Recension: Tuti, Ilaria; Blommor över helvetet; 2018

Blommor över helvetetJag behövde något lättsmält (för mig är det feelgood eller deckare) att lyssna på och när jag läste om den italienska författare Ilaria Tuti, blev jag nyfiken. Jag började med Blommor över helvetet som är den första boken i serien om den 60-åriga kommissarien Teresa Battaglia. Boken gavs ut på svenska 2020 på Bazar förlag.

Teresa Battaglia får inte bara ett mord på halsen, utan ven en ny irriterande kollega samt ett överhängande kroppsligt hot hon inte vågar sätta namn på. En man blir mördad och moder är arrangerat på ett skrämmande sätt med många symboler. Battaglia har svårt att få bilden av mördaren och kan inte bestämma sig för om han är rationell eller agerar i affekt. När en kvinna hittas svårt skadad och förmodligen utsatt för samma gärningsman, börjar Battaglia hitta ett samband. Ett gäng barn som alla på något sätt verkar fara illa hemma, har kopplingar till offren.

Att utspelar sig i den lilla bergsbyn Travení, som inte har gjort upp med sitt förflutna. I Travení talas både tyska och italienska och och ligger nära Österrike. Vi får i boken en berättelse som går tillbaka 40 år i tiden och morden kopplas samman med något som hände på en sluten klinik. Det handlar om att göra upp med sin historia och stå för det goda så att liv kan sparas. Boken utspelar sig i skogarna i italienska alperna och det är en passande deckarmiljö.

Jag tyckte mycket om Blommor över helvetet, men deckare var inte vad jag ville ha just nu så det gick lite trögt. Jag kommer absolut att spara Ilaria Tutis andra bok om Teresa Battaglia till ett tillfälle då jag är gladare och vill ha mer svårmod och mindre romantik. Det bästa med boken var att det var mer som en thriller än en deckargåta och att det var så fina miljöer från norra Italien.

Deppigheten att coronaisolieringen bara fortsätter

Utslängd julgran

Utslängd julgran. Januari 2021.

Det var länge sedan jag coronagnällde här. Nu är det januari, vi har glidit in i oxveckorna. Allt tar mycket längre tid och januari känns som att den har åtta veckor. Samtidigt är det mycket som ska dras igång just nu och i och med de många veckorna i januari är deadlines i februari låååååångt fram i tiden. Ett litet förnuft säger dock att det inte är så många veckor på riktigt. Det är dags för ytterligare ett gnällinlägg för att jag ska få skriva av mig lite.

Julen är över, men jag längtar inte tillbaka. Den energikick jag brukar få efter ledigheten, är numer bara en lång grå massa. Jag känner mig som den utslängda julgranen, som ligger där den ligger oavsett sol eller snö. Jag kommer ingen vart, jag går bara runt kvarteret för att lämna mitt barn på förskolan och sen går jag hem igen.

Igår fick jag en rejäl dipp. Satt med brännande tårar bakom ögonlocken, utan någon omedelbar anledning. Maken kom upp och frågade vad jag såg fram emot och jag svarade “inget”. Det är så det känns. Inget kul finns i sikte. Inga utekvällar, inga restaurangbesök, inga mingel och inga resor. Bara samma, samma, samma. Enda mänskliga kontakten utanför familjen är med folket på Ica samt förskolepersonalen.

Jag känner mig bortskämd när jag gnäller, för här sitter jag i ett stort hus och har en familj. Jag har ju till och med en man som är hemma med mig på dagarna och kan hålla om mig när det känns som jobbigast. Eller skämta med mig, så jag skrattar istället för att låta tårarna tränga fram. Samtidigt är detta mitt liv och min sorg. I våras gick vi mot ljusare tider och hopp om sommar och sol. Nu är det långt till våren och sommaren. Innan dess ska vi igenom minusgrader, lervälling och fruset slask.

Jag träffar fler och fler vänner på zoom över ett glas vin eller en fika. För att överleva. Jag och en vän har pratat om att luncha tillsammans, men det är inte samma sak. Underbart att höra sina vänners röster och se dem på skärmen, men jag vill hålla om dem, ta deras händer när de pratar om jobbiga saker och sitta bredvid och höra precis alla skiftningar i rösterna. Jag vill ha en inflyttningsfest där vi alla kan mingla runt, prata, skratta, dricka och kramas.

Någon frågade i höstas om jag pallar ett år till av restriktioner. Svaret var då, liksom nu, nej. Jag gör banne mig inte det. Nu härdar jag ut, dag för dag, vecka för vecka. Orkar inte ha ett längre perspektiv än en vecka fram, när gäller isoleringen. Det enda som håller mig ifrån att boka en resa i sommar, är att jag inte vill riskera tvingas åka iväg till en plats där hela familjen måste ha munskydd dygnet runt och vara försiktiga och hålla rejäla avstånd. Om saker inte är bättre i Europa då, stannar jag hemma. Jag skulle behöva drömmen om resan, men inte ens den får jag.

Jag hoppas på en bättre dag idag. Det jobbiga går i vågor. Försöker gå runt på politiksnack med maken, barngos samt schlager och netflix, men det är inte som vanligt. För mig helt obetydliga saker som en ny säsong av en serie jag gillar, får helt plötsligt en enorm betydelse. Jag vill inte läsa om krig och elände och den fantastiska bok om upptrappningen till folkmordet i Rwanda, tar lång tid att läsa. En rätt dålig film, känns helt plötsligt som fantastiskt rolig och bra bara för att skådepelarna är snygga och de hånglar. Jag känner inte igen mig själv.

Det blev en bra kväll igår med Familjen Bridgerton på TV och sedan en liten lässtund i sängen. Jag hoppas på en bättre dag idag, men vädret hjälper mig inte precis. This too shall pass, men frågan är bara när.

Vad jag är sugen på i vårens bokutgivning

Vårkatalogen 2021

Jag har i vanlig ordning läst vårkatalogen från Sveriges bokhandel, satt hundöron och kryssat för. Jag tänkte skriva om några intressanta titlar som jag ser fram emot att läsa i vår. Det finns såklart många, många fler jag kommer att bli sugen på, men det här är ett axplock. Efter att ha läst vad andra recenserat eller vill läsa, kommer jag få mer tips och idéer. Vad är det man säger? Så många böcker, så lite tid. Bäst i vår är i vilket fall att Sofi Oksanen kommer med en ny bok på svenska!

Januari

Anna Tell – Norr om Beirut (Wahlström och Widstrand): Jag har läst Anna Tell förut och gillar hennes deckare. Det är spännande med någon som har erfarenhet från krigszoner.

Sara Omar – Skuggdansaren (Polaris): Om jag orkar ska jag läsa den här, som är en fristående fortsättning på Dödstvätterskan.

Februari

Sofi Oksanen – Hundparken (Albert Bonniers): ÄNTLIGEN! Behöver inte skriva så mycket mer.

Helena Dahlgren – Ellens val x 2 (Lovereads): Jag känner Helena och tycker att det är roligt att hon nu ska ge ut två böcker för vuxna. Spännande!

Eva-Karin Gyllenberg – Svenska kvinnliga pionjärer (Ordalaget): En bok om kvinnor vi ej bör glömma. Det är alltid lika trevligt med sådana böcker och antologier.

Ann-Heléne Laestadius – Stöld (Romanus & Selling): Jag har älskar Laestadius böcker för ungdomar och det är hennes första roman för vuxna. Ser mycket fram emot den och förhoppningsvis plockar vi upp den i någon av mina bokcirklar.

Mars

Anna-Lena Laurén – Sammetsdiktaturen (Norstedts): Jag gillar Anna-Lena Laurén och tar dagligen del av henne tweets. En bok om Ryssland av någon som kan, ska bli mycket spännande att läsa.

Britt-Marie Mattsson – Kvinnorna byggde välfärden (Piratförlaget): Ytterligare en bok om kvinnorna som byggde Sverige. Jag gissar att den kommer ut lagom till 8 mars.

April

Caitlin Moran – Mer än en kvinna (Albert Bonniers): Caitlin Moran är alltid Caitlin Moran!

Sara Lövestam – Ljudet av fötter Piratförlaget

Kicki Sehlstedt – Bara ett offer (Bazar): Jag har gillat hennes andra deckare, så jag ser frma emot att läsa denna när den kommer ut!

Trude Teige – Mormor dansade i regent (Bazar): Jag vill läsa mer skandinaviskt och Det här är en norsk bok om tre generationer kvinnor.

Riad Sattouf – Framtidens arab 4 (Cobolt & Kartago): Ja! Jag läste de tre första i våras och blev helt såld. Ska bli kul att läsa även den här.

Kim Tuy – Em (Sekwa): En till äntligen! Älskar Kim Thúy och ser mycket fram emot denna.

Juni

Denise Rudberg – Er tredje man (Bookmark): Tredje delen i serien Kontrahenterna, som jag verkligen gillar. Ser fram emot försättningen!

Omläsning av You had me at hello av Mhairi McFarlane

You had me at hello

Jag ville ha romantik, som jag skrev om igår, och tänkte att endast det bästa är gott nog. Så jag gick ner till mitt numer välorganiserade bibliotek och hittade You had me at hello av Mhairi McFarlane. Ingen kan skriva romantisk feelgood som Mhariri McFarlane och You had me at hello är hennes bästa. Det finns svärta i alla hennes böcker, som kanske inte är mest framträdande i den här, men som gör att det känns som mer än bara romantik.

Det bästa var att boken håller. Ibland kan böcker man blåst upp i minnet, göra en besviken vid en omläsning. Men så var inte fallet med You had me at hello. Rachels och Bens kärlekshistoria var precis lika bra och kittlande, som jag minns den. Efter att ha benat ut ut lite vad som är bra och dåligt i romantiska berättelser så kan jag säga att McFarlane är bra på gestaltning. Vi känner kemin mellan huvudpersonerna, hon berättar inte bara om den.

Det finns som sagt en svärta i alla McFarlanes böcker. I den här är den inte lika framträdande, men vi förstår att Rachel varit i ett förhållande i 13 år, som verkligen inte var bra för henne. Den osäkerhet som hon bland annat fått genom sitt ex gjort att hon aldrig vågat öppna upp och ta sig ur förhållandet. Det är egentligen oerhört sorgligt och ger en bra dimension till den övriga historien.

Rachel är inte perfekt, inte heller helt hopplös. Ben är visserligen snygg och tämligen rik, men inte heller han känns som en övermänniska. De är två sympatiska personer, som delar humor, har goda värderingar och som vill samma saker. Det är deras humor som gör att det byggs upp en spänning mellan dem.

Det här var precis vad jag behövde just nu. Jag hoppas att jag nu kan gå vidare till lite mer varierad litteratur och inte bara suktar över romantiska historier där folk får varandra.

Vad är bra och var är mindre bra romantik i kulturen?

Strand i solnedgång

I jul har jag frossat i romantik på TV. Det har varit Hjem till jul, Über Weihnachten, Virgin River och Emily in Paris. Jag blev hest fast i kärleken i Virgin River att jag ville stanna i den romantiska bubblan länge, men boken den bygger på var tyvärr inte samma fullträff som serien. Jag skrev om det häromdagen och vi diskuterade vidare i sociala medier. Jag har ett stort behov av romantik i kulturen kust nu, men bra sådan. Och den är inte så lätt att hitta.

I TV-serier kan man läsa attraktion och romantik med blickar och gester som vi kan se och ord behöver inte yttras. I litteraturen är det svårare. Det är nog därför jag hellre ser romantiska filmer och serier, än läser romance. Lite sämre litteratur på det romantiska området känns ofta lite väl mallade. Det ska vara ett visst antal sexscener i boken och dessa ska variera. I feelgodromaner är sex inte lika framträdande, men där kan vissa författare go bananas på förvecklingar som inte känns trovärdiga. Oftast handlar det om förhastade slutsatser, som ingen någonsin skulle få för sig att dra.

Jag har tidigare skrivit inlägg om vad jag gillar och inte gillar med deckare. I det här inlägget listar jag vad jag inte gillar och vad jag gillar i feelgoodromaner. Håll till godo och diskutera gärna vad jag har glömt eller vad som är fel.

Dåligt i romantiska böcker och filmer

1. För mycket fokus på utseende: Jag vill inte ha stringtrosor, tvättbrädor eller skämt om stora fötter. I en TV-serie eller film vill i alla fall jag (och jag är nog inte ensam) ha snygga skådespelare, men snyggheten ligger för mig inte bara i hur personen ser ut. Rollkaraktären spelar en minst lika stor roll. En vacker skådespelare kan jag uppfatta som ful i en film där hen är elak eller fånig. Därför är hur personen agerar lika viktigt på film som i en bok.

2. Objektifiering: Gränsar till punt 1, men lite skillnad. Att en man refererar till kvinnan han ska få som “blondinen” är att flytta fokus från den individ han är förälskad i, till ett sexobjekt. Känns oerhört dåtid, men förekommer i hyfsat nya romantiska böcker. Kan förekomma i mindre uppenbara former, men där kvinnan reduceras till “snygging” eller “pangbrud”. Objektifiering av män känns inte heller så trevligt. Jag vill inte att han ska heta “hunken” eller liknande när kvinnan pratar om honom.

3. Varierande sexscener: “Han detonerade i henne” – tyvärr ett autentiskt exempel från en av Sveriges mest lästa romance-författare. Om det känns som att orden har tagit slut för ytterligare en sexscen, kanske det är bäst att låta det stanna där?

4. Klyschor: Ögon att drunkna i och läppar röda som rosor är sådant som är uttjatat och absolut inte får finnas i moderna feelgoodromaner. Illusionen bryts och jag har ingen lust att läsa vidare.

5. Missförstånd: För att dra ut på intrigen faller många författare för frestelsen att huvudkaraktärerna missförstår varandra, gärna i långa kedjor. Samma sak gäller när personerna inte pratar med varandra. En sådan kedja kan börja med att X säger något som Y missförstår. Y drar för att hen inte vågar fråga. X missförstår varför Y dragit. Ingen ringer en andra, ingen kollar sociala medier och trots enorm kärlek för varandra dröjer det länge innan de kan träffas igen och bekänna sin kärlek. Detta är en typisk osannolik kedja som jag inte köper som intrig. Missförstånd kan funka, men måste behandlas med försiktighet.

6. För många vändningar: Liknande missförstånden ovan, kan författaren trassla in sig i för många vändningar. Ibland går det så långt att det känns olustigt att personerna tillslut förlåter varandra för de förvecklingar som skett. Det måste alltid vara trovärdiga vändningar, som går att förlåta även i verkliga livet. Jag vill inte bli lämnad kvar med en känsla av att det som hänt egentligen är oförlåtligt.

7. Historisk inkorrekthet: Detta gäller inte bara historisk romance, men är såklart extra viktigt när man förlägger kärlekshistorien till dåtid att det känns historiskt korrekt. Det får inte vara alltför många 2020-ralsvärderingar 1870 eller på medeltiden, för då känns det som att det är en modern roman. Även i nutid spelar detta roll, då man inte kan skriva en bok som utspelar sig idag och där huvudpersonen som är 30isch inte har en smartphone. Tiden har också gått ut för att beskriva folk som flyttar till obygden utan telefontäckning, även om sådana ställen såklart finns. Det kan  funka i deckare som utspelar sig på öde platser, men inte i en historia om livet i en småstad.

8. Olyckliga slut: Vad är det ens??? David Nicholls, I’m looking at you!

Vad som bör finnas i en bra romantisk bok eller film

1 Jämställdhet: Det måste finnas en ömsesidig respekt mellan huvudpersonerna och vi måste kommit långt från riddaren som ska rädda den hjälplösa kvinnan. Hon måste vara självständig eller så får handlingen gå ut på att hon blir det. Mannen får inte vara dominerande eller på något sätt inte respektfull mot kvinnor.

2. Gestaltning: Vi behöver inte skrivas på näsan. Det går att gestalta attraktion. Den finaste gestaltningen av attraktion i en bok, torr jag är i You had me at hello av Mhairi McFarlane där huvudpersonen blir försvarad av mannen i fråga när hon utsätts för sexism. Jag har själv försökt mig på att skriva en romantisk följetång här på bloggen och tyckte att detta var det i särklass svåraste. Det är så lätt att skriva “hon såg på honom och blev alldeles knäsvag”, betydligt svårare  – och bättre – om du genom texten förstår att hon blev knäsvag utan att det skrivs.

3. Bra dialog: Dialog är viktigt, men få såklart inte överdrivas. Det måste finnas en tydlig samhörighet mellan huvudpersonerna som märks när de pratar med varandra och den här punkten kommer oss osökt in på nästa.

4. Humor: Huvudpersonerna måste ha en gemensam humor eller jargong som gör att jag känner att de verkligen klickar. Här är det lättare på film då blickar och leenden finns med, men det går även att beskriva det väl i böcker.

5. Mänsklighet: Karaktärerna måste vara mänskliga med fel och briser och förmåga att begå misstag, precis som alla andra. Rika, snygga och framgångsrika måste alltid kompenseras med mindre bra egenskaper så att det inte blir för övertydligt. Och ärligt talat, huvudpersonerna måste inte alltid vara rika, snygga och framgångsrika.

TV-serien Björnstad efter en bok av Fredrik Backman

Björnstad

Fredrik Backmans bok Björnstad har filmatiserats och visas på HBO. Jag har sent omsider sett klart serien och är glad att jag gjorde det. Det är alltid lite svårt för mig att se serier där jag läst böckerna, tex så har jag bara sett ett avsnitt av Störst av allt (måste genast åtgärdas!).

I jul såg jag många TV-serier, vilket är lite ovanligt för att vara mig. Jag brukar mer surfa än glo på TV, men nu har även jag funnit in i seriernas underbara värld. Jag ser vissa med min make, men många själv. Björnstad såg jag själv, eftersom maken inte var särskilt intresserad. Det räcker med en serie där jag liksom drar med honom genom varje avsnitt och den kvoten är fylld av Min fantastiska väninna.

Björnstad handlar om en hockeylag på en liten ort och där den nya tränaren motarbetas. När hans dotter anmäler lagets bästa spelare för våldtäkt, blir stämningen i den lilla byn minst sagt spänd. Det här är huvuddragen i handlingen och det som även är med i serien. I boken finns många fler personer och bihistorier med, men så måste det också få vara.

Jag tyckte om serien och den följde boken väl. Det som gjorde att det tog ett tag för mig att se klart den var att den var så mörk. Fredrik Backman är ju känd för att vara mer feelgood, även om han ofta blandar in jobbiga saker. I serien hade de tagit fasta på det mörka och gjort det till en feelbad-serie. Det var inte fel, men jag tyckte att det blev lite tungt.

När det gäller skådespelarinsatserna tycker jag att de överlag var bra. Jag gillade Miriam Ingrid som Maya och även också Ulf Stenberg som tränaren och pappan Peter. Jag tycker att Ulf fångade Peter från boken mycket väl. Sedan gillar jag att ungdomarna pratar dialekt, vilket gör att det känns mer genuint. Jag fick en bra känsla för gruppdynamik och tonårsproblem när jag såg serien, vilket stämde bra överens med boken.

Det är roligt att det görs svenska serier och Björnstad kan jag verkligen rekommendera. Jag tror inte att man behöver ha läst boken för att se serien, men för din egen skull tycker jag att du ska läsa boken först. Den är väl värd det!

Veckans kulturfråga: Ovanliga litteraturländer

Världskarta

Linda på Enligt O har varje vecka en kulturfråga på sin blog och nu i veckan frågade hon om ovanliga litteraturländer, alltså länder som inte är Sverige, Storbritannien och USA och undrade vilka länder vi gärna läser från utanför denna bekvämlighetszon. Nu är mitt svar kanske inte vad jag verkligen läser, utan hur jag ser på mig själv som en världsläsare (jag måste skriva detta, då min statistik faktiskt är offentlig).

Jag försöker läsa mycket litteratur från Norden, eftersom det alltid har varit ett intresseområde för mig. Böcker på danska och norska. Enklare deckare att lyssna på från Norge, Danmark eller Island. Finlandssvensk litteratur. Klassiska favoriter såsom Lise Nørgaard och Märta Tikkanen. Har finns massor av spännande saker!

Jag är också germanofil och försöker läsa från Tyskland och Österrike. Jag försöker nog mer än läser tyvärr, eftersom jag hoppas att kunna läsa på originalspråk och sen tryter orken.

Utanför Europa läser jag mycket från Asien och Afrika. Nigeria är ett land med många nya författare, som jag gärna läser. Förra året hade jag en utmaning till mig själv att läsa mer från Sydafrika och jag läste hela nio böcker därifrån. I Asien hade jag en viss koncentration till Kina samt Sydostasien förra året. Jag läste från Singapore, Malaysia och Indonesien och det är ett spännande hörn! Mycket feelgood, vilket är roligt.

Jag ska läsa från 40 olika länder 2021, är det tänkt. Ge mig gärna tips på bra världslitteratur från dina favoritländer!

Månadens feminist: Kaya Ålander

Kaya Ålander

Kort fakta

  • Född 1946 i Malmö.
  • Var medlem i det feministiska proggbandet Röda bönor på 70-talet.
  • Fortfarande verksam musiker samt  kyrkopolitiker (v).

Kaya Ålanders feministiska gärning

Kaya Ålander var en av nio medlemmar i det feministiska proggbandet Röda bönor. Bandet bildades 1973 i Lund och hade allt som allt 13 medlemmar under tiden fram till 1982, då bandet upplöstes. Röda bönor var Sveriges första tjejband och bestod enbart av tjejer, med ett undantag på deras första platta. Kaya Ålander var sångare, men spelade även bas, gitarr och mandolin.

Det var när Kaya var student i Lund som hon fann sina vänner i Röda bönor. Musiken har alltid funnits i hennes liv och finns där fortfarande. Ålandet är idag utbildad fritidspedagog, men har även en fil kand i bland annat nordiska språk och litteraturhistoria. Sedan har hon gått en musiklinje på Birkagårdens folkhögskola i Stockholm.

Röda bönor släppte tre plattor och några av deras mest kända låtar är en parodiversion på Oh Carol, Diskoteksjakt, Sången om sexualmyterna, Det ska bli slut på rumban och Nu har vi tröttnat. Bandet upplöstes 1982, men har efter det då och då återförenats för olika spelning.

Kaya Åhlander la inte musiken på hyllan när Rada bönor upplöstes. Hon gav ut en soloplatta och har senare samarbetat med Jan Hammarlund. Hon har även sjungit i band kopplade till den svenska FNL-rörelsen. Hon gör fortfarande musik och tornerar varje sommar.

Tidningen Feministiskt perspektiv träffade Kaya Ålander efter en spelning 2011 och då berättade hon att hon inte längre kallar sig feminist, men att hon ÄR en feminist:

– Jag kallar mig inte för feminist idag, men skulle någon annan få sätta etikett på mig så skulle den lyda feminist. Jag lever och lär som en feminist men jag tänker inte på mig själv i termer längre. Jag ser mig inte som någon -ist över huvud taget. Jag anser att det är väldigt viktigt att reagera på varje förtryck. Akta sig för att normalisera. Den kampen tror jag pågår resten av livet. Men kampen börjar alltid med en själv.

Under flera mandatperioder har Ålander varit aktiv kyrkopolitiker och representerat vänsterpartiet i kyrkomötet. Hon lyckades också bli viral i våras när DN intervjuade henne och frågade om hon hade bunkrat inför den kommande pandemin.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Ett inlägg delat av Dyngbaggen (@dyngbaggegalan)

Kaya Ålander och jag

Jag har ingen som helst relation till Kaya Ålander, men en man som följt min blogg länge, tyckte att Röda bönor borde vara soundtrack till min blogg. Jag älskar progg och 70-talet så varför inte? Och Kaya Ålander verkar sannerligen vara en rolig figur.

Månadens feminist 2020

Mrs America

Jag började med månadens feminist 2019 för att att standardisera mina berättelser om feminister. Det har funkat bra och den 15:e varje månad ska det komma en ny feminist. Jag försöker varje år blanda och ge bland gammalt och nytt och geografiskt och allt vad man skulle kunna komma på. I år blev det stort fokus på USA eftersom jag såg den fantastiska TV-serien Mrs America. Sedan var det även val och den fantastiska feministen och förebilden Ruth Bader Ginsburg, avled.

Imorgon kommer 2021 års första feminist och nedan ser ni vilka jag skrev om 2020. Jag skrev om två feminister i månaden under sommaren för att få med alla spännande kvinnor från Mrs America.

2020 års feminister

Januari: Shiori Itō, född 1990, Japan

Februari: Gerd Brantenberg, född 1941, Norge

Mars: Stina Wirsén, född 1968, Sverige

April: Deborah Feldman, född 1986, USA

Maj: Agatha Barbara, född 1923, Malta

Mrs America-sommar juni-augusti

Gloria Steinem, född 1934

Shirley Chisholm, född 1924

Betty Friedan, född 1931

Jill Ruckelshaus, född 1937

Bella Abzug, född 1920

September: Adela Zamudio, född 1854, Bolivia

Oktober: Ruth Bader Ginsburg, född 1933, USA

November: Kamala Harris, född 1964, USA

December: Eileen Chang, född 1920, Kina/USA

Recension: Carr, Robyn; När solen går upp; 2007

När solen går uppRobyn Carr är hon som skrivit böckerna som TV-serien Virgin River bygger på. När solen går upp är den första boken, den om kärlekshistorien mellan Jack och Mel, som är den centrala i serien. Jag såg serien och blev fast. Den var precis vad jag behövde just nu, men serier som ska få en fortsättning gör mig ofta otillfredsställd och eftersom jag inte vill vänta ett år på säsong tre, bestämde jag mig för att läsa boken.  Den här recensionen är mer en jämförelse med TV-serien och varning för spoilers från stycke tre och framåt om du inte sett säsong ett och två! I Sverige ges Robyn Carr ut på Harlequin förlag.

Mel är en specialistsjuksköterska och barnmorska som kommer till det lilla samhället Virgin River från Los Angeles för att fly och hjälpa den till åren komna läkaren med hans praktik. Hon är sedan snart ett år änka och står inte ut med allas medlidsamma blickar. Livet i Virgin River ska bli den flykt hon längtat efter. Allt blir inte som hon tänkt sig, för det är inte alls så mysigt som hon förbeställt sig och läkaren vill inte veta av henne. En övergiven bebis gör att hon väljer att stanna mer än ett dygn och det snälla och trygga bartendern och den före detta marinsoldaten Jack, gör att hon blir kvar.

TV-serien är lite omgjord, men de störde mig inte alls när jag läste boken. Såklart är boken fylld med fler människor och serien har mer vändningar och intriger. Det är som det ska vara. Bokserien verkar vara en stafett mellan olika kärlekspar i bygden och är inte en mängd böcker om just Mel och Jack. Historien om Paige och Preacher får således vänta till bok nummer två. Några andra stora skillnader är att Hope har en betydligt mindre roll i boken och hon har inte något förflutet eller framtid med Doc (inte än i alla fall). Charmaine blir inte gravid och har en ytterst liten roll, om än lika svartsjuk som i serien. Mels make Mark, dog inte på samma sätt i boken och Mel har inte fött något barn som dött.

Den största skillnaden för mig när jag läste boken, var trots allt inte de ytliga skillnaderna. Jag tyckte att författaren Robyn Carrs version av kärleksparet var lite väl stereotypt och fullt med trötta klichéer som välhängda män och stringtrosor över välformade häckar. Det som jag älskade med TV-serien, att Jack var så otroligt känslosam och brydde sig om Mels inre, finns i boken också, men jag kände det inte på samma sätt som i serien. Mot slutet av serien finns det en enormt känslosam scen som verkligen ramar in allt som var bra med kärlekshistorien. I boken är det mer fokus på sex och njutningsfulla orgasmer.

Seriens skapare Sue Tenney har berättat varför det tar så lång tid för Mel och Jack att ha sex, när sex är en så stor del av boken. Hon menar att Mel inte var redo i den första säsongen och att hon skulle få sörja färdigt. Det gav mer fokus på den ömhet och den kärlek som växte fram, vilket jag personligen föredrog. I boken är tyngdpunkten mer på den fysiska attraktionen. Jag tyckte att boken var lite för mycket tantsnusk än den vackra kärlekshistoria som serien visar upp.

Bäst i boken var att slippa Charmaine och det tröttsamma triangeldramat. Andra säsongen var lite haltande just på grund av den och det ska bli oerhört intressant att se hur de löser barnens ankomst i säsong tre. Det bästa med boken var fler vänner, som gör att jag litar mer på att Mel kommer att trivas i Virgin River. Det återstår att se om jag läser Där livet väntar och därmed få bokversionen av Paige och Preachers historia.  Det är väl inte omöjligt, för När solen går upp var oerhört lättläst, men inget jag precis längtar efter nu.