nov 22

Jag har läst något från varje land i Afrika

Afrika

Då har turen kommit till den sista världsdelen jag har blivit klar med. Jag har nu läst en bok från varje land i Afrika. Det var sannerligen ingen enkel uppgift och jag har skarvat med att läsa dikter på nätet ett par gånger, men inte genat mig igenom hela kontinenten. Afrika erbjuder fantastisk litteratur från Sydafrika, Nigeria och Egypten och mer svåråtkomliga länder som Sydsudan, Komorerna och Ekvatorialguinea. Jag har även, på ett par ställen, nöjt mig med spökskrivna biografier. I det stora hela kan jag säga att Afrika har gett mig många fina litteraturögonblick.

Läs här de andra världsdelssammanfattningarna. 

Efter det här inlägget återstår bara för mig att avsluta det hela med en pampig fest i form av en ambitiös julkalender. Missa inte den!

Böckerna jag läste

Algeriet: En av mina favoritförfattare är född och uppvuxen i Algeriet, Assia Djebar. Hon borde fått nobelpriset medan hon levde! Jag har läst Kriget, kärleken och Ingenstans i min fars hus.

Angola: Författaren Ondjaki kommer från Angola och jag har läst hans barnbok Yanari – Flickan med de fem flätorna. Jag läste även Salomes huvud, poetiska texter skrivna av Ana Paula Tavares i en utmaning att läsa portugisiskspråkiga författare.

Benin: Benin var ett knivigt land att hitta litteratur ifrån så lyrik på nätet av  feministen Colette Agossou Houeto fick duga.

Botswana: Jag läste här en intressant deckare, Screaming of the innocent av Unity Dow.

Burkina Faso: Thomas Sankara var politiker och inte författare, men det var svårt att hitta litteratur från Burkina Faso. Sankara har skrivit en politisk pamflett om kvinnopolitik, Women’s liberation and the African freedom struggle, som jag läst. Han var både kommunist och diktator, så det var inte någon fantastisk politisk skrift för en liberal som mig.

Burundi:  Först läste jag den svenska-burundiska författaren Sakina Ntibanyiteshas självbiografiska roman Krig i paradiset och sedan den fransk-burundiska författaren Gaël Fayes barndomsskildring Litet land. Den sistnämnda var fantastisk bra och tar upp folkmordet i grannlandet Rwanda.

Centralafrikanska republiken: Här har jag en kompis att tacka för att jag hittade en bok. Andrée Blouins självbiografi om sitt liv och sin politiska kamp, My country, Africa, verkar inte gå att få tag på längre. Boken är spökriven, men det fick duga.

Djibouti: Det sista landet som avslutades! Jag började läsa Abdourahman A Waberis bok United states of Africa som är en slags tvärtom-bok där Afrika är den rika världen. Den försvann dock spårlöst när jag läst en tredjedel. Eftersom boken är svår att få tag på köpte jag hans bok Transit istället, som jag speedläste på tre dagar. Det var ingen bra bok, men lite intressant om gränslandet mellan Frankrike och Djibouti. Den förstnämnda boken återfanns under vardagsrumssoffan dagen innan detta inlägg skrevs.

Egypten: Nawal el Saadawi kan fortfarande få nobelpriset i litteratur, och det bör hon få! Har bland annat läst hennes bok Imamens fall, som ingår i den feministiska litteraturkanonen. Har även läst den egyptier som faktiskt fick nobelpriset, Naguib Mahfouz.

Ekvatorialguinea: Mycket svårt land att hitta något rån. Därför nöjde jag mig med ett utdrag ur boken Ekomo av María Nsué Angüe, som fanns med i antologin Daugher of the diaspora – Afra-Hispanic writers.

Elfenbenskusten: Jag läste den i väst mest kända författaren från landet, Veronique Tadjo och boken Drottning Pokou.

Eritrea: Jag har läst den svensk eritreanska författaren Dawit Isaak – såklart! Hopp och andra texter var en spännande antologi.

Etiopien: Här läste jag Maaza Mengiste, som 2020 var nominerad till Bookerpriset för boken The shadow man. Den boken har jag kvar att läsa, men har läst Under lejonets blick om militärkuppen då Haile Selassi störtades.

Gabon: Här har jag läst en författare som inte är född i Gabon, Bessora. Men eftersom hon är född av gabonska föräldrar i Bryssel som diplomatdotter, så tyckte jag att hon fick räknas, Hon har bott i Gabon under sin livstid och varit gabonsk medborgare. Boken Petroleum, minns jag inte så mycket av.

Gambia: Jag trodde kanske på förhand att Gambia inte skulle vara ett svårt land att hitta något från, mend et visade det sig vara, trots engelska som utbildningsspråk. Jag läste tillslut Sally Singhateh och Stories from Gambia, som jag var föga imponerad av.

Ghana: Ett land jag har varit i och jag har läst en fantastisk feministisk författare, Ama Ata Aidoo. Hennes bok Förändringar är en fantastisk bok om att utnyttja sin ställning som andra fru.

Guinea: Jag läste Camara Layes uppväxtskildring Svart barn.

Guinea-Bissau: Här ifrån var det nästintill omöjligt att hitta litteratur ifrån så jag nöjde mig med dikter av Amilcar Cabral.

Kamerun: Jag läste den lite knepiga boken Ännu talar träden av Calixthe Beyala.

Kap Verde: Alla som läser sig jorden runt har läst Germano Almeida. Jag läste Herr Napumocena Araújos testamente och tyckte den var ganska bra och jag lärde mig en del om landet. Jag har även läst novellen Kreolskornas hämnd av Dina Salustio.

Kenya: Jag har läst novellen Fiske i djupa vatten av Wenguin Wa Goro ur Ama Ato Aidoos antologi Kärlek x21. Det var betydligt svårare att hitta kenyansk litteratur än jag trodde.

Komorerna: Jag sökte länge efter en kvinnlig författare från Komorerna för att slippa läsa den enda bok jag hittade, The Kaffir of Karthala av Mohamed Toihiri. Boken visade sig dock inte vara så dålig som jag fruktat.

Kongo-Brazzaville:  Jag läste den mycket trevliga uppväxtskildringen av  Alain Mabanckou – Imorgon fyller jag 20.

Kongo-Kinshasa: Jag läste den mindre trevliga romanen Tram 83 av  Fiston Mwanza Mujila om Kinshasas under värld.

Lesotho: Här läste jag en mycket fascinerande dokument över en fattig kvinnas liv. Mpho ’M’atsepo Nthunyas bok, Singing away the hunger, om en kvinnas fattiga liv i södra Afrika, var ett viktigt och fint dokument. Spökskriven bok.

Liberia: Jag läste Leyma Gbowee, som fått Nobels fredspris. Tillsammans är vi starka är hennes berättelse om den politiska kamp hon fört, som lett fram till nobelpriset.  En spökskriven bok.

Libyen: Hör fick jag höra talas om en libysk kvinnlig serietecknare, men hittade aldrig något av hennes alster till försäljning. Läste istället Hisham Matar fina bok Att återvända samt novellen Return Ticket av Najwa Binshatwan.

Madagaskar: Jag kände inte att jag hade råd med antologin Voices of Madagascar (ca 350 kr i onlinebokhandlarna), så jag nöjde mig med Esther Nirinas dikt But your eyes.

Malawi: Jag hittade en samling Wimbuza-sånger på nätet av malawiska kvinnor. Det är sjungen poesi av kvinnor från Tumbuka-folket.

Mali: Barnboken Äventyr i Bamako är delvis skriven av Alpha Mandé Diarra från Mali. Boken utspelar sig i Malis huvudstad Bamako och handlar om barn i Mali.

Marocko: Återigen ett land jag varit i, men jag hittade tyvärr igen litteratur från landet när jag var där. Feministen och debattören Fatima Mernissi är ifrån Marocko och jag har läst hennes Shahrazad reser västerut. Sedna har jag även läst romanen Kvinnor i arganträdets skugga av Damia Oumassine.

Mauretanien: Ett av de sista länderna jag prickade av och jag läste den egenutgivna och inte alls imponerande boken Crossing the Atlantic Ocean in search of happiness av Amadou Ndiaye.

Mauritius: Länge hade jag nobelpristagaren  J M G le Clezio och boken Allt är vind som enda bok från Mauritius, men att landet skulle representeras av en vit man kändes inte helt bra. Nu har jag läst Ananada Devis fantastiska bok Eva ur spillrorna.

Moçambique: Jag läste Paulina Chizianes novell Kärlekens ärr från Tranans novellsamling Moçambique berättar. Sedan kändes det som att jag borde läsa Mia Couto, som är landets stora författare, och valet föll på Sjöjungfruns andra fot.

Namibia: Jag läste Neshani Andreas fina bok om kvinnor i Namibia,The purple violet of Oshaantu.

Niger: Det verkade faktiskt stört omöjligt att hitta något överkomligt från Niger, så jag nöjde mig med dikten I’m Scared av Adamou Idé.

Nigeria: Det är inte svårt att hitta något läsvärt från nigerianska författare nuförtiden. Flera förlag i Sverige ger ut böcker från Nigeria och jag har läst många. Såklart är Chimamanda Ngozi Adichie fortfarande en favorit och En halv gul sol är hennes bästa bok. Lila hibiskus ingår i den feministiska litteraturkanonen. Buchi Emecheta är en författare från en annan generation nigerianer och jag läste hennes bok En kvinna, en mor.

Rwanda: Jag hittade, efter idogt sökande Barassa och hennes bok Teta – a story of a young girl, som är Rwandas historia över 50 år, sammanfattat på 80 sidor. Lite väl komprimerad, särskilt som folkmordet ryms på de få sidorna.

São Tomé och Príncipe: Inget stort land, och inget stort litteraturland. När jag sökte portugisiskspråkig litteratur fann jag dikter av Conceição Lima på nätet.

Senegal: Ett land jag varit i, men det var för så längesedan så jag hade inte precis någon utmaning att läsa senegalesisk litteratur då. Bokförlaget Sekwa, som översätter franskspråkig litteratur, har gett ut den fantastiska boken  Atlantens mage av Fatou Diome.

Seychellerna: Jag skulle läsa Glynn Burridges novellsamling Voices of Seychellerna, men den var så tråkig att jag tänkte att den här utmaningen är inte värd det. Jag nöjde mig således med en av novellerna, Historical sketch of the Amirantes Islands.

Sierra Leone: Såg att författaren Ishmael Beah var översatt till svenska och läste Strålande morgondag.

Somalia: Fotomodellen Waris Dirie, som driver en politisk kamp mot könsstympning, har skrivit om sin barndom som nomadflicka i En blomma i Afrikas öken. Spökskriven.

Sudan: Jag läste Leila Aboulela och hennes bok Minaret om ett land i förändring och hur det förändrade livet för en ung kvinna.

Sydafrika: Jag har läst mycket litterateur från Sydafrika, som också är ett land jag varit i. Jag ska inte räkna upp alla, men kan nämna de två nobelpristagarna Nadine Gordimer och Min sons historia och J M Coetzees Onåd.

Sydsudan: Ett nytt land och såldes inte så många böcker att finna härifrån. Jag valde att läsa poeten Onam Liduba och hans dikt Child cry of war.

Swaziland: Engelskaläraren och författaren Sarah Mkhonza har berättat om engelskundervisningen i hemlandet i Teaching English in Swaziland. Ett märkligt val av bok kanske, men urvalet var inte gigantiskt.

Tanzania: Ett land med mer litteratur att välja på. Jag läste  Bränd jord av  Elieshi Lema.

Tchad: En av de sista böckerna jag fick tag på var Told by starlight in Chad av Joseph Brahim Seid, som verkar vara den enda boken från Tchad som finns att få tag på. Den var inte speciellt bra, så jag skickar den gärna vidare till någon som gör samma utmaning.

Togo: En av det absolut mest udda upplevelserna i hela den här utmaningen måste vara Tété-Michel Kpomassie bok En afrikan på Grönland. Den handlar om hans resa så långt bort från ormar som möjligt och målet är Grönland.

Tunisien: Jag läste bloggaren  Lina Ben Mhennis bok om revolutionen, Tunisian girl. Författaren avled tragiskt nog i januari 2020, inte ens fyllda 40 år.

Uganda: Jag tycket mycket om Doreen Bainganas novellsamling Tropiska fiskar. Varför har vi inte hört något mer från henne?

Västsahara: Det borde vara ett eget land, så självklart har jag försökt hitta litteratur därifrån. Jag fann dikten Saguia av Zahra el Hasnaui.

Zambia: Jag hittade den inte alltför bra boken Madame 1st lady  av Ellen Banda-Aaku.

Zimbabwe: Jag läste den fantastiska romanen Nervous condition (som även finns på svenska, som Rotlös) av Tsitsi Dangarembga.

nov 21

Recension: Agrell, Anna; Ett halvt andetag; 2020

Ett halvt andetagAnna Agrell romandebuterar med Ett halvt andetag på Historiska media och jag föll för baksidetexten som innehåller både frigörelse och löpning. Boken kom ut strax efter sommaren, men jag hade så mycket annat så boken blev liggande. Nu är jag mycket glad över att jag äntligen läste den!

Sonja bor med sin fästman utanför en småländsk stad. Det är strax efter kriget. Hon jobbar på glasbruket som designer, men saknar utbildning och vill därför inte kalla sig konstnär. Hennes mamma bor på stadens hem för psykiskt funktionshindrade och maken är journalist och åker ofta till Stockholm. En dag flyttar finska Mirkka in i en stuga nära Sonja och Axels tomt.  Hon är inte som någon Sonja känner. Hon springer till staden och hon står alltid upp för sig själv och förminskar sig inte. Tillsammans med Mirkka är Sonja glad och energifull. Mirkka gillar inte Sonjas förhållande med Axel och snart börjar deras vänskap hotas. För Sonja händer även något annat, hon börjar stå upp mer för sig själv.

Ett halvt andetag visade sig en riktigt bladvändare! Jag läste den på två dagar. Visst jag vabbade och så, men ändå. Boken fick mig tillbaka till läsläge. Jag tyckte mycket om den lågmälda romanen som är mycket händelserik, fastän det egentligen inte hände så mycket. Jag fångades av Sonja och Axels relation som instinktivt inte kändes bra. Relationen med Mirkka är också fint beskriven och vänskap mellan så pass olika kvinnor vidgade vyerna för dem båda.

Det jag tyckte var mindre bra var slutet. Det lovade mycket, men höll inte riktigt hela vägen. Det var lite för många frågetecken för mig, men det förstörde ändå inte hela läsupplevelsen. Jag tycker fortfarande att det var en mycket fin debutroman av Anna Agrell och jag hoppas verkligen att hon kommer ut med fler böcker.

nov 20

Läsa jorden runt: Flickan som fick en röst av Abi Daré

Inför Läsa jorden runt-bokcirkeln

Jag väntar på att andra ska joina cirkeln.

Nu har jag träffat min nystartade bokcirkel igen, vi som läser oss runt jorden. Läsa jorden runt-bokcirkeln hade valt Abi Darés bok Flickan som fick en röst. Daré är född och uppvuxen i Nigeria och det är också där som boken utspelar sig. Boken handlar om en flika som först gifts bort och sedan rymmer för att sluta som slav. Hon är hela tiden fast besluten om att hitta en väg ut. Min recension av boken kan du läsa här.

Språket

Vi började att prata om språket. I början är det yxigt, med dålig grammatik för att senare bli bättre och bättre. Detta ska spegla Adunnis utveckling och vi var alla överens om att det var en bra idé. Några hade svårt för språket och några tänkte att de kanske vant sig när de inte längre tänkte på det, fast det egentligen var språket som hade blivit bättre. Ungefär hälften av oss hade läst boken på engelska och hälften på svenska. Några av oss, men inte jag, var irriterade på den svenska översättningen. Jag tyckte att det gjort det bra med tanke på förutsättningarna.

Vad vet vi om Nigeria?

Det är många författare från Nigeria som kommit fram nu på senare tid. De flesta skildrar Nigeria från ett medelklassperspektiv och utspelar sig inte sällan i det pulserande Lagos. Flickan som fick en röst skildrar tvärt emot detta en mycket fattig flicka som gifts bort. Vi pratade om att de nya författarna ger en bild av Nigeria, som de flesta med fördomar om Afrika, inte förstår finns. På sätt och vis är den här boken då något som skulle bekräfta fördomar istället för att slå hål på dem. (Det här pratade vi om med glimten i ögonen, så ni inte tror att vi är bekymrade över att en bistrare verklighet skildras.)

Vi kom också in på religion. Adunni kommer från en muslimsk familj, medan kvinnan hon jobbar för är kristen. Vi kunde snabbat googla frma till at Nigeria är delat, till hälften muslimskt och till hälften kristet. Muslimerna bor norrut och det kristna söderut.

Adunnis intellektuella utveckling

Vi pratade också om de uppslagsverk som en del av handlingen kretsade runt och de citat som gjorde att Adunni fick veta mer om sitt lands lagar, något som hon dittills inte haft en aning om. Hon får exempelvis veta att barnäktenskap är förbjudet i Nigeria. Vi kom också in på utbildningssystemet och att det är på engelska, vilket gör att man förmodligen betraktas som mindre vetande om man inte kan det språket. Adunnis modersmål är yoruba, ett språk som talas av 27 miljoner människor. Där fick även mina fördomar en törn. Jag tänkte stamspråk och engelska som behövs för att ena landet och så är det nästan tre gånger så många som pratar svenska.

Vänskapen med Tia

Adunni får många vänner på vägen makens första fru Kadidja, kocken i huset hon jobbar och så grannfrun Tia. Det är Tia som ska hjälpa henne med det hon behöver för att söka ett stipendium för flickor som sålts som hembiträden. För att få stipendiet behöver hon bli bättre på engelska och så behöver hon en referens. Det sistnämnda finns det ingen som kan ge henne, så hon frågar Tia i desperation. En vänskap växer fram dem emellan, men hur trovärdig var den? Den verkar lite väl ömsesidig i boken, men någon föreslog att det kan bero på att Tia, som bott i Europa och vill vara god, kanske ser Adunni som sitt ”projekt” snarare än att hon blir vän med henne på riktigt.

Är boken för mycket feelgood?

Vänskapen med Tia kanske inte var helt sannolik och det ledde oss till nästa ämne om att boken var lättsmält och aldrig riktigt tung någon gång. Vissa av oss var besvikna på det, andra – såsom jag – tyckte att det var skönt att det var lite lättsammare med tanke på det tunga ämnet. Jag kan ändå förstå åsikten att det blev lite väl lätt för att Adunni att ta sig ur den hemska situation hon var i och hon fick vänner på lite för många ställen. Några tyckte att boken hade blivit betydligt bättre med mer svärta. Även om jag inte riktigt håller med så förstår jag, för det var kanske lite väl glättigt emellanåt med tanke på det tunga temat.

Nästa bok

Nästa gång tänkte vi eventuellt åka till Asien, även om vi inte är helt låsta vi det. Tanken är ju att läsa oss jorden runt och inte fastna i en specifik region.

nov 19

Recension: Glück, Louise; Vild iris; 1992

Vild irisJag hade inte läst Louise Glück före hon fick Nobelpriset i litteratur och nu i veckan kom äntligen min beställning Glück-böcker från Adlibris! Jag började med Vild iris som är utgiven på svenska på Rámus förlag och dikterna är översatta av Jonas Brun.

Jonas Brun skriver i sitt efterord att Louise Glück väver in människorna i trädgården och att hon inför sitt skrivande hade studerat växter och frökataloger i nästan två år då hon inte skrev. Sedan började arbetet med Vild Iris, som är dikter i trädgården, men också dikter om känslor och mänsklig interaktion.  Det finns otroligt många vackra och tänkvärda dikter, men en rad föll jag särskilt för:

Det enda vi visste var att det inte hör till människans natur att enbart älska det som ger kärlek tillbaka.

Dikten handlar om gud fader och hur han lämnat människorna för att älska själva och meningen är säkerligen mångbottnad. Jag tyckte bara att det var så träffsäkert för människans natur, att vi ibland kärar ner oss i folk som inte älskar oss tillbaka.

Louise Glück imponerade på mig och jag ska nu läsa henne på originalspråk. Jag tyckte om att det fanns en röd tråd med växterna genom alla dikter och hon vävde ihop människor och natur på ett fint sätt. Jag fick definitivt mersmak av Glücks poesi.

nov 18

Recension: O’Farrell, Maggie; Hamnet; 2020

HamnetHamnet Shakespeare dog elva år gammal. Hur och varför? Det har Maggie O’Farrell grubblat på länge och boken Hamnet är en roman på hennes lösa spekulationer. Maggie O’Farrell är en av mina favoritförfattare och även om jag på förhand förstod att detta inte skulle bli enkelt (pga att barn dör) så såg jag mycket fram emot den. Boken är utgiven på svenska på Sekwas lillasysterförlag Etta.

I Stratford-upon-Avon i England lever Agnes hos sin svärfamilj. Maken jobbar vid teatern i London. De har tre barn, Susanna och de två yngre tvillingarna Judith och Hamnet. En dag drabbas Judith av pesten och Agnes gör allt för att rädda sitt barn. På morgonen ser hon att barnet har dött, men det är inte Judith utan tvillingbrodern Hamnet. Barnen är djupt älskade och saknade efter Hamnet är svår.

Hamnet är en berättelse om en familj på 1500-talet där mamman är lite speciell och fadern är mycket frånvarande eftersom han jobbar på teater långt ifrån hemstaden. Det är en bok om kärlek, kärlek mellan makar, mellan syskon och framförallt kärlek till sina barn. Handlingen skulle lika gärna kunnat vara nutid, men O’Farrells miljöbeskrivningar och hennes förmåga att väva in gammalt skrock gör att jag flyttas 500 år tillbaka i tiden. Det är fantastiskt fint skildrat!

Det var jobbigt att läsa Hamnet. Det var därför det tog mig så lång tid att läsa ut den. Den är minst lika fantastisk som O’Farrells tidigare böcker, men för mig är det oerhört jobbigt att läsa om förlust av ett barn. Jag är ändå glad att jag läste den och tyckte att den var oerhört vacker och kärleksfull, utöver sorglig, vilket gjorde att jag inte gick under av sorg. Många har kallat boken Maggie O’Farrells mästerverk och det är det, men du ska veta att det är tungt att läsa den.

nov 17

Recension: Stoor, Stina; Monte Carlo; 2017

Monte CarloStina Stoor är en samisk författaren från Västerbotten och hennes novell Monte Carlo finns med i Novellix Västerbotten-ask. Jag köpte novellen löst på någon bokmässa eller liknande för jag fann den i min novellsamling som jag just fått tillbaka (som alla andra böcker).

Monte Carlo är ett nedslag i Sandras liv. Det är en novell om händelser i det lilla, om en natt då Sandra inte kan somna om när henne syster Annelie kommer hem. Det är en annorlunda berättelse med fokus på språk och miljö och vi får en resa genom en barndom i Västerbotten.

Det var en vacker novell, med fint språk som gav mig mersmak. Jag vill läsa mer av Stina Stoor som jag tycker verkar vara en spännande författare. Jag tycker om den här typen av händelsefattiga noveller där stämningen är det viktigaste. Som roman kan det bli för ”svårt”, men i det kortare formatet tycker jag att det fungera rutmärkt!

nov 16

Recension: Gyasi, Yaa; Inte av denna världen; 2020

Inte av denna världenYaa Gyasi, född i Ghana och uppvuxen i Alabama, tog mig och många andra med storm med sin debut Vända hem 2016. 2020 var det dags igen med boken Inte av denna världen. Jag lyssnade på den på Storytel uppläst av Ana Gil de Melo Nascimento. Boken är i Sverige utgiven på Norstedts.

Gifty är forskare i Kalifornien och hon söker svar på varför människor blir beroende av opioider. Hennes bror har dött i en överdos och kvar av familjen ör nig bara Gifty och hennes mor. Så sakteliga växer familjehistorien fram. Mamman, pappan och storebror Nana kom från Ghana och i Alabama föddes Gifty. Nana var en duktig idrottskille, men en skada gjorde honom för alltid beroende av smärtstillande. Pappa, av Gifty kallas Chinchin-mannen, försvann tillbaka till Ghana för att aldrig återvända, när Gifty bara vara fyra år. I nutid i Kalifornien tar Gifty hand om sin deprimerande mamma och försöker få henne att stiga upp ur sängen.

Inte av denna världen är en mycket gripande familjehistoria om tillhörighet och rasism, men också om beroende, saknad, tro och vetenskap. Gifty går igenom olika faser i livet, varav liv som frälst är en fas. Hon väljer sedan att lägga sin kraft på vetenskapen för att förstå varför hennes bror var tvungen  att dö så ung. I boken finns några oerhört gripande scener, speciellt en där Gifty ser tillfredsställelsen i sin höga brors ansikte. Kanske föds hennes intresse för beroenden där och då.

Jag tyckte att Inte av denna världen var en oerhört bra bok. Den var lite jobbig att läsa eftersom det såg ett sorgligt skimmer över hela boken eftersom du vet hur det ska gå (i stora drag). Därför var det inte samma sträcklyssning, som det ofta blir när jag läser spännande böcker. Jag känner att jag kanske borde ha läst den är som bok istället, men i vilket fall var det en fantastisk läsupplevelse!

nov 15

Julpynt 2020: För mycket av det goda är bara bra

Italienskt julpynt

Jag kom av en slump över en artikel om julpynt häromdagen på Twitter. Personen som lag upp länken skrev ungefär att nu gick skam på torra land. Varför skriver någon som hatar julpynt en artikel om hur du julpyntar – eller egentligen inte julpyntar – på bästa sätt?

Nu tycker jag SJÄLVKLART att ingen behöver julpynta eller gå all in, men en inredningstidning kanske inte ska satsa på negativism så i den milda grad att den uppmuntrar folk att bara ha en decimeterhög julgran i ett hörn och som tycker att fleecefiltar i beige är julpynt. Det är 2020 och vi är mitt i en pandemi, för bövelen! Låt pyntet flöda!

Vi måste samla alla krafter vi har för att skapa julstämning när kanske inte mamma och pappa och definitivt inte mormor och morfar får komma på besök. För en julälskare som mig är det inga problem. Jag har julpynt så det räcker och med dubbelt så stor boendeyta har jag redan beställt nya ljusstakar och slingor. De sista jag behöver just nu är människor som vill pådyvla någon slags trendighet som går tvärs emot detta.

Jag bryr mig såklart inte om inredningstrender och lägger inte upp bilder på mina renstädade rum som går i grått och beige på Instagram. Jag följer inte ens sådana konton. Jag inspireras inte av dem. Jag tycker om böcker i olika färger och tavlorna på väggarna får gärna gå i skrikiga färger. På jul ska det vara ännu mer av det goda.

Min man säger att han förstår att människor vill ändra efter säsong, och kanske gärna tar emot tips om hur de de gör det diskret. Det är säkert så, men jag kan ändå provoceras av att julen ska representeras av två röda streck på en duk eller av diskreta roströda lakan i linne. Det känns lite som att det är samma människor som vill ha det så som vänder böckerna åt andra håller i bokhyllan för att de ska smälta in i inredningen.

Låt oss nu fylla våra med med julmys och värme. Låt oss blanda den där nya vackra ljusstaken med mormors slitna tomtar som du älskade när du var barn. Baka ett fult pepparkakshus som får stå på en hedersplats, eller köp en färdig sats och limma ihop med hushållslim. Lägg en stor illröd duk på bordet och placera halmdjuren i hallen, trots att du kommer att ha halm där till midsommar och ungarna kommer att spela fotboll med dem.

Låt ditt hem vara ett hem med mycket julstämning. Låt inte ditt hem förvandlas till en mäklarannons. Det ska synas att det är människor som bor där. Det ska inte vara rum som gåtts över av en homestaljingexpert som anlitas när hem ska säljas. Julen är en tid för färger, dofter och ljus i överflöd. För mycket av det goda är bara bra, som Lars Vegas Trio en gång konstaterade!

OBS! Tycker du inte om julen eller julpynt kan du bortse från detta inlägg. Likaså om ditt hem går i grått och beige och du vill ha det så. Det här är inget politiskt inlägg. Puss på er!

Julpynt på Macys i New York

Julpynt på Macys i New York enligt principen för mycket av det goda är bara bra. December 2007.

nov 14

Låtar vi minns: Eurovisionpepp i november 2020

Eurovision Song Contest

Det är november och inte vilket november som helst, det är november 2020. Allt kul är inställt. Inget OS, ingen bokmässa och ingen Eurovision. Min novembertrista dagar genomlider jag med mycket eurovision på YouTube! Jag tänkte idag i ett lite peppande inlägg i novembermörkret, bjuda på några av mina godingar genom åren. Alla låtar har det gemensamt att de inte vann och har sjungits på något av landets språk. Jag tillhör dem som tycker att låtar helst ska sjungas på olika språk. I kronologisk ordning.

Finland 1985

Norge vann med Bobbysocks och La det swinge och Sverige bidrog med Kicki Danielsson och Bra vibrationer, så ett annat mycket starkt nordiskt bidrag har fallit helt i glömska. Finland hade ett mycket starkt bidrag som tyvärr inte belönades med mer än en niondeplats, men som för alltid har funnits i mitt hjärta. Då sa man att Finland inte kunde vinna för att de pratade ett så fult språk. Förutom att det är ett fullkomligt vansinnigt påstående (för finska är INTE fult!) så bevisade Estland, med ett mycket snarlikt språk, att det gick att nå topplaceringar ändå (se nedan, Estland 1996).

Holland 1986

En mycket fin holländsk låt där jag minns att det stora var att de uppträdde barfota.

Grekland 1987

1987 var ett starkt Eurovisionår med vinnaren Johnny Logan och den italienska fantastiska balladen Gente di mare, men låten jag hejade på då var också helt underbar. Greklands Stop fastnar lätt!

Tyskland 1987

Men bäst 1987 var kanske ändå Tyskland, som faktiskt kom tvåa.

Ungern 1994

Med den här vackra balladen tog sig Ungern sig upp på topp fyra i sin andra festival någonsin. Så värda det!

Storbritannien 1994


Om det var någon låt som möjligen var bättre än Ungern 1994, så var det Storbritannien. En kanske inte helt typiskt engelsk låt, som jag minns var helt uträknad av de svenska kommentatorerna. Låten kom på tionde plats.

Island 1994

Och slutligen till min vinnarlåt 1994 – Island! Ytterligare en fantastisk låt som jag lyssnade på många, många gånger efteråt (fast det erkände jag nog inte då pga pinsamt att gilla schlager när man är 17 år). Skandalöst nog kom låten inte bättre än 12:a!

Danmark 1995

Jag bara älskar denna etnoballad, som väl ingen mer än jag minns. Låten slutade femma.

Estland 1996

Nej, språket var inte problemet när Finland aldrig vann något. Här är Estlands tredje bidrag till Eurovision någonsin och det blev en femteplats.

Italien 1997

1997 bode Italien har vunnit hela skiten! Nu blev det bara en fjärdeplats.

Kroatien 1999

En hedrande fjärdeplats efter bland andra Charlotte Pirelli som vann, fick denna fantastiska balkanpowerballad.

Bosnien 2007

Den serbiska vinnarlåten var fantastisk 2007, men jag älskade det bosniska bidraget och där var nog där och då som min kärlek för hjärta och smärta på slaviska språk föddes.

Ungern 2013

Så fruktansvärt bra. Jag älskar den fortfarande. Går jag in på YouTube för att bara lyssna på en låt så blir det den.  Och stort, stort cred för att låten framfördes på Ungerska, vilket verkligen inte var självklart 2013.

Island 2013

Samma år som Kedvesem sjöng Island på isländska, vilket för övrigt kan vara världens vackraste språk, och den är en helt underbar ballad.

Lyssna och njut!

nov 13

Min nioåring älskar Anh Dos Ninja kid

Hugo läser Ninja kid av Anh Do

Det har inte varit helt lätt att få min nu nioåring att läsa. Han vill inte läsa serier, KP eller något annat lite enklare. Böcker är han oerhört kräsen med och de böcker, såsom Handbok för superhjältar, som jag sagt att han borde kunna läsa själv, tycker han är för bra för att lämnas till egen läsning. Då vill han hellre att vi vuxna läser för honom. Läsa om böcker är han inte heller något fan av. Men så sa han en dag att han ville läsa en bok som hette Ninja kid.

Ingen i bokhandeln hade hört talas om Ninja kid och alla förslag på alternativa snarlika titlar ratades alla av Hugo. Det var inte den eller den boken han menade. Adlibris hade tillslut svaret. Ninja kid fanns och författaren heter Anh Do. Böckerna ges ut på svenska av B Wahlströms förlag som är en del av Norstedtskoncernen. Anh Do är, fick jag veta, en australiensisk komiker, skådespelare och författare som kommit som flykting som treåring från Vietnam 1980.

Första boken, Ninjanörden, tog ett drygt halvår för Hugo att läsa, men när han väl läst den så kände både han och vi en enorm stolthet. Jag hade redan införskaffat bok nummer två, Den flygande ninjan, så han påbörjade den direkt. Detta var för kanske två veckor sedan igår meddelade han att den är utläst! Såklart har jag redan laddat upp med bok nummer tre, Ninjafarmor, men sen är det slut.

Jag hörde av mig till Maria Bovin på Wahlströms för att höra om de planerar att ge ut något mer av Anh Do snart. Han har nämligen skrivit massor av böcker och det börjar ju bli brådis om Hugo ska fortsätta läsa i den här takten. Hon svarade att de tyvärr inte ska göra det som det ser ut nu. Nu gillar ju självklart alla barn olika saker, men det känns som att Ninja kid-böckerna är bra böcker för läsovilliga nybörjarläsare, så jag bidrar gärna till att den får uppmärksamhet och kan upptäckas av fler.

Jag fick andra tips av Maria Bovin och hon sa att Zombiejägarna  av Nicole Boyle Rödtnes brukar gillas av läsovilliga barn. De kan eventuellt vara lite för blodiga för mitt barn, men jag ska i alla fall testa dem på honom. De finns på Storytel, så han får provläsa där. Ett annat tips var serieböckerna om ZombieLars och det kanske kan vara något.

Om ni har några bra tips till någon som älskar antihjältar som är lite roliga och som är lätta att läsa själv, så blir jag (och förhoppningsvis Hugo) jätteglad!