Mörker och snökaos – novembersummering 2022

Taxinge julmarknad 2022

November var mörker och tappade sugar och avslutades med ett praktfullt snökaos som lamslog det mesta och som gör att vi måste laga ett balkongräcke och ett cykelskjul. Snön regnade ju heller inte bort, så snö kommer att ligga kvar länge. Vi besökte Taxinge slott när snön började falla och det var ju stämningsfullt om inte annat. Och bara planeringen gjorde att vi fick tummen ur och bytte däck.

Sista helgen valde jag att lämna alla snöhögar och åka på kryssning med kollegor från hela Sverige. Det var dränerande på energi på ett sätt, men i det långa loppet gav det mig massor. Det kostar på att vara 45 och stänga baren halv fyra, speciellt som man fick för sig att gå upp och äta frukost klockan åtta. Men alla samtal, härlig dans och god mat kommer jag bära med mig länge.

Min läsning

Jag har tittat för mycket på TV i november, men ändå läst en del. Jag läste tyvärr inte en rad på båten, men jag är egentligen inte förvånad. Just i skrivandets stund är jag inne i en period när ingen bok jag har igång lockar, så jag måste göra något åt det. Annars riskerar december att bli en dålig läsmånad.

Läsa jorden runt: Jag ska läsa böcker från 40 länder och i november blev det ett nytt land, så tre kvar att läsa i december.

  1. Sydkorea

#kaffeochkulturvärlden: Månadens land var Sydkorea och jag läste Yeon-Sun Kwon och deckaren Lemon.

Hyllvärmare: Numera nedlagd utmaning.

Ukraina: Jag har läst Victoria Belims Röda sirener och så har jag påbörjat Ukrainas nationhjälte Nikolaj Gogol. Av honom läser jag den passande boken Ukrainska noveller.

Bokcirklar: Vi läser Löftet av Damon Galgut från Sydafrika.

Fotbolls-VM 2022: Läsa från Qatar

Fotbolls-VM i Qatar

Ingen har kunnat vara mig behjälplig med litteratur från och om Qatar. Jag har sett några böcker om VM flimra förbi, men inget som låter riktigt intressant. Det borde ju finnas något, tänker jag, så jag slänger ut frågan igen om en bra bok om Qatar. Det kan handla om fotbolls-VM, men måste inte göra det.

Jag har hittat en skönlitterär bok av Sophia Al Maria, som är född i USA, men har en qatarisk pappa och har delat sin uppväxt mellan USA och Qatar. Det får duga i den här lilla utmaningen att läsa något från Qatar. Boken heter The girl who fell to earth och handlar om hennes uppväxt i Qatar. Det återstår att se hur länge och hur mycket hon har bott där (tills jag läst boken alltså).

Tidigare har jag läst Qatari voices. Det är en antologi med berättelser från och om Qatar. Där är det oerhört blandat med personer som lever traditionellt och konservativt. Jag vet inte alls om detta är representativt för landet i stort, men möjligen från den klass där det finns möjlighet att delta i en antologi som översätts till engelska.

Jag fortsätter att leta, det är ju något av det bästa med jorden runt-läsningen. Rätt som det är hittar man något som är intressant och jag har ju faktiskt nätverk att fråga i numer.

Grattis alla Augustprisvinnare!

Augustpristagarna 2022

Augustpristagarna 2022. Foto: Andreas Sundborn.

Igår delades Augustpriset ut. Jag brukar inte ha läst så många av de nominerade och jag har börjat tro att det beror på mitt fokus att blicka ut mot världen. Det ena behöver inte utesluta det andra, men ni vet – så många böcker, så lite tid. Hur som helst vill jag gratulera alla vinnare och hoppas att jag kan ta mig tid att läsa någon ganska så snart.

Årets svenska skönlitterära bok

Ia Grenberg – Detaljerna (Weyler): En bok med fina människoporträtt som lät intressant. Pandemilitteratur sa  Ulrika Milles på SVT, och det är jag alltid intresserad av!

Årets svenska barn- och ungdomsbok

Ellen Strömberg – Vi ska ju bara cykla förbi (Schilds och Söderströms): Ellen är en finlandssvensk författare som jag läst och blir mycket sugen på den här också!

Årets svenska fackbok

Nina van den Brink – Jag har torkat nog många golv (Norstedts): Boken om Maja Eklöv som skrev Rapport från en skurhink på 60-talet är en bok jag tänkt läsa. Den ligger i läslistan på Storytel.

Julkalender 2022: 24 svenskspråkiga författarskap

Julaffären i Berlin

Jag älskar julen så mycket att jag till och med besöker julaffärer på sommaren. Berlin juni 2022.

När jag gick på högstadiet fick vi läsa om ett antal viktiga svenska författare. VI fick jobba två och två med en författare per par. Det var två kvinnliga författare bland dem, Maria Gripe och en till som jag i skrivandets stund inte minns. Vi hade tidigare fördjupat oss i Selma Lagerlöf och Vilhelm Moberg, så det hade inte varit en stor övervikt av kvinnor före den här uppgiften. Det här är en bidragande orsak till att jag blev feminist och startade den här bloggen, som uppmärksammar kvinnliga författarskap.

Årets julkalender på Feministbiblioteket är tillägnad svenskspråkiga författarskap. Jag känner att det är en liten hint till Britt och Mats som satte samman författarlistan till oss i min klass 1992. I efterhand har jag tänkt varför Sigfrid Siwertz och inte Elin Wägner var med då i åttan (de två hade ett kort förhållande, så det gör jämförelsen lite roligare). Nu kommer ni att få 24 förslag på författare som barn kan få lära sig om i skolan istället för Sigfrid Siwertz, som väl inte är den mest kända författaren vi har i Sverige.

Det är ingen kanon och ingen topplista ni kommer att få följa och jag har säkert glömt någon som du absolut tycker borde vara med bland de 24. Jag säger inte ens att de är de 24 främsta svenskspråkiga författarskapen, utan 24 fantastiska sådana. Det känner jag att jag har full täckning för. Och har jag inte med någon ni gillar mer – diskutera!

Författarna kommer att presenteras i kronologisk ordning utifrån när de fick sin första roman publicerad. Häng med!

Låtar vi minns: Jullåtar i adventstider

Barnen julen 2021

Barnen julen 2021.

Idag är det första advent och jag befinner mig mitt ute på Östersjön. Det är en kryssning med jobbet som tagit mig hit och jag bor i enkelhytt och myser av lugnet (gissar jag, detta är ju skrivet på förhand). Jag läste ett gammalt inlägg om mina favoritjullåtar och tänkte göra en uppdaterad lista att njuta av såhär i adventstider – en av de bästa tiderna på året (om man bortser från vädret).

5. Happy xmas – John Lennon

En gång i tiden höll jag den här låten för den bästa, men nu har den glidit ner lite i listan. Den är fortfarande en favorit som finns med på alla julspellistor hos mig.

4. All I want for christmas – Mariah Carey

Love Actually må vara en film som innehåller förtäckt eller regelrätt stalkning, men det som är akward i verkligheten kan funka på film. Så är det bara. All I want for christmas med Maria Carey är en riktigt kraftfull jullåt från den filmen och gick rakt i in min julhjärta när filmen kom 2003.

3. Do they know it’s christmas – Band Aid

Ja, texten är helt åt fanders och hela låten andas von oben, men ändå. Ban Aids Do they know it’s christmas är och förblir en av mina favoritlåtar. Först var det en låt jag älskade att hata, men nu har jag gett upp och njuter av alla åttiotalstoner.

2. Fairytale of New York – The Pogues featuring Kirsty MacColl

En låt som bara blir bättre och bättre för varje jul är Fairytale of New York med The Pogues. Högst upp på min lista kommer den förmodligen aldrig, men nu är den nummer två.

1. Mer jul – Adolphson & Falk

Jag tröttnar aldrig. Kanske för att jag bara lyssnar intensivt på julmusik några veckor om året och då är det repetition som gäller. Mer jul med Adolphson & Falk var min favoritjullåt när jag var liten och det är så fortfarande.

Vilken är din favoritjullåt?

#kaffeochkulturvärlden: Sydkorea

Sydkoreas flagga

Sydkorea är ett land jag faktiskt läst förvånansvärt mycket ifrån. Han Kang såklart, men även annan litteratur. Inför det här projektet läste jag Yeon-Sun Kwons bok Lemon, som är en deckare skriven med sammanflätade noveller eller korta historier.

När det gäller annan sydkoreansk kultur så är jag ingen storkonsument. har sett en och annan koreansk film, men inte varit så förtjust. Gagnam style har gått på repeat här hemma, men det har inte varit för att jag älskar den utan för att barnen gjorde det. Squid games har jag inte sertt, även om tanken funnits där.Är inte så road av den typen av serier.

Annars är jag mycket sugen på att åka till Sydkorea. Jag skulle gärna se både Seoul och Busan och åka till gränsen till Nordkorea. jag har inga större förhoppningar om att någonsin få åka till Nordkorea då jag jobbar politiskt och maken är journalist.

Av de sydkoreanska författare jag har läst har jag några favoriter, förutom ovan nämnda Han Kang och Yeon-Sun Kwon: barnboksförfattaren Heena Baek, Nam-Joo Chos Born 1982, Sun-Mi Hwangs Hönan som drömde om att flyga, Shin, Kyung-Sooks Ta hand om min mor och Min Jin Lees Pachinko.

Recension: Kwon, Yeo-Sun; Lemon; 2021

LemonDet är Sydkorea som är månadens land i Instagramprojektet #kaffeochkulturvärlden och Metta rekommenderade Lemon av Yeo-Sun Kwon, så jag slog till på den. Den fanns dessutom som ljudbok på engelska på Storytel och det gjorde den tillgänglig för mig på studs.

En ung tjej har dött, förmodligen mördad. En misstänkt finns och offrets syster vill gå till botten med vad som hänt. Den misstänka släpps och systern har svårt att gå vidare. Sedan kommer andra röster in i berättelser och vi får följa folk i de misstänktas och i offrets närhet. Vad hände egentligen? Hade hon på sig shorts och linne eller hade hon rentav en klänning?

Lemon är nästan som en novellsamling, men jag skulle snarare kalla det roman med olika perspektiv i varje kapitel. Berättelserna har olika stil och form och tillsammans är de en pusselbit till att få en lösning på mordgåtan. Det är egentligen inte så att vi inte förstår hur det har gått till, för det fattar vi rätt så snabbt, utan mer vad som hände och vad som hände sedan. Jag tycker också om inramningen att mordet skedde 2002 när det var fotbolls-VM i landet. Det passade bra tidsmässigt att läsa den nu.

Recension: Hedrenius, Sara; ”… det ser illa ut”; 2022

"... det ser illa ut"Jag såg att Sara Herdenius, hon som blev känd när hon överlevde Estonia, har kommit ut med en bok om olyckan och dess efterspel, ”… det ser illa ut”. Synd att jag inte upptäckte det tidigare, för hon var tydligen på bokmässan. Jag har skrivit en del om Estonia och och Saras uppdiktade kärlekssaga med Kent Härstedt, som också överlevde. Boken är utgiven på Andreasson förlag.

”Det ser illa ut”, kom från kaptenen på Estonia som skickade ut mayday och det var det sista som hördes från fartyget. Sara Hedrenius skriver om sina erfarenheter från förlisningen och vad hon upplevde. Hon varvar sina iakttagelser med psykologiska diskussioner om minnen och vad man kan lita på. Hon skriver bland annat att minnet inte är en hårddisk. Det kan vara bra att ha med sig när man läser fortsättningen, då jag redan innan läsningen hörde kritik om att Saras uppgifter kanske inte stämmer. Hon säger inte att de gör det.

Det är en gedigen genom gång av upplevelser och inte minst av efterspelet. Bokens hela poäng är att visa på att haverikommissionen inte gjorde sitt jobb. Sara och andra överlevare hördes aldrig av kommissionen och deras vittnesmål var aldrig en del av underlaget för kommissionens rapport. Det kan man ju verkligen säga är anmärkningsvärt.

Mycket är konstigt kring Estonia och Sara skriver om det absurda i att inte bärga färjan och de omkomna man kunnat finna och hon har pratat med anhöriga till saknade. Det är riktigt starka berättelser från människor som inte har fått en kropp att begrava. Andra starka berättelser är de från ytbärgarna som berättar hur de upplevde räddningsinsatsen på Östersjön.

Jag har tidigare skrivit om kärlekshistorien Sara och Kent, alltså kärlekshistorien som den målades upp i media. Även om det absolut inte var någon tyngdpunkt på detta i boken, så finns det ett kapitel där Sara berättar om sin relation med Kent och vad han betytt för henne, men också att hon aldrig såg honom som en potentiell kärlekspartner. Det var fint att hon skrev att historien är så mycket mer än en kärlekshistoria och kanske till och med finare utan kärleken. (Vill påminna om detta med kärlek i verkligheten vs dikten.)

Jag tycker att du ska läsa Sara Hedrenius bok om du vill ha en bra bild över vad som händer på Estonia och efteråt. Det finns en stor besvikelse hos många över hur allt hanterades och att det inte finns någon förklaring på hur det kunde ske. Hur man man nästan 30 år senare inte veta varför Estonia sjönk? Bara frågan gör ju att konspirationsteorier flödar och det är kanske är det som gör mig mest förbannad. Tystnad och att inte utreda ordentligt gett plats åt konspirationsteorier. Och det finns det många av när det gäller Estonia.

Det jag undrar över är varför boken är utgiven på eget förlag. Det borde funnits något etablerat förlag som var villig att ge ut den. Eller är det för länge sedan och känns överspelat? Har svårt att tro det.

Kärlek i kulturen är inte det samma som i verkligheten

Julboksmaraton 2020

Det känns kanske som en märklig rubrik, men såhär i tider när i alla fall jag kommer att gå all in på jullitteratur och julfilmer med kärlek och romantik, känns det aktuellt att ta upp detta med kärlek i verkligheten vs i kulturen. Du har säkert sett mer än en gång någon göra ner Love actually eller så är det någon som vågar sig på att smula sönder Stolthet och fördom så att du får en fadd smak i munnen. Men det ska du inte behöva få!

Jag utgår i från att du sett Love actually och om inte – se den! Den går på TV varje jul fyra fem gånger i olika kanaler. Temat är kärlek och den handlar om ett antal människor och deras jakt på just kärlek. Romantiskt och fint på film, men skulle man översätta flera av historierna till verkligheten så blir det en annan femma. Du kan inte vinka av en fd anställd som du av språkliga skäl inte kunnat prata med, för att ett halvår senare dyka upp på hennes restaurang och fria (och skulle du göra det skulle du säkerligen inte få ett ja till svar).

Det är inte meningen att du ska sönderanalysera det du ser på film. Det som gör en bra film är att du köper folks beteenden, inte nödvändigtvis att de är realistiska. Detsamma gäller i viss mån även kärlekslitteratur. De julböcker som jag nu kommer att läsa i överflöd kommer inte att ha en hög nivå av verklighetstroget innehåll. De kommer att vara god underhållning ändå.

Det är ganska vanligt att i verkligheten träffa någon, tycke uppstår och sedan följer det av en tämligen kort och okomplicerad period där man trevande går mot att bli ett par. Detta är supertråkigt att läsa om i böcker eller se på film. Ett par kan inte bli tillsammans efter tre dejter av trevligt samförstånd. Det måste skava lite och uppstå komplikationer.

Jag skulle säga att receptet på en lyckad kärleksfilm eller lyckad kärleksroman är att det där skavet eller de där hindren för kärleken känns rimliga (obs känns, inte att det skulle vara rimliga i verkliga livet) samt är välbalanserade. För mycket hattande blir ofta inte bra och för enkelt blir för tråkigt. Anledningen till avbrott får inte vara oförlåtliga, utan sådana vi kan köpa som förklaringar.

Nu säger jag inte att vi ska acceptera vilken sexistisk skit som helst bara för att det inte är som i verkligheten. För egen del tycker jag att ett visst mått av feminism är ett måste för att jag ska tycka att det är bra. Det handlar om vad man kan anta vara rimligt i sammanhanget. Romantiska gester, förvecklingar och missförstånd kan kläs på ett sätt som får oss att tro att det är verkligt.

Det är gott så. Vi ska inte försöka sönderanalysera det. Tro mig, mycket lite fiktion tål att synas i sömmarna så pass mycket som Love actually har gjort. Om du tycker att det känns bra och är spännande när du läser, låt det vara så. Nu går vi mot jul och jag tänker kasta mig helhjärtat in i romantikens värld och så länge det är bra gestaltat kommer jag att njuta av det och ta det för var det är – en verklighetsflykt!

Recension: Villiers, Karlien de; Meine Mutter war eine schöne Frau; 2006

Meine Mutter war eine schöne FrauJag har återigen besökt Serieteket i Kulturbiblioteket och hittat en fantastisk bok på tyska, Meine Mutter war eine schöne Frau av Karlien de Villiers. Titeln betyder Min mamma var en vacker kvinna och är översatt till tyska från afrikaans. Mig veterligen finns den inte tillgänglig på engelska, men väl på franska och spanska om man hellre läser det än tyska.

Karla är född 1975 i Sydafrika och hon är uppvuxen i en dysfunktionell familj, som blev än mer dysfunktion eller först föräldrarnas skilsmässa och sedan moders cancer. Tiden för uppväxten var mitt under apartheid och i alla fall mamman var oerhört rasistisk. Karla och hennes syster fick ständigt höra att svarta och vita var olika varandra och inte menade att leva sida vid sida.

Jag blev oerhört berörd av boken och illustrationerna. De två flickorna som hade en så hemsk uppväxt och vi vet sedan i första kapitlet att det fått ödesdigra konsekvenser för systern. Det är inte svårt att först hur deras barndom kunde leda till misär. Ingen av föräldrarna verkar särskilt intresserade av att ta hand om sina barn, men modern tar i alla fall ett visst ansvar för deras uppfostran.

Det var också intressant att läsa om apartheid från ett barns synvinkel. Den enda som egentligen sätter sig emot systemet i Karlas närhet är styvmodern, som på många andra sätt är en hemsk människa. Hon får med andra ord inga vidare förebilder. Ändå har det gått bra för Karla och hon har fått goda värderingar och skildrar rasismen och det fruktansvärda systemet i Sydafrika på ett bra och fattbart sätt.

Jag kan inte låta bli att tänka några varv kring titeln på boken. Det var av teckningarna att döma en mycket vacker kvinna som var Karlas mamma. Hon var kanske vacker, men inga vackra åsikter om varken barnuppfostran eller politik och medmänsklighet. Det känns som att titeln är vald just utifrån detta, så att det blir fokus på det som egentligen inte är viktigt.