Kultursvep: 2 x Kulturkollo och en baktanke

Då har ytterligare en vecka gått och den avslutades i sådan fart att jag knappt hann med själv. Ett besök hos handterapeuten kl 14 såg vid bokningstillfället ut som kunna ligga mitt i en lugn fredag, men blev nu inklämd mellan intervjuer och annat så jag kände mig som familjen Jönsson i Sällskapsresan när de ska få med alla på en och samma fotokarta. Dessutom ska jag jobba idag, om än under lättsammare former.

Jag sjunger och bergen dansar Kulturen i veckan har varit att delta i en Kulturkollo-konferens om boken Jag sjunger och bergen dansar av katalanska Irene Solà. Jag hade inte hunnit läsa ut boken, men fick tips via konfererandet att läsa den som en novellsamling. Då gick det lättare att ta sig igneom den. Inte årets bästa bok för mig, men såklart kommer recension inom kort.

Läs mina och de andras åsikter om boken här. 

Semestra i Europa med barn

Rügen i nordöstra Tyskland.

Rügen i nordöstra Tyskland. Foto: wikimedia commons, Klugschnacker.

Jag skrev ett inlägg om att semestra med barn i Europa på Kulturkollo, ett ämne jag kommer att återkomma till även här. En semesterutmaning planeras!

Just nu planerar jag en resa för min familj till norra Polen och Tyskland. Vi hade tänkt att åka till Balkan och passa på att besöka min bror och hans storsvärfamilj i deras sommarstuga på ön Solta utanför Split i Kroatien. Vi skulle hyra bil och besöka Sarajevo, Kotor i Montenegro och Dubrovnik. Allt gick i stöpet då flygbiljetterna helt plötsligt gick upp och blev hutlöst dyra. Nu blir det en tur till Gdansk, den polska Östersjökusten och Rügen i Tyskland i stället. Och vi har alla förlikat oss med det. Solta och Kroatien ligger kvar och kan besökas nästa år.

Läs hela inlägget på Kulturkollo här.

Sa jag att det gick i ett igår? Jag lyckades trots det skrapa ihop en baktanke, dvs en lite mer lättsam text, på tidningen.nu. Den fick också handla om semester, Europa och barn.

Förra sommaren klämde vi åtta museum på tre dagar i Oslo och det verkar ha tjänat sitt syfte. Barnen fick chockterapi och efterfrågar nu lite kultur på resan. Tyvärr går resan inte till Balkan, som först tänkt, utan till norra Polen och nordöstra Tyskland. Det äldsta barnets besvikna kommentar var inte att han inte får uppleva azurblå hav och mycket värme och sol. Nej han var besviken över att gå miste om att få sätta sin fot på Bosniens rätt så obetydliga kustremsa. Alla har vi våra önskningar här i livet.

Läs hela baktanken här.

Recension: Nordquist, Lina; Tigerkakshjärta; 2024

TigerkakshjärtaLina Nordquist är riksdagsledamot för Liberalerna och en person jag känner. Jag träffade henne i tjänsten för att prata om boken Tigerkakshjärta som kom ut tidigare i år (Romanus & Selling). I senaste månadsmagasinet av NU finns en lång intervju med Lina om boken och om hennes skrivprocess (artikeln finns tyvärr inte på nätet). Här kommer min recension av boken.

Det är 30-tal och Eder är fem år gammal när han får en lillebror. Han bor i Gävle med sin mamma, som har förlorat jobbet och inte får något nytt eftersom hon är höggravid. När den lille pojken Tom är född ser Eder det som sin livsuppgift att skydda sin bror från allt ont. I början handlar det om att hålla honom borta från mammans kunder, som hon känner sig tvingad att ta emot, för att senare handla om att skydda honom från mammans alkoholiserade och våldsamma pojkvän.

Mamman förändras från att vara en glad och hoppfull person, till att helt gå in i ett alkoholmissbruk. När hon och pojkarna blir vräkta ser hon ingen annan utväg än att återvända hem till Hälsingland och sin morfar. Väl där får Eder och hans bror Tom leva några år i paradiset. Varför har de inte återvänt tidigare till den kärleksfulla morfadern? Det finns en hemlighet som har med granngården att göra. Vad kan vara så hemskt att mamman valt ett liv i misär framför livet på gården med morfadern?

Jag har tidigare läst Dit du går följer jag av Lina Nordquist och den boken var nattsvart. Hon har berättat för mig, och för andra, att hon skriver om det som är jobbigt för att få ut det. När hennes barn var små, var behovet att få ur sig läskiga saker större och nu är behovet inte lika stort längre. Hon har barn i mina barns ålder och då är livet inte lika skört längre. Tigerkakshjärta är betydligt ljusare än debutromanen och det tycker jag är trevligare. Jag föredrar böcker med lite mer hopp.

Tigerkakshjärta är en fantastiskt fin roman om en uppväxt där samhället inte brydde sig så mycket om utsatta barn och där alkoholism i hemmet ofta ärvdes av barnen och där barnen ganska sällan lyckades bryta sig loss. Skammen att behöva lämna ett syskon kvar finns hos Eder och det kändes mycket trovärdigt. Det som jag också tyckte mycket om med boken är att det finns en gåta, vad hände förr i tiden, innan Eder föddes? Det blir som en deckargåta genom boken, som gör den mycket spännande.

Nu har vi en åttaåring i huset

Selma fyller åtta år

Igår fyllde min lilla Selma åtta år. I flytten hittade jag några gamla sifferljus i en låda. En av dem var en åtta, knappt använt. Jag skojade och sa att vi skulle spara den till Selma fyllde åtta. Den fick ligga kvar i lådan och nu har den lilla fyraåringen som flyttade in här blivit åtta, och ljuset användes på nytt. Jag kan inte fatta hur fort tiden går. Men jag ska inte ropa ”stoppa tiden” för det är helt fantastisk kul att ha två lite större barn.

Selma har lätt för sig i skolan och minns saker som man sagt till henne en gång (man får alltså passa sig ibland!). Hon älskar att läsa och skriva och hon tycker om att gå i skolan. Det är inte lätt att ha en bror som är fem år äldre och vill prata samhällsfrågor varje dag vid matbordet, men hon hänger med och har börjat bygga upp sitt eget intresse för Sverige och världen.

Nu är det Harry Potter som gäller. Och Lego. Tur att det går att kombinera detta så att hon kan få bygga och leka på samma gång. Hon har fått stora och små Lego och allt ska bilda en Harry Potter-Legopark i hennes rum. Det som är så roligt är att jag får vara med på ett hörn. Hon har även fått Rawenclaw-utstyrsel så att hon kan matcha bästa kompisen i skolan som är Gryffindor (se diademet på bilden).

Idag har vi haft ytterligare kalas och hon har fått mer Harry Potter-Lego. Vädret har varit med oss så hon har hoppat i vattenspridare och haft vattenballongkrig med olika kusiner och sin bror. Det har varit en fin helg och förhoppningsvis kommer hon att minnas länge helgen när hon fyllde åtta. Sedan återstår barnkalaset, men det vill jag inte tänka på nu.

Kultursvep: Från författarintervju till 1000 vigslar

EU-flaggor

Denna veckas kultursvep innehåller en lång intervju med författaren och riksdagsledamoten Lina Nordquist som har kommit ut med sin tredje roman. Sedan har jag skrivit med på Kulturkollo om Europa och kultur. Jag avslutar med en lite rolig nyhet på tidningen.nu.

Tigerkakshjärta av Lina Nordquist

Tigerhjärta av Lina Nordquist i NU

Såhär fint blev uppslaget om Lina Nordquist och boken Tigerkakshjärta i tidningen. Jag kommer givetvis att recensera boken även här, men jag kände att jag ville låta tidningen komma ut först. Jag har läst Linas första bok Dit du går, följer jag som är mycket svart historia. Tigerkakshjärta har också dragningar åt det svarta. Lina berättar om varför hennes böcker är så sorgliga:

– Skälet tänker jag till att jag utbildat mig medicinsk forskare är ju för att jag tycker att det är för jävligt att människor inte får den hjälp de behöver när de blir sjuka. Skälet till att jag sen blev social- och sjukvårdspolitiker är att vi inte gör allt vi kan. Jag tycker att elände är jobbigt och just därför kan jag inte sluta tänka på det.

Hon berättar också om att skrivandet är henne egen plats där hon hämtar energi efter tuffa arbetsperioder:

– Jag tror alla människor behöver en egen plats. En del personer behöver jogga i skogen, andra behöver klä om möbler eller ställa sig och laga en härlig middag. Vi behöver någonting som får pulsen att gå ner. Min egen plats är där jag skriver.

Lina Nordquist har parallellskrivit de tre böckerna hon har gett ut under 10 års tid, så den stora frågan är om hon kommer att skriva något mer.

– Jag har en massa pappershögar överallt. Kanske att ett par av dem kan bli en sammanhängande bok. Gissningsvis så är fem, sex av de här högarna skräp. Jag tänkte i sommar titta igenom dem och se om jag hittar något som är kul som jag kan börja nysta i.

Vi får hoppas på det! Hela artikeln finns bara att läsa i den tryckta tidningen än så länge.

Europeiska boktips på Kulturkollo

Jag skrev om mina projekt att utmana mig att läsa något från varje EU-land:

Litteratur ska vara lustfyllt och inte ett tvång, men jag älskar verkligen att läsa för ett visst syfte, som en utmaning kan fungera som. Det som har hänt under dessa utmaningar är att jag har funnit underbar litteratur. Jag har läst ett och annat sömnpiller såklart, men jag har också upptäckt fantastiska författarskap. Jag ska inte trötta ut er med att lista hur många böcker som helst, men ska nämna några europeiska fynd.

Sedan gav jag ett antal fina europeiska boktips. Läs om dem på Kulturkollo. 

1000 vigslar

Peter Öberg är lokalpolitiker i Stockholm och vigselförrättare. Han har på skoj räknat hur många vigslar han förrättat och den 27 april vigde han sitt tusende par. Jag och Peter har pratat om borgerliga vigslar, om hur det är att viga ett par där den ena är döende och dråpliga historier. En fördom är att borgerliga bröllop inte är lika storslagna, men det kan jag själv intyga att så inte behöver vara fallet. Peter svarade:

– Jag har vigt par på stora bröllop. Exempelvis ett par som hyrde Nationalmuseum för vigsel med efterföljande middag på Grand Hotel. Jag vill minnas att det var närmare 200 gäster. Utomhus i Hagaparken har det varit ett likande antal. Men vanligast på privata vigslar är runt 60 gäster.

Läs hela artikeln här.

Recension: Trabucco Zerán, Alia; Rent hus; 2022

Rent husI bokcirkeln läsa jorden runt reste vi senast till Chile via boken Rent hus av Alia Zerán Trabucco, som nyligen kommit ut på svenska (Wahlström och Widstrand). Boken har blivit hyllad och den är inte speciellt lång, så den blev en perfekt bokcirkelbok. Det var bara att den var svår att få tag på i Tyskland så vår kära vän Carina, kunde inte vara med.

Estela är i fyrtioårsåldern och har tjänat som hembiträde i en familj i sju år. Hon berättar för någon, kanske polisen, om flickan i familjen som hittats död. Vi vet inte om Estela är anklagad för något, vi får bara veta att flickan är död. Samtidigt berättar Estela hela sin historia om sitt liv som hembiträde i den fina familjen som tycker att de är så snälla mot henne. Hon blir negligerad, så negligerad att mannen i huset inte en bryr sig om att hon ser när han har sex med sin fru på vardagsrumsbordet, eller ens att hon får veta hans innersta hemligheter. Hon är inte någon för honom.

Flickan ska växa upp och en dag ta över Estela, så fungerar det. Flickan lär sig tidigt att förnedra Estela och hon vet att det är hon som bestämmer. När vi pratade om just detta i bokcirkeln så kände vi att flickan, som knappt träffar sina föräldrar alls, går igenom sin frigörelseprocess mot hembiträdet. Det är ju hon som alltid funnits där och fått vara den som uppfostrar henne.

För en gångs skull läste vi en bok som de flesta av oss var eniga om var bra. Det var fint att få ta del av i diskussionerna att hus i Mexiko fortfarande byggs med ett lite obetydligt rum där hembiträdet ska bo (en i cirkeln bor delvis i Mexiko City och kunde berätta om situationen där). Det är en värld så främmande för oss här i Sverige, men så självklar i Latinamerika. Det som jag tar med mig främst från boken är just denna klasskillnad som känns svår att få bort.

Bredvidläsning: Ett överlagt mord av Slobodan Selenic

Ett överlagt mordI min EU-läsning 2.0 fick jag äntligen tummen ur och läste klart Ett överlagt mord av serbiska Slobodan Selenic. Jag hörde talas om boken för något år sedan och beställde den på Bokbörsen, sedan blev den liggande. Slobodan Selenic är en av Serbiens främsta författare genom tiderna. Han avled 1995.

Ett överlagt mord, med undertiteln Min mormor Jelenas kärleksliv, är en annorlunda roman dör författaren själv låtsas som att han är en del av berättelsen. Den är i två delar, dels får vi läsa om Jelena på 90-talet då Jugoslavien inte längre finns och Jelena på 40-talet då Serbien är i krig mot nazisterna.

Det ska vara en kriminalroman, men det som jag fastnar för är mormor Jelenas kärleksliv. Hon blir kär i sin bror Jovan och de inleder ett förhållande. De är inte biologiska syskon, men jag tror inte att de vet det. När Jelena på 90-talet hittar dagboksanteckningar och tidningsurklipp kan hon dock lägga ihop ett plus ett och förstå att det inte fanns något biologiskt släktband syskonen emellan.

Vem Jelena den äldre var växer fram genom historien, men jag tyckte att det var ganska besvärligt att hänga med. Det är förhör och det är samtal olika människor emellan och svårt att förstå vem som är vem. Jag har sett att boken har filmats och det skulle vara oerhört intressant att se hur den gestaltas på film. Men som med så många andra filmer är det ju stört omöjligt att hitta en serbisk film från 1995 med svensk text att streama.

Mormor Jelena är inblandad i politiskt känsliga saker och det är mer än bara hennes kärleksliv som står i fikus i boken, för mig var det bara aningens för rörigt så jag brydde mig inte så mycket om vem som mördat vem och vem som anklagade vem. Det är ju helt klart ett minus för boken.

Älskade Eurovision, trots tråkigheter korades en värdig vinnare

Nemo vinner Eurovision för Schweiz

Nemo vinner Eurovision för Schweiz. Foto: Alma Bengtsson/EBU

Igår gick finalen i Eurovision Song Contest av stapeln och i den här familjen var det tårar fram till det började. Det nederländska bidraget Europapa diskades eftersom Joost Klein står under utredning för olaga hot. Barnens favorit försvann och jag fick gång på gång förklara att om han har gjort det han står anklagad för, är beslutet riktigt.

Den nederländska flaggan, som låg på dotterns rum redo att tas fram, fick ligga kvar där och barnen gjorde varsin mindre schweizisk flagga, för att sonen bestämde att någon måste de ju heja på. Hela debaclet med diskning och protester var inte speciellt snyggt. Det hände också i ljuset av de stora mängderna protesterande utanför arenan som ville se Israel diskade. Jag håller med EBU i sin bedömning om Israel, men helt lätt att motivera det, är det inte.

En effekt av alla protester mot Israel, var att Israel fick enormt många röster. Man kan ju bara rösta för någon, inte emot. Eden Golan sjöng otroligt vackert och Hurricane var en mäktig ballad, men jag tyckte inte att låten var vinnarmaterial i den här tävlingen. Femteplats var en bra placering för den, enligt min mening,

Min favorit var Kroatien och med facit i hand tyckte jag att den fick lite för lite uppmärksamhet under röstningens gång. Vinnaren kammade hem i runda slängar 80% av tolvorna och Kroatien fick två. De var helt klart tittarnas favorit och eftersom det ska bli spännande och inte ta hela natten, fick de bara sola sig i glansen en gång till. Det var samma scenario för Sverige och Finland förra året. Trean Ukraina och femman Israel kom ju också lite i skymundan i omröstningen eftersom de inte gick så bra hem bland jurygrupperna.

Vinnaren Nemo och hens The code var bra och framträdandet var bättre är Kroatiens (som jag tycker låter bättre i lurarna). Det var som sagt barnens favorit under finalen och när det stod klart att det stod mellan Kroatien och Schweiz ville jag att Schweiz skulle vinna för deras skull. Nemo var en värdig vinnare, även om jag inte tyckte att hens låt var bäst.

Kultursvep: Eurovision, Eurovision

Eurovision Song Contest i Malmö

Eurovision Song Contest i Malmö. foto: Peppe Andersson SVT/EBU

Veckans kultursvep handlar om Eurovision Song Contest. Jag har skrivit om det här på bloggen såklart, men även på Kulturkollo och i tidningen NU. Idag är det final, en final som här hemma tyvärr kommer att skuggas av det som händer med Nederländernas bidrag. Det är inte så roligt för barnen om deras favorit visar sig vara ett rövhål. I det stora handlar det såklart om Israel och att de tävlar även ikväll. Jag hoppas att det inte händer något och att Eden Golan får sjunga utan incidenter och att demonstrationerna inte spårar ur.

I NU intervjuade jag i veckan Sara Wettergren, kommunalråd i Malmö (L), om vad vi kunde förvänta oss under veckan och hon tonade ner oron för att det skulle hända saker. Vi får hoppas att hon har rätt.

Jag skrev även om själva tävlingen i NU och intervjuade Eurovision-gurun Anne-Lie Elfvén. Hon fyller btw år idag och då är det på dagen sex år sedan jag var i Lissabon och firade hennes 40-årsdag under Eurovision 2018. Jag var på semester i Portugal med familjen och hon var där för tävlingen. Det blev en rolig (och blöt) kväll. Grattis Anne-Lie och såhär sa hon till NU om vem som vinner ikväll:

– Det är ett starkt Eurovisionår men om jag måste gissa så säger jag Kroatien då den är en riktigt härlig mischmasch och jag tror det är rockens tur i år. En annan lite bortglömd favorit är Tyskland som för en gång skull skickar ett väldigt starkt bidrag.

Kulturkollo har vi skrivit om våra bästa Eurovisionlåtar genom tiderna och det var mycket nostalgi i ett enda inlägg. Jag skrev bland annat:

Jag brukar beskriva mina favoriter i ESC som hjärta och smärta på slaviska språk. Höjdaren var såklart den serbiska vinnarlåten Molitva från 2007. 

Ikväll hejar jag på Kroatien, men det är knappast en hjärta och smärtalåt. Bra likväl!

Europadagen och Eurovision Song Contest

Eurovision

Eurovision Song Contest i Malmö 2024. Foto: EBU

Idag är det Europadagen och även semifinal två i Eurovision Song Contest. Vad är mer europeiskt än just Eurovision. En helt underbar folkfest med låtar från alla (eller de flesta iaf) Europas hörn. Trots politiska kontroverser har tävlingen en enande effekt. Hela Europa kan enas om vad som var ett riktigt skitbidrag eller vilken som ska vinna. Eller så enas vi om att vi är oense.

Jag hejar på Kroatien i lördagens final. Jag tycker att det är en riktigt hit som växer varje gång jag lyssnar på den. Någon skrev att det var en mix av Rammstein och Sean Banan, men jag vet inte om det är riktigt så illa som Sean Banan.  Jag gillar även Finland och Nederländerna. Barnen hejar på Nederländerna och har gjort en stor flagga att vifta med i vardagsrummet ikväll när de deltar i semifinalen. Vi får se vem som blir gladast på lördag.

Kulturkollo skriver jag idag om mina bästa Eurovisionlåtar genom tiderna. Det blev såklart inte heltäckande, men det är svårt att begränsa sig när man har varit ett så stort fan så länge som jag varit. Minnena från festivalen är många och av olika karaktär. Om jag ska se till hela festivaler så är 1990 minnesvärd, året då alla sjöng om ett enat Europa. 2021 var också en jag kommer att komma ihåg länge. Året efter pandemiavbrottet kom flera länder tillbaka med full kraft och var bättre än någonsin. Så många låtar som skulle kunna vinna i en och samma tävling var längesedan vi skådade.

Förra året slog jag på stort i tidningen NU om Eurovision och intervjuade den gamla Eurovision-chefen Svante Stockselius och Eurovision-forskaren Dean Vuletic. Läs om det här.

Recension: Lindroth, Ditte; Flickvänsprovet 2024

FlickvänsprovetJag fick nys om en serieroman om en resa som förändrat ett förhållande. Flickvänsprovet är Ditte Linderoths debutserieroman och är utgiven på Kartago och handlar om en resa på Transsibiriska järnvägen. Det lät för spännande för att låta bli. Dessutom är jag mycket förtjust i serieromaner.

Ditte är 19 år när hon bestämmer sig för att vara den perfekta flickvännen och följa med sin pojkvän Axel på hans drömresa. Han romantiserar kommunismen och vill resa genom Ryssland på Transibiriska järnvägen. Hon är oerhört tveksam inför resan och förstår nog innerst inne att det inte kommer att bli fantastiskt. Ändå spenderar hon den enorma summa pengar det kostar och följer med.

Resan ska bli det perfekta parprovet. Klarar de det, kommer de att klara allt. Men de går inte alls som de har tänkt sig. Ryssland är ganska hemskt och Ditte längtar mest hem. Dessutom läser hon kärleksromaner istället för att fördjupa sig i Tolstoj och Dostojevskij. Hon är helt enkelt inte så engagerad som Axel önskat.

Axel och Ditte är så otroligt unga och naiva och som en vuxen kan det kännas extra smärtsamt att läsa om den serösa Ditte som verkligen försöker hålla ihop sitt förhållande. Axel är oerhört pretentiös och vill uppnå någon slags meningen med livet på sin resa. Med sig vill han ha någon som vill samma sak, men det vill inte Ditte.

Jag känner såklart med Ditte, men samtidigt förstår jag pojkvännens besvikelse över den bristande entusiasmen. På en sådan resa behövs entusiasm för att klara av sunkiga hotell och brist på god mat. Jag vet, för jag har gjort liknande resor själv. Är man inte på samma våglängd kan man känna sig otroligt ensam, vilket både Ditte och Axel förmodligen gör. Vi får bara Dittes perspektiv, men jag antar att resan inte heller var helt lätt för Axel. Å andra sida känner jag extremt lite med Axels politiska åsikter och kommunismnostalgi.

Flickvänsprovet är en fin serieroman om en resa och jag tyckte mycket om både bilder och text. Skulle gärna läsa mer av Ditte Lindroth i framtiden. Lite kuriosa: Ditte är Emma Hambergs dotter och att jag har läst om förlossingen då hon och hennes tvillingsyster Nåmi föddes.