Vi har varit i London och det var kort, men väldigt intensivt. Vi har försökt att klämma in så mycket vi bara kan på fem dagar och odokumenterat här är ett avancerat rutschkaneåk i Olympiaparken, som tog en halv dag. Har man med barn, så har man. Vi har inte kunnat mixa bad och sevärdheter den här gången och det tog på allas krafter. Men vi har ändå sett massor och jag ska berätta om det kulturellt intressanta här.
Jag och min man åkte en gång till Camden, men det var inget att ha, tyckte jag. Jag kan inte ha sett det jag såg nu, för då hade jag inte varit så snabb att åka. Vi tyckte mycket om det och vi återkom flera gånger. Det var rörigt, gayvänligt, färgglatt och otroligt mysigt. Sonen köpte sig en panamahatt och dottern hittade många fina saker som hon tyckte väldigt mycket om.
Amy Winehouse stod där i ett hörn. Hon dog endast 27 år gammal och tillhör nu klubben 27 forever, en klubb som tidigare hade medlemmar som Jimi Hendrix, Janis Joplin och Jim Morrison, musiker som alla dog när de var 27 år. Senare utökades klubben med Kurt Cobain och sedan då också tyvärr Amy Winehouse, som dog av akut alkoholförgiftning. Klubben har tragiskt nog fler medlemmar.
Resans höjdpunkt, i alla fall för barnen, var Harry Potter-museet i Warner Bros Studios i Watford utanför London. Det gick lätt att ta sig dit med pendeltåg. Tar man rätt tåg tar det bara 15-20 minuter. Tar man fel, tar det en timma. Vi bodde precis vid Euston, där tågen gick ifrån, så vi kunde inte fått det smidigare. Från Watford går det lila dubbeldäckare som ingår i entrépriset. De är dock i två våningar, inte tre som Knight bus är, vilket vi diskuterade väldigt mycket under besöket.
Det var ett oerhört fint museum, som fokuserade på filmerna. Vi fick se många scener, miljöer, hus och prylar. Vi fick veta hur man filmat och till och med testa på åka kvast och fotas som om vi fångade kvicken. Vi kunde också ta bilder med olika perspektiv för att se hur de filmade Hagrid så stor. Efter halva turen kunde man beställa mat. Perfekt då att ha bokat en tur klockan 11, då det tog ungefär två timmar att komma dit. Du kan självklart köpa honungsöl och det smakade ungefär som att du kokat saft på en påse smågodis och toppat med vispgrädde.
British museum var ett måste. Barnen ville se mumier. Rosettastenen var också cool och världens första schackspel blev en trevlig bonus för den schackintresserade sonen. Det var spännande att se museet med barnens ögon. Vi kunde dock inte vara där inne så länge eftersom det var fruktansvärt varmt. 35 grader ute och museet har glastak och ingen ac.
En tur genom Soho med målet Waterstones var mycket trevligt. Sonen ville köpa manga och jag ville kolla på böcker, av mycket förklarliga skäl. Pappan och dottern parkerade sig på ett café och vi var där inne länge och det kostade massor av pengar, men vi båda var mycket nöjda efteråt. Jag återkommer till mina titlar. Jag och dottern hann även smita iväg till Fortnum & Mason, så att jag kunde få förstklassigt te.
I slutet av Downing Street står Monument to the Women of World War II som hyllar alla kvinnor som deltog i andra världskriget. Winston Churchill sa ”Låt kvinnorna träda fram”, vilket betydde att kvinnor skulle ta de roller som kriget krävde, vilket över sju miljoner brittiska kvinnor gjorde. Monumentet invigdes av drottning Elizabeth 2005. John W. Mills är konstnären, som själv var evakuerad under kriget då hans mamma anslutit sig till brandkåren.
I parken utanför parlamentet står suffragettledaren Millicent Fawcett. Hon blev 2018 den första kvinnan med en staty på Parliament Square i London. På banderollen står det ”Courage calls to courage everywhere”. Hyde Park ligger en bit bort och där hölls det första sufragettmötet 1908.
Downing Street 10.
National Gallery visade sig vara en personlig kränkning för de museitrötta barnen. Det var dock svalt på museet så de fick stå ut. jag fick se Artemisia, en tidig feminist och tidigare bortglömd konstnär. jag har skrivit om henne förut på Feministbiblioteket. Självporträtt som den heliga Katarina av Alexandria heter tavlan, som alltså föreställer henne själv. Vi såg även Makarna Arnolfinis trolovning av Jan van Eyck var såklart en annan höjdpunkt, liksom Efter badet, kvinna som torkar sig av Edgar Degas, som är en personlig favorit hos mig.
Buckingham Palace. Vi såg det och det var det.
Naturhistoriska museet var ett bonusmuseum för oss. Barnen ville se Andys klocka. Det fanns ett TV-program som sänder på Barnkanalen runt 2017-20 som på svenska hette Andys dinosaurieäventyr, som gick ut på att Andy får till olika tider för att hitta saker till museet. Han åkte genom en klocka och det var ganska dåliga trickfilmer där han spanade på förhistoriska djur. Ni föräldrar som kan nynna på ”hej, jag heter Andy och jag jobbar på museum”, ni vet. Ni andra är lyckligt ovetande. Barnen njöt av museet så länge som temperaturen där inne tillät. Jag höll mig på en bänk med en flaska vatten. Och utsikt över klockan.
Lite blandade London-bilder från den sista dagen då det var över 35 grader och jag höll på att svimma. Covent Garden är trevligt, men barnen hamnade i klorna på gycklare som ville skinna dem på pengar genom att skryta om youtubeklipp de varit med i. De kom därifrån helskinnade eftersom vi föräldrar höll oss så långt borta med våra plånböcker som möjligt. Mysiga pubar finns insprängt i gatubilden överallt och är så trevligt. Harrods är dyrt, men kallt.
Fantastiskt Londonbesök, men nästa gång jag kommer får det banne mig vara svalare!
