Jag läser visst inte i något rasande tempo just nu, men har de senaste dagarna försökt rycka upp mig och i alla fall lyssna mer. Pernilla Ericson har jag tänkt läsa ett tag och jag började med 300 grader. Boken är utgiven på Romanus & Selling och finns som ljudbok på Storytel, inläst av Eva Röse.

Lilly Hed flyr storstaden och karriären i Stockholm för att bli utredare vid Nynäshamnspolisen. Det är sommaren 2023 och hela världen är drabbat av torka och extrem hetta. Det brinner på många håll. I Nynäshamn brinner en småbarnspappa inne och brandmannen Jesper söker upp Lilly för att höra med henne om hon kan nysta i det, som han inte tror är en olyckshändelse. Så sker en ny brand som sprider sig till ett mycket stort område och många bostadshus ödeläggs. Ett barn och ytterligare två män försvinner. Är den branden orsakad av värmen eller är den också anlagd?

300 grader är en spännande deckare med feelgoodinslag. Det är varmt och kvavt och handlar mycket om eld. Pernilla Ericson får oss att känna både det härliga i en varm sommar och det kvävande som hetta kan få oss att känna. Jag fick också otroligt klaustrofobiska känslor efter fler scener där folk fastnar i brinnande byggnader. Sedan gillade jag Lilly Hed och hennes bakgrund och växande känslor för Jesper.

Det enda som inte åldrats väl med boken, som kom ut 2020, är avsnitten om coronapandemin. Det var absolut inget som störde mig, men jag blev lite road varje gång “pandemin 2020” nämndes. Lite hade Pernilla Ericson – liksom resten av oss – då koll på vad som komma skulle. Det visar på hur svårt det är för författare att förhålla sig till pandemin. 300 grader utspelar sig i framtiden, men det blir ändå lite konstigt såhär i efterhand.

Som sagt är detta inte en kritik mot boken eller mot Ericson, utan ett konstaterande om vad vi kommer att få se en del i litteraturen nu och framöver. Jag har filosoferat över det tidigare. Jag tycker inte att det stör och jag har stor förståelse för att man vill ge ut böcker även i en pandemi som utspelar sig i en samtid. Att helt ignorera corona är en annan strategi, som funkar ibland och funkar sämre ibland. I Pernilla Ericsons fall hade det sett märkligt ut om det hade ignorerats i och med att hon tar upp ett annat stort samhällsproblem, klimathotet och det globala uppvärmningen.

Åter till boken. Jag hoppas att Pernilla Ericson skriver mer om Lilly Hed och Nynäshamn och i nästa bok får hon gärna åka till Landsort för att spåren tar henne dit 🙂