Recension: Erpenbeck, Jenny; Kairos; 2021

KairosJenny Erpenbecks bok Kairos vann det internationella bookerpiset 2024 och eftersom jag snart åker till Tyskland passade jag på att läsa den. Jenny Erpenbeck är född i Östberlin 1967 och det är just till fd Östtyskland som jag ska resa. Jag tycker dessutom om böcker som utspelar sig i DDR och därför tänkte jag att boken skulle passa mig. Utgiven på Albert Bonniers förlag 2022.

Det är några år före murens fall i Östberlin och 19-åriga Katharina förälskar sig i den 34 år äldre kulturmannen  Hans. Han lämnar inte sin fru, utan hon får leva på de stunder han kan avvara. Passionen är stark, men relationen är oerhört ojämställd. Ingen av Katharinas vänner eller familj förstår eller tycker om förhållandet. Hans blir vid något tillfälle utslängd hemifrån, men han har aldrig någon önskan att skilja sig, även om han då och då låter påskina att så är fallet.

Jag har egentligen oerhört svårt för den här typen av berättelser. Jag blir för irriterad på huvudpersonen. Men i Kairos är det så bra skrivet att jag klarar av att fortsätta trots att Hans beter sig som en jättebebis och Katharina låter honom hållas år efter år. När boken startar vet vi att Hans är död och vi förstår att det kommer att ta slut. Dock sker det något senare än förr.

Karios är en fantastisk roman på många sätt och jag tyckte mycket om att få läsa om brytpunkten mellan före och efter murens fall och hur det påverkade både Katharina och Hans. Fortfarande är det jobbigt att läsa om dödsdömda förhållanden där den ena så uppenbart utnyttjar den andra. Jag säger bara kassettbanden, läs boken och förfäras över kassettbanden!

Recension: Krall, Hanna; Den inneboende; 1982

Den inneboendeJag skulle lösa polsk litteratur inför vår resa, men han int göra så mycket research. Hanna Kralls Den inneboende fanns på Storytel och det är en roman, lite mer fiktiv än Vit Maria som jag tidigare läst av henne, så det lät spännande. Hanna Krall är en person som ofta nämns i samband med nobelpriset och jag var oerhört imponerad av Vit Maria. Den inneboende är utgiven på Ersatz 2019.

Hanna Krall gömde sig hos bättre bemedlade under andra världskriget och kunde på så sätt undkomma förintelsen. I Den inneboende är berättelsens jag-person en vit kvinna i Warszawas bättre kvarter och hon minns den inneboende. Hon som aldrig fick gå ut eller visa sig vid fönstret. Boken utspelar sig inte bara under andra världskriget, utan i fler parallella tider. Bland annat spelar den 13 december 1981 en stor roll. Det var det datumet som den polska regimen slog tillbaka mot fackföreningen Solidarność.

Jag tyckte mycket om Den inneboende, även om jag bitvis kanske inte helt förstod den. Det är ett fantastiskt porträtt på hur judar behandlades både före och efter andra världskriget och inte minst under kommunismen. Det är också en porträtt av Polen och hur det var att leva där under kalla kriget. Det är en mångbottnad roman som jag absolut rekommenderar. Inläsningen av Nathalie Czarnecki på Storytel var också mycket bra. Det märktes att hon kunde uttala de polska namnen, vilket var ett enormt plus i kanten.

Recension: Holt, Anne; Mandelaeffekten; 2020

MandelaeffektenJag har tidigare läst mycket av Anne Holt och har kommit att tycka om den säregna karaktären Selma Falck. Mandelaeffekten är den tredje boken som Selma, som är privatdetektiv och megakändis i Norge, det fiktiva Norge alltså. Böckerna ges på svenska ut på Piratförlaget.

Selma Falck blir skjuten på en uteservering i centrala Oslo. Hennes vän, som även stortingsledamot, dör av sina skottskador. Vem var egentligen målet? När Selma Falck återvänder hem upptäcker hon att han har fått en stalker som kan ta sig in i lägenheten och hon byter lås. Hon vill för allt i världen inte att hennes dotter ska få veta något om det hemska som händer henne, för då kommer hon att förvägra henne träffa barnbarnet.

Mandelaeffekten är att man tror sig minnas något som aldrig inträffat. Det kommer av att det på åttiotalet fanns människor som var övertygade om att Nelson Mandela var död. Jag har själv varit med om det. Jag var övertygad om att Matthew Perry och Luke Perry var bröder och att jag läst det. Mandelaeffekten har, som titeln avslöjar, en stor del av den här boken.

Det handlar om barn och vårnadstvister och om hur man upplever förhållandet till sitt barn. Det handlar om barnens bästa och att Norge är väldens bästa land ur ett barnperspektiv. Det är också stora krafter som ser till att upprätthålla fasaden till varje pris. Som vanligt i Anne Holts deckare är det politik på hög nivå och stora konspirationer, som jag egentligen inte är förtjust i. Jag tycker ändå om hennes deckare och Selma Falk är en spännande bekantskap.

Kulturkollo: Just nu i juli 2024

Just nu

Första lördagen i juli och dags för just nu med Kulturkollo. Jag inser att min semesterutmaning i år behöver snabbas på lite eftersom vi faktiskt åker om mindre än en vecka. Tiden har bara rusat iväg den här sommaren och jag har alltid känns att jag ligger steget efter. Förhoppningsvis blir det bättre när vi sitter på planet till Polen och jag äntligen har semester.

Just nu läser jag Kairos av Jenny Erpenbeck som tysk bok inför resan till Tyskland och Polen. Jag fortsätter också med tegelstenen Det åttonde livet av georgiska Nino Haratischwili, som jag kommer att läsa hela sommaren. Jag ser också fram emot att börja läsa alla småobskyra böckerna jag klickat hem på Amazon från EU:s kandidatländer. Jag började med Rand: Brid av montenegrinska Ilija Đurović. Det är en tysk utgåva av hans poesi som även är på montenegrinska. Lite utmanande att läsa på Kindle där man inte får raka linjer om när tyskan börjar och montenegrinskan slutar (misstänker att den fysiska utgåvan har montenegrinska på ena sidan och tyska på den andra på ett uppslag).

Just nu lyssnar jag på Hanna Kralls Den inneboende. Jag fastnade i den direkt, fast jag oftast bara lyssnar på deckare och feelgood. Hanna Krall har jag läst förut och hon är en fantastisk polsk författare.

Just nu tittar jag på fotbolls-EM och surar över att Tyskland åkt ut.

Just nu längtar jag efter semester. Fortfarande ingen semester, men nu ser jag ljuset i tunneln. På fredag åker vi vill Polen och då startar min semester.

Just nu njuter jag av att vara på Landsort. Trots blåst och kall luft är det skönt att vara här.

Recension: Oksanen, Sofi; I samma flod; 2024

I samma flodJag skrev en recension av I samma flod av Sofi Oksanen i NU i veckan. Boken har undertiteln Putins krig mot kvinnorna, vilket också var min rubrik på recensionen. Det här är en omarbetat version av den texten som går att läsa i sin helhet här. Boken är utgiven på Albert Bonniers förlag.

Sofi Oksanen ser sig själv som en postkolonial författare och hon frågar sig varför västvärlden inte uppmärksammat Rysslands kolonisation när man gjort upp med sin egen. Hon frågar sig hur många folkomflyttningar, deportationer och erövringskrig som behövs för att vi ska se det de håller på med som kolonialism.

Detta hänger ihop med att västvärlden – och Putin själv – var oerhört förvånade när kriget inte var över på ett par dagar. Sofi Oksanen menar att hade vi förstått Ukrainas historia, hade vi också förstått deras motstånd och vilken kraft det har. Det är många som trott på Rysslands bild de velat sätta att Ukraina och Ryssland dela historia. Det är inte hela sanningen. Det finns en unik ukrainsk historia, och som vi alla har fått se, en ukrainsk nationalkänsla.

Sofi Oksanen skriver också om andra minoriteter i Sovjetunionen, främst som sin egen – den estniska. Estniska unga män skickades för att kriga i Afghanistan och det var – precis som nu – för att Ryssland helst inte vill ta av sina egna unga män i krig.  Det är samma nu i Ukraina, bara det att det inte är ester, utan andra minoritetsfolk från delar av Ryssland som förmodligen aldrig sett Moskva eller S:t Petersburg. Unga män i Ryssland har i alla tider skickas till krig de inte har en aning om varför de förs och som de inte har något som helst att göra med. De är helt enkelt bara kanonmat.

I samma flod är även en feministisk analys av Putins krig. Han använder sig av feminismen för att vända sina egna kvinnor emot västvärldens frihet. Feminismen är roten till allt ont. Hans egen befolkning är så hjärntvättad att till och med kvinnorna tycker att det är ok att våldta ukrainska kvinnor, bara makarna använder kondom. Detta enligt avlyssnade telefonsamtal mellan ryska soldater och deras nära och kära.

En stor strategi för Ryssland är att trollfabriker försöker splittra den feministiska rörelsen i väst. Sofi Oksanen ägnar ett kapitel åt detta och åt att förklara att det inte är en tillfällighet att kvinnor inom politik och samhällsdebatt hotas och förföljs.

Jag tyckte att I samma flod var oerhört bra och besvikelsen över att Sofi Oksanens senaste bok inte var en roman, gick snabbt över. Det är inte precis någon feelgood-läsning, så det är inte en bok man läser ut i ett nafs. Jag kände att varje kapitel behövde eftertanke och varje fruktansvärt fakta behövde tas in och bearbetas. I samma flod är årets bästa bok för mig, Sofi Oksanen visar att hon även kan skriva fackböcker.

Recension: Rudberg, Denise; Femte kollusionen; 2024

Femte kollusionenDenise Rudbergs serie Kontrahenterna är en stor favorit hos mig. Det är bra, lättläst och spännande. Femte kollusionen är den femte delen och jag läste den under midsommarhelgen. Jag ansträngde mig för att inte läsa ut den på en dag, men det blev två dagar. Boken är utgiven på Norstedts.

Det är vinter 1941 och Signe har fått ta hand om sin systerson som blivit föräldralös. Eriks närvaro i hemmet har enormt negativ inverkan på Svartström, som Signe har ett kärleksförhållande med. Svartström börjar supa och kommer hem sent och kräks. Signe fattar då beslutet att lämna honom och hitta något eget. Elisabeth ger sig ut på ett farligt uppdrag i de värmländska skogarna tillsammans med sin bror för att rädda några norska motståndsmän. Iris har fått problem med barnens skola, för att Josef har judiskt påbrå. Samtidigt får sonen Jan träffa sin biologiska farmor och farfar.

Det enda jag egentligen har emot Konstrahenterna-böckerna är att de går för fort. De behandlar en mycket kort tid och sedan är det över snabbare än man hinner blinka. Men bra är det och roligt är det att läsa. Jag tyckte att det var bra att allt inte gled på i samma hjulspår med Svartström och Signe, utan att det blev lite konflikt där. Jag gillar dem som par, men Svartström behöver bli lite mer modern för att han ska vara värdig Signe.

Som sagt, det dåliga med bokserien är att det går alldeles för fort och att det tar alldeles för lång tid att vänta på nästa bok. Signes nya boende vittnar om att det kommer att bli ännu mer feminism och att klara sig själv (det är redan det i hög utsträckning, men nu kommer det även att inkludera Signe) som kvinna, i kommande bok och det ser jag fram emot!

Berömda och glömda idrottskvinnor: Martina Navratilova

Martina Navratilova

Idag startar Wimbledon i  tennis, Det var längesedan jag följde tennis och mitt intresse dalade i takt med att Stefan Edbergs framgångar gjorde detsamma. När jag var barn var Wimbledon en högtidsstund varje sommar. Eftersom det är OS i år kommer ni att få läsa om berömda och glömda OS-kvinnor och när jag gjorde research för det kom jag på att tennisstjärnor ofta inte finns med. Tennis kom ju med relativt nyligen på OS-schemat.

Martina Navratilova får starta den här försmaken till sommarens OS-kvinnor. Hon är en av de absolut största inom tennisen och var den som nästan alltid vann när jag var som mest tennisintresserad. Hon är född i Tjeckoslovakien och tävlade för sitt födelseland fram till 1981 då hon blev amerikansk medborgare. Hon är en av de tennisspelare, män inkluderat, som vunnit mest prispengar genom alla tider.

I början av sin karriär var det den amerikanska tennisspelaren Chris Evert som var hennes främsta konkurrent. De spelade även dubbel tillsammans flera gånger. Mot slutet av karriären var det tyskan Steffi Graf som var den hon oftast slogs mot. Martina Navratilova har vunnit alla de stora grand slam-turneringarna flera gånger, men aldrig tagit en äkta grand slam, dvs vunnit alla fyra samma år.

Martina Navratilova var tidigt ute och berättade att hon var bisexuell, för att sedan komma ut som homosexuell på 80-talet. Att hon var öppet homosexuell, ofta med sin partner med på turneringar, var tämligen vanligt vid den tiden och var något som fick stor uppmärksamhet. Idag när det inte är lika iögonfallande, är den före detta tennisstjärnan fortfarande engagerad för homosexuellas rättigheter. Hon har dock hamnat i blåsväder hos transrörelsen då hon tagit ställning mot att transkvinnor ska få tävla i tennis på lika villkor som ciskvinnor.

Idag bor Martin Navratilova i Miami tillsammans med sin fru sedan 2015, den före detta skönhetsmissen  Julia Lemigova.

 

Åland, 80-årskalas och jobbstress – junisummering 2024

Åland

Jag och min ursprungsfamilj på Kastelholms slott på Åland. Juni 2024.

Juni kändes för en gångs skull som en lång månad. Jag hann med så mycket. Först började månaden med en Kulturkollo-helg i Uppsala med val och valvaka direkt när jag kom hem. En resa till Åland för att fira min pappa jubilaren, var det andra roliga. Sedan ordnade vi en stor fest för honom och strax därefter var det midsommar. Veckan som jag numer kallar varma veckan, för att den varje år verkar vara årets varmaste vecka, följde med massa åtagande rent jobbmässigt.

Den uppmärksamme har sett att vi redan varit på Åland i år och bakgrunden är den att min svärfar blev så avundsjuk på att vi planerade en reda till Åland att han ville haka på. Vi hittade inget prisvärt hotell först och ställde in planerna. Då blev svärfar otålig och föreslog att vi skulle ta en natt i Mariehamn på sportlovet. Strax efter att vi varit där hittade jag ett bra hotell och Ålandplanerna var på igen.

Ålandsresan var fantastiskt trevlig och trots lite ostadigt väder hade vi oerhört tur. Två dagar med sol och en dag med mulet och uppehåll. Vi såg mycket trevliga saker och barnen fick leka och vi vuxna hänga. Nästa år ska vi hälsa på brorsan och hans familj i Kroatien på sommaren, där de har ett stort hus med svägerskans familj.

Efter Åland och åttioårsfest och efter det var det midsommar och det hann vi knappt med att planera för, men det blev bra ändå. Midsommar var fint, men resten av midsommarhelgen var det dåligt väder, så det blev ingen kanonhelg på Landsort. Den här veckan har varit varm och tryckande och jag och maken har haft massor att göra på jobbet. Samtidigt har sonen har gått på code camp och dottern har fått följa med mig, bland annat på en tur i norra skärgården för att intervjua ett äldre par (mer om det senare, det var oerhört intressant!).

Min läsning

Läsningen var katastrofal i maj och första halva av juni, men under midsommarhelgen började jag styra upp den. Nu känns det mycket bättre inför semestern och jag är mer pepp på mina utmaningar.

Läsa jorden runt: Jag ska läsa från 40 länder och läste bara från ett nytt land i juni. Skäms en aning, men har som tur var lite på G så att jag kan förbättra statistiken i juli. Land läst i juni:

  • Tyskland

Omläsning: Jag har bestämt mig för att läsa Stekta gröna tomater av Fannie Flagg.

EU-läsning 2.0: Catch the rabbit av Lana Bastašić var en mycket bra bok från Bosnien. Jag har också börjat på mastodontverket Det åttonde livet av Nino Haratischwili från Georgien.

Semesterutmaning Polen och Tyskland: Jag har läst Irmina av Barbara Yelin och håller på med Kairos av prisade Jenny Erpenbeck. Ska även lyssna på Den inneboende av Hanna Krall.

Bokcirkel: Vi har bokcirklat Flickor och institutioner av Daria Serenko från Ryssland. Nästa bok är När vi var fåglar av Ayanna Loyd Banwo från Trinidad och Tobago.

Kultursvep: Sportsommar med NU

Det var längesedan jag skrev ett kultursvep, men det är som de flesta andra år, mycket att göra såhär före semestern. Jag behöver verkligen lugna mig och smälta saker, men jag måste köra på ett tag till. Det är ju bra att jag tycker att det är roligt. Den här sommaren satsar jag på att lajva sportjournalist – mitt drömyrke sedan barnsben. Jag skriver om berömda och glömda idrottskvinnor här på Feministbiblioteket och i NU gör jag längre reportage och intervjuer.

Supporterkultur

Min första artikel handlade om supporterkultur där jag pratade med Josefine Lindén Borgenstrand och Hasse Backman som vigt delar av sina liv till AIK. Jag talade även med Halmstads-supportern Thomas Persson. Även ett par aktiva liberaler, utöver Hasse Backman, fick ge sin syn på sina supporterskap.

Från artiklen:

Vad är det bästa med att vara supporter?
– Supporterskapet för mig är att stötta laget och allt runt matcherna. Allt från ölen innan en match till bortaresorna. Jag har även varit utomlands och följt laget. Det är verkligen häftigt att kunna få åka på resa där fotbollen ingår, säger Josefine Lindén Borgenstrand.

– Att det är en stark gemenskap där alla respekterar varandra för att man håller på samma lag. Vi har haft roligt tillsammans, både på och utanför matcher, säger Hasse Backman.

– Att man får se när det händer på plats, att så att säga känna gräsdoften. Det gör man ju knappt idag när det mesta är konstgräs, men det handlar om att jag vill kunna se det på plats, säger Thomas Persson

– Efteråt vill jag kunna vill kunna fira en seger med laget. Det bästa är när HBK spelar borta och inte är favorit men ändå vinner, att de blir lite av partydödare. Det är roligast mot de stora lagen, för att det händer så sällan, avslutar Thomas Persson.

Läsa hela här.

Sporttvätt

Sport washing, eller sporttvätt – att tvätta sitt rykte med stora sportevenemang och idrottsstjärnor, är ett intressant ämne som sportjournalisten Olof Lundh skrivit mycket om. Jag ringde upp honom för att låta honom utveckla mer vad det handlar om.

Från artikeln:

Olof Lundh vill bredda frågan och tycker att sporttvätt inte är en isolerad företeelse. Så länge Sverige handlar med dessa länder, blir det svårt att motivera varför idrottare ska bojkotta dem. Dessutom har Sverige öppnat en ambassad i Qatar.

– För mig är det, det ultimata hyckleriet. Vi har politiker som var med och öppnade ambassaden, som några år senare säger att vi ska bojkotta VM för att Qatar kränker mänskliga rättigheter. Det är så patetiskt så att jag saknar ord och jag förstår inte hur man kan vara politiker och stå för det.

– Det är samma sak i Tyskland när de protesterar. Deras inrikesminister sitter på läktaren med one love-bindeln* under VM och sen tre dagar senare skriver man det största energiavtal någonsin med Qatar. Vad ska qatarierna tänka? Är de dumma i huvudet i Europa? Ena dagen kritiserar de oss för fotboll, nästa dag vill de ha vår gas. Vi måste ha en rak linje.

Läs hela här.

Damfotboll

Efter supporterartikeln ville jag skriva om något mer inriktat på damfotboll och då fick jag tag på Linköpings FC:s sportchef Mia Eriksson. Hon höll inte med om att damfotboll och herrfotboll var samma sak, hon sa att herrfotboll är rock ’n’ roll och damfotboll pop.

Från artikeln:

Damfotbollen har förändrats mycket över tid. I Sverige hade vi Gunnilse som var en pionjärklubb på 80-talet, där spelarna alla bodde i samma by. Sedan dess har sporten kommersialiserats och ett lag är inte längre några kvinnor som råkar bo på samma ställe och gilla fotboll, utan det ser mer ut som på herrsidan där spelare avlönas och säljs mellan klubbar.

– Utvecklingen går väldigt fort fram, men männen har haft ett stort försprång i sin process när det gäller utvecklingen av sporten. Det handlar också om jämställdhet. En flicka och en pojke som börjar spela fotboll har inte samma förutsättningar när det kommer till träningsfaciliteter, träningstider och bra coacher.

Läs hela här.

Recension: Serenko, Daria; Flickor och institutioner; 2021

Flickor och institutionerDaria Serenko är en rysk oppositionell som nu bor i exil i Tiblisi. Hon skrev Flickor och institutioner 2021 och i början av 2022 satt hon 15 dagar i fängelse, något som hon skriver om i boken Jag önskar mitt hem aska från 2023. Idag hade vi bokcirkel om Flickor och institutioner i jorden runt-cirkeln. Boken är utgiven på Ersatz.

Flickor som jobbar på in institutioner är som en grå massa som alla måste följa de byråkratiska reglerna. De skärskådas som personer och får inte sväva ut i sina privatliv. Ett vinglas i sociala medier eller en bild i bara bh kan ge varningar och andra former av straff. Mycket känns Sovjetunionen, men boken utspelar sig i nutid, strax före Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.

Jag tycker att boken var rolig och varm, trots det distanserade innehållet. Vi var alla rörande överens i bokcirkeln att det var en bra bok och jag och en till hade läst Jag önskar mitt hem aska och kunde rekommendera den till de andra. Modig var också ett ord som användes av Daria Serenko, som fick fängelse efter att boken kom ut, för något annat hon gjort i sociala medier.

Det roligaste ögonblicket i boken, enligt mig, var när de skulle ordna en utställning och konstnären avled. Det var inte skäl nog att ställa in utställningen och flickorna ombads ringa änkan och meddela det. Kapitlet avslutades med ”herregud, vi ringde änkan”. Epitetet ”flickorna” var ett snyggt stilgrepp som vi diskuterade på träffen. Vi tyckte att det passade in på den anonyma tillvaro de var tänkta att ha på sina institutioner.