I jul har jag frossat i romantik på TV. Det har varit Hjem till jul, Über Weihnachten, Virgin River och Emily in Paris. Jag blev hest fast i kärleken i Virgin River att jag ville stanna i den romantiska bubblan länge, men boken den bygger på var tyvärr inte samma fullträff som serien. Jag skrev om det häromdagen och vi diskuterade vidare i sociala medier. Jag har ett stort behov av romantik i kulturen kust nu, men bra sådan. Och den är inte så lätt att hitta.

I TV-serier kan man läsa attraktion och romantik med blickar och gester som vi kan se och ord behöver inte yttras. I litteraturen är det svårare. Det är nog därför jag hellre ser romantiska filmer och serier, än läser romance. Lite sämre litteratur på det romantiska området känns ofta lite väl mallade. Det ska vara ett visst antal sexscener i boken och dessa ska variera. I feelgodromaner är sex inte lika framträdande, men där kan vissa författare go bananas på förvecklingar som inte känns trovärdiga. Oftast handlar det om förhastade slutsatser, som ingen någonsin skulle få för sig att dra.

Jag har tidigare skrivit inlägg om vad jag gillar och inte gillar med deckare. I det här inlägget listar jag vad jag inte gillar och vad jag gillar i feelgoodromaner. Håll till godo och diskutera gärna vad jag har glömt eller vad som är fel.

Dåligt i romantiska böcker och filmer

1. För mycket fokus på utseende: Jag vill inte ha stringtrosor, tvättbrädor eller skämt om stora fötter. I en TV-serie eller film vill i alla fall jag (och jag är nog inte ensam) ha snygga skådespelare, men snyggheten ligger för mig inte bara i hur personen ser ut. Rollkaraktären spelar en minst lika stor roll. En vacker skådespelare kan jag uppfatta som ful i en film där hen är elak eller fånig. Därför är hur personen agerar lika viktigt på film som i en bok.

2. Objektifiering: Gränsar till punt 1, men lite skillnad. Att en man refererar till kvinnan han ska få som “blondinen” är att flytta fokus från den individ han är förälskad i, till ett sexobjekt. Känns oerhört dåtid, men förekommer i hyfsat nya romantiska böcker. Kan förekomma i mindre uppenbara former, men där kvinnan reduceras till “snygging” eller “pangbrud”. Objektifiering av män känns inte heller så trevligt. Jag vill inte att han ska heta “hunken” eller liknande när kvinnan pratar om honom.

3. Varierande sexscener: “Han detonerade i henne” – tyvärr ett autentiskt exempel från en av Sveriges mest lästa romance-författare. Om det känns som att orden har tagit slut för ytterligare en sexscen, kanske det är bäst att låta det stanna där?

4. Klyschor: Ögon att drunkna i och läppar röda som rosor är sådant som är uttjatat och absolut inte får finnas i moderna feelgoodromaner. Illusionen bryts och jag har ingen lust att läsa vidare.

5. Missförstånd: För att dra ut på intrigen faller många författare för frestelsen att huvudkaraktärerna missförstår varandra, gärna i långa kedjor. Samma sak gäller när personerna inte pratar med varandra. En sådan kedja kan börja med att X säger något som Y missförstår. Y drar för att hen inte vågar fråga. X missförstår varför Y dragit. Ingen ringer en andra, ingen kollar sociala medier och trots enorm kärlek för varandra dröjer det länge innan de kan träffas igen och bekänna sin kärlek. Detta är en typisk osannolik kedja som jag inte köper som intrig. Missförstånd kan funka, men måste behandlas med försiktighet.

6. För många vändningar: Liknande missförstånden ovan, kan författaren trassla in sig i för många vändningar. Ibland går det så långt att det känns olustigt att personerna tillslut förlåter varandra för de förvecklingar som skett. Det måste alltid vara trovärdiga vändningar, som går att förlåta även i verkliga livet. Jag vill inte bli lämnad kvar med en känsla av att det som hänt egentligen är oförlåtligt.

7. Historisk inkorrekthet: Detta gäller inte bara historisk romance, men är såklart extra viktigt när man förlägger kärlekshistorien till dåtid att det känns historiskt korrekt. Det får inte vara alltför många 2020-ralsvärderingar 1870 eller på medeltiden, för då känns det som att det är en modern roman. Även i nutid spelar detta roll, då man inte kan skriva en bok som utspelar sig idag och där huvudpersonen som är 30isch inte har en smartphone. Tiden har också gått ut för att beskriva folk som flyttar till obygden utan telefontäckning, även om sådana ställen såklart finns. Det kan  funka i deckare som utspelar sig på öde platser, men inte i en historia om livet i en småstad.

8. Olyckliga slut: Vad är det ens??? David Nicholls, I’m looking at you!

Vad som bör finnas i en bra romantisk bok eller film

1 Jämställdhet: Det måste finnas en ömsesidig respekt mellan huvudpersonerna och vi måste kommit långt från riddaren som ska rädda den hjälplösa kvinnan. Hon måste vara självständig eller så får handlingen gå ut på att hon blir det. Mannen får inte vara dominerande eller på något sätt inte respektfull mot kvinnor.

2. Gestaltning: Vi behöver inte skrivas på näsan. Det går att gestalta attraktion. Den finaste gestaltningen av attraktion i en bok, torr jag är i You had me at hello av Mhairi McFarlane där huvudpersonen blir försvarad av mannen i fråga när hon utsätts för sexism. Jag har själv försökt mig på att skriva en romantisk följetång här på bloggen och tyckte att detta var det i särklass svåraste. Det är så lätt att skriva “hon såg på honom och blev alldeles knäsvag”, betydligt svårare  – och bättre – om du genom texten förstår att hon blev knäsvag utan att det skrivs.

3. Bra dialog: Dialog är viktigt, men få såklart inte överdrivas. Det måste finnas en tydlig samhörighet mellan huvudpersonerna som märks när de pratar med varandra och den här punkten kommer oss osökt in på nästa.

4. Humor: Huvudpersonerna måste ha en gemensam humor eller jargong som gör att jag känner att de verkligen klickar. Här är det lättare på film då blickar och leenden finns med, men det går även att beskriva det väl i böcker.

5. Mänsklighet: Karaktärerna måste vara mänskliga med fel och briser och förmåga att begå misstag, precis som alla andra. Rika, snygga och framgångsrika måste alltid kompenseras med mindre bra egenskaper så att det inte blir för övertydligt. Och ärligt talat, huvudpersonerna måste inte alltid vara rika, snygga och framgångsrika.