Recension: O’Farrell, Maggie; Bara Alice; 2000

Bara AliceMånadens (förra månadens, det tog lite tid) färgglada hyllvärmare är Bara Alice av Maggie O’Farrell. Jag tycker mycket om O’Farrell som författare och tänkte att Bara Alice kunde erbjuda något mitt emellan kärleksfeelgood och kvalitetslitteratur. Kanske kunde hon vara en väg tillbaka till mina gamla lästakter.

Alice hittas påkörd i London efter att ha varit i Edinburgh för att besöka sina föräldrar bara timmar innan. Hon hamnar i coma och familjen undrar vad som hänt, men bara Alice vet. Sedan nystas en historia upp med Alice liv och hennes farmor och mammas liv. Alice träffar den judiska John, vars pappa inte vill att de ska gifta sig. Ann har aldrig trivts i äktenskapet med Ben och sökt sig till utomäktenskapliga förbindelser. Farmodern Elsbeth förstår att Alice förmodligen inte är Bens dotter.

Bara Alice är en roman i flera olika tider och det hoppas friskt däremellan. Eftersom boken kanske inte var precis det jag ville ha och behövde just nu, blev det oerhört rörigt. Det tog lång tid att komma in i boken och när jag väl gjorde det så var det något tragisk filter över det hela som gjorde att jag blev deprimerad bara jag tittade på boken.

Maggie O’Farrell, det är inte du det är jag. Bara Alice var inte vad jag ville ha just nu. Jag vet att folk jag litar på läst den här och älskat den, men jag kunde inte ta den till mig. Den var helt enkelt för sorgligt och för rörigt.

Månadens feminist: Wangari Maathai

Wangari Maathai

Kort fakta

  • Född 1940 i Centralprovinsen i Kenya, död 2011 i Nairobi.
  • Miljöminister i Kenya 2003-2005.
  • Fick Nobels fredspris 2004 som första afrikanska kvinna.

Wangari Maathais feministiska gärning

Wangari Maathai föddes 1940 i centrala Kenya. Hon gick i skolan och lärde sig engelska flytande. Efter skolan fick hon ett stipendium för att studera biologi i USA. Hon fick en examen i biologi och blev efter det erbjuden en tjänst som forskarassistent åt en professor i zoologi vid universitetet i Nairobi. Hon har även studerat i Tyskland. 1969 träffade hon mannen som skulle bli hennes make och hon blev gravid.

På 70-talet engagerade sig Maathai i olika frivilligorganisationer i Kenya, bland annat röda korset och olika miljöorganisationer. Hennes make kom in i parlamentet och hans huvudfråga var att få ner arbetslösheten. Maathai använde detta för att konkretisera sina idéer kring miljöarbete. Hon erbjöd arbetslösa att jobba i hennes nystartade företag som arbetade med att plantera träd för att rädda miljön. 1977 grundande Maathai Green Belt Movement. Hon uppmuntrade kenyanska kvinnor att plantera träd runt om i landet och erbjöd sedan pengar för fröerna som i sin tur kunde planteras någon annanstans.

1979 gick Maathai igenom en uppslitande skilsmässa som slutade med rättegång. hennes exmake sa att hon var för självstädning och att han inte klarade av att kontrollera henne. Sedan anklagade han henne för otrohet. Hon dömdes till sex månades  fängelse, men släpptes efter bara ett par dagar. Exmaken krävde också att hon skulle sluta använda hans efternamn, Mathai, men hon la bara till ett extra a.

Det var inte helt lätt att jobba för miljön och för kvinnors rättigheter i Kenya på 80- och90-talen. Landet var en enpartistat och de motsatte sig Maathais och Green Belt Movements arbete. På 2000-talet var fler partier tillåtna och då kandiderade hon till parlamentet och kom in 2003. 2004 valdes hon till vice miljöminister.

2004 fick Wangari Maathai Nobels fredspris med motiveringen: Fred på jorden är beroende av att vi lyckas säkra livsmiljön. Maathai står längst fram i kampen för miljön, demokrati och kvinnors rättigheter. 2011 dog hon efter att ha fått cancer i äggstockarna.

Wangari Maathai och jag

Jag har väl egentligen inte någon närmare relation till Wangari Maathai förutom att jag beundrar det arbete hon gjorde och inser hur viktigt det var för miljön och för kvinnor i Kenya. Jag ville lyfta fram henne i månadens feminist för att trots att hon fått Nobels fredspris, tror jag inte att hon är så otroligt välkänt.

Recension: Laestadius, Ann-Helén; Stöld; 2021

StöldJag har läst Ann-Helén Laestadius ungdomsböcker och tyckte särskilt mycket om Tio över ett. Stöld är hennes första bok för vuxna och jag var oerhört spänd på att läsa den. Eftersom jag har svårt att ta till mig allvarliga böckerna nu valde jag att lyssna på den på Storytel. Vi pratade om boken i bokcirkeln Bokhörnan. Stöld är utgiven på Romanus och Selling.

Elsa är nio år och hittar sin ren dödad utanför stängslet. Hon får ögonkontakt med Robert Isaksson och han skrämmer henne till tystnad. Familjen anmäler den döda renen, men eftersom renar faller under samma lagstiftning som husdjur, är brottsrubriceringen stöld och inte särskilt högprioriterat. Ingen kommer när de ringer.

Elsa växer upp och situationen med renarna är densamma. Över hundra anmälningar har de gjort genom åren, men ingen har lett till åtal. Elsa har till och med släpat sig till polisen med döda rena i säckar, som kan innehålla DNA av den som gjorde det, men det enda som händer är att bevismaterialet tillslut hamnar ute till allas beskådan. Trots att alla vet vem som dödar rena för att sälja köttet, är det ingen som gör något.

Stöld är en bok om rasism mot samer. Om boken speglar verkligheten är det verkligen förfärligt. Det jag kunde tycka var att bokens huvudpoäng, att dödande av renar klassas som stöld, vilka andra konsekvenser får det i övriga samhället? I slutet av boken antyds det att döda en annan människas hund också är stöld. Och är det verkligen brottsrubriceringen som är det väsentliga här?

Jag tyckte att Stöld var en bra bok, men det kändes lite mycket att försöka göra en politisk poäng mer än det var en fantastisk roman. Det fanns många lösa trådar som aldrig följdes upp och vissa trådar fick för snabb lösning. Jag tyckte att de flesta karaktärer, förutom Elsa, beskrevs lite svepande och boken fick aldrig rikgit något djup. Det låter kanske som svidande kritik, men jag hade förväntat mig så mycket mer efter Laestadius ungdomsböcker, i synnerhet Tio över ett.

I bokcirkeln där vi pratade om boken var det lite blandande omdömen, men jag var inte ensam om min syn. Det var en bok som passar för bokcirklar, för det var mycket som vi stötte och blötte!

Låtar vi kanske inte minns: Always have, always will

Sovjeternas hus i Kaliningrad

Sovjeternas hus i Kaliningrad; en resa, ett minne och ett sökande efter en viss låt. Augusti 1999.

Nu kommer en historia som egentligen inte betyder något för någon annan än mig, men jag måste bara dela med mig. Sommaren 1999 var jag på resa i Baltikum och Kaliningrad och på den resan var det två låtar som ständigt spelades på radio vart vi än kom. Dels var det Mambo no 5, som vi väl alla minns (a little bit of Monica in my life…) och sen var det en annan låt som jag minns hade en låtrad som gick “and I always will”. Jag kunde sjunga den, men efteråt har ingen kunnat hjälpa mig med vad det var.

Låten dröjde sig kvar för jag vill minnas att jag hörde den i en taxi i Kaliningrad, eller om det var i den fullknökade trådbussen där biljettkvinnan hade spruckna glasögon. Det dracks en hel del på den där resan och mycket därifrån är dimmiga minnen. Så när ingen verkade veta var det var för låt, började jag att misstänka att jag kanske hittat på den. Melodin kunde vara ett hopkok från flera olika låtar. Det jag sjöng för folk var “I love you so and I always will, I know that just want to show you, just hove much you mean to me”. Det första “I love you so” misstänkte jag tidigt kunde vara en efterhandskonstruktion.

Min bror kan musik så jag vände mig först till honom. När det hade gått massor av år och vi båda hade Iphones tipsade han mig om appen SoundHound, men tyvärr kunde den inte förstå min lilla sångfras. Min bror sa en gång att det kanske var Ace of Base, men jag tänkte att det skulle jag väl ha vetat om det var dem. 2003 jobbade jag med att åka runt i bil och då lyssnade vi på en blandskiva där vi alla älskade låten C’est La Vie (always 21). Minns att jag kollade upp den och att vi alla blev förvånade över att det var Ace of Base. Jag kopplade fortfarande inte dem till min mystiska låt.

Nu måste vi komma ihåg att 1999 kunde vi visserligen googla, men den möjligheten var inte alltid närvarande och såklart har jag genom åren försökt att googla på textrader, men aldrig fått napp. Man skulle kunna tycka att jag borde tänkt till mer kring just tipset Ace of Base, men minns inte hur mina söksträngar såg ut för jag fick aldrig någon riktig träff.

Så häromdagen, långt efter läggdags, fick jag en annan låt på hjärnan, Fly little bird to Hiroshima. Jag googlade textraden och låten, som jag inte hört sedan 1990, och fick träff! Jag lyssnade på låten och fick flashback till barndomen. Så dök den här “always will”-låten upp igen och jag tänkte att om jag kanske googlar den utan orden som jag är osäker på, det vill säga “I love you so” och så fick jag träff! Det var Ace of Base och låten heter Always will, always have. Den släpptes som singel i Sverige 1998, men i Europa först 1999.

Textraden som jag kunde melodin till löd som följer:

I always have, I always will
You know that I just wanna show you
Just how much you mean to me

Ganska nära va? Denna har jag alltså burit med mig i 22 år utan att någon kunnat säga vilken låt det är. Kanske är det inte så konstigt, låten är inte jättekänd, det är verkligen jättelängesedan och som någon sa på twitter när jag berättade om mysteriet, låten är verkligen ett hopkok av lånade rader från en mängd andra låtar. Med andra ord, en låt vi kanske inte minns. Nu efteråt kan det dock kännas lite konstigt att jag inte lyckats få träff tidigare. Det var ju så nära!

För mig är låten resan till Baltikum och Kaliningrad och jag kan verkligen ta mig tillbaka till Kaliningrads trasiga gator, starka screwdrivers och märkligt lyxiga kasinon. Jag känner smaken av Baileys, som jag drack när de andra drack öl och jag känner lukten av stekflott. Jag kan till och med känna ett litet pirr av den spirande förälskelse jag kände till en medresenär som gick omkring och sa “allvarligt talat” på klingande finlandssvenska.

Resan betydde oerhört mycket för mig på många sätt. Det var min första politiska resa och det var en resa där jag som enda singeltjej, fick en naturlig plats i det ständigt drickande killgänget. Jag minns resan med mycket värme och även om många anekdoter från den har med sprit och fylla att göra, så hade vi alla väldigt roligt. Nu har den resans soundtrack utökats från en till två låtar och jag ska lyssna mer och drömma mig tillbaka lite. Ett högst personligt mysterium är löst efter 22 år!

Feministisk bokcirkel söder: Igår av Agota Kristof

Igår

Igår träffades min feministiska bokcirkel och pratade om Igår av Agota Kristof. Det blev en mycket intressant och för många ganska oväntad diskussion och det var nog första gången som en bokcirkelträff slutade med att folk ville läsa om boken. Mer om orsaken till det nedan!

Min recension av boken finns här och där kan du också läsa om vad boken handlar om.

Vad var sant?

Mitt intryck av boken var att allt kanske inte var sant, utan mest fabulerat i berättarjaget Sandors huvud. En annan av deltagarna höll med och sa att han ju påpekar ibland att han inte vill berätta sanningen om sitt liv. En tredje, som läst Skrivboken av samma författare, sa att det greppet har Kristof använt sig av i andra böcker. De andra satt som frågetecken och hade läst boken bokstavligt. Vad är sant? Eftersom det är en fiktiv berättelse är det kanske helt upp till oss att tolka?

Vilket land?

Varken landet som Sandor flytt ifrån eller landet han kommer till, namnges i boken. Jag förutsatte att landet han flydde från var Ungern, eftersom Agota Kristof flytt från Ungern. När jag läste tänkte jag mig att boken utspelade sig i ett grannland, men har sett att andra tolkat att det är Schweiz, som är det land dit Kristof kom. Jag förstod det som att flera hade tolkat in Schweiz i det nya landet.

Det lilla ungerska communityt

I boken skildas ett ungerskt (?) community där Sandor skaffar sig vänner. En av oss påpekade att det var en fin skildring av gemenskap i ett främmande land. Nu gick ju det inte så bra för de inblandad i boken, men det var fint så länge det varande och de tig hand om varandra och var varandras vänner.

Sandors psykos

I hela boken finns det små glimtar som vittnar om att Sandor fått en psykos och uppsöker en psykiatriker. Vi diskuterade vad som egentligen har hänt och så återkom vi till den första punken, var allt egentligen bara en psykos? Hade han hittat på allt? Hör beslöt sig några för att läsa om boken och vi sa att dem som gjort det får komma med ett utlånande på nästa träff!

Nästa bok

Vi kunde inte bestämma oss för nästa bok så det blir en omröstning på Facebook.

Recension: Oksanen, Sofi; Hundparken; 2019

HundparkenSofi Oksanen har äntligen kommit ut med en ny bok! Hunparken kom 2019 på finska och nu 2021 på svenska på Albert Bonniers förlag. Jag kastade mig över den så fort den kom, men desstunga ämne gjorde att det mig mig något längre tid att läsa den än det hade gjort om det inte var pandemi och jag inte känt att kärlek och tonårsböcker är det enda jag orkar med.

Olenka sitter på en bänk i en hundpark i Helsingfors. Hon betraktar en familj. Plötsligt sitter en kvinna bredvid henne och betraktar samma familj och Olenka förstår att hennes hemligheter inte kommer att kunna hållas hemliga mycket längre. En historia, som börjar i Tallinn och går vidare till Ukraina, börjar nystas upp. Olenka har varit högt uppsatt inom en organisation som donerar ägg till främst västeuropeiska par. Uppväxter i miljöfarliga områden av Ukraina har sminkats bort från kvinnornas CV:n och det är inte alltid som äggdonationerna lyckas. ibland har det fått fruktansvärda konsekvenser för kvinnorna.

Hundparken har fått kritik för att den är lite för krånglig. Det finns en historia och många tillbakablickar i olika tider, som blandas. Dessutom ligger den ett mysterium genom hela boken där man får ana vad som hänt. Jag håller helt med Anna på Och dagarna går att formen nästan står i vägen för berättelsen. Den onödigt krångliga och mystiska inledningen gjorde att jag hade oerhört svårt att komma in i boken.

Efter ett ganska långt tag av hoppande mellan tidsperioder kommer ett längre stycke om hur Ukraina utvecklades efter kommunismens fall och här känner jag igen den Sofi Oksanen som jag älskar! Nu får vi läsa om korruption och lycksökande i ett alldeles nytt land. Tillsammans med tillbakablickarna till Olenkas barndom i Tallinn var den här delen den jag tyckte bäst om.

Boken tar upp viktiga ämnen om att allt är till salu och särskilt fokus är på äggdonation och surrogatmödrarskap. Sofi Oksanen har själv sagt att hon inte är emot surrogatmödrarskap som företeelse, men i Hundparken målar hon upp en industri som är allt annat än vacker. Det är inte bara ägg som säljs till lyckligt ovetande par i väst, utan även organ och till och med demonstranter till den orangea revolutionen.

Hundparken är en bra och viktig bok, men jag lyckte aldrig att den lyfte som Oksanens tidigare böcker har gjort. Jag saknade flytet och drivet och tyckte för det mesta att formen stod i vägen för min läsupplevelse. Jag var besviken efter hennes senaste bok Norma och är lite besviken nu också, fast på ett annat sätt. Det hade kunnat bli så bra!

Recension: Henry, Emily; Strandläsning; 2020

StrandläsningTonårsböcker med romantik går för fort att läsa, så jag valde en feelgood för vuxna att slöläsa, Strandläsning av Emily Henry. Boken är utgiven på Lavender Lit och jag valde att läsa den via Storytel. Det är min nya grej nu, att läsa i telefonen på små raster och när jag nattar. Det ska vara lättläst och det ska vara kärlek och där passade Strandläsning väl in.

January har förlorat sin pappa och flyttar till hans semesterhus, som hon inte tidigare känt till. På hans begravning träffade hon hans älskarinna och hon klarade nästan inte av sveket. Det värsta av allt var att hennes mamma, som överlevt cancer två gånger, tydligen vetat om hela affären.

I semesterhuset träffar hon på en störig granne, som hon efter ett tag känner igen som den berömda författaren Augustus Everett, eller Gus som han kallades när January kände honom på collage. Januarys avsky mildras lite när hon inser att han känner igen henne och att han också har skrivkramp. De beslutar sig för att Gus ska skriva en romancebok och January en bok med olyckligt slut, alltså tvärt om mot vad de brukar göra. Det ingår också utbildning från bådas sida så att de måste hänga hela sommaren.

Strandläsning var precis vad man kan vänta sig, sexuell spänning och romantik. Jag gillar det här med att det finns något förflutet som binder dem samman. I den här boken var det ett grovhångel på collage, som aldrig ledde någonstans, men som ingen av dem glömt. Det var mysigt med författarskap i en småstad och en bra balans mellan svärta och glättighet. Det var inte heller för många pinsamma sexscener, utan helt lagom på den fronten också. Emily Henry lyckades med att behålla den sexuella spänningen genom hela boken.

Recension: Cohn, Rachel & Levithan, David; Nick & Norah’s infinite playlist; 2006

Nick and Norah's Infinite PlaylistJag erkänner, jag är inne i någon slags tonårsromanslitteraturflow. Tyckte om Dash och Lily och tog därför glatt emot Nick & Norah’s infinite playlist av samma författare, Rachel Cohn och David Levithan. Efter att jag läst boken, såg jag filmen som finns att hyra på SF Anytime. För en gång skull gjorde jag alltså saker i rätt ordning.

Nick är fortfarande kär i sitt ex Tris och när han ser henne på en spelning med sitt band, finner han sig snabbt och frågar en tjej i publiken om hon vill vara hans pojkvän i fem minuter. De kysser varandra framför Tris och det var en fantastisk upplevelse för dem båda. Norah, som tjejen heter, behöver få hem sin fulla kompis och Nick hjälper henne. Nicks kompisar tycker dock att det är en utmärkt idé att Nick hänger med Norah, så de tar med den fulla kompisen hem och Nick och Norah hänger på Manhattan och startar en jakt på det mystiska bandet Where is fluffy? som aldrig talar om när och var de ska spela.

Nick och Norah delar musiksmak och har också gemensamt att de båda har tveksamma ex de borde lämna bakom sig. Det finns en attraktion dem emellan, som delvis är en konsekvens av den fantastiska kyssen. Natten är lång och missförstånden är många. Filmen skiljer sig lite från boken, där den fulla kompisen inte körs hem, utan har en större roll och i filmen är det Norah som frågar Nick om de kan bli ett tillfälligt par.

Nick & Norah’s infinite playlist är en mycket fin romantisk tonårsbok där musiken och jakten på den perfekta spelningen är det som driver handlingen framåt. Nick och Norah har gått ut highschool och ska söka sig vidare efter sommaren och de har inte helt bestämt sig vad det ska göra av sina liv. Det är dock inte viktigt i boken, utan då finns de bara där och då och vill inte lämna varandra. Jag tyckte mycket om den kärlekshistorien och kunde känna igen mycket från min egen tonårstid där tiden inte spelade någon roll, utan man kunde hålla på att flänga runt till man själv kände att det räckte. Trötthet existerade inte.

Kvinnodemonstration 2021: Avrundning av dagen

Feminism

Då har vi demonstrerat klart och är värda att ligga i soffan och slappa med en god bok eller film. Jag har gått och blivit sjuk (inte misstänkt covid) så jag har sovit igenom nästan hela dagen. Under mina korta vakna stunder har jag läst vad mina bokbloggarvänner skrivit därute och här tänkte jag sammanfatta dagen.

Jag demonstrerade för alla kvinnors rätt till abort och sedan skrev jag lite om vad jag gör för feminismen i min vardag, dvs driver den här bloggen och så hade jag ett mer resonerande inlägg om hur vi talar om kvinnodagen med våra söner, som kanske aldrig sett på orättvisor i sin vardag än.

Enligt O skrev om när kvinnor ska räknas. Sedan hade hon ett par inlägg om boken Osynliga kvinnor samt tipsade om TV-serien Moxie.

Agnes bokblogg gav oss tre feministiska boktips.

Bokdivisionen skrev om modevärlden och bra böcker att läsa på temat.

Glad kvinnodag alla kära läsare och roligt att i följt med i demonstrationen om än på åskådarplats!

Kvinnodemonstration 2021: Vad säger vi till våra pojkar?

Jag och mina barn

Jag och mina barn, för länge sedan. Mars 2017.

“Imorgon är det internationella kvinnodagen” sa jag till min nioåriga son. Han frågade direkt om det fanns en dag för killar också och jag kunde bekräfta det. Det är inte helt enkelt att förklara för en nioårig pojke att tjejer behöver en dag att demonstrera och egentligen inte killar. För honom är världen jämställd. Hans föräldrar tar likvärdigt ansvar hemma och han har samma rättigheter i familjen som sin lillasyster (eller egentligen fler för att han är äldre).

Jag började med att förklara ur ett globalt perspektiv varför den internationella kvinnodagen behövs. Det är lättare att prata om sådant som inte direkt berör honom. När det kommer till orättvisor i Sverige är det svårare, just för att han inte riktigt kan se orättvisorna. För honom är det normalt att vara i ett gäng med både pojkar och flickor. Han byter pokemonbilder med tjejer och spelar Minecraft med barn av båda könen.

Nu vet min son att det finns orättvisor i form av lägre lön för lika arbete och liknande politiska frågor, men han känner dem inte. För honom är det mer orättvist att vi inte uppmärksamma killar på samma sätt som tjejer. Därför tror jag att vi måste gå varligt fram med våra söner, för att de ska komma ut på rätt sida. Jag är väl egentligen inte så orolig för min son, eftersom han har noterat könsskillnaderna i leksaksaffärerna och börjat proteserna mot att lillasyster alltid får de rosa Muminmuggarna.

När jag blev pojkmamma tänkte jag hela tiden på att det kommer att bli svårare att uppfostra en ansvarstagande man än en kvinna som “tar för sig”. Jag är övertygad om att vi är på rätt spår, men jag tror det finns en fara i att fokusera för mycket på tjejer när de är små. Vi vill ju att våra pojkar ska bli ödmjuka och inte ilskna incels som inte alls känner igen sig i att tjejer har det sämre.

Hugo har fått höra stora delar av det här inlägget och gett tummen upp.