EU-läsning 2023: Jag är i mål!

En bild av en blomrabatt föreställande EU:s medlemsstater. Tagit från en skybar i Riga 2009.

Jag har läst en bok från varje EU-land under Sveriges ordförandeskap i EU. Eller inte riktigt, jag avslutade lite mer än en månad efter att ordförandeskapet hade tagit slut. Gott så. Det är alltid lika spännande att göra en sådan här utmaning för mig, för jag blir alltid taggad att leta upp litteratur och jag vidgar alltid mina vyer. Reglerna den här gången var att allt var tillåtet, bara inte omläsningar. Sedan inte heller BARA noveller från alla länder, men så blev det långt ifrån.

Det blev en stor variation på litteratur. Mest romaner, men även facklitteratur, serier, barnböcker och lyrik. Ett projekt som detta ger en enorm spännvidd när det kommer både till berättarstilar och innehåll. Jag har läst om krig, vardagsliv, idrottshistoria och olika typer av förtryck. En feelgood från Spanien, Tintin och nobelpristagaren Herta Müller skulle kunna sammanfatta den stora blandningen. Möjligen är det en lite väl stor övervikt för serieromaner i den här utmaningen.

En liten sammanfattning

Se nedan vilka böcker jag läst från respektive land.

  • Bäst: Slovenien och Tjeckien
  • Roligast: Danmark och Österrike
  • Sorgligast: Italien
  • Nostalgitripp: Belgien
  • Mest utmanande läsning: Luxemburg, pga språket.
  • Mest feministiskt: Finland
  • Konstigast: Slovakien
  • Mest överraskande: Tjeckien, för att den var så otroligt bra.
  • Mest europeiska: Malta, som utspelar sig i Slovenien.
  • Stad: Berlin (2)
  • Krig: Andra världskriget (2) och Jugoslavienkriget (2)
  • Epok: Kommunism och postkommunism (4)
  • Genre: Serieroman (4)
  • Språk: Svenska (18), engelska (6) och tyska (3)

Böckerna jag läste

Belgien: Hergé –  De sju kristallkulorna och Solens tempel: Jag valde Tintin! Jag har eventuellt läst en Tintin-bok som barn, men det var inte de här. Min man som är Tintin-frälst, valde ut en lämplig berättelse att läsa och det blev en uppdelad på dessa två album. Kändes mycket fint att läsa Tintin inom ramen för den här utmaningen.

Bulgarien: Kristin Dimitrova – My Life in Squares: Bulgarien är en av de svåraste länderna att hitta litteratur ifrån, är min erfarenhet. Jag fann den här på Amazon. Det är lyrik översatt till engelska av en samtida författare.

Cypern: Erato Ioannou – Not in the Ornamental Teapot: Jag har haft kontakt med författaren efter att jag läst en novell av henne. På bloggen finns en intervju. Novellen jag läste finns med i den här novellsamlingen.

Danmark: Annette Bjergfeldt – Höga visan på Palermovägen: Jag tycker om förlaget Sekwa och när jag hittade den här danska romanen från deras imprint Norra slog jag till. Jag blev inte besviken!

Estland: Enno Tammer – Ilon Wikland: Ilon Wikland ser vi ju som svensk, men hon var ju född och uppvuxen i Estland. Ennno Tammer är estnisk journalist och har skrivit den här fina biografin över henne.

Finland: Riikka Pulkkinen – Ett köns bekännelse: Det blev ”bara” en novell från Finland, men inte vilken novell som helst! En fantastisk feministisk novell av en av de stora samtidiga finskspråkiga författarna. Kan inte först att jag inte läst den tidigare.

Frankrike: Albert Camus – Främlingen: I en bokcirkel skulle vi läsa Fallet Meursault av algeriska Kamel Daoud. Boken bygger på Albert Camus Främlingen och eftersom jag inte läst Främlingen (utan bara Pesten) av Camus, så läste jag den nu.

Grekland: Amanda Michalopoulou – Why i killed my best friend: Det är inte lätt att hitta grekisk litteratur och jag tänkte att vi kanske hade någon oläst Aristoteles i bokhyllan, men där jag jag bet (hittade Platon Staten, men den har jag läst).  Då kom jag på boken med den lustiga titeln som jag en gång köpt till min Kindle. Det var en helt ok och lättläst roman.

Irland: Marian Keyes – Ett oväntat val: Marian Keyes har kommit med en ny bok om Rachel från En oväntad semester och jag valde att lyssna på den.

Italien: Marco Balzano – Jag stannar här: Jag hade hört mycket om det italienska författarsjtärnskottet Marco Balzano och därför föll valet på Jag stannar här. Jag blev dock lite besviken, även om boken var bra.

Kroatien: Dubravka Ugresic – Den ovillkorliga kapitulationens museum: Dubravka Ugresic har varit nobelpristippad och jag tänkte att jag borde läsa något mer av henne. När jag satte igen med den här boken nåddes jag av beskedet att hon avlidit. Så synd att den begåvade kvinnan aldrig fick nobelpriset i litteratur.

Litauen: Monika Vaicenavičienė – Vad är en flod?: Jag hade den här litauiska barnboken hemma i hyllan, men inget av mina barn var intresserad av att läsa den med mig, så jag fick läsa den själv. Boken är ett examensarbete på Konstfack och skrevs på svenska, men författaren är verksam i Litauen och har översatt sin egen bok till litauiska så självklart räknas boken som litauisk!

Lettland: Nora Ikstena – Livets fest: Jag hittade inget från Lettland, så jag trodde att jag satsade på ett säkert kort. Nu var dock Livets fest inte på länga vägar lika bra som Modersmjölken.

Luxemburg: Nora Wagener – Menschenliebe und Vogel, schrei: Ok, jag har tidigare skrivit att det är svårt att hitta litteratur från det ena eller det andra landet, men inget är så svårt som Luxemburg! Jag hittade den här ungdomsromanen på tyska. Det gick bra att läsa och boken var bra.

Malta: Lou Drofenik – Big Oak on Little Mountain: Jag köpte den här boen på Malta på höstlovet 2021. Jag hade läst författaren innan och tyck om, men den här boken var lite väl rörig. Den utspelade sig tyvärr inte på Malta, utan i Slovenien. Men kan det bli mer EU-läsning är så?

Nederländerna: Marieke Lucas Rijneveld –Min dyra ögonsten: Jag valde att läsa ett nederländskt författarstjärnskott och hens andra bok på svenska. Det är en nederländsk variant på Lolita och den är fruktansvärt hemsk och läskig.

Polen: Ester Singer Kreitman – Demonernas dans: Det här var en hyllvärmare, en bok jag köpt på någon rea hos Tranan. Mycket spännande att ha läst Isaac Singers syster, som enligt vissa till och med är bättre än sin nobelprisvinnande bror.

Portugal: Fernando Pessoa – Den anarkistiske bankiren och En mycket originell middag: Jag hade en oläst bok i bokhyllan av den portugisiske giganten Fernando Pessoa. Boken innehåller två noveller som jag verkligen tyckte mycket om!

Rumänien: Herta Müller – Redan då var räven jägare: Efter mycket om och men fick det bli mer Herta Müller från Rumänien. Jag fastnade för det och läste två böcker av bara farten!

Slovakien: Daniela Kapitáňová – Samko Tále, Boken om kyrkogården: En mycket knepig bok som jag tror fortfarande är det enda som finns översatt från slovakiska till svenska. Kul att ha läst den, såklart, men inget jag skulle läsa om det inte vore för den här utmaningen.

Slovenien: Goran Vojnovic – Jugoslavien, mitt hemland: Det finns inte jättemånga författare från Slovenien som är översatta till svenska. Jag valde därför att satsa på en gammal favorit som jag läst förut. Jag blev inte besviken.

Spanien: Elena Armas – The Spanish love deception: Från Spanien blev det feelgood. Författaren bor och ger ut sina böcker i New York, man är född och uppvuxen i Spanien så det fick räknas. Inte någon feelgood jag kommer att återkomma till, skulle jag tro. Så bra var det inte.

Sverige: Moa de Bruin – Vera Svansson: Från Sverige kan jag ju välja lite vad som helst, men den första boken jag läste ut var Vera Svansson, som jag läste för sonen. Det var den första boken i serien, Dagbok för tacoälskare och halloweenfantaster.

Tjeckien: Jan Novák och Jaromir 99 – Zátopek: Av en slump fann jag detta seriealbum på Serieteket i Stockholm. En tjeckisk serie om löparlegenden Emil Zátopek verkade för spännande för att inte låna hem. Både författare och illustratör är från Tjeckien och boken var verkligen så fantastisk som jag hade hoppats på. Är du intresserad av idrott och kommunism – läs!

Tyskland: Sophia Martineck – Hühner, porno, schlägereiJag hade lånat några seriealbum på tyska och den här hade blivit oläst. En fin berättelse i ord och bild om en liten tysk by.

Ungern: Antal Szerb – Resa i månljus: Jag valde en klassiker som hade hunnit bli en hyllvärmare. Roligt att beta av sådana också! En spännande bok och en bra val från Ungern.

Österrike: Ulli Lust – Fashionvictims, Trendverächter: En Österrikisk seriebok om Berlin var ett trevlig inslag i den här utmaningen. Jag läste på tyska. Ulli Lust är från Wien, men bor sedan ett par år i Berlin.

Recension: Müller, Herta; Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv; 1997

Idag hade jag helst inte velat träffa mig självJag tog med mig Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv av Herta Müller till Landsort för att klara EU-utmaningen. Jag tappade dock boken och trodde att jag fann den på Storytel. boken jag läste då var Redan då var räven jägare och när jag sedan hittade boken såg att jag att det inte var samma. Då fick jag såklart läsa den jag hade med mig också, och lite förvånande blev sommaren 2023 sommaren då jag återupptäckte Herta Müller.

Jag-personen i boken är kallad på förhör. Hon lever med en alkoholiserad man i sitt andra äktenskap. På väg i spårvagn till sitt förhör tänker hon på sitt liv och sin medmänniskor. Hon är inte sitt bästa jag och skulle helst inte velat träffa sig själv, eller någon annan. heller för den delen. Livet i kommunismens Ceausescus Rumänien är kvävande och meningslöst.

Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv porträtterar det förtryck som fanns i Rumänien på ett vardagsnära sätt. Vi får följa en helt vanlig dag i ett helt vanligt liv hos någon som en gång råkat bli anmäld av en kollega och som lever i en vardag där vem som helst kan vara en angivare. Bokens jag-person har kanske inte gett upp, men lever i en total känslomässig misär.

Herta Müller är Herta Müller och det krävs en speciell sinnesstämning för att kunna ta till sig hennes böcker skulle jag säga. Jag tyckte mycket om den här boken, men kan förstå om man tycker att det bara är poetiskt och konstigt. Jag kom visst in i rätt lässtämning under semestern, så mycket att det blev två Herta Müller på raken.

Recension: Segerfeldt, Fredrik; Från Casablanca till orten; 2023

Från Casablanca till ortenFredrik Segerfeldt är gift med en marockanska och genom sitt äktenskap har han stött på många kulturkrockar som intresserat honom. Han talar flytande franska och eftersom flera nordafrikanska författare skriver på franska, har han utforskat den nordafrikanska litteraturen. Litteraturen har hjälpt honom att förstå de olika världarna som han och hans fru kommer ifrån. Han har skrivit om både sina personliga erfarenheter och litteraturen i Från Casablanca till orten.

Det är lite fel att kalla boken en djupdykning i den nordafrikanska litteraturskatten, eftersom den bara berör den franskspråkiga delen av litteraturen. Det finns såklart många arabiskspråkiga författare från regionen också. Avvägningen att bara skriva om franskspråkiga författare är inte bara språklig, Fredrik Segerfeldt bara behärskar franska, utan även för att den är viktig för förståelsen av dubbla kulturer.

Det är den dubbla identiteten som går igen i hela boken. Att ha skolats i franska och leva i ett nordafrikanskt land är inte alltid lätt och det visas i litteraturen hos stora franskspråkiga författare som Assia Djebar, Nina Bouraoui och Yasmina Khadra. Segerfeldt jämför med invandrare i Sverige, en grupp som hans fru nu tillhör. Många av den andra generationens invandrare lever ofta med språket och kulturen från föräldrarnas land, men är annars som vilka svenskar som helst.

Från Casablanca till orten är en resa genom Nordafrika och genom Sverige, via ett mångkulturellt äktenskap. Boken belyser kulturella skillnader och visar att det för många inte behöver vara så komplicerat att ha en annan kultur än majoritetskulturen i det land man bo i. Segerfeldt skriver också mycket om förtryck och ofrihet för kvinnor, eftersom just ofrihet för kvinnor är något som ofta skiljer arabvärlden från västvärlden. Inte minst hans fru har upplevt det.

Boken ger dig en även lång läslista med spännande böcker som definitivt kommer att vidga dina vyer. Jag vet, för jag har läst flera av dem.

Den här recensionen har varit publicerad i tidningen NU. Här kan du prenumerera om du inte redan gör det. Jag bedömer att boken platsar i Feministbiblioteket eftersom stor del av den faktiskt handlar om kvinnors utsatthet i arabvärlden. 

Recension: Blum, Hila; Att älska sin dotter; 2021

Att älska sin dotterHila Blum är en israelisk författare och Israel är rent geografiskt också en del av Asien. Just israeliska författare är ganska svårt att finna på svenska, men inför bokmässan är judisk kultur hedersgäst och då kanske vi får se en del israeliskt på den svenska marknaden. Att älska sin dotter kom ut nu i sommar på Bazar förlag.

Hila Blum är född 1960 och kommer från Jerusalem, där hon bor och verkar idag. Hon har tidigare bott i New York och på Hawaii. ”Att älska sin dotter” är hennes andra bok, men det första att översättas till svenska. Hon kommer att besöka bokmässan i Göteborg i september.

Att älska sin dotter handlar om Joela som älskar sin dotter över allt annat på jorden. När boken börjar vet vi att hon stor utanför hennes hus i Groningen i Nederländerna utan att gå in eller på annat sätt ge sig till känna. Sedan får vi historien om hur det var när Lea föddes och växte upp. Det fattades aldrig kärlek och under hela läsningen sitter jag som läsare och undrar var det var som skulle komma att gå snett.

Det hemska kommer smygande och byggs upp sakta under hela läsningen men det står klart ganska tidigt att det inte kommer att bli en kraftfull avslutning där alla kort läggs på bordet. Det är hela tiden lågmält och vi får bara mammans perspektiv. Eftersom hon verkar så kärleksfull mot sin dotter så önskade jag att det inte skulle vara så allvarligt. Samtidigt var det ju tvungen att vara något som jag kunde gå med på skulle kunna leda till en brytning från dotterns sida.

Det var en bok som var spännande, inte som en deckare, utan mer för att det var ur psykologiskt. Det var också en bok där läsaren både en och två gånger får anledning att tvivla på mammans egen utsago. Kan det verkligen ha varit så bra allting, om dottern senare väljer att inte ha kontakt, till och med ljuga om var hon befinner sig? Det är många frågor och jag ska inte svara på dem här, men kan säga så mycket att du kommer att få svar om du läser boken.

Den här recensionen har varit publicerad i tidningen NU. Här kan du prenumerera om du inte redan gör det. 

Recension: Amal, Djaïli Amadoau; Tålamod; 2020

Tålamod Jag prenumererar på Tranans bokpaket där de skickar mig sex böcker per år från sin utgivning. Tålamod av Djaïli Amadou Amal tror jag var årets första bok och jag läste den nu på semestern. Djaïli Amadou Amal kommer från Kamerun och är feminist och grundare av rörelsen Femmes du Sahel. Tålamod är hennes första bok på svenska och hennes tredje på franska.

Tre kvinnor som alla är drabbade av tvångsäktenskap. Ramla är förlovad med en man hon älskar när en äldre affärsbekant till hennes far ber om hennes hand. Eftersom kvinnor inte har någonting att säga till om blir hon istället för lyckligt gift, medhustru till en betydligt äldre man. Hiondou är hennes syster som gifts bort till sin våldsamma kusin som har en fallenhet för droger och kvinnor. Safira är Ramals makes första fru och hon är otroligt bitter över att efter 20 års äktenskap, behöva dela sin make.

Tålamod syftar till att muslimska kvinnor behöver tålamod. De lär sig från barnsben att de måste ha tålamod med allt. Utan tålamod blir de inga bra hustrur och hustrur är vad kvinnor ska bli. Boken var mycket lättläst och jag läste ut den på ett par timmar. Vi får respektive kvinnas perspektiv i var sin del och alla tre är oerhört hemska och historien drabbade mig in i hjärtat.

Trots att det var viktiga och engagerande historier så kändes boken mer som en feministisk pamflett mot tvångsäktenskap än en litterärt bra roman. Det stör mig egentligen inte så mycket, men boken kommer inte att leva kvar länge hos mig. Den feministiska kampen mot tvångsäktenskap är viktig och det är bra att en sådan här bok översätts till svenska så att budskapet sprids om att kamp mot patriarkala strukturer behövs överallt.

Recension: Nguyễn, Phan Quế Mai; Där askan blommar; 2023

Där askan blommarDär askan blommar av Nguyễn Phan Quế Mai är utgiven på svenska av Historiska media. Författaren är från Vietnam och det är hennes andra bok på svenska. Hon är född 1973 och bor och verkar i sitt hemland. Föregångarna När bergen sjunger fick varmt mottagande i Sverige och på många andra ställen.

I Där askan blommar får vi möta tre personer; vietnamveteranen Dan, den föräldralöse halvamerikanen Phong och den fattiga flickan Trang som söker lyckan i Saigon under kriget. Dan och Phong möter vi i nutid, medan Trangs liv skildras 1969.

Trang och hennes syster Quỳnh lämnar den vietnamesiska landsbygden för att arbeta på Hollywood Bar i Saigon. Arbetet blir inte riktigt som de har tänkt sig, då det inte förväntade sig att sexuella tjänster skulle ingå i jobbet. Trangs liv ändras dock när hon träffar Dan, som blir hennes pojkvän. I nutid letar Dan efter Trang, eller Kim som han tror att hon heter, för han vet att det kan finnas ett barn efter henne. Hans fru Linda vet inget om någon flickvän under kriget, utan tror att de gör resan till Vietnam av andra skäl.

Samtidigt läser vi om Phong som hoppas kunna komma till USA eftersom det är uppenbart att han som både är mörk i hyn och lång, är son till en svart amerikan. Men reglerna är hårdare än tiden precis efter kriget och hans chanser att få komma till USA är minimala om han inte kan hitta sin far.

Boken skildrar tre olika öden som alla är kopplade till Vietnamkriget. Det är fin berättat och historien visar att det finns tragiska öden på alla sidor, oavsett vem man stred för eller varifrån man kom. Nguyễn Phan Quế Mais personer är varken svarta eller vita, de är mångfacetterade såsom människor är i verkligheten. Det går att förstå dem alla och känna sympati för dem.

Där askan blommar är en mycket fin bok om Vietnamkriget och att fokus ligger på vietnameserna under kriget, ger en annan bild än amerikanska vietnamfilmer. I början av boken tyckte jag att det verkade som att allt skulle hänga ihop och falla på plats och det skulle i så fall göra boken till en lättsam feelgood. Nu visade det sig att handlingen i boken var mer komplex och inte fullt så enkel och det bidrog till djup och gjorde boken till en av sommaren bästa för min del.

Den här recensionen har varit publicerad i tidningen NU. Här kan du prenumerera om du inte redan gör det. 

Semesterutmaningen 2023: Norge på norska i ny tappning

Rådhuset i Oslo och familjen

Rådhuset i Oslo och familjen. Jag bad dem att inte stå tillsammans som på precis alla andra bilder. Då fick jag detta. Juli 2023.

Jag misslyckades med att gå in i en bokaffär i Oslo. Det är inte lika konstigt som det låter. Alla affärer är stängda på söndagar och just söndagen var den dagen då vi hade möjlighet att passera affärer före stängning. Vi gjorde tex Karl Johan vid nio på kvällen, det ösregnade en eftermiddag och resterande tid gick vi på museum. Jag kunde köpa böcker i museishopparna såklart, men son ni förstår är litteraturen där rätt nischad.

Vad göra nu då? Tja, det finns ju alltid Adlibris. Och bokbörsen. Tyvärr finns inte Storytel på norska än (iaf inte för svenskar), men som ni förstår, norska är inte ett otillgängligt språk i Sverige. Det är ju alltid kul att köpa böcker på plats, men nu blev det inte så. Vad som då istället har kommit hem till mig är:

Vinternoveller av Ingvild H. Rishøi

Jeg er egentlig ikke sånn av Marie Aubert

Albertine av Christian Krohg

De två förstnämnda är utkomna de senaste åren och böcker jag tänkt att läsa. De beställde jag från Adlibris. Den tredje boken är lite rolig. Jag såg det fina konstverket nedan på Nasjonalmuseet i Oslo och blev intresserad av författaren. Det visade sig att Christian Krohg både vart konstnär och journalist/författare och att han skrivit en bok om flickan på bilden som ska på sitt första besök till polisläkaren för att tvångsundersökas som prosituterad. Albertine är boken och jag fann den på Bokbörsen. I höst ska här läsas på norska!

Albertine i polisläkarens väntrum

Albertine i polisläkarens väntrum av Christian Krohg.

Recension: Michalopoulou, Amanda; Why I killed my best friend; 2003

Why I killed my best friendDå är det dags för det sista landet och den sista boken i EU-läsningen! Grekland är alltid svår att hitta litteratur ifrån och vi hade inga olästa texter av Platon eller Aristoteles hemma. Det fick bli den tidigare inköpta e-boken Why I killed my best friend av Amanda Michalopoulou.

Maria har tillbringat hela sin barndom i Nigeria och hon är van vid ett stort hus och en stor tomt. Så är hon tio år och måste flytta hem till Grekland igen och bo i en stad med avgaser i en liten lägenhet. Hon passar inte alls in. Så en dag börjar Anna i klassen. Anna har bott i Paris och väljer ut Maria som sin bästa vän. Maria både älskar Anna och inser att hon behöver leva utan henne. Hon klarar dock inte att slita sig. inte ens när Anna tar hennes kompisar, pojkvänner eller apar efter hennes liv.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig av en bok med titeln Why I killed my best friend, men det var nog inte detta. Det var en sorglig bok om en flicka och sedan vuxen kvinna som lider av obearbetade förluster och sedan gömmer sig i skuggan av en karismatisk vän. Jag ska såklart inte avslöja något om det skedde något mord, men kan säga så mycket att vänskapen är vad man i modernt språkbruk skulle kalla toxiskt.

Det kändes lite som Min fantastiska väninna av Elena Ferrante, men kan inte vara en efterapning, då den här är skriven före. Trots det så är det inte en lika briljant bok som Min fantastiska vännina, utan en lite mer rörig bok som var luddig i kanterna. Mycket får sin förklaring i slitet av boken, men fram tills dess var det stundvis svårt att hänga med.

Jag inser när jag känner mig klar med recensionen att jag inte nämnt politiken. Den har en stor roll i boken. Det är diktatur i Grekland när Maria är liten och Annas pappa bor kvar i Paris till diktaturen faller. Senare engagerar sig både Anna och Maria i en vänstergrupp och Maria är aktiv till boken slutar. Maria har svårt för att Anna kommer igenom med att som vuxen fortsatt vara vänster, men samtidigt vara föreståndare för många arbetare på ett företag.

Recension: Quintana, Pilar; Tiken; 2017

TikenJag har en kusin som delar mitt litteraturintresse, och även litteratur från olika delar av världen. På hans dotters student rekommenderade han mig att läsa Tiken av Pilar Quintana. Eftersom jag litar på hans litteratursmak skrev jag upp den och när jag såg att den var med på bokrean i år slog jag till. Boken gavs ut på svenska 2021 på Rámus förlag. Pilar Quintana kommer från Colombia.

På landsbygden i Colombia lever den 40-åriga Damaris. Hon är fattig, men det enda som egentligen fattas henne är ett barn. Vid fyrtio torkar kvinnor ut och hon har inget hopp kvar att få något barn. Hennes äktenskap är inte speciellt bra och hon och hennes man har skilda sovrum. En dag får hon ta hand om en liten valp vars mor har dött. Trots att tikens chanser att överleva är oerhört små, lyckas Damaris hålla den vid liv. Men när valpen blir större, tar den över hennes liv fullständigt.

Damaris syn på moderskap förändras när hon får tiken. Tiken är heller inte ett barn och tiken får egna barn. Det gör att Damiris förhållande till hunden varierar över tid. Hon bor nära en djungel och dit tar hunden ofta sin tillflykt. Den är inte så följsam mot Damaris som hon tycker att hon förtjänar. Boken är fylld med känslor och den enkla handlingen har många dimensioner. Döden är hela tiden central och Damaris har, förutom barnlösheten, lidit många stora förluster genom livet.

Tiken var en fantastisk berättelse och den var sorglig på så många sätt. Men samtidigt som den berörde många jobbiga ämnen såsom fattigdom, våld och barnlöshet, så var den hoppfull. Den skildrar en kvinna som trots alla motgångar stod upp för sig själv och försökte hela tiden göra det bästa av situationen. Och hon är stolt när hon ger tiken det namn hon skulle gett sin dotter, om hon fått någon.

Berömda och glömda fotbollsspelare: Homare Sawa

Homare Sawa

Idag spelar Sverige mot Japan i fotbolls-VM och vinner förhoppningsvis, även om det kommer att bli tufft. Motståndet är Japan och därför tänkte jag uppmärksamma Japans bästa spelare genom tiderna, Homare Sawa. Hon har fortfarande gjort flest landskamper och flest mål för det japanska landslaget. Hon har dessutom varit proffs både i Japan och USA innan hon slutade på elitnivå 2015.

Homare Sawa var bara 12 år när hon gjorde sin klubbdebut och med sitt lag skulle hon vinna flera titlar innan hon åkte över till USA. 1993, när hon var 15 år, gjorde hon sin första landskamp. 2011 var hon lagkapten i det japanska landslaget och då vann hon och Japan guld. Hon utsågs efteråt till turneringens bästa spelare. Året efter skulle hon vinna OS-silver med sitt Japan i London.