Feministbrud på kulturjakt på Landsort igen

Arthur Hultling i tolkning i tolkning av Ole Drebold

Förr om åren var det alltid en konstrunda på Landsort varje sommar. Det var Arthur Hultling som stod för den. Sedan han gick bort 2016 så har vi fått klara oss utan konstrundor, men i år när det är 5 år sedan han gick bort, finns det en jubileumsrunda här på ön. Konstverket ovan är en underbar tolkning av Arthur när han levde, på flakmoppe beundrandes ett av konstverken. Detta är en miniatyr som finns utanför det hus Arthur bodde i och det är Landsorts egen konstnär Ole Drebold som står för det.

Jag har inte hunnit gå konstrunda i år, men jag ska tillbaka till Landsort efter lite olika utflykter, så jag återkommer eventuellt med mer bilder från rundan. Idag åker vi hem efter nästan tre och en halv vecka här och det känns både spännande att göra något nytt och samtidigt lite jobbigt eftersom det är så himla fint väder och så varmt i vattnet och… Men vi kommer ju tillbaka!

Venus av Lena Lervik på Landsort

Jag gick pokemonrunda igår eftersom det nu är pokemonfest i spelet. Så såg jag de vackre konstverken som finns bakom vårt hus. Detta är Lena Lerviks verk Venus.  Prisma av Veronica Cornils-Berg

Den här fina pjäsen är Veronica Cornils-Bergs PrismaAnders Olssons Väktare på Landsort

Jag blev också oerhört förtjust i det här konstverket, Väktare av Anders Olsson.

Recension: Lövestam, Sara; Ljudet av fötter; 2021

Ljudet av fötterLjudet av böcker har undertiteln Första Monikaboken och är den första boken av tre om Monika Bengtsson av Sara Lövestam. Boken var en bokcirkelbok i min zoomcirkel Bokhörnan och jag hade lust att träffa lite folk via Zoom nu i juli och dessutom älskar jag oftast Sara Lövestam, så jag ville verkligen läsa den. Temat om ofrivillig barnlöshet gjorde den också angelägen för mig.

Monika har försökt få barn i över 10 år och nu när hon är över 40 är hon singel och genomgår en provrörsbefruktning. Hon kan göra den tack vare en älskare som kan tänka sig att bidra med spermier, men han vill inte bli pappa. Det passar Monika bra. när hon började med IVF hade hon en man, men nu har hon istället en karriär som forskare. När vi kommer in i berättelsen börjar Monika fundera över sin egen bakgrund. Hon är uppväxt i en fosterfamilj och har ingen varm relation till sin biologiska mamma. När hon en dag kommer på att hon inte vet vad hennes farmor heter, börjar hon att ta reda på mer om sin biologiska familj.

Ljudet av fötter blandar en ofrivilligt barnlös kamp för ett barn med alla de vedermödor som kommer med det, med en släktforskning där det är tydligt vad som format individer till att bli dem de är. Det både handlar om ett socialt arv och ändå inte. Monika är inte som sin förfäder, men som hon själv säger i boken så får hon inte ens möjlighet att föra vidare sina dåliga gener.

Jag tyckte att det var oerhört jobbigt att läsa om alla detaljerade beskrivningar om hur IVF går till. Det var nästan lite för nära. Jag har gått igenom det flera gånger och vet precis vad man känner när första bloddroppen syns i trosorna. Samtidigt så tyckte jag att Monika var lite naiv. Det kan bero på att jag lagt allt bakom mig och sitter här med mina två underbara barn. Jag hade kanske känt mer igen mig när jag var mitt uppe i det. Annars är boken otroligt fint skriven och den går verkligen rakt in i hjärtat, speciellt på mig som varit i Monikas sits.

Jag ser mycket fram emot att läsa mer om Monika och hennes farmors mor. En annan karaktär jag ser fram emot att veta mer om är Monikas granne Texas, tonårspojken. Deras relation hoppas jag fördjupas än mer. Jag har sett att nästa Monikabok kommer redan i höst och har förstått att hela trilogin är färdigskriven. Jag lyssnade på Ljudet av fötter som är uppläst av Ellen Jelinek (berättelsen om Monika) och författaren själv (de historiska partierna).

Bokhörnan: Ljudet av fötter av Sara Lövestam

Ljudet av fötter

Idag skulle vi ha bokcirkel med Bokhörnan. Jag hann inte läsa ut Sara Lövestams Ljudet av fötter, utan hade ca 15 lyssningsminuter kvar. Det hindrade mig inte från att logga in. Det som däremot hindrade mig – och även de andra deltagarna – från att chitchatta länge var att vi alla var upp tagna med att antingen vara på landet, vara på väg till landet eller kommit ifrån landet. Eller med att fira en födelsedag.

Ljudet av fötter handlar om ofrivillig barnlöshet och ligger mig kanske lite för nära i tiden. Ångesten över att nidblödningar ger för mycket hopp har även jag haft. Jag undrar om den som inte haft svårt att bli gravid ens vet vad en nidblödning är (googla annars!).

Det var verkligen mysigt att mitt i semestern säga hej till några av mina bokbloggarvänner, öven om det vart kort. Vi hade i sista sekund kommit på att vi skulle bjuda landetgrannarna på middag eftersom pappan i den familjen lyckades dyka rätt på vårt tappade ankare vid vår gemensamma båtutflykt idag. Så jag pratade bok medan jag vispade våffelsmet och marinerade kyckling.

Jag tror att vi bokcirklade i 20 minuter och på den korta tiden hann vi, förutom personliga saker, avverka att Lövestams bok innehåller karaktärer från hennes tidigare böcker (måste läsa fler!), min ångest över ofrivillig barnlöshet samt huruvida huvudpersonen Monika var jobbig eller sympatisk.

När jag skriver detta är det tropisk natt och jag ser fram emot att gå och lägga mig och lyssna klart på boken. Imorgon får ni en recension på den!

Månadens feminist: Olympe de Gouges

Olympe de Gouges

Kort fakta

  • Född 1748 i Montauban i södra Frankrike, död 1793 i Paris.
  • Skrev Deklarationen om kvinnans och medborgarinnans rättigheter 1791.
  • Avrättades i giljotin 45 år gammal pga sin politiska aktivism.

Olympe de Gouges feministiska gärning

Olympe de Gouges föddes 1748 som Marie Gouze i den occitanska staden Montauban och hennes modersmål var occitanska. Hon ingick ett arrangerat äktenskap som 17-åring, men maken dog bara ett år senare. 1770 flyttade Marie Gouze till Paris med sin son och tog sig namnet Olympe de Gouges.

I Paris kom hon in i sällskap med intellektuella och hon började själv skriva pjäser. I en av sina första pjäser berättade hon om frihetslängtande slavar och tog starkt avstånd från slaveriet. Pjäsen, som på svenska heter Zamore och Mirza eller Det lyckosamma skeppsbrottet, var oerhört kontroversiell i början av 1780-talet.

1789 stödde Olympe de Gouges den franska revolutionen, men efter den blev hon gruvligt besviken. Den nya författningen tog inte upp kvinnors rättigheter. Hon skrev därför Deklarationen om kvinnans och medborgarinnans rättigheter 1791. Hon var medlem i en feministisk sammanslutning med bland andra en annan feminist vid den här tiden, Sophie de Condorcet. Sammanslutningen, Cercle Social, var för att kvinnor skulle få samma juridiska rättigheter som män. Ett citat från tiden i Cercle Social: “En kvinna har rätt att bestiga schavotten. Hon måste få samma rätt att bestiga talarstolen.”

De medborgerliga rättigheterna förblev manliga rättigheter även efter den franska revolutionen och tyvärr nådde de Gouges inte någon större framgång med sin deklaration för kvinnors rättigheter. Hon ansåg bland annat att kvinnor skulle kunna föda barn utanför äktenskapet och ha rättigheter inom detsamma. Det var hennes motstånd mot dödstraff som straff generellt, men i synnerhet av monarken Ludwig XVI, som gjorde henne mycket impopulär bland revolutionärerna.

1793 publicerade hon en skrift där hon jämförde republik, en federalistisk regering och en konstitutionell monarki med varandra och arresterades. Från fängelset skrev hon om hur förhören mot hennes såg ut. Hon dömdes till döden och avrättades med giljotin samma år.

Avrättningen var startskottet för en motreaktion mot kvinnor. Napoleon stiftade lagar som gjorde kvinnor mer maktlösa än de varit på mycket länge i Frankrike. Fäder hade total makt över sina döttrar och makar över sina fruar. Det var först i mitten av 1900-talet som de fick rösträtt (1946) och arbeta utan sin makes tillåtelse (1966).

Olympe de Gouges blev 45 år.

Olympe de Gouges och jag

För många år sedan läste jag en artikel om henne i Tidningen Nu, skriven av en partikollega och blev intresserad av henne. Jag har tyvärr inte kommit över så mycket mer, kanske mest för att jag inte läst så mycket från tidsperioden. Eftersom det var Frankrikes nationaldag och jag tyckte att en fransk feminist vore på sin plats, grävde jag fram Olympe de Gouges ut minnet och författade denna artikel med hjälp av Wikipedia.

Bör vi sätta dit dem som får yonimassage?

Jämställdhet

Det har kommit en ny trend med att massera sitt könsorgan som avslappning. Det kallas yonimassage och slutar inte sällan med multipla sprutorgasmer. Är inte detta egentligen ett förtäckt sexköp frågar sig många. Mitt svar är ja, men är det egentligen ett problem? I Sverige är det förbjuder att köpa – men inte att sälja – sexuella tjänster och flera har granskat tantramassagen och diskuterar om inte massage av slidan skulle räknas som en sexuell handling.

Jag tillhör sexköpslagens förespråkare. Den fokuserar på dem som är offer (kvinnorna) och inte på moralism (sex utanför äktenskapet och mot betalning). Jag anser att en diskussion om lagen ständigt behöver diskuteras för att det är viktigt att man räddar kvinnor som inte velat hamna i prostitution undan torskarna. Det kan handla om trafficking, men också om kvinnor som kanske började sälja sex som tonåringar och sedan aldrig hittat en väg ut.

Att jämföra prostitution och massagesalonger som erbjuder slidmassage är lite vanskligt. De som utför massagen som leder till orgasm är till exempel inte sällan av kvinnligt kön. Med andra ord är det inte den sexuella upplevelsen som är huvudsyftet. Som man kan man ju också öppna massageinstitut med penismassage, men kan tänka mig att antalet ickehomosexuella kunder kommer att vara försvinnande få. Thaisalonger med happy ending är en bättre jämförelse, men här finns det definitivt ett hot mot kvinnliga thaimassöser.

Skulle det vara så att de människor som ägnar sig åt att utföra yonimassage är dittvingade eller på annat sätt extremt utsatta skulle det såklart vara värt att göra razzior mot sådana salonger för att sätta dit dem som utnyttjar dessa människor. Min kvalificerade gissning är att så inte är fallet. Vad vinner man då på att ständigt ta upp att yonimassage är en sexuell tjänst och borde omfattas av sexköpslagen? Jag tror att den enda vinsten är för dem som är emot lagen, för den kommer att urholkas och förlora sitt syfte.

Så om du är man och spontat känner att varför får kvinnor och inte jag, föreställ dig att gå till en man som masserar din penis till multipla orgasmer. Om detta inte låter lockande kan du fundera ett varv till om det är ett jätteproblem att kvinnor köper sex av kvinnor. Är det ens ett problem att de köper dessa tjänster av män? Far någon man illa av att “behandla” kvinnors slidor? Tycker du att sexköpslagen är en bra grej så fundera ytterligare ett varv om det är detta vi ska jaga.

Den här frågan är på intet sätt lätt. Jag är verkligen ingen förespråkare av massagesalonger som förtäckta bordeller. Frågan är om yonimassage verkligen är det. Det sker helt öppet och ingen utsätts eller känner sig hotad. Som liberal känner jag lite att “vad är problemet”?

Recension: Henry, Emily; Sommarmöten; 2021

SommarmötenI våras lyssnade jag på Emily Henrys Strandläsning och tyckte mycket om den. Därför hade jag stora förväntningar på Sommarmöten. Den gavs ut i år på Lavender Lit och jag valde att lyssna på den på Storytel, precis som jag gjorde med den första boken.

Poppy och Alex är vänner edan college. Nu bor Poppy I New York och Alex i Ohio, men de gör varje sommar en resa tillsammans. Nu när Poppy är reseskribent blir resorna lyxigare, men det är ändå Alex sällskap som är det viktigaste. När boken börjar har något hänt. Två år har gått sedan den sista resan till Kroatien. Poppy är nu trött på sitt jobb och saknar mening i sin tillvaro. Hon tar upp kontakten med Alex igen och blir glad när han tackar ja till att göra en resa till.

Sommarmöten var en feelgood som bygger på vänskap där det eventuellt finns något mer. Jag tyckte att det var en trevlig bok, men inte mer. Jag kände inte helt att jag köpte utvecklingen i Alex och Poppys förhållande. Det handlar inte om att det måste vara trovärdigt som i verklighetstroget, utan med att jag ska sköljas med i en våg av illusion om att det skulle kunna gå till så. Jag kände att jag inte riktigt gjorde det och det drar ner betyget.

Som semesterläsningen funkar Sommarmöten bra och jag började verkligen längta till att åka ut och resa igen. Jag hade dock lite högre krav på författaren efter hennes första bok och tyckte den här var lite för ogenomtänkt. Stort plus för New York och fina och roliga reseskildringar och litet minus för att just resan till Sverige och ishotellet i Jokkmokk inte blev av.

Semester med mellanstora barn är mer semester

Bad på Landsort sommaren 2021

Bad med massa barn på Landsort och Hugo dyker i solnedgången. En av prickarna är Selma.

Semester med mellanstora barn är mer semester. Mer än med mindre barn alltså. Större barn kan roa sig själva och är roligare att ta med på utflykter och annat. men stora barn gnäller mer och har mer egen vilja. Störa barn fastnar också lättare med en skärm.

Nu är den första semesterveckan till ända och vi mår bra. Barnen tycker att vi varit på Landsort i evigheter, vilket vi faktiskt har. Det är bara det att jag och maken har jobbat här istället för hemma. Att barn har sommarlov är inte alltid semester, upplever ofta föräldrarna. Man måste ständigt roa barnen, hitta på inte alltför onyttiga luncher och får aldrig själv en lugn stund. Mina barn är större nu och har inte samma underhållningskrav. Ändå är det såklart inte helt friktionsfritt.

Jag har med mina äldre bran har fått motta avundsjuka blickar från pappan till två barn under tre. Jag måste inte ha koll på mina ungar hela tiden. Den stora får röra sig helt fritt och den lilla har även hon en cirkel där hon kan gå som hon vill. Svårigheterna med större barn är istället att få dem att slitas från sina skärmar. Jag har inte energi att helt förbjuda sånt på semestern och anser också att även barn kan behöva koppla av och koppla bort ibland.

Dagarna utan lekkamrater är de tuffaste. Då blir det mer skärm, mer bråk och mer gnäll. Bada är det som funkar i alla lägen, men det går ju inte att ligga i hela dagen, även om man är mina barn. Dessutom regnar det eller blåser det för mycket ibland. Åka båt kan vi också ägna oss åt, men den tid då båten inte rör sig är det en stor källa till bråk och tjafs.

Selma kör båt 2021

Selma kör vår nya båt.

Så kommer då de där magiska dagarna när kompisarna är flera och upptågen många. Då jag kan sitta på altanen och bara se mina barn när det ska ätas lunch och middag, eller när de en kort stund får för sig att leka just hos oss. När grannungen kommer springande och skriker till min son att de är jagade och en hel eftermiddag av lek och bus med massa barn iblandade tar vid, då mår jag som förälder.

Nu ska vi åka hem ett dygn pga ärenden (vaccinering för maken bland annat) och då ska vi passa på att gå på Pinchos för att få känna lite stadsliv. Sommaren är vacker även i Stockholm. Jag vet att vi är oerhört priviligierade som kan vara på Landsort och vid havet så mycket som vi kan, men både vi och barnen kan behöva en break ibland och en natt i våra egna sängar (som betyder just egna för barnen som samsover på landet) och lite stadsliv i vår gamla stadsdel kan förhoppningsvis leda till mer energi. När vi kommer ut igen imorgon är bästa kompisarna åter!

Bad på Järflotta sommaren 2021

Bad på Järflotta och far och son har springtävling i vattnet.

Recension: Pihl, Karin; Är tjejgympa kvinnoförtryck?; 2018

Är tjejgympa kvinnoförtryck?Är tjejgympa kvinnoförtryck? av Karin Pihl är en essä utgiven av Timbro förlag på temat tolerans. Texten handlar om mångkulturalism och om det verkligen är dåligt för kvinnor, som filosofen Susan Moller Okin hävdat i essän Mångkulturalism – kivnnor i kläm? från 1999.

Är tjejgympa kvinnoförtryck? utgår från Susan Moller Okins text och problematiserar hennes slutsatser att kvinnor kommer i kläm när det handlar om mångkulturalism. Karin Pihl menar att vi måste kunna se att vi kommer från olika sammanhang och att en kvinna från en annan kultur kan tycka att det är onormalt att bada med män och behöver inte vara förtryckt för att förespråka separerade badtider. Uppdelad gympa ser hon också som något pragmatiskt på en skola där majoriteten kommer från andra lander.

Jag tycker att Karin Pihl relativiserar lite väl mycket och håller faktiskt inte med henne alls här. Jag tycker också att hon missar i diskussionen om huruvida vi med skattemedel ska finansiera könsseparatism. Vi har kommit långt med jämställdhet i Sverige och jag tycker inte att människor från andra kulturer inte ska få åtnjuta dessa friheter och jag tycker inte heller att det vore önskvärt om vi går några steg tillbaka och återinför tjejgympa.

Recension: Dennis-Benn, Nicole; Here comes the sun; 2016

Here comes the sunHere comes the sun av Nicole Dennis-Benn började jag läsa för ett halvår sedan och inte för att den var dålig på något sätt, men jag kom aldrig riktigt in i den. Den blev således liggandes. Jag bestämde mig för att ta mig an den här på Landsort där jag får mer lugn och ro. Det visade sig vara en lyckträff och andra halvan av boken sträckläste jag.

Margot och Thandi är syskon och livet har varit allt annat än lätt för dem. De lever på Jamaica mitt i turiststråken, men ändå så långt borta från dem. Margot försörjer sig som prostituerad och alla hennes extra pengar går till Thandis utbildning så att hon kan bli något som Margot inte kunde bli. Deras mor försörjer sig med att sälja krimskrams på gatan. Thandi är dock mer sugen på enklare läsningar som att bleka sin hy, än att plugga i skolan. Margot stiger i graderna och börjar så småningom försörja sig som hallick.

Here comes the sun är allt annat än en feelgood. Karaktärerna är komplexa och inget är svart eller vitt. När det kommer till handlingen är det mesta svart, och få ljusglimtar finns. I början är Margots enda lycka kärleken till Verdene, men så småningom blir den ohållbar för henne, då homosexualitet behöver gömmas därifrån hon kommer. Bokens tema är således inte bara kvinnors villkor och fattigdom, utan även homosexualitet.

Trots bokens svärta och hopplöshet, tyckte jag om den och fångades av systrarnas historier. Det är inte den bästa boken att ta fram om du fortfarande är corona-trött och bara vill läsa fluff. Spar den till ett tillfälle när du istället vill ha något att bita i.

Recension: Rose-Innes, Henrietta; Reservat; 2019

ReservatDen femte och sista novellen i Karavans noir-serie är Reservat av Henrietta Rose-Innes från Sydafrika. Det är andra gången hon översätts till svenska och första gången var en annan novell som publicerats i tidskriften Karavan 2020.

En kvinna är i ett lejonreservat och blir vittne till ett familjedrama. Hon ä i skogen som hon var i som barn och ser två skräckslagna barn leta efter sina föräldrar. Hon hjälper familjen för att på något sätt gottgöra för alla fantastiska barndomsminnen hon själv har. Den situation hon nu befinner sig i är allt annat än harmonisk.

Reservat är en novell om en tragedi och om lojalitet. Men vad är det egentligen som händer? Är det någon som är skyldig? Har fanns det en katastrof att undvika? Det var en mycket konkret novell, men samtidigt helt abstrakt. Jag vet inte riktigt om jag hängde med i alla svängar, trots flera omläsningar.

Det här var som sagt den sista i Karavan noir-serien och jag hoppas verkligen det kommer fler. Det har hittills varit en liten bit av ett lands kultur i fickformat. Reservat är inget undantag.