Recension: Thúy, Kim; Em; 2020

EmKim Thúy är en av mina favoritförfattare. Hon skriver med ett underbart språk på ett engagerande och målande sätt. Jag kastade mig därför hennes nya, Em, som enligt förslagstexten från Sekwa, lät något av en feelbad om Vietnamkriget. Eftersom jag bara läser feelgood nu, var jag lite nervös för att läsa boken nu. Kanske bör man vänta med allt bra som är ledsamt till efter pandemin? Men jag kunde inte låta bli.

Em är en samling historier om människor i Vietnam som på ett eller annat sätt drabbas av Vietnamkriget. I centrum står föräldralösa barn som kommer till USA via Operation Babylift. Två av de barn som vi får träffa i vuxen ålder är Emma-Jade och Louis. Emma-Jade kommer till USA som mycket liten och hennes föräldrar berättar inte för henne om hennes ursprung. När hon förstår, reser hon till Vietnam. Där träffar hon Louis, som även han kommit från landet och återvänt.

Historierna om Emma-Jade och Louis är bara en del av ett större nät av människor. Någon har förlorat sina föräldrar och senare även sin mormor och förlitar sig på en amerikansk soldat, som hon inte vet har stupat. En annan jobbar med Operation babylift för att rädda så många barn som möjligt undan kriget. Allt är skrivet på det säregna sättet som är Kim Thúys signum och fångar mig så att jag inte kan lägga ifrån mig boken.

Em är den absolut bästa bok jag läst på länge. Trots att det var sorgligt och rent av förfärligt, så skriver Kim Thúy på ett sätt att jag kan ta till mig det hemska, men inte gråta ögonen ur mig eller lägga ifrån mig boken för att den blir för hemsk. Den är som om sidorna är inlindade i bomull för mitt eget bästa. Fast trots att allt är klätt i ett vackert språk, så får jag med mig hur fasansfullt kriget var för de oskyldiga civila och framförallt för barnen.

På Goodreads brukar jag bara ge ett betyg på en bok när jag läst klart, men i det här fallet var jag tvungen att komplettera mina fem stjärnor med: Kanske det vackraste som någonsin skrivit om Vietnamkriget. 

Coronahopplöshet men vår i luften – marssummering 2021

Hugo och Selma klättrar

Mars är verkligen en ful månad. Här klättrar mina barn i en klätterställning på Lidingö. Minns att det var rätt varmt och ganska fint. Ser ju inte direkt ut så.

Corona bara fortsätter och fortsätter och det verkar aldrig ta slut. Visst vi vaccinerar nu, men än känns det inte som att lättnader är i sikte. Dessutom sprids det hej vilt bland unga nu. Jag hade önskat mig en trevligare mars 2021, det måste jag säga. För egen del har jag hittat en lunk mitt i tristessen och meningslösheten och försöker fokusera på det som faktiskt är trevligt.

Det känns tröstlöst att vi inte får resa eller träffa våra föräldrar, men vi kämpar på. Snart är det ju vår på riktigt och när vi bara lyckats ta oss till Ikea när det inte är så lång kö för att komma in, kan vi få till vår utemiljö. Vi ska köpa stolar till vårt utebord, mer loungemöbler samt en studsmatta. Det kommer att bli hur fint som helst och jag längtar verkligen!

Min läsning

Min läsning går i vågor. rätt som det är fastnar jag i någon TV-serie och så läser jag mindre. Det är fortfarande mest kärlek och feelgood, men jag har lyckat läsa en hel feelbad på några få dagar samt älska den. mer om just den boken i en recension inom kort. Det känna i vilket fall oerhört stort efter ett riktigt feelgoodträsk för mig. Å andra sidan kompenserar jag det med att se flera avsnitt varje dag av den amerikanska serien Superstore (113 avsnitt).

Världsläsning: Jag ska läsa från 40 länder och har sagt att även kortare texter räknas. 14 länder hade jag läst före mars och kan lägga till följande länder på listan (“länder” behöver inte vara självständiga stater):

  • Ungern
  • Sápmi
  • Vietnam

Språk: I mars har jag bara läst på svenska och engelska.

Fantastiska fruntimmer: Jag vet inte om jag prioriterar den här utmaningen tillräckligt. Ingen ny läst i mars, tre sedan tidigare.

Hittat i min hylla: Jag vet inte om jag ska räkna Den sommaren, för den hade jag faktiskt med mig till vårt andrahandsboende. Se nedan vad det är för bok.

Månadens färgbok: På Instagram har What you readin? kommit med ett initiativ att vi ska läsa en bok på en given färg varje månad och februari var röd. Det ska vara en bok från min egen bokhylla. Färgen i mars var vit och Den sommaren av Jillian Tamaki och Mariko Tamaki, tycker jag är tillräckligt ljus för att passera som vit. Recension av den kommer inom kort.

Internationella Bookerpriset – långa listan

International booker prize 2021

Igår presentederades den långa listan för det internationella Bookerpriset. Priset delas ut till en bok som under året översatts till engelska och getts ut på något förlag i Storbritannien eller Irland. Den korta listan presenteras den 22 april och vinnaren utses den 2 juni. Jag hittade flera intressanta titlar och det finns en svensk författare med på listan, Andrzej Tichý, som jag inte stiftat bekantskap med än.

Den boken som jag blev mest intresserad av var, kanske föga förvånande, Nana Ekvtimishvilis bok The pear field. Nana Ekvtimishvili kommer från Georgien och jag har noterar att det översätts mer och med från länderna i Kaukasien. Den argentinska författaren Mariana Enríquez har jag recenserat här på bloggen tidigare, då hennes pandemidagbok som publicerades i tidskriften Karavan. Det vi förlorade i elden har jag redan lagt till i min bokhylla på Storytel, men The dangers of smoking in bed är en annan bok av henne.

På listan finns 13 olika böcker som översatts från 11 språk. För förstas gången finns det en bok med som översatts av författaren själv, The perfect nine: The epic gikuyu and mumbi av Ngũgĩ wa Thiong’o som själv översatt sin bok från kikuyu, ett språk som talas i Kenya. Can Xue från Kina är långlistad för andra gången. Alla andra är det för första gången.

Hela listan

Titel, författare och språk den översatts från.

I live in the slums av Can Xue (kinesiska)

At night all blood is black av David Diop (franska)

The pear field av Nana Ekvtimishvili (georgiska)

The dangers of smoking in bed av Mariana Enríquez (spanska)

When we cease to understand the world av Benjamín Labatut (spanska)

The perfect nine: The epic gikuyu and mumbi av Ngũgĩ wa Thiong’o (kikuyu)

The employees av Olga Ravn (danska)

Summer brother av Jaap Robben (nederländska)

An inventory of losses av Judith Schalansky (tyska)

Minor detail av Adania Shibli (arabiska)

In memory of memory av Maria Stepanova (ryska)

Wretchedness av Andrzej Tichý (svenska)

The war of the poor av Éric Vuillard (franska)

Recension: Sundqvist; Fideli; Hopptornet; 2020

HopptornetJag såg en konstutställning med Fideli Sundqvist i Eksjö för några år sedan och när jag såg att hon skrivit en barnbok, Hopptornet, ville jag läsa den. jag älskar hennes konst och illustrationer och hoppades på att tycka om hennes text också. Hopptornet är utgiven på Alfabeta 2020.

Limpan älskar att vara på badhuset, men hon vågar inte hoppa från hopptornet. Både hennes mamma och bror hejar på för att hon ska våga hoppa. Hon gör det, men efteråt känns det inte bra. Hon är rädd och vill aldrig göra om det. När hon åker tillbaka till badhuset med sin vän och hennes mamma, säger hon till sin kompis att man faktiskt inte behöver hoppa om man inte vill. Istället leker de länge i bubbelpoolen.

Hopptornet är en fin bok om ett barns rädsla och att det inte är säkert att alltid blir bra bara för att man övervinner rädslan. Jag tycker att just det här perspektivet kommer bort för det mesta och är glad över att någon tar upp det. Det är inte alltid bra att tvinga sig själv att göra något man egentligen inte våga och vill. Ibland är det bra, men hoppa från trean är aksnke ändå något man kan vänta med att göra om man tycker det är läskigt.

Jag och min fyraåriga dotter tycker mycket om Hopptornet och jag älskade illustrationerna i boken lika mycket som jag älskade Fideli Sundqvists konstutställning 2017. Det är fint att även lite försiktiga barn också får ta plats i barnlitteraturen utan att för den skull utmålas till fegisar. Limpan känner att hon vågat göra något som faktiskt inte var värt det, och det kan ju vara en helt rimlig känsla.

Historiskan och deras OS-nummer från våren 2020

Historiskan OS-numret

Jag tecknade en prenumeration på tidskriften Historiskan för att jag tycker att den verkligen behövs. Jag har tidigare haft den, men slutat prenumerera för att jag aldrig hann läsa den. Nu känner jag att jag nog kan ta mig den tiden. Ett nummer förra året hade Florence Griffith-Joyner på omslaget och hade en stor artikel om kvinnor och OS inuti. Jag beställde ett nummer för att detta ju ´är lite av ett specialintresse för mig.

Det var en lång och mycket intressant artikel om den kvinnliga OS-historien. Jag var först besviken på att det kändes som att det bara var gammal skåpmat, men sedan rannsakade jag mig själv. Jag har skrivit om kvinnliga idrottare på den här bloggen i nio år och specifik om olympiska kvinnor varje olympiskt spel sedan vinter-OS i Sotji 2014. Något har jag faktiskt lärt mig av allt detta skrivande och grävande i olympiska historier.

Artikeln har rubriken Lång väg till OS och är skriven av Björn Lundberg. Är du intresserad av idrottshistoria kan jag verkligen rekommendera att införskaffa nummer 2 2020 av Historiskan. Artikeln går igenom hur kvinnor sakta med säkert fick tillgång till allt fler idrottsarenor i OS. Alla bakslag är såklart också med, såsom att kvinnor inte fick springa mer än 200 meter fram till 1960. Det vore ju förfärligt för de svaga kvinnorna om de tog ut sig för mycket!

Många av de kvinnor jag skrivit om finns med i artikeln. Från Hélène de Pourtalès, de moderna olympiska spelens första kvinnliga guldmedaljör och Greta Johansson som var den första svenska kvinna att vinna ett OS-guld till stora legendarer som Wilma Rudolph och Olga “Sparven från Minska” Korbut. Artikeln tar också upp problemet med människor med intergender, som absolut inte är nytt. Stella Walsh har länge betraktat som en idrottare som “egentligen var en man”. Även “problemet” med när kvinnor vinner könsmixade tävlingar finns med, eller vad som hände när Zhang Shan vann en mixad skyttetävling 1992.

Som sagt är tidningen värd att köpa om du vill läsa mer om kvinnornas historia i OS. Annars läs gärna om vad jag skrivit om kvinnorna ovan. Varje olympiskt spel kommer det en idrottskvinnas historia varje dag och i sommar då förhoppningsvis OS i Tokyo blir av, fåt ni ta del av 17 nya idrottskvinnor.

Recension: Melece, Anete; Kiosken; 2019

KioskenAnete Melece är en lettisk illustratör och barnboksförfattare och hennes bok Kiosken har fått Peter Pan-priset 2020. Boken är översatt av Juris Kronbergs, som översatt mycket litteratur från lettiska till svenska. Han gick bort förra året, så nu hoppas jag att någon annan tar över den stafettpinnen. Kiosken är utgiven på svenska 2020 på Lilla Piratförlagt.

En kvinna har en kiosk. Hon bor i kiosken och lever hela sitt liv där. När kvällarna blir ensamma och längtan för stor, läser hon resemagasin och drömmer om solnedgångar på sandstränder. En dag hamnar tidningarna som levereras lite för långt bort och medan hon försöker få tag på dem, passar några slynglar på att sno saker. Incidenten leder till att kiosken välter. Det positiva med det är att kvinnan inser att hon nu kan traska iväg med kiosken. Efter mycket äventyr hamnar hon tillslut på en paradisstrand där hon kunde titta på solnedgången.

Kiosken av Anete Melece

En fantastisk bild är kvinnan går iväg med sin kiosk. Mannen som springer är en av hennes stammisar.

Kiosken är en underbar barnbok! Tyvärr är mitt barn lite överkänslig för sorgliga och läskiga saker. I den här boken tyckte hon att det var så hemskt att kvinnan var fast i sin kiosk. Fast jag tror att det ska föreställa att hon faktiskt är det, fick jag länge förklara att hon kunde gå ut ur den, men att vi inte får se det. Hon köper det ibland.

Kiosken är en min mix av äventyr och vardagsliv och det är underbart att den slutar med att kiosken står på en fin strand där kvinnan kan njuta av solnedgång varje dag. Eftersom jag varit i Lettland föreställer jag mig att stranden är den som finns i Jurmala, utanför Riga. Det är en underbar strand och framförallt är den lång.

En udda och sorglig upplevelse som världsläsare

Världskarta

Att läsa böcker från hela världen leder en då och då till nya kontakter. Författare som kanske själva gett ut en roman på eget förlag i något udda land kanske hittar just sin bok din blogg om du skrivit om den. Det hände mig att Lidija Dimkovska från Makedonien hittade sina dikter recenserade hos mig och vi träffades sedan på bokmässan samma år. Erato Ioannou från Cypern hittade sin novell recenserad här och vi har haft en del kontakt och jag har intervjuat henne.

Så finns de det kontakter som är mindre roliga. Till dem hör en kontakt jag fick för ett par veckor sedan. En kvinna berättade att hennes syster gått bort och att hon ville få tag på sin systers bok. Eftersom jag hade recenserat den så kanske jag kunde skicka henne boken? Tyvärr var det en e-bok och den såldes inte längre. Efter att ha funderat ett långt tag fotade jag av alla sidor i boken och skickade till systern.

Det känns bra att kunna göra något för en människa i sorg och självklart skulle hon få sin systers bok! Jag är bara så ledsen att jag inte kunde ge henne den i ett bättre format, men förhoppningsvis kan hon skriva ut bilderna och sätta ihop dem till en bok. Det smärtar mig något oerhört att denna författare gått bort, för hon hade många, många år kvar att leva.

Det är min övertygelse att världsläsning förenar människor bara genom litteraturen. Men så ibland kan den förena människor på andra sätt och föra en än närmare varandra. Det är fantastiskt att bara genom att läsa och skriva om en bok, ha kunnat bidra till lite tröst i ett tröstlöst mörker.

Läsa jorden runt: Dörren av Magda Szabó

Dörren

Vi var en liten skara som träffades för att prata om Dörren av Magda Szabó från Ungern. Jag skrev om boken igår och hade den färskt i minnet. När man är många som träffas på en bokcirkel blir samtalet oftast mer  uppstyrt, men med fyra i samtalet blir det ofta prat om bok och mycket annat parallellt.

Alla fyra tyckte om boken och vi pratade mycket om den fina relationen mellan kvinnorna i boken. Vi pratade också om Magda och om det var så att hon var förebild till bokens Magda. Vi landade i att det nog var hennes liv det handlade om, men att Emmerentia förmodligen är uppdiktad. Kanske är hon en sammanslagning av flera olika kvinnor i författarens liv.

Sedan reste vi till Budapest och pratade om livet, smutsen och staden. Det var härligt att få drömma sig tillbaka till min egen första resa till Ungern 1990. En annan cirkeldeltagare hade varit där så tidigt som 1988, ett år efter att boken Dörren skrevs.

Till nästa gång ska vi försöka välja en bok från Oceanien, gärna från någon av ö-nationerna. Det är mysigt med små sammankomster, men jag hoppas ändå att fler kan komma till nästa träff!

Recension: Szabó, Magda; Dörren; 1987

DörrenTill nästa bokcirkelträff med Läsa jorden runt har vi valt den ungerska författaren Magda Szabo och boken Dörren. Det är en bok jag velat läsa länge och jag tyckte mycket om Izas ballad av samma författare. Boken gavs ut på Nilssons förlag 2020, men den gavs ut första gången på ungerska 1987.

En framstående författare, som också heter Magda, bor med sin man i en våning i Budapest. Hon ska anställa en hushållerska och valet faller på den lite märkliga Emmerentia. De lever sida vid sida, men lär känna varandra trots att Emmerentia är en säregen person.  När Magda adopterar en hund, är det Emmerentia som blir dennes främsta matte. Kvinnorna är mycket olika, men det växer fram en vänskap och tillgivenhet mellan de två. När Emmerentia blir svårt sjuk ställs Magda inför ett stort etiskt dilemma. Hjälpa Emmerentia eller svika ett löfte hon gett till henne?

Magda Szabo var under flera år på 50-talet, bannad av den kommunistiska regimen i Ungern. Hennes böcker ansågs politiska och förbjöds. Allt slutade med att de belönade henne med det prestigefulla Attila Jószef-priset. Helt plötsligt var hon rumsren igen. Denna historia vävs mycket skickligt in i romanen Dörren. Prisceremonin i parlamentet i boken är startskottet för bokens upplösning.

Dörren är en varm berättelse om vänskap och om en gåtfull kvinna som inte låter någon annan än Magda komma över hennes tröskel. Det är en udda vänskap och det är två fina kvinnor och deras olika liv. Magda har anställt Emmerentia och det försätter henne i lite knepiga situationer ibland. Jag drabbades lite av hennes ångest när hon inte låtit Emmerentia se färdigt ett TV-program för att hon inte är klar med sina sysslor. Boken har kvinnorna i fokus och det är kvinnors liv som skildras och i och med att Emmerentia är anställd av Magda, blir det också en fråga om klass.

Det ska bli oerhört spännande att diskutera Dörren eftersom den innehåller så många saker att diskutera. Det handlar om löften och svek, men också om olikheter och respekt. Jag tyckte också mycket om parallellerna till författarens eget förhållande till den kommunistiska regimen. En fråga att ställa i bokcirkelns är hur mycket av Magda Szabo som finns i bokens Magda.

Feministbiblioteket rekommenderar: Läs mer sex utan att skämmas!

NU-20210304-11

Jag har varit med i Tidningen Nu igen! Den här gången handlade det om romance-generen. Artikeln handlar om att det kan vara kul att läsa, även om det inte alltid är så bra. Den handlar också om varför just romancegenren har en tendens att vara så dålig. I jakten på romantik lär män kvinnor allt – till och med hur deras kropp fungerar.

Jag skrev artikeln efter den diskussion på Facebook som följde på ett inlägg jag gjort här på bloggen, Vad är egentligen feministisk romance?. Det blev en mycket intressant diskussion om ifall man verkligen kräver feministiska relationer, eller om man nöjer sig med mindre för att man behöver lite avkoppling. Den bevingade jämförelsen blev den om en påse Polly, som är gott och kan passa alldeles utmärkt, men som väl inte är det godaste som finns.

Vad är dina åsikter om romantik i litteraturen, romance och feelgood? Själv är jag ständigt på jakt efter något som är bra på riktigt och inte bara guilty pleasure.