Veckans kulturfråga: Lättsmälta böcker

Veckans kulturfråga

Enligt O brukar varje vecka ställa en fråga på sin blogg och den här veckan handlar det om det som jag läst så mycket på senaste tiden – lättsmälta böcker. Jag svarar på den här frågan idag och hoppas att jag kan hitta tips på andra bloggar så jag kan variera mitt läsande lite. Jag har visserligen börjat komma ur mitt värsta feelgoodträsk, men har större behov nu än innan av att kunna variera med lättsmälta böcker.

Vilka författares böcker läser du när du behöver något mer lättläst och lättsmält?

Först och främst, Mhairi McFarlane. Blir aldrig besviken på hennes böcker! Hon skriver feelgood som ofta har svärta och där det inte alltid är självklart från början att de som sedan blir ett par, borde bli det.

Johanna Schrieber är en författare jag lärt känna och som jag tycker skriver mycket bra böcker. Hon är aktuell just i detta nu med Mellan raderna, som ska vara en förstas roman i en tänkt serie.

I slutet av mina extra coronadeppighet och suktande efter feelgood, lyssnade jag på Christina Lauren. En bok finns översatt till Svenska, Kär i karriären, men fler böcker finns på engelska. Helt ok romance med feministiskt touch.

Vill du ha något riktigt långsamt med mycket sexual attention så rekommenderar jag Mariana Zapata och hennes böcker Kulti och The wall of Winnipeg and me.

Boel Ulfsdotter gör en fultolkning av Ebba Buschs kläder

Ebba Busch

Ebba Busch i en mer passande (?) klädsel 2018.

Gårdagens stora snackis i sociala medier var en så kallad modekrönika i Borås Tidning av Boel Ulfsdotter om partiledardebatten och kläder, eller snarare om Ebba Buschs klänning. Det var förmodligen ett försök till att visa kläders symbolik och hur man signalerar saker med sin klädsel, något som skulle kunna vara intressant, men blev ett plumpt påhopp och övertolkande av en politikers klädval, såklart en kvinnas.

Ebba Busch var den enda av partiledarna som hade klänning, trots att antalet kvinnor i debatten var i majoritet. Det var detta som var föremål för krönikan. Boel Ulfsdotter går igenom att den vita klänningen användes av suffragetterna och symboliserade kvinnors frigörelse, men att den sedan kidnappades av en eller flera kvinnor som heter Trump (Ulfsdotter bemödar sig inte ens att ta reda på vilken/vilka av dem och skriva ut förnamnen). Efter det är kopplingen till suffragetterna tydligen borta.

Trots att kvinnor av okänt antal vid namn Trump hade haft på sig en vit klänning på sin fars/makes installation hade Busch alltså mage att ta på sig vit klänning i en partiledardebatt. Såklart är Boel Ulfsdotter förbannad och hennes krönika ledde till den givna rubriken – I helgens partiledardebatt kunde vi även bildligt talat se KD stå brud till SD.

Boel Ulfsdotter vill göra en poäng av att KD närmar sig SD och lyckas göra det genom att på mycket lösa grunder påstå att Ebba Busch vill (eller omedvetet gör?) symbolisera att hon står brud åt Jimmie Åkesson. Grattis till årtiondets mest långsökta koppling! Slutklämmen kommer gå till historien:

När Ebba Busch representerar ett av Sveriges riksdagspartier iklädd samma typ av cocktailklänning (som någonting Trump) bör vi därför dra öronen åt oss. Detta är inte heller någon progressiv kvinnlig politiker utan en partiföreträdare som valt att använda sin ställning för att proklamera den moderna kvinnans reträtt. Hennes åtsittande, vita klänning är tydligt sexualiserande istället för att ge bilden av en intellektuell kvinna. Den representerar därmed ett passivt kvinnoideal som sätter det lilla livet före det stora, vilket passar väl in med högerns dröm om kvinnor som verkar i hemmet istället för på arbetsplatsen.

#shelfie: Mina fina bokhyllor i ett inlägg

Jag skrev mycket om mina böcker och att packa upp dem och återförenas med dem i höstas. Nu kom jag på att jag ju inte bjudit er på några shelfies från de färdiga bokhyllorna. Än så länge är de “fina” och inga instuckna böcker. Vi har bara böcker i hyllorna (med ett pinsamt undantag), inga vaser eller andra prydnadssaker. Det är än så länge en hel del luft i dem för ni fattar, vi kommer att köpa fler.

Vi har inget rum som är bibliotek och innehåller samtliga böcker, utan bokhyllor är utspridda på flera rum. Främst är det nedervåningen som har fått tjäna som bibliotek med fem bokhyllor i allrummet, tre i en minihall och fyra i vårt arbetsrum. På övervåningen finns en finbokhylla med väl utvalda böcker samt en inbyggd bokhylla i en annan minihall som just nu till 60% består av skräp vi inte vet var vi ska ställa det och 40% av böcker. Ni förstår att det ska ordnas till här vad det lider.

Ni får här den censurerade versionen där stök och allsköns skräp inte är med. Jag vill idag visa det som är fint utan störningsmoment. Verktygslådan bredvid finbokhyllan i vardagsrummet ställdes därför in i köket vid fotograferingen. Jag tror ni fattar. Här är i vilket fall mina hyllor!

Shelfie maj 2021

Feministbiblioteket! Och i förgrunden serier. Nu sitter min make och jobbar i arbetsrummet och får ha mina härliga feministiska böcker kring sig. Jag är lite avundsjuk. Om ni undrar varför jag inte kräver arbetsrummet, utan ofeministiskt nöjer mig med köket, kan jag säga att maken jobbar med SvD:s ledarpodd och den gör sig inte lika bra i köket.

Shelfie maj 2021

Utanför bild är det superstökigt just här. Annars är detta en plats jag längtar efter. En läshörna bredvid barnens vardagsrum där de kan leka/spela och jag kan läsa. De skönlitterära böckerna står här och fortsätter några hyllor till. Den uppmärksamme noterar att Chimamanda Ngozi Adichie står nästan längst överst till vänster och det betyder förstås att alla böcker står i bokstavsordning – och efter kategori.

Shelfie maj 2021

Utanför arbetsrummet finns en liten hall som vi vigt åt tre bokhyllor. Här är två hyllmeter av en kategori som jag hittat på, inspirerad av Kulturhusets bibliotek – världen. Jag har samlat diverse debattböcker, reseböcker, reportageböcker och en och annan biografi som alla har det gemensamt att de utspelar sig i och handlar om olika länder. På övre raden ser du Estland till Balkan och på nedre från Balkan till Centralasien. Jag älskar den här kategorin! Ovan står böcker om Sverige, mest om Stockholm, och många böcker kommer från Trafiknostalgiska förlaget.

Shelfie maj 2021

Mitt emot Världen-böckerna står kultur, biografier, språk, religion och samhälle. Här finns även sport, naturkunskap, folklore och psykologi. Med andra ord är det hyllor som rymmer det mesta som vi har några få böcker av förutom kultur, biografier och samhälle som vi ju har en hel del av. Samhälle ser ni inte på bilden, men den består till av böcker i statsvetenskap, debattböcker samt alldeles för många hyllmeter om Palmemordet.

Shelfie maj 2021

I den inbyggda bokhyllan vid vårt sovrum står mina recensionsex och nyligen inhandlade böcker. Även böcker jag läst ut och som jag ska gå ner med, finns här. Alla mina nummer av tidningen Karavan hamnade också här efter att jag ställt dem i nummerordning för att se hur många som fattades. Jag hade inte helt ordning på dem förut och mina prenumerationer brukar löpa ut för att jag missar att betala. Utanför bild finns allsköns skräp som omedelbart borde bytas ut mot böcker!

Shelfie maj 2021

Selma tyckte att den fina bokhyllan i vardagsrummet behövde städas. Ärligt talat tycker jag det också. Här finner du den feministiska litteraturkanonen, Tranans berättarserie samt diverse fina böcker främst om konst och mat.

Recension: Carlsson, Christoffer; Brinn mig en sol; 2021

Brinn mig en solJag har inte läst Christoffer Carlsson tidigare och när jag väl valde att lyssna på brinn mig en sol, var det inte för att den skulle vara särskilt feministisk, utan för att den är nominerad till årets bok och jag länge har tänkt att läsa något av Carlsson. Bokens tema är kvinnomord, så därför får den recenseras här. Jag lyssnade på Christoffer Carlssons egen inläsning på Storytel. Boken är utgiven på Albert Bonniers förlag.

En författare flyttar tillbaka till Halmstad från Stockholm efter en skilsmässa. Han springer på en gammal skolkamrat, Vidar Jörgensen, och kommer att tänka på de mord och våldtäkter på kvinnor som Vidars pappa Sven utredde på 80- och 90-talen. Han skriver en berättelse om när Sven och senare Vidar Jörgensen utreder mord och försvinnanden. Till sin hjälp har en den till åren komna före detta polisen Evy Bengtsson, som varit kollega med Sven.

Det handlar om en man som sprider skräck i ett litet samhälle och kom att kallas Tierpsmannen, då det första mordet begicks där. Allt börjar samma natt som statsminister Olof Palme  blir mördad och kommer först i skymundan i media. Sven Jörgensen kan dock aldrig glömma Tierpsmannen och han viger sitt liv åt att få fast honom. Trots att hela hans liv är att vara polis, blir han förfärad över att hans son Vidar vill gå i hans fotspår.

Brinn mig en sol är en deckare som både är brutal och känns trovärdig. Många deckarförfattare faller lätt för seriemördare för att driva historien framåt. Christoffer Carlson beskriver inte ett mord eller försvinnande som inte har en roll i berättelsen. Inte en enda gång tänker jag att det är för mycket. Det är precis så mycket det behöver vara för att historien ska bli spännande och trovärdig.

Jag tycker mycket om karaktärerna och även om de till majoriteten är män, så är det alla genuint intresserade att få fast den man som våldtar och mördar kvinnor. Det är också karaktärer med stor eftertänksamhet och män som funderar över sin plats i tillvaron och gör det med stor ödmjukhet. De som vi som läsare kan misstänka för morden är inte högt uppsatta politiker eller del av någon världskonspiration, utan är just sådana män som mördar och våldtar i verkligheten (det förekommer såklart att politiker också gör det, men de flesta kvinnomord genomförs inte av män som är medlemmar av några internationella nätverk).

Jag ger tummen upp till Christoffer Carlsson och Brinn mig en sol. Det var också roligt att lyssna på en författarinläsning av boken och jag kommer att läsa mer av författaren. Men en sak jag måste fråga alla som läst boken, hur gammal är Vidar Jörgensen? Han och författaren i ramberättelsen är gamla skolkamrater, men författaren är född 1977 (räknade jag ut eftersom jag uppmärksammade att han var lika gammal som mig) och Vidar måste vara betydligt äldre om historien ska gå ihop. Vad missade jag?

#throwback: När jag undkom en idiot med blotta förskräckelsen

Hanna 19 år

Jag vid ungefär samma tidpunkt som det hela utspelade sig. Hösten 1996.

För några veckor sedan berättade jag en historia om när min mamma trodde att jag var i klorna på hemska killar, när jag i själva verket har tråkigt med två nördar i Budapest. Igår läste jag på twitter om en kompis som undkommit en seriebrottsling som drogade sina offer, med blotta förskräckelsen. Jag kom då på ett tillfälle när jag gjorde det detsamma. Eller det vet jag förstås inte, men jag fick ett tillfälle en gång att följa min magkänsla, och jag gjorde det.

Jag var nitton år gammal och hade precis flyttat hemifrån, från lilla Lidköping til Göteborg. Jag hade aldrig haft någon egentlig pojkvän och det var vid den här tidpunkten lika efterlängtat som det kändes ouppnåeligt. Alla killar som gav mig någon form av uppmärksamhet, blev jag kär i. I princip så. Jag ville så förtvivlat gärna få hångla, ha sex och gå hand i hand med någon på stan.

Jag var på stan och det var vinter och i ett stånd i Brunnsparken utanför femmanhuset, stod en kille och sålde CD-skivor med musikalmusik. Jag har ingen aning om varför jag drogs dit (är inte jätteförtjust i musikaler), men förmodligen flirtade killen med mig redan innan jag hunnit fram. Han var snygg och vi pratade ganska länge. Han ville bjuda ut mig på en drink. Ingen hade någonsin bjudit ut mig på något förut. Jag sa självklart ja och gav ut mitt telefonnummer. Sedan köpte jag två skivor och åkte hem.

Efter utsatt tid vågade jag mig inte ut i korridorssköket eftersom detta var 1996 och jag hade ingen mobiltelefon. Han ringde tillslut och sa att han blivit lite sen pga att han hjälpt en kompis att flytta. Kunde jag möta upp honom utanför hans hus? Absolut, han bodde centralt inte så långt ifrån mitt studenthem så jag begav mig dit. När jag kom fram stod han i porten i sjaviga kläder och luktade svett. Han undrade om jag kunde följa med upp medan han tog en dusch. Jag var för artig för att säga nej och hade inte skinn på näsan nog att föreslå att gå före till ett ställe och vänta på honom där. Jag följde med.

I hissen lutande han sig fram emot mig och försökte kyssa mig. Trots att detta var allt jag hade drömt om de timmar som gått sedan vi träffats i Brunnsparken, blev jag lite äcklad. Han luktade verkligen illa, hade inte ansträngt sig för fem öre och ville helt out of the blue hångla. Jag tror jag kände mig trängd, instängt i den lilla hissen. Den stannade och vi gick ut och vi gick ut igen, för att gå mot ett förmodat gårdshus. Just där ute kände jag mig trygg. Jag tog vara på den känslan och fattade det snabba beslutet att säga åt snubben att jag inte tyckte att det hela var en bra idé och att jag skulle ta hissen ner igen.

Jag vet egentligen inte varifrån jag fick modet. För en äldre vuxen människa ter nog detta sig inte så så väldans modigt. Hanna 44 hade gått därifrån redan i porten. Men detta var som sagt på den tiden då jag inte fått särskilt mycket uppmärksamhet från någon av det manliga könet och aldrig skulle säga ifrån när någon uppvaktade mig. Jag var över trettio när jag kom på att jag faktiskt kan säga till en random kille på stan att nej, du får inte mitt telefonnummer för jag är inte treesserad av att träffa dig igen. Fram tills dess har jag delat ut falska nummer när det har hänt för att jag inte tyckte jag hade rätt att säga nej.

Tryggheten ute i den friska luften var det som fick mig att bestämma mig för att gå. Det var det jag sa till vännerna på studenthemmet efteråt. Jag gick hem till värmen hos mina kompisar och fick aldrig veta om kvällen skulle ha slutat illa. Jag lever hellre med vissheten att jag aldrig fått veta om killen var en idiot eller inte än med vissheten om att han var det. Såklart. Jag var skärrad lågt efteråt, just därför att jag visste att jag var en tjej som inte säger nej.

Aprilväder och vaccinhopp – aprilsummering 2021

Barnen hoppar studsmatta

Barnen hoppar studsmatta. April 2021.

April bjöd på riktigt aprilväder. Ena stunden var det fantastiskt fint och varmt vårväder och andra stunden snöade det. Lite väl mycket april för min smak. Vi passade en solig dag på att sätta upp studsmattan och det var mycket uppskattat hos barnen. Även mamman smyger sig in och studsar ibland när ingen ser, men herre min je vad det är jobbigt!

Det är påtagligt att vi har suttit i isolering i mer än ett år nu. Jag har träffat lite folk på lunch och så, för att överleva. Nu måste det bli varmare snart så att vi kan träffas mer utomhus och hänga i varandras trädgårdar. Jag behöver umgänge! Om inte vädret är med oss, så hoppas jag att vaccineringen går fort, eller det hoppas jag såklart oavsett.

Idag är det första maj och tyvärr sammanfaller den med en helg. Vi får se om familjen inviger vårt utomhusspa för säsongen.

Min läsning

Läsningen har stått lite still, men jag verkar i alla fall vara på väg ur min lång, långa period av bara kärleksläsande. Det kändes som att jag någon gång här på slutet av april uppnådde någon slags teoretisk mättnad (som man säger inom akademin) för romance. Bra! Då kan jag ta mig an tyngre böcker och fackböcker och kanske hitta tillbaka till mina gamla lästakter.

Världsläsning: Den här utmaningen är riktigt rolig och jag är uppe i 22 länder nu. Det blev hela fem nya i april:

  • Kanada
  • Uruguay
  • Mauritius
  • Kongo-Kinshasa
  • Irland

Språk: I april har jag bara läst på svenska och engelska.

Fantastiska fruntimmer: Jag hade en idé om att läsa Ædnan av Linnea Axelsson, men det blev visst aldrig att jag började med den.

Hittat i min hylla: Nej, har prioriterar recex och romantiska ljudböcker i april.

Månadens färgbok: På Instagram har What you readin? kommit med ett initiativ att vi ska läsa en bok på en given färg varje månad och april var gul. Jag glömde helt bort detta, men har Linda sagt att en bok i bokhyllan räcker, så skarvar jag den här månaden med Unhoneymooners av Christina Lauren. Den fanns ju i min virtuella bokhylla och är gul.

Women’s Prize for Fiction 2021

Women’s Prize for Fiction 2021

Om det är något jag borde uppmärksamma så är det Women’s Prize for Fiction, men som jag påpekat så är jag dålig på internationella bokpriser. Women’s Prize for Fiction 2021 kom precis med sin korta lista och där är det en bok jag läst och en jag ska läsa inom kort. Den 7 juli kommer vi att vi får veta vem som vinner.

Jag har antecknat lite på några av böckerna som jag läst, eller kommer att läsa. Har du läst någon som jag absolut måste läsa?

Långa listan med korta fetat

Brit Bennett – The vanishing  (USA): Hjärtlinjer på svenska och det är en bok jag skulle ha bokcirklat i en cirkel, men får en chans till i en annan.

Clare Chambers – Small pleasures (Storbritannien)

Susanna Clarke – Piranesi (Storbritannien)

Amanda Craig – The golden rule (Storbritannien)

Naoise Dolanv – Exciting times (Irland)

Avni Doshi – Burnt sugar (USA)

Dawn French – Because of you (Storbritannien)

Claire Fuller – Unsettled ground (Storbritannien)

Yaa Gyasi  – Transcendent kingdom (Ghana/USA): Inte av denna världen på svenska och jag har både läst och cirklat boken. Tyckte inte den var lika bra som hennes tidigare Vända hem.

Cherie Jones – How the one-armed sister sweeps her house (Barbados): Ja, självklart vill jag läsa en bok från Barbados! Handlingen om kvinnor på Barbados, lockar också till läsning.

Raven Leilani – Luster (USA)

Patricia Lockwood – No One Is Talking About This  (USA)

Annabel Lyon – Consent (Kanada)

Kathleen McMahon – Nothing but blue sky (Irland)

Torrey Peters – Detransition, Baby (USA)

Ali Smith – Summer (Storbritannien): Sommar kommer på svenska om några veckor och det ser jag fram emot. Jag har läst de andra tre i årstidsserien och det jag gillade bäst var Vinter.

Recension: Rooney, Sally; Normala människor; 2018

Normala människorSå många har sagt åt mig att läsa Normala människor av Sally Rooney. Jag har inte alls varit sugen då hennes bok Samtal med vänner är en av få böcker jag faktiskt aldrig läst klart. Så kom det sig en kväll att jag inte hade något att titta på och så fick jag syn på Normala människor på HBO. Jag såg ett avsnitt och gillade verkligen och då var det ju bara att läsa boken först. Jag lyssnade på boken på Storytel inläst av mina gamla korridorsgranne Ellen Jelinek (som förmodligen inte kommer ihåg mig).

Marianne och Connell träffas på gymnasiet och blir attraherade av varandra. De inleder en sexuell relation, men går aldrig ut med att de är ett par eftersom Marianne anses märklig och inte har några vänner och Connell är populär. Deras förhållande kraschar helt när Connell bjuder en annan tjej på avslutningsbalen. De söker in till samma universitet i Dublin och där blir rollerna de omvända. Marianne är den populära och Connell känner sig udda och utanför. Deras vänskap består genom alla svårigheter, men är det verkligen vänner de ska vara?

Boken handlar om Mariannes och Connells relation genom åren och vi vår små nedslag här och där och får följa dem genom glädje och sorg och med andra pojk- och flickvänner. Det är ingen feelgood, men jag hoppades ändå på dem hela tiden utan att veta hur det skulle sluta. Lite upplyftande att faktiskt inte veta det, som omväxling efter alla mer lättsamma böcker jag läst på sistone.

Vad jag är glad över att ha gett Sally Rooney en andra chans! Jag verkligen älskade Normala människor, precis som “alla andra”. Nu ska jag se serien och jag tror jag kommer att tycka lika mycket om den, men tanke på hur lovande det första avsnittet var. Under läsningens gång fick jag lite En dag-vibbar och blev lite rädd, men sen tänkte jag att inte kan Sally Rooney ha skrivit en likadan bok.

Årets bok 2021 – dessa titlar är nominerade!

Årets bok 2021

Fotograf: Henrik Mårtensson Almegård

Jag hade för avsikt att lyssna på tillkännagivandet av de nominerade till Årets bok 2021, men så blev det inte när förskolelämning och morgonmöte kom emellan. Jag har dock tagit del av nomineringarna i efterhand och han konstatera – som vanligt – att jag inte läst så många av titlarna. Förra året hade jag både läst och röstat på vinnaren – Där kräftorna sjunger av Delia Owens.

Årets bok är läsarnas pris och det är Bonniers Bokklubbar som står för nomineringarna. Deras ambition har från början varit att “tillsammans med svenska folket hylla boken”, som det står på Årets boks webbplats. Jag brukar oftast inte ha läst så många av nomineringarna och i år har jag läst två stycken (länkade nedan). Det är dock inte omöjligt att jag läser några fler!

Amerikansk jord av Jeanine Cummins (Bazar)

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson (Albert Bonniers förlag)

De kapabla av Klas Ekman (Bookmark)

Flickan som fick en röst av Abi Daré (Piratförlaget)

Hoppets tåg av Viola Ardone (Norstedts)

Je m´appelle Agneta av Emma Hamberg (Piratförlaget)

Rotvälta av Tove Alsterdal (Lind & co)

Samtal från en ängel av Guillaume Musso (Nona)

Shuggie Bain av Douglas Stuart (Albert Bonniers förlag)

Stöld av Ann-Heléne Laestadius (Romanus & Selling)

Vänligheten av John Ajvide Lindqvist (Ordfront)

Älskade barn av Ashley Audrain (Albert Bonniers förlag)

Gå in och rösta här.

Recension: Uwiringyimana, Sandra; How dare the sun rise; 2017

How dare the sun riseSandra Uwiringyimana är född och uppväxt i Kongo-Kinshasa. Hennes bok How dare the sunrise är hennes egen historia om hur hon överlevde en massaker, flick fly och tillslut hamnade i USA. Jag lyssnade på boken på Storytel, inläst av författaren själv. Boken är skriven tillsammans med Abigail Pesta.

Sandra Uwiringyimana lever sina första år på landsbygden i Kongo-Kinshasa. Det är ett liv långt från västerländsk standard, men Sandra är lycklig och familjen har det bra. Hennes föräldrar trotsar kulturen lagom mycket och satsar på utbildning för alla sina barn, inte bara pojkarna. De behandlar alla sina barn lika. Sandra beskriver båda föräldrarna som feminister. Familjen är inte kongoleser, deras språk och utseende gör att många kallar dem rwandier. De har dock aldrig bott eller ens varit i Rwanda. Motsättningarna i landet växer och som ickekongoleser, tvingas de fly till Burundi. Där drar en massaker in över deras flyktingförläggning och dödar bland annat Sandras lillasyster Deborah.

Sandra och hennes familj får komma till USA. Där växer Sandra upp och blir en amerikansk tonårsflicka, men inte som vilken som helst. Hon engagerar sig mot rasism och flyktingar och hon kommer långt. Hon håller tal i FN och blir inbjuden till Barrack och Michelle Obama i Vita huset. Men så en dag kommer hennes historia ifatt henne och hon börjar få mardrömmar om massakern. I hennes kultur är trauman inget man tar upp och terapi är inget alternativ. Sandra får hitta sin egen väg ut ur depressionen.

Jag tycker nog att den här typen av spökskrivna böcker har blivit bättre. Förr läste jag nästan aldrig sådana för att det helt enkelt var för dålig litteratur. Jag tycker att det ger en extra dimension till just den här boken att Sandra Uwiringyimana läser den själv. Det var spännande att läsa om hennes uppväxt i Kongo och sedan flykt. Jag uppskattar också att hon skriver om kulturkrockar och både om vad som är bra och dåligt i de olika kulturerna. Det var också fantastiskt att läsa om feministerna till föräldrar. Det krävs stort mod att gå emot strömmen för att förbättra för sina döttrar!