jun 29

Bredvidläsning: Några böcker på Europatemat

Europa

Jag har läst många manliga författare som jag inte lika ofta recenserar på bloggen, om de inte har något uttalat feministiskt syfte eller handlar om mansrollen. Nu när jag ska sammanfatta Europatemat vill jag ändå skriva om några fina läsupplevelser som jag haft i maj och juni. Jag läste nog mest män, när jag räknar efter. Här kan ni se att jag kommer att klara min utmaning på tio böcker från tio olika europeiska länder. Dessutom har jag läst på fyra olika europeiska språk.

Bäst var helt klart Ryska specialiteter av Dimitrij Kapitelman, en författare jag velat läsa sedan jag såg honom på bokmässan. Äntligen finns han på svenska (Polaris). Ett återseende av Nick Hornby var också spännande och sen älskade jag Tschik, som jag tänkt att läsa så länge. Nu lyssnade jag på den på tyska.

Eurotrash av Christian Kracht (Schweiz)

En man ska hälsa på sin döende mamma och tar med henne på en resa. Hon tror att de ska åka till Afrika, men det blir mest en taxiresa runt i Schweiz. Samtidigt som mannen försöker göra mammans sista tid i livet minnesvärd, gör han upp med sin barndom. Mamman har inte varit en lätt mamma att leva med och i familjen finns det många hemligheter. Fin bok om en mor-son-relation och en liten resa genom en del av Schweiz historia och nutid.

Fallhöjd av Nick Hornby (Storbritannien, London)

Ska man läsa böcker från London så är ju Nick Hornby egentligen självskriven. Jag har läst hans mest kända och bästa böcker, men tänkte att jag kunde försöka mig på någon av hans andra. Fallhöjd handlar om fyra personer som träffas när de ska begå självmord och genom att försöka hindra den yngsta av dem, ger de sig ut för att leta reda på hennes expojkvän. Där börjar någon slags vänskap.

Mike är den självupptagna kändisen som har förlorat allt när han låg med en femtonåring och fick fängelse för det. Maurene har en son som är en grönsak och som hon gett upp hela sitt liv för att ta hand om. Hon vill inte längre göra det och ser ingen annan utväg än att ta sitt liv. Jay-Jay är musiker och bandet har splittrats och tjejen gjort slut. Jes är bara less. Mer saker växer fram under historiens gång och inget är svart eller vitt. Allt är inte sockersött och allt slutar inte bra. Men det blir bättre för dem alla fyra. Fallhöjd är nästan som en lite mer cynisk variant av Ärlighetsprojektet och jag gillar Fallhöjd mycket mer.

Fantastiske Pepsi Love av Frode Sander Øien (Norge)

Några skådespelare, någon författarewannabe och någon som bara tappat sina nycklar. Det är en salig bladning i denna i Norge närmast kultförklarade bok från början av 2000-talet. Det är en debutbok från deckarförfattaren som senare kom att kalla sig Samuel Bjørk. och den verkar inte ha översatts till svenska eller något annat språk. Jag läste den på norska och köpte mitt ex på flygplatsen i Oslo förra året. Den ges med andra ord ut fortfarande där. Det händer både massor och ingenting i den här boken och jag blev rätt uttråkad. Några personer var intressanta att följa, medan andra var bara konstig utfyllnad. Nej, Fantastiske Pepsi Love stannade bäst i Norge och jag förstår varför ingen översatt den.

Ryska specialiteter av Dimitrij Kapitelman (Ukraina/Tyskland)

Dimitrij har skrivit en bok som bygger på hans egen uppväxt. Han hjälper sina föräldrar i magasinet som säljer ryska specialiteter. De bor i Leipzig efter att ha kommit till DDR under 80-talet. Nu lever de i de fria Ryssland. Dimitrij och hans familj är rysktalande från Ukraina. När Dimtrij är vuxen invaderar Ryssland Ukraina ställs familjen lojaliteter på sin spets. Efter den fullskaliga invasionen står Dimitrij och has mamma på varsin sida. Föräldrarna konsumerar rysk propaganda varje dag.

När Dimitrij inte kan få sin mamma att förstå att det är propaganda hon tar till sig, reser han till Kiev för att träffa gamla vänner och se hur de har det. Det blir en omtumlande resa och han besöker bland annat Butja. Han får problem med att han inte pratar ukrainska, för hans ryska är nu något man borde gömma. Han vill inte glömma ryskan, för den är en länk till hans barndom, men förstår samtidigt det problematiska i Ukraina. På så sätt blir det en bok om språk och ord betydelse bredvid kampen för att få sin närmaste familj att se sanningen om sitt hemland.

Stoppa Sovjetimperialismen! av Magnus Utvik (Sverige)

Boken handlar om Östeuropeiska Solidaritetskommittén (ÖESK), en organisation i Sverige som ihärdigt protesterade mot all normalisering av Sovjetunionen. De protesterade mot kulturfestivaler och andra kultutjippon som arrangerades i Sverige på 70- och 80-talen.D e tär också en berättelse om alla de liberaler som var engagerade i rörelsen och som inte sällan utsatte sig för enorm fara för att exempelvis smuggla material till oppositionen i Polen.

Jag läste någonstans på nätet att detta skulle vara ”en typisk Timbrobok” och må så vara. Jag tyckte att det var mycket intressant att läsa om detta motstånd mot förtryckarregimer i öst. Det låg inte i tiden att vara emot kommunismen och det var spännande att läsa om dem som verkligen såg vad det handlade om i Sovjetunionen och de andra östeuropeiska länderna. Men så är jag ju också liberal och har alltid varit.

Tschick av Wolfgang Herrndorf (Tyskland)

Jag har länge velat läsa Tschik, en roman som kom för några år sedan, men det har aldrig blivit av. Nu lyssnade jag på den på tyska och det var en riktigt fin upplevelse. Två fjortonåriga pojkar, en från en rik familj och en från en fattig, båda negligerade av sina föräldrar. De beger sig ut på en roadtrip för att fira semester när ingen annan vill se efter dem. De lär sig massor om sig själva och om livet, men såklart går det inte så bra att köra en gammal Lada utan körkort.

Tschick är en varm roman om vänskap och att tackla ett svårigheter i tonåren, som är något värre för dessa tonåringar än för andra. Boken utspelar sig i nutid, men de lämnar telefonerna hemma för att inte bli spårade och för att få en mer autentisk upplevelse, så det blir lite som en roadtrip i 80-talets DDR.

Quiet flows the Una av Faruk Šehić (Bosnien-Hercegovina)

Faruk Šehić tjänstgjorde som frivillig i den bosniska armén från 1992. Före kriget pluggade han till veterinär, men efter kriget läste han istället litteratur. Det känns spontant som att det var helt rätt val för honom. I hans prisbelönta bok Quiet flows the Una, berättar han om det fruktansvärda på ett poetiskt språk och med stor inlevelse. Floden flyter genom hans land och kommer att fortsätta hans historia. Det är också floden som kommer att vara gränsen mellan hans armé och den Jugoslaviska armén. Krig och dödande gör något med en människa och Šehić berättar om det på ett sätt som går rakt in i hjärtat.

jun 27

Recension: Lagerqvist, Camilla; Likhandlaren; 2025

Jag började att läsa Camilla Lagerqvist när jag ville ha en lättsmält deckare för några år sedan. Jag var då inte så imponerad, men jag tyckte ändå att de har något. Likhandlaren är den tredje boken i serien, som jag hade missat, och ni kommer snart även del fyra. Böckerna ges ut på Bazar och jag lyssnade på Storytel.

Ester Tillman jobbar tillsammans med sin hushållerska Yarina och den skarptänkte Olga och de får ett uppdrag att ta reda på vad som hänt en svenskamerikanska bror, som avlidit på ett ålderdomshem trots att han verkade må bra bara dagarna innan. När Ester och Yarina kommer till ålderdomshemmet får de en chock, för det liknar snarare ett eftersatt fattighus. En man som inte kan prata, har information som de behöver. Frågan är bara hur han ska ge dem den.

Esters nyfunna kärlek är fortfarande försvunnen, men Ester är fast besluten att finna honom. Hon och Yarina ger sig ut på ett mycket farligt uppdrag ut på havet. Det är inte det enda extremt farliga uppdrag för Ester den här boken och hon håller på att dö mer än en gång.

Det är småmysiga deckare i 20-talets Uppsala. Den här boken var relativt bra och jag kommer att läsa fortsättningen. Det är fint med kärlekshistorien som spänner över flera böcker och förhoppningsvis får vi någon form av avslutning på det i nästa bok. Vi måste också få veta var som hänt Ester Tillmans far. Lite närmare sanningen kom vi i den här boken, men om han fortfarande lever, varför har han inte låtit familjen få veta det?

jun 23

Recension: Nederjord, Kathrine; Sameproblemet; 2024

I Tranans bokprenumeration kom tidigare i år Sameproblemet av norsk-samiska Kathrine Nederjord. jag sparade den tills nu, då Europa är temat i Kulturkollos världsdelsutmaning. Jag räknar Sameproblemet som en bok från Sápmi som i min definition av länder i det här sammanhanget (läsa jorden runt), räknas som ett eget land (på samma sätt som exempelvis Grönland, Aruba och Kurdistan).

Marie bor i Frankrike och skriver på en roman. Hon har precis blivit mamma. När hennes áhkku (mormor) dör, återvänder hon för första gången på flera år till sin familj i Sápmi. Hon reser ensam, utan sin familj i Frankrike. På vägen dit funderar hon över sitt liv och hur hon genom alla år har blivit förnekad sin identitet och sin kultur, inte minst genom sin pojkvän på gymnasiet.

Att vara same har aldrig varit något att vara stolt över. När Marie fick en pojkvän var det trots att hon var same och för att hon inte var som alla andra samer (underförstått: som var konstiga). Men när hon tänker tillbaka på sin ändå lyckliga barndom är hon stolt. Hon känner mer och mer, ju längre tid hon får tillbringa i sitt hemland, att det är om det hon ska skriva sin bok.

Jag tyckte mycket om Sameproblemet. Det var en bok om undertryckta känslor och ilska över att tvingas förneka sitt ursprung. Maries tankar över både sitt nuvarande liv och det hon lämnat bakom sig är mycket fint berättade och det går att känna den undertryckta ilskan genom hela boken. Möjligen tyckte jag att det blev lite mycket på slutet och det blev lite mer som ett politiskt ställningstagande, än en roman, men boken var spå pass bra att jag kan förlåta författaren för det.

jun 21

Slavenka Drakulic är död

Slavenka Drakulic 14-11-2016. Av De Balie – De Balie, CC BY 3.0.

Det var längesedan jag blev så nedstämd av ett dödsbesked som jag blev precis nu. En av mina absoluta favoritförfattare Slavenka Drakulic har gått bort, 76 år gammal. Det är ju ingen ålder! Hon levde tillsammans med sin svenska make, journalisten Richard Swartz, i Wien, Stockholm och i kroatiska Istrien. Det lustiga är att jag läste henne nyligen. I maj läste jag om Katt i Warszawa och skrev om den på Kulturkollo.

Slavenka Drakulic var en av dem som tidigt lyfte feministiska frågor i Jugoslavien. Hon var också en stark röst mot det kommunistiska förtrycket. Jag är lite ledsen för att jag inte kan läsa hennes första bok, som är en feministisk pamflett. Den finns tyvärr bara på kroatiska. Jag har skrivit om henne som feminist och det var hennes feministiska åsikter som fick henne lämna Kroatien:

1990 lämnade hon Kroatien av politiska skäl. Hon och fyra andra kroatiska journalister anklagades för att vara ”häxor” och att de ”våldtog” Kroatien. Orsaken var att de, enligt artikelförfattaren Slaven Letica (rådgivare åt dåvarande president Tudjman), inte såg serbiska våldtäkter i krig som systematiska, utan pratade om ett generellt problem att kvinnor våldtas i krig. Det var att försköna serbernas brott. Efter den artikeln fick Drakulic ta emot dödshot och blev utfryst av sina vänner. Hon flyttande då till Wien, där hon träffade den svenska utrikeskorrespondenten Richard Swartz, som hon gifte sig med 1993.

Jag har läst hennes romaner, både om kriget i Bosnien och om Frida Kahlo, men det är hennes essäer som jag tycker mest om. Balkan express, Café Europa och Hur vi lyckades överleva kommunismen med ett leende på läpparna är böcker jag läst fler gånger. Snart förmodligen en gång till.

Jag hoppades att hon hade mer att ge, fler böcker i sig. Men nu har hennes fantastiska röst tystnat och jag är väldigt ledsen för det.

jun 20

Glad midsommardag och heja Sverige!

Midsommarläshög

Glad midsommardag! Jag hade en enormt hysterisk dag igår och även om det var väldigt roligt, var det också otroligt intensivt. Jag sitter numer i byalagets styrelse på Landsort och det förpliktigar. Jag fick tjänstgöra i lottförsäljningen hela eftermiddagen och eftersom jag och min man alltid står för maten, blev det mycket att göra. Inget som var tråkigt, men tid för annat fanns ej.

Idag är det slappardag i solen och jag ska försöka läsa lite i böckerna jag tagit med. Just nu läser jag Fantastiske Pepsi Love av Frode Sander Øien som jag köpte på Oslo flygplats för ett drygt år sedan. Jag hade inte hört talas om den då, men det verkar vara en kultklassiker från början av 2000-talet. Har inte kommit in i den och fattar inte helt grejen.

Denise Rudberg har blivit tradition att läsa på midsommardagen och de böckerna är alltid lättlästa och väldigt lätta att komma in i. Således är jag redan sugen på att läsa mer i En sjunde brigad efter bara ett kapitel. Jag läser också mina vänners minnesbok över tidningen NU som ju så sorgligt fick läggas ned, med mig som sista chefredaktör. Igår lyssnade jag klart på Tschick av Wolfgang Herrndorf, en bok jag lyssnade på, på tyska. En liten text om den kommer om någon vecka.

Jag jobbar hårt på att klara min Europautmaning som är en del av Kulturkollos världsdelsutmaning. Jag ska läsa från tio olika länder, på tre olika språk. Har hittills läst åtta böcker på två språk. Läser en bok på norska från Norge och tänkte läsa en albansk roman på engelska, så jag borde ro språken i land. Sápmi räknas som ett eget land och Dimitrij Kapitelman får bli ukrainare (bor i Tyskland och skriver på tyska), så även tio länder borde vara enkelt fixat på en vecka.

Min sommarläsning är en levande lista som jag hoppas kan inspirera mig till att läsa mycket och ofta. Ett första utkast har jag skrivit om här. Sedan tillkommer lite utmaningsböcker och annat skoj. Ikväll far vi hem från Landsort och då blir det fotboll för hela slanten. Heja Sverige!

jun 13

Recension: Clevström, Jenny; Ett år till dig; 2026

Jag fick tips om Jenny Clevströms Ett år till dig som en bok på mitt London-tema. Den är visserligen skriven av en svensk författare, men jag tänkte att det kunde räknas eftersom jag ju läser en hel del andra, brittiska, London-skildringar. Boken gavs ut i år på Louise Bäckelin förlag och jag lyssnade på den på Storytel.

Elle har kommit till London för att gå på det fiktiva anrika universitetet LCP för att studera Internationella relationer där hennes pappa är en mycket känd professor. Elles mamma har gått bort i cancer och nu har hon bara sin pappa kvar, men pappa hon itne har en relation till alls. Men även om han inte kom på moderns begravning, hoppas Elle att han ska ta henne till sig när hon visar hur smart och duktig hon är. London ska bli hennes år inom akademin. Absolut inte ett år där hon blir kär i någon hopplös typ.

När hon kommer till studenthemmet hon ska bo, ser Elle Josh som är fantastiskt snygg. Han är också hennes utsedda kompis som alla får för att lära känna någon lite bättre. Josh är i England för att studera på en erkänd musikskola, medan hans föräldrar tror att han pluggar juridik. Skulle de känna till sanningen, skulle de kasta ut honom. Attraktionen mellan de båda är omedelbar, men de har saker de måste övervinna innan det kan bli fråga om någon kärleksaffär. För Elle betyder studierna och relationen till pappa allt, medan det för Josh är lite lättare att tänka sig en relation med Elle.

Ett år till dig är en fin kärleksroman om att kärleken övervinner allt. Den handlar om föreställningar som hindrar människor att vara dem de är, föreställningar som antingen kommer utifrån, till exempel föräldrar, eller inifrån sig själv.

Det är också en härlig studentroman med många fina beskrivningar om livet som stjärnstudent utomlands. Jag vill också bo på Williams House med alla internationella studenter! Eller kanske inte, den delen av livet ligger bakom mig nu. I vilket fall som helst bra balans mellan plugg, fest och flirtande.

Boken innehåller också djup och svärta så att det inte blir en roman om att bara finna kärleken. Före bokens karaktärer kan ge sig hän, behöver de ta itu med både sig själv och sin familj. Det gäller såväl för Josh som Elle. Allt är inte heller så svart eller vitt som man kan tro, vilket såklart är bra. Läs den här boken nu i hängmattan, eller vänta till slutet av sommaren då studentnostalgin kan bli som värst.

jun 06

Sommarläsning 2026

Då är det juni och det är dags att försöka bena ut någon slags sommarläsning för mig. Om jag ska läsa massor på sommaren är det beroende av att jag har en plan. Jag behöver en riktning där det känns som att jag kastar mig över nästa bok när jag är klar. Det behövs också en bladning mellan mer lättsamma böcker och lite tyngre. Men inga trista halvlästa gamla recex i läshögen, för då fastnar jag direkt.

Jag har varit på Landsort i ett dygn och hängt med en kusin som kom förbi och hälsade på samt vänner på ön. Hade ett riktigt, riktigt trevligt dygn. Nu har vi åkt hem till sonen som varit ensam hemma och snart ska vi äta jordgubbstårta och fira Sverige. Jag har som vanligt fått solbränna på framsidan efter att ha läst i solen och sedan somnat. Nu var det författaren med det underbara namnet Kapitelman, som stod för underhållningen.

Här är embryo till läslista, som i år ska vara ett levande dokument. Jag kommer att återkomma flera gånger till den och fylla på och dra av. Det är en blandning av nya böcker, fynd på Storytel, hyllvärmare och prenumerationsböcker från Tranan. Vad tycker du att jag borde läsa?

Abigél av Magda Szabo (Ungern)

Apelsinlundsbarnen av Gabriela Cabezón Cámara (Argentina)

Den sjunde brigaden av Denise Rudberg (Sverige)

Ett år av kärlek av Joanna Bolouri

Fantastiske Pepsi Love av Frode Sander Øien (Norge, norska)

Februari 86 av Åsa Asptjärn (Sverige, barn och ungdom)

Kärlek och tro av Monica Ali (Storbritannien, London)

Kött av David Szalay (Kanada)

Repatriering av Ève Guerra (Frankrike/Kongo)

Ryska specialiteter av Dimitrij Kapitelman (Tyskland)

Sameproblemet av Kathrine Nedrejord (Sápmi/Norge)

Smör av Asako Yuzuki (Japan)

Sällskapsmänniskor av Candice Carty-Williams (Storbritannien, London)

jun 05

Idag är det 30 år sedan jag tog studenten

Student 96

Idag är det 30 år sedan jag tog studenten. Det är ju helt sjukt när man tänker på hur lång tid det har gått, samtidigt känns det faktiskt som väldigt längesedan. Jag tittar på bilderna och ser halsbandet. Det är från min farmor, som min pappa valt på en resa till Florens (det står i fodralet de ligger i). Det är inte värdefullt, men det har högt affektionsvärde. Matchande örhängen finns också, som vi fick göra om eftersom farmor inte hade hål i öronen. Senast jag bar dem var på min brors bröllop i februari.

Idag skulle jag aldrig i livet bära en axelbandslös klänning. Man kan säga att jag blev vis av erfarenhet just den studentbalen. Känningen har min mamma sytt och jag var väldigt noga med hur den skulle se ut. Fruktansvärd att ha på sig dock. Studentklänningen är också sydd efter mina önskemål.

Roligt att se fotona igen och tänka tillbaka på den dagen. Då var jag full av hopp inför framtiden och såg fram emot att flytta till Göteborg på hösten. Jag hoppades att det skulle bli roligare än roligast och på många sätt var den tiden en av de bästa tiderna i mitt liv. Det är inget fel på det liv jag lever nu och jag tyckte att det var fantastiskt att träffa kärleken och starta ett liv tillsammans, men den där första tiden som student på ett universitet och boende i studentkorridor var något visst ändå.

Jag har kontakt med flera kompisar från min klass, men mest pratar jag med med G och L, som var dem jag ringde dyra rikssamtal till länge efter att jag flyttat till Göteborg och de till Lund och Oslo. G blev kvar i Lund och senast vi pratade i telefon var några veckor sedan. Det finns fler från klassen och skolan som jag träffar då och då, bland annat A som alltid är på bokmässan och C som ringer ibland.

jun 01

Skön värme och viss oro – majsummering 2026

Det blev varmt och det blev sommar utan strumpor och skor i maj. Det var underbart. Men som jag hintat om tidigare har jag fått omtumlande hälsobesked. Järnbrist leder till utredning och även om jag inte är en person som tror det värsta är det förenat med oro att kolla upp hemska sjukdomar för att utesluta. Tack och lov har allt gått bra.

Jobbet har också varit mycket, som det lätt blir i politiken ett valår. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte finns ett mått av oro där också. Som vanligt är maj fyllt med aktiviteter och möten så att man känner att man inte hänger med. Om jag förr satt i baksätet större delen av tiden, klamrar jag mig nu fast på släpet. Jag har trots det hunnit med att hänga med på en aktivitet i dotterns klass som klassmamma och imorgon ska jag ta emot sonens klass i riksdagen för en guidad tur.

Min läsning

Jag har varit betydligt piggare och en liten ny utmaning med att läsa europeiskt och från London har både piggat och piffat upp läsningen. Dock blev det mycket ljudböcker i maj, eftersom jag hade endel trötthet kvar från järnbristen.

Världsläsning 2.0

Jag valde att göra en mer omfattande världsläsning i2025 och den är uppdelad i fem delar. Jag ska läsa mer på andra språk och läsa de böcker jag har hemma. Läs mer om den här. Jag kör samma 2026.

Länder

Jag ska läsa från 40 länder under 2026 och läste från fyra nya länder i maj:

  • Österrike
  • Storbritannien
  • Kroatien
  • Schweiz
Världsdelar – en utmaning tillsammans med Kulturkollo

Jag ska läsa en bok från varje världsel under året och det ska jag 2026 göra tillsammans med Kulturkollo. Maj och juni är Europa och jag har påbörjat böcker från Sápmi och Norge och har läst från de fyra länder jag nämner ovan. Jag ska läsa från tio olika europeiska länder under dessa två månader och kan lägga till Sverige. Det blir förhoppningsvis ingen svår utmaning.

Språk

Jag läser på fem språk och i mars läste jag på svenska och tyska. Har påbörjat en bok på norska, så jag ska förhoppningsvis bredda mig lite.

Tranan

Min prenumeration på Tranan-böcker ska läsas i sin helhet och i maj påbörjade jag Sameproblemet av Kathrine Nedrejord.

Karavan

Jag skulle läsa mer i mina nummer av Karavan under 2025 och tänkte att det får gälla för 2026 också. I maj tog jag fram senaste numret för att läsa i, men det glömdes tydligen bort.

Bokcirkel

Vi ska snart prata om Tillbaka till Haifa och andra berättelser från Palestina av Ghassan Kanafani. Det har dröjt för att jag har haft så mycket annat.

maj 31

Recension: Brown, Natasha; Samling; 2021

I avdelning Londonskildringar man borde läsa, såg jag Natascha Browns prisbelönta Samling nämnas. Det är en kort roman om att vara en svart kvinna i Storbritannien och alla fördomar man som sådan möter varje dag. Boken gavs ut på svenska 2022 på Wahlström & Widstrand. Jag hittade den som e-bok på Storytel.

Vi får följa en kvinna en helt vanlig dag i London. Hon går upp, går till jobbet och efter jobbet ska hon hem till sina svärföräldrar, som ska ha fest dagen efter. Hon vet att svärföräldrarna utåt sett accepterar att deras son är tillsammans med en svart kvinna, men hon ser blickarna och hör tonen när de pratar om henne med andra. Hon vet att bara på grund av sin hudfärg, kommer hon aldrig att passa in. Och hennes sambo kommer aldrig att förstå att hon inte passar in. Ska hon stanna eller gå?

Samling var så otroligt bra i sin enkelhet. Vi får kvinnans perspektiv och hon ser och hör det vita inte ser och hör. Skildringen är full av blickar och vi förstår i vilken ton någon säger något, för att det ska låta som något annat än de ord som faktiskt sägs. Den aningslösa pojkvännen finns där och varken ser eller hör. Jag vet inte om jag tycker att han borde invigas mer, eller om han är som sina föräldrar. Det får vi egentligen aldrig riktigt veta. Att han älskar sin flickvän råder det dock inga som helst tvivel om.