Recension: Russell, Kate Elizabeth; Min mörka Vanessa; 2020

Min mörka VanessaJag hade kanske inte tänkt att läsa Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russell (Albert Bonnier förlag) om det inte varit för min zoom-bokcirkel bokhörnan. Det var veckans bok och jag hann precis lyssna klart innan det var dags för samtal. Jag kom 45 minuter sent och vi pratade mest om annat, så jag kände inte att det var så meningsfullt att sammanfatta det samtalet.

Vanessa är 15 år och går på en internatskola och är ganska ensam. Efter att hennes enda vän hittat en kille, blir hon helt ensam. Hon tyr sig till sin engelskalärare Jacob Strane, som ger henne den uppmärksamhet hon vill ha. En dag säger han att han vill kyssa henne och då börjar en katt och råtta-lek som slutar med att Strane har sex med henne. Vanessa njuter av all uppmärksamhet, men samtidigt tyckte hon att det var förfärligt med sexet och Stranes könsorgan. Deras förhållande fortsätter och när det uppdagas är det Vanessa som får gå från skolan. Strane har henne i ett starkt grepp och hon gör allt för honom.

Samtidigt utspelar sig boken i nutid och det är 2017 och metoo har just exploderat. Flera elever från samma internatskola anklagar samma lärare för sexuella övergrepp, men Vanessa är fortfarande i Stranes våld och lovar och försäkrar honom när han kontaktar henne, att han kan lita på henne. Det fyller henne med stolthet att han litar på henne. Samtidigt är hon fortfarande arg för att det var hon som fick offra allt och han inget,

Min mörka Vanessa är en psykologisk roman om ett sexuellt övergrepp och vilket makt förövaren fortfarande har över offret och att avsaknaden av hjälp för offret gör att hon fortfarande ser förhållandet som ett vackert kärleksförhållande och inte ett övergrepp. Hon var ju med på det! Sakta med säkert öppnar hon sig för sin terapeut och man kan ana att det kanske finns en väg framåt.

Det är en hemsk roman som det är svårt att värja sig från. Det är inte riktigt min typ av bok, men jag tyckte ändå att den var helt ok. Det är nattsvart och det är inte många ljuspunkter att klamra sig fast vid. Det bästa i boken tyckte jag var sättet författaren visar att offrets beteende inte alltid är så som man tänker sig. Alla visste om att läraren tafsade på tjejer och Vanessa hade berättat för flera om vad som pågick. Ändå valde de att gå på hennes egen uppdiktade linje om att hon hade ljugit när det väl kom till kritan. Inte ens föräldrarna ingrep. Hela tiden tycker Vanessa att förhållandet var fint och hon gör allt som Strane säger att hon ska göra. Hon är inte ett offer i de flestas ögon, allra minst sina egna.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Ioannou, Erato; Something tiny; 2018

So many islandsErato Ioannou kommer från Cypern och novellen Something tiny publicerades i So many Islands, Nicholas Laughlin (red). Det är inte så ofta jag stöter på cypriotisk litteratur, så när jag fann Ioannou i novellsamlingen så var det en av de första jag läste.

En mormor har ett ben i sin samling. Släkten vill ta reda på varifrån benet kommer. Det fanns en gång en morfar, men han försvann innan mamman var född. Han var vacker som en Hollywoodstjärna och han rymde med Elizabeth Taylor och har ett stort fint hus i USA. Mamman väntade aldrig på att pappan skulle komma tillbaka. När morfadern försvann var det krig. Benet i samlingen visar sig vara hans. Han får en fin militärbegravning. Men han är inte död för mormodern, han bor i USA med sin nya familj.

Something tiny var en fin novell som sorg och saknad och om alternativa sanningar. Den var ganska roligt skriven, på ett sätt som jag känner igen från flera grekiska noveller. Det är spännande när man kan se sådana drag komma igen i noveller från liknande kulturer och språkområden.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Devi, Ananda; Eva ur spillrorna; 2006

Eva ur spillrornaInstagramkontot Årets världsböcker utsåg tidigare i sommar åtta böcker från världslitteraturen som de ville uppmärksamma. Eva ur spillrorna av Ananda Devi från Tranans förlag var en av dem som jag inte tidigare hade läst. Den stod på min att-läsa-lista. Tidigare har jag läst J M G le Clezio från Mauritius, men det kändes såklart inte bra att det landet enbart ska representeras av en vit man, nobelpristagare eller ej.

Eva är en fattig flicka från Mauritius huvudstad Port Louis förort Troumaron. Hon lär sig snabbt att hon kan använda sin kropp som handelsvara. Två personer bryr sim om henne, Sevita som är hennes bästa vän och Sad, som är kär i henne. När hon träffar en lärare som utnyttjar henne går det hela käpprätt utför. Vi får även följa rebellen Clélio, som kommer att råka illa ut på Evas bekostnad. Alla vill de rädda Eva ur misären, men ingen når riktigt fram. Efter en stor katastrof måste Eva välja väg för att kunna rädda sig själv.

Jag tyckte mycket om Eva ur spillrorna. Även om jag inte just nu tänkte att jag ville ha någon feelbad-bok, sträckläste jag den. Någonstans under allt våld och all misär, finns ett hopp. Jag tyckte mycket om sliten också, där det var Sad, som drömde om att bli författare, som var den som drev historien, även om det var flera jag-personer i historien.

Jag är glad att jag läste något mer från Mauritius och fick ett annat perspektiv än det Le Clezio gav mig i Allt är vind. Eva ur spillrorna är en sorglig, men vackert berättad historia om våldet och hopplösheten i Port Luis förorter och vänner som vill dra upp någon ur den yttersta misären.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Morejón, Nancy; Dikter ur Daughters of the diaspora; 2003

Daughters of the diasporaNancy Morejón föddes 1944 på Kuba och en en författare som inspirerats mycket av den kubanska politiken och revolutionen på ön. Med andra ord inte någon som borde ligga mig politiskt nära, därför tyckte jag att det var extra spännande att läsa henne. Några dikter fanns med i boken Daughters of the diaspora, en bok med blandade författare med afro-spanska rötter.

I Daughters of the diaspora står det att Morejón aldrig kallat sig feminist, men att hon omfamnat begreppet womanism som är ett begrepp som många svarta kvinnor använt. Nu ska jag inte pådyvla Morejón någon etikett hon inte vill ha, men hon skriver, med mina mått mätt, feministiska dikter. I den bok jag läst var det inte så många dikter, men för den som kan läsa på spanska finns oerhört många böcker från en lång och produktiv karriär att läsa.

Den dikt som jag tyckte mest om av dem jag läste var Persona som handlar om vilken kvinna jag (författaren) är. Den är fin om olika typer av kvinnor där ingen är mer rätt eller fel än någon annan. Hon har också skrivit en dikt som heter Lady of the unicorn och bara titeln är ju fantastisk! Det är synd att det inte finns mer översatt är de få dikterna i boken, men samtidigt är jag tacksam över den typen av antologier som introducerar oss till litteratur vi inte annars skulle hitta.

Recension: Möller Andréewitch, Amelia; Med den sega styrkan hos en naturkraft; 2020

Med den sega styrkan hos en naturkraftI essän Med den sega styrkan hos en naturkraft av Amelia Möller Andréewitch får vi en historielektion om kvinnors rätt till högre tjänster efter genomgånga universitetsstudier. Skriften är utgiven på Timbro förlag och är en essä i en serie om arbete och jämlikhet.

1919 fick kvinnor rösträtt i Sverige. Långt tidigare hade kvinnor fått rätt att utbilda sig på universiteten. Men kvinnorna som läst på universiteten hade sedan svårt att få arbete pga att det i lagen stod att höga statliga tjänster ska innehas av män. Det skulle inte bli så enkelt som att det var en strid om detta och sedan var det över, nej många undantag skulle införas och det var först 1945 som undantagen togs bort. Då var det bara prästyrket som var kvar som undantag.

Amelia Möller Andréewitch skriver att behörighetskommittén, som var dem som lade fram förslaget till  ny lagstiftning, gjorde ett misstag i att överge likhetsprincipen och istället också lyfte fram kvinnans särart. Den typen av argumentation gjorde att det blev mer fritt fram att undanta kvinnor från olika yrken och är det som ligger till grund för den ojämställdhet som fortfarande råder på arbetsmarknaden.

Det var en mycket intressant essä om kvinnors villkor på arbetsmarknaden och hur idén om den kvinnliga särarter går lång tillbaks i tiden. Det mest intressanta var väl att den hade kunnat kväsas redan då, men att det togs det säkra före det osäkra och blandade argumentation lite hur som helst. Likhetsargumentet och särartsargumentet användes och även det att kvinnor förmodligen aldrig skulle söka vissa tjänster.

Det är en essä om en privilegierad grupp kvinnors möjlighet till högre tjänster, men icke desto mindre är det oerhört intressant. Just den här reformen pratar man inte så mycket om. Rätten till utbildning är ju en viktig milstolpe, men om det inte leder till några mer kvalificerade jobb, är reformen inte lika viktig som den ser ut (jag skulle inte säga onödig, för utbildning kan aldrig vara onödig). Mycket bra att Timbro uppmärksammar den här jämställdhetsdiskussionen!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Månadens skaraborgare: Gunilla Pontén

Gunilla Pontén

När det är dags för juli i min kvinnokalander från Skaraborg är det en riktigt superkändis. Gunilla Pontén bodde större delen av sin tonårstid i Skövde eftersom hennes far vad överste och placerad där. Skaraborgs kvinnokalender är gjord av Maria Persson, @dagensdam på Instagram (bild) och Nils Hjort, @idagihistorien på Instagram (text). Min text bygger på Nils Hjorts och Wikipedia.

Gunilla Pontén upptäckte mode och fann sin egen stil just i Skövde. Det var när hon var tonåring som hon insåg att det bara fanns kläder för barn och kläder för vuxna och hon hittade på sina egna kläder för tonåringen hon var. Hon hade mycket stöd hemifrån och en egen hemsömmerska som kunde hjöälpa henne att skapa det hon ritat. Hon fick C i uppförande i skolan för att hon ofta kom i byxor.

1947 lämnade Gunilla Pontén Skövde för att gå på Tillskärarakademien i Stockholm. Hon kom att upptäckas på Kungsgatan och blev även modell. på femtiotalet gav hon modetips i Veckorevyn och hon var omåttligt populär och hade en egen fanclub så tidigt som på femtiotalet.  1955 presenterade hon för hovet och blev enormt uppmärksammad för den klänning hon hade på sig.

Jag var själv och såg hennes mode på Nordiska museet 2004, där de hade en retrospektiv utskällning med hennes kläder. Det var oerhört roligt att ha sett! Tyvärr var detta före Instagram och ens digitalkamera för min del, så några bilder från det besöket finns inte.

Recension: Chi, Zijian; Godnatt, ros; 2011

Godnatt, rosDet lilla svenska förlaget Wanzhi översätter kinesisk litteratur och ger ut här. Godnatt, ros av Zijian Chi är översatt av Anna Gustafsson Chen och gavs ut 2020 i Sverige. Författaren är född 1964 och av Wikipedia att döma, verkar hon ha gjort politisk karriär i Kina. Hon är en väletablerad författare som vunnit många priser för sina böcker i Kina.

Xiao’e är en ung kvinna, med jobbigt förflutet som försöker hitta sig en bra tillvaro i den kinesiska staden Harbin. Hon hittar en kvinna som hon kan hyra ett rum hos, judiska Elena från Ryssland, och en vänskap dem emellan växer fram. Xiao’e har haft många och hopplösa pojkvänner, men hon drömmer om att gifta sig. Hennes föräldrar är döda och hennes närmaste släkting är en bror. Hennes biologiska far var en våldtäktsman som våldtog hennes mor och styvfadern hatade både mor oh dotter för det. Det visar sig att Elenas förflutet också är jobbigt och fullt med skamkänslor och ju mer de lär känna varandra desto mer får vi veta om Elenas liv.

Jag tyckte riktigt mycket om Godnatt, ros. Det var en blandning mellan gammalt och nytt och en inblick i det moderna Kina. Det verkar fortfarande vara stor skillnad på stad och land och Xiao’e verkar ha svårt att hantera detta med att hon är en oäkting och om hon verkligen inte ska berätta det för någon. Hon vill tro att världen är mer liberal än vad hennes bror antyder. Samtidigt hatar hon sin biologiska far för vad han gjorde mot hennes mor.

Historien om Elena fångade mig också. Den vävdes in på ett fint sätt i historien om Xiao’e och genom den fick jag som läsa veta mycket om judar i Kina under och efter andra världskriget. Således var det inte bara en spännande roman, utan också en bok som gav mig mycket kulturellt och historiskt. Det är därför jag älskar världslitteratur så mycket. Det finns inget bättre sätt att lära sig om världen än genom bra skönlitteratur!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Nu har jag semester och detta hade jag tänkt läsa!

Böcker på Landsort

Det blir mycket läslistor i dessa dagar. Jag har skrivit om världsböcker och bokhögar och annat. Nu ska jag försöka reda ut vad som följt med till landet och vad jag har tänkt att läsa under min semester, till att börja med i alla fall. Jag gör ett aktivt försök att inte skriva ner för många böcker för då blir det bara en i raden av alla inspirationslistor. Det är möjligt att lyssningsfrekvensen går ner nu när jag inte har barn på förskolan längre, men jag har tänkt att ta långa promenader här på ön. Vi får se blir det blir med det.

Jag hade skrivit upp Ananda Devis bok Eva ur spillrorna, men läste precis ut den så fick stryka den. I det tempot läser jag snart ut den här listan!

Romaner att läsa

Kim Jiyoung, born 1982 av Nam-Joo Cho

Sex and vanity av Kevin Kwan

Voxne mennesker av Marie Aubert

År månader dagar av Yan Lianke

My Country, Africa av Andrée Blouin

Romaner att lyssna på

Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russell

Goda grannar av Mattias Edvardsson

Rodham av Curtis Sittenfeld

Beatrice av Lina Bengtsdotter

Noveller

Oceania av Karlo Mila

Plaine-Verte av Sabah Carrim

Unaccountet for av Tracy Assing

Someting tiny av Erato Ioannou

Other, across av Clare Azzopardi

Recension: Davies, Marita; A child of four women, 2017

So many islandsI boken So many Islands, som innehåller noveller av författare från det brittiska samväldet, och då specifikt från öar, finns A child of four women av Marita Davies. Författaren har en mamma från Krirbarti i Oceanien och en pappa från Australien. I A child of four women säker hon sina rötter på Kiribati.

Novellens jag reser till Marakai, en atoll i önationen Kiribati. Ön har en lagun i mitten och omges av en smal landremsa. På Marakai bor huvudpersonens mamma och mormor och hon åker till ön för att det är därifrån hon kommer och hon vill känna att hon är mammans dotter även kulturellt. Det blir lite fel och hon förstår inte alla seder och bruk, men hon tas emot med öppna armar i gemenskapen.

Det var en fin novell om rötter och att komma från en annan kultur än den man vuxit upp i. Jag läste att Maria Davies har skrivit fler berättelser om Kiribati och livet där och det känns som något jag skulle vilja kolla upp. Det är så annorlunda från det liv vi lever här i Sverige, men samtidigt har människor samma behov och tankar och känslor som här. Davies står med fötterna i varsin kultur och det var fint att läsa hennes berättelse om den på Kiribati.

Månadens feminist: Shirley Chisholm

Shirley Chisholm

Kort fakta

  • Född 1924 i Brooklyn, New York, död 2005 i Ormond Beach, Florida.
  • Valdes in som första svarta kvinna i representanthuset 1968.
  • Kandiderade till demokraternas presidentkandidat 1972.

Shirley Chisholms feministiska gärning

Shirleys föräldrar var invandrare från olika delar av Karibien och Chisholm föddes i New York 1924. När hon var fem år flyttade hon med sin familj till Barbados och återvände inte till New York förrän 1934, då hon var tio år. Dessa fem år i Karibien präglade henne så tillvida att hon hade en karakteristisk västindisk dialekt livet ut.

Tillbaka i Brooklyn gick hon på en bra integrerad skola och hon prisades för sin förmåga att debattera. Hon engagerade sig politiskt för svartas rättigheter och var aktivist genom hela skoltiden. Ett ämne som var på tapeten var svartas medverkan i andra världskriget. Hon hade med sig mycket av politisk medvetenhet från sitt hem. Sedan gifte hon sig med en jamaicansk invandrare och fick namnet Chisholm. De skilde sig 1977 och fick aldrig några barn.

Chishloms politiska karriär tog fart på 50-talet. Hon drev då en förskola och kom i kontakt med lokalpolitiken. 1965 valdes hon in i delstatsparlamentet i New York. Där satt hon frma till 1968 då hon kandiderade till den federala kongressen och kom in. Hon satt i representanthuset fram till 1983. När hon kom in var hon den första svarta kvinna som haft en plats i kongressen.

1972 var det presidentval i USA. Shirley Chisholm var helt orädd och trots att situationen för kvinnor och för svarta knappast var fördelaktig och hon var både svart och kvinna, ställde hon upp i valet av demokraternas presidentkandidat. Hon sa sig vara representant för folket och inte för svarta eller kvinnor. Hon ville ockås vara en seriös kandidat, och inte en symbol. Efter kampanjen sa hon att den största diskrimineringen hon stött på i kampanjen var som kvinna för ”män är män” (källa: Wikipedia). Hon fick inte det stöd hon behövda från demokraternas svarta män.

Chisholms stora supporters var National Organisation of Women. I New York kandiderade Betty Friedan och Gloria Steinem för att bli hennes delegater på demokraternas kongress. Båda misslyckades. Trots att hon fick den förlorande kandidaten Hubert Humphreys svarta delegater som en gest, fick hon bara ihop 152 delegater, jämfört med vinnande George McGoverns 1728. Flest delegater fick hon från Ohio, 23, där en knapp majoritet var vita.

Hon fortsatte att sitta i kongressen fram till 1983 och efter att hon lämnat fortsatte hon att undervisa, som hon gjort före sin politiska karriär. 1993 utsåg dåvarande president Bill Clinton henne till ambassadör för Jamaica. Nomineringen fick tyvärr dras tillbaka pga Chisholms sviktande hälsa. Hon bodde sina sista år i Florida och dog där 2005.

Shirley Chisholm och jag

Jag hade hört talas om Shirley Chisholm och hennes kampanj för att bli USA:s president förut. Jag tror att jag har läst om henne i någon av Rebelltjejer-böckerna. Det var roligt att i TV-serien Mrs America få ett sammanhang till de andra kända amerikanska feministerna såsom Betty Friedan och Gloria Steinem. Hon verkar ha varit en modig kvinna som gjort mycket för den feministiska rörelsen.