mar 24

Jag har fått träffa Kira Rudik

Kira Rudik i Linköping. Foto Fia Björklund.

Kira Rudik i Linköping. Foto Fia Björklund.

Jag är numer journalist på tidningen NU och förra helgen fick jag göra något som både var oerhört svårt och mycket spännande, jag fick träffa den liberala ukrainska parlamentarikern Kira Rudik. När jag fick veta att ”kiraincongress” skulle till Liberalernas riksmöte blev jag oerhört glad och också lite starstrucked. Tyvärr spelade jag cool och professionell journalist och bad inte om en selfie. Man lär väl sig med tiden antar jag.

Det som var så fascinerande och som gör att jag beundrar Kira Rudik än mer än vad jag gjorde innan, var hennes resväg till Linköping. Och inte bara Linköping, varje helg är hon någon annanstans i världen. Hon flyger från Warszawa och dit tar det normalt 6 timmar med bil från Kyiv. Nu när det är den enda vägen (eller en av få, jag har inte full koll) ut ur landet, tar resan 10 rimmar. Hon tar bilen själv och kör i ett svep till Warszawa där hon flyger för att möta politiska ledare i hela den fria världen för att påminna oss om att Ukraina behöver vapen.

I Ukraina pratar man inte om fred, man pratar om seger. Till mig säger Kira Rudik att om Ukraina inte segrar betyder det att den fria världen inte kunde stå emot Putin. Det förstår vem som helst att det skulle få enorma konsekvenser. Vi får inte vara naiva och tro att fredsförhandlingar är bättre än vapen i det här läget. Jag förstod det förstås innan jag träffade henne, men det blev än mer stärkt efteråt.

Några citat jag kommer att bära med mig länge är att ingen lär dig att bli parlamentariker i krig och att varje gång de samlas i parlamentet är det som ett finger till Putin för att de  upprätthåller den demokrati han vill förstöra. För efter varje helg som Kira Rudik reser och påminner oss om att Ukrainas sak är vår, måste hon åka hem igen. Samma väg. Och på måndagen måste hon inställa sig i parlamentet för att det finns en kraft i att de fortfarande samlas och ses fysiskt.

Det här var den bästa och samtidigt svåraste intervjun jag gjort. Jag tror att när jag tänker tillbaka på min karriär som gammal, så kommer detta fortfarande vara ett av de viktigaste samtal jag haft.

Läs hela intervjun här.

Du kan prenumerera på tidningen NU är. 

Kira Rudik i Linköping. Foto Fia Björklund.

Kira Rudik i Linköping. Foto Fia Björklund.

mar 22

Recension: Lust, Ulli; Fashionvictims, Trendverächter; 2008

Fashionvictims TrendverächterJag har läst en bok från Österrike i min EU-läsning och det är en författare jag läst förut, Ulli Lust. Titeln Fashionvictims, Trendverächter betyder ungefär modeslavar och motsatsen till modeslavar, lite typ som hipsters (jag har konsulterat Carina i Hamburg i den här frågan).  Jag har läst boken på tyska och det är en seriebok med serier publicerade mellan 2001 och 2008.

Berlin är ett mecka för hipsters men också för helt vanligt folk. Ulli Lust har tecknat människor i farten och i olika vardagliga situationer. Alla bilder visar Berlin och det går att känna igen sig om man känner staden väl. Jag kände faktiskt igen en bild från ett torg vid Kurfürstendamm där vi var med våra barn förra sommaren.

Berlin av Ulli Lust

Torget som är en lustig blandning av gamla stånd som säljer allsköns kitsch och ett fult köpcenter i bakgrunden.

Det är alltid publikfriande att skämta om hipsters och jag faller självklart för det. Det var speciellt en bild från histerstadsdelen bland alla hipsterstadsdelar Kreuzberg som var riktigt rolig. Den skulle kunna vara från Södermalm i Stockholm, eller i alla fall nästan.

Berlin av Ulli Lust

Betyder ungefär ”Vi förväxlas ofta!” och ”Men vi har olika ögonfärg!” samt ”Queertango – danskurs i Kreuzberg”

Det var roliga serier och roligt att läsa från Berlin. Först tänkte jag att det var synd på en österrikisk bok att läsa om Tyskland, men å andra sidan behövs det nog ett utanförperspektiv för att kunna göra den här typen av skidningar. Jag som varit flera gånger i Berlin och bott i Wien, där Ulli Lust är ifrån, vet att det är enorm skillnad mellan städerna, tyskan till trots. Ulli Lust bor numer i Berlin och hon kallar sin genre för seriejournalistik.

mar 19

Recension: Hedlund, Helena; Precis som Kerstin; 2020

Precis som KerstinJag och Selma har läst vidare Helena Hedlund bokserie om den introverta flickan Kerstin. Precis som Kerstin är den fjärde boken i serien och alla böcker ges ut på Natur och Kultur. Selma har tyckt om de andra böckerna mycket och vi har köpt på oss i princip hela serien. Selma är inte som Kerstin och känner inte alltid igen sig, men tycker ändå att det är bra.

Det lackar mot jul och Kerstin har två önskning, att det ska bli snö och att bebisen inte ska födas på julafton. Hon och Gunnar får en uppdragskalender som de försöker att lösa för att deras önskningar ska gå i uppfyllelse. Samtidigt retas Kerstin av tjejerna i klassen för att hon är kär i Gunnar. För att ingen ska fortsätta tro det, undviker honom, vilket hon bara förlorar på själv. Allt kulminerar med ett pyjamasparty hon inte vill gå på och som hon tillslut rymmer ifrån.

Precis som Kerstin liknar sina föregångare mycket, men här tyckte jag om vinkeln med tjejerna i klassen. Kerstin är ju inte kär i Gunnar, men jag gissar att det hon utsätts för i boken är något som jag antar att många flickor med killkompisar (och killar med tjejkompisar) utsätts för. Boken är också en längtan efter ett syskon, eller kanske mer tankar om vad det ska innebära och vilka förändringar som kommer att ske.

mar 17

Recension: Öhrn, Angelica; Hål i nätet; 2023

Hål i nätetJag har läst Angelica Öhrns tidigare böcker i serien Roslundens BK, som handlar om ungdomar som älskar fotboll. Hål i nätet är den tredje boken i serien. Angelica och jag känner varandra, vilket jag berättar för att jag vill vara transparant. Boken är utgiven på Ordalaget.

I Hål i nätet får vi mäta Emil och Aisha, som tidigare bara varit med som bifigurer. Aisha vill bli fotbollsproffs, men lever under skyddad identitet och vill inte behöva flytta runt mer. Emil tycker inte att detta med fotboll är så jättekul längre, utan vill ha nya utmaningar. Aisha och Emil blir erbjudna att gå en domarutbildning och Aisha blir glad över att få tjäna pengar, medan Emil ser det som en utmaning att få leva ut sina idéer om rättvisa och regler. Båda två ska göra varsina katastrofala matcher.

Hål i nätet handlar om utsatthet och kärleken till fotboll. Den berättelse som drabbade mig mest var Aisha, vars pappa slagit hennes mamma sönder och samman, men som drömmer om frihet som vilken tonåring som helst. Hennes kompis Wilmer, från förra boken, är med på ett hörn även i den här boken. Vi anar att det kanske finns mer än vänskap mellan honom och Aisha.

Jag tyckte mycket om Hål i nätet och undrar om inte det är den bästa boken i serien hittills. Aisha är en trevlig karaktär som jag hoppas att vi får läsa mer om. Det var också en trevlig ny vinkel med domarutbildningar. Det gjorde att det blev fokus på problemet med vuxna som  behandlar de unga domarna på skit, även på matcher för tämligen små barn.

mar 15

Läsa jorden runt: Fallet Meursault av Kamel Daoud från Algeriet

Fallet Meursault

I bokcirkeln Läsa jorden runt har vi på senaste träffen diskuterat två böcker. Den primära boken var Fallet Meursault av Kamel Daoud från Algeriet, utgiven på Tranan. För att förstå den måste man ha läsa Albert Camus Främlingen, vilket alla som deltog hade gjort. Främlingen handlar om en dödsdömd fransman, Meursault, som skjutit ihjäl en arab i Algeriet. Fallet Meursault handlar om den döda mannens bror, som är arg och bitter långt efteråt.

Kolonialismen

Det uppenbara temat i böckerna är kolonialism och synen på det folk som bor i kolonin. Det är helt uppenbart att Meursault inte bryr sig om mannen han har mördat. För honom är han en arab, varken mer eller mindre. I Fallet Meursault får vi följa en man som först tvingas se sin bror reduceras till att vara just arab, men senare ska få se att det spelar roll vem som styr och vem som vinner krig.

Rätt och fel

Vad som är rätt och fel bestäms av dem som har makten, det blir alldeles tydligt i jämförelse av de båda böckerna. Det som bara är en arab i ena boken blir bara en fransman i den andra. Böckerna följer varandra väl, vilket gör det ännu mer tydligt.

Bra idé

Vi var alla överens om att idén med en uppföljare var spännande och bra, men att det kanske inte riktigt höll hela vägen. Det var svårt att få sympati för huvudpersonen i Fallet Meursault och bitterheten gjorde att många av oss hade svårt att ta till oss boken. Som helhet var det ett spännande projekt, men njutfull läsning var det bara Främlingen som levde upp till. (En kommentar från en deltagare som jag skriver under på:  ”Det märktes vem som var nobelpristagare och vem som inte var det”)

Nästa bok

Vi reser till Balkan nästa gång och alla har fått i hemläxa att tipsa om bra böcker från den regionen. Jag och Carina vill läsa från EU, men det är inget måste 🙂

mar 12

Feministbrud på kulturjakt i Lidköping

På sportlovet passade familjen på att besöka mormor och morfar i Lidköping. Det finns ju inte massor att göra när det är vinter och föräldrarna måste jobba. För att barnen skulle få hitta på något åkte vi till Vänermuseet, som jag inte besökt på år och dar. Det hade verkligen utvecklats och blivit ett fint museum över stadens historia och om djur och natur i och runtomkring Vänern.

På muséet finns flera människor, kända och okända, som få berätta en del av stadens historia. Här kommer tre Lidköpingskvinnor som var kända på sin tid.

Mia Lind på Vänermuseet

Mia Lind var modist och drev en hattaffär i Lidköping. Hon levde mellan 1900 och 1991. Hennes karriär som modist började 1925 när hon fick en plats som lärling i Elvira Nilssons modeaffär i Lidköping. På 30-tralet skaffade hon sig sin egen butik på Målaregatan i Lidköping. Att vara egenföretagare som kvinna vid den här tiden var otroligt krävande och oftast hade kvinnorna ingen egen familj. Arbetsdagarna var långa för en modist, som efter att affären stängt på kvällen, måste ägna åtskilliga timmar åt att laga och tillverka nya hattar.

Inga-Maja Jonsdotter på Vänermuseet

Inga-Maja Jonsdotter var tvätterska och levde mellan 1841 och 1915. Hennes man dog i gulsot och då var Inga-Maja tvungen att försörja sig. Då blev hon tvätterska, som inte direkt var ett yrke som var en dans på rosor. Men Inga-Maja var otroligt uppskattad i staden för att hon förvandlade all smuts till skinande rent.

Elsa "Necke" Svensson på Vänermuseet

Elsa ”Necke” Svensson levde mellan 1906 och 1992. Hon har många SM-guld i kula, diskus och spjut. 1928 förväntade sig alla att hon skulle ta medalj i OS, men hennes klubb brydde sig inte om att se till att hon kom med, så hon blev inte ens uttagen. Tävlandes istället för IK Göta i Stockholm blev hon uttagen till OS i Los Angeles fyra år senare, men i sista stund drog de ner på truppen av ekonomiska skäl, och Elsa fick stanna hemma.

mar 10

Recension: Tammer, Enno; Ilon Wikland – ett konstnärsliv; 2017

Ilon Wikland - Ett konstnärslivEnno Tammer är en estnisk journalist som kommit att lära känna illustratören och konstnären Ilon Wikland. Ilon Wikland – ett konstnärsliv är en biografi över henne och den bygger delvis på intervjuer som författaren gjort. Boken får bli Estland i EU-läsningen eftersom Enno Tammer är est och har skrivit boken på estniska. Boken översattes 2020 och gavs ut på Rabén och Sjögren.

Ilon Wikland är född som Ilon Pääbo och bodde sina första 14 år i Estland. Hennes föräldrar var hårt arbetande och hade svårt (eller hade inte lust) att ta hand om sin dotter. Sina första tre år bodde Ilon hos sin mormor i Tartu och efter några år i Tallinn med sina föräldrar, flyttade hon till sin farmor och farfar i Haapsalu. Där bodde hon till hon sattes på en båt till Sverige 1944.

De första åren finns skildrade i flera barnböcker, bland annat Den långa, långa resan. I biografin får vi veta att det förmodligen fanns en orsak till att farmodern satte Ilon på båten till Sverige när hon själv inte kunde följa med. Pappan hade åkt dit. Nu fick Ilon inte bo med sin pappa, utan en faster, men till skillnad från vad vi har sett i Ilons böcker, fanns nog pappan med på ett hörn.

Jag hade tidigare läst mycket in Ilon Wilands barndom, så de andra delarna om hur hon studerade till konstnär i Stockholm och fick försörja sig själv när fastern valt att lämna Sverige, var mer spännande. Även livet som gift och när hon påbörjade samarbetet med Astrid Lindgren. Ilon Wikland är ganska förtegen om sitt privatliv, men vi får veta en del i boken.

Slutligen handlar biografin om Ilons resor tillbaka trill Estland och iordningställandet av ett sagoland i Haapsalu. Hon skänkte alla sina originalteckningar till den estniska staten, då hon ansåg att de gjorde sig bättre på ett museum än i en gammal koffert på en vind.

Boken var oerhört fin och gav en mycket bra bild av vem Ilon Wikland vad och vad som påverkade henne i livet och konstnärskapet. Hon är självklart en person som betytt mycket för mig under min uppväxt. Jag älskade hennes illustrationer i Astrid Lindgrens böcker och det var roligt att få höra historierna bakom alla fantastiska bilder.

Enno Tammer är närvarande i boken, både som kritisk granskare och som Ilons vän. Det märks på sina ställen att boken är skriven från ett estniskt perspektiv för uttryck som ”sin stora fina Volvo” skulle knappast en svensk journalist skriva. Samtidigt är det också tydligt att boken skulle översättas till svenska. Flera oöversättbara uttryck har förklarats redan av författaren. ”Beskriva för en svensk” och liknande skrivelser, finns inskjutna i boken.

mar 08

Kvinnodemonstration 2023: Idag demonstrerar jag med en skylt

Demonstration för abort i Barcelona

Demonstration för abort i Barcelona. Februari 2014.

Jag har i två år demonstrerat virtuellt på 8 mars. I år har jag haft lite mycket att göra eftersom jag nu har en tidning att leverera varje vecka. Men en liten demonstration hinns såklart med. I år kommer jag att sätta allt på en skylt, för jag hinner inte göra fler skyltar.

Jag demonstrerar fortfarande för alla ukrainska kvinnors rätt till fred och frihet.

Jag demonstrerar tyvärr fortfarande för alla kvinnors rätt till fria och säkra aborter.

Jag demonstrerar för lika lön för lika arbete.

Jag demonstrerar för en bättre och mer tillgänglig kvinnosjukvård.

Jag demonstrerar för alla flickors rätt till utbildning, oavsett var i världen man bor.

Vad demonstrerar du för?

2017 års kvinnodemonstration i Washington DC

Euromaidan i Kiev

mar 07

Recension: Drofenik, Lou; Big oak on little mountain; 2021

Big oak on little mountainJag har läst Lou Drofenik förut, och tyckt om henne, så när jag besökte en bokhandel på Malta hösten 2021 var hennes senaste bok Big oak on little mountain ett självklart val. Det finns verkligen inte mycket maltesisk litteratur översatt till svenska, även om originalspråket är engelska (som i fallet med Lou Drofeniks böcker),  så jag var tacksam över att ha den här boken till hand i bokhyllan nu när jag dragit igång i EU-utmaningen.

Big oak on little mountain utspelar sig i några så bergsbyar i Slovenien och tiden är andra världskriget. Det är många personer som slåss i kriget eller på annat sätt faller offer för det. Den enda kopplingen till Malta är en maltesisk präst som förekommer. Vi får följa ett antal personer i ett antal familjer under flera år, bland annat en partisan.

Ärligt talat var det lite för rörigt för mig. Det var för många personer och korta kapitel så det fanns inte så mycket att hänga upp läsningen på. Jag har läst att boken fått mycket bra kritik och jag kan tänka mig om man kommer in i den, att man kan tycka annorlunda om den. För mig var det mest miljöbeskrivningarna från Slovenien som fastnade och även om det här är Malta i EU-utmaningen så var det ändå trevligt att få så fint beskrivna miljöer från ett annat EU-land.

mar 05

Recension: Keyes, Marian; Ett oväntat val; 2022

Ett oväntat valMarian Keyes var en favorit i slutet på 90-talet och början på 00-talet, sedan tappade vi bort varandra. När jag hörde om Ett oväntat val, som bygger på En oväntat semester, blev jag nyfiken. En oväntad semester handlar om Rachel som kommer på behandlingshem. Anledningen till att jag har väntat med läsning är att jag visste att boken skulle handla om ofrivillig barnlöshet, och det ligger lite för nära. Boken är utgiven på Norstedts och jag lyssnade på den på Storytel uppläst av Emma Peters.

Rachel är tillbaka på Irland (från New York, som hon bodde sist vi träffade henne) och jobbar nu på klostret, det behandlingshem hon själv tog in på 25 år tidigare. Vi vet att hon är skild och bär på ett stort trauma kopplat till barn. Hon har en ny pojkvän, men när exmaken Lukes mamma dör och Luke kommer tillbaka till Irland, rörs saker och ting till rejält. Rachels minnen från brytningen med Luke och deras försök att få barn kommer upp. Samtidigt jobbar hon som en fantastisk vårdare på ett behandlingshem. Men att koppla ihop patienternas lögner med sina egna, det klarar inte ens hon.

Ett oväntat val handlar om att göra upp med det förflutna och lära sig av sina egna misstag. Det handlar om att vara missbrukare och att leva med det, varje dag, år ut och år in. Det handlar om ofrivillig barnlöshet och förlust. Det märks att Marian Keyes är insatt både i missbruk och barnlöshet och det är intressant att läsa om båda delarna. Barnlösheten är jobbig för mig, som varit inne i svängen, men inte behövt lära mig att leva med att aldrig få barn. Den är fint beskriven mitt i allt det sorgliga.