Recension: Klanco Al Mulki, Fatima; Hem mina hem; 2024

Jag fick en bok av mina goda vän Punktslut-Carina på Balkan-tema. Fatima Klanco Al Mulki är en svensk-bosnisk författare och Hem mina hem, är hennes debut. Det är en roman, men författaren skriver att hon ibland delar hud med huvudpersonens Mina. Boken är utgiven på Ordfront. Ni får läsa mina tankar kring boken, samtidigt som jag befinner mig på Balkan, snart till och med i Bosnien.

Mina pluggar sitt sista år på universitetet i Sarajevo. Det är 1992 och innan sina sista tentor, tivngar hennes flräldrar henne att ta med sig sin lillasyster och sätta sig i säkerhet i Makedonien. Livet i utskanten av Skopje hos avlägsna bekanta, blir allt annat än roligt. De har inget av de bekväligheter de är vana vid och som mislum har du inte alls samma status i Makedonien som i Sarajevo.

När hon hör sin arbetsgivare skämta grovt om bosniska kvinnor, bestämmer hon sig för att ta tag i sitt liv. Hon tar med sig sin lillasyster och följer med en flyktingbuss till Sverige. De hamnar i Katrineholm och där börjar ett bättre, men nog så svårt, liv. Lillasystern saknar sina föräldrar och Mina längtar hem. Hon vill också leva sitt eget liv och inte vara mamma åt sin syster. Mina var 25 år när de flydde och lillasystern sju.

Mina vill inte bo i Sverige. Hon vill hem. Mina vill inte lära sig svenska, trots att hon är språkvetare och älskar att uttrycka sig i tal och skrift. Hennes räddning blir när hon träffar Yakob, en invandrad man från Syrien. Med honom får hon försöka hitta sig ett hem och en tillvaro i Sverige. Och lära sig svenska.

Jag sträckläste Hem mina hem under en dag på Landsort. Den var mycket bra och lättläst. Jag tycker, precis som Carina skriver på Dagens bok, att Minas känslor och upplevelser räcker för hela boken. Jag störde mig också på den yngre brodern, vars öde växer fram under bokens gång. Det tillför egentligen inget och jag undrar varför det är med. Kanske för att det helt enkelt stämmer överens med författarens eget liv, men till en roman kunde det utelämnas.

Berömda och glömda idrottskvinnor: Steffi Graf

Nu pågår Wimbeldon för fullt och jag vill därför uppmärksamma en av mina största idrottsidoler genom tiderna, Steffi Graf. Tidigt nittiotal var tennis ett stort intresse och både jag och min familj följde de stora turneringarna. Det känns lite tråkigt att jag har tappat det intresset. Nu vet jag knappt var de stora spelarna heter.

Steffi Graf kommer från Tyskland och var vid sidan av Martina Navratilova från Tjeckien/USA den stora stjärnan på 80- och 90-talen. Steffi Graf var stjärnan som skulle ta över efter konkurrenten Navratilova. Som sjuttonåring besegrade hon henne i finalen i franska öppna 1987. Sedan vann hon Wimbledon 1988. På ett kort på mitt urgamla Trivial Pursuit har jag kladdat på svaret på frågan ”vem vann Wimbledon 1988?”. Svaret var Stefan Edberg. På mitt kort står det med bäck ”och Steffi Graf”.

Steffi Graf har blivit utsedd till Tysklands främsta kvinnliga idrottare under 1900-talet. Hennes meritlista är verkligen imponerande. Hon vann sin första grand slam 1987 och sin sista 1999. Båda gångerna var det Franska öppna mästerskapen. 1988 vann hon samtliga grand slam-turneringar under ett år och hon har radat upp segrar även i andra turneringar. 1988 vann hon dessutom OS i tennis, som var ny sport på programmet då. Det innebär att hon som första kvinna vann en så kallad golden grand slam. Hon är världens närmsta tennisspelare på damsidan efter Margaret Smith Court och Serena Williams, sett till grand slam-segrar.

Vid sidan av tennisplanen har Steffi Graf varit anklagad för skattefusk, men där ansågs hennes tidigare tränare tillika hennes far, vara den skyldiga och han avtjänade två år i fängelse. Hon uppmärksammades också stort för att ha ett förhållande med den amerikanska tennisspelaren Andre Agassi, som var en stor kändis –även utanför planen – på 90-talet. Han var tidigare gift med Brooke Shields och hade före det ett uppmärksammat förhållande med Barbara Steisand. Idag är Steffi Graf och Andre Agassi gifta och har två barn tillsammans. De bor i Las Vegas i USA.

Recension: Wahldén, Christina; Krigets gentlemän; 2025

Jag tyckte mycket om Christina Wahldéns böcker om polissystrarna på Gotland. Krigets gentlemän är bok nummer tre och jag lyssnade på den, precis som jag lyssnat till de tidigare. Böckerna ges ut på HarperCollins Nordic och läses in av Angela Kovács.

Polissyster Rut bor på Gotland och väntar på sin vän och kollega Svea ska komma ut till ön från Stockholm. Deras vän Lussan ligger på Sophiahemmet för döden. Deras cell i motståndsrörelsen är aktiv och de kommer en barnamördare på spåren. Finska krigsbarn kommer till Gotland och försvinner spårlöst. När Rut hittar brev från mamman till den föräldralösa pojken som bor hos kvinnan Rut är inneboende hos, börjar hon ana oråd.

Jag tycker om Christina Wahldéns deckare som utspelar sig under andra världskriget på Gotland och i Stockholm. Det är feministiskt, småmysigt och spännande. Jag tycker om att läsa om de handlingskraftiga polissystrarna som inte tvekar att göra det rätta och att hugga i om det behövs. I Krigets gentlemän får vi dessutom lite kärlek, vilket är mycket välkommet.

Recension: Rämö, Satu; Hildur; 2022

Hildur är första boken i en deckarserie om kriminalinspektören Hildur från Ísafjörður på Norra Island (tänk renhornet på ön). Författaren är Satu Rämö, en finsk författaren som sedan flera år är bosatt just i Ísafjörður. Böckerna om Hildur ges ut på svenska på Forum och läses in av Mirja Turestedt. Jag lyssnade på boken på Storytel.

Hildur lever ett liv hon vill leva i Ísafjörður efter år i Reykjavik där hon utbildade sig till polis. Hildur kan inte glömma sin båda småsystrar som försvann en vinterdag 1994. Hennes föräldrar dog kort efter det i en bilolycka. Idag lever hon med en man som hon har ett sexuellt förhållande med och med sin moster, som fungerat som en extramamma åt henne. Till hennes polisstation kommer Jakob från Finland som polisaspirant. Även han har ett stort bagage. Hans exfru har fått vårdnaden om deras gemensamma barn och låter inte Jakob träffa sitt barn.

Själva mordgåtan handlar om två till synes helt olika personer som mördas. Den ena är en skitstövel till rik man i huvudstaden och den andra är en tragisk pedofil som ger knark till unga pojkar och sedan utnyttjar dem. Vad kan dessa män ha gemensamt? Kan det verkligen vara samma mördare?

Efter att ha läst några isländska deckare av en manlig författare där typ alla dör, var det befriande att läsa Satu Rämnös mer lågmälda deckare. Folk dör förvisso där också, men inte i den blodiga utsträckning som jag läst i andra deckare tidigare i vår. Nu behöver jag kanske påpeka att både Arnaldur Indriðason och Ragnar Jónasson är favoriter hos mig och det är inte deras böcker jag refererar till. Men eftersom jag spoilar lite, tänker jag inte säga mer. Jag vill i vilket fall veta mer om Hildur och Jakob och har redan kastat mig över bok nummer två.

Kulturkollo: Just nu i juli 2025

Just nu

Det är juli, men dagarna av sommarvärme avlöser inte direkt varandra. Den varmaste dagen var jag instängd på jobbet större delen av dagen. När vi äntligen kom ut till Landsort var det regnigt och kallt igen. Det är tur att vi har en bokad resa till Balkan. Om några dagar påbörjar vi färden runt Kroatien, Montenegro och Bosnien. men före dess ska jag jobba in i kaklet. Och råkar man jobba på en arbetsplats som får för sig att byta storchef (partiledare) just innan ens semester och man råkar vara interninformatör, ja då är det inte bara semestermode de sista dagarna.

Här är min lässituation just nu, som vi på Ku.lturkollo brukar redogöra för den första lördagen varje månad.

Just nu läser jag Vår sjätte attaché av Denise Rudberg. Den är som vanligt lika lättläst, men den svacka som jag tyckte att förra boken var i, har författaren kommit upp från. Dock är det ju lättsmält och kort och inte så avancerad litteratur, men funkar definitivt i hängmattan… förlåt, inne under en filt medan vinden viner iskallt.

Just nu lyssnar jag på isländska deckare av finländska Satu Rämö. Har tänkt läsa henne länge, men det har inte blivit av. Nu har jag fyra ljudböcker att bränna av på kort tid. Sånt gillar jag! Recension på den första kommer inom kort.

Just nu tittar jag på Friidrott och gamla tråkiga dokumentärer på SVT. Behöver något roligare (sport är roligt, men det går ju inte jämt för OS är tyvärr bara vart fjärde år), men nu är det sommar och det betyder mindre TV-tittande för mig.

Just nu njuter jag av att det ibland finns dagar med värme och att det råder sommarstämning överallt.

Just nu längtar jag efter semester och specifikt efter planet som ska ta oss till varmare breddgrader på Balkan. Längtar otroligt mycket efter att bada i havet. Jag som är en viking har inte badat än, trots att vi har havet runt oss på ön. Vattentemperaturen på 15 grader går att härda ut, men när det är lika iskallt i luften hoppar jag helst inte i.

Feministbrud på dekorjakt i riksdagen

Jag har länge tänkt att jag nu när jag återigen jobbar i riksdagen borde göra en gedigen kulturjakt därifrån. Jag ser de ikoniska delarna i vårt parlament så gott som dagligen. Men så blir det såklart inte av, eftersom jag ser det dagligen och således kan fota en annan dag. Idag ska ni dock få en glimt.

Jag har jobbat i riksdagen förut, mellan 2006 och 2014. Då gick jag en guidekurs för att kunna underlätta för de ledamöter jag jobbade med. Kursen var mest inriktad på vilken typ av marmor som stolparna i bankhallen är gjorda av, men jag fick med mig lite roliga saker om lokalerna. Bland annat fick jag höra skrönan om att någon målare målat in Ingvar Carlsson i dekoren någonstans där han skulle vara lagom dold.

Just detta fakta försökte jag ta reda på. Jag fick veta att han fanns i väggen på våning nio, men eftersom jag aldrig hade vägarna förbi nionde våningen, fick jag aldrig veta om det var sant. Jag antog att det var just en skröna. Detta har ledat i mitt bakhuvud i tio år och nu arbetar jag på våning tio. Halva gänget av mina kollegor sitter på våning nio. Det var dock inte förrän i veckan som jag frågade en kollega om Ingvar Carlsson i dekoren. Han – som också gått nämna guidekurs, dock flera år senare – svarade att det var precis mellan våra två kanslier på våning nio. Jag gick till nämna plats, som jag gått förbi otaliga gånger – dra på trissor – där stod en liten skylt md information om en målare som målat in politiska företrädare i dekoren!

Det var dock inte Ingvar Carlsson, utan Tage Elander och Olof Palme. Minnet kan ju svika och det var trots allt över tio år sedan. Tage Elander hade funnits där före målaren Holger Larsson var där och förevigade Olof Palme. Jag tyckte att det kändes som att en cirkel slöts när jag såg ansiktena i dekoren. Ni kan se dem ovan, fotade av mig i måndags.

UPPDATERAT

Har nu fått veta att Ingvar Carlsson också finns. Jakten i dekoren går vidare.

En vän till mig var så vänlig att fota när hon gick förbi. Här ser ni Ingvar Carlsson i dekoren och det är nära mitt kontor så jag ska gå förbi så fort jag kommer tillbaka till kontoret efter semestern.

Extrem jobbstress och semesterplanerande – junisummering 2025

Drink i solen hemma

Lite sent kommer här min månadssummering för juni. Det var otroligt mycket som hände på jobbet i juni och mitt i allt skulle det firas midsommar med allt vad det innebar. Det var skönt att få några dagar på Landsort kring midsommar och helgerna. Det var mindre roligt att få hänga ensam i huset utan familjen när det var som sämst väder. Jag såg framför mig öl i solen med vänner och istället fick jag enorm trötthet och trista dokumentärer på TV medan regnet smattrade.

Nu är det snart semester även för min del. Maken har njutit hela den här veckan, medan jag plikttroget gått till jobbet i värmen. På onsdag nästa vecka lyfter planet till Split och jag ser så mycket fram emot vår rundresa på Balkan. Den extrema värmen verkar inte nått Balkan (än) så jag hoppas att det inte blir alltför jobbigt. Vi kommer nästan hela resan att ha nära till bad, och det gör ju saken lite lättare. Minns annars vår resa till Berlin för några år sedan där barnen sparkade bakut i 35-gradig hetta på en promenad i stan. Hoppas att vi inte behöver hamna där igen.

Min läsning

Jag har lyssnat ganska mycket på böcker i juni eftersom det varit så stressigt i övrigt. Jag har fortfarande läst endel och ser fram emot mer läsning i sommar.

Världsläsning 2.0

Jag har valt att göra en mer omfattande världsläsning i år och den är uppdelad i fem delar. Jag ska läsa mer på andra språk och läsa de böcker jag har hemma. Läs mer om den här.

Länder

Jag har gått ut hårt och redan läst 34 av 40 länder 2025, men bara ett nytt land i juni:

  • Island
Världsdelar

Har läst från fem världsdelar; Europa, Afrika, Asien, Nordamerika och Sydamerika. Bara Oceanien kvar, och det blir ett mål för juli.

Språk

Jag läser på fem språk men i juni läste jag bara på svenska. Har dock inhandlat två norska böcker i Oslo och dem borde jag läsa i juli.

Tranan

Min prenumeration på Tranan-böcker ska läsas i sin helhet men i juni blev det inga nya.

Karavan

Jag ska läsa mer i mina nummer av Karavan, men det gjorde jag inte i juni.

Semesterläsning: Balkan

Jag ska läsa fler böcker från Balkan eftersom jag ska dit på semester. Vi ska besöka Kroatien, Montenegro och Bosnien, men hela forna Jugoslavien räknas som läsländer i den här utmaningen. I juni läste jag slovenska Katja Perats Masochisten och så läste jag ut novellsamlingen Luntan och ärren av Danilo Kis, som är en klassisk serbisk författare.

Bokcirkel

Vi ska läsa Nätter utan mina bröder av V.V. Ganeshananthan.

Recension: Lagerqvist, Camilla; Glaselefanten; 2025

Jag var inte så förtjust i Camilla Lagerqvists första bok om detektiv Tillman, Det hemliga sällskapet, men jag gav henne ändå en andra chans då jag behövde en lättsmält deckare att lyssna på. Glaselefanten är den andra boken i serien. Böckerna ges ut på Bazar förlag och deckarserien utspelar sig i Uppsala på 20-talet.

Ester Tillman fick mycket uppmärksamhet när hon löste sitt förra fall så hon får sin detektivbyrå att gå runt. Hon får ett svårt uppdrag av en gammal vän till Esters inneboende Yarina. Hennes gamla flamma har en son som står anklagad för mord på en äldre kvinna. Den unga mannen befann sig i lägenheten och hans fingeravtryck finns på mordvapnet, så det blir en mycket svår uppgift att bevisa att det inte var han.

Jakob, som Ester träffade i förra boken, har försvunnit till Stockholm och Ester vill inte erkänna att hon saknar honom. Hon klarar sig bra, till hon springer på honom ute på ett dansgolv när hon är i Stockholm för att hälsa på sin bror och svägerska. Kärlekshistorien finns alltså kvar, men den är mycket långsam i den här boken, till skillnad från den förra.

Den förra boken hade tema rösträttsrörelsen och den här hade rasbiologi i centrum. Det var lite störande att Ester har värderingar som en person på 2020-talet och reagerar som om hon gjort en tidsresa på 100 år. Frågan om rasbiologi var inte lika märkligt för gemene man på den tiden som boken ska utspela sig. Men så har ju Ester också en polsk före detta cirkusartist och en transkvinna boendes hos sig. Det senare kan jag mer köpa, för att det blir en trevlig inramning.

Jag tyckte att Glaselefanten var bättre än sin föregångare, men fortfarande går det lite för fort. Först händer ingenting, sedan får vi några ganska uppenbara ledtrådar och sen är det slut. Vi får se om jag kommer att läsa nästa del i serien. Det blir nog så för mitt behov av lättsmälta ljudböcker är stundtals mycket stora.

Recension: Perat, Katja; Masochisten; 2018

I min jakt på böcker från Balkan hittade jag slovenska Katja Perat. Masochisten är en roman som utspelar sig i Wien. Såklart kunde jag inte motstå någon som utspelar sig där. Boken lånade jag på biblioteket och den är utgiven på svenska på Rámus förlag.

Katja Perat leker med förra sekelskiftets stora författarskap och vänder på rollerna. I centrum finns den suktande Nada, som gift sig men vill behålla sin frihet. Hon är först nygift och vilsen i sin nya stad Wien. Sedan träffar hon en älskare och det går så långt att han känner sig nödgad att duellera mot henne make.

Det var Wien vid sekelskiftet och det var kvinnlig frigörelse. Det var förhållandevis lättläst. ändå var det inget som lämnade några bestående minnen hos mig och jag vet inte ens om jag tyckte om boken. Katja Perat är definitivt en spännande författare, men hennes lyrik håller jag åndå för mer intressant än den här romanen. Hennes humår syns dock i denna, precis som i De bästa har fallit.

Recension: Rudberg, Denise; Killer Queen; 2024

Killer Queen

När jag läste Denise Rudbergs första bok i den nya Queen-serien, Dancing Queen, var jag inte nöjd. Jag väntade på nästa bok i Kontrahenterna och tyckte inte alls om 70-talsdeckaren i min hand. Det dröjde innan jag läste uppföljaren, men nu har jag lyssnat på Killer Queen, som kom på Norstedts hösten 2024.

Karin ”Kaiser” är tilllbaka, men är avstängd från polisen på grund av ett ingripande när en kollega förolyckades. Hon blir dock inkallad snabbt igen eftersom det behövs många poliser till kunden och Silvias bröllop. Året är alltså 1976. Året innan blev Agneta hörselskadad vid ett ingripande på Västtyska ambassaden. Hon jobbar därför i arkivet och nu har hon inte inte sin dotter hos sig. henne har adoptivföräldrarna tagit hem till gården på landet.

En tjänsteman i regeringskansliet hittas mördad i en sjö och Karin och hennes kollega Westergren kopplas in på fallet. deras vägar kommer att korsas med Agneta på arkivet. Det blir en resa via frikyrkoaktiva till terrorromantik i Baader-Meinhofligans utkant. Samtidigt är Karins man Lars-Åke svårt sjuk. Karin genomgår därmed en stor livskris.

Jag tyckte mycket om Killer Queen och tvärt om mot många andra deckarserier tyckte jag att den andra boken var bättre än den första. Dels handlade det nog om att jag fick veta mer om huvudkaraktärerna och sedan spelade det såklart in att det handlade om Baader-Meinhofligan. Jag tycker att Denise Rudberg lyckas varva dikt och verklighet mycket bra och jag som läst mycket om Baader-Meinhof, eller Rote Armé Fraktion, och tyckte att det scenariot som byggdes upp i boken var mycket sannolikt. Det är fiktion, men det skulle kunnat gå till ungefär så.

Nu kommer tredje delen ut i höst och det ser jag mycket fram emot. Roligt med en till Denise Rudberg-serie att följa!