Av http://www.VancityAllie.com – originalet från Flickr som Lindsey Jacobellis, CC BY 2.0.
Nu börjar OS i Milano Cortina och jag kommer som vanligt att skriva om berömda och glömda idrottskvinnor varje dag under spelen. Jag börjar det här OS:et med en för oss svenska tämligen okänd superatlet. Lindsey Jacobellis har jag faktiskt skrivit om förut, men det är dags för en uppdaterad repris. I OS i Turin var Jacobellis 21 år och hon var storfavorit i damernas snowboardcross. Då valde hon på sista hindret att stila och istället för en överlägsen seger, föll hon och slutade tvåa.
Efter Turin slutade Jacobellis inte att försöka ta ett OS-guld. 2010 blev hon diskad. 2014 kraschade hon i semifinalen och misslyckades att ta sig till final, efter att ha sett ut att lätt ta sig vidare. 2018 lyckades hon äntligen ta sig till final igen, men där var marginalerna små och inte på hennes sida. Med 0,003 segunder efter segraren, slutade hon fyra.
Inför OS i Beijing 2022 hade Lindsey Jacobellis åtta gulmedaljer från VM och 10 från X-games, men fortfarande bara ett silver i OS från 2006. Nu hade hon hunnit bli 36, 16 år klokare som Aftonbladet skrev, år och ville innerligt lyckas ta den där guldmedaljen. Borta var den stilande tjejen från Turin som hellre förlorade med stil än vann. Nu var det guld som gällde och guld blev det.
Jag såg loppet, för jag har följt Jacobellis genom åren. Det var inte utan natt det kom tårar när jag fick se glädjen över att äntligen ha fått förvärva den medalj som hon saknat i sitt medaljskåp. Det blev en mycket fin avslutning på en fantastisk karriär i en sport många i Sverige inte ens vet vad det är. Men skicross känner endel till nu, eftersom vi har storstjärnan Sandra Näslund som ska försöka ta guld för Sverige i slutet av årets olympiska spel. Snowboardcross är samma sak, fast på snowboard.
Veronica Henry var en jag fastnade för när jag behövde lite feelgood före julromantiken gjorde intåg i mitt liv igen. Hjärtats bokhandel ingår i en trilogi, där även Drömhuset ingår. Jag läste boken före jul, men skrev aldrig recensionen. Boken är utgiven på Printz.
Emilias pappa är död och hon återvänder till den lilla staden där hon är uppvuxen för att ta över hans bokhandel. Hon vet inte om det är det hon vill göra, men hon känner att hon är skyldig sin pappa att försöka. Bokhandeln är långt ifrån lönsam och Emilia inser ganska snabbt att det kommer att kräva mycket arbete att få den på fötter. Samtidigt vill stadens bankägare att hon ska sälja bokhandeln till honom, för han behöver marken. En uttråkad föräldraledig kvinna, en godsägarinna och en man som separerat och saknar sitt barn, blir några som hjälper Emilia. Dessutom finns stadens orkester, där Emilia tagit över sin fars plats.
Till skillnad från Drömhuset, där jag tyckte att allt hände lite väl långsamt, var det snabba ryck i den här boken. Det är många som det ska gå bra för. De som jag nämnde ovan har sina egna historier och det finns fler som har egna bihistorier. Det är romantiskt och gulligt, men det är kanske lite för mycket.
Det har varit en kall januari och det blev mycket skottande och jobbiga bilturer som försenades pga att vi int fick upp dörren på förarsätet. Nej, vi har ingen ny fräsch Tesla som man kan värma upp innan man sätter sig i den. Det har också varit en fysisk krävande månad med tapetsering av dotterns rum samt inhandlande av nya möbler och ihopskruvandet som följer på det. Jobbigt var det, men fint blir det och borta är alla barnsliga böcker och färgglada lådor och in kom tonårsmböcker, dator och ett dressning corner. Hon fyller visserligen bara tio i maj, men hon är stor nu.
Jobbet drog igång med full kraft, men trots fruktansvärda opinionssiffror har jag kul på jobbet och trivs med mina arbetsuppgifter och kollegor. Ser fram emot valrörelsen med skräckblandad förtjusning. Men först ska jag njuta av det som ligger närmast. Först ut är OS och årsdagsfirande på alla hjärtans dag, sedan födelsedag och sist bröllop (min brors, inte mitt). Allt detta bara i februari!
Min läsning
Jag har inte dragit igång läsningen med någon raketfart, men jag läser i en hygglig takt och blandar feelgood och lyssning med tyngre böcker. Jag kör vidare med min världsläsning 2.0 2026 också och sedan får vi se om jag hittar på något annat. Jag brukar ju läsa som jag reser, men som det ser ut nu lutar det åt London i sommar och det kanske inte är ett så roligt tema.
Världsläsning 2.0
Jag valde att göra en mer omfattande världsläsning i år och den är uppdelad i fem delar. Jag ska läsa mer på andra språk och läsa de böcker jag har hemma. Läs mer om den här.
Länder
Jag ska läsa från 40 länder under 2026 och läste från fem länder i januari och det var spännande länder:
Sverige
Malaysia
Georgien
Kanada
Indonesien
Världsdelar – en utmaning tillsammans med Kulturkollo
Jag ska läsa en bok från varje världsel under året och det ska jag 2026 göra tillsammans med Kulturkollo. Där läser vi från en världsel under två månader. Januari och februari är Afrika och jag har reserverat Jakaranda av Gaël Faye på bibblan och ska läsa den inom kort.
Språk
Jag läser på fem språk och i januari läste jag på svenska och engelska.
Tranan
Min prenumeration på Tranan-böcker ska läsas i sin helhet och i januari läste jag Spricktand, som jag har valt att vänta med till det blir vinter. Och vinter har det ju definitivt varit den här januari.
Karavan
Jag skulle läsa mer i mina nummer av Karavan under 2025 och tänkte att det får gälla för 2025 också.
Bokcirkel
Jag har läst Lucie Yi is not a romantic av Lauren Ho från Malaysia/Singapore. Jag ser fram emot att prata om den i bokcirkeln snart!
Då var det dags för mig att sammanfatta min utmaning om att läsa alla mina böcker från bokförlaget Tranans bokprenumeration. Jag startade 2025 med fyra olästa böcker och under året har det kommit sex nya. Jag hade en bild av att jag inte hann läsa en enda, men det var tydligen fel. Jag börjar nämligen 2026 med fyra olästa böcker, samma som förra året. En oläst bok är från 2024 (varför vill jag inte läsa den?), medan resten är från 2025.
Efterklang av An Yu (Kina)
Det goda onda av Samanta Schweblin (Argentina)
Heaven av Mieko Kawakami (Japan)
Tillbaka till Haifa och andra berättelser från Palestina av Ghassan Kanafani (Palestina)
2025 – tre olästa
Det goda onda av Samanta Schweblin (Argentina): Det är andra gången Samanta Schweblin är med i prenumerationen. Förra gången blev jag positivt överraskad så jag ser fram emot att läsa denna.
Tarantel av Eduardo Halfon (Guatemala): Hemsk bok om ett judiskt läger som urartar. En bok som ändå grep tag i mig så jag skrev om den.
Heaven av Mieko Kawakami (Japan): Den här boken är liggande och den kommer jag förhoppningsvis att läsa snart.
Tillbaka till Haifa och andra berättelser från Palestina av Ghassan Kanafani (Palestina): Den här har jag tänkt att ta tag i, men först ska jag läsa Samanta Schweblin.
Bonsai av Alejandro Zambra (Chile): Jag läste den på en eftermiddag och den fastnade inte, men har för mig att det var en trevlig eftermiddag i majsolen med Alejandro Zambra. Skrev inte om boken.
Spricktand av Tanya Tagaq (arktiska Kanada): En bok med annorlunda form som jag fört tyckte mycket om, men som jag sedan tappade lite fokus på.
2024 – en oläst
Hissen i Saigon av Thuan (Vietnam): En intressant bok som vi hade med i bokcirkel där vi läser oss runt jorden. Inte så bra som jag hoppades på, men helt ok.
Tre äpplen föll från himlen av Narine Abgarjan (Armenien): Så roligt att en bok som jag redan sökt fram och bokcirklat om i jorden runt-cirkeln kom ut på svenska! Jag är inte alls ledsen över att jag redan hade läst den.
Aska i munnen av Brenda Navarro (Mexiko/Spanien): En bok som jag läste, tyckte om och bokcirklade i jorden runt-cirkeln. Jag fick boken signerad på bokmässan, där jag även lyssnade på författaren.
Efterklang av An Yu (Kina): Det är en oläst bok, som förblev oläst efter 2025. Vet inte riktigt varför jag aldrig blir riktigt sugen på den. Den var med mig till landet i somras, till exempel.
Middagen och Sömmerskan och vinden av César Aira (Argentina): Jag har läst båda böckerna och de var speciella och bra. Har inte skrivit om dem.
Hudens avigsida av Jeferson Tenório (Brasilien): Jag läste den och tyckte om den, men skrev inte om den.
Slöseri av Sonia Maria Cristoff (Argentina): Den här boken var försvunnen vis den här tidpunkten förra året. Jag hittade den på Landsort och läste den i höstas.
Kärlek i Seoul av Sang Young Park (Sydkorea): Jag läste boken och tyckte om den och vi bokcirklade den i jorden runt-cirkeln. Jag skrev inte om den.
Återvändarna av Dulce Maria Cardoso (Angola/Portugal): Det lustiga var att jag köpte den här boken i Portugal 2018. Jag läste den dock aldrig och när jag väl fick den på svenska, så läste jag den på svenska.
Härkomst av Sasa Stanisic (Bosnien/Tyskland): En helt fantastisk bok om var man egentligen kommer ifrån. Vi bokcirklade den i jorden runt-cirklen.
Kentukis av Samanta Schweblin (Argentina): Spännande bok om vart tekniken skulle kunna ta oss. Lyssnade även på författaren på bokmässan. Läste boken vid havet på Landsort.
De förlorade minnenas ö av Yoko Ogawa (Japan): Den första boken jag fick, dröjde det faktiskt innan jag läste. Sedan glömde jag bort att jag hade läst den och blev förvånad över att se min egen recension på bloggen. Så kan det vara.
Årets första Trananprenumerationsbok som jag läste var Spricktand av Tanya Tagaq, som jag sparat till kallare väder. Den utspelar sig nämligen i Nunavut i norra Kanada. Det var en bok vi fick i början av 2025 om jag inte minns helt fel. Jag prenumererar fortfarande, så jag har lite att läsa ikapp.
Spricktand utspelar sig på 70- och 80-talen och första delen av boken är en tämligen normal uppväxtskildring, om man bortser från att ungdomarna tjuvröker och hånglar i 30 minusgrader. Men där slutar alla lustigheter, för det är en hemsk berättelse om sexuella övergrepp på skolbarn som utförs av deras egna lärare. Någonstans blir dock huvudpersonen äldre och berättelsen blir konstigare och konstigare. Det tillkom många metaforer och övernaturliga inslag.
Jag tyckte först mycket om Spricktand, men sedan tappade jag tråden. Det var mäktigt på slutet, men då hade jag varit frånkopplad ett tag. jag tror att det mest beror på mig och mindre på boken. Jag är inte så förtjust i magisk realism och övernaturliga inslag, så den delen av boken passade väl helt enkelt inte mig.
Boken är en blandning av olika genrer, bland annat finns det dikter mellan kapitlen. Just den biten tyckte jag om. Det var fina dikter som också tillförde något till berättelsen. I det stora hela var det spännande att läsa en bok från en del av världen som jag vet mycket lite om.
Jag har läst en bok som verkligen knockade mig. Fick tips om Leo Vardiashvilis bok Invid den stora skogens rand. Leo Vardiashvili är en brittisk-georgisk författare och i boken berättar han om en man som en gång flytt till Storbritannien med sin pappa och sin storebror. Mamman blev kvar i Georgien för att hon saknade pass. Boken är utgiven på Wahlström & Widstrand.
Saba återvänder till Georgien och Tbilisi som vuxen. Han är där för att leta efter sin bror och sin far. Pappan återvände först och försvann. Efter följer storebrodern som också försvann. När Saba kommer till Tbilisi finner han att hans bror lämnat spår i form av gåtor för att Saba ska hitta. Det påminner om deras lekar som barn. Som sällskap har Saba den exentriska taxichauffören Nodar. Det visar sig snart att Nodar också letar. Han letar efter sina dotter som blivit kvar i rasmassorna när deras hus förstörs i Sydossetien. Saba förmodar att hon är död, precis som Nodars fru också är övertygad om.
Det blir en resa som kommer att ha många vändningar och innehåller många löften, svek och förhoppningar. Boken är nästintill surrealistisk och författaren har använt det korrupta postsovjetiska landet både som spännande rekvisita, men också som en fin skildring av ett land där människor längtar efter frihet. Jag tyckte mycket om denna mångbottnade bok och det gjorde mig ingenting att det var lite osannolikt här och där. Mot slutet blir boken mycket blodig, men känns ändå som ett nödvändigt inslag då de beger sig in i det förbjudna Ossetien.
Boken är också en viktig skildring av Georgiens historia. Ett inbördeskrig bröt ut 1991 och pågick till 1993. Många konflikter lämnades olösta och Ryssland hjälpte separatister i Sydossetien och Abchasien. Det skulle senare leda till kriget i Sydossetien 2008. Georgien har med andra ord en liknande utveckling som Ukraina. Vi har länge blundat för vad Ryssland hållit på med under en längre tid, och det har för länge sedan varit hög tid att förstå allvaret.
Vem skjuter på vem, undrar Saba inne i Ossetien. Nodar menar att de nog inte ens vet själva längre. Oerhört sorgligt och ett sår för ett så pass nytt land som Georgien.
Vi är mitt inne i oxveckorna som brukar vara långa och sega. Men snart börjar OS! För mig är längtet enormt. Imorgon ska jag och min bror gå på idrottsgalan och förhoppningsvis komma i lite OS-stämning. Nu inbillar vi oss inte att de stora stjärnorna som åker till Milano om snart två veckor, kommer att vara där.
OS betyder Berömda och glömda idrottskvinnor här på Feministbiblioteket. Ni som känner igen det, vet att jag lajvar sportjournalist lite då och då och skriver om idrottshistoria. Det är hur kul som helst och även om jag redan betat av flera av de stora giganterna inom vintersporten, finns det många kvar. Som vanligt är det berömda OCH glömda, det vill säga kvinnor som passar i någon av kategorierna.
Jag hoppas att ni ska minnas med mig eller lära er något nytt. Som vanligt kommer jag försöka ha en stor spridning mellan idrotter, länder och tidsepok, även om den geografiska spridningen blir något mindre när det kommer till vintersporter jämfört med sommarsporter. Ni får läsa om en kvinna varje dag under OS, med start den 6 februari.
För att ni ska få en försmak kommer här några jag redan har skrivit om vid andra tillfällen:
En av mina favoritbilder fråb 2016. Gqravid och glad på en strand i Maspalomas på Gran Canaria.
Runtom i sociala medier skrivs det och visas bilder från 2016. Det är tio år sedan i år och för oss i min familj innebär det att vi varit ent tvåbarnsfamilj i tio år. Vår lilla Selma har föddes den 18 maj 2016 och efter det blev inget sig likt. Eller allt var sig likt, beroende på hur man ser det. Som det gör för många föräldrar så känns det som att hon varit hos oss jämt.
2016 var också året då Feministbiblioteket fyller 10 år, vilket ju betyder att i oktober fyller bloggen 20 år! 20 ÅR!!! Eller det var ingen blogg de första tre åren, men varumärket Feministbiblioteket lanserades i oktober 2006. Jag kan verkligen inte fatta att jag i 20 års tid har skrivit om feministisk och kvinnohistorisk litteratur. Visst har bloggen ändrat karaktär genom åren, men jag har hållit fast i min ursprungliga nisch. I en tid då snabba medier tar över mer och mer är det väl rätt imponerande att bloggen inte ersatts av Instagram?
Under en längre tid hade jag ett stort läsprojekt som jag kallade EU-läsning. Jag läste flera böcker från alla EU-länder, skrivna av kvinnor. Från de länder där jag läst mycket ifrån förut, räckte med med en till två böcker, medan fem böcker var krav för exempelvis länder som Italien, Spanien och Polen. Från mindre kända litteraturländer räckte det med en bok, tex Malta och Cypern. Jag avslutade utmaningen 2016 med en hejdundrande Europafest på bloggen med massor av gästinlägg, listor, kulturbetraktelser och annat skoj. Själv var jag en helg i Berlin och direktrapporterade därifrån.
2016 var också ett år där sporten tog mycket plats i mitt liv. Jag läste böcker om sport och skrev om idrottskvinnor under OS i Rio under parollen Sportåret 2016.
Det var i det stora hela ett skitår i politiken med både Brexit och Trump, men att det skulle vara en värre situation tio år senare känns ändå rätt deppigt. För mig personligen. var 2016 ett mycket bra år.
Jag har läst Thomas Arnroths avslutande del i hans serie om hans egna tio år i Livets ord, Livets ord – uppgång och fall (Galago). Han kom själv från gatan och blev frälst och flyttade till Uppsala. Där skapade han sig ett liv som religiös och fick både fru och barn inom rörelsen. Den tredje boken handlar om hur han slutligen lämnade sekten. Jag har lärt känna Thomas via sociala medier och träffats några gånger när han signerat böcker.
Boken börjar med att Thomas intresserar sig för internationellt missionärsarbete och han åker först till Indien, men sedan styrs kursen om till Östeuropa vid tiden strax före och efter murens fall. Där fanns större potential. Det hela är amatörmässigt och även när han är mitt uppe i det, funderar Thomas mycket över vilken nytta de gör. Han älskar dock resorna och att bedriva missionärsarbete.
Det är väl lite där hans funderingar börjar. Han är ju en man från gatan, som inte växt upp i en religiös familj, men som en dag blivit frälst och sökt sig till livets ord. Han inser att han är i minoritet och att de flesta kommer från en annan rörelse. Det betyder att han inte får folk att hitta Gud, utan bara att byta församling.
Det är dock senare som tvivlen ska samla sig på hög. Han lägger in dem i påhittade lådor som han stället i ett påhittat hus, innan han släcker lampan och låser. Thomas kommer upp sig i hierarkin. Allt går riktigt bra, ända till hans fru är otrogen. Då tvingas han förlåta, för att inte skada församlingen. Det är otroligt jobbigt för honom och får tvivlen att växa. Men han stannar, både i församlingen och i äktenskapet.
Den tredje delen av Thomas Arnroths grafiska roman över tiden i Livets ord är den mörkaste. Han skrivet och tecknar väldigt roligt, men i den här boken är det, av naturliga skäl, fokus på eftertanke och tvivel. Familjen finns bara med i periferin. Vi får inte veta hur hans äktenskap är och barnen är bara med i några få rutor. Det är fokus på Thomas resa. Det är hans tankar och känslor som vi får läsa om och genom otrohetsaffären, får vi ändå förstå att han åtminstone var ganska så lyckligt gift.
Jag tyckte mycket om boken och hela serien. Att han utelämnar hela sitt familjeliv kan ju vara för att skydda dem, och jag tyckte att det fungerade väl då fokus är på hans egen inre resa med både entusiasm och tvivel. Jag skrattade några gånger när han tecknade hela den stora gudstjänstsalen och visade hur han steg i graderna och fick flytta längre och längre fram. Jag led med honom när han stoppade in ytterligare en imaginär låda i det imaginära huset och återigen släckte och låste. Det är lätt för en utomstående att tänka att han borde sett och förstått, men Thomas Arnroth berättar hur man kan komma in och bli kvar, trots att tvivel finns. Dumma saker kunde ju ske trots Ulf Ekman, inte på grund av honom.
Jag har sett sökande på nära håll så det var verkligen spännande att följa Thomas Arnroths resa. Intressant också att han alltid hade sitt basketlag kvar, och där vänner som ifrågasatte. Det måste hjälpt honom när han väl drog sig ur, och som jag förstår det, hans fru inte gjorde det. För mig var det inte bara underhållande, utan även lärorikt att läsa serien om författarens tio år i Livets ord. Nu tror jag att jag ska friska upp minnet och läsa de första böckerna igen.
Vår resa till Balkan får en helt egen kultursammanfattning. Vi såg inga specifika museum eller gick in i några kyrkor som kvalar in på någon lista, men själva helhetsupplevelserna i de platser vi besökte, var kulturupplevelser i sig. Jo, en specifik plats har jag med, tågstationen i Mostar. Det var en öststatsupplevelse utöver det vanliga.
Det är klart att det är många turister, men jag tyckte att det var lite mer lagom än för drygt 20 år sedan. Min upplevelse av Split, som jag återsåg 2004, var helt annorlunda än jag upplevt det 2002. Grälla badlakan och Coca-colaparasoller överallt. Långt från det genuina Split jag sett två år tidigare. Nu var det bättre, mer som 2002 är 2004, men en uppdaterad modern variant av en turiststad. Trots det är Split inte med på denna fem bästa-listan. Det var en lite för stor stad och vi var där lite för kort tid.
Kotor i Montenegro var den vackraste platsen vi upplevde. Staden med muren omkring och så alla berg. Dubrovnik i all ära, men det var något småskaligt och orört med Kotor som jag föll för. Det är klart att hör också finns vykort, grälla badlakan och resor att köpa i varje gathörn, men det förtog inte helheten. Dessutom är det så litet att man kan unna sig att gå vilse gång på gång.
Mostar var verkligen gudomligt vackert. Mycket av staden är ganska nergången och rester från kriget, såsom kulhål i väggarna, finns kvar på flera ställen utanför stadskärnan. Det är gamla stan som är fin. Det var något av det gulligaste jag sett i hela mitt liv. Jag är medveten om att vi inte hann uppleva Mostar som helhet under vår korta vistelse, men jag fick se det jag ville se – den underbara bron och kvarteren runtomkring den.
Dubrovnik är Dubrovnik och det är vackert. Gamla stan är fantastisk och det är underbart att vara där. Dessutom tyckte jag inte att det var så många turister som jag fruktat. Såklart hade vi inte stället för oss själva, men se själva på bilden till höger, som föreställer huvudgatan innanför murarna.
Korcula var ett resmål vi inte hade planerat att besöka, men som blev ett bra stopp om man, som vi, tog båten från Split till Dubrovnik. Med facit i hand hade det mycket väl gått att åka de fem timmarna i sträck som Split-Dubrovnik tar med båt, men nu delade vi upp resan och tog ett stopp efter tre timmar. Det var helt klart värt det och staden mar oerhört mysig med många fina byggnader och en stadsmur. Det fanns även gott om badplatser på gångavstånd så alla var nöjda.
Så slutligen en upplevelse i sig – tågstationen i Mostar. Jag har skrivit ett helt eget inlägg om det för det var så fantastiskt på så många sätt. Det går två tåg på morgonen och två tåg på eftermiddagen här. Det finns en linje som går från Sarajevo till Caplinja, eller till Ploce i Kroatien om det är helg (det var det tyvärr inte nu, så vi fick ta buss från Caplinja). Nu hade vi tyvärr inte möjlighet att besöka Sarajevo, men sträckan Sarajevo-Mostar jag vara något av det vackraste du kan uppleva på ett tåg. Kommer du från Sarajevo med tåg, ska du absolut stanna och beundra tågstationen från kommunistiden.
