Feministbrud på kulturjakt i Oslo

Familjen utanför Munchmuseet i Oslo. Alla skriker även om mitt blev ett halvt skrik för att nån ju måste hålla i telefonen. Juli 2023.

Oslo skulle bli en kulturresa, det var hela familjen överens om från början. Jag hade kollat upp det oerhört fördelaktiga Oslopasset som skulle ge oss fritt inträde till i princip alla Oslos museum (utom Paradoxmuseet, men det finns ju även i Stockholm så vi lät det vara). Hugo, som intresserar sig mycket för geografi och sevärdheter, sa från början att han hade två mål med resan, förutom att köpa vykort till sin resetavla, och det var att se Edward Munchs Skriket och att stå med ett ben i varje land.

Vi valde att åka över Gamla Svinesundsbron på ditvägen eftersom det var fint väder och vi ville passa på. Andreas släppte av oss vid brofästet och körde över bron själv. Vi möttes sedan på gränsen. Ett ben i varje land för barnen blev det. Det var första gången som barnen passerade en landsgräns gåendes. Själv har jag stått med ett ben i varje land vid en landsgräns i en gruva utanför Salzburg i Österrike, där gruvan går in i Tyskland. På hemvägen tog vi den betydligt mer trafikerande nya Svinesundsbron.

Jag har inte varit i Oslo sedan 1997 och det har hänt. Mycket med staden sedan dess. Bland annat finns det mycket ny arkitektur och det även centralt. Jag tyckte att det var snyggt och vågat och roligt att man satsar på blandad arkitektur.

Vi var på det för mig nya Munchmuseet. Där finns den här versionen av Skriket. På museet ett mörkt rum där de visade en version i timman. Den som brukar kallas originalversionen hänger på Nasjonalmuseet och jag ska skriva mer om Munch framöver. Museet var fantastiskt och till och med barnen var imponerade över den enorma produktion som Munch står för.

Det ösregnade och vi hittade inte spårvagnshållplatsen (familjen fryser aldrig hade såklart bara på sig t-shirt och shorts och inga praktiska regnkläder eller ens vindtygsjackor). Då passade vi på att kissa och kolla kartan inne på Oslos nya bibliotek. Det var i en ny modern byggnad och hade cool inredning. Hade jag inte haft familjen med mig, hade jag stannat längre.

Vi besökte också Norges Hjemmefrontsmuseum, om Norge under andra världskriget. Jag blev så fascinerad av det när jag var här 1995 att jag bestämde mig för att skriva mitt specialarbete på gymnasiet om Norges motstånd under den tyska ockupationen. Barnen var tyvärr inte lika förtjusta, men de är ju också betydligt yngre än vad jag var 1995 (17 år). Museet ligger tillsammans med Akershus fästning i centrala Oslo.

Nasjonalmuseet tänkte vi först inte besöka för att det skulle bli konst overload för barnen. När de fick höra att det fanns en Skriket original var det självklart att vi skulle dit. Det fanns mycket att se från barnens synvinkel också, så vi vuxna hann med mycket som vi tyckte om.

Den här tavlan blev en favorit på museet. Albertine i polisläkarens väntrum är målad av den norska konstnären Christian Krohg. Konstverket byggde på en bok som Krohg skrev 1886, Albertine, om den fattiga flickan som blev prostituerad. Poängen med boken var att visa hur samhället var för fattiga flickor, men även att skildra den hycklande offentliga prostitutionen. Boken orsakade skandal och förbjöds. På bilden ses den fattiga Albertine längst fram i kön till läkaren som skulle tvångsundersöka dem. I förgrunden ses mer erfarna prostituerade i finare klänningar. Reglementet med tvångsundersökning av prostituerade försvann tidigare i Norge än i Sverige, berättade min morbror som är pensionerad överläkare.

Om Edward Munchs konst på museet kommer i ett eget inlägg om ett par dagar.

Vi tog turistbåten till Bygdøy för att gå på fler museum. Här ses Frammuseet i from av tre spetsiga hus.

Frammuseet var ett helt fantastiskt museum, för både barn och vuxna. Man gick i en bana genom båten, så att det inte blev så mycket spring hit och dit och trängsel. Möjligen en åtgärd under pandemin, eller så var det någon som tänkt till långt före dess. Ovan ser ni våra barn i Frams matsal. Fritjof Nansens och Frams historia imponerade också på barnen och vi enades om att deras båtturer kändes mer seriösa än Andrées luftballongfärd.

Museet för Thor Heyerdahls olika äventyr var inte ett lika smart uppbyggd museum som Fram. Det fanns mycket spännande att läsa, men mindre yta och inte så mycket på vägen så barnen tröttnade. Som tur var fanns det en kul grotta på en annan våning som de kunde leka med, medan vi läsa om Thor Heyerdahls olika resor till bland annat Polynesien. Med segelflotten Kon-Tiki försökte han bevisa att det bott människor från Sydamerika i Polynesien. Ingen trodde att det gick att åka så långt med båtar som fanns på den tiden. 1947 åkte Thor Heyerdahl med en besättning med den här båten och bevisade att det gick att ta sig den sträckan med en flotte. Samma sak har senare bevisats med DNA.

Vigelandsparken är fantastisk! Den som inte varit där och är i närheten bör genast gå dit. Gustav Vigeland var en norsk skulptör, som även gjort medaljen som utdelas i samband med Nobels fredspris. Vigelandsparken har människans livsstadier som tema och ovan ses en lång skulptur med nakna människor ovanpå varandra.

Här är några små flickor i sjuårsåldern, skulle jag tro. Det är mycket män i parken, men det finns även flickor och kvinnor. Jag tyckte att dessa skolflickor var oerhört vackra.

En annan skulptur jag blev oerhört förtjust i var denna i brons, pappan med alla barnen. Den kändes lite modern på något sätt. Familjefadern som bollar alla ungar. Jag tror kanske inte att det var det Vigeland hade i tanken, men det är ju det som är det fina med konst, att betraktaren kan göra sin egen tolkning.