okt 20

Månadens feminist: Sara Danius

Sara Danius

Kort fakta

  • Född 5 april 1962 i Täby och död 12 oktober 2019 i Stockholm.
  • Professor i litteraturvetenskap vis Stockholms universitet.
  • Svenska Akademiens ständiga sekreterare 2015-2018.

Sara Danius feministiska gärning

Sara Danius var dotter till författarna Lars Danius och Anna Wahlgren. De skilde sig när hon var liten och hon utöver sin helsyster fick hon sedan sju halvsyskon. Efter föräldrarnas skilsmässa flyttade Sara med modern till Malmö och senare till Egypten. Där upptäckte hon moderns litteratur, då litteratur för ungdomar inte fanns att tillgå där. Hon flyttade efter några månader hem till Täby och sin pappa igen. En händelse från de tidiga åren var att hennes yngsta bror dog i difteri i Egypten. (Källa Wikipedia.)

1982 började hon studera litteraturvetenskap på Stockholms universitet. Där läste hon bland andra Simone de Beauvoir och Virginia Woolf och hennes intresse för feminism och genus föddes. Såhär sa hon till Skånska Dagbladet 2015 om kvinnor och litteratur:

Ett genomgående tema i många av mina artiklar om kvinnliga författare är att dessa länge behandlats styvmoderligt i historieskrivningen. Antingen har de marginaliserats, eller inte fått den plats de förtjänar. Eller så har de hyllats, fast på ett förminskande sätt. Allt det där håller på att förändras sedan en tid, även om det går långsamt. Det finns vissa återkommande mönster när det gäller sättet att beskriva kvinnliga intellektuella, och de har sällan varit till fördel, tvärtom.

Hennes avhandling, The Senses of Modernism: Technology, Perception and Aesthetics (2002), handlade om gamla verk såsom Thomas Manns Bergtagen, Prousts På spaning efter den tid som flytt och Joyces Ulysseus och hon menade att dessa måste läsas i ljuset av den teknologiska utvecklingen.

2014 gav Sara Danius ut essäsamlingen Husmoderns död som innehöll många texter om genus och bland annat ett stycke svensk samtidshistoria utifrån recept i Bonniers kokböcker från 1960 till 2010. I den boken skriver hon om flera ämne som intresserat henne genom åren, bland annat glaskonst och om författarna Thomas Mann och James Joyce.

Hon blev invald i Svenska Akademien 2013 på stol nummer 7, samma stol som Selma Lagerlöf en gång haft. Två år senare blev hon vald till ständig sekreterare. 2016 utsåg Akademien Bob Dylan som nobelpristagare i litteratur och detta skapade stora rubriker. Hon skrev om valet i en bok, Om Bob Dylan, som kom ut 2018. 2018 avgick hon som ständig sekreterare efter kontroverserna i Akademien med den så kallade kulturprofilen. Hon berättade utelämnade i sitt sommarprat samma år om hennes syn på allt som hänt.

Sara Danius diagnostiserades med bröstcancer 2014 och hon var sjukskriven under perioder. Hon har bland annat berättat om att hon en gång somnade på nobelfesten för att hon var så trött av alla behandlingar. 2019 kom cancern tillbaka och hon avled i oktober 2019.

Sara Danius och jag

Jag fick upp ögonen för Sara Danius när hon blev vald till Svenska Akademiens ständiga sekreterare. Efter en liten dipp 2016 då hon var med och utsåg Bob Dylan till nobelpristagare i litteratur återfick hon mitt stora förtroende under skandalen med Katarina Frostenson och framförallt hennes make Jean-Claude Arnault. Jag hoppades länge att Sara Danius skulle återta rollen som ständig sekreterare för att styra upp Akademien och blev riktigt ledsen då hon lämnade helt. Jag hade missat att hon haft cancer och blev otroligt chockad när jag såg att hon gått bort, alldeles för tidigt.

För mig är Sara Danius en feminist i praktiken då hon på ett så självklart sätt valt att ta plats med stora färgglada kreationer på nobelfesten. Hon var otroligt skärpt och en av de skarpaste rösterna i Kultursverige och hon fattas oss alla. Läs mer om min hyllning till henne här.

Bok av Sara Danius som jag håller på att läsa

Husmoderns död 2014

okt 19

Recension: O’Leary, Beth; Sambo på försök; 2019

Sambo på försökJag kunde bara inte motstå titeln Sambo på försök. Det är ju helt klart en flirt med David Shutricks gamla hit Sambos på försök, som fortfarande finns med på mina spellistor. Beth O’Learys bok har såklart ingenting med den låten att göra, men översättarna har gjort en fyndig titel. Sambo på försök är utgiven på Printz förlag och jag lyssnade på den på Storytel, inläst av Frida Hallgren.

Tiffy jobbar som underbetald redaktör på ett förlag som ger ut gör-det-själv-böcker. Hennes expojkvän som hon bor hos, har skaffat en ny och hon behöver desperat ett nytt boende. London är dyrt och tillslut hittar hon ett erbjudande hon inte kan stå emot. En man söker någon som vill bo i hans lägenhet på nätter och helger och han bor där på dagarna. Leon är nattsjuksköterska på ett hospice och är tillsammans med en en svartsjuk tjej som tar över uthyrningen. Tiffy flyttar in utan att ha träffat Leon och sedan börjar en vänskap växa fram via post-it-lappar.

Det är såklart jättebisarrt att någon accepterar att bo ihop med någon man aldrig träffat, men jag köper det som förutsättning för en bra historia. Min största invändning i den här boken är exen, eller till en början ex och flickvän. De är onödigt elaka och beräknande. Till en början verkar Tiffys Justin vara en lite småelak person, men med tanke på hur hon reagerar när det börjar gå upp för henne hur deras förhållande varit, känns det som att han vara riktigt hemsk. Jag har lite svårt för när de obligatoriska jobbiga exen inte får vara mänskliga och komplexa, utan måste förvandlas till monster.

I övrigt tyckte jag att boken fyllde sin funktion. Det var en spännande kärleksdrama via post-it-lapparna och de träffades lagom tidigt av en slump så vi fick veta att de var attraherade av varandra. Det fanns också fina sidohistorier som en cancersjuk flicka, letande efter en man som varit stora kärleken till en annan man som ligger för döden och inte minst dramat med den oskyldiga brodern i fängelset.

Sambo på försök är en lagom fin kärlekshistoria för dig som vill ha något lättsmält. Jag tyckte om Frida Hallgrens inläsning och tyckte att boken fungerade bra som ljudbok.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Hyllan

okt 17

Recension: Lindberg, Staffan; Mordet på Zaida Catalán; 2019

Mordet på Zaida CatalánStaffan Lindberg är journalist på Aftonbladet och han har engagerat sig i mordet på Zaida Catalán i Kongo-Kinshasa 2017. Jag fick frågan om jag ville läsa hans bok om mordet och jag svarade med viss bävan ja. Jag och Zaida hade många gemensamma bekanta och vi har en gång mötts i en paneldebatt när hon var språkrör för Grön Ungdom. Därför kändes hennes död lite för nära och att läsa om det lite för jobbigt. Mordet på Zaida Catalán är utgiven på Ordfront förlag.

Vem mördade Zaida Catalán och varför? Staffan Lindberg reser till Kongo-Kinshasa för att försöka ta reda på det. Samtidigt har han fått tillgång till Zaidas efterlämnade dokument och mejl. Staffan Lindberg kommer över en penna med inspelningsstudion som ska ge honom ny och viktig information. I Kongog är allt långtifrån enkelt. Vid ett tillfälle tvingas Staffan i husarrest ”för sin egen säkerhet” när han egentligen hade inbokade möten.

Av allt att döma verkar det vara ett beställningsjobb från den kongolesiska regeringen. Zaida hade kommit en lokalpolitiker på spåren som beordrat våldtäkter på barn. Det var med största sannolikhet kampen mot detta som blev hennes död. Lokalpolitikern skulle senare dömas.

Förutom själva frågan om vem och varför så är boken en berättelse om en engagerad kvinna som levde sitt liv för att skipa rättvisa i världen. Staffan Lindberg ger ett mycket fint och personligt porträtt av en politiker som senare skulle bli människorättsaktivist på heltid. Det mest gripande är ett antal mejl från Zaidas pojkvän han skickade fån det att hon försvann till det att de hittat henne död.

Mordet på Zaida Catalán är alltigenom en personligt skriven bok och jag tycker att det ger en extra dimension till boken att läsa om författarens egna våndor av att resa runt i ett så farligt land som Kongo samtidigt somfru och barn är kvar i Sverige och är oroliga. Jag fick också veta hur författaren upplever ett bad i Kivusjön och kände genom hela boken att jag förflyttade mig till Afrika. Nu har jag aldrig varit i Kongo, men tänker att det finns vissa likheter mer Ghana och Senegal, där jag varit.

Jag grät många, många tårar under bokens första del. Sedan blev jag bara argare och argare. Efter jag läst boken är jag nog mest otroligt imponerad av Zaida Catalán. Arg såklart, men mest imponerad över vilken otroligt driftig kvinna hon. Hon fick saker gjorda, men hon var tyvärr på för farlig mark för det jobb hon gjorde.

Läs mer: Adlibris, Bokus

okt 15

Nobelpriset 2019: Kan man verkligen skilja verk från person?

Peter Handke

I Eurovision Song Contest hör vi det varje år, att det är låten som tävlar, inte någon eventuell diktatur. Ändå kändes det rätt när Ukraina vann över Ryssland 2016. Med denna inledning vill jag snabbt komma över till Nobelkommitténs val av Peter Handke som nobelpristagare i litteratur.

När Mats Malm intervjuades i SVT återkom frågan flera gånger om det finns en gräns. För nog skulle akademien inte utse en nazist pristagare? Jag har mycket svårt att lyssna på Mats Malm som förklarar hur man struntar fullständigt i den nazistiska ideologin och bara bedömer de litterära kvaliteterna. Frågan är bara var gränsen går och varför Peter Handke hamnade på rätt sida den gränsen. För mig är det obegripligt.

Jag kommer att ge Peter Handke en chans som författare, men bara för att jag inte skulle kunna säga att jag läst alla Nobelpristagare om jag inte läser honom. Det känns märkligt att läsa någon som så hårdnackat stödde en diktatur och en diktator. Handke höll tal på Slobodan Milosevic begravning. Det går inte förklara bort. Inte heller att han är ytterst svävande gällande folkmordet i Srebrenica och koncentrationsläger i Bosnien.

Jag har tidigare läst en böcker skriven av nazister eller fascister, men jag har ingen som helst lust att hylla deras författarskap efter att jag har fått reda på deras politiska åsikter. Senast i raden var den ungerska författaren Cecile Tormay. Jag läste att hon var feminist och nominerad till nobelpriset i litteratur, men missade att hon också var fascist. Jag läste Ulvings hus och tyckte den var ganska bra. När jag nu väljer ut vilja författarinnor som jag vill ha med i min julkalender som jag kallar Hon borde fått nobelpriset, kommer Cecile Tormay självfallet inte vara med.

För mig går det inte helt att separera politiska åsikter från en författargärning. Jag kan inte med gott samvete presentera en författare som nobelprisvärdig när jag vet att hon var fascist. Det känns ytterst märkligt att Nobelkommittén inte hade samma spärr när de utsåg Peter Handke. Jag känner inte heller att det skulle vara uppenbart att Cecile Tormay hamnar på ena sidan gränsen och Handke på den andra. För en gräns finns det säkerligen.

Det mest rakryggade av Nobelkommittén borde vara att berätta var gränsen går, för en gräns finns alldeles säkert. Och som jag skrev ovan så tycker jag att det är märkligt att Peter Handke hamnar på rätt sida om den.

Läs gärna Peter Maass ilskna krönika i DN. Efter flera utläggningar om struntprat som Peter Handke sagt där han relativiserar folkmord och annat konstaterar han rent krasst ”Handke snackar helt enkelt skit.”

okt 13

Recension: Kang, Han; Den vita boken; 2016

Den vita bokenHan Kangs Den vita boken (Natur och kultur) är en prosalyriskt verk som är ganska annorlunda från det hon tidigare skrivit. Jag har läst både Vegetarianen och Levande och döda och tycker att Han Kang är bra, men oerhört obehaglig. Jag såg fram emot att läsa Den vita boken, särskilt efter mitt korta möte med henne på bokmässan när jag kunde stanna på ett seminarium  i en kvart (men det var väl tillbringade 15 minuter).

På seminariet sa Han Kang att hennes förläggare sagt att man inte kan skriva en bok som är en blandning av men diktsamling och en roman, man måste välja genre. Trots det gjorde Han Kang inte det och resultatet är Den vita boken. Det är en bok om sorg och tar avstamp i en händelse som händelse före Han Kangs födelse, när hennes storasyster dog endast två timmar gammal.

I boken behandlar Han Kang olika vita fenomen, en vid spädbarnsskjorta, snö, lindor, salt, is och många fler saker. Vi får genom dessa vita ting följa med författaren på hennes bearbetning av vad som hänt innan hon fötts och vad som präglas hennes föräldrar och senare även henne själv. Det är en sorglig bok, men oerhört vackert skriven. Delarna om barnets som lindats och modern som ber för att det ska överleva, är de allra starkaste fragmenten.

Den vita boken hade tjänats på att läsas långsamt, något jag fått rådet av Fiktiviteter-Helena. Jag följde tyvärr inte riktigt rådet och tänkte efteråt att jag borde sugit på karamellen lite till. Men det var en fantastisk läsupplevelse och precis som utlovat, inte som det Han Kang skrivit tidigare.

Läs mer: Adlibris, Bokus, GP, DN, SvD, Aftonbladet

okt 12

Sara Danius är död – så minns jag henne

Sara Danius

Jag nåddes nu på förmiddagen av beskedet att Sara Danius är död. Jag hade verkligen lyckats missa att hon varit sjuk och att hennes sjukdom kommit tillbaka. Det blev en chock när jag såg på Twitter att hon avlidit. Sara Danius var spå otroligt cool och en sådan stor förebild att det känns riktigt tungt att hon avled alldeles för tidigt, endast 57 år.

Jag kommer att minnas Sara för de ofattbart coola kreationerna hon bar vid nobelfesterna. Inte för att de nödvändigtvis var snygga, utanför att hon tog plats i dem. Hon syntes. Som ett meme som florerar säger: In a world full of lagom – be a Sara Danius.

Sara Danius på Nobelfesten 2018.

Sara Danius på Nobelfesten 2018.

När Svenska Akademien krisade som värst var det Sara Danius som stod för förnuftet och moralen. Jag tänkte så många gånger, hur kommer akademien klara sig utan henne? Det är för tidigt att säga om den kommer att göra det. Det bästa Sara Danius kunde göra mitt i all turbulens var att gå med högburet huvud från börshuset. Det gjorde hon också, arm i arm med Sara Stridsberg. Det var en mycket mäktig syn och förevigades av Jonas Ekströmer på TT.

Sara och Sara

Efter bilden ovan bildades en manifestation för Sara Danius, denna modiga kvinna som stod upp mot gubbväldet i akademien så länge det gick. #knytblusförsara gick runt i sociala medier. Jag hakade på, även om jag inte bär knytblus.

#knytblus

#knytblusförsara

Som många konstaterar idag kommer världen att bli lite mer grå Utan Sara Danius. Världen har tappat en av de skarpaste knivarna i lådan och en av de modigaste och tuffaste förebilder i vårt land. Hon kommer att vara oändligt saknad. Vila i frid, Sara.

okt 11

Recension: Ito, Shiori; Black box; 2017

Black Box2017 gavs boken Black box ut i Japan. Den kom  samtidigt som metoo briserade i hela världen. Men i Japan blev metoo inte så stort. Shiori Ito blev våldtagen 2015 och skrev en bok om brottet, polisutredningen och förnedringen efteråt. Boken är utgiven på svenska 2019 på det feministiska förlaget Systerkonspirationen. Jag lyssnade på ett seminarium på bokmässan där Shiori Ito deltog tillsammans med Katarina Wennstam och Ebba Witt-Brattström.

Shiori Ito har haft journalistdrömmar sedan hon var liten. Hon träffade herr Yamaguchi, en framgångsrik chef på ett medieföretag i Washington. Han tycker att Shiori verkar driven och vill undersöka möjligheterna för henne att få ett jobb i USA. De mejlväxlar om det och träffas över en middag i Tokyo. Efter middagen känner Shiori att hon blir yr och sedan minns hon inget förrän hon vaknar upp av att Yamaguchi har sex med henne.

Det var före metoo, det var i Japan och framförallt var det i ett samhälle som är starkt patriarkalt, trots att vi har kommit fram till 2015. Tyvärr är Shiori i och med den här boken ingen hjältinna i sitt hemland. Hon måste bo och verka utomlands och hennes familj har tagit avstånd från henne för att inte dras med i skammen. För i Japan är det tabu att tala om sexuella övergrepp. Det märks att det är stor skillnad på Japan och Sverige, vilket också tas upp flera gånger i boken. Idag driver Shiori ett produktionsbolag  i London tillsammans med Hanna Aqvilin, som är från Sverige.

Det är en skrämmande bok om patriarkala strukturer och svågerpolitik inom polis och rättsväsende. Som bok hade den tjänat på att vara lite mer generell och mindre upprepande om det egna fallet. Såklart ska fallet stå i centrum, men eftersom Shiori Ito har mål att ändra den japanska lagstiftningen och skipa rättvisa, inte vara för sig själv, kunde den gott fyllas ut med mer fakta och intervjuer. Det var delarna där hon skriver mer generellt som jag ser den lysande journalisten komma fram och jag ville ha mer av henne!

Black box är viktig läsning och det är bra att vi får en inblick i hur det fungerar i ett annars välmående land. I Japan är det viktigare att behålla en fin fasad än att prata om sexuella övergrepp och det får stora konsekvenser för alla de kvinnor som utsätts. Läs boken och följ Shiori Ito på Open the black box.

Läs mer: Adlibris, Bokus

okt 10

Stort grattis Olga Tokarczuk och Peter Handke!

Olga Tokarczuk

Jag skrek ja! Jag trodde inte att Olga Tokarczuk skulle få priset för att hon är tämligen ung. Jag är glad att jag hade fel! Peter Handke har jag inte läst, men är ganska skeptisk efter att ha hört om hans engagemang för de serbiska nationalisterna. Jag ska läsa honom såklart, men det känns inte så roligt att läsa en politiskt kontroversiell person som är kontroversiell på ett så negativt sätt.

Men åter till Olga Tokarczuk, eftersom detta är en feministisk blogg med fokus på kvinnor. Jag hade med henne i min julkalender förra året då jag listade 24 kvinnor som borde få nobelpriset i litteratur. Jag har väl inte helt fastnat för hennes böcker så mycket som jag har velat, men en novell har stannat kvar länge. Professor Andrews i Warszawa handlar om en man som ska hålla ett föredrag i Warzawa, men blir aldrig hämtad och får ge sig ut på egen hand för att ta sig hem. Finns med i Polen berättar från Tranan förlag.

Jag har även läst romanen Daghus, natthus och novellsamlingen Spel på många små trummor och tycker att det är ett spännande författarskap. Tokarczuk är också politisk, men politisk på ett bra sätt. Det känns tryggt att regimen i Polen inte gillar henne. Jag tycker att valet av Olga Tokarczuk är mycket bra.

Olga Tokarczuk har getts ut på Ariel förlag, men går nu över till Bonniers. Peter Handke finns på Bonniers.

okt 09

Nobelvecka och kommande Nobelfest

Kvinnliga nobelpristagare

Nu är det Nobelvecka och det ska bli otroligt spännande att se vilka som får Nobelpriset i litteratur 2018 och 2019. Jag har en gång gissat rätt, det var 2015 då jag la en gissning på Svetlana Aleksijevitj och det slog in. Det känns som en grej man gör en gång i livet så jag ska inte gissa nu.

Jag VILL däremot alltid att priset ska gå till Margaret Atwood, men jag tror inte att hon får det. Jamaica Kincaid är en annan favorit som jag önskar får det. Tänk om jag efter torsdag kommer att ha en bok signerad av en nobelpristagare! Nawaal El Saadawi är någon jag också alltid hoppas på, men det känns lite som att hennes tåg har gått. Maryse Condé fick det alternativa nobelpriset förra året, vilket väl tyvärr kan ligga henne i fatet.

Det blir förmodligen en man och en kvinna, men hur coolt vore det inte om två kvinnor fick det? Jag kommer att bli bortom besviken om den nya svenska akademin ger priset till två män.

Jag har läst alla nobelpristagare i litteratur. Imorgon gäller det förmodligen inte längre, men det ska såklart genast åtgärdas. För att fira min Nobelläsning kommer det att bli en stor Nobelfest här på bloggen. Hela december kommer att vigas åt dem som fick nobelpriset, dem som inte fick det, dem som borde fått det och dem som levde tillsammans med dem som fick det. Jag kommer också att tipsa om museum och platser dit man kan resa och såklart böckerna man bara måste läsa. Missa inte det!

okt 08

Recension: Avallone, Silvia; Där livet är fullkomligt; 2017

Där livet är fullkomligtJag har verkligen sett fram emot Silvia Avallones nya bok Där livet är fullkomligt. Den gavs ut i Italien 2017, men 2019 i Sverige på Natur och kultur. Silvia Avallone slog igenom med boken Stål, som blivit en succé över hela världen. I den nya boken  får vi också träffa människor i ett annat Italien, ett fattigare Italien.

Adele föder ett barn, ett barn hon inte vill ha. Pappan till barnet är kriminell och han och Adele är inte tillsammans. Samtidigt sitter det ett par någon annanstans av staden och längtar efter ett barn. Paret verkar inte kunna få barn på egen hand och har bestämt sig för att adoptera.

Efter den inledningen får vi historien som ledde fram till födelsen. Adele blir gravid och Manuel vill ha ett annat liv, ett liv där Adele och barnet inte får plats. Adeles mamma ser inte fram emot ännu en mun att mätta och pappan är ständigt frånvarande. Samtidigt blir Adele vän med Manuels bästa vän, den otroligt smarta Zeno. De lever alla i fattigdom och har tappat tron på att ta sig därifrån. Adele sörjer sin pappa som bara kommer när det passar honom och Zeno är fast med en mamma som är djupt deprimerad.

Dora och Fabio har gått igenom alla fertilitetsbehandlingar som finns och de kämpar inte bara med att få barn, utan också med att stå ut med varandra. Fabio är otrogen och Dora går in i sig själv och hatar alla magar hon ser. När de slutligen accepterar att försöka adoptera får de ny energi. Men kommer de att accepteras som adoptivföräldrar? Både samhället och omgivningen verkar ha problem med det. Dora är handikappad och har en benprotes. Fabios föräldrar är konservativa och skulle aldrig ta till sig ett barnbarn som var adopterat. Allt verkar gå dem emot.

Boken är skriven med separata perspektiv. De småborgerliga för sig och de fattiga för sig. Men vägarna korsas hela tiden, utan att de är medvetna om det. Dora har Zeno i skolan, Fabio ger en spelvinst till en okänd kvinna, som är Adeles mamma. Doras kusin utbildar Manuel i fängelset. En intressant grepp och såklart undrar jag hela tiden som läsare om barnet. Adele vet inte vad hon vill, men under långa perioder vill hon behålla barnet, som hon kallar Bianca. Det är hjärtskärande att läsa, eftersom vi ju vet att hon lämnar det efter förlossningen. Lika hjärtskärande skulle det vara att Dora och Fabio inte får något barn.

Det är en bok om barnlängtan, om en ful barnlängtan. Det är inte vackert och drömlikt, utan mer avundsjuka och önskan om att göra folk illa. Det är otroligt bra, men smärtsamt att läsa. Jag som gått igenom hela processen själv kan känna igen mig i mycket. Jag är bara glad över att jag och min man höll ihop och inte gled isär.

Adeles kärlek till sitt barn berörde mig otroligt mycket. Hon är ung och fattig, men hon har också en längtan efter barnet som växer i henne. Någon som är hennes och som hon kan få älska förbehållslöst. Först vill hon dela allt med den hopplösa blivande pappan, men när hon senare börjar umgås med Zeno, får hon hjälp att reda ut sona tankar och känslor. Det är otroligt fint mitt i all misär.

Där livet är fullkomligt är en en mycket bra bok om kärlek, fattigdom och barnlöshet. Jag skulle säga att om inte Stål-klass så i alla fall ganska nära. Marina Bellezza tyckte jag inte riktigt lika mycket om, men nu är Silvia Avallone tillbaka där hon började – på toppen!

Läs mer: Adlibris, Bokus