Recension: Berg, Elvira; Ellens val – Sommarnätter; 2024

SommarnätterHäromdagen skrev jag om senaste boken i Doggerland-serien och här kommer en recension av senaste i Ellens val, Sommarnätter. Ellens val ska bli tio delar och de två sista skrivs av Helena Dahlgren, som också skrev de två första. Sommarnätter är skriven av Elvira Berg. Böckerna ges ut på Lovereads och jag lyssnade på Storytel, inläst av Ella Schartner.

Ellen oroar sig för sin man Carl, som verkar ha fått problem med balansen? Ingeborg kommer hem från Sundsvall efter att hennes pappa dött. Hon står fortfarande i valet och kvalet om hon verkligen ska gifta sig med Anton. Antons pappa vill att hon ska bli herrgårdsfru, men hon vill arbeta som läkare. Elisabet Sporre vill också att de ska gifta sig så att de kan sätta sina planer i verket att hon ska bli herrgårdsfru. Elisabet sörjer sin kärlek Leo, som aldrig kommer att lämna sin fru. Men så hittar hon en ny trevlig man i advokaten Samuel.

Det är Elisabet, Ingeborg och i viss mån Ellen som är i fokus i den här boken. Alla karaktärerna får inte plats i varje bok och det är nog ett klokt drag. Annars känner man igen sig mycket, det handlar om pensionatet, kvinnoföreningen och lite om universitetet. Jag tycker dock att det är lite väl mycket heta nätter som känns lite för malplacerade. Men framförallt är det lite väl Puckett som skaver rent tidsmässigt. I den här boken är det Elisabet som sätter sig upp mot sin konservative far på ett sätt som jag tror vore helt oacceptabelt på den tiden. Även Ingeborgs karriär på sjukhuset känns osannolik, då hon också trotsar kollegor.

Det är sommaren 1918 och vi klan föreställa oss att det blir mörkare och mörkare nu. Jag hoppas på ett bra slut i de två sista böckerna och att Helena Dahlgren knyter ihop allt. Det tror jag att hon kommer att göra, hon är ju trots allt en av författarna bakom idén Ellens val och jag gillade nog hennes böcker bäst.

Recension: Adolfsson, Maria; Tiga som muren; 2024

Tiga som murenÄntligen är en ny bok i serien Doggerland av Maria Adolfsson ute, Tiga som muren. Jag lyssnade som vanligt på den på Storytel, inläst av Angela Kovács. Böckerna ges ut på Wahlström och Widstrand och den här boken är del sju i serien om kriminalinspektör Karen Eiken Friis.

Det är midsommar i Doggerland och Karen är på Noorö hos sin släkt med Selma och Leo. Hon måste tyvärr rycka in och söka efter en försvunnen man och familjen är inte helt nöjd med att hon behöver jobba på semestern. Karins syster Helena är journalist något stort på spåren, men bli överfallen i sitt hem med uppmaning om att sluta gräva. Karen och Helena strålar samman på Noorö och bestämmer sig för att ta reda på vad det är som händer hur farligt det än må vara. Eftersökandet tar dem till Sverige.

Det är inte deckarhistorien som lämnar djupa spår hos mig, det är miljöbeskrivningarna från Doggerland. För den som inte läst någon av böckerna är de doggerska öarna tre fiktiva öar som befinner sig i det faktiska Doggerland, men ovanför vattenytan. Maria Adolphsson har byggt upp en helt fantastisk fiktiv värld där människorna har ett eget språk och kultur. Det blir otroligt läsvärt. Det enda rom inte riktigt funkade var Karens syn på Stockholm. Där blev det lite överdrivet.

Tiga som muren är nog en av de sämre böckerna i serien, sett till deckarhistorien. Det var spännande att få läsa om det Helena varit på spåren sedan tidigare böcker, men upplösningen gick lite fort och kändes för enkel. Samtidigt var jag tacksam över att Karen inte var nära döden i någon underjordisk gång. Jag tycker i och för sig mycket om Karen, men kanske ska Maria Adolfsson göra henne till en bifigur och skriva annat från Doggerland. Jag känner mig nöjd med deckarserien, men inte med miljön.

Recension: Alfvén, Inger; Elefantens öga; 1992

Elefantens ögaI mitt projekt att läsa om gamla favoriter från förr började jag med Inger Alfvéns Elefantens öga, en bok som gjort enormt intryck på mig när jag läste den i trean på gymnasiet. Jag minns att jag skrev en analys av boken och höll ett föredrag om den. Det var mycket spännande att ta fram den och läsa den igen.

Ramberättelsen handlar om Erna och Joel. Erna blir förälskad i den mystiska Joel och kärleken är besvarad. Det är bara det att Joel har en massa hemligheter och vill inte dela med sig av dem till Erna. När hon tillslut får reda på sanningen visar det sig att han tar hand om sin alkoholiserade pappa. Vi flyttas sedan tillbaka i tiden och får läsa om Joels uppväxt där han ständigt saknat hon som försvann och som ingen pratar om. Han söker trygghet hos sin sju år äldre syster, men även hon ska komma att överge honom.

Vi får också läsa om Joels pappa Emil och vad som formade honom. Han förälskade sig i den trettonåriga Caroline från USA och gifte sig med henne när hon knappt hunnit fylla 20. Äktenskapet blev inte lyckligt och hårda konservativa ideal hindrar både Emil och Caroline från att bryta upp och skapa ett bra liv åt sig och sina barn. Istället ska barnens barndom handla om svek, lögner, alkoholism och frånvarande föräldrar.

När jag läste boken första gången var det ramberättelsen jag fastnade för och den fina kärlekssagan mellan Erna och Joel. Resten var mest transportsträcka. Ändå var det något med boken som ändå gjorde att jag tyckte att den var fantastisk redan då. Som vuxen uppskattade jag de historiska tillbakablickarna mycket. Det fanns här en tydlig feministisk berättelse om könsroller och förväntningar som gjorde både kvinnor och män olyckliga.

När historien sedan ska knytas ihop i nutid, följer vi Erna och Joels vardag där de försöker hitta något som funkar. Joels relation till sin pappa ligger dock som en våt filt över förhållandet. För Erna blir det mer och mer uppenbart att de måste ta reda på var hans mamma finns. De börjar med den försvunna syster, som emigrerat till Hawaii.

Efter att ha läst lättsamma böcker med allvarliga mysterier och stört halvt ihjäl mig på ologiskt beteende, var det en fröjd att läsa Elefantens öga. Vi får förklaringar till huvudpersonernas handlande och den stora nyckeln ligger i konventionerna som håller huvudkaraktärerna i hårda bojor. Det handlar inte bara om ett Sverige på 70-talet, utan även ett starkt konservativt USA. Alla har ideal att leva upp till och när de inte klarar det, går deras misslyckande ut över andra, främst barnen.

Det enda i boken som jag inte riktigt fastnade för, var kopplingen till Gulfkriget. Joels pappa jobbar inom försvaret och krig är en väsentlig del av hans liv. När vi kommer till nutiden är det 1990 och Gulfkriget startar. Ramberättelsen ramas in av kriget och när vi börjar vi veta vad som hänt Joel i hans barndom, ligger kriget i nutid hela tiden där. Jag förstår greppet, men för mig fick det inte den betydelse för berättelsen som det nog var menad att ha.

Elefantens öga är en fantastisk bok. Jag undrar om den inte till och med var mer fantastisk nu än när jag läste den 1996. Nu kunde jag omfamna hela boken, lägga till ett eget föräldraperspektiv och se de feministiska budskapet mycket tydligare. Jag är inte längre svältfödd på romantik och såg inte enögt på Erna och Joels förhållande. Att boken skulle sluta lyckligt var nu inte entydigt med att det skulle gå bra för dem. Elefantens öga är en bok att sträckläsa och gråta till. Det gjorde jag med besked, även under omläsningen.

Recension: Morton, Kate; Den glömda trädgården; 2008

Den glömda trädgårdenEfter att jag läst Hemkomsten av Kate Morton fick jag tips om att Den glömda trädgården var bättre. Eftersom Hemkomsten var lättläst och spännande för sin genre, tänkte jag pröva på något mer av henne som ljudbok. Boken är utgiven på Forum. Jag lyssnade på den på Storytel inläst av My Holmsten.

Cassandra förlorar sin mormor Nell och får en chock när hon får veta att i arvet efter mormodern ingår ett hus i Cornwell. Cassandra bor i Brisbane i Australien och har aldrig varit i England. Hon visste inte att mormodern hade någon koppling dit. Samtidigt får vi läsa om en flicka som 1911 sätts ensam på en båt till Australien från England och som blir omhändertagen av en familj. Flickan är Nell och det är först i vuxen ålder som hon förstår att hennes familj egentligen inte är hennes egen. Efter hennes död försöker Cassandra ta reda på vem hennes mormor verkligen var. Hon förstår då att mormodern 1975 försökt att ta reda på samma sak.

Den glömda trädgården var bättre än Hemkomsten. De är ganska lika i sin ramberättelse om kvinna i 40-årsåldern som förlorar sin mormor som varit som en mor för henne. Skillnaden var att jag i den här boken inte störde mig på att det var mycket som var ologiskt. Det mesta verkade rimligt, utom möjligen varför Nell aldrig återvände till England efter 1975. Vi får veta varför hon inte åker tillbaka då, men det borde funnits massor av tid efter några år.

Om alla böcker är som Hemkomsten och Den glömda trädgården skriver Kate Morton lättlästa böcker om kvinnor i 40-årsåldern som kommer ett mysterium om sin egen släkt på spåren. Trevligt, men inte fantastiskt. Det passar mig som lyssnar på ljudböcker. Just nu läser jag en deckare av Peter Robinson som så många gånger förut. Nästa gång kanske jag klämmer en Kate Morton till. Eller så hoppar jag det.

20 år av kärlek – idag firar vi!

Jag och Andreas på Old Smokehouse 2024

Fredagen den 13:e februari 2004 träffades jag och Andreas för första gången på Medborgarplatsen i Stockholm. Vi gick först till Kvarnen och sen till Underbara bar. Det var vår första dejt och jag lär ha skickat ett sms till min vän med texten ”jag vill i alla fall hångla”. Det syftade till att jag visste på förhand att jag var förälskad i killen jag skulle träffa, men att jag trodde att man måste ses för att veta om man är attraherad.

Hångla gjorde vi först efter midnatt och därför är det alla hjärtans dag som är vår årsdag. Lite opraktiskt kan man tycka, eftersom alla andra ska fira samma dag. Men nu valde vi den dagen och efter 20 år tänker vi inte välja om. För tio år sedan firade vi i Barcelona och vår då två och ett halvåring var hemma i Stockholm med sin mormor och morfar som barnvakter.

Det är svårare att fira med barn som går i skolan (med höga räntor också för den delen) och ju längre tiden går, desto mindre viktigt är det att göra det på exakt rätt dag. Men ikväll har det blivit ett besök på finkrogen i närheten och sen får vi se om vi gör något extra i sommar. Det är fantastiskt att det blev vi och det är fantastiskt att vi blev fler. Hugo och Selma får också följa med och fira ikväll och vi har köpt både bubbel och godis (hjärtformat för alla smaker) så det blir festligt både för stora och små.

Jag och Andreas på Picassomuseet i Barcelona

I Barcelona för 10 år sedan

Hanna och Andreas i Riga

I kärleksgränden i Riga 2009

Hanna och Andreas bröllopskort

Bröllop 2008

I Marais

Barna i Paris 2023

Familjen utanför Munchmuseet i Oslo

Familjen lajvar Munch 2023

Berömda och glömda OS-kvinnor 2024

Olympiska flaggan

I sommar är det dags igen för olympiska spel, denna gång i Paris, och det betyder massor av berömda och glömda idrottskvinnor här på bloggen. Jag har mycket med jobbet eftersom jag skriver hela dagarna, men jag hoppas och tror att jag ska kunna ro projektet i land i år också. En olympisk kvinna om dagen i två veckor ska det bli och redan nu har tankarna på vilka jag ska ha med har börjat.

Jag har betat av många av de absolut största stjärnorna genom tiderna och här kan du läsa och söka efter personer som redan förekommit. Som vanligt söker jag en blandning mellan stora stjärnor och underdogs, mellan fantastiska karriärer och spännande historier. Det är inte alltid det är idrottspersoners guldmedaljer som är det mest intressanta att berätta om.

Tidigare har jag skrivit om kvinnor som varit gravida, som varit kontroversiella eller som helt enkelt bara har en fantastisk historia. En man ha fått vara med, för att han tävlat som kvinna, och han anser att det är den systematiska dopingen som fått honom att byta kön. Vissa tycker att jag har haft med för många dopade östeuropéer och andra har uppskattat bredden.

Nu pågår insamlingen av namn inför sommarens OS och har du tips är det välkommet. Gärna om någon med en spännande historia och/eller någon lite udda idrott. Friidrottarna har jag koll på och simmarna likaså. Men ett OS har många idrotter och flera historier att berätta än de mest uppenbara. Det är det som är det fina med den olympiska historien. Den innehåller så mycket från människor från alla jordens hörn.

Recension: Jónasson, Ragnar & Jakobsdóttir, Katrín; Reykjavík; 2022

Reykjavík
Jag älskar Ragnar Jónassons böcker och när jag hittade ReykjavíkStorytel åkte den rakt in på att-lyssna-listan. Boken har han skrivit tillsammans med Katrín Jakobsdóttir, Islands statsminister. Hon representerar Vänsterpartiet – De gröna. Reykjavík är Katrín Jakobsdóttirs debutroman. Boken är utgiven på svenska på Romanus och Selling.

En flicka försvann 1956 på en nästintill öde ö när hon jobbade som hembiträde hos öns enda bofasta.  Den unge polisen Kristján lyckas inte lösa fallet och det hemsöker honom genom hela hans karriär. På 80-talet tar journalisten Valur tag i fallet och börjar närma sig fallets lösning, men det hela visar sig bli alldeles för farligt. Historien kretsar kring en kompisgäng från 50-talet, där alla fortsätter att hålla varandra om ryggen, decennier senare.

Reykjavík är lite av en pusseldeckare och Ragnar Jónasson har översatt Agatha Christie till isländska. Både han och Katrín Jakobsdóttir säger att boken är en hyllning till pusseldeckarens drottning. Jag tyckte mycket om boken och tyckte att den stod sig väl gentemot Ragnar Jónassons tidigare böcker. Men det kanske ändå är så att han borde skriva böcker själv, för vissa scener i boken är inte så spännande och bra som jag har upplevt hans tidigare böcker.

Utmaning 2023: Omläsning av favoriter

Shelfie maj 2021

Så många böcker, så litet tid. Vem har tid till att läsa om böcker? Jag är inte en person som läser böcker igen och igen, men såklart händer det att jag läser om en bok. Böcker som varit favoriter vill jag ibland se om de håller än idag. Nu tänkte jag att 2024 ska bli året då jag kör några omläsningar, eller minst tre för att vara mer specifik.

De titlar som jag tänkt på att läsa om är för det första Elefantens öga av Inger Alfvén, som jag älskade när jag läste den i trean på gymnasiet. Jag skrev en analys om den och håll ett föredrag, minns jag. Sedan har jag aldrig läst om den.

Jag vill också läsa om Purpurfärgen av Alice Walker, men på originalspråk den här gången. The color purple står i bokhyllan, inhandlad för många år sedan för exakt det syftet. Nu borde jag få tummen ur.

Jag läser då och då om Mhairi McFarlanes fina feelgoodromaner och där kanske det finns någon mer jag vill ta tag i igen. Eller så läser jag någon annan kärleksroman som fastnat. Ibland behöver jag något riktigt romantiskt och finns det inget bra nytt, går det bra med något gammalt.

Tre böcker och det kanske inte blir de ovan, även om jag hoppas att jag läser de två förstnämnda. Allt räknas utom böcker jag läst för ena barnet och som nu läses för det andra. Isåfall blir det för lätt då de just nu gillar samma böcker och där jag har åkt på att läsa dem i båda fallen. Det ska vara böcker som jag vill läsa om för mitt höga nöjes skull.

10 veckor i januari med axelfraktur – januarisummering 2024

Kungsberget med skadad axel

Jag och barnen på Kungsberget och här åker jag med skadad axel. Januari 2024.

Januari började fint med skidåkning på Kungsberget. Sedan gick det snabbt utför, om man får dra ett pappaskämt. Jag föll illa i en backe och drog på mig en axelfraktur. Det är en ganska stor spricka för att vara en liten, för att citera en läkare som tittat på mina röntgenplåtar. Operation var lyckligtvis inte nödvändigt och innan en sjukgymnast ens haft tid, börjar jag bli mycket rörligare.

Jag bestämde mig för att 2024 skulle vara året då jag tränar varje dag. Minsta möjliga tärning är en kvarts rehab-träning och det har varit det jag ägnat den mesta tiden åt. Tack vare det, antar jag, har jag nu kunnat köra ett och annat mer normalt träningspass. Jag kan dock inte göra armhävningar eller lattja med kettlebells. Det är ärligt talat mer jag inte kan göra än kan göra, men det går framåt.

Nu är det äntligen februari efter tio långa veckor och till på köpet härliga plusgrader. Dock är det februari, årets kallaste månad, och snö och minusgrader kommer givetvis tillbaka. Jag försöker att inte tänka på slutet av mars förra året då snön låg tjock på gatorna. Vintern kom så tidigt förra året att jag är mer än trött på kylan.

Min läsning

På jobbet fick jag en rivstart 2024 och nästan allt som har med bloggen att göra har kommit i skymundan. jag har recenserat lite böcker och redovisat någon utmaning, men jag har varken haft kraft eller fantasi att hitta på nya utmaningar. Som vanligt ska jag läsa 40 länder per år, men i övrigt får tiden utvisa om det blir några fler utmaningar. Läsmålet för året är satt till 120 böcker och jag ligger lite efter redan nu, men det oroar mig inte det minsta.

Läsa jorden runt: Jag ska läsa från 40 länder och läste från fem länder i januari, vilket är lite lite, men lågt hängande frukter som Sverige och USA är inte med, så det ordnar nog upp sig snart. Länder lästa från i januari:

  • Australien
  • Finland
  • Norge
  • Storbritannien
  • Island

Norge på norska: Den avslutade jag och redovisade för här.

Bokcirkel: Vi har bokcirklat om Hemkomsten av Kate Morton från Australien i januari och nästa bok är Senseis portfölj av Hiromi Kawakami från Japan.

Recension: Morton, Kate; Hemkomsten; 2023

HemkomstenÅrets första träff med bokcirkeln Läsa jorden runt ska handla om Kate Mortons Hemkomsten. Kate Morton är från Australien och boken utspelar sig också där. Vi valde något lite mer lättsamt efter några, i gruppens tycke, lite knepigare böcker. Hemkomsten kom ut på svenska på Forum 2023 och jag lyssnade på den på Storytel, inläst av Katarina Ewerlöf.

Det är julafton 1959 i det lilla australiensiska samhället Tambilla. En fruktansvärd händelse skakar om hela samhället. En hel familj hittas dödad vid en flodstrand och trots polisinsatser, klaras mordet aldrig upp. eller var det ens mord? I nutid kommer Jess tillbaka till Sidney eftersom hennes mormor blivit sjuk. Hon kommer då historien på spåren och inser att de leder henne till hennes egen familj.

Hemkomsten är både en deckare och en relationsroman där vi genom det gamla mordfallet får följa Jess tillbaka genom hennes egen uppväxt. Hon har växt upp med sin mormor och har nästan ingen kontakt med sin mamma alls. Dessutom finns varken pappa eller morfar med i bilden. När mamman och hon möts igen i Sidney, börjar vi läsare förstå att allt inte är så enkelt, som de historia vi fått presenterad genom Jess ögon.

Jag tyckte att det var en spännande och lättläst bok, men att det fanns lite för många delar som inte kändes trovärdiga. Jag köpte helt enkelt inte stora delar av den, till exempel varför mor och dotter tappat kontakten och att alla män och fäder hade lyckats manövrerats ut ur historien. Hur kan en 40-årig kvinna inte velat veta vem som var hennes pappa?

Den typen av frågeställningar hade vi uppe på diskussionen om boken. Vi kunde nästan enas om att den var lite för lång och att författaren verkat fylla ut sina sidor, mer än jobbat på dess innehåll. Nu har jag hört att Kate Morton är en mycket bra författare för sin genre och att hon kanske tappat det lite på slutet. Jag ska därför ge henne en andra chans och ta en tidigare bok.