Recension: Khodikyan; Karine; Fem bilar på väg ner för bergssluttningen; 2020

Armenien berättarKarine Khodikyan är inte bara författare, hon har även varit Armeniens kulturminister 2004-2008. Hon har också varit redaktör för stora litterära tidskrifter i landet. Novellen Fem bilar på väg ner för bergssluttningen finns med i bokförlaget Tranans novellsamling Armenien berättar.

Fem bilar på väg ner för bergssluttningen handlar just om fem bilar, eller fem sälllskap, som åker ner för ett berg. Vi får en ögonblicksbild ur allas liv och varje berättelse slutar med att någon i sällskapet ser en man ligga nedanför berget. Varför ligger han där? Är han kanske död? Ingen av bilarna stannar, utan reser vidare och deras liv rullar på som vanligt. Mannen då? Ja, det var en lite rolig tvist på den här novellen!

Det här var en fantastisk novell när jag väl förstod vartåt det barkade. Det här med tvister i noveller har ju varit mycket populärt och så vanligt förekommande att vissa har tröttnat på det, men den här tyckte jag verkligen var roligt. Dessutom var det fantastiskt att få små glimtar ut människors liv, bara just några minuters samtal och sedan var de borta. Så Fem bilar på väg ner för bergssluttningen är mycket mer än bara en novell med tvist!

Berömda och glömda idrottskvinnor: Marie-Helene “Billan” Westin

Billan

Idag drar skid-VM igång i Oberstdorf och jag ska skriva om några skidåkare under tävlingarna. Jag börjar med Marie-Helene “Billan” Westin, numera Östlund. Det känns naturligt eftersom hennes främsta merit i karriären är ett VM-guld från just Oberstdorf 1987. Efter det blev hon ett av våra största guldhopp inför OS i Calgary året efter, men därifrån skulle hon åka tomhänt.

Billan var vår främsta kvinnliga skidåkare vid den här tiden och hon var framgångsrik, hon hade bara inte de där riktiga topparna på mästerskapen. Hon skulle ta ett individuellt silver 1991 och ett stafettbrons 1995 efter VM:et 1987 som förutom guld gav brons i stafetten. Hennes karriär var inte så lång, även om hon är väl ihågkommen i Sverige. När hon var 29 år 1995 fick hon fick problem med hjärtat och slutade med skidåkningen.

Idag har vi betydligt mer framgångsrika idrottsstjärnor än Billan, men hon blev ändå enormt känd i stugorna. Skidherrarna var vid samma tid betydligt mer framgångsrika än damerna, men hoppet fanns alltid där att Billan också skulle slå till och ta ett nytt efterlängtat guld. Det första guldet i Oberstdorf var av skrällkaraktär och Billan kom från ingenstans. Efter det levererade hon inte på samma sätt, men var alltid en del av våra hjärtan och allt som oftast topp 10 i mästerskapen.

Idag lever Billan med sin man Erik Östlund i Hälsingland och de driver en hotell- och konferensanläggning.

Idag är ingen vanlig dag, för idag är det min födelsedag

Födelsedag på Pinchos i Örebro 2020

Jag och Andreas på Pinchos i Örebro 2020.

Jag fyller 44 år idag. För ett år sedan var vi i Örebro för att bada äventyrsbad med barnen. Vi pratade pandemi och funderade på vad som skulle hända i Sverige efter sportlovet. Vi var rädda, men också försiktigt och naivt positiva. Så mycket har hänt sedan dess. Så mycket, och samtidigt så lite. Allt är inte rakt igenom negativt, men det känns jobbigt att inte ens ha möjlighet att ha en liten födelsedagsfest.

Det senaste året har inte bara inneburit isolering för egen del. Det har också inneburit att jag sluppit ett andrahandsboende och fått flytta in i ett stort fint hus, vilket jag är tacksam för varje dag. Jag är också glad och tacksam över alla fina zoom-träffar både med och utan boknsack i grunden och både på svenska och tyska!

Idag ska jag jobba och sedan försöka att ha hand om mig och ha det trevligt med familjen. Jag har planerat att gå till frisören, vilket lätt är den bästa födelsedagspresent till mig själv. Jag ska höra med min frisör om min hårfärg och sedan ska jag unna mig att beställa hem en färg för håret, för jag har bestämt mig för att den vägen vandra. Är inte beredd att byta mitt mörka hår mot grått riktigt än. Jag är trots allt bara 44 år.

I födelsedagspresent önskar jag mig VM-guld av Linn Svahn!

Recension: Kristof, Agota; Igår; 1995

IgårEfter att ha läst en massa halvdåliga romantiska böcker tyckte jag det var dags att steppa upp läsningen lite. Jag gick ut starkt med nästa bokcirkelbok i min feministiska bokcirkel, Igår av Agota Kristof. Det är en kort bok, men har absolut inget gemensamt med romantiska böcker, så det blev en stor förändring. Agota Kristof är en författare jag länge velat läsa.

Sandor jobbar på en fabrik, vilket han tycker är tradigt, men han är flykting från ett annat land och har inte så mycket att välja på. Varje dag längtar han efter Line. Hon satt bredvid honom i skolan och känner honom som Tobias. En dag kliver Line på bussen till fabriken och Sandor blir alldeles till sig. Ska han våga ge sig till känna och vågar han berätta vem han är?

Igår var en kort, men mycket intensiv bok. Jag fångades direkt i den tragiska historien och det jag tyckte mest om var att det flöt lite mellan vad som hände Sandor och vad som inte hänt honom. Frågan är hur mycket vi kan lita på honom. Det händer mycket mellan raderna som är lätt att missa om man inte är uppmärksam. Nu är jag en person som inte är så uppmärksam, så det ska bli intressant att se om andra hade samma intryck som jag av boken.

Jag ser mycket fram emot att prata om Igår i vår feministiska bokcirkel. Det feministiska perspektivet finns där och framförallt handlar det om synen på kvinnor som måste prostituera sig för att försörja sig, samt hur vårt ensamstående mammor kunde ha det på den odefinierade östeuropeiska landsbygden. Det finns mycket annat att prata om kring boken och det var en bok som jag tyckte mycket om.

Agota Kristof flydde från Ungern 1995 till Schweiz. Där förlorade hon all känsla för tillhörighet och hon skilde sig och började skriva. Hon har även jobbat på fabrik, Det känns lite som att hennes liv är lite likt det som Line i boken lever. Kanske är det till Schweiz Sandor har tagit sig? Vi får inte veta det, utan måste gissa. Mysteriet över boken gör att den torde lämpa sig mycket väl för att bokcirkla om.

Vad är egentligen feministisk romance?

Solnedgång över Khao Lak

För flera år sedan skrev jag ett inlägg om feministisk porr och problematiserade kring vad detta skulle kunna vara, då lust och vad man tänder på är individuellt. Nu tänkte jag skriva om romance-genren och det är lite annorlunda eftersom den inte enbart till för att tända människor, utan för att ge en härlig läsupplevelse med mycket romantik. De gamla Harlequinböckerna från min barndom innehöll inte sällan kvinnor som behövde räddas och en man som kom ridande på en häst (bildligt och bokstavligt) och tog henne med storm. Vad kräver den moderna feministiska läsaren av dagens romance?

Jag har läst mycket romance och feelgood nu i januari och februari för att överleva. Jag läser annat också, men för ren och skär avkoppling har jag sökt mig till romancegenren. Jag börjar så smått uppnå en viss mättnad av den här typen av litteratur och jag tänkte ge mig på att analysera det här med sexscener i litteratur skriven för kvinnor. Det är många som har ambitionen att skriva sex ur någon form av feministisk synvinkel, men långt ifrån alla lyckas med det.

Det första jag tänker på är att kvinnlig njutning och orgasm inte per definition gör en sexscen feministisk. Visst är det bra med fokus på den kvinnliga njutningen, men något annat vore ju rent ut sagt brottsligt i en genre som främst läses av kvinnor. När det handlar om den manliga riddaren som vet precis hur man tillfredsställer en kvinna, ja då blir det ändå rätt stereotypt. En man som lär en kvinna hur man har sex, passar endast i historiska romaner där man kan tänka sig att en kvinna aldrig fått lära sig vad sex är. I modern tid blir det oerhört förminskande, även i det fall då kvinnan är oskuld.

Det är främst i amerikansk romance som jag hajar till både en och två gånger när jag läser sexscener. Det är inte ovanligt att den understryks att den kvinnliga huvudpersonen håller på sig, medan det inte är ovanligt att den manliga karaktären har varit med om både det ena och det andra. Det värsta är nog i det fall där den oerfarna unga kvinnan inte verkar veta vad en klitoris är (och som mannen såklart lär henne). Ja, det förekommer. I feministisk romance skulle jag säga att det är självklart att kvinnor har utforskat sina egen sexualitet och att det inte har någon betydelse hur många sexpartners hon har haft.

Det blir också fånigt att det första sexet alltid är så oerhört bra och tar dem till himlen och tillbaka. Folk vill kanske ha en verklighetsflykt, men måste det alltid vara så fantastiskt? Det är ju spänningen mellan huvudkaraktärerna som är det viktigaste, inte att kvinnan får multipla orgasmer första gången hon har sex med mannen hon äntligen fått. Sedan måste det såklart vara bra och inte lite halvbra, men återigen är det interaktionen mellan karaktärerna som är det viktigaste.

Vi vill alla såklart ha olika saker och alla kan inte gilla samma sak, men det jag ser mer av i svensk romance och som jag gillar bättre, är när det får vara lite trevande och kanske inte alltid helt perfekt. Det feministiska är inte att låta kvinnan alltid njuta, utan det sätt som sexet beskrivs på. Jag vill gärna ha kvinnor som vet var deras klitoris sitter, vet vad det tycker om och gillar att tillfredsställa sin partner, i alla fall i böcker som utspelar sig i nutid. En sexscen kan givetvis vara feministisk även om den är skriven ur en manlig synvinkel. Det är sättet och språket som gör det, inte vem som får flest orgasmer.

Det är självklart att en kvinna måste njuta av ömsesidigt sex i litteraturen, men där ha vi förhoppningsvis varit ett bra tag. Nu är det dags att gå ett steg längre. Kvinnor kan ta initiativ, kvinnor kan vilja göra det skönt för en man, kvinnor måste inte vara kära och kvinnor kan både ha stor och liten sexuell erfarenhet. Män kan känna sig osäkra, män får vilja vänta med sex till de är kära och män får också ha både få och många tidigare sexuella partners.

Jag efterfrågar också mer variation. Det måste inte alltid vara en skör kvinna som räddas av mannen som äntligen vill slå sig till ro efter åratal av runtflackande i olika oseriösa förhållanden. Eller så är det bara jag som läst lite för mycket romance på sista tiden 🙂

Östeuropeisk och centralasiatisk litteratur

Röda torget

Jag fick tips om en sida med 100 östeuropeiska och centralasiatiska böcker. Superspännande för en som jag med klara intresseböjelser åt det hållet. Nu har vi redan utsett en bok i min bokcirkel från regionen och det blev Magda Szabos Dörren, som otroligt nog inte var med på listan (varken boken eller författaren). Det var många okända böcker, såklart, men också idel kända nobelpristagare såsom Olga Tokarczuk (Polen), Alexander Solsjenitsyn (Sovjetunionen/Ryssland) och Ivo Andric (Jugoslavien/Bosnien). Jag hittade också Fältstudier i ukrainskt sex och böcker av Dubravka Ugrešić  och Ljudmila Ulitskaja.

Jag gick igenom listan och försökte hitta relativt nyskriven litteratur. Det fanns böcker från 1700-talet med på listan, men jag räknade från 2000 och framåt. Jag valde ut de böcker jag tyckte såg spännande ut och var skrivna av kvinnor (eftersom detta är en blogg som vill lyfta fram främst kvinnliga författare). Jag hoppas kunna ge lite världslitteraturtips från Östeuropa samt en bok från den nog ganska bortglömda regionen Centralasien. Dessa böcker har jag själv inte läst, så det är lika mycket tips till mig själv.

Baltikum

Walker on Water (2014) av Kristiina Ehin (Estland)

Östeuropa

Night Circus and Other Stories (2002-2004) av Ursula Kovalyk (Slovakien)

The Natashas (2016) av Yelena Moskovich (Ukraina)

Balkan

A Wake for the Living (2004) av Radmila Lazić (Serbien)

A Spare Life (2016) av Lidija Dimkovksa (Makedonien)

My Husband (2014) av Rumena Bužarovska (Makedonien)

The Harvest of Chronos (2018) av Mojca Kumerdej (Slovenien)

Negative Space (2012-2015) av Luljeta Lleshanaku (Albanien)

Ryssland

F Letter: New Russian Feminist Poetry (2020) av Galina Rymbu, Eugene Ostashevsky, och Ainsley Morse, red (Ryssland)

Zuleikha (2015) av Guzel Yakhina (Ryssland)

There Once Lived a Woman Who Tried to Kill Her Neighbour’s Baby (2009) av Ludmila Petrushevskay (Ryssland)

Other Russias (2016) av Victoria Lomasko (Ryssland)

Kaukasien

The Mountain and the Wall (2012) av Alisa Ganieva (Dagestan)

The Eighth Life (2014) av Nino Haratishvili (Georgien)

Three Apples Fell From the Sky (2015) av Narine Abgaryan (Armenien)

Centralasien

The Vanishing Generation: Faith and Uprising in Modern Uzbekistan (2019) av Bagila Bukharbayeva (Uzbekistan)

Och så några män…

Voroshilovgrad (2009) av Serhiy Zhadan (Ukraina)

Flight from the USSR (Jeans Generation) (2008) av Dato Turashvili (Georgien)

Berömda och glömda idrottskvinnor: Uschi Disl

Uschi Disl

Tysk skidskyttedrottning som slog sig ner i Mora efter karriären

När jag började kolla skidskytte i slutet av nittiotalet, ja samtidigt som alla andra, och hejade på Magdalena Forsberg var det ett namn som jag la på minnet för all framtid, Uschi Disl. Hon var det tyska landslagets stora stjärna vid den här tiden och en av Magdas största konkurrenter.

Uschi Disl debuterade i OS samtidigt som sporten debuterade i OS-sammanhang, för kvinnor alltid. Före Albertville 1992 fick kvinnor inte tävla i skidskytte i olympiska sammanhang. Hade det varit tillåtet tidigare, hade nog sskidskytt3e varit en TV-sport betydligt tidigare än Magdalena Forsbergs glansdagar. Sverige hade nämligen en skidskyttestjärna på 80-talet, Eva Korpela, som aldrig tävlat i OS. 1992 fick kvinnor alltså tävla i OS och Usch Disl var med och tog brons för det tyska stafettlaget.

Sedan hade Disl en lång och framgångsrik karriär med åtskilliga OS- och VM-guldmedaljer. Hon är inte den som tagit storslam på ett OS eller VM och blivit drottning av spelen, utan mer varit den som alltid varit med och slagits om medaljerna och tagit en eller två av ädlaste valör. Hon har till exempel aldrig vunnit den tolta världscupen.

Efter karriären slog hon sig ner i Mora, för att barnen, som är halvsvenska, skulle få gå i skolan i Sverige. Idag pratar hon perfekt svenska och och hejar enligt egen utsago både på Sverige och Tyskland i skidskyttesammanhang.

Recension: Aslibekyan, Anush; Kassandra; 2020

Armenien berättarDå är det lördag igen och det är dags för mig att skriva om en armenisk novell ut Armenien berättar. Anush Aslibekyan är relativt ung, född 1981, och har skrivit många pjäser och noveller. Kassandra är en novell om kärlek.

En paradisfågel faller ner död i en ung kvinnas rum. Hon blir förkrossad. Sedan träffar hon en man, som bär ett foto av fågeln och blir oerhört kär. Han tar henne med storm och hon är villig att göra allt för honom. Men så förstår hon att allt inte står rätt till. Mannen är redan gift och den unga kvinnan blir utom sig av sorg och hennes hjärta kommer aldrig någonsin att bli helt igen.

Kassandra handlar om en ung kvinnas kärlek och vad lögner och svek kan göra med någon som kanske inte älskat förut. Det är en oerhört sorlig berättelse, men grep inte helt tag i mig. Liknelsen med paradisfågeln var kanske lite för märklig för min smak, men jag tyckte ändå att det var en fin novell.

Berömda och glömda idrottskvinnor: Darja Domratjeva

Darja Domratjeva

Vitrysk skidskytt som vann det mesta i OS i Sotji 2014

Idag skriver jag om en stor skidskyttestjärna som la av 2018, Darja Domratjeva från Vitryssland. Det har alltid varit lite knepigt för mig att heja på någon vitrysk idrottsstjärna pga det rådande politiska läget. Det politiska läget må har blivit mer våldsamt utåt sett det senaste halvåret, men en diktatur har det varit så länge det varit en stat. Jag har varit i landet och sett var regimen gjort med folk.

Om jag nu lägger de känslorna åt sidan och ser till den individuella idrottskvinnan Darja Domratjeva, måste jag medge att hon har en fantastisk karriär bakom sig. 2014/2015 vann hon den totala världscupen efter att två säsonger tidigare blivit tvåa efter Magdalena Neuner. Sedan dess har det blivit många VM. och OS-medaljer och såklart världscupsegrar. Det var i OS i Sotji 2014 som hon nästan tog hem allt hon ställde upp i. Tre guld blev det där.

UPPDATERAT: Blev på twitter påmind om att Domratjeva även gjorde sig känd för att vara lite virrig ibland. Skjuta på fel tavla har ju fler än hon gjort, men jag vet inte om någon annan före henne ställt sig upp i ett liggskytte. Det gjorde hon i en masstart 2009. 

En annan som tog flera guld i Sotji var den norska megastjärnan Ole Einar Bjørndalen, som vid den tidpunkten var 40 år. Två år senare meddelade de att de var ett par och de är nu gifta och har ett barn.

Recension: Dahlgren, Helena; Ellens val – Det nya livet; 2021

Ellens valEllens val är en ny serie som kommer ut på Lovereads och de två första böckerna har Helena Dahlgren skrivit. Jag har läst Det nya livet och jag lyssnade på boken på Storytel. Jag och Helena känner varandra och det är då extras spännande att läsa boken, men såklart också svårare att skriva om den. Bok nummer två, Kärleken, finns redan ute.

Det är 1915 . Ellen åker till universitetsstaden Ljungsala i södra Sverige för att leta efter sin syster som inte hört av sig på länge. Väl vid hennes hus upptäcker Ellen att hon och hennes man verkar vara bortresta. Hon träffar Gerda, som jobbar på ett pensionat med sin mamma och mormor och får stanna där och arbeta. Hon drömmer om att få läsa på universitetet, men en fattig bondflicka som hon, skulle aldrig få den möjligheten. Hon träffar kvinnor som kanske kan hjälpa henne att göra det möjligt. Hon träffar också Jonas, den vackra pojken med de bruna ögonen, som kysser henne så bra. Måste en kvinna välja mellan kärleken och studierna?

Det här en en mysig bok om kvinnor situation förr och om kärlekens villkor. Syftet med boken är att den ska vara lättsmält, men ändå ge något av systerskap och drömmen om ett nytt liv. Ellens val är en del av ett koncept där ett team tillsammans utvecklat berättelsens ramverk, syfte och mål. Flera författare kan vara med och skriva på serien och förhoppningsvis kan vi se fram emot många böcker i serien. Två delar till kommer i höst.

Jag tyckte om Ellen och hennes blyga, men ändå rättframma sätt. Hon tror att hon vill vara alla till lags, men ändå vågar hon stå upp mot än den ena än den andra och det kommer att få stor betydelse för henne. I Det nya livet finns kärleken där, men det är ändå sökandet efter systern och drömmen om ett annat liv som står i centrum. Det jag kanske har att anmärka på är att allt ordnar sig lite väl fort. Sex är en del av Ellens val, men i den här första delen får vi vänta på det ganska länge. Det har jag inte något emot, men det går ju inte att inte tänka på om Jonas verkligen är rätt för Ellen. Jag antar att jag måste läsa vidare för att få reda på det.