Inom ramen för Lyrans Jorden runt-resa, som denna månad går till Afrika, har jag läst Calixthe Beyalas bok Ännu talar träden. På Adlibris kan jag läsa att författaren är en skarp feminist och det gjorde mig såklart mycket intresserad. Beyala är född och uppvuxen i Kamerun, men bor sedan många år i Frankrike.
Ännu talar träden är, enligt författaren själv, hennes mest afrikanska bok. Den utspelar sig i Kamerun under första världskriget. Kamerun var tyskt, men återtogs av fransmännen (och britterna, men boken utspelar sig i den del som blev franskt) och detta skildras i början av boken. Eden, bokens huvudperson, är till en början en liten flicka, men hon växer upp och blir kvinna. Hon är dotter till byns hövding och det sägs att hon inte är vacker, men mycket stark. Byn lever sitt eget liv parallellt med kolonialmakten och de stiftar sina egna lagar. Världarna möts när en fransman hoppar av kriget och bosätter sig i byn. Han gifter sig med en afrikanska. När fransmännen sedan tar över är det dags för honom att få en hög position och då ger han sig av.
SPOILERVARNING
Jag hade inte mycket behållning av den här boken, mer än att det var intressant att läsa om Kameruns historia från första världskriget och framåt. Men en stor feministisk poäng görs i slutet av boken. Eden har gift sig med en våldsam man och en dag hamnar hon i rätten mot honom. Fransmannen, som hon känner, är domare och dömer först till mannens fördel för äktenskap är äktenskap och där har mannen rättigheter. Men Eden ger sig inte. Hon talar om för alla att domaren själv är gift med en afrikansk kvinna som han struntar i så antingen gäller fransk lag eller så är han själv redan gift. Han kan inte göra annat än att låta henne upplösa sitt äktenskap då det inte är gjort enligt fransk lagstiftning.
Nej, ingen höjdarbok tyvärr. Men roligt att läsa något ovanligt, som jag alltid tycker.
3 kommentarer
Vad var det du inte gillade med boken? Det var lite svårt att uppfatta…
Författare
Jag tyckte att den var lite rörig och ingen riktig handling.
Jag håller med om rörigheten och saknaden av röd tråd. Men jag kände att jag släppte det kravet en bit in i boken och liksom bara hängde med. Det gjorde att jag kunde ta till mig den på ett annat sätt, så jag gillar att jag läst den och de tankar den gav i mitt huvud!