 2024

Av Hanna i Skönlitteratur

Det har blivit populärt att skriva deckarhistorier i historisk miljö med kvinnor och kvinnors rättigheter i centrum. Anna Laestadius Larssons bok Kärlekens bakgata är en av dem. Den är utgiven på Piratförlaget och jag lyssnade på den på Storytel uppläst av Angela Kovacs.

Ellen driver en juridikbyrå för kvinnor. Hon har läst juridik i Uppsala, men inte tagit examen. Byrån kan hon driva för att mormodern är förmögen. När boken börjar fåt hon veta att förmögenheten är slut och att hon därför bör gifta sig, innan deras obestånd nått andra. Men Ellen vill inte gifta sig eftersom hon inte vill bli av med sitt oberoende, så hon kämpar på.

När den fattiga flickan Rakel försöker stjäla Ellens cykel, påbörjar de ett samarbete som tar dem in i farliga miljöer bland stockholms prostituerade. De stöter också på detektivpolisen Johan, som växt upp i en sådan miljö. Det verkar som om några går runt och mördar prostituerade, men det ser ut som självmord och inom polisen vill ingen ta tag i det, förutom Johan. Hans, Ellens och Rakels vägar korsas igen.

Jag tyckte om Kärlekens bakgata, men det finns saker att förfina till nästa del. Det var lite för många lösa trådar på slutet och då menar jag inte sådant som kan komma senare, utan mer saker som bara slutade utan att så att säga få ett slut. Det märks att det är skrivet för att vara en serie och jag hade nog fångats mer om det var lite mer utförligt både gällande karaktärer och intrig. Det var ändå trevlig läsning och jag kommer förmodligen att läsa vidare när del två kommer.

okt 08

Berömda och glömda idrottskvinnor: Alicia Vargas

Av Hanna i Berömda och glömda idrottskvinnor

Alicia Vargas i intervju från Youtube.

Här kommer nästa inlägg i serien om fotbollskvinnorna från Copa 71, det andra inofficiella världsmästerskapet i fotboll för damer. Alicia Vargas, ”La Pelé”, var en av det absolut bästa spelarna vid den tidpunkten. Hon var inte med i programmet, men nämndes flera gånger. Alicia Vargas har utsetts till världens tredje bästa kvinnliga spelare genom tiderna av Concacaf, Nordamerikas motsvarighet till Uefa.

Likt flera av de andra spelarna i Copa 71, spelade hon som barn på gatorna i Mexiko. Hon föddes 1954 och var 16 år när hon spelade sitt första världsmästerskap i Italien 1970. Där kom Mexiko trea och hon erbjöds efter turneringen att spela för Real Torino, men tackade nej. Efter det andra världsmästerskapet på hemmaplan, som ni som läst min serie vet vanns av Danmark, kom Mexiko tvåa. Alicia Vargas blev återigen erbjuden att spela professionell fotboll i Turin, men tackade nej.

Alicia Vargas var en fantastisk fotbollsspelare och gjorde många mål. Hon fick smeknamnet ”La Pelé” efter Brasiliens stora stjärna vid den här tiden. Pelé spelade sitt sista världsmästerskap i Mexiko 1970 och inom damfotbollen var Alicia Vargas minst lika imponerande. Istället för att få betalt för att spela, vilket Alicia Vargas inte fick i sitt hemland, utbildade hon sig till tränare och jobbade på Azcapotzalco sporthall i Mexiko City i 28 år.

Embed from Getty Images

Det mexikanska lagert i Copa 71.

Alicia Vargas, Copa 71, Fotboll, Fotbolls-VM, Mexiko, Mexiko City, Sport
Lämna kommentar

okt 07

Bokmässan 2024: Kulturkanons vara eller icke vara

Av Hanna i Bokmässan

Litteraturen stod såklart i centrum för mig och mitt bokmässebesök, men i år på mer än ett sätt. Nu var det även litteraturen som en del i en nationell kulturkanon, som upptog mitt intresse och som jag valde mig att titta lite extra på, främst genom ett seminarium om Sveriges bästa böcker.

Sveriges bästa böcker

Jag var på ett seminarium om kulturkanon och deltagarna hade fått ta med sig några böcker som de själva tyckte skulle vara med på en sådan lista. Deltagarna var Elis Monteverde Burrau, Ebba Witt-Brattström, Donia Saleh och Stefan Lindberg (som ersättare för Carl-Johan de Geer, som blivit sjuk). Det verkade inte som att någon på seminariet verkligen tyckt att en kulturkanon var en bra idé, alla av olika orsaker.

Jag har bestämt mig för att i jobbet gräva ner mig mer i den här frågan, men tills dess kan jag delge er vilka böcker som föreslogs. Många föreslogs mest på grunderna att personen i fråga ville lyfta fram en författare hen tyckte särskilt mycket om. Samtalet leddes av Cecilia Düringer.

Elis Monteverde Burrau

Orissa av Ola Julén
Till vår ära av Alejandro Leiva Wenger
Nej, det är en snöklump av Sara Villius

Ebba Witt-Brattström

Dikter av Edith Södergran
Muminböckerna av Tove Jansson
Mor gifter sig av Moa Martinson
Nässlorna blomma av Harry Martinson

Donia Saleh

Omega av Johannes Anyuru
Vara vit mans slav och helt andra dikter av Sonja Åkesson
Gruva av Sara Lidman
Blodbok av Burku Sahin

Stefan Lindberg

I den röda damens slott av Lars Jakobsson
Hem av Magnus Dahlström
Parsifal av Sigrid Combüchen

Ludmila och litteraturen

För Ludmila Engquist ligger den ryska litteraturen varmt om hjärtat. Hon citerar ofta stora författare såsom Dostojevski och Gogol. Hon berättar i sin bok att hennes mamma tyckte mer om böcker än om henne. Torts denna tragiska erfarenhet av böcker, delar hon sin mammas passion. När hon kommer till Sverige tyckte hon att SFI-utbildningen var så tråkig att hon ville lära sig språket själv. Då gick hon till NK och kollade in topplistan på böcker. Hon köpte Ulf Lundells Saknaden och lärde sig svenska av den. Hon fick en bild av ett ganska depressivt folk.

Det var lite roligt att få den här bilden från en invandrad kvinna, med stort intresse för litteratur och som också har en stor kunskap om sitt hemlands litteratur. Jag hade gärna lyssnat till vad hon hade att säga om vilka svenska böcker som hade passat i en nationell kanon.

okt 06

Recension: Engquist, Ludmila m fl; Ludmila – svenskare kan ingen vara; 2024

Av Hanna i Idrott

Ludmila – svenskare kan ingen vara är Ludmila Engquist bekännelse. Jag trodde att hon kanske skulle komma med en efterhandskonstruktion och att allt skulle kännas tillrättalagt. Istället skulle jag mötas av en otroligt sorglig historia som känns genuin. Hon har berättat om sitt liv för Johar Bendjelloul och Henrik Johnsson och boken är utgiven på Forum. Min text innehåller delar från en text på tidningen.nu.

I boken berättar Ludmila om sitt liv, från kommunalkan i en liten sovjetisk stad, där hon blev våldtagen av en granne, till livet i Spanien på flykt undan dömande svenskar. Under hela sin uppväxt använde hon idrotten för att komma bort. Först ville hon komma bort från sin alkoholiserade pappa, för att sedan vara att komma bort från sin alkoholiserade make. Den sistnämnda kom hon bort ifrån när hon träffade den svenska managern Johan Engquist.

I Sovjet fanns ingen möjlighet till individuell utveckling och egna val. När du började skolan fick du en idrott eller en annan fritidssysselsättning, tilldelad. På bokmässan berättade Ludmila att det var en kombination av tester och de gener som man troddes bära på. Ludmila skulle bli gymnast. När hon var fjorton var hon dock för lång och gänglig och då var det bara att byta till friidrott.

Trots att hon inte valt idrott själv och att hon hatade gymnastiken, blev hon inte deprimerad i Sovjet, något som hon senare skulle bli i Sverige. Skälet var, berättar hon på bokmässan, att i Sovjet var hon utbytbar. Landet krävde medaljer, men ingen krävde det av henne personligen. Det blev den stora kontrasten i Sverige. Här förväntades just hon dra ära och berömmelse åt landet. Så länge hon gjorde det, var hon hur populär som helst.

Ludmila har kämpat mot cancer sedan 1999. Den är tillbaka, men det verkar inte som att det är så viktigt. Ludmila vill inte längre leva. Hon är sedan länge djupt deprimerad och det var inga glada ögon som jag tittade in i när jag träffade henne på bokmässan. Den sprudlande Ludmila med dalahästar i öronen och blågula linser kändes långt borta. Det var också hela tiden ett spel. Hon spelade svensk och vi spelade med. Trots det känner sig Ludmila mer svensk än någonsin idag.

Det var för att få ett definitivt slut som hon valde att dopa sig 2001. Hon berättar på bokmässan att hon var så rädd och så arg på allt att hon inte såg någon annan utväg. Hon tänkte bara på att få försvinna. Bob-satsningen var hennes idé, men hon hade ingen aning om vad hon gav sig in på. Hon var livrädd och hon fann aldrig tilliten till föraren. Hon trodde också att Johans kärlek var villkorad till att hon presterade. Hon förstår att det inte var så, men när hon var mitt i det, kändes det så.

Jag kan skriva hur mycket som helst om den här boken och med mina intryck av Ludmila på bokmässan. jag lyssnade på ett kortare framförande, tog en selfie och fick en autograf. Sedan upptäckte jag att det längre seminariet fanns på UR play, så jag har tittat på det i efterhand. Jag avslutar den här recensionen med samma avslutning som i min andra text.

Boken är välskriven och rösten i boken stämmer väl överens den röst jag hörde på bokmässan, av Ludmila Enquist själv. Hon pratade om kärleken till den ryska litteraturen, sin spanska trädgård och Ulf Lundell. Det kändes både äkta när hon pratade och när jag läste boken. Depressionen kändes både i mötet med henne och i boken.

Jag hoppas att boken kan få Ludmila Engquist att få tillbaka lite livsglädje och förhoppningsvis orkar finnas där för sina barn så lång tid som hon har kvar. Framför allt önskar jag henne frid. Det finns idrottspersoner som dopat sig som får vara med i Mästarnas mästare. Ludmila Engquist kommer aldrig att få det, för i publikens ögon är hon inte längre svensk. För oss var hennes svenskhet vara bara till låns, så länge hon skötte sig.

okt 05

Kulturkollo: Just nu i oktober

Av Hanna i Kulturkollo

Jag är sjuk. Jag brukar bli sjuk efter bokmässan, men nu kom vab emellan, så det är väl störst risk att jag blivit smittad av Selma. Hon har dessutom varit hemma i en hel vecka. Håll tummarna för att det inte bli så länge för mig. Ikväll är det kalas för sonen fram till nio och jag är ensam med barnen. Kändes helt oöverstigligt att hålla mig allert fram till nio så jag bad om hjälp. Inte fel att göra det ibland. Jag fick dit honom med dator, skärm och allt därtill samt såg till att han köpte en present.

Just nu läser jag som alla andra månader den hr hösten läser jag Det åttonde livet av Nino Haratischwili, men nu är det nog sista gången jag skriver det, för det är bara 200 sidor kvar.

Just nu lyssnar jag på Mhairi McFarlanes böcker igen, i väntan på att hennes nya ska komma på Storytel. Eller kanske borde jag läsa den istället? Har inte helt satt ner foten här.

Just nu tittar jag på inte sp mycket om jag ska vara ärlig. Lite Badhotellet, lite Emily in Paris och lite Bonde söker fru.

Just nu njuter jag av inte så mycket eftersom jag är riktigt sjuk. Jag som älskar sommaren tyckler qatt det är jobbigt att sommaren är slut, men njuter av att pýnta mitt hem med höstiga dukat och höstfärgare ljus. Snart åker Halloweenpyntet fram!

Just nu längtar jag efter vår resa till Tallinn på höstlovet. Det ska bli riktigt trevligt, även om det bara är en kort kryssning.

okt 04

Bokmässan 2024: Ryssland och Ukraina

Av Hanna i Bokmässan

Michail Zygar på bokmässan 2024.

Mycket på bokmässan handlade om Ryssland och Ukraina. Jag missade endel – åh alla dessa krockar, inte visste jag att det var bokmässan! – men jag tog mig också tid till andra. Höjdpunkten var såklart Sofi Oksanen som pratade om sin bok I samma flod, men det var också intressant att lyssna på Michail Zygar, en rysk karismatisk journalist.

Michail Zygar

Michail Zygar.

Det var en ung (nåja, i min ålder) journalist som steg in i salen, några minuter försent. Jag hade förväntat mig att Michail Zygar skulle vara äldre, ingen aning om varför. Han lockade till skratt redan tidigt under seminariet och en historia stod ut. Han berättade om sina tidiga år som journalist när han skickades till en avlägsen plats i Uzbekistan, där det skett en massaker (massakern i Andizjan 2005).

24 år gammal kom Michail Zygar till Andizjan som en av få journalister. Han inkvarterade sig på ett hotell, där han senar skulle bli uppsökt av två militärer utrustade med både hjälm och kalasjnikov. Den ena lämnade hotellrummet och den andra fick telefon. Den som fick telefon tog av sig hjälmen och la sin kalasjnikov på ett bord nära Michail. Det var mamma som hade ringt och hotellet hade dålig täckning, så kan gick ut på balkongen och skrek för att höras bättre. I det läget kommer den andra, fullt beväpnade militären, tillbaka.

Den scen som den återvändande militären möttes av var alltså att hans kollega står obeväpnad på balkongen och skriker och den potentiellt brottsliga journalisten står bredvid hans vapen. Michail Zygar sa att militärerna endast var unga pojkar och att han kunde verka värdsvan inför dem. Det kan ha varit anledningen till att han inte blev skjuten på fläcken, vilket han förmodligen hade blivit om den återvändande militären varit mindre osäker.

Michail Zygar är aktuell med boken Krig och straff – Putin, Zelenskyj och vägen till Rysslands invasion av Ukraina på Ordfront och i den har han skrivit om myter som Ryssland använder sig av för att få folket med sig på kriget i Ukraina. Han berättade också hur det var när Ryssland gick in med mycket pengar för att stötta Viktor Janukovitj. Han förlorade som bekant valet och de spindoctors som skickats till Ukraina kunde inte erkänna sitt nederlag. När de kom hem sa de att de gjort sitt bästa, men att USA betalat mer. Det var när han insåg vilka myter som omgav ockupationen av Krim, som han förstod att kriget skulle bli långvarigt.

Sofi Oksanen

Sofi Oksanen.

Sofi Oksanen var som vanligt vältalig och berättade om sin bok. I I samma flod skriver hon om att västvärlden aldrig pratat om Rysslands kolonisation och att när vi gjort upp med vår historia, har deras historia snarare blivit en del av propagandan och den bild av landet som en stormakt. Hur många folkomflyttningar, deportationer och erövringskrig som behövs för att vi ska se det de håller på med som kolonialism?

Oscar Jonsson

Oscar Jonsson och Magnus Ranstorp samtalar.

Oscar Jonsson har gjort sig känd som en av de mest kunniga och sansade rösterna i den svenska debatten om Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Jag hade inte möjlighet att delta i något seminarium där han var mer, men jag hann gå förbi ett monterprogram där han och Magnus Ranstorp hade en diskussion om att göra tunga krigsböcker till ljudböcker. Jag vet inte om jag kommer att lyssna till eller läsa Oscar Jonssons bok Försvaret av Sverige, men något blir det säkert.

okt 03

Berömda och glömda idrottskvinnor: Elba Selva

Av Hanna i Berömda och glömda idrottskvinnor

Elba Selva

I serien om fotbollskvinnorna från Copa 71 har turen nu gått vidare till Elba Selva från Argentina. De argentinska spelarna tillhörde dem som kanske var mest diskriminerade på hemmaplan och som hade det absolut tuffast. De fick sälja saker på gatorna i Mexiko för att ha råd med mästerskapet. All utrustning fick de dock av arrangörerna, berättar Elba Selva i filmen.

Elba Selva föddes 1945 i Buenos Aires i Argentina. Hon började spela fotboll 1950 med killar. Hon fick ofta höra glåpord för att hon var kvinna och spelade fotboll istället för att vara hemma vid spisen. När det var dags för VM fick hon veta att hon var uttagen att spela i Mexiko. Hon hade aldrig varit utomlands och hon blev såklart överlycklig, vilket hon berättar om i filmen.

Det var inte helt självklart för Elba Selva att åka till Mexiko. Hon hade en tvåårig son och ett jobb där de inte visste om att hon spelade fotboll. Hennes man var dock mycket stödjande och sa till henne att åka. VM blev ingen jättesuccé för Argentina 1971, de kom fyra, men erfarenheterna var desto mer värdefulla för spelarna. Den första matchen i VM spelade Argentina mot England och vann med 4-1. Elba Selva stod för alla fyra målen.

När Elba Selva kom hem slutade hon spela fotboll för att kunna ta hand om sin son. Hon hade dessutom blivit arbetslös för att hon åkte till Mexiko. Senare skulle man uppmärksamma dagen då Elba Selva gjorde fyra mål mot England. Den 21 augusti firas sedan 2019 fotbollsspelarens dag i Argentina. PÅ bilden nedan ser ni seplarna från Copa 71 ta emot diplom av den argentinska senaten.

De argentinska fotbollsspelare får diplom i Senaten 2019.

Argentina, Copa 71, Elba Selva, Fotboll, Fotbolls-VM, Sport
Lämna kommentar

okt 02

Bokmässan 2024: Olika reflektioner om språk

Av Hanna i Bokmässan

Ludmila Engquist och hennes medförfattare i vimlet på bokmässan 2024.

Jag delar upp mina inlägg om bokmässan efter teman som föll sig naturligt när jag tänkte igenom allt jag har sett och hört. På mässan valde jag att inte fördjupa mig i något årets teman, så jag får skriva om mina egna. Idag tänkte jag skriva om olika reflektioner om språk. Jag vill gärna läsa mig jorden runt och läser mig Europa runt när andan faller på, vilket tenderar att vara rätt ofta. Därför besöker jag mer än gärna seminarium med författare från när och fjärran. Språk verkade vara en gemensam nämnare.

Sápmi

Mässans stora tema var Sápmi och de samiska språken hördes på flera ställen. Jag var inte på något samiskt seminarium själv, men jag tyckte att det var fint att de i den stora Sápmi-montern var stort fokus på språket. Det fanns bland annat upplysande tavlor om grundbultarna i språket som en liten snabbkurs i samiska.

Att komma till ett nytt land

Brenda Navarra.

Mitt första seminarium på mässan var ett där Brenda Navarra pratade om sin bok Aska i munnen tillsammans med Hernan Diaz som pratade om sin bok På avstånd. Frågan om språk kom upp i samtalet. I Brenda Navarros bok handlar det om invandrare från Mexiko till Spanien, men även om det är samma språk i grunden, blir det ändå förbistringar. Det är tydligt att det inte bara handlar om att prata samma språk, utan att det finns olika sammanhang och olika sätt att förstå underliggande betydelser.

Hernan Diaz bok handlar om en svensk man i USA på 1800-talet och han kan inte ett skvatt engelska. Det händer många dråpliga saker just för att han inte kan språket, men ändå måste ta sig fram. I boken får vi läsare bara den svenske mannens perspektiv, för att vi ska få med oss språkets betydelse. Det lät mycket spännande och jag blev oerhört intresserad av att läsa boken.

Även Ludmila Engquist pratade om att komma till tt nytt land och lära sig ett nytt språk. Hon trivdes inte på SFI utan tog saken i egna händer och köpte en bok att lära sig av. Det blev Ulf Lundells Saknaden. Hon har senare köpt en litografi av honom för att tacka honom för att han lärde henne svenska.

Översättningar eller när det inte behövs översättas

Tomasz Jedrowski.

Tomasz Jedrowski är en polack som växte upp i Tyskland och har bott många år i Storbritannien. Han skrev sin bok Swimming in the dark på engelska (nu på svenska som Simma i mörkret) och har därför haft förmånen att läsa två av sina översättningar, på sina två modersmål. Han kom på sig själv att inte gilla översättningarna och han såg hur översättarna missuppfattat på många ställen. När han läst omförstod han också varför. Det blev inte dålig stämning, trots att Tomasz Jedrowski samtalade med sin svenska översättare Patricia Cukrowska. Den översättningen kommer han inte att kunna läsa.

Lilla Finland-scenen.

Finlandssvenska böcker behöver inte översättas till svenska, ändå är det svårt för finlandssvenska författare att lanseras i Sverige om de inte har svenska förlag. De finlandssvenska förlagen Schildts & Söderström, Förlaget och Svenska litteratursällskapet har en gemensam scen på bokmässan. Jag var inbjuden till en frukost där den kommande utgivningen presenterades. Det som var synd var att böckerna vi bjöds på inte var desamma som de talats om (några var det). Jag tänker att syftet var väl att vi skulle sprida litteraturen här i Sverige och nu hinner jag kanske glömma bort vilka det var jag blev mest sugen på. Det vore ju dock bättre om de kunde marknadsföras i Sverige precis som andra böcker på svenska.

Ebba Witt-Brattström var med i ett seminarium om kulturkanon, ett ämne jag kommer att återkomma till, och slog där ett slag för att ska vi ha en sådan ska den täcka hela det svenska språkområdet. Hon tyckte att om ska vi ha en litteraturkanon, så är Muminböckerna och Edith Södergrans dikter, självskrivna.

Att förlora sitt språk