Feministbrud på kulturjakt i Valletta

Valletta var en underbar liten stad. Den har bara runt 6000 invånare och från vissa ställen i staden ser du slutet på den åt flera håll. Det är lite som att Gamla stan skulle vara huvudstad i Sverige, för Valletta tar liksom inte slut vid stadsporten. Staden skulle med lätthet kunna räknas ihop med de närliggande städerna på var sin sida, med lite vatten emellan.

Hela Valletta är numer världsarv och det märks att Maltaborna är mycket stolta över det. Det går inte att undgå statusen. Den stora stadsporten var nybyggd, men hur nybyggd fattade jag först när jag skulle skriva det här inlägget. Se nedan för länkar till före-bilder.

Valletta

Strax innanför stadsporten ligger den här gatan, där vi åt de flesta middagar. Vi kallade den – såklart – för lampgatan.

Valletta

Husen i Valletta är kända för sina utanförhängande burspråk i olika färger.

Valletta

Fler burspråk, här i rött, beige och grönt. Även en liten religiös hörna, något som inte är ovanligt i den här staden.

Biblioteket i Valletta

Biblioteket i Valletta.

Saint John's Co-Cathedral

Saint John’s Co-Cathedral i centrala Valletta är en katolsk kyrka som är tillägnad Johannes Döparen. Det är en oerhört vacker och utsmyckad kyrka.

Saint John's Co-Cathedral

Hela golvet i kyrkan är fullt med gravar efter riddare, sammanlagt ca 400 stycken. Alla gravstenar är prydda med riddarens vapensköld. Barnen var oerhört fascinerade av alla dessa gravstenar.

Johannes Döparens halshuggning

Saint John's Co-Cathedral

I kyrkan hänger Caravaggios målningar av Johannes döparen, bland annat Johannes Döparens halshuggning. De var otroligt mäktiga att se. De övre målningar hänger inne i själva kyrkan och den nedre i ett angränsande rum. 

Utanför stadsporten ligger en enorm vallgrav utan vatten. Oerhört vackert, men läskigt för den höjdrädda med vilda barn.

Valletta

Stadsporten sett från insidan av staden.

Precis innan för vallgraven och stadsporten ligger en modern byggnad, som är Maltas parlament. Parlamentet byggdes mellan 2011 och 2015 och före det var där en parkeringsplats. Nu är större delen av innerstaden bilfri. Byggandet av parlamentet var en del i att återbygga stadsporten. Arkitekten för parlamentet är Renzo Piano från Italien.

Titta gärna på stadsporten hur den såg ut 2006 och platsen för parlamentet 2005.

Utanför stadsporten ligger den här fina fontänen, som föreställer tre bronstritoner som håller upp ett stort handfat. Det är ett av Vallettas stora landmärken och ett modernistiskt konstverk från 1959 av Vincent Apap och Victor Anastasi, båda från Malta.

Lucka 8: Sayaka Muratas Hur mår fröken Furukura? från Japan

Hur mår fröken Furukura

Japan är ett land som man skulle kunna tycka att det borde vara lätt att hitta litteratur ifrån, ändå har jag läst mycket lite japansk litteratur. Sayaka Muratas bok Hur mår fröken Furukura? kom ut på svenska för snart två år sedan på Lind & co. Den som har läst Eleonor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman, kommer att känna igen sig.

Fröken Furukura lever ett inrutat liv utan pojkvän eller barn. Hon arbetar sedan 18 år i en närbutik och har inga planer på att sluta jobba där. Hon trivs. Alla andra har däremot synpunkter på att en 36-årig kvinna inte är gift, utan jobbar som timanställt i en butik. fröken Furukura vill bara bli lämnad ifred med sina egna val. Boken är tämligen svart och ger oss en inblick i hur det är att vara över 30 och leva som ogift i Japan.

Hur mår fröken Furukura? av Sayaka Murata är dagens boktips och du kan läsa vad jag tyckte om den här. 

Malta 2021: Hemma i vardagen igen

Mina barn på Malta 2021

Nu är vi hemma efter en mardrömslik sista dag. Våra flygbiljetter som resebyrån sagt var konfirmerade, var inte det och vi fick splittra upp oss för att kunna ta oss hem. Min familj drog vinstlotten, men det kändes ju ändå överdjävligt att lämna en familj kvar i ovisshet. Nu måste jag kopiera chattar och skicka till resebyrån för att kräva tillbaka pengar. Men ett stort plus till Star Alliance för att de bokade om oss kostnadsfritt. De har inte gjort något fel i denna soppa. Tips från coachen: boka alltid direkt via flygbolagen!

Nog om allt elände igår. Jag ska skriva om resan ur ett kulturellt perspektiv. Har massor av idéer! Malta och Valletta var oerhört fint och det var underbart att få resa igen. Det var dock inte helt angenämt att hålla på med munskydd hela tiden, även om det ju ska hjälpa mot covid. Det var inte alls svårt att hålla avstånd på hotellet och museum, men ändå var det oerhört viktigt att alltid ha munskydd inomhus.

Detta ska inte ses som ett inlägg i munskyddsdebatten, men efter en vecka av att anpassat mig och tagit seden tid jag kom, kan jag verkligen förstå motståndet mot att bära dem. I alla fall när det kommer till barnen i skolan. Våra barn behövde bara bära munskydd på ett museum, som inte låg i Valletta, och Hugo var tvungen att ha det på flyget. Det omedelbara nu efter hemkomst kommer att vara att jag inte tvingas att bära munskydd.

Vi är inte speciellt bruna, trots att vi varken burit heltäckande klädsel eller solskydd, men lite har nog solen tagit trots allt. Vi har haft tur med vädret. Det har varit varmt och soligt för det mesta. Vi åkte på en utflykt en heldag då det var varmt men mulet. Båtresan hem var också hemsk eftersom det blåste så mycket.

Det var trevligt att kunna pricka av ännu ett EU-land på min besökslista och Malta är alldeles säkert ett land jag kommer att återkomma till. Valletta var oerhört trevligt, men det var lite som att bo i Gamla stan och bara vara i Gamla stan. Nästa gång bor vi nog i Selima, som ligger rakt över vattnet från Valletta.

Utflykten till Gozo var lite parodisk, som jag tidigare skrivit om. Frågan är vad man ska göra i stället eftersom det är svårt att ta sig dit på egen hand. Alla resor erbjuder samma paket, för att det är var turister villa ha; blå grottor, citadellet och blå lagunen. Problemet var att det inte fanns någon matpaus och att man förväntades att äta i farten när man skulle besöka citadellet. Det passade inte vår familj så vi kunde inte se så mycket var staden Victoria där citadellet ligger. Blå lagunen var en turistfälla utan dess like, så den som inte har barn kan med fördel hoppa över det.

Vi har ätit gott och alla har varit vänliga mot barn, även om allt inte varit direkt barnanpassat. Tre små barn som vi hade med oss var nöjda och glada för det mesta. Det har blivit mycket pizza och hamburgare och chicken nuggets, men vi vuxna har inte heller ätit så varierat. Jag tror att jag ska laga thaimat ikväll, för det känns som en evighet sedan jag åt. Vardagen har också sin charm.

Malta 2021: Malta i selfies

Nu är det dags för oss att resa hem från Malta. Det har varit en underbar resa på många sätt och även om allt inte varit helt normalt så finns hopp om ett friare resande igen. Jag längtar absolut inte hem till novemberrusk och fem grader varmt, men jag längtar efter min kudde, rent vatten i kranen och kanske mest av allt att kunna röra mig fritt utan att behöva använda munskydd.

Vi hoppas att resan hem går bra, men vi vet redan nu att utan förseningar är väntetiderna långa och kvällen kommer att bli sen. Dagen imorgon kommer att kännas enormt seg. Men när det lagt sig så hoppas jag att vi kan få mycket energi framåt för att överleva november.

Jag har så mycket kultur att skriva om när jag kommer hem, men här kommer lite teasers i form av selfies från resan!

Selfie från Malta

Selfie från Malta

Selfie från Malta

Selfie från Malta

Selfie från Malta

Selfie från Malta

Malta 2021: Speedturism 2.0

Jag och min man har myntat begreppet speedturism. När vi reste före barnen så kunde en resa vara tre dagar Singapore, tre dagar Kuala Lumpur, en natt i Cameron Highlands och fyra dagar på Langkawi. Dagarna var ofta fullspäckade med aktiviteter och det som tar normala människor en vecka att se, klämde vi in på ett par dagar. Nu, på Malta, har vi uppgraderat till speedturism 2.0.

Vi tog en resa i form av värsta turistfällan, men som motsvarade det vi ville få ut av en dag. En båttur till Gozo, se citadellet och sen bada i blå lagunen. Resan visade sig också innehålla ett besök i blå grottan och tiden vis citadellet var en timma. En timma då en skrikhungrig familj behövde äta. Jag och maken gjorde, med hjälp av resten av familjen, Victoria stad och citadellet på 20 minuter. Det blev mycket spring och stress och tveksamt om det verkligen var värt det, men vi gjorde det!

Andreas vid citadellet i Gozo

Jag vid citadellet i Gozo

Andreas vid citadellet i Gozo

Malta 2021: Feminism på Malta

Maltas flagga

Malta är ett oerhört konservativt land har Europas strängaste abortlagstiftning. Jag hoppas, men är inte särskilt hoppfull, på att kunna hitta litteratur om feminism på Malta nu i veckan. På engelska då, eftersom jag inte förstår maltesiska. En sak har jag förstått när jag läst om feminismen på ön är att den skett mycket bakom kulisserna, inte på gator och torg.

Jag har försökt att göra lite research om den maltesiska feminismen, men inte hittat så mycket. Inför denna resa 2020 skrev jag om feministen  och den före detta presidenten Agatha Barbara, men så många fler maltesiska feminister har jag inte hittat. Jag ramlade dock över den här intressanta artikeln om den samtida maltesiska feministiska rörelsen.

På Malta är abort totalförbjudet och de maltesiska kvinnorna fick rätt till skilsmässa långt senare än andra europeiska länder, men någonstans verkar det gå långsamt framåt ändå.  Nu är dagen-efter-piller tillåtna och en parlamentsledamot chockade hela parlamentet tidigare i år med en motion om av avkriminalisera abort. Det röstades ner såklart, men är ändå ett litet steg framåt. Det finns nu också även ett parti som är pro-choice!

Malta hade sämst kvinnorepresentation i sitt nationella parlament i EU och har nu en kvoteringslag för att jämna ut det. Kanske inte den lösning jag hade valt, men man ser i alla fall problemet och har lust att åtgärda det. Av den vuxna kvinnliga befolkningen i landet är andelen som jobbar eller aktivt söker arbete, mindre än 50%, men det är mer än vad det har varit. Nu finns möjlighet till barnomsorg.

Det låter hoppfullt med förändring och vi får se vad jag kan läsa mig till på plats!

Nordiska rådets litteraturpris till Niviaq Korneliussen!

Niviaq Korneliussen på bokmässan 2018

Niviaq Korneliussen på bokmässan 2018. Foto: Feministbiblioteket

Här på Malta nåddes jag av den fantastiska nyheten av Niviaq Korneliussen får Nordiska rådets litteraturpris 2021. Hon är den första grönländska författaren någonsin att motta det priset. Det är så roligt för Niviaq och för Grönland! Lite extra roligt tycker jag att det är för att jag träffat Niviaq och också för att hon har ett tydligt HBTQ-tema även om det inte är huvudfokus i den boken som nu fick priset.

Boken som Niviaq Korneliussen vann med heter Blomsterdalen och handlar om psykisk ohälsa på Grönland. Hon nämner alla de 45 självmord som begick på ön under 2019. Samtidigt får vi en historia om en lesbisk kvinna som flyttar till Danmark och som inte själv mår bra. Hon får ångest över alla som tar sitt liv och det närmaste är en av hennes kompisars kusin. Jag läste boken nu i höstas på danska. Jag hoppas att boken översätts nu när den har prisats.

Jag har fått förmånen att träffa Niviaq Korneliussen. Det var på bokmässan 2018 då jag sprang på henne i vimlet och var bara tvungen att säga hur mycket jag tyckte om hennes bok Homo Sapienne. VI gick då avsides och pratade en stund och då berättade hon för mig om sitt nya projekt, en bok som skulle bli annorlunda och som skulle handla om alla de självmord som begås på Grönland. Hennes hemland är ett land med hög andel psykisk ohälsa och hon ville lyfta fram det i en roman.

Mycket spännande och bra val av pristagare, säger jag utan att ha stenkoll på alla de andra nominerade. Kul för Grönland, som sagt, och jag hoppas att detta bidrar till att fler får uppögonen för ett spännande författarskap, som förhoppningsvis har många, många år kvar!

Malta 2021: Maltesisk litteratur

Maltas flagga

Nu är jag på Malta och har det skönt och tänkte passa på att skriva om maltesisk litteratur. När läste du något från Malta senast? Ok jag vet att du inte har läst mycket om ens något från Malta. Jag har i flera omgångar verkligen ansträngt mig för att läsa maltesiska litteratur och då från kvinnliga författare. Det är inte så att jag förbisett någon superkänd maltesiska manlig författare, för enligt Wikipedia är det inte några namnkunniga författare från detta miniörike.

Anledningen till att det inte blev någon semesterutmaning den här gången var att resan till Malta skulle ske i maj 2020 och att jag då gjorde en utmaning. Så många titlar från Malta på engelska att det skulle motivera ytterligare en utmaning, finns inte. Jag hoppas dock kunna finna intressanta böcker på engelska i någon bokhandel i Valletta.

När jag läser om maltesiska författare noterar jag att flera av dem varit eller är politiker. Högt uppsatta sådana dessutom. Jag skrev förra året om Maltas mest kända feminist (dock ej författare), Agatha Barbara. Hon har varit landets president.

Böcker från Malta som jag läst

Clare Azzopardi – Others, across (noveller)

Lou Drofenik – Of cloves and bitter almonds (roman)

Maria Grech Ganado – Memory rape (lyrik)

Simone Iuguanez – Water, fire, earth and I (lyrik)

Emma Kate Lewis – Tread lightly (novell)

Bok om bland annat Malta som jag läst

Anna Dahlqvist – I det tysta (dokument om abort i tre europeiska länder där det är förbjudet)

Malta 2021: En första blick på Valletta

Vi är framme i Valletta och vädret är lagom varmt och solen skiner för det mesta. Det första vi alla slogs av var hur oerhört vackert Valletta är. Det är inte helt optimalt att behöva gå omkring i staden med lite halvgnälliga bar i släptåg, men det är ju där vi är i livet nu. Jag och min man hoppas på att få göra ett kyrkobesök i katedralen, trots förväntad kö. Annars är det mest barnaktiviteter inbokade, som vi vuxna förhoppningsvis också kan njuta av.

Det vi gör ska passa alla mellan 5 och 78 år och då blir det ju en hel del överväganden. Men som vanligt när barn är med, är de oftast de som styr. Jag ska skriva mer om Malta och Valletta när jag kommer hem, men som jag utlovat kommer här lite bilder. Ni får min första bild av Valletta och Malta och den var oerhört positiv.

Valletta

Valletta Valletta Valletta Valletta

Vab och några timmar i Tallinn – oktobersummering 2021

Familjen Lager Ericson i Tallinn

Familjen Lager Ericson i Tallinn. Oktober 2021.

Vi ska återgå till det normala, så sakteliga. Men vab, vab och åter vab har gjort att allt har känts lite som vanligt. Jag har gått osminkad i trista kläder och jobbat på förmiddagen och vabbat på eftermiddagen. Detta har inte varit det eviga tillståndet hela oktober, men det har sannerligen känts så. En resa till Tallinn var ett fint avbrott som gav energi. Dock försvann den energin ganska snabbt eftersom båda ungarna blev sjuka efteråt.

Jag måste ändå dröja mig kvar till de timmar jag var i land och såg Tallinn, en av mina absoluta favoritstäder. Jag fick inte möjlighet att träffa min vän, eftersom febriga barn från hennes sida satte käppar i hjulet för det. Vi planerar istället att jag ska åka själv till Tallinn och att vi ska få mycket mer tid till vuxenprat. Trötta barn var det nu som satte agendan för besöket, men det var ändå underbart. Staden ligger kvar och den växer och blir vackrare. Jag har saknat att turista, så mycket att några få timmar i Tallinn kunde göra mig så lycklig (jag har ju liksom varit där förut, några gånger).

Min läsning

Jag läser i min normala takt och ligger bara några få böcker efter mitt läsmål. Det ska väl åtgärdas bara jag får komma till ett bibliotek och låna serieböcker som jag vill läsa! Semestern ska förhoppningsvis också ge mig lite mer lästid, men av erfarenhet vet jag att det kan bli precis tvärt om.

Världsläsning: I oktober läste jag från Färöarna och Åland som nya länder. De är såklart inte länder, men räknas ändå i min utmaning. Nu behöver jag bara fyra nya länder för att nå årsmålet på 40.

Språk: I september har jag bara läst på norska som nytt språk. Jag läste Kan jeg bli med deg hjem av Marie Aubert.

Fantastiska fruntimmer: Inget nytt under solen, men jag läser faktiskt Ædnan av Linnea Axelsson!

Miniutmaning Norden: Det blev kanske inte så mycket en miniutmaning. Jag kan inte släppa den än. Nu läser jag Ædnan för jag tyckte att Sápmi också borde vara representerat i utmaningen.