Bokmässan 2022: Fredagen i bilder

Fredagen var en oerhört hektisk dag på mässan. Jag klämde in två dejter med kompisar, men annars var det fullt ös. Dagen började med Ukraina och slutade med tysk litteratur på tyska. Jag fortsatte med mitt projekt #feministbiblioteketivimlet och tog selfies med både kända och okända författare och kulturfolk. Det blev så mycket att jag inte hann publicera allt. Som vanligt kommer jag att återkomma om det mest spännande. Idag blir det bara ett urval då jag har så hemskt mycket roliga bilder.

Bokfrukost

Dagen började med bokfrukost hos SelmaStories och Bookie. Det var intressanta författare och jag blev mest sugen på att läsa feelgoodförfattaren Callum Bloodworth (som trots namnet är svensk). Han har skrivit en bok om kärlek under pandemin som jag är oerhört intresserad av och kommer även komma ut med en julbok i år.

Här sitter Samanta Schweblin från Argentina och pratar om sin bok Kentukis. Så roligt att höra hur den kom till och hur hon gjorde research. Kommer definitivt att återkomma om det.

Jag tog massor av vimmelbilder och här är jag tillsammans med Johanna Schreiber och Frida Malmgren som är aktuella med en ny bok i barnboksserien Hemliga klubben.

Vikcorita Belim är aktuell på Brombergs med Röda sirener. Hon pratade om hur boken kommit till och om kriget i hemlandet Ukraina.

Jag och Katyrina Kirsten

Jag ska försöka visa er ett klipp från när den ukrainska skådespelaren Katyrina Kirsten läser ukrainsk poesi. Här är istället en selfie med henne. Den som sett Folkets tjänare känner igen henne därifrån.

Tyskspråkig litteratur

Dagen avslutades med tyskspråkig litteratur och seminariet var på tyska. Här hettade det till lite när det pratades om inställning till kriget samt om pandemihantering. Mycket spännande!

Bokmässan 2022: Torsdagen i bilder

Jag är på bokmässan och jag ska skriva mer om det jag upplever när jag kommer hem, men ni ska få en liten försmak. Det går också bra att följa mig på @feministbiblioteket på Instagram, som jag uppdaterar lite mer frekvent. En grej jag tänkte syssla med under mässan är att ta selfies med lite kulturfolk och höra med dem vad de gör på mässan.

Litteratur i Sydafrika

Jag hann med ett seminarium. Eller hann och hann, det visade sig att Koleka Putuma tyvärr fått förhinder så det blev bara ett seminarium med Sydafrika-koppling, Post-post-apartheid och dess litteratur handlade väl inte så mycket om det, utan mer om litteratur i Sydafrika generellt och genom tiderna. Författarna som deltog var Masande Ntshanga,  Damon Galgut och Ivan Vladislavic. De pratade om sina olika erfarenheter av författarskapet och att ge ut böcker i Sydafrika. Damon Galgut sa lite ironiskt att om man skulle skriva enbart för en sydafrikansk publik, skulle man behöva jobba heltid vid sida om för att försörja sig. Det är inte tillräckligt många i hemlandet som läser.

Jag och Angelica Öhrn

Angelica Öhrn är på mässan för att delta i seminarier och signera böcker.

Jag och Kalle Lind

Kalle Lind är på bokmässan för att prata om sina böcker och mingla med folk.

Jag är Tove Lifvendahl

Tove Lifvendahl är på bokmässan för Svenska Dagbladets räkning och har pratat om sin bok, Handbok för politiker och politiskt intresserade, som är omskriven om nylanserad.

Bokmässan 2022: Jag är på väg och jag har gjort ett schema!

Ankomst till bokmässan 2021

Ankomst till bokmässan 2021.

Då är jag äntligen på väg till bokmässan! Jag har pressackreditering för bloggen och det känns bra att ha det. Det innebär att mitt jobb med Feministbiblioteket betyder något för fler än mig. Jag kommer att bevaka mässan och ge er bilder från mässan under tiden den pågår och sedan får ni djupare analyser när jag kommit hem igen. jag vill inte behöva tillbringa för mycket tid på hotellrummet.

När man är på mässan behövs tid för att gå på mässgolvet och botanisera bland alla montrar. Det kommer jag få tid för – på lördag eftermiddag! Den som har varit på bokmässan vet att detta är en tid då det är vansinnigt mycket folk därinne och absolut ingen optimal tid för flanerande. Jaja, det brukar aldrig bli som man tänkt sig ändå.

Torsdag

15:00-15:30
Ukrainska hemligheter: Victoria Belim
F3

15:00-15:45
Post-post-apartheid och dess litteratur: Damon Galgut, Masande Ntshanga mfl.
G3

17:00–18:00
Startalk Sydafrikansk litteratur: Koleka Putuma mfl
Globala Torget

Fredag

10:20-10:40
Ukrainas demokrati på drift mot branten: Silc
Globala Torget

11:00-11:45
Närhet i en splittrad värld: Samanta Schweblin
R2

11:00-11:45
Sverige och Sydafrika
F3

11:00-11:45
Den långa kampen för yttrandefrihet: Hedda Krausz Sjögren mfl
J1

13:00–13:20
Fältstudier i ukrainskt sex
Globala Torget

14:20-14:50
Hemliga Klubben: Johanna Schreiber och Frida Malmgren
Rabén&Sjögren + B.Wahlströms monter

14:30-15:15
Africanfuturism: Lauren Beukes mfl
G4

15.00–15.25: Röda sirener – en ukrainsk familjehistoria
Globala Torget (Studion)

15:25-16:00
Poetisk tidsresa genom Ukraina: Kateryna Kisten
Globala Torget (Studion)

16:00-16:45
Samhällsutmaningar i tyskspråkig litteratur
R2

17:00-17:30
Ett oinfriat löfte: Damon Galgut mfl
R2

18.00–19.00
Startalk Ukrainska röster
Globala Torget

Lördag

10:00-10:45
Förlorat land: Sydafrika
H1

11:00-11:30
Oväntade livsvändningar: Marian Keyes
G3

11:00-11:45
Nordiska mästare om kvinnlig längtan
R2

12:00-12:30
Marlene van Niekerk
R2

12.30-13.00
Sex skam och sociala medier i Indien: Aravind Jayan
K2

12:45-13:30
Från rapport från en skurhink till 2000-talets prekariat
J1

13:00- 13:30
Kriget och barnen: Larysa Denysenko
H1

17:00- 17:30
Iskall spänning: Ilaria Tuti
F5

Bokmässan 2022: Bokmässan i gif:ar

Folkvimlet på Bokmässan

Det var Bokbabbel som började och flera har efter det hängt på. Imorgon börjar bokmässan 2022 och jag ska förklara dess betydelse för oss bokbloggare i gif:ar. Imorgon åker jag till bokmässan och för första gången sedan 2019 är det en riktig mässa med allt vad det innebär. Jag är såklart oerhört pepp och ser fram emot att både träffa alla och också att gå runt bland alla montrar, något som var omöjligt förra året.

2020 var bokmässan inställd och 2021 var det mässa utan mässgolv. 2022 är det en riktig bokmässan igen.

via GIPHY

Jag är såklart oerhört pepp inför årets normala mässa. Har förberett mig och är redo!

via GIPHY

Sen kommer jag till mässan och inser att mitt schema är något överambisiöst.

via GIPHY

Innan jag vet ordet av det har mässan invaderats av allmänheten.

via GIPHY

Mellan alla seminarier och monterbesök måste jag få något gjort för bloggen och Instagram.

via GIPHY

Sen är det dags för det nya inslaget Bokmässan by night.

via GIPHY

Hemma tänker jag på kommande elräkningar och räntehöjningar. På mässan:

via GIPHY

Före hemfärd är det dags för middag med bokbloggekompisarna.

via GIPHY

Sedan är det bara att ta med sig fynden på tåget och åka hem till Nacka igen.

via GIPHY

När jag kommer hem måste jag bara finna en plats för alla fynd.

via GIPHY

Boksmällan på måndag kommer att vara enorm.

via GIPHY

Bokmässan 2022: Jorden runt i seminarier

Jorden runt

Jag läser jorden runt, igen och igen. På bokmässan kommer naturligtvis världsläsning stå i centrum när jag väljer seminarier. Sydafrika som hedersgäst kommer jag såklart att följa och även röster från Ukraina. Jag har skrivit om det förut. Det finns även andra seminarier som jag ser fram emot ur ett världsläsarperspektiv. Det är inte riktigt lika fullt med gäster från olika länder, som det varit förut, men jag har sett att det kommer att vara mycket spännande saker som händer på Globala Torget.

Argentina

Samanta Schweblin som skrev Kentukis kommer till mässan. jag tyckte mycket om boken, som handlade om några leksaker som spårar ur. En dystopisk framtidsskildring eller någon slags analys av samtiden, skulle man kunna kalla det. Ska bli oerhört intressant att höra var hon har att säga om boken!

Indien

Jag såg att Linda Enligt O skulle gå på ett seminarium om en bok från Indien om sex och skam i sociala medier och det lät oerhört spännande!

Irland

Marian Keyes! Min stora feelgoodidol i början av 2000-talet. Har inte läst hennes senaste, men ser fram emot att göra det.

Italien

Ilaria Tutis deckare har jag läst med stor behållning och ser fram emot att höra henne på mässan.

Sydafrika

Inför bokmässan har jag läst Koleka Putuma och henne ska jag lyssna på. Damon Galguts Löftet är nästa bok i bokcirkeln Läsa jorden runt, så han ser jag också särskilt mycket fram emot. Fler sydafrikaner är på plats och jag kommer att skriva mer om alla möten när jag kommer hem. Även Lauren Beukes kommer till mässan och jag ska försöka lyssna även på henne.

Tyskland

Jag tar mitt mässbesök till en helt ny nivå – seminarium på tyska! Samhällsutmaningar i tyskspråkig litteratur ska bli intressant.

Ukraina

Jag har tidigare skrivit om Oksana Zabuzjko och Andrej Kurkov. Jag ser också fram emot Victoria Belim, som kommer på svenska på Brombergs i höst och Larysa Denysenko, som gett ut en barnbok på Bonnier Carlsen i vår.

Bokmässan 2022: Inga riktigt stora giganter på årets mässa

Bokmässan

Årets bokmässa har inte de där riktiga höjdarförfattarna att skylta med. Det är lite tråkigt. Vi kan inte förvänta oss den megastjärnekrock som inträffade 2019 där Caitlin Moran talade samtidigt som Han Kang. Siri Hustvedt kommer, men som alla andra gånger hon varit där är det på söndagen och jag har, som alla andra år, hunnit åka hem.

Sydafrika är hedersgäster på årets bokmässa och här kommer två av landets stora författare, Damon Galgut och Marlene van Niekerk.

Ukrainas kanske största författare Oksana Zabuzjko och Andrej Kurkov kommer och representerar röster från Ukraina. Jag missar Oksana Zabuzjko för att jag kommer för sent på torsdagen och det är lite tråkigt, även om jag lyssnat på henne förut.

Marian Keyes är kanske annars det stora namnet, men även inte det så enormt stort. Jag ser i vilket fall som helst fram emot att lyssna på henne och att läsa hennes uppföljare till En oväntad semester, som jag läste när jag var 22-23 någonting.

Alla dessa krockar

Bokmässan kan såklart inte ta hänsyn till allas spridda preferenser, så det kommer ju ändå vara en del krockar i schemat, i alla fall för mig. Jag har gått igenom seminarierna och massprogrammet och hittat en del svårlösliga knutar som jag måste fundera på.

Post apartheid och dess litteratur med bland andra Damon Galgut eller Ukrainska hemligheter med Victoria Belim? Både seminarierna har jag sett mycket fram emot, så denna krock är den svåraste för mig. Kanske kan jag se Victoria Belim vid annat tillfälle, men vill kanske inte heller chansa på att man får plats vid ett scenprogram.

Sverige och Sydafrika, Den långa vägen mot yttrandefrihet eller Samanta Schweblin? De två första är två Sydafrika-seminarier (varför lägga dem samtidigt?) och både kommer att få stryka på foten för Samanta Schweblin från Argentina som skrivit boken Kenukis, vill jag absolut inte missa! Frågan är bara hur många Sydafrikaseminarier som blir kvar för mig om jag väljer Victoria Belim ovan.

Nordiska mästare och kvinnlig längtan eller Marian Keyes? Jag vet redan att Marian Keyes vinner den kampen, men aj så ont det gör att behöva prioritera bort isländsk litteratur!

Feministbrud på kulturjakt på Gärdet

Husmorssemester av Olof Thorwald Ohlsson

Husmorssemester av Olof Thorwald Ohlsson är en skulptur av en semestrande kvinna som är placerad på Gärdet i Stockholm. Skulpturen föreställer en kvinna i sommarklänning och en liten resväska och symboliserar den husmorssemester som infördes i form av ett statligt stöd till hemmafruar 1946. Det som är extra roligt här är att Centerpartiet hade en en mycket välplacerad valaffisch . Det var Centerkvinnor som drev frågan om husmorssemester när det begav sig.

Jag var på Gärdet för att själv sätta upp valaffischer tidigare i september, men publicerar bilden först nu för att den inte skulle kunna tolkas som ett inlägg i valrörelsen. Det blir mer en vacker symbol för något som varit. Det statliga stödet till husmorssemester avskaffades 1976, tre år efter att denna skulptur placerades på Gärdet.

Husmorssemester måste ses i sitt sammanhang. hemmafruar och bondmoror på 40-talet fick aldrig ledigt. Alltid var det familjens sysslor som stod i vägen. Före barnen började skolan var de aldrig ensamma hemma och det var alltid något som skulle göras. De rika kunde såklart koppa av, för de hade folk anställda, men alla andra kvinnor hade det nog betydligt kämpigare.

Det är inte konstigt att ett kvinnoförbund som Centerkvinnor drev frågan om husmorssemester. Deras sympatier låg på landsbygden och kvinnorna där var några som var i störst behov av lite ledighet ibland. Det statliga stödet till semester upphörde tillslut och idag skulle ett sådant stöd snarare ses som motsatsen till feministiskt. Tiderna förändras och bra är ju det. En eloge till en fantastiskt bra strategiskt placerad valaffisch vill jag ge Centerpartiet!

Recension: Dratj, Ivan & Kostenko, Lina; Ukrainska hästar över Paris; 1987

Ukrainska hästar över ParisJag har läst boken Ukrainska hästar över Paris och det är de ukrainska författarna Lina Kostenko och Ivan Dratj som finns representerade i den. Den här recensionen berör främst Lina Kostenkos dikter, eftersom det ju är en nischad blogg. Kommer dock även att beröra Ivan Dratj som också är en ukrainsk poet. Per-Arne Bodin har tolkat dikterna, som gavs ut på svenska 1987.

Ukrainska hästar över Paris är Ivan Dratj poem. Den, liksom det mesta annat i boken, är fokuserat på Ukraina, den ukrainska kulturen och det ukrainska folket. Ivan Dratj var född 1936 (och dog efter att boken publicerats, 2018) och Lina Kostenko är född 1930. Per-Arne Bodin skriver i sitt förord att dikterna speglar det förtryck som det ukrainska folket levde under, när de var en del av Sovjetunionen. Att hålla liv i språket och kulturen, ansågs vara en stor svårighet.

Jag hittade en fin dikt av Lina Kostenko som andas mycket Ukraina och kvinnohistoria:

Jag är daglönerska, skördekvinna.
Så tungt är mitt fält,
att hela mitt liv inte är nog för att slå det.
Men ställ då frågan – 
varför är jag ändå lycklig?
Över strömmen av undergörande kraft.

Låt hettan bränna. Och regnet gråta.
Och de utmattade armarna värka i sömnen…
Jag är den eviga skördekvinnan.
Jag arbetar tålmodigt.
För arbetets glädje.
Och för den tusende kärven.

I min händer finns en spänning full av nåd.
Jag dricker vatten,
sträcker ut mig för ett ögonblick –
och den oslagbara randen, 
                                                            den oslagbara randen
susar i vinden med övermogna ax.

Det är fint att förlaget Arbetarkultur gav ut boken 1987 och fokuserade på de ukrainska folket, som då var en minoritet i det stora Sovjetunionen. Fyra år senare skulle de leva i det fria och självständiga Ukraina. Det är intressant att se att det var stort fokus på ett folk som numer lever under hotet att de egentligen skulle vara ett ryskt folk och därför borde hänge ihop med Ryssland. Inte riktigt samma tankar nu som då, men ändå samma resultat.

Feminism i isländska deckare – ett resultat av år av jämställdhetspolitik på ön?

Island

Island. Motiv från Västfjordarna, som har en stor betydelse i en av Ragnar Jónassons böcker. Bild från Unsplash.

Nu kommer jag med en liten spaning, med betoning på liten.  Jag har under den senaste tiden läst många isländska deckare. Island är månadens tema i #kaffeochkulturvärlden och därför har jag stiftat ny bekantskap med Ragnar Jónasson som nästan är årsbarn med mig (1976) och skriver deckare. Arnaldur Indriðason är en annan, lite äldre (1961) manlig författare, som funnits på den svenska marknaden länge.

Både Ragnar och Arnaldur har i sina deckare (i vilket fall de senare, gällande Arnaldur) många feministiska och kvinnohistoriska teman. Jag har funderat på om detta är resultatet vi ser av män från ett land som alltid legat i framkant gällande jämställdhet och feminism. Redan den gamle nobelpristagaren Halldór Laxness hade med liknande teman i sin kanske mest kända bok Salka Valka (som för övrigt läses av personer i en av Ragnar Jónassons böcker).

Rangar Jónassons serie om polisen Hulda som slåss mot patriarkatet i varje bok lyckas, realistiskt nog, inte speciellt bra. Böckerna utspelar sig i förgången tid och den Hulda vi möter i den första boken, som är i nutid, är en delvis nedbruten men också stolt kvinna och polis. Hon vet att hon borde gjort mer, men hon vet också att männen hållit ihop och på så sätt inte gett henne de befordringar hon så väl förtjänat.

Ragnar Jónasson talar till och med om patriarkatet i sin bokserie om Hulda. Han tar också upp det tämligen dolda problemet en kvinnas våld mot en man. Helgi som tar över efter Hulda är en mer modern man, men han lever i en våldsam relation, som han har svårt att ta sig ur, trots att han är fysiskt starkare.

Arnaldur Indriðasson har i sin serie om Konrað tagit upp teman såsom abort, sexuella övergrepp och ensamstående mödrar. Han beskriver ofta engagerande om hur synen på kvinnor och speciellt ogifta mödrar, påverkade både kvinnor och barn negativt.

1980 fick Island som första land i världen en vald president som var kvinna, Vigdís Finnbogadóttir. Tre år senare väljs tre kandidater för det nystartade paritet Kvennalistinn in i Alltinget. Jag som är född 1977 har under mina första år som medvetet barn alltid vetat att på Island, där har de minsann en kvinna som är president. Det borde ha format den inhemska befolkningen mer, kan jag tänka mig.

Är det Islands stolta jämställdhetshistoria som letar sig in i litteraturen?  Mina fördomar säger att Island, med sitt isolerade länge, borde kunna ha besvarat den machokultur som beskrivs i böckerna som en del av det förgångna, men istället har landet blivit en föregångare i jämställdhet. Jag har sett liknande teman i svenska deckare där kvinnliga poliser och manliga strukturer beskrivs, även hos manliga författare, men i det isländska deckarna  verkar författarna ta deras stolta jämställdhethistoria på största allvar.

Jag ser med oerhörd spänning fram emot fler böcker av isländska manliga författare, ja kvinnliga också såklart, men i synnerhet feministiska män. Det är mycket intressant att se att nya personer för den jämställdhetskamp vidare som blivit något av Islands signum. Att det blivit det är oerhört spännande och intressant och jag lär återkomma i ämnet.

Månadens feminist: Guðrún Agnarsdóttir

Guðrún Agnarsdóttir

Kort fakta

  • Född 1941 i Reykjavik.
  • Invald i Alltinget för det feministiska partiet Kvennalistinn 1983-1990.
  • Kandiderade till Islands president 1996.

Guðrún Agnarsdóttirs feministiska gärning

Guðrún Agnarsdóttir föddes i Reykjavik 1941. På 60-talet utbildade hon sig till läkare vid Islands universitet, där det vid den tiden endast var 5% kvinnor som studerade. Hon åkte sedan till London och arbetade och fortsatte studera medicin och hon fick sin isländska läkarlegitimation 1978 och sin brittiska 1981.

Under 70-talet växte den feministiska rörelsen i större delen av västvärlden och så också på Island.  Rödstrumperörelsen kallade sig de organiserade feministerna på Island vid den tiden. 1980 valdes Vigdís Finnbogadóttir till landets president och även om hon inte var sprungen ur den feministiska rörelsen så fick rödstrumporna en enorm skjuts framåt. 1982 upplöstes de och några medlemmar bildade ett kvinnoparti som ställde upp i Islands lokalval samma år. De fick två platser i två olika kommuner.

1983 ville partiet ställa upp till Alltinget, men det fanns stor oenighet bland medlemmarna om detta skulle tjäna feminismens intressen. Kompromissen blev ett nytt parti, Kvennalistinn, som ställde upp i valet. Medan Rödstrumporna var likhetsfeminister så fokuserade Kvennalistinn på kvinnors frihet och mer betonande av kvinnas särart. De var klassiska särartsfeminister där de ville uppvärdera det kvinnliga och jämställa det med det manliga, inte göra kvinnor till män som de ansåg att likhetsfeministerna ville.

Guðrún Agnarsdóttir var en av dem som valde att kandidera till Alltinget 1983 och blev invald. Hon satt för Reykjavik och hon drev frågor som rörde hennes profession; våldtäkt, AIDS och medicinsk forskning. I partiets strategi inför valet prioriterades en rad frågor; att hemmafruyrket skulle räknas som erfarenhet på arbetsmarknaden, decentralisering, bygga fler förskolor, satsa på konsten, högre löner för kvinnoyrken samt att jobba för fred internationellt. Erfarenheter från hemmafruar skulle tas tillvara för att bygga ett bättre samhälle. De var också emot tunga industrier och ville satsa mer på småföretag.

Under tiden i Alltinget samarbetade Kvennalistinn med olika partier till vänster. Partiet ställde upp i fyra val. 1983 fick partiet 5,5% och tre plaster och 1987 fick partiet hela 10,1 % och sex plaster. Efter det gick det sämre, 1991 fick de fem platser och 1995 lyckades återigen bara tre kvinnor ta sig in i Alltinget. 1998 gick partiet upp i ett antal andra vänsterpartier och finns sedan dess inte mer som ett enskilt kvinnoparti.

1996 var det presidentval och och då ställde Guðrún Agnarsdóttir upp som kandidat. Vigdís Finnbogadóttir var då avgående president och landet hade nu bara helt nya kandidater att rösta på.  Guðrún ställdes bland annat mot Ólafur Ragnar Grimsson, som vann och sedan blev omvald fyra gånger. Guðrún fick drygt 26% av rösterna.

I efterhand säger Guðrun att hon inte grämer sig över förlusten. Hon är tacksam för sitt liv och hur det blev. Hon har varit med och format politik samt rest runt över hela Island och träffat folk som politiker. Idag är hon änka och har flera barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Guðrún Agnarsdóttir och jag

Jag har länge varit fascinerad av Kvennalistinn som så tidigt kandiderade till det nationella parlamentet och kom in. När jag var barn var de feministiska förebilder för mig. Nu är jag verkligen ingen säratsfeminist längre, men trots det kan man inte förneka deras betydelse för jämställdhetskampen på Island och i resten av Norden.

Jag har länge velat fördjupa mig i partiet och i någon av dess företrädare och det gjorde jag nu, när månadens land är Island i #kaffeochkulturvärlden. Det gick dock inte att skriva utan att använda sig av google translate, för de flesta källorna är på isländska. Jag fick ovärderlig hjälp av Metta, som själv är från Island, tack! Jag vill också lägga in en liten reservation för att jag kan ha missuppfattat något.