Det är inte ofta jag får böcker i julklapp, men min man brukar veta vad som funkar. I morgonpresent fick jag Édouard Louis En kvinnas frigörelse. Det är den första boken av Édouard Louis jag läser och den här boken handlar om hans mamma. Boken är utgiven på Wahlström och Widstrand.
Édouard Louis har haft ett knepigt förhållande till sin mamma i hela sitt liv. Han har skämts för henne och förnekat henne. Innan Édouard föddes levde mamman med en våldsam man. Hon lämnade honom och sina två barn och hittade en ny man, Édouards pappa. Det dröjde inte länge förrän mönstret upprepade sig. Livet blev precis likadant som förut. men Édouards mamma har ett driv i sig, ett driv att komma upp från fattigdomen och skapa en bättre framtid för sina barn. Édouard ska komma att lyckas, men han var hela tiden den udda fågeln i familjen. Flera av hans syskon har gått samma väg som föräldrarna och lever i förhållanden där de slår eller blir slagna. men mamman ska själv komma att ta tag i sitt liv.
En kvinnas frigörelse handlar precis som det låter om mammans frigörelse från sina destruktiva förhållanden. Det var en kort, men intensiv bok. Betraktaren i boken försöker förstå sin mamma, utan att döma. Han lever ett helt annat liv idag, men jag tycker ändå att han klarar av att tecknat ett fint porträtt av sin mamma, som ändå på många sätt gjorde sitt bästa.
Jag har inte läst böcker när Édouard Louis skriver om sin missbrukande pappa, men jag har läst flera andra sådana skildringar, inte minst Mig äger ingen av Åsa Linderborg. Det var fint att mamman fick synas i den här boken, för en sådan finns ju oftast. Hon fick också i det här fallet fick lite upprättelse efter Édouards dåliga behandling av henne. Hon lämnade sin man och sina vuxna barn så att de fick klara sig själva. Det gick bra, även för den förslappade sonen som spelade dataspel dygnet runt.
Det är möjligt att jag kommer att läsa fler böcker av Édouard Louis, som handlar om hans pappa, men som det ser ut nu är jag mer sugen på att läsa om vad som hände de fyra syskonen. Vi ser dem fladdra förbi i den här boken, men det hade varit spännande att se hur det gick för dem, speciellt de yngsta som kanske klarade sig bättre än de äldre som båda var i destruktiva relationer.
Jag trodde att jag började bli tjatig med mina världsutmaningar, men faktum är att för mig borde det numer vara en naturlig del av mitt läsande. Eftersom 2024 var ett katastrofalt läsår för min del så behöver jag styra upp mig själv igen. Jag har rivstartat med att läsa en fransk bok på två dagar. Det var visserligen en kort och lättläst sådan, En kvinnas frigörelse av Eduard Louis, men ändå.
Jag klarade verkligen inte målet om 40 olika länder och jag läste skamligt lite på engelska. Något år ska väl också vara det första när jag läser på norska, danska och tyska under ett och samma år. Jag har några tyska böcker i hyllan och en dansk ljudbok är det kanske dags för igen snart?
Jag prenumererar på Tranans bokutgivning och det innebär att jag får en bok i brevlådan varannan månad, ofta från ett lite udda land. Jag brukar läsa dem, men det senaste året har varit lite haltande på den fronten. Jag prenumererar också på Karavan, tidskriften som bjuder mig på noveller och dikter från hela världen. Jag har med andra ord gjort det lätt för mig att läsa mer från hela världen. Det är dags att också göra det.
Min utmaning för 2025
Läsa en bok från sammanlagt 40 länder.
Läs en bok från varje världsdel.
Läs böcker på fem olika språk och minst tio på engelska.
Läsa samtliga böcker från Tranans bokprenumeration.
Läsa mer (och skriva om) texter i tidskriften Karavan.
Tranan-böcker jag har olästa i hyllan
Slöseri av María Sonia Cristoff
Hissen i Saigonav Thuân
Efterklang av An Yu
Middagen av César Aira (påbörjad)
Spridda över jordklotet av Yoko Tawada (snart utläst)
Jag har upplevt mycket fantastisk kultur 2024 och det är svårt att bara välja ut fem saker. Därför är årets lista lite längre än den brukar vara. Resor är bra för själen och för kulturupplevelser och vi har sett mycket på resor till Polen, Tyskland, Åland och Estland. Men jag har också upplevt saker i Stockholm och Sverige. Det är inte så bara museum, mer upplevelser i form av stadspromenader och upplevelser.
Åtta kulturupplevelser
Gdansk: Det var fantastiskt att återuppleva Gdansk, denna gamla Hansastad som är väl återuppbyggd efter åratal av kommunistiskt förfall. Mer är på gång och vi såg det på en tillfälligtvis trång strandpromenad. Mycket har hänt sedan jag var där 2002.
Königstuhl: Det var väl egentligen en naturupplevelse, men det var spännande att se hur det moderna enade Tyskland har kunnat göra den otroligt vackra, men farliga, naturen tillgänglig för besökare. Vi såg spår av hur det såg ut under DDR-tiden och det kändes oerhört skakigt. Nu fanns det rejäla broar med räcken som inte störde miljön mer än nödvändigt.
Eckerö post- och tullhus: En resa till Åland var fantastisk och mitt och min mammas besök på Eckerös post- och tullhus blev en fin start på vistelsen. Det var en byggnad med många vackra fönster med vidunderlig utsikt.
Bokmässan: Jag måste nämna Bokmässan. Det är ett fantastisk evenemang och jag har så roligt år efter år. 2024 fick jag dessutom träffa Ludmila Engquist.
Kastelholms slott: På Åland besökte vi Kastelholms slott och det var en fin upplevelse. De hade en rolig skattjakt för barn och vi vuxna kunde strosa omkring själva.
Stralsund och Greifswald: Två vackra gamla svenskstäder besöktes under resan till Polen och Tyskland i somras. Jag älskade båda två, men kanske extra mycket Stralsund som var oerhört mysigt. Ovan ser ni ett torg i Stralsund och min dotter.
Pommern: Skeppet Pommern på Åland besöktes först i mars, men då fick vi inte gå ombord, och så i juni då det var öppet. Det var mulet i juni, så bilden är från mars.
Paradoxmuseet: Det var roligt att besöka detta roliga museum med barnen. Jag var där på min födelsedag med familjen och barnens kusin med familj. Ovan ser ni ser ni mig och svägerskan i en spegel.
Tre öststatskulturupplevelser
DDR-camping: Jo, jag måste ha med det. Det var som ni förstår inte en odelat positiv upplevelse för att uttrycka det milt. men det var en kulturupplevelse som var så autentisk de kunde bli. Hade jag glorifierat DDR-tiden (det hade jag såklart inte), hade jag nu fått en bra upplevelse som inte skulle få mig att drömma om svunna diktaturtider.
Linnahall: På tal om östnostalgi, så var Linnahall, stadshallen, i Tallinn en fin kulturupplevelse. Det var ett gräsligt byggnadskomplex som skulle tjäna till att visa världen det bästa av Sovjet under OS 1980. Det var mer av chockturism än av ren skönhet, men samtidigt var vädret helt underbart vackert och utsikten magnifik, så det var bra på flera sätt.
Solidaritetsmuseet i Gdansk: Det nya fina Solidaritetsmuseet i Gdansk var gediget och roligt att se. jag har förstått att det ligger en hel del politik i vad som ska finnas med, men det var inte så mycket som märktes. Det som kanske kan sägas var att det var för mycket. Det var nästan timma för timma vad som hände och det var enormt många rum att ta sig igenom. Barnen ledsnade väldigt snabbt.
Nu är det nu månad och nytt år och första lördagen i varje månad betyder just nu på Kulturkollo. Jag är mitt uppe i att sammanfatta året som gått och planera för nya läsutmaningar, som sig bör i början på januari. Dessutom försöker vi boka en resa till Balkan i sommar, men det ärt så mycket som ska stämma att det tar längre tid än det borde.
Just nu läser jag en massa böcker. Jag försöker att avsluta flera för att styra upp min läsning. Jag läste precis ut En kvinnas frigörelse av Eduard Louis som jag fick i julklapp av min man.
Just nu lyssnar jag på ingenting. Fick en chock över att jag lyssnat på fler böcker än jag läst 2024 så jag har försökt prioriterat läsningen. Men när jag väl är redo ska jag lyssna på Merja Mäkis uppföljare till Innan fåglarna vänder åter.
Just nu tittar jag på skidor. Det är inte så spännande, bara Norge för hela slanten, men ändå. Vi är för första gången på flera år inte i Kungsberget vidden här tiden så jag passar på att titta på skidor istället.
Just nu njuter jag av lugnet och ledigheten. Det blir ju lite enahanda att bara vara hemma varje dag, men det fins en poäng i det också. Jag hoppas att vara tillräckligt uttråkad när jag börjar jobba.
Just nu längtar jag efter att boka resan till Balkan i sommar. Bokade nästan i morse, men precis när jag var klar, sa bokningssystemet att biljetten inte fanns. Bara att börja om. Förra året fick vi ställa in resan för att det blev för dyrt (och åkte istället någon annanstans). I år kommer vi nog ner, frågan är bara hur obekvämt det blir.
Trots ett för mig katastrofalt läsår hade jag några riktigt fina läsupplevelser. Jag listar här mina fem bästa skönlitterära upplevelser och mina tre bästa fackboksupplevelser. För en längre och mer gedigen lista över 2024 års bästa och sämsta, läs gärna min årsutvärdering på Kulturkollo.
2024 års bästa skönlitterära läsningar
Det åttonde livet av Nino Haratschwili: En helt fantastisk bok om en familj genom Georgiens historia. Boken var oerhört läng, 1200 sidor, men det var värt var enda lästimma.
Internatet av Serhij Zjadan: En mycket gripande bok om ett Ukraina som blivit invaderat av Ryssland. Skrevs efter ockupationen av Kiev och Donbas 2015 och utspelar sig i Donbas.
Innan fåglarna vänder åter av Merja Mäki: En mycket vacker bok om människor som förlorar sina hemtrakter. Den utspelar sig bland karelenbor under andra världskriget.
Den inneboende av Hanna Krall: Inför resan till Polen i somras läste jag en roman av Hanna Krall, som skrevs efter att vågen av demokratisering i Polen brutalt slagits ner 1981. Den inneboende är en person som behövde hållas gömd under andra världskriget.
Kairos av Jenny Erpenbeck: Den prisbelönta boken Kairos är en bättre variant av Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Vi får möta en ung kvinna och en uppblåst kulturman i DDR strax före och strax efter murens fall.
2024 års bästa fackboksläsningar
I samma flod av Sofi Oksanen: När jag kommit över besvikelsen att Sofi Oksanens nya bok inte var skönlitterär läste jag boken och blev oerhört tagen. Den handlar om Putins krig mot kvinnorna och hur brutalt kriget är mot just kvinnor och hur viktigt Ukrainas historia är i kriget.
Europa av Timothy Garton Ash: Jag inser att jag bara skrev om Europa i pappersupplagan av NU. Det var en fantastisk läsupplelvelse av en man som älskar Europa lika mycket som jag och där jag fick ta del av många av alla de resor författaren gjort som journalist genom Europa både förr och nu.
DDR bortom muren av Katja Hoyer: En omtalad bok som ger ett annat perspektiv på Tysklands återförening. En massa människor förlorade över en natt sitt hemland och människorna i deras nya hemland föraktade det som varit. Det går inte så fort att ena ett land, är en av bokens slutsatser.
Då är det dags för Feministbibliotekets årliga lässtatistik. I år har det då hänt, det som jag fruktat. Ljudböcker har gått om lästa böcker. Jag tror att det är en tillfällighet och att det beror på att jag lyssnat ovanligt mycket under jobbiga perioder. Men samtidigt ligger jag på ungefär samma antal lästa böcker på året totalt, så jag kan inte helt skylla på det. Jag har låtit lyssnandet ta över, helt enkelt. Det får bli en utmaning som leder mig tillbaka från feelgoodlyssnarträsket till läsning. Regeringens prat om läskris gäller tydligen också mig.
Kön
2023 var det ett enormt uppsving för manliga författare och de var hela 42% av totalen. Nu är ordningen återställd och jag läser många fler kvinnor än män. Observera att jag säger ordningen återställd på skoj och inte ser det som ett självändamål att läsa nästan fyra femtedelar kvinnliga författare. Det är snarare så att det är där det brukar landa. Att jag lyssnade mycket på Historiska medias korta böcker om olika historiska skeenden, var eventuellt en orsak till det stora uppsvinget 2023.
Världsdelar
Sverige och Europa ligger på ungefär samma nivåer som förra året, trots att jag förra året utmanade mig att läsa mer från EU-länderna. Ingen bok från Afrika är en liten skamfläck för året, så det måste snarast åtgärdas. Jag utskiljer Sverige från Europa för att det ska bli tydligt hur många jag läser från mitt eget hemland. Det är ju naturligt att antalet svenska böcker är fler än något annat land.
Språk
Läser mindre och mindre på andra språk. Precis som förra året är det främst engelskan som dragit ner. 2024 läste jag rekordlite på engelska. Verkar som att jag behöver ta tag i en utmaning gällande språk igen. Inget läst på danska heller.
Genre
Historiska medias ljudböcker slog igenom inte bara gällande manlig författare 2023, utan även antalet lästa fackböcker. Det blev inte lika mycket sådant i år och det drog ner fackböckerna från en tredjedel till en knapp femtedel. Jag läste inte heller så många grafiska romaner och det märks att jag numer bara läser högt för ett barn. Jag räknade inte noveller som en egen i år eftersom det bara var en bok.
Varifrån kommer boken?
Här kommer alltså den deprimerande statistiken. Trots maratonlyssning av böcker även förra året, har andelen ljudböcker ökat dramatiskt. Det beror på att jag läser mindre. Så enkelt är det. Skärpning Hanna! Så här ska det inte se ut om ett år när jag sammanfattar 2025!
Eftersom det är så försvinnande få böcker som inte är Storytel 2024, har jag slagit ihop alla köpta böcker. Några har jag köpt till mina barn (fast det var nog bara en om jag minns rätt) och någon har jag köpt begagnad. Annars är det mest Tranans bokprenumeration som jag köper. De i bokhyllan har jag ju också köpt eller fått, eller ”lånat” av maken. Den kategorin är för böcker som inhandlades för flera år sedan eller redan har tjänat sitt syfte, tex lästs för det äldre barnet. Märkligt 2024 är att jag inte lånade en enda bok på bibblan.
Då är det dags för mig att sammanfatta mitt feministiska litteratur- och kulturår 2024. Jag blandar som vanligt med mina personliga upplevelser såsom födelsedagar och träning. 2024 har varit ett år som för mig betydd skador. Jag började året med att skada axeln opch avslutade året med jobbiga arttros- och ischiasrealterade problem i benen. Jag tränade varje dag i minst en kvart, något som jag ämnar fortsätta med 2025.
Lite bättre tider innebar att vi åkte iväg på en semester till norra Polen och Tyskland. Det var en fin resa som jag burit med mig hela hösten. Hösten var ganska tung med mycket sjukdom och ett och annat jobbigt besked, så julledigheten innebar en stor lättnad för hela familjen. Nu kan vi äntligen vila ut och göra precis ingenting.
Januari
VI började året på Kungsberget, något som vi gjort i flera år nu. Det var kallt, men vackert. Jag åkte int så mycket eftersom jag startade andra dagen med ett elakt fall som ledde till axelfraktur och rehab i ett halvår. Redan innan fallet hade jag beslutat mig för utmaningen #hanna365, att träna lite varje dag hela 2024. Det blev inte precis drömstart på det projektet, men efter att behöva rehabträna, blev det en naturlig del av min vardag och det blev något som visade sig passa mig bra.
Bokcirkeln som läser oss jorden runt, reste på en lite enkel och lättsmält resa till Australien. Vi läste Kate Mortons senaste bok Hemkomsten. Det var lite spridda skurar angående omdömet, men vi höll alla med om att det var en lätt resa.
Februari
I februari var det fortsatt fokus på rehabträning och jag kom igång riktigt bra. På jobbet hade vi ett stort event för att fira tidningen NU:s 40-årsdag som varit i september 2023 samt att vi gått över till digital plattform till stor del. Jag och Andreas firade 20 år tillsammans och jag fyllde 47 år i februari. På min födelsedag var vi på Paradoxmuseet och på bilden ovan ser ni mig och min svägerska i en spegel på museet.
Mars
Vi reste på en minisemester till Mariehamn i början på mars. Det var inte mycket som var öppet, men vi fick ändå en fin resa med god mat och vackra vyer.
Kvinnodagen firades mycket stillsamt med ett inlägg om några oförglömliga idrottshjältinnor.
Vi firade påsk och påsken mynnade ut i snöstorm. Det sistnämnda var mindre roligt än firandet.
I mars bokcirklade vi Hiromi Kawakamis Senseis portfölj, en bok från Japan som de flesta av oss tyckte ganska bra om.
April
I april meddelande bloggkollektivet Kulturkollo att de återstartar bloggen. Det roliga för mig är att jag numer är en del av kollektivet! Tema i april var nystart och jag gjorde ett inlägg om två böcker där nystart inte varit något positivt, utan snarare ofrivilligt och ovälkommet. Serhij Zjadan beskriver Rysslands invasion av Donbass i Internatet från 2015 och Daria Serenko berättar om sin fängelsevistelse där hon släpptes den 23 februari 2022 i boken Jag önskar mitt hem aska.
I april var det 50 år sedan ABBA vann Eurovision i Brighton med Waterloo. Det firade jag med att köpa jubileumsfrimärken, designade av min vän Eva Wilson.
Jag fick en bok om Galenskaparna i julklapp, skriven av Henrik Jutbring och Kalle Lind. Jag intervjuade Henrik Jutbring och skrev en artikel om boken i NU.
Nemo vinner Eurovision för Schweiz. Foto: Alma Bengtsson/EBU
Det var också Eurovision för hela slanten i den här Eurovisiontokiga familjen. Det blev ett antiklimax när barnens favorit Nederländerna blev diskade och jag kände väl att vinnaren var lite av en kompromissvinnare. Kroatien hade jag som storfavorit. Jag skrev om Eurovision både på Kulturkollo och i NU.
I bokcirkel Pratade vi om Rent hus av Alia Zerán Trabucco från Chile, en bok jag tyckte mycket om.
Juni
Arbete var månadens tema Kulturkollo och jag skrev ett inlägg om hur journalister porträtteras i litteraturen. Kulturkollogänget träffades i Uppsala och det var en trevlig helg, även om hemkomsten blev något stressig med röstning, klassaktivitet och valvaka. Jag är glad för de fina julgranspynten jag köpte i Uppsala domkyrka. De hänger så fint i granen nu.
Min pappa fyllde åttio år och vi firade det med en fest hos oss med alla mammas syskon, min pappas brors änka samt svärföräldrar till oss barn och några kusiner. Vi reste även till Åland (igen) för att min pappa hade önskat det. Resan blev allt vad man kunnat önska sig i form av fint väder, trevligt sällskap och vackra vyer. Och god mat.
Vi bokcirklade boken Flickor och institutioner av Daria Serenko, en politisk oppositionell från Ryssland. Jag älskade boken och vi var alla berörda.
Juli
På Kulturkollo var temat ledighet och jag skrev om vår kultursemester.
Stralsund juli 2024.
Kultursemestern var en bilsemester från Gdansk i norra Polen till Rügen i Tyskland och tillbaks igen. Vi varvade mycket kultur och småstadsliv med bad. Barnen fick se både kyrkor, utsiktsplatser och museum. Samtidigt badade vi nästan varje dag och en natt sov vi i ett DDR-tält ovanpå en Trabant. Det sistnämnda var roligare på pappret än i verkligheten, men vi överlevde det med och nu har vi en riktigt rolig historia att berätta.
Idrottskvinnorna fortsatte och sedan skrev jag även om två paralympicskvinnor. Om paralynmpics skrev jag även om i NU. Där avslutade jag sportsommaren med en artikel om sportjournalistik i förändring.
Efter OS var längtan efter mer sport enorm och då hittade jag den fantastiska dokumentären Copa 71, om världens andra världsmästerskap i fotboll för damer. Det utspelade sig på enorma arenor, med enorm publik i Mexiko. För att hedra kvinnorna som var med startade en artikelserie inom ramen för berömda och glömda-serien. Den serien pågick fram till slutet på oktober.
I bokcirkeln läste vi När vi var fåglar av Ayanna Lloyd Banwo från Trinidad och Tobago. De flesta av oss tyckte att den var lite märklig.
September
Bokmässan är septembers stora händelse och det var även månadens tema på Kulturkollo. Jag skrev om att jag inte var så pepp på mässan. Det blev dock roligare på plats. Jag fick träffa Ludmila Engquist och jag gick på många intressanta seminarium och fick uppslag till saker att skriva både här och i NU. Ludmilas bok kan du läsa om här.
Oktober
Han Kang på bokmässan 2019.
Han Kang fick nobelpriset och det tyckte jag var mycket roligt. Jag insåg att jag faktiskt läst hela hennes utgivning på svenska. Hon fanns också med bland mina önskningar om vem som skulle få priset och på Kulturkollo hade jag till och med med henne som en gissning.
Jag fick en möjlighet att intervjua Arja Saijonmaa och det tyckte jag var roligt. Vi pratade Europa och hennes långa och spännande karriär, både som musiker och som politisk aktör inom FN.
Vi reste till Tallinn på en kryssning, något vi ofta gjorde förr, men nu var det ett tag sedan. Tallinn visade upp sig från sin allra bästa sida och vi gick en lång promenad som var underbar för själen, men tyvärr dålig för min ben. För första gången fick jag äntligen se Linnahall, stadshallen, som är ett skrytbygge från OS 1980 (seglingstävlingarna i OS i Moskva gick utanför Tallinn). Den har inte varit i bruk sedan 2009 och det är frågan om vad den ska användas till idag. Som arena tar den ca 500 personer och det är ju inte så mycket. Det är en oerhört ful sovjetisk arkitektur, men sådan kan ju också finnas ett värde i att bevara. Nu var det dock extremt förfallet så det ska bli intressant att se om det över huvud taget går att restaurera till något användbart.
Det blev ett kort men intensivt Halloweenfirande också. Sedan var oktober slut.
Jag undersökte regeringens förslag på kulturkanon och intervjuade flera personer för en artikel i NU som kom med tidningens julnummer i mitten på december.
Brenda Navarra.
I bokcirkeln läste vi Aska i munnen av Brenda Navarro från Mexiko och Spanien. Boken utspelar sig mestadels i Spanien. Det var en bok vi gillade, men den var lite konstigt och mycket svart.
I övrigt var det mycket julförberedelser för att överleva längtan efter julen och julledigheten. Jag köpte lite nytt pynt och dottern och jag planerade en julby för pepparkakshus och miniatyrer.
Jag skrev en artikel om julfilmer i NU, som är ett liknande fenomen som jullitteraturen. Mys i gnistrande snö bland tomtar och julmarknader verkar det finnas överflöd av inom kulturen.
Jag förra nyår. Jag tror jag kör på samma klänning idag. December 2023.
Idag är det nyårsafton och i min lilla familj har vi inga storslagna planer. Vi har dock köpt storslagen mat och storslagen dryck på den svenska monopolet (det som fanns när man kom dagen före nyårsafton) och fyra bingolotter. Hade Hanna 15 år hört detta skulle hon förfärat undrat varför i herrans namn då.
Jag känner mig ovanligt sliten. Detsamma gäller för övriga i familjen. Vi orkar helt enkelt inte dra igång något stort firande. Detsamma verkar gälla för många som vi känner. Nyår är en märklig högtid där det känns stelt att vänta på tolvslaget efter middagen, trots att man aldrig lägger sig före midnatt i vanliga fall. Nu tillåter vi oss att äta och dricka gott som om vore det en födelsedag eller nåt. Det kommer i alla fall inte att bli stelt.
Bäst i år och det jag lever på än, var vår bilsemester till norra Polen och Rügen i somras, En reservsemester som blev så bra. Nu är vi ute i god tid och innan lovet är över tänkte vi boka vår planerade resa till Balkan. Jag har redan hittat ett fint boende i Montenegro som jag hoppas att vi kan bo på. Även om Östersjön inte är Medelhavet, var baden på vår resa i somras många och hyfsat varma. Att barnen älskar den typen av resor med både bad och kultur, var också fantastiskt att upptäcka. Mer sånt helt enkelt, nu när räntorna går ner.
Idag har jag publicerat en bästa- och sämstalista på Kulturkollo. Det är inte bara mitt parti som pratar om en läskris. Jag skulle nog kunna säga att jag själv är mitt inne i en. Men på mitt sätt. Jag läser nog fortfarande mer än de flesta ändå. Inför 2025 vill jag komma tillbaka till läsglädjen och utmana mig själv att böcker från olika länder. Jag längtar mig tillbaka till sommaren 2023 när en läsutmaning ledde mig till att tokläsa Herta Müller. Those were the days.
Jag har istället tokläst julromaner i lyssningsformat. Det var på den nivån jag var nu i slutet på året. Lite trist, men man gör det man kan. Jag har inte legat och toktittat på julfilmer som andra gör, men jag passade på att skriva en artikel för NU, nu i mellandagarna, om just julfilmer. Läs gärna artikeln.
Året 2024 har i stort sett varit bra för min del. Ni kommer att få en gedigen årskrönika imorgon. Men året slutade på många sätt inte så bra. Julfirandet var fantastiskt som vanligt, men jag har haft oerhört ont i mina ben. Jag har artos i knän och höft och även haft en släng av ischias. Vet inte riktigt vad som är vad, men ont gör det. Nu såhär på nyårsafton är de dock lite bättre än på julafton för en vecka sedan.
Året har både börjat och slutat med rehab. Jag skadade axeln i en slalombacke den tredje januari och så detta med benen och artrosen nu. Jag lanserade #hanna365 i januari, att träna minst en kvart om dagen hela 2024 och idag har jag inte hunnit med en kvart än (det kommer självfallet ett senare idag), men eftersom det är 366 dagar i år har jag redan gjort 365 träningspass! Är oerhört stolt över detta. Jag har rehabat knän, höfter och axel och axeln är helt återställd, vilket faktiskt inte var självklart när jag började träna.
Minsta möjliga anställning har varit stretch i en kvart som utnyttjats bland annat när jag varit sjuk. Det har också under semestern vissa dagar hetat utökad vardagsmotion. En kvart fram och tillbaka till jobbet från bussen, räknas inte (trots att Nackabussarna nu stannar låååååångt från Slussen), men flera timmar runtknatande i Gdansk räknades. Även en lång promenad i sand eller en dryg timma upp och ner på klippor på en skärgårdsö, räknades som utökad vardagsmotion. Över en timmas Pokemon-promenad kunde i vissa fall också räknas. Många dagar har jag också tränat ett rejält träningspass med en hård halvtimma på crosstrainern, 45 minuter styrka eller lagom lång simning i öppet vatten.
Nu ska vi ut och hänga med några kompisar i en park och spela Pokemon Go och kanske klättra lite (det sistnämnda ej jag av flera skäl). Det blir ett fint avslut på året före vi firar in det nya med bingo och god mat.
Jag läste många julböcker 2024. Det var förmodligen ett tecken på min bristande läslust och att jag mest såsade omkring och lyssnade på riktigt mysiga böcker. Jag startade redan i mitten på november, så det blev många fler än det brukar bli. Det brukar bara bli brittiska och amerikanska och en och annan svensk julbok för min del, men i år läste jag även en norsk.
Min julbokslista 2024
Årets fullträff: Sista julen i New York
Årets besvikelse: Jul med bokcirkeln
Årets mysigaste: Julbrevet
Årets utanför ramen: En jul att minnas
Årets mest romantiska: En vit lögn till jul
Årets mystiska: Snön faller tät på Mistletoe Square
Årets sista julbok blev något jag bara hittade, utan att ha någon aning om vad det var, varken titel eller författare. Milly Johnson är brittiska och En jul att minnas gavs ut på svenska i år på Polaris.
Det blir helt oväntat ett stort snöoväder strax före jul i Storbritannien och tre par söker skydd i en öde pub. Det är Bridge och Luke som är gifta och bråkat i flera år över skilsmässan och nu äntligen ska skriva på pappren. Det är Robin och Charlie som ska fira en överdådig jul i Skottland och det är arbetskamraterna Mary och James, som är på väg till ett affärsmöte. Att Mary är kär i Jack, kan ingen missa, förutom Jack.
Det finns mat på puben och det ser ut som att det ska bli ett stort firande där över jul. Men eftersom ingen kommer därifrån, kommer inte heller dit, så inkräktarna bestämmer sig för att förse sig och skriva upp vad de tagit och ersätta ägaren senare. Ovädret fortsätter och eftersom det inte finns någon täckning på puben, är det enda nyhetskällan de har en radio med en lokal radiokanal.
De har inga mobiler, men gott om mat och dryck och till och med några spel. När det står klart för gänget att de måste fira både julafton och juldagen tillsammans, hittar det på olika lekar för att stå ut och de har riktigt trevligt tillsammans. Djupa samtal i sängarna om nätterna gör också att flera av dem når nya insikter. Att Charlie är döende, får flera av dem att omvärdera tidigare åsikter och vanor.
Det är en fantastiskt historia om hur ett antal människors liv förändras genom att vara instängda tillsammans i några dagar. Det är tre par och tre olika kärlekshistorier och den som är mest spännande, mellan Mary och Jack, är det inte säkert att man vill att det ska sluta ”lyckligt”. Lyckligt i deras fall kanske inte är tillsammans.
En jul att minnas var en av de bättre julböcker jag läste den här julen och den rekommenderar jag alla som inte bara vill ha standardfeelgoodromanen att läsa.
