Recension: Tammer, Enno; Ilon Wikland – ett konstnärsliv; 2017

Enno Tammer är en estnisk journalist som kommit att lära känna illustratören och konstnären Ilon Wikland. Ilon Wikland – ett konstnärsliv är en biografi över henne och den bygger delvis på intervjuer som författaren gjort. Boken får bli Estland i EU-läsningen eftersom Enno Tammer är est och har skrivit boken på estniska. Boken översattes 2020 och gavs ut på Rabén och Sjögren.

Ilon Wikland är född som Ilon Pääbo och bodde sina första 14 år i Estland. Hennes föräldrar var hårt arbetande och hade svårt (eller hade inte lust) att ta hand om sin dotter. Sina första tre år bodde Ilon hos sin mormor i Tartu och efter några år i Tallinn med sina föräldrar, flyttade hon till sin farmor och farfar i Haapsalu. Där bodde hon till hon sattes på en båt till Sverige 1944.

De första åren finns skildrade i flera barnböcker, bland annat Den långa, långa resan. I biografin får vi veta att det förmodligen fanns en orsak till att farmodern satte Ilon på båten till Sverige när hon själv inte kunde följa med. Pappan hade åkt dit. Nu fick Ilon inte bo med sin pappa, utan en faster, men till skillnad från vad vi har sett i Ilons böcker, fanns nog pappan med på ett hörn.

Jag hade tidigare läst mycket in Ilon Wilands barndom, så de andra delarna om hur hon studerade till konstnär i Stockholm och fick försörja sig själv när fastern valt att lämna Sverige, var mer spännande. Även livet som gift och när hon påbörjade samarbetet med Astrid Lindgren. Ilon Wikland är ganska förtegen om sitt privatliv, men vi får veta en del i boken.

Slutligen handlar biografin om Ilons resor tillbaka trill Estland och iordningställandet av ett sagoland i Haapsalu. Hon skänkte alla sina originalteckningar till den estniska staten, då hon ansåg att de gjorde sig bättre på ett museum än i en gammal koffert på en vind.

Boken var oerhört fin och gav en mycket bra bild av vem Ilon Wikland vad och vad som påverkade henne i livet och konstnärskapet. Hon är självklart en person som betytt mycket för mig under min uppväxt. Jag älskade hennes illustrationer i Astrid Lindgrens böcker och det var roligt att få höra historierna bakom alla fantastiska bilder.

Enno Tammer är närvarande i boken, både som kritisk granskare och som Ilons vän. Det märks på sina ställen att boken är skriven från ett estniskt perspektiv för uttryck som ”sin stora fina Volvo” skulle knappast en svensk journalist skriva. Samtidigt är det också tydligt att boken skulle översättas till svenska. Flera oöversättbara uttryck har förklarats redan av författaren. ”Beskriva för en svensk” och liknande skrivelser, finns inskjutna i boken.