Hallå där: Johanna Schreiber

Jag och Johanna Schreiber

Johanna Schreiber är en feelgoodförfattare från Stockholm, med rötterna i Göteborg. Hon är småbarnsmamma som valt att vara författare på heltid. Jag och Johanna har träffat på varandra i bokmässesammanhang tidigare och har flitig kommunikation i sociala medier. Johanna har varit öppen med att hon har ADHD och berättat hur det påverkar henne som författare.

Jag träffar Johann Schreiber i ett café som brukar myllra av folk under hela bokmässan. Nu kunde vi sitta tämligen ostört och prata. Johanna är aktuell med boken Mellan raderna om det fiktiva Schantz förlag som ges ut på Norstedts. Den är utgiven på Norstedts och kom ut i maj 2021. Jag tycker att det är fascinerande med folk som vågar ta steget att bli författar på heltid, så jag började med att fråga henne hur det kom sig.

– Dygnet har bara 24 timmar och det räckte inte till att både skriva, jobba med PR samt vara en bra mamma, maka, vän och dotter, säger hon.

Underhållningslitteratur med bra kvalitet

Johanna har inte alltid velat bli författare. När hon var 22 år skrev hon en ungdomsbok som hon skickade in till ett förlag. När hon hade gjort det blev känslan oerhört stark att hon ville få den utgiven. Carlstensveckan gavs ut på B Wahlströms förlag 2013 och följdes upp med Offpist 2014. En drivkraft i sitt skrivande är att skapa riktigt bra underhållning och att böckerna ska hålla så bra kvalitet som möjligt när det kommer till dramaturgi, karaktärer och språk.

– Jag har alltid älskat att läsa och läsa underhållningslitteratur. Jag älskade Tvillingarna, men fick knappt läsa dem i skolan. Trots min kärlek för dessa böcker så förstod jag hela tiden att detta är inte så bra det kan bli.

För att respektera genren tycker Johanna att man alltid ska försöka skriva den bästa boken, oavsett vad man skriver. Vi kommer då osökt in på feeloodgenren, eller underhållningslitteraturen, och att många ser ner på den. Det vill Johanna inte egentligen kännas vid. Hon menar att många pratar om att genren är utskälld, men att det är en stor genre som många tycker om och läser. När genren är populär och läsarna dessutom läser mycket och fort, då är det inte bara det bästa som fåt plats i bokhandlarnas hyllor.

Att marknadsföra sig mot enbart kvinnor

Feelgood marknadsför sig mot kvinnor, med rosa omslag och kvinnor i solhattar på soliga stränder, kattungar och regnbågar och gör att marknaden blir mindre för dem som skriver. Vi gör en jämförelse med deckargenren. Där säljs böckerna ganska så könlöst. Omslagen är neutrala, oavsett om författaren är kvinna eller man. De feelgoodromaner som skrivs av män, har också de könlösa omslag som till exempel David Nicholls En dag eller Fredrik Backmans En man som heter Ove. Johannas böcker har alltid en man på omslaget, i alla fall en senare böckerna.

– Hade spänningsromaner alltid haft blodiga knivar och styckade kroppar på omslaget, då kanske de inte hade sålt lika brett. Jag vet inte, säger Johanna.

En intressant spaning är att i feelgood är kvinnorna inte sällan småföretagare. De hittar sig själva genom att starta ett bageri eller en bokhandel eller något annat självförverkligade. Med andra ord borde feelgood passa vilken liberal (som mig) som helst. Johannas senaste huvudkaraktär i Mellan raderna, jobbar på förlag och startar inte eget. Johanna berättade i ett seminarium på bokmässan om feelgood i förlagsbranschen, att hon ofta får frågan vem som är förebild till olika karaktärer i boken. Karaktärerna i hennes böcker är helt uppdiktade.

Det obligatoriska elaka exet

En ingrediens i många feelgood är det elaka exet, som är elak i olika grad, eller i vilket fall är oerhört störig för huvudkaraktären. Jag berättar för Johanna att jag tycker att hennes bad guy i form av ex eller blivande ex har gått från att vara riktigt, riktigt hemsk (Ludvig i Det bästa som har hänt mig), till att bli rätt ok fast fel för huvudkaraktären (Petter i Mellan raderna) och att det tyder på en viss mognad. Johanna håller med och säger att hon nog idag inte skulle skrivit Ludvig på det sättet som hon gjorde då. Sedan kommer vi in specifikt på Petter.

– Får jag säga en sak till Petters försvar? Ska man vara krass så är det så att de är gifta, ett har ett barn ihop och hon bara jobbar och jobbar och är ute ganska mycket. Tro fan han blir glad när en kvinna på hans jobb visar honom uppskattning! Emily tycker att han är skittråkig och så kommer det en annan kvinna och tycker att han är toppen. Jag känner rätt mycket sympati för honom.

ADHD

Johanna har varit öppen med att hon har ADHD, något som Emily i Mellan raderna också har. Johanna berättar att i de första versionerna av boken så var det inte alls med. Då sa hennes förläggare till henne att det kändes som att det var något hon ville berätta, men inte vågade. Då skrev hon om boken och skrev in ADHD och det kändes otroligt skönt.

En del av ADHD-diagnosen är att man har svårt för att sitta still, passa tider och rita innanför linjerna. Detta är något som Johanna tror är extra hårt ok för tjejer med ADHD. Johanna menar att tjejer och flickor med ADHD anpassar sig mer för att klara detta, då det förväntas av dem. Det leder till att kvinnor med ADHD ofta är högfungerande och har ett försprång gentemot män med samma diagnos. Det fungerar bra till de får barn, för då blir det ofta kaos.

– Vi får också problem med depressioner, utmaning, utbrändhet eftersom vi säger ja till saker och vill vara duktiga. Pojkar som har ADHD har inte samma krav på sig att tex rita innanför linjerna och får därför inte samma övning på det du har svårt för.

Kommande böcker

Det kommer en till del om Schantz förlag. Tre delar är planerade hittills. Den nya boken kommer i april nästa år och kommer att handla om en annan medarbetare på förlaget och hennes utmaningar. Emily kommer att vara med.

– Emily kommer att ha en viktig roll i boken och nu skildras hon ur en annan människas perspektiv, med sina brister och förtjänster. Det hon själv tycker är förtjänster, kanske någon annan tycker är en brist och tvärt om.

Vi är nog många som ser fram emot att läsa vidare om Schantz förlag, men vi måste hålla oss till tåls till våren 2022!

Recension: Kankimäki, Mia; Kvinnor jag tänker på om natten; 2018

Kvinnor jag tänker på om nattenMia Kankimäki är 42 år och barnlös och funderar på vad hon vill göra med sitt liv. Kvinnor jag tänker på om natten är en bok om de kvinnor och deras liv som hon ligger och tänker på om nätterna när hon inte kan sova och resor i dessa kvinnors fotspår. Boken är genreöverskridande och kan vara biografi, historia eller samhälle, men jag kategoriserar den här som reseskildring, för där tycker jag att tyngdpunkten ligger. Boken är utgiven på svenska på Wahlström och Widstrand 2021 .

Mia Kankimäki börjar att fundera över kvinnorna hon tänker på om natten. Hon börjar med Karen Blixen och bestämmer sig för att resa till Afrika i hennes fotspår. Hon får kontakt en finsk man som bor där och bjuder henne att besöka honom. I Tanzania får hon kämpa med sina bekvämlighetskrav och nojor, men hon bestämmer sig för att de inte ska hindra henne. Hon reser ut på safari och blir fullkomligt hänförd av den vackra naturen.

Efter Afrika grottar Mia ner sig i lika äventyrsresandens liv och gärning. Sedan reser hon till Italien där hon lever sig in i kvinnliga konstnärer liv och verk. Vi får möta många spännande kvinnor och ta del av Mias något neurotiska inställning till vad de åstadkommit. Vid ett tillfälle får hon skrivkramp och stänger in sig i sin lägenhet i Helsingfors. Skrivandet går ändå trögt och tillslut åker hon på ett författarläger i Tyskland. Boken slutar med en resa till Japan i Yayoi Kusamas fotspår.

Kvinnor jag tänker på om natten glider mellan Mias eget liv och hennes kärlek till resande och kvinnor som rest förut. Hon söker stöd och råd i dessa kvinnors liv, som hon kallar nattkvinnor. Det är en fantastisk bok speciellt för alla som älskar att resa och upptäcka nya kulturer. Mia Kankimäki gör också en god gärning i att lyfta fram kvinnor som kanske glömts bort med tiden. Det var verkligen inte lätt för kvinnor förr att resa och skapa. Hon återkommer ständigt till det.

En rolig detalj i boken var sekvensen där Mia är i Helsingfors och blir galen över sin självvalda isolering. Lite visste hon då att hon skulle få sitta i en betydligt längre ofrivillig isolering lite senare. För oss som nu har levt med pandemi och isolering ter sig  gnället över det självvalda avskärmandet från omkväden lite bortskämt. Jag antar att Mia 2021 skulle vilja ta Mia 2014 (eller när det var) i örat lite.

Jag lärde mig mycket av Mia Kankimäkis berättelser om sina nattkvinnor och jag blev också oerhört sugen på att ut och resa igen. Jag tycker om att Mia låter sig själv ta stor plats i boken. I början tyckte jag att hon var lite störig och hade för stora krav på bekvämlighet, men sedan la jag handen på hjärtat och sa till mig själv att jag nog också skulle ha det, bara inte låtsas om det. Som tur är ska jag till Malta snart och så blir det att leta kvinnliga förebilder på öns museer. Den resan behöver jag dock inte oroa mig för brist på bekvämligheter.

Feministbiblioteket + Tidningen nu + bokmässan =sant

Feministbiblioteket på bokmässan 2021

Bokbloggare fick inte pressackreditering till bokmässan i år, men jag kunde åka som frilansare till Tidningen nu. Här är mitt reportage som var med i veckans nummer av tidningen. Ni som prenumererar kan läsa texten. Ni som inte gör det får hålla till godo med vad jag skriver här på bloggen. Det jag främst ville förmedla var att det fanns intressanta seminarier att lyssna på, men att det samtidigt var rätt så ödsligt.

En intervju med liberalen Simona Mohamsson var självklar, likaså att rapportera från demokratitemat.  Sedan ger jag ösamling boktips från de författare som förekommer i texten. Det var oerhört roligt att göra ett reportage från mässan ör en tining och det är väl inte möjligt att jag gör det.

Recension: Statovci, Patjim; Tiranas hjärta; 2016

Tiranas hjärtaJag har länge tänkt läsa Patjm Statovci och boken Min katt Jugoslavien. Det har ännu inte blivit av, men läste hans andra bok, Tiranas hjärta. Jag lyssnade på Patjim på bokmässan, där han pratade om sin nya bok som kommer på svenska i oktober, Kungarnas land. Patjim ges ut i Sverige på Norstedts.

Bujar och Agim är grannar i Tirana. Det är 90-tal och de är tämligen fattiga. Agim har en förkärlek för att klä sig i kvinnokläder. En dag ber Agim Bujar att rymma med honom för att ta sig till väst och starta ett nytt liv. Bujar tar det lite på skämt och tror att de ska återvända hem efter några dagar, men han dras med och tillslut är målet att köpa en båt och ta sig över havet till Italien. Samtidigt får vi läsa om en man som tar sig runt i världen och ibland försöker att leva som kvinna och ibland lever som man. Han drar alltid vidare när hans förflutna kommer ifatt honom.

Patjim Statovci är en man, men den här boken har könsroller och sexuell identitet i fokus, så jag tycker absolut att den platsar i mitt feministiska bibliotek (även om huvudpersonerna också är män). Det är en mycket fin bok om fattigdom och drömmen om något nytt och bättre och såklart, om könsidentitet och sexualitet. För Bujar är det önskan om något slags diffust bättre, medan det för Agim mer eller mindre handlar om liv och död. Hans pappa hotar att slå ihjäl honom efter att han sett honom i mammans kläder.

Det finns en oerhört slående sekvens i boken när berättaren bor i Finland. Utan att avslöja för mycket, för detta är mot slutet, så kan jag säga att huvudpersonen utnyttjar transsexualitet på ett sätt som fullkomligt trollbinder finnarna. Mycket intressant om oss och vår (vi som i vi upplysta nordbor, för jag känner att vi nog är som finnarna här) världsbild och vad som är viktigast. Boken innehåller flera aspekter av transsexualism och att glida mellan olika identiteter. Jag tyckte mycket, mycket om den och nu ska jag kasta mig över Min katt Jugoslavien!

Hallå där: Simona Mohamsson om Hongkong

På bokmässan 2021 träffade jag Simona Mohamsson, aktuell med boken Hongkong R I P på Silc förlag. Jag träffade henne efter att hon varit med i ett seminarium med Moa Kärrstrand (moderator) och demokratiaktivisten Tao Chan som är född i Sverige, men har bott både här och i Hongkong. Simona Mohamsson är liberal politiker och Hongkong R I P är hennes debutbok.

Simona Mohamsson

Simona Mohamsson

Situationen in Hongkong

När Storbritannien skulle lämna tillbaka Hongkong till Kina den första juli 1997, skrevs ett avtal mellan länderna om att Hongkong fortsatt  skulle få åtnjuta visa demokratiska rättigheter och friheter. De senaste åren har mycket hänt i Hongkong som går emot avtalet. Säkerhetslagen, som infördes mitt under pandemin, kom olyckligtvis är det var som skörast i Hongkong och innebar bland annat att vita papper och paraplyer kan vara förbjudna. Det kan påminna om demokratirörelsen och anses skadligt. Tao Chan underströk i seminariet att det Kina gör nu är att bryta mot internationell lag. Avtalet som slöts 1997 är Hongkong skulle återgå till Kina, skrevs under av Margaret Thatcher och Deng Xiaoping.

Det som Kina först försökte göra i Hongkong var att ändra i skolsystemet. Mandarin skulle sakta men säkert ta över efter kantonesiska. Det gjorde många hongkongbor förbannade då kantonesiska är de flestas modersmål i Hongkong. Sedan har Kina skjutit fram valet och passat på att ta bort alla prodemokratiska kandidater från valen. Då finns det inte mycket kvar att rösta på om man inte stödjer kommunisterna.

– Jag vet inte hur mycket val det är när man bara har olika nyanser av Kinatrogna att rösta på, säger Simona och skrattar.

Simonas intresse för Hongkong

Att Simona blev intresserad av Hongkong var lite av ett bananskal. Via Liberala ungdomsförbundet fick hon kontakt med det nu olagliga partiet Young inspiration. Före protesterna i Hongkong från 2014 hade hon mer tänkt staden som en cool filmstad, men demokratirörelsen fick henne att läsa på och lära sig mer om staden. Hon tyckte att det var så fantastiskt att folk gick man ur huse för att demonstrera.

– Jag tyckte att det var så häftigt att en rörelse kunde vara så gränslös i form av att det inte är kopplat till klass eller ålder, utan två miljoner gick bara ut och tog gatan, säger Simona.

Det Kina nu försöker göra är att ändra människorna i grunden, själva tankesättet så att Hongkong blir som vilken kinesisk stad som helst. Går det verkligen att göra så? Kan man ta demokratin ur människorna?

– Människor kommer såklart slåss och göra motstånd, vilket Hongkong är ett bevis för. Men börjar man ändra för mycket, såsom att ta bort böcker från biblioteket och censurera filmer som berättar en annan historia, så kommer ju en ny generation formas. Det finns dem som aldrig får lära sig historien.

Ljus i mörkret

Simona pratar om om Kina och var de gör med sina medborgare och med Hongkong och jag är tvungen att fråga henne om allt bara är mörker.

– Människor orkar fortsätta att kämpa och protestera och de är ljuset. Även om de inte bor kvar i Hongkong för att de tvingats i exil, så ger de aldrig upp. Det är någonting vackert i att människorna där riskerar sina liv för sin stad. Sedan finns det även ett ljus i att omvärlden börjar intressera sig för Hongkong och vad som händer där.

Sedan diskuterar vi om Kina och att omvärlden måste fundera över hur relationen med Kina, med en så stor och mäktig diktatur, ska se ut. Kina är inte bara ett land långt borta, utan kan komma ganska nära oss. Det visar bokmässan med den tomma stolen och den ständiga inbjudan till den göteborgska författaren Gui Minhai som sitter fängslas i sitt födelseland Kina. Han kan inte komma hit för att Kina fann honom obekväm.

Gui Minhais och Dawit Isaaks stolar på bokmässan 2021

Gui Minhais och Dawit Isaaks stolar på bokmässan 2021

Reaktioner på boken

Simona har fått mycket ros efter att boken kom ut. hon har fått ett seminarium på bokmässan och varit med i Svenska Dagbladets ledarpodd och pratat om situationen i Hongkong.

– Det har varit oroligt roligt, men också en lättnad att jag inte längre behöver bära på de här berättelserna ensam. När folk läser boken så är jag inte längre ensam om att veta hur de här människorna har det.

Men alla är inte glada. Några är jättearga och argast av dem alla är kinas ambassadör i Sverige (numer före detta ambassadör), Gui Congyou. Han har skrivit flera mejl till Simona där han anklagar henne för att sprida lögner.

– Jag borde kanske vara glad över att jag har irriterat kommunistpartiet, då har jag väl gjort någonting sätt, säger Simona och skrattar.

Fortsatt kontakt med aktivister

De aktivister som är med i boken har Simona i stor utsträckning fortfarande kontakt med. Hon har mejlat med dem sedan långt innan att hon visste att deras berättelser skulle kunna bli en bok. Nu har säkerhetsläget ändrats så att flera måste vara extra försiktiga och kan bara kommunicera via krypterade appar och andra sitter helt enkelt fängslade. Många av dem som flytt mår inte så bra idag.

– Det som är så hemskt är att många av dem som tvingats fly, har fått fly i en tid då stora delar av världen är nedstängd och många länder varit i lockdown. Flera känner sig otroligt ensamma i sina nya länder.

En aktivist, som är med i boken, flydde till London och hade under hela tiden där bara sett sitt kvarter, så ensamheten är väldigt påtaglig både hos dem som är kvar och instängda i Hongkong och dem som flytt.  När man är långt borta från vänner och familj och samtidigt inte kan fylla på med nya vänner i det nya landet så blir det oerhört jobbigt.

Omvärlden måste reagera

Avslutningsvis frågar jag Simona om hur det kommer att gå för Hongkong.

– Jag är en obotlig optimist, men som Tao Chan sa på seminariet så kanske det måste bli mörkt innan det blir ljust. Nu är det en mörk tid, men jag tror att Kina underskattar hongkongborna. Det kommer alltid att finnas ett motstånd och omvärlden måste reagera förr eller senare.

För tidig höst men äntligen bokmässa – septembersummering 2021

Familjen Lager Ericson på Gröna Lund

Familjen Lager Ericson i Lustiga huset på Gröna Lund. September 2021.

Äntligen har det varit bokmässa igen! Äntligen har jag rest ensam igen! Det har såklart inte varit som vanligt. Tomma mässgolv och ingen publik att tala om på seminarierna. Ändå var det roligt att träffa bokbloggarna igen, även om också den var en desarmerad skara. Fick ändå uppleva ett mycket roligt bokmässe-moment när personalen på Pinchos (jo vi går dit av praktiska skäl) kommenterade att vi alla har så fina och färgglada klänningar.

I övrigt har september varit en bra månad, om än lite för kall lite för fort. Den började med födelsedagsfirande i vanlig ordning, i år med tillhörande Gröna Lund-besök. September gick vidare med någon form av vardag efter sommaren. Nu har är månaden slut och vi går djupare in i hösten. Det känns lite lättare när jag fick en helg i Göteborg och i alla fall fick smaka lite på det liv som en gång var, före pandemin.

Min läsning

Jag läser och lyssnar mycket mer nu än under sommarens totala lässvacka. Det är roligt och jag känner också att utmaningar och bokcirklar peppar mig till läsning. Hösten brukar vara en nystart för mig och bokmässan har gett mig energi till en sådan i år också.

Världsläsning: I september blev det flera nya nordiska länder, jag läste från Grönland (äntligen läste jag ut de surdegen!), Island och Norge och det var ganska lättplockade läder som jag inte läst från förut i år. En större sammanfattning av Nordenutmaningen kommer senare, när den är klar.

Språk: I september har jag bara läst på danska som nytt språk. Inte bara har jag läst på danska, utan även lyssnat på danska. Det kan man säga var en helt ny nivå på läsningen. Det gick även över förväntan. Jag läste Niviaq Koreliussens Blomsterdalen och lyssnade på Hummerens skjold av Caroline Albertine Minor.

Fantastiska fruntimmer: Tja, jag borde snart ta bort den är utmaningen, för den verkar inte alls peppa mig.

Bokmässan 2021: Yttrandefrihetstorget och demokratiseminarium

Yttrandefrihetstorget på bokmässan

Demokrati var ett av bokmässans stora teman 2021 och jag bevakade det ganska så flitigt eftersom jag var där för Tidningen Nu , som är en politisk tidning och vars läsare inte sällan är otroligt intresserade av demokrati- och yttrandefrihetsfrågor. Jag träffade Simona Mohamsson och besökte seminariet med henne om situationen i Hongkong och det kommer en större artikel om det senare.

Först måste jag bara säga att Yttrandefrihetstorget, där många av demokratiseminarierna ägde rum, var ett digitalt torg. Det ni ser på bilden ovan var min vy från min sittplats. Det sitter folk bakom och blir filmade. För att se dem fick jag titta på en monitor eller ställa mig upp. Det kändes som att studioplatser där var helt överflödigt.

Det mest intressanta seminariet lyssnade jag på i efterhand och det handlade om demokrati och desinformation på internet. I tidernas begynnelse var internet den stora frihetssymbolen men Applebaum menar att det inte längre är så. Istället för att debattera människa till människa, är vi på internet idag med delningar och likes. Mycket styrs av ryska propagandamaskiner och desinformation. Applebaum vill se nya plattformar som är mer kontrollerade och jämför med matmarknaden där vi har infört regleringar. Sofi Oksanen var också med i seminariet och häll med till stor del.

Jag vet inte om det är rätt väg att gå med offentliga plattformar, men det är en viktig och intressant diskussion. Den största risken är ju att ingen kommer att vara intresserade av att använda dem och så länge Facebook och Twitter finns och används, så kvarstår ju problemet med desinformation.

Bilden ovan är från ett seminarium om Belarus med Kalla Kniivilä och Stefan Ingvarsson. Det var också intressant, även om jag inte orkade sitta kvar och titta in i en monitor för att se deltagarna. Kniivilä pratade om hur överraskad inte bara världen var, utan även president Lukasjenko. Hade han varit säker på sin makt, hade han inte agerat så hårt.

Det finns lite att titta ikapp när det kommer till demokratitemat. Tyvärr blev jag överrumplad av all läxläsning, alla aktiviteter och allt tvätt och matlagning som tydligen stod på agendan och ville komma före att sitta och titta på seminarier på datorn 🙂

Recension: Mohamsson, Simona; Hongkong R I P; 2021

Hongkong RIPSimona Mohamsson har engagerat sig för Hongkong och har i flera år brevväxlat med aktivister i staden. Aktivisternas berättelser blev boken Hongkong R I P som kom ut på Silc förlag i juli 2021. Det är en reportagebok om de protester som startade i Hongkong 2014.

1997 lämnade Storbritannien över Hongkong till Kina. Med ett löfte om ett land, två system skulle Kina låta hongkongborna åtnjuta de friheter de haft under de brittiska styret i 50 år. Inte ens halva tiden har gått och Kina har börjat slå hårt mitt Hongkong. 2020 trädde en säkerhetslag i kraft, som innebär att personer i Hongkong som begår brott ska föras till fastlandet. I praktiken innebär det att aktivister kommer att dömas i diktaturer Kina och inne av det mer oberoende rättsväsendet som funnits i Hongkong.

Simona Mohamsson har pratat med aktivister som deltagit i den så kallade paraplyrörelsen i Hongkong och dem som tvingats gå i exil. Många rädda för förföljelse, även utanför Hongkong. Den svensk-kinesiska förläggaren Gui Mihai fördes bort från sin semesterlägenhet i Thailand och flera andra fruktar att gå samma öde till mötes. För att vara på den säkra sidan använder Mohamsson krypterade appar och likande i sin kommunikation med dem som fortfarande är kvar.

Boken Hongkong R I P redogör för stadens historia och nutid och författarens förklarar pedagogiskt varför frågan är så het. Mohamsson är både pessimistisk inför stadens framtid, vilket märks på titeln, men det finns ändå visst hopp. Det är många mycket gripande historier om olika människoöde i boken. Det går att känna hur fruktansvärt det är för dessa att få sina rättigheter indragna på ett sådant brutalt sätt.

Mer om boken, författaren och mottagandet kommer i en särskild artikel. Jag träffade Simona Mohamsson på bokmässan och fick en pratstund med henne.

Bokmässan 2021: Nordisk litteratur

Identitet och kris i Norden på bokmässan 2021

Ett av bokmässas stora tema var nordisk litteratur. Jag hade förberett mig genom att läsa flera som skulle till mässan, såsom Caroline Albertine Minor, Vigdis Hjorth och Patjim Statovci. Jag var på plats på ett seminarium med Hjorth, Statovci och Amanda Svensson och lyssnade på ett med Minor och Sara Stridsberg på Bokmässan Play. Det handlade om identitet och kris och barndomen.

Inte ofta, men ibland, tycker jag att seminariesammansättningen är märklig. Här var det tämligen uppenbart att Vigdis Hjort borde samtalat med Caroline Albertine Minor eftersom deras böcker har många likheter när det kommer till barndomsskildring, familjekonflikter och att försöka ställa saker till rätta. Hjorth var dessutom ganska obekväm med engelska och hade kunnat blomma ut med tillsammans med Minor. Jag tror man hade kunnat hitta någon beröringspunkt mellan Stridsberg och Statovci och där hade det förmodligen inte blivit samma språkförbistringar. (Statovsci och Hjorth samtalade på engelska och Minor och Stridsberg på danska/svenska).

Jag blev oerhört berörd när Statovci berättade om sin nya bok och att den handlar om en far som slår sia bar för att våldet blev hans sätt att ta över föräldramakten när barnen är bättre ä honom på både språket och kulturen. Ha pratade också om sitt eget liv och sa att det e dag gick upp för hans föräldrar att ha och has syskon inte såg Finland på samma sätt som dem. För honom, som var två år är han kom dit, är det has hemland Meda det för föräldrarna fortfarande är Kosovo som är hemlandet.

Kristín Eiríksdóttir är ett nytt isländskt stjärnskott som pratade om sin nya bok Elín, diverse. Jag lyssnade på det seminariet via play, för jag hade inte möjlighet att besöka det på mässan. Jag visste inget om Kristín innan, me blev otroligt intresserad av boken.

Jag ska gå vidare med att läsa ut Patjum Statovcis bok Tiranas hjärta, som är mycket bra och sedan måste jag även läsa Kungens land när den kommer. Jag har också beställt Kristín Eiríksdóttirs bok Elín, diverse. Jag tänker avsluta min Nordenutmaning, även om det drar ut lite på tiden.

Böcker jag har tänkt läsa i Nordeutmaningen

Kvinnor jag tänker på om natten av Mia Kankimäki (Finland)

Tiranas hjärta av Patjim Statovci (Finland)

Kan jeg bli med deg hjem av Marie Aubert (Norge)

Elín, diverse av Kristín Eiríksdóttir (Island)

Livets sommar av Oddvør Johansen (Färöarna)

Katarina av Sally Salminen (Åland)

Bokmässan 2021: Söndag och avfärd från mässan

Min söndag var inte alls så hektisk som lördagen, men lite hann jag med på mässan efter att jag checkat ut från hotellet. Jag var på ett intressant seminarium om identitet och kris i Norden. Medverkade var Amanda Svensson (moderator), Patjim Statovci från Finland och Vigdis Hjorth från Norge. Deras böcker handlar om identitetskris på olika sätt, Statovcis för att det handlar om folk som flyr till andra länder och Hjorths som mer utspelar sig inom familjen. Jag kommer att återkomma till nordisk litteratur på mässan.

Falun Gong på Bokmässan 2021

Jag såg en konstutställning om Falun Gong. Konsten påminde om de kinesiska propagandakonsten, men innehållet var det rakt motsatta.

Söndagen ägnades åt skrivande och efter det transporterande och ännu mera skrivande. Ni kommer att få läsa massor om mässan i mer fördjupat format i veckan, men jag måste jobba också, samt skriva färdigt min bokmässeartikel till Tidningen Nu.

Sämst på mässan var alla tomma ytor. Bäst var alla fantastiska bokbloggare!