Recension: Dahlgren, Helena; Darling; 2024

DarlingHelena Dahlgren är en före detta bokbloggare som jag lärt känna på olika bokbloggarträffar genom åren. Sedan hon blev författare jag inte läst allt hon skrivit, mest för att en del inte varit min genre. Darling är en romantisk historia byggd på verkliga personer, Prins Bertil och Prinsessan Lilian, och det tyckte jag läst mycket intressant. Boken är utgiven på Lovereads och på Storytel inläst av Julia Dufvenius.

1943 träffas Lilian och prins Bertil. Lilian är gift, men hennes man är ute i kriget och de ses sällan. Det växer först fram en vänskap mellan Lilian och Prins Bertil, som senare utvecklas till kärlek. Samtidigt är London under ständig fara och människor runtomkring dem dör i kriget. När det äntligen är över kommer nästa fas i livet, då ska Lilian anpassa sig till sitt gamla liv igen, det med sin make. Klarar hon av det? Och vad händer med Prins Bertil, kan han leva utan sin Lilian?

Darling var en mycket fin bok om en inte helt enkel kärleksrelation. Jag vet att Helena Dahlgren gjort research och att de speciella händelser som är med i boken, stämmer överens med vad som skett i verkligheten. Vad Prins Bertil och Lilian har sagt till varandra privat, kan hon förstås inte veta någonting om, men hon skriver trovärdigt och jag får en känsla av att det kan ha varit precis på det sättet.

Det går en trend i att skriva historiska deckare, för att man vill komma ifrån sociala medier och DNA-analyser. Det här en en kärlekshistoria i förgången tid och det är också en viss spänning i det av ungefär samma anledning som i deckare. Kärleksparet kan inte ha ständig sms-kontakt och när något oförutsett händer, fördröjs händelseförloppet automatiskt eftersom det inte går att meddela sig hursomhelst. Jag gillar det.

Nu när jag har läst den här ser jag mycket fram emot att det är just Helena Dahlgren som ska avsluta Ellens val.

Kultursvep: Förbjudna böcker i tidningen NU

Förbjudna böcker

Förbjudna böcker på Dawit Isaak-biblioteket i Malmö. Foto: Christina Glassel för NU.

I veckan har jag gjort flera kulturnedslag på andra platser, men tänkte fokusera på att NU kom i tryckt format och jag skrev en lång artikel om förbjudna böcker. Förra veckan var det Banned Book Week i Sverige och det är en vecka att uppmärksamma böcker som någon stans för förbjudna eller någon vill förbjuda dem.

Läget i USA

Mycket handlar om den trend i USA som just nu finns att för att förbjuda böcker på skolbibliotek, som man anser är olämpliga för barn på ett eller annat sätt. Skolbibliotekarien Tricina Strong-Beebe från New Jersey i USA var på bokmässan och jag fick en kort pratstund med henne om situationen. Två av frågorna och svaren från artikeln:

Hur ser situationen ut med förbjudna böcker i New Jersey?
– Vi har vissa problem, men tursamt nog har vi förordningar som skyddar vårt material och vi tillåts vara inkluderande. Vi har en ”frihet att läsa”-lag på gång som vi hoppas kommer att gå igenom. Den kommer att innebära skydd mot förbjudande av böcker och också skydda bibliotekarier från trakasserier och se till att det finns rutiner på plats när något händer, sa Tricina Strong-Beebe till mig.

Var i USA är det som värst?
– Det finns några riktigt extrema lagar som förbjuder en bibliotekarie att tipsa om litteratur som anses olämpligt. I Idaho finns det ett lagförslag som går ut på att inget olämpligt får ges till barn under 18 år. På många bibliotek förstår man inte ens vad det är. Det finns ett folkbibliotek som inte tillåter barn under 18 att vistas där i rädsla av att de i så fall skulle få tillgång till fel material.

Dawit Isaakbiblioteket i Malmö

Jag pratade med Jens Zingmark på Dawit Isaakbiblioteket i Malmö och förutom att han berättade mycket om bibliotekets verksamhet och vilka böcker man kan hitta där, kom vi in på vilka böcker det är som förbjuds, eller pratas om att förbjudas i den fria världen. Från artikeln:

I USA är det mycket om homosexualitet som varit i ropet att förbjuda och censurera och de flesta i Sverige håller nog med om att det är dumt att sortera ut det. Här har istället debatten handlat om rasistiska stereotyper, vilket nog betydligt fler anser vara problematiskt.

– Ja, det är ju inte den lättaste frågan i världen. Men om man tittar på till exempel debatten kring ”Lilla Hjärtat” av Stina Wirsén och ”Tintin i Kongo” så var problemet att väldigt många bibliotek i princip över en natt, reviderade tidigare beslut om att ha boken i samlingen. Man antingen gallrade ut den eller placerade den på magasin.

– Vi har en bibliotekslag som säger att biblioteken ska verka för fri åsiktsbildning och förarbetena till lagen säger att biblioteken ska ha ett brett utbud och att man ska ha en neutral inställning till medierna som finns i samlingen. Jag kan förstå att man som förälder känner sig obekväm med att låna ”Lilla hjärtat” till sitt barn, men det är upp till föräldern att ta det beslutet och inte biblioteken i sig.

– Om det senare visar sig att det inte finns någon efterfrågan på en bok, då får man ju gallra den på de grunderna snarare än på värderingsgrunder.

Förbjuda böcker är ett sluttande plan

Det är såklart lättare att förfasas över förbud när det kommer till böcker med innehåll man själv håller med om, såsom ungdomsböcker med hbtq-tema. Det är svårare att försvara böcker som Tintin i Kongo och Mustafas kiosk, som är en annan bok vi pratar om i texten (googla den så får du se varför den är problematisk). Det här ville jag få fram i mina olika texter om förbjudna böcker.

Jag inledde med att berätta om ett avsnitt av Dr Quinn, som jag såg om för något år sedan. Det är få svåra ämnen som inte finns gestaltade i den TV-serier. I det aktuella avsnittet ärver Dr Quinn böcker av sin far och öppnar ett bibliotek. Ganska snabbt går pastorn i bräschen för att kontrollera vad folk läser, efter att ha hört om omoraliska böcker, såsom Faust som säljer sin själ till djävulen. Samtidigt måste den pryda Dr Quinn själv fundera över hur man ska göra med böcker med tydliga skildringar om sex, ett ämne hon själv inte anser att man bör skriva om. De fria ordet finner i programmet. Kanske borde det visas igen i USA?

Recension: Haratischwili, Nino; Det åttonde livet; 2014

Det åttonde livetJag läser helst inte tegelstenar. Det åttonde livet – Till Brilka av Nino Haratischwili är nästan 1200 sidor lång. Efter att ha hört mycket gott om den tänkte jag att den skulle få bli en följeslagare i sommar. Jag kom dock aldrig in i den då så det blev istället en följeslagare under hösten. Boken är utgiven på svenska på It-lit förlag och jag köpte den på en bokrea för några år sedan. Boken är översatt från tyskan av Ebba Högström.

Tiblisi runt förra sekelskiftet. En chokladtillverkare ordnar ett gott liv till sig och sin familj. Med sin första fru får han dottern Stasia och med sin andra dottern Christine. Han har fler döttrar, men ingen son. Det är Stasia och Christine som kommer att förvalta de hemliga chokladrecepten. Men först kommer första världskriget och att driva privat verksamhet i kommunismens Sovjetunionen blir inte så lätt. När Stalin tar över är det slut med att leva ett borgerligt liv på sin förmögenhet. Några årtionden får de dock behålla sitt hus.

Berättelsen går vidare till Stasias barn, Kostja och Kitty. Kostja gör karriär inom den sovjetiska militären. Kitty lever med en man som vill att de ska fly tillsammans och bo i Wien. Det är här historien börjar hetta till. Vi kommer fram till andra världskriget och terrorn kryper närmare familjen. Kostjas arbete kommer också att splittra den något, dock aldrig helt.

Kostja är Brilkas mammas morfar och berättelsen är skriven av Kostjas barnbarn, Niza, Brilkas moster. För Brilka berättar Niza hela historien från chokladtillverkaren fram till där de är nu, när Brilka är 12 år och har flytt till Wien. Den historien får vi serverad i inledningen och sedan nystas den långa historien upp på 1145 sidor.

Jag hade lite svårt att komma in i berättelsen de första 100-200 sidorna, men jag hade folk som hejade på mig och jag gav inte upp. Så fort vi kommer fram till 30-talet och får Kostjas och Kittys perspektiv, blir det riktigt spännande. Hela boken är en resa från det som var före, under och efter Sovjetunionens sammanbrott, långt bort från Moskva. Det är inte varje dag jag läser något från Georgien, så detta var både en fantastisk litteraturupplevelse och en upplevelse av något jag inte läst så mycket om tidigare.

Jag har hur mycket som helt att säga om den här boken. Jag tycker att du ska läsa den, för som det står på omslaget ”Vem behöver ett storslaget epos om det röda århundradet? Du. – New York Times”. Det är lite mycket folk i början och det kan kännas lite övermäktigt. Mitt råd där är bara att hålla koll på Sopio och Thekla. Den sistnämnda hade jag inte stå stor koll på och det irriterade mig genom boken. En annan sak är att du måste göra dig beredd på att bli oerhört sugen på choklad.

Jag har svårt att se att någon bok kommer att slå Det åttonde livet som 2024 års bästa bok som jag läst.

Berömda och glömda idrottskvinnor: Nicole Mangas

Nicole Mangas i Copa 71

Nicole Mangas i Copa 71 på SVT play.

Frankrike var också ett av de lag som var med i Copa 71, det andra inofficiella världsmästerskapet för damer, som jag skrivit om förut. Nicole Mangas är med i filmen och berättar om sin resa. Hon säger bland annat att hon grät av stolthet när hon hörde Marseljäsen spelas på den stora stadion.

Nicole Mangas föddes 1950 i det lilla samhället Wassy i Champagne i Frankrike. Hennes föräldrar gick på fotboll varje helg och Nicole älskade att spela, även om hon visste att det inte var normalt för en kvinna. Hon berättar i filmen att Frankrike fortfarande var en manssamhälle vid den tiden och sedan visas ett klipp där en man säger i TV att det är förligt för kvinnor att spela eftersom de har bröst. Nicole Mangas reaktion på det är att himla med ögonen och demonstrativt vifta bort det.

I universitetsstaden Reims bildades ett fotbollslag för tjejer av en slump. Det var en journalist som tyckte att det var en bra idé att sätta ihop ett lag och låta kvinnorna spela, berättar Nicole Mangas i filmen. Det var främst män som kom och tittade, många för att se kvinnors ben och andra för att skrika glåpord att de skulle tillbaka till spisen. I några klipp i filmen visas olika män som uttalar sig om kvinnors spelande antingen som ett skämt eller som en erotisk kuriositet.

Nicole Mangas flyttade till Reims för att studera och för att spela fotboll. Efter VM fortsatte hon spela i Reims fram till 1973 och efter det blev hon proffs i Italien fram till 1977. I filmen ler Nicole sitt bredaste leende när hon säger att fotboll är livets skola och att hon inte vet vad mer hon kan säga. Det märks att hon älskar och alltid har älskat fotboll.

Embed from Getty Images

Utmaningar 2024: Omläsning

Shelfie maj 2021

Jag skulle läsa om tre favoriter under året och startade starkt med Elefantens öga av Inger Alfvén och The color purple av Alice Walker. Sedan fastnade jag lite och tänkte länge att jag skulle läsa om Stekta gröna tomater av Fannie Flagg, men den spar jag till nästa omläsningsrunda. Det blev istället flera genomlyssningar på Mhairi McFarlanes böcker inför släppet av nya boken på svenska, Snälla bli min igen.

Elefantens öga tjänade verkligen sitt syfte. Jag minns den som den bästa boken jag hade läst när jag gick på gymnasiet och sedan dess har jag inte läst den. Det är klart att jag läst mer nu och att den inte forfarande är nummer ett, men det var en mycket, mycket bra bok. Det som jag då minns att jag tyckte var sega delar i boken, tyckte jag nu var mycket spännande och jag hade dessutom möjlighet att läsa in mer mellan raderna. Det var en oroligt fin upplevelse av en gammal favoritbok.

The color purple, eller Purpurfärgen på svenska, ville jag läsa för att språket och huvudpersonens språkutveckling spelar en stor roll i boken, och därför viktig att läsa på originalspråk. På högstadiet läste jag den på svenska. Omläsningen var inte lika fantastisk som Elefantens öga, även om den såklart var bra. Jag upptäckte att det var otroligt mycket jag inte mindes från den, så jag är ändå glad för omläsning.

Det kanske inte borde räknas i en omläsningsutmaning att lyssna igenom en feelgoodförfattaren nästan hela utgivning, men det var ändå en upplevelse. De första böckerna av Mhairi McFarlane har jag inte läst sedan dess och det var spännande att få dem i en kontext där jag skaffat mig lite mer erfarenhet av feelgood. Måste säga att de står sig väldigt väl. You had me at hello är en stor favorit, men tror ände att Det kommer aldrig att vara över för mig, är bättre. Det jag tycker om med McFarlane är att hon tillåter karaktärer ha fel, ganska stora sådana ibland, och missförstånden som gör att ett par hålls isär alltid är noga uttänkta och inget man måste ”köpa” för att komma vidare.

Recension: Lagerqvist, Camilla; Det hemliga sällskapet; 2024

Det hemliga sällskapetJag såg via bokmässans programkatalog att det skulle vara ett seminarium om att skriva historiska deckare. Där upptäckte jag Camilla Lagerqvists Det hemliga sällskapet och Anna Laestadius Larssons Kärlekens bakgata. Jag läste den sistnämnda först och sedan tog jag mig an Det hemliga sällskapet. Boken är utgiven på Bazar och på Storytel inläst av Katarina Ewerlöf.

Det är 20-tal och Ester Tillman har precis blivit änka.  Det innebär att hon är fri från sin hemska make. Vi förstår senare att hon gift sig med honom i all hast efter att Ester gett upp hoppet om att hitta hennes försvunna far i livet. I äktenskapet var hon mer eller mindre inlåst, men nu tar hon upp detektivdrömmarna och går i sin fars fotspår. Fadern var polis. En man faller från en balkong och Ester tror inte att han fallit av egen kraft. Hon bestämmer sig för att nysta i det. På sin väg finner hon pappans kontakt Jakob, som blir mer än en kompanjon.

Det hemliga sällskapet var en historisk deckare och den har helt klart potential. Det gick dock alldeles för fort i den här första boken och det behöver exempelvis inte hånglas direkt efter att man och kvinna har träffats för att vi ska förstå att kärlek kan uppstå. Det kan gott få ta lite tid i en serie. Dessutom tar det nog lite längre tid än några dagar att komma över en hemsk make.

Det fanns lite andra udda figurer i boken som en polsk fattig kvinna och en transflicka, som båda flyttar in hos Ester. En grund för mysighet, men det hela blir dock inte lika bra utfört. När jag skulle skriva om boken en vecka senare än jag läst ut den, kom jag knappt ihåg någonting om själva deckarhistorien. Det är inte ett så bra tecken.

Grattis till Nobelpriset, Han Kang!

Han Kang på bokmässan 2019

Han Kang på bokmässan 2019.

Han Kang får Nobelpriset i litteratur 2024. Både här på bloggen nämner jag Han Kang och på Kulturkollo är jag lite mer explicit och pekar ut Han Kang som den kanske troligaste kandidaten. Gissat rätt i år igen? Jo, det kan man väl nästan säga, va?

Han Kang är den första asiatiska kvinnan att få nobelpriset och den första någonsin från Sydkorea. Mycket roligt att akademin ville se bortanför Europa i år. Dessutom är hon ung, född 1970 och även om flera i SVT:s studio tyckte att det var för ungt är det roligt om det inte alltid går till någon som inte kan vara med på Nobelbanketten av ålderdomsskäl.

Mitt första möte med Han Kang var Levande och döda om massakern på studenter i Kwangju 1980. Det var en otroligt obehaglig bok. Sen läste jag Vegetarianen och det var också oerhört obehaglig, men på ett annat sätt. Träffade en kollega som tyckte mycket om Han Kang som sa ungefär ”hon kan konststycket att efter en bok om en massaker skriva en ÄNNU mer obehaglig bok om att vara vegetarian”. Så mitt i prick att jag inte har glömt det efter alla dessa år (det hade han när jag messade honom och berättade att jag burit med mig detta citat).

Han Kang

Han Kang. Foto Ccmontgom – Eget arbete, CC BY-SA 3.0

När jag kollar igenom vad som gett ut av Han Kang på svenska så inser jag, trots att hon inte varit en storfavorit från början, att jag läst allt som kommit ut av henne på svenska. Bäst tycker jag hennes prosalyriska verk Den vita boken. Den är ganska annorlunda mot det jag hade läst tidigare och jag tror att hennes författarskap är bredare än det vi svenskar har fått ta del av.

Jag har mött Han Kang på bokmässan 2019 och det var otroligt roligt när jag skulle söka upp salen. Det var kö hur långt som helst, man såg inte slutet. Jag tyckte att det var lite märkligt. Jag tyckte att det var stort att hon var där, men att SÅ många tyckte att det var SÅ fantastiskt hade jag inte alls räknat med.

Tillslut stannar jag någonstans och bara frågar närmsta person i kön ”ursäkta, men vem köar dig för att se?”. Kvinnan log sitt allra bredaste leende och ögonen glittrade när hon svarade ”prinsessan Madeleine”. Jag passerade hela kön och insåg att det bara var att gå in till salen där Han Kang skulle vara. Salen bredvid, skulle nog bli full innan kvinnan med de glittrande ögonen kommit in.

Läs om de verk som finns på svenska

Kang, Han, Vegetarianen; 2007

Kang, Han; ur Jag lägger kvällen i lådan; 2013

Kang, Han; Levande och döda; 2014

Kang, Han; Den vita boken; 2016

Kang, Han; Jag tar inte farväl; 2021

Vem får nobelpriset i litteratur 2024?

Han Kang på bokmässan 2019

Han Kang på bokmässan 2019

Klockan 13 idag smäller det, nobelpriset i litteratur 2024 presenteras! Efter att ha gissat rätt 2015 att det skulle gå till Svetlana Aleksijevitj från Belarus, har jag insett att jag aldrig kommer att lyckas med det igen. Jag kommer istället lyfta fram några som borde få det, men som av olika anledningar nog inte kommer att få det ändå. Jag har skrivit om dessa fyra idag på Kulturkollo.

Min favorit är i år som många andra år kroatiskan Dubravka Ugresic. har du inte läst Den ovillkorliga kaputulationens museum så gör det genast. Hon är inte helt lättillgänglig, men jag tycker att hon är helt fantastisk. men det blir nog ingen europé i år.

En annan het kandidat är Hanna Krall från Polen. Hon har skrivit faktatexter, likt Svetlana Aleksijevitj, men också en fantastisk roman, Den inneboende. I och med att Olga Tokaczuk nyligen fick nobelpriset det är väl chanserna för henne minimala, tyvärr.

Sedan vågar kanske akademin inte ge priset till en ryska? Om jag trodde att de vågar hade annars Ljudmila Ulitskaja varit ett hett tips.

Jamaica Kincaid är en annan favorit, som varken är europé eller kommer från ett land som nyligen fått det. Om man inte räknar henne som amerikan förstås. Hon är född på Antigua och det var ju ett tag sedan någon från Karibien fick det.

Men om man ska gå efter någon slags kvoteringstänk om kvinna och ickeéurope och dessutom fantastisk så kanske det skulle kunna skrälla till och bli Han Kang imorgon? Jag tror inte det, men det vore otroligt roligt!

Recension: Laestadius Larsson, Anna; Kärlekens bakgata; 2024

Kärlekens bakgataDet har blivit populärt att skriva deckarhistorier i historisk miljö med kvinnor och kvinnors rättigheter i centrum. Anna Laestadius Larssons bok Kärlekens bakgata är en av dem. Den är utgiven på Piratförlaget och jag lyssnade på den på Storytel uppläst av Angela Kovacs.

Ellen driver en juridikbyrå för kvinnor. Hon har läst juridik i Uppsala, men inte tagit examen. Byrån kan hon driva för att mormodern är förmögen. När boken börjar fåt hon veta att förmögenheten är slut och att hon därför bör gifta sig, innan deras obestånd nått andra. Men Ellen vill inte gifta sig eftersom hon inte vill bli av med sitt oberoende, så hon kämpar på.

När den fattiga flickan Rakel försöker stjäla Ellens cykel, påbörjar de ett samarbete som tar dem in i farliga miljöer bland stockholms prostituerade. De stöter också på detektivpolisen Johan, som växt upp i en sådan miljö. Det verkar som om några går runt och mördar prostituerade, men det ser ut som självmord och inom polisen vill ingen ta tag i det, förutom Johan. Hans, Ellens och Rakels vägar korsas igen.

Jag tyckte om Kärlekens bakgata, men det finns saker att förfina till nästa del. Det var lite för många lösa trådar på slutet och då menar jag inte sådant som kan komma senare, utan mer saker som bara slutade utan att så att säga få ett slut. Det märks att det är skrivet för att vara en serie och jag hade nog fångats mer om det var lite mer utförligt både gällande karaktärer och intrig. Det var ändå trevlig läsning och jag kommer förmodligen att läsa vidare när del två kommer.

Berömda och glömda idrottskvinnor: Alicia Vargas

Alicia Vargas

Alicia Vargas i intervju från Youtube.

Här kommer nästa inlägg i serien om fotbollskvinnorna från Copa 71, det andra inofficiella världsmästerskapet i fotboll för damer. Alicia Vargas, ”La Pelé”, var en av det absolut bästa spelarna vid den tidpunkten. Hon var inte med i programmet, men nämndes flera gånger. Alicia Vargas har utsetts till världens tredje bästa kvinnliga spelare genom tiderna av Concacaf, Nordamerikas motsvarighet till Uefa.

Likt flera av de andra spelarna i Copa 71, spelade hon som barn på gatorna i Mexiko. Hon föddes 1954 och var 16 år när hon spelade sitt första världsmästerskap i Italien 1970. Där kom Mexiko trea och hon erbjöds efter turneringen att spela för Real Torino, men tackade nej. Efter det andra världsmästerskapet på hemmaplan, som ni som läst min serie vet vanns av Danmark, kom Mexiko tvåa. Alicia Vargas blev återigen erbjuden att spela professionell fotboll i Turin, men tackade nej.

Alicia Vargas var en fantastisk fotbollsspelare och gjorde många mål. Hon fick smeknamnet ”La Pelé” efter Brasiliens stora stjärna vid den här tiden. Pelé spelade sitt sista världsmästerskap i Mexiko 1970 och inom damfotbollen var Alicia Vargas minst lika imponerande. Istället för att få betalt för att spela, vilket Alicia Vargas inte fick i sitt hemland, utbildade hon sig till tränare och jobbade på Azcapotzalco sporthall i Mexiko City i 28 år.

Embed from Getty Images

Det mexikanska lagert i Copa 71.