Läsa jorden runt: Depeche Mode av Serhij Zjadan

Depeche Mode

Ukraina var ett självklart val av land och jag var verkligen sugen på att läsa Depeche Mode av Serhij Zjadan, så det fick bli den. Ingen protesterade. Under läsandes lopp fick jag indikationer på att folk inte gillade boken och tyckte att den var svårläst. Själv valde jag att sträckläsa den i helgen och tyckte riktigt mycket om den! Boken utspelar sig bland ukrainska alkoholiserade ungdomar i Charkiv 1993.

Läs min recension av boken  här.

Hiss eller diss?

Faktum är att det blev dött lopp mellan hiss och diss av oss fem som deltog i cirkeln. Två tyckte mycket om, två förstod den inte alls och en tyckte att den var både bra och dålig. Mycket spännande utfall! Det blev alltså inte enbart en diskussion om bokens märklighet, utan vi kunde diskutera vad vi tyckte var bra och dåligt och varför.

Fyllesnack – spännande eller helt ointressant?

Vi stannade länge vid fyllesnacken som en stor del av boken byggde på. Vi som gillade boken såg det som spännande att läsa en bok om människor vi aldrig läser om annars (nittonåriga alkoholiserade ukrainska pojkar) och att mycket kunde kopplas till den situation som rådde i Ukraina efter självständigheten 1991. De som inte gillade boken invände att fyllesnack som man själv inte deltar i sällan är intressant och det ligger ju onekligen en poäng i det, även om jag inte håller med i det här fallet.

Fanns där en historisk koppling?

Vi höll oss kvar vid samtalen och vad som sas och diskuterade huruvida där fanns historiska kopplingar. Jag hade fastnat för att när diskussioner om folks nationalitet kom upp på tapeten uppkom ofta frågor som ”vad är det för skillnad (på en tartar eller kazak)?”. Svaret var då ofta att det ena eller det andra inte har något skriftspråk. Jag var road över det, men tänkte att det kanske skulle vara en symbol för det postsovjetiska då man helt plötsligt fick vara sin minoritet och inte längre vara var sovjet. Om folket hade ett skriftspråk eller inte har jag dock inte kollat sanningshalten i.

Hålla oss kvar i regionen

När vi skulle prata om nästa gång, sa jag att jag tyckte att vi skulle läsa något från Sydafrika efter sommaren eftersom Sydafrika är temaland på bokmässan i september, men då återstod ju något till nästa gång. Ett förslag, som gillades av alla, var att stanna i regionen. Kanske hade något ryskt varit spännande, men jag föreslog Elif Shafak från Turkiet och 10 minuter och 38 sekunder (Tranan) och den fick det bli. Det blir ju också en samtidskoppling eftersom Turkiet eventuellt ska medla i konflikten.

Bredvidläsning: Depeche Mode av Serhij Zjadan

Depeche ModeIkväll har vi bokcirkel med Läsa jorden runt. Jag bestämde helt enhälligt att vi skulle läs något från Ukraina och valet föll på Serhij Zjadan och eftersom hans bok Depeche Mode var den mest tillgängliga på svenska, tog vi den. Under läsandets gång har flera kommentarer om att den är svårläst och märklig trillat in, så det lär bli intressanta diskussioner! Boken är utgiven på 2244, ett bokförlag som riktade in sig på översatt litteratur från Svarta havsregionen. På svenska kom den 2014 och i original tio år tidigare.

Charkiv 1993, strax efter Sovjetunionens sammanbrott. Ett gäng killar försöker anpassa sig till den nya tiden, men är mest intresserade av sprit och droger. De letar efter en vän och någons styvpappa ska begravas. Det är fragmentariskt och poetiskt och är egentligen inte mycket till sammanhängande historia. Det är mest samma personer som återkommer, mer än att det är något som för en historia framåt.

Trots brist på handling och trots att jag egentligen avskyr fragmentariska berättelser så var det här extremt underhållande. Det är dråpliga replikskiften och komiska missförstånd staplade på varandra. När en person ringer in till ett radioprogram och pratar om Depeche Mode och hur hans kompis brukade runka till en affisch med dem, var det svårt att inte le stort. Skrattade högt gjorde jag när en klämkäck amerikansk väckelsepastor håller en predikan som översätts av en fördomsfull och moralistisk tolk, vars extremt bristfälliga engelskkunskaper inte hindrade henne från att ”översätta” predikan.

Jag tror inte att jag kommer att jag kommer att bära med mig Serhij Zjadan ”proletärpunks”-roman särskilt länge. (Obs! Det är genren som kallas proletärpunk, och har absolut inget att göra med titeln. Depeche Mode är inte och har aldrig varit ett punkband.) Det är dock en bok som fyllde sitt syfte som underhållning och som var rolig. Det var också spännande att läsa något från Ukraina och om den postsovjetiska tiden i landet.

Läs gärna Carina, som hade en helt annan åsikt om boken. 

Efter en kväll på stan är jag full med energi!

Blommor på Eknäsvägen

Jag har blivit en sådan som lägger en förmögenhet på blommor och krukor. April 2022.

Åh, igår vad jag ute på stan! Några bokbloggare från andra städer var i stan och vi träffades och åt och drack gott igår. Det gav sådan otrolig energi, fast jag just nu är ganska trött. Många av oss var i Varberg i februari för läsretreat, men även om man sitter uppe till sent och dricker vin så är det ändå någon slags retreat. Det var så otroligt länge sedan jag gjorde Stockholm by night, så det var sannerligen på tiden!

Min situation från förra vintern då jag var på väg in i ett hål av meningslöshet är så radikalt annorlunda nu. Jag har ett nytt jobb jag älskar, pandemin har släppt sitt hårda grepp om samhället och jag kan göra planer för framtiden som inte riskeras att ställas in och skjutas upp av nya restriktioner. Det är lätt att tro att hemmasittandet och pandemin gjorde att vi alla fixade mer hemma, men för mig är det lite tvärt om. Nu har jag mer energi att fixa och dona.

Pandemin gjorde mig lite rädd för kollektivtrafiken. Det var så sällan jag åkte in till jobbet att jag kände mig oerhört låst till hemmet. Eventuellt kunde jag tänka mig att ta en öl på Söder nära slussen (när Nacka-bussarna går), men det var mer en hypotetisk tanke. Nu när jag åker in i princip varje dag, känns det helt annorlunda. Nu är staden min igen och jag kan ta mig dit och hem utan större svårigheter.

En annan sak som gör min vardag så mycket bättre nu är förut, är att jag jobbar i fantastiskt mysiga kvarter. Mitt kontor ligger på Hantverkaregatan på Kungsholmen, nära Stadshuset och Landstingshuset och innan hade jag absolut ingen relation till det området. Nu efter en månad på nya jobbet vet jag att det är fint, ligger nära vattnet och fina uteserveringar och att den lilla mysiga kvartersbutik säljer Klings glass (och Dinétårta – du som fattar, fattar)!

Böcker från de ställen jag bott

Stockholm

Ikväll ska jag träffa bokbloggare från andra ställen än Stockholm i Stockholm och Linda på Enligt O har förberett sig genom att skriva om fem bra böcker som utspelar sig i just Stockholm. Jag bor ju här, men tänkte att det är fint att hänga på och skriva om böcker jag tycker om med min hemstad i fokus.

Stockholm är ju lite speciellt för mig då jag aldrig trott att jag skulle hamna här för gott. Göteborg var ju min hemstad efter att jag lämnat Lidköping. Därför tänkte jag inte ge er tips om fem bra böcker från just Stockholm, utan om fyra bra böcker från de städer jag har bott i (ok, det blev fem).

Lidköping

Det finns ingen bättre bok som utspelar sig i Lidköping än Carl Jonas Love Almqvists Det går an. En av Sveriges mest kända böcker utspelar sig i min födelsestad och det märks i Lidköping. Sara Widebeck står staty nere vid ån och det finns en gata uppkallad efter henne (ja hon är såklart fiktiv, men kan kan ju föreställa sig hur hon såg ut). Ett förslag när staden skulle komma på en slogan var Lidköping – Det går an. Jag kan inte förstå  varför Lidköping – morgondagens småstad ansågs bättre och vettigare. Jag kommer aldrig att förstå det.

Göteborg

En bok jag läste nyligen som var riktigt bra och med ett intressant Göteborgsperspektiv var Den stora utställningen av Marie Hermansson. Den utspelar sig till stor del på Liseberg vid nöjesfältets öppnande 1923 och gav mig stor lust att läsa mer om Liseberg och dess historia. Boken är en deckarhistoria som vävs samman med lite kärlek i 20-talsmiljö.

Wien

Ok, jag måste välja två böcker. Cecilia Hanssons bok Au pair utspelar sig i Wien och handlar om en svensk tjej som är au pair där, vilket känns så nära mitt eget liv. Jag var inte au pair, men utbytesstudent. Mycket minnen väcktes till liv! En bok som utspelar sig i Wien och är skriven av en författare från Österrike är Flyg ollonborre, flyg av Christine Nöstlinger. Den handlar om en flicka i Wien efter andra världskrigets slut.

Stockholm

Det finns ju hur mycket som helst att välja, men den helt nya 1959 av Helena von Zweigbergk var mycket bra och ger oss en liten Stockholmshistoria om hur det var att leva här förr. En tid då det moderna fanns i förorterna och Jungfrugatan på Östermalm är kallt och dragit. Samtidigt finns det en lockelse med att bok i centrala staden där allting händer.

Recension: Adolfsson, Maria; Spring eller dö; 2021

Spring eller döBok nummer fyra i Doggerlandsserien av Maria Adolfsson är Spring eller dö. Den kom ut 2021 och det som från början sas vara en trilogi har nu fått hela fem böcker. Jag lyssnade på den här boken också på Storytel, inläst av Angela Kovac. Boken är utgiven på Wahlström och Widstrand.

Det är dags för Pridefestival i Dunker och höggravida Karen är där med sina vänner. Plötsligt börjar en man skjuta in i folkmassan och Karens bästa vän Eirik blir träffad. Trots att Karen har bestämt sig för att vara föräldraledig fram till förlossningen, stannar hon kvar och utreder motivet för han som sköt, för de vet vem han var. Det är dock något som skaver.

Samtidigt som Karen snart ska föda måste hon tackla sin vän Eiriks depression och sin vän Aylins rädsla för att hennes våldsamme make ska sluta att hålla sig på mattan. I det sist fallet är Karen själv iblandad på ett obehagligt sätt. Hela hennes karriär är i fara om det kommer fram hur hon löst situationen.

Det var en mycket spännande deckare, precis som de andra i serien. Det är en bra balans mellan deckarhistoria och personliga inslag. Maria Adolfsson är mycket bra på att beskriva relationer och personliga öden. Det var intressant att höra om gayrörelsen i Doggerland, som ligger lite efter sina brittiska och skandinaviska grannar. Jag vill verkligen läsa mer om de doggerska öarna och om Karen och hennes vänner!

Hallå där: Peppe Öhman

Peppe Öhman bor i Los Angeles och kommer ursprungligen från Finland. Hon är Sverigeaktuell med En gång om året som kom ut på Norstedts i vår. Boken handlar om Karolina som är i ett om inte dåligt, så i vilket fall inte speciellt tillfredsställande äktenskap. För att stå ut bestämmer hon sig för att vara otrogen, bara en gång om året. Jag har läst och recenserat boken. 

Jag träffar Peppe tidigt en morgon för henne och efter jobbet för mig. Vi träffas över Google meet och efter lite teknikstrul från min sida kan vi börja vårt samtal. Vi börjar med att prata om boken och dess karaktärer. Jag tyckte mycket om boken och blev förvånad över hur mycket den överraskade mig. Karolina är otrogen, men hon målas varken upp som ett monster eller ett offer, utan du som läsare lämnas själv med att bedöma huruvida hon gör rätt eller fel.

– Det är det som är det fina med att skriva böcker, när den är klar får läsaren själv bestämma och jag vill inte komma med några moraliska pekpinnar, säger Peppe.

Otrohet för att jämna ut orättvisor

När det kommer till Karolina så rättfärdiga hon otroheten med att det finns en maktobalans i förhållandet, men det finns alltid två sidor av saken och skulle Christian förmodligen se det på ett helt annat sätt. Det är ju så livet är, varken svart eller vitt och oftast är ingen ett monster. Samtidigt har Christian inte några problem med att Karolina tar mest ansvar för hem och barn och låta henne vara den som vet vilken skostorlek barnen har.

– Jag tror säkert att Christian ser sig som en jämställd person, men att låta den andra ta ansvar för allt som rör familjen är också ett sorts svek, tycker jag.

Peppe säger att det är roligt att skriva den här typen av böcker och att hon försökte resonera sig fram till vems svek som egentligen var värst, men att hon inte kommit fram till något egentligt svar. Det är avsaknad av svar på den frågan som jag anser är bokens styrka. Det finns inget enkelt svar på på frågan om otrohet kan vara berättigat. Livet bjuder som bekant inte heller på några enkla svar.

Styvmamman Karolina

En stor del av boken är att Karolina vill ha ett eget barn. Christian skjuter ett beslut på framtiden och säger hela tiden att det inte är läge just nu, allt medan Karolina blir äldre. Det är ett annat typ av svek att förvägra henne ett biologiskt barn. De barn som finns inom äktenskapet är ju Christians barn, som har en annan mamma. Ändå känner Karolina att hon älskar de barnen och förväntas nästan själv över hur starkt hon känner för dem.

– När jag skrev det tänkte jag på min styvmamma. Mina föräldrar skiljdes när jag var 11-12 år och fick ganska tidigt en styvmamma. Även om jag bara bodde med henne och pappa varannan helg, kände jag att hon älskade mig som ett eget barn. Känslorna kan finnas där, men Karolina känner ändå att hon vill ha något eget, ett barn tillsammans med Christian.

Även om Karolina älskar sina bonusbarn, är det inte hennes barn. Skiljer hon sig från Christian, kanske hon aldrig får träffa dem mer. Det sätter henne lite i en rävsax. Dessutom har hon väninnors som berättar om sina hemska skilsmässor och det gör henne ännu mer rädd för att Christian skulle förvandlas om hon ville skiljas.

– Det är då Karolina känner att de ändå har det rätt bra och att Christian är en bättre man än jättemånga andra. Och det ÄR han ju! Jag skrev honom medvetet inte genomond. Han tycker bara att livet är rätt så härligt och det beror på att han förväntar sig att folk ska böja sig för honom och hans vilja. Han ser inte ens att han är sån utan tänker nog mest att såhär har väl alla det.

Vem är Adam?

Karaktären Adam är inte heller en karaktär som man brukar hitta i romaner som handlar om kvinnor och otrohet. Han är het och vill ha Karolina, men kan vi verkligen lita på att han vill ha henne?

– Han är lite flaky, som vi säger här i LA, han är oberäknelig och det är osäkert om han verkligen vill ha henne eller om han också bara tycker att det är härligt att ligga lite ibland.

Vänskapen med Joanna

Joanna är Karolinas vän som hon håller fast vid i vått och torrt. Tyvärr glider de isär när Karolina anförtror henne otroheten. Själv har Joanna skiljt sig på grund av upprepad otrohet från sin man och är ensamstående mor till tre egna barn. Joannas och Karolinas vänskap är stark, men Peppe menar att de har svårt att mötas då de kommer med så olika bagage och ser så olika på relationer.

– Joanna tycker att skilsmässan är så fruktansvärt hemsk att hon trycker att Karolina ska stanna kvar hos Christian för att han är en någorlunda bra person. Hon kan inte heller fatta att Karolina drömmer om egna barn när hon har två fantastiska bonusbarn.

När vi pratar om de olika karaktärerna så säger Peppe att hon vill att de ska vara mångbottnade och sympatiska karaktärer ska även ha dåliga sidor som vi har svårt att gilla. Ingen av karaktärerna är genomond, men så rättar sig Peppe:

– Jo, Fredde – Joannas man – han är genomond.

Feminism i Finland

Peppe Öhman är från Finland och jag tänker att jag vill höra lite med henne om synen på feminism i vårt östra grannland. Finland är ett progressivt land och Peppe menar att de kanske lite för ofta lyfter fram att de var först i Europa med kvinnlig rösträtt. Hon säger också att metoo aldrig riktigt fick fäste i Finland och menar att man kanske är lite mer försiktig till jämställdhetsreformer.

– Jag tror nog att för den stora massa så är feminism lite mer främmande för finländare, än svenskar. Det är nog en skillnad i kulturen som gör att det inte lika självklart i Finland. Dessutom ser vi oss som världens mest jämställda land och tänker kanske inte på att även om vi är det, så finns det ännu mer kvar att göra.

Peppe berättar om ett jättegräl med Hufvudstadsbladet som hon hade för flera år sedan. Hon var trött på att hon tjänade mindre än manliga krönikörer med samma meriter, men tidningen svarade iskallt att hon inte var lika bra.

– Det är ju svårt att ta sådana fajter när man är inblandad själv. Jag kan ju inte riktigt argumentera för att jag faktiskt är lika bra, jag jag på pappret hade en högre kompetens än de manliga krönikörerna. De har såklart rätt att betala vad de vill till vem de vill, men jag tyckte att argumentet att de är en feministisk redaktion, men att jag är lite sämre, var lite märkligt.

Feminism i USA

Nu bor Peppe sedan tio år i LA och såklart är det spännande att höra hur en person från det relativt sett jämställda Norden tycker att debatten är i USA. Hon ser bekymrat på utvecklingen är abortfrågan och där Roe vs Vade är på väg att luckras upp i och med att Högsta domstolen ger grönt ljus till abortinskrkänkande lagförslag in flera delstater.

– Sedan finns det ingen lagstadgad föräldraledighet heller. Vissa företag låter dig vara ledig, men du ses ändå lite som en latmask om du är hemma med ditt barn.

Hela det amerikanska samhället är uppbyggt på att en förälder är hemma i och med att man jobbar långa dagar och förskola och fritids är oerhört dyrt. Samtidigt finns det många feminister som skriver bra och som uppmärksammar de här problemet, vilket Peppe ser som mycket positivt.

– Det finns en stor feministisk gräsrotsrörelse som kämpar för att USA ska bli mer jämställt, men det är tyvärr en jättelång väg att gå.

Annars tycker Peppe att det är mycket trevligt att bo och verka i USA och hon säger att det alltid händer spännande saker, både positiva och negativa. Bor man i LA har man dessutom förmånen att ha nära till surfing, vilket Peppe brukar äga sig åt. Jag valde att illustrera den här intervjun med en fin bild på Peppe från en surfingtur i hennes hemstad. Den har hon skrivit om på sin blogg och det är därifrån bilden kommer. 

*) Samtalet är inspelat, så kanske kanske kanske får ni ta del av det som en podd när jag lärt mig att redigera.

Recension: Ohlsson, Kristina; Stenänglar; 2017

StenänglarI min sons klass, han går i fyran, läser de nu Stenänglar av Kristina Ohlsson. Jag har förut skrivit om Glasbarnen i samma serie. Jag tyckte mycket om den, men sonen inte var lika förtjust. Boken är utgiven på Lilla Piratförlaget.

Simona är huvudperson i den här boken. Simona, som är bästis med Billie och som bor kvar i Kristianstad. Hennes mormor bor i ett gammalt hotell i Åhus och hon kommer ofta dit och hälsar på. En dag ger mormodern en kassettbandspelare till Simona, som upptäcker konstiga meddelanden på kassetterna. Simona, Billie och Aladdin försöker att nysta i det mysteriet när några stenstatyer i mormoderns trädgård har vält. De misstänker att de olika konstiga sakerna hör ihop.

Det är ett spännande mysterium med övernaturliga inslag, som dock visar sig få naturliga förklaringar när boken lider mot sitt slut. Simona står i fokus, och hennes vänskap till sin mormor. Mormodern är sjuk och Simona är rädd att de inte har mycket tid kvar tillsammans, vilket för in en viktig sidohandling om sorg. Det fanns även med i den första boken, för Billies pappa har nyligen dött.

Jag förstår att Kristina Ohlssons böcker används i undervisningen och jag hoppas att de är uppskattade av andra barn. Jag tycker att de är både spännande och talar till barn på ett bra sätt. Det är böcker jag skulle ha tyckt om när jag var barn.

Recension: Zweigbergk, Helena von; 1959; 2022

1959Helena von Zweigbergk har kommit ut med en bok som ska bli den första i en serie om tre. 1959 är en kärlekshistoria mellan Ingrid och Georg och utspelar sig under några månader 1959 och 1960. Boken är utgiven på Norstedts och jag läste boken som fysisk bok. Det är lite lyxigt nuförtiden att läsa inbundna böcker.

Ingrid är änka och bor i Stockholm med sin son. Hon arbetar på en flickskola. En dag träffar hon Georg på en fest hos vänner och de blir förälskade. Både vill vara fria och moderna människor, men när Ingrid blir gravid gör det det enda rätta och gifter sig och planerar för ett gemensamt hem. När de startar ett gemensamt liv blir det ganska tydligt att de har olika syn på vad moderna människor gör och vad som förväntas av dem.

Ingrid kommer från enklare förhållanden och har jobbat sig upp. Georg kommer från en rik och mycket konservativ familj. Georg vill bryta sig loss och Ingrid har på sätt och vis redan gjort det. Hon vill leva inne i stan och gärna gå tillbaka till jobbet och ha barnen på förskola, medan Georg trots sin strävan efter frihet, tycker att en kvinna ändå måste vara hemma med barnen och att frihet inte får komma före familjen. För kvinnor alltså.

1959 fångade så väl kärlek i en annan tid. En tid då konventioner ofta stod i vägen för människors lycka och frihet och där kvinnors frihet var mycket mer begränsad än vad den är idag. 1959 är inte en glättig feelgoodroman, utan en realistisk berättelse om hur det kunde vara för två människor som träffades och väntade barn. Jag kände ömsom rebelliska upprorskänslor, ömsom förståelse för Ingrid i boken. Det var en riktigt fin bok om val och avsaknaden av val. Om att vilja leva i frihet och att samtidigt ha en familj och sy ihop många personers viljor.

Jag tyckte också om att Helena von Zweigbergk porträtterar ett lite speciellt barn och föräldrarna och omgivningens syn på hur barn ska uppföra sig. Ingen bryr sig om, eller ens förstår, att pojkens beteende förmodligen har att göra med att mamman träffat en ny man som ska vara en del av deras liv och att det blivit ett trauma.

Enchanto – en familjefilm med modig tjej i centrum

Enchanto

Jag har glömt att skriva om alla underbara disneyfilmer vi sett under våren. Vi har en familjetradition att se en film under en helg. Oftast börjar vi på fredagen och avslutar filmen på söndagen. En av de första filmerna vi såg tillsammans i år var Enchanto. Ni som såg Kalle Anka på julafton fick se en glimt av den och ni som inte har en aning om vad detta är för film, har säkert hört någon sjunga på låten We don´t talk about Bruno.

Mirabell är en del av en storfamilj där alla som är släkt men anmodern har krafter. Alla utom Mirabel. När hon skulle fi sin kraft som barn, hände det något och hon blev utan. Hennes systrar är mycket olika och starka Luisa kan bära allt och söta Isabela kan dekorera allt med blommor. Familjen gör sig beredda för två saker, den minsta kusinen ska få sin kraft och Isabela ska förhoppningsvis gifta sig. Samtidigt börjar huset att krackelera. Mirabel beslutar sig för att ta reda på vad som händer och familjens öde vilar i hennes händer.

I sin jakt på det som går sönder, börjar det klarna att även systrarna med sina unika gåvor lever under ett ok att alltid prestera. Utan Luisas styrka, finns det ingen som kan utföra de tvungna uppgifter som hon gör. Om inte Isabela gifter sig, kommer ingen ny generation som kan få gåvor. Ljuset som ger dem kraft, kommer att slockna. Mirabel stöter också på sin försvunna farbror Bruno, vars gåva var att se in i framtiden och som glömt sig inne i väggen.

Den trots allt ganska komplicerade handlingen  står inte i vägen för små barn. VI alla kan älska olika saker av den här filmen. Ur feministiskt perspektiv är den fantastisk. Mirabel är hjältinnan med glasögon, som är den enda utan kraft. Trots allt är det hon som ska rädda familjen och därmed hela byn. Isabela är den vackra, men även hon bryter sig loss och går sin egen väg. Och hur underbart är det inte att barnen har fått Luisa, en superstarkt kvinna, som förebild? Mina barn tycker att hon är lik mig och det är ju en fantastisk komplimang!

Filmen utspelar sig i Colombia och människorna är alla colombianer. Alla amerikanska röster tillhör den spansktalande minoriteten. Flera av de svenska rösterna tillhör andra etniciteter än svenska. Disney har utgått ifrån lokala berättelser och gjort en film, där det lokala folket har fått stå i centrum. Det känns mycket bättre än hur filmer och historier byggdes upp tidigare.

Recension: Adolfsson, Maria; Mellan djävulen och havet; 2020

Mellan djävulen och havetMaria Adolfssons tredje bok i Doggerlandsserien, Mellan djävulen och havet, sträcklyssnade jag på när jag var sjuk och helt utslagen under en lördag. Jag har rikgit fastnat i Karen Eiken Hornbys personliga öde, hon är en polis som jag gillar. Mellan djävulen och havet gavs ut på Wahlström och Widstrand och jag lyssnade på den på Storytel, inläst av Angela Kovac.

Karen Eiken Hornby har nu ett sexuellt förhållande med sin inneboende Leo. Hon börjar känna sig alltmer trött och sliten och hon har fortfarande mycket ont i sitt skadade knä. En av Doggerlands stora internationella stjärnor är hemma för att spela in en skiva och allt är mycket hemligt. En dag försvinner hon spårlöst. Karen blir satt på fallet och är ombedd att sköta det diskret. Samtidigt fortsätter överfallsvåldtäkterna som redan började i bok ett.

Mellan djävulen och havet är en bok som fokuserar mycket på Karen, hennes förflutna och hur hon nu mår. Jag blev oerhört engagerad i hennes historia och ville verkligen att hon och Leo skulle kunna finna varandra mitt i allt bagage de båda bär på. Deckarhistorierna är också spännande och det är fortsatt roligt att ta del av Doggerlands historia och kultur. Det sistnämnda är en av den här deckarseriens stora styrka. Maria Adolfsson har byggt upp ett underbart verklig fiktiv land.