Recension: Sehlstedt, Kicki; Bara ett offer; 2021

Bara ett offerBara ett offer är Kicki Sehlstedts tredje deckare om journalisten Aida och kriminologen Kajan. Jag har läst de två tidigare böckerna, Sweet Lolita och Oskuld och tyckte om dem så jag såg verkligen fram emot den tredje boken i Probono-serien. Jag lyssnade på den på Storytel, precis som jag gjort med de andra. boken är utgiven på Bazar förlag.

Aida är tillbaka på Probono efter sin föräldraledighet och hon får nys på ett riktigt scoop. På Instagram har något lagt upp en historia om hur hon blivit våldtagen på en advokatbyrå i Stockholm av någon som nu gör anspråk på att bli minister. Aida gräver i det, men hennes chef är inte alls med på noterna. Metoo har skördat många manliga offer, menar han. Men Aida kan inte låta bli och riskerar få sparken om hon blir påkommen. Samtidigt hittas en flicka våldtagen i snön i Vintertullen och papperslösa Hassan blir vittne. Men Hassan kan inte träda fram för att han då riskerar att skickas tillbaka till Afghanistan. Istället verkar det som om polisen tror att det är honom de letar efter.

Bara ett offer handlar om flera olika saker, men det är metoo och sviterna av flyktingvågen 2015 som står i centrum. När jag nu ska skriva om det, så känns det hemskt spretigt, men jag tyckte att Kicki Sehlstedt fick ihop det bra. Den drivande storyn är den om Aida och Instagramkontot Bara ett offer. Kajan och hennes exman Micke kommer in via våldtäkten i Vintertullen, där Micke utreder fallet och Kajan får ta emot hot från rasister.

Boken tar upp viktiga teman, som alla Sehlstedts böcker, och jag måste säga att Bara ett offer känns som den mest trovärdiga och mest välskrivna hittills. Det händer mycket i boken, vilket för att den lämpar sig väl för sträckläsning/stäcklyssning. Vi får också en lagom portion privatliv och jag har lärt mig att tycka mycket om både Kajan och Aida och ser fram emot fler böcker om dem och tidningsredaktionen Probono.

Italien vann Eurovision och jag ville bara dansa hela natten lång!

Eurovision-2021-Logo-1

Vilken kväll! Italien vann Eurovision Song Contest 2021 och jag kan konstatera att rätt låt vann. Det var fantastiskt vad spännande det blev och hur bra allting var! Jag kunde konstatera att antalet riktigt dåliga låtar var få, att bra låtar som Cypern och Sverige inte alls fick genomslag pga mördande konkurrens och att TV-publiken tydligen har samma smak som jag.

Det var första Eurovision för mig med barn som är intresserade. Min nioåriga son fick tyvärr smaka på förlustens bitterhet, men tror att han ändå fick smak på festivalen. Han hejade på Tusse och Sverige såklart, men hade också Litauen som favorit. Litauen var det land som fick högst poäng i vårt hem, men barnen höll på att explodera när de såg att jag och maken satt ganska låga poäng till Sverige.

Röstningen blev helt otroligt rafflande. Ofta brukar juryrupperna och TV-tittarna tycka ganska så lika, men så var det inte i år. Jag tänkte att Italien gick väl dåligt under omröstningen och ville tro, men vågade inte hoppas på, att TV-tittarna skulle uppskatta låten mer. Schweiz hade en fantastiskt vacker låt och Frankrikes underbart franska låt hade också varit också en värdig vinnare, men när startfältet var så starkt med så många starka låtar, kändes det lite trist om segern hade gått till en ballad. 2021 behövde lite upptempo, kände jag.

Ingen bra final utan några skrällar. Finland kom sexa efter enormt starkt stöd bland tittarna, mycket roligt! Tror att den låten hade kunna gå ännu bättre utan Italien i startfältet. Det var liksom uppenbart vilken hårdrockslåt som var bäst. San Marino trodde jag kunde skrälla och de gjorde de, fast inte på det sätt jag trodde. Världsberömd rappare i alla ära, men inte ens tittarna gillade det.

Lite trist är bara att Storbritannien verkar se det som en sport att skicka sämst bidrag. I år kammade de hem hela 0 poäng. Kan inte säga annat än att de förtjänade det. Tyskland är inte ett lika stort musikland som Storbritannien, men betydligt större än att skicka en tramslåt som inte ens mina barn gillade. Att tre  länder i The big five fick 0 poäng av tittarna är faktiskt pinsamt.

Roligare var det förstås att två av de stora länderna verkligen presterade! Italien vann och Frankrike kom två. Riktigt roligt och förhoppningsvis får vi se mer av sånt. Roligt också att riktigt bra låtar går bra och tramslåtar med kända komiker från öst som får kompisröster, lyser med sin frånvaro. Jag tänkte också att ett starkt startfält gör att låtar som San Marino och Azerbajdzjan inte går bättre. Jag tror att båda de länderna hade låtar som skulle kunna bli topp fem ett annat år men mindre konkurrens.

Måste även skriva några ord om Island. Mycket bra låt, men förra årets låt var bättre och då också mer unik.  Mest synd om dem var det för att de inte fick framföra sin låt i finalen pga att en i bandet fått covid. Eurovisionälskarna i Daði og Gagnamagnið borde åtminstone fått njuta av publiken i finalen.

Bäst av allt igår var ändå publiken! Som man har saknat mänskliga jubel! Att titta på Melodifestivalen och fotboll och allt vad det kan vara är så mycket tråkigare när man inte får höra publikens känslor. Jag visste faktiskt inte hur mycket jag saknade det. Temat för värdarna i Nederländerna var Open up. Nu öppnar Europa upp och det känns helt underbart. För första gången på mycket länge, känner jag riktigt framtidshopp.

Nu tar jag och lyssnar på Italiens Måneskin och Zitti E Buon igen för att få energi att ta hand om tio ungar som ska komma hit på barnkalas idag. Det blev inte så mycket sömn i natt för att någon var speedad och ville dra upp mig klockan åtta. Förutom att åten är fantastiskt bra så säger jag som Anna Charlotta Gunnarson på Twitter:

Ikväll blir det Eurovisionsfest för fyra hos oss!

Eurovision-2021-Logo-1

ÄNTLIGEN! Äntligen har jag ungar som uppskattar Eurovision Song Contest och ser fram emot kvällens final (nästan) lika mycket som jag. I år är det dessutom ett ovanligt starkt startfält, men flera låtar som verkligen kan vinna. Nu finns det en överhängande risk att det, åtminstone för nioåringen, blir en gråtfest om inte Sverige vinner. Min första Eurovision var 1984 då Herreys vann, så jag har inte mycket tröst att komma med, tyvärr. Året efter var det första året jag lyssnade på alla låtar 100 gånger och då hejade jag faktiskt på Bobbysocks. En dålig sak för femåringen är att Sverige startar näst sist.

Första semifinalen var riktigt bra och jag tänkte att det blir nog svårt för Island att ta hem det här. Så säger jag givetvis för att Island hade den bästa låten förra året och inte fick vinna då för att hela klabbet ställdes in. Mitt hjärta klappar lite extra för vissa länder och Island är ett av dem. Som jag hade unnat dem en vinst förra året!

Andra semifinalen var inte alls lika bra som den första. Jag tyckte att det var synd att Danmarks 80-talsretro inte gick vidare, men annars kände jag varken bu eller bä inför de flesta låtar. Förutom Island då och de tog ju sig vidare. Finland var en favorit från den semin också och det ska bli spännande med en fajt mellan italiensk och finsk hårdrock!

Mina favoriter

Till skillnad från många andra har jag inte fallit för Maltas och Norges bidrag, men jag förstår att de kommer att gå bra. Malta kan till och med vinna. Jag presenterar nedan mina favoriter i rangordning med bäst först.

Italien: Förhandsfavorit som är hårdrock på italienska och efter mycket lyssnande har den seglat upp som en favorit hos mig. Kommer inte att gråta om den vinner ikväll.

Ukraina: Jag röstade på Litauen i tisdags, men ju mer jag lyssnar på Ukrainas bidrag, desto mer älskar jag den. Etno på ukrainska gör inte låten sämre!

Island: Island skulle vunnit förra året, vi vet alla det. I år skickar de samma gäng och nästan samma låt, men det är betydligt hårdare motstånd nu och låten är inte lika bra. Tyvärr tror jag inte att den kommer att vinna, så Island får vänta på sin första seger (riktiga seger, för en moralisk seger vann de 2020).

Frankrike: En så fransk låt och så underbar! Ligger högt på bettinglistorna och det är inte svårt att förstå. En fransk vinst ikväll, skulle inte göra mig missnöjd.

Litauen: Jag föll pladask för Litauens lite speciella låt i tisdags, men ju mer jag lyssnar på andra låtar, desto mer gillar jag dem. Fortfarande är det en av mina favoriter ikväll.

Cypern: Lite otippat gillade jag Cyperns låt, som var en mainstreamlåt med ett litet extra.

Finland: Hårdrock från Finland igen och vad kan gå fel? Inget, uppenbarligen! Men med tanke på den fantastiska hårdrockslåten från Italien, tror jag att det kan bli svårt för Finland.

Schweiz: En vacker ballad på franska, som verkar vara populär hos fler än mig.

Belgien: Blir bättre och bättre för varje gång jag hör den! Den är speciell, men har något mycket bra över sig.

Ryssland: Det är inte bara det att hon sjunger om kvinnor och kvinnors rättigheter och HBTQ-rättigheter, låten har en fin melodiös refräng som faller mig i smaken.

Albanien: I brist på hjärta och smärta på slaviska språk, håller jag en liten tumme för hjärta och smärta på albanska i år.

Och så sverige då…

Sverige: Ungarna kommer att skrika sig hesa för Tusse, men jag tror inte på seger och även om det såklart är kul när Sverige vinner, så hejar jag nog på andra låtar minst lika mycket.

Läsa jorden runt: Ansikten i vattnet av Janet Frame

Ansikten i vattnet

Om vi var en liten skara sist på jorden runt-bokcirkeln, så var vi ännu färre nu. Jag får göra en inventering efter sommaren hur många som önskar vara kvar. I vilket fall var vi två som läst Ansikten i vattnet av Janet Frame och en som läst en tredjedel. När man bara är tre glider samtalsämnena lätt in på annat och det är självklart spännande att få corona-uppdatering från Mexiko, där en av deltagarna bor. VI pratade om boken också, såklart.

Min recension av boken kan ni läsa här.

Bok om mentalsjukvård och lobotomi

Vi tyckte alla om den och vi som läst ut hade båda googlat på både lobotomi och Janet Frame för att få reda på hur mycket av mentalsjukvården i boken som kan varit självupplevt. Det verkar som, precis som jag skrev i min recension, att huvudpersonen är helt uppdiktad, men att händelserna i boken nog är självupplevda. Vi var överens om att det måste vara svårt att skriva på det sättet om sjukvård om man inte har erfarenhet av att vara på insidan.

Rapport från insidan

Det var inte bara själva vården som är väl beskriven, utan också hur en patient suger i sig allt som händer runtomkring. Det handlar om allt från att bli som man umgås till att observera förälskelser och svarsjukedraman bland personalen.

In och ut på sjukhusen

Det var ingen av oss som riktigt fattade varför huvudpersonen plötsligt kom från sjukhuset och varför hon senare återfördes. Vi spekulerade i att det kanske hade med tidsandan att göra, att om man har en släkting som man vet är lite “knäpp” så är det kanske lättade att skicka tillbaka henne till mentalsjukhuset om det är så att hon beter sig “konstigt”. Det här var ju trots allt (förmodligen) 50-tal och psykvården något helt annat än nu.

Nästa bok

Nästa bok diskuterade vi, eller snarare nästa region. Vi var inne på Centralasien och här krävs det nog rätt mycket grävande. Det är en utmaning att hitta litteratur som helst finns elektroniskt och till en överkomlig summa pengar. Men det ska bli en rolig utmaning att ta oss an!

Recension: Frame, Janet; Ansikten i vattnet; 1961

Ansikten i vattnetJanet Frame är en av Nya Zeelands främsta författare, men det var efter hon undkommit lobotomi med blotta förskräckelsen. Ansikten i vattnet bygger till stor del på hennes egna erfarenheter från olika mentalsjukhus, men är en fiktiv berättelse. Modernista gav ut boken i nytryck på svenska 2012. Mitt ex är från 1997, då från Albert Bonniers Förlag.

Istina Mavet är intagen på ett mentalsjukhus i Nya Zeeland. Hon iakttar sina medpatienter och hennes liv går ut på att få slippa elchocker. Hon försöker ligga alla till lags för att inte kallas in på behandling. Det går dock inte alltid så bra. Efter att ha varit ute ett tag, kommer hon till ett annat mentalsjukhus. Där blir hon så småningom förflyttad till den värsta avdelningen, den dit alla hopplösa fall kommer.

Ansikten i vattnet är en bok skriven som en dokumentär, men är helt fiktiv. Det går för mig som läsare inte att koppla bort det faktum att jag vet att författaren varit intagen på olika sjukhus och att det mesta förmodligen är självupplevt. Hon klargör tydligt i början av boken att Istina Mavet är en helt igenom fiktiv person, men händelser kan ju vara upplevda.

Det är en fruktansvärd bok, samtidigt som den är lättläst. Den grep tag i mig på ett helt annat sätt än Ugglor gråter, som jag läst tidigare av Janet Frame. Jag tyckte mycket om Istina Mavet som karaktär, för att hon är så komplex. Det är svårt att få grepp om henne och varför hon sitter på mentalsjukhus, men på det sätt boken är skriven så passar det. Jag blev förtjust i den rädda, men också intelligenta Istina Mavet.

Nu ska jag bokcirkla Ansikten i vattnet i Läsa jorden runt. Det ska bli oerhört spännande!

Eurovision Song Contest är igång!

Eurovision Song Contest

Nu är det Eurovision Song Contest, höjdarveckan på våren som ju så ofta sammanfaller med min dotters födelsedag. Igår var det dags för Tusse och Sverige. Det var svettigt men är SÅ glad att Sverige är vidare, inte minst för att min mellohatande son har börjar få upp intresset just på grund av Tusse. Sedan måste jag konstatera att alla mina favoriter gick vidare. När hände det senast?

Jag röstade på Litauen och jag hoppas stenhårt på den i finalen. Det var riktigt roligt och bra på samma gång. Jag gillar den typ av låtar och det är ju inte första gången Litauen skickar en sådan speciell låt. Älskade We are the winners från 2006.

Andra favoriter jag hade i semin var Ukraina som valde bort engelskan och gjorde ett vackert och bra etniskt inslag som gick hem hos mig. Så nervös att den skulle falla ut, men blev sist att gå till final.

Cypern var ett sånt där förutsägbart bidrag som jag brukar rata, men Diablo hade nåt! Inte så oväntat gick den vidare.

Sedan kunde jag inte låta bli att gilla en rysk låt som hyllar kvinnor och HBTQ-kamp och fått hat i hemlandet. låten var dessutom bra. Det ska bli kul att se den i finalen på lördag.

En på twitter som jag brukar dela mellosmak med, tipsade mig om Belgien och efter flera snabbgenomgångar får jag erkänna att den har nåt. Den kan nog segla upp som en favorit hos mig lagom till lördag.

Idag fyller vår lilla Selma fem år!

Selma 5 år

Idag är det fem år sedan jag blev tvåbarnsmamma. Den mycket efterlängtade Selma föddes strax före nio på morgonen den 18 maj 2016. Idag fyller hon fem år. Ingen i familjen kan fatta att det gått så fort, till och med hon själv säger att hon inte kan fatta att hon nu är fem år.

Selma är en glad tjej, det har hon alltid varit. Hon är sprallig och älskar att leka, pyssla och titta på film. Allt som är rosa och glitter och vackert vill hon ha i sin ägo. Hon pratar hål i huvudet på sina föräldrar och hon har en underbar fantasi. Idag ska vi fira henne med chicken nuggets, kladdkaka, hopp på Jumpyard och massa mys. Hennes hundra låtsaskompisar, biborna och alla andra gosedjur är såklart också med!

Selma 5 år

“En klocka!” Hon har önskat sig en klocka att ha på armen och även om jag tycker att hon är lite liten för det, så fick hon en. Jag tackar Ur och Penn för billiga alternativ.

Selma 5 år

Lego, Pokemon och pyssel – Selma fick massor av paket från familjen, mormor, morfar och farfar.

Selma 5 år

En krona! Och en krona i tyg! Den ömma modern hoppas att denna inte går sönder på födelsedagen som förra årets krona gjorde.

Selma 5 år

Klockan i rosa, som prompt skulle bäras på förskolan. Vi får se hur länge den finns kvar.

Selma 5 år

Mormor hade sytt fina klänningar och man fyller bara fem år en gång och då får man gå till förskolan nästan helt klädd i vitt.

Selma 5 år

Cykel till förskolan såklart! Med förra årets födelsedagspresent, cykelstol till dockan.

Jag gratulerar Norge och ger er fem norska boktips

Oslo 17 maj

Idag är det 17 mai och Norge fyller år. Det firas på stort där, mycket större än 6 juni firas här. Det såg ett tag ut som att vi skulle få ett litet 17 mai-barn, men hon väntade med att komma ut till halv nio på morgonen den 18:e. Mer om henne imorgon med andra ord. Idag ska det handla om Norge och jag tänkte ge er fem norska boktips och sedan önskar jag mig från er norska boktips, som jag kan läsa på norska. Böcker är ohyggligt dyra i våra grannländer, så den ska helt finnas på pocket eller på antikvariat.

Fem norska boktips

Vuxna människor av Marie Aubert: En psykologisk bok om relationer när alla samlas i en liten hytte. Det var min norska bok förra året och det var mycket lättläst på originalspråk.

Nej och åter nej av Nina Lykke: En lite skruvad bok om att ta sig ur ett dålig äktenskap och att göra det rejält.

Barnet av Kjersti Annesdatter Skomsvold: Vackert och poetiskt om att få ett barn och om moderskap och kärlek, men även om nojor som kommer med att få barn. Jag träffade Kjersti hos Sekwa våren 2019.

En modern familj av Helga Flatland: Tre vuxna syskon och ett föräldrapar som ska skiljas. VI får olika perspektiv på samma händelse. Mycket bra!

Sovjetistan av Erika Fatland: En fantastisk reseskildring i Centralasien. Fatland tar oss med till den absurda diktaturen Turkmenistan, till den före detta sjön Aralsjön och till kvinnor sin flytt brudrov i Kirgizistan. Det är en fantastisk resa och ska gärna läsas på norska, då den blir än roligare så.

Boktips till mig

Jag tänkte läsa Marie Auberts andra bok, Kan jeg bli med deg hjem, och Erika Fatland har gett ut fler böcker som jag kollar närmare på. Jag behöver fler tips, helst på samtida norsk litteratur.

Recension: Schreiber, Johanna; Mellan raderna; 2021

Mellan radernaJohanna Schreiber har kommit ut en en ny bok, Mellan raderna, och jag som älskat hennes tidigare böcker och numer kan säga att jag känner henne, såg givetvis mycket fram emot att läsa boken. Nu är det alltid svårt att skriva recensioner om böcker av personer man känner och här skriver jag hur jag hanterar det. Boken är utgiven på Norstedts.

Emily jobbar på bokförlaget Schantz vid Mosebacke på Söder i Stockholm och hon är nyskild med en liten son. Livet är inte toppen, men trots att Emilys lön inte är fantastisk så älskar hon sitt jobb. Emily har vänner på förlaget, Clara och Daniel, som ställer upp i vått och torrt. På en förlagsfest träffar Emily serietecknaren Hermann som tar henne med storm. Han är precis allt som hennes ex Petter inte är, spontant, kreativ och en jasägare. Trots en himlastormande förälskelse börjar Emilys problem hopa sig. Hon har svårt att säga nej och en dag rinner allt över.

Mellan raderna är en feelgoodbok, men den har en stort portion svärta. Egentligen är det inte kärleken som står i centrum, utan Emilys väg till att hitta sig själv och sin plats i livet. Vi förstår mer och mer att hon inte haft det så lätt och också har låtit sig omhändertas av först sin bror och sedan sin man. Vi förstår också att Emily är fantastiskt bra på sitt jobb, men att hon har extremt svårt att säga nej, speciellt till sin chef Jack, som inte tvekar att lägga på henne mer och mer onödiga arbetsuppgifter.

Vissa författare faller för frestelsen att spela på de negativa känslor som läsare får av vissa karaktärer. Vi älskar ju att läsa om hopplösa ex, men när det blir för mycket av det goda slår det ofta över. Då står vi där med en före detta relation som absolut inte känns trovärdig, då huvudpersonen är så bra och exet då dålig. Johanna Schreiber faller aldrig för den frestelsen. Få personer är riktigt onda. Exen är helt enkelt inte rätt, men har goda egenskaper ändå. Även om jag älskade att störa mig på Petter, så är jag tacksam för att han inte utvecklades till ett monster.

Jag älskade Mellan raderna och sträckläste den. Det är ett extra plus att den utspelar sig i förlagsvärlden bland författare och bookfluencers och jag längtar nu ihjäl mig till bokmässan och andra litterära event. Det ska bli fler böcker om Schantz förlag och jag ser fram emot att läsa mer om karaktärerna på förlaget. Mellan raderna var så härligt feministisk med ett systerskap som levererade, men hur kan jag tyvärr inte avslöja.

Månadens feminist: Masha Gessen

Masha Gessen

Kort fakta

  • Född 1967 i Moskva.
  • HBTQ-aktivist kritiker mot Vladimir Putin och Donald Trump.
  • Verkar i USA, men har skrivit mycket om ryska feministgruppen Pussy Riot.

Masha Gessens feministiska gärning

Masha Gessen föddes i en judisk familj i Moskva 1967. När Gessen var tonåring flyttade hen med sin familj till USA där hen växte upp. 1991 återvände hen till Moskva för att arbeta som journalist. Hen var i Ryssland även medlem av styrelsen för en Moskvabaserad HBTQ-organisation.

Masha Gessen är ickebinär och trans och hens pronomen på engelska är they, vilket svenska Wikipedia har översatt med hen, så det är det jag använder. I Ryssland har hen ägnat sig mycket åt att kritisera Vladimir Putin, samt driva hårt mot landets HBTQ-fientliga lagstiftningar. Hen fick sparken från tidningen Vokrug sveta efter att hen vägrat skicka en reporter till ett evenemang som hen ansåg var politisering av miljön. Efteråt gav Putin hen jobbet tillbaka eftersom han menade allvar med sina krafttag för miljön. Gessen var dock inte längre intresserad.

Istället jobbade hen  på Radio Liberty, en radiokanal baserad i Prag, som finansieras av USA. Efter att Gessen tillträdde som chef för kanalen förlorade kanelen sin lisens att sända i Ryssland och många av de anställda fick sparken. Årets efter lämnade Gessen och hens familj Ryssland för USA för att den ryska staten hotade samkönade par att ta ifrån dem deras barn.

Sedan 2013 har Gessen bott och verkat i USA. Den ryska politikern Vitaly Milonov har sagt som argument för att stoppa utlandsadoption av ryska barn att amerikaner vill placera ryska barn i perverterade familjer som Masha Gessens (källa).

Masha Gessen har skrivit flera debattböcker, bland annat Mannen utan ansikte om Vladimir Putin och Ord kan krossa betong om den feministiska aktivistgruppen Pussy Riots. Hen har också varit en stor kritiker av Donald Trump. Idag lever Gessen med sin fru och sina tre barn i USA.

Masha Gessen och jag

Jag var och lyssnade på Masha Gessen i Göteborg på Bokmässan 2015 och var mycket imponerad. Efteråt köpte jag hens bok och fick den signerad. Nedan ser ni en bild från det tillfället. Jag har också läst hens bok om Pussy Riot och tyckte den var oerhört intressant. När jag skulle fundera ut vem som skulle få bli månadens feminist, kom jag och tänka på att ryska feminister faktiskt inte varit så många och då kom jag att tänka på Gessen och ville skriva om hen!

Masha Gessen

Bok av Masha Gessen som jag läst och recenserat

Ord kan krossa betong 2014