mar 25

Recension: Warg, Emma; Nära darrar ingen hare; 2014

Nära darrar ingen hareEmma Wargs bror har dött. Hon hanterar det genom att skriva diktsamlingen Nära darrar ingen hare (Sadura förlag). Hur hanterar man att ens bror inte finns mer och att det gemensamma språket har upphört?

Emma Warg leker med språket och framförallt talesätten. Titeln Nära darrar ingen hare är ett exempel på det, men det finns liknande på flera ställen. För en språknörd som jag var det fantastiskt att läsa hennes lek med språket. Dessutom passade det väl in med att hon förlorat inte bara sin bror utan också deras gemensamma språk.

gata upp och gata ner
in och ut hur huse
socker för salt
salt för socker

vem vaggar dig när jag är borta

Den delen som heter imorgon dog min bror är den som är mest känslosam och som inte borde lämna någon oberörd.

spegeln kastar inte tillbaka
sträcker sig från golv till tak

hyllmeter efter hyllmeter
av saknad

Jag fastnade också för några av de sista raderna:

att du finns att du ickefinns

har börjat vänja mig
förväntar mig inget

Den var en vacker och sorglig bok och av någon anledning har jag både läst flera böcker och sett en film om personer som förlorat ett syskon den senaste tiden, så den här passade in i mitt privata sammanhang. Lite lustigt när det blir så. Det känslan är såklart mycket vemodigt och jag är glad att jag bjöd över min egen bror på lunch idag.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Kulturkollo

mar 24

Recension: Moriarty, Liane; Öppnas i händelse av min död; 2013

Öppnas i händelse av min dödAlbert Bonniers förlag skickade över bästsäljaren Öppnas i händelse av min död av australiensiska Liane Moriarty  till mig med en fin inramning som syftade till att öka spänningen (jag fick själv ett brev jag inte fick öppna direkt, se bild nedan). Jag läser så sällan bästsäljare nuförtiden, men insäljningen från förlaget var så bra att jag självklart satte tänderna i boken direkt.

Cecilia hittar ett brev med makens handstil där det står: Till min hustru Cecilia Fitzpatrick. Öppnas i händelse av min död. Vad står det i brevet? Ska hon läsa det? Samtidigt som vi får följa Cecilia vånda träffar vi Tess, vars man och bästa vän berättar att de är kära i varandra. Vi får också träffa Rachel som fortfarande kämpar för att dotterns mördare ska åka fast. Historien utspelar sig huvudsakligen i Sydney och alla tre huvudpersoner träffar varandra.

Det är svårt att skriva så mycket mer om handlingen eftersom innehållet i brevet, som avslöjas på sidan 151, inte är så kul att få reda på i förväg och jag vill inte försäga mig. Det är en bestseller som verkligen får dig att sträckläsa, inga som helst tvivel om det. Jag tyckte att det var lite förutsägbart och både innehållet i brevet och själva upplösningen hade jag hela tiden på känn. Men boken ställer många viktiga frågor om relationer, tillit och sorghantering men kanske framförallt om att säga sanningen och vad lögnen kan innebära.

Boken hade en del feministiska intressanta delar. Tess, som är årsbarn med mig, är en modern kvinna med delat ansvar för barnet och hon gör karriär. Hennes bästa vän som vill stjäla hennes man har varit fet, men har nu en vacker kropp. Det finns många intressanta tankar kring det och hur vi dömer människor efter utseende.  Cecilia är en klassisk hemmafru, något som det fortfarande finns gott om i Australien, men trots makens fina jobb är det hon som drar in de mesta pengarna via Tupperware-försäljning på kvällstid. Hennes liv ställs på ända när hon läser makens brev och orkar inte längre vara den perfekta (hemma)frun.

Jag tyckte bäst om att läsa om Tess, trots den givet intressanta delen om brevet. När brevet väl var avslöjat handlade boken till stor del hur de olika personerna skulle förhålla sig till dess innehåll och även om det var en viktig del, så fastnade jag mer för delarna om Tess och hur hennes familjesituation skulle lösas. De olika historierna vävs samman på ett bra sätt utan att det bli krystade övergångar. Några detaljer är lite orealistiska och det har jag mycket svårt för. Då menar jag inte orealistiska som att skriva ett brev till sin fru som hon ska läsa efter sin död, utan mer reaktioner, känslor och handlingar som behövdes för att storyn skulle gå ihop och som kändes för osannolika. Men i det stora hela så är det en helt ok bok som du absolut bör sätta tänderna i om du vill läsa en riktig blandvändare!

Få ej öppnas förrän sidan 151.

Får ej öppnas förrän sidan 151. Jag fick inte öppna det medföljande brevet förrän jag kommit till sidan 151 och det innehåll såklart brevet. Jag höll mig! Eloge till Bonniers för bästa insäljningen av bok i min blogghistoria.

Läs mer: Adlibris, Bokus

mar 23

EU-läsningen har nått hälften!

EU:s medlemsstater i form av en blomrabatt i Riga 2009

EU:s medlemsstater i form av en blomrabatt. Riga 2009.

Jag har läst mig igenom halva EU vid det här laget! Och det har inte bara varit den lättare delen av unionen. EU-läsningen är bland det roligaste jag har gjort på länge när det kommer till läsutmaningar och jag har inga planer på att sluta vid halvtid.

Jag har haft en hyfsat bra bredd på litteraturen, men fokuserat på skönlitteratur. Det har blivit lyrik från de länder där inte annat finns att hitta (det finns alltid någon eldsjäl som översatt lyrik och lagt ut det på nätet). De stora utmaningarna under den här halvan har varit Irland och Italien, två stora bokländer som jag inte läst alls mycket ifrån. Det var roligt och lärorik och verkligen inte svårt att hitta litteratur från de länderna.

Svårast utmaning var Luxemburg, men hade tur att hitta en bok på bibblan. Bulgarien, Cypern och Kroatien var inte heller lätt. Kroatien var svår därför att jag redan läst Slavenka Drakulic. Kvinnor på Balkan är sällsynta i den översatta litteraturen, vilket jag naturligtvis tycker är synd. Slovenien är kvar och jag vet redan nu är det näst intill är stört omöjligt att hitta någon kvinnlig författare därifrån. Men det finns ju alltid dikter…

Nedan ser ni en sammanställning på vad jag hittills har läst. Nästa land är Malta och mer än dikter har jag tyvärr inte lyckats hitta därifrån, men det blir nog ganska bra och representativt ändå. Nederländerna och Polen är stora utmaningar i form av mycket att läsa som ligger nära i tiden. Återkommer inom kort!

Belgien

Amelie Nothomb – Antichrista
Anne Provoost – Rosalena

Bulgarien

Blaga Dimitrova – The last rock eagle
Julia Kristeva – Samurajerna

Cypern

Nora Nadjarian – Ledra street

Danmark

Hanne-Vibeke Holst – Knud den store
Josefine Klougart – En av oss sover

Estland

Viivi Luik- Historiens förfärande skönhet

Finland

Finland berättar

Frankrike

Frankrike berättar
Julia Kristeva – Samurajerna
Nina Bouraoui – Pojkflickan

Grekland

Ioanna Karystiani – The jasmine isle
Marigo Alexopoulou – Dikter

Irland

Anne Enright – Den glömda valsen
Gemma O’Connor – Tid att minas
Kate O’Brien – Örtagården
Marian Keyes – Sista chansen
Meave Binchy – Vinter i drömhuset

Italien

Elsa Morante – Den andalusiska sjalen
Grazia Deledda – Murgrönan
Italien berättar
Michela Murgia – Själamakerskan
Milena Angus – Onda stenar
Sabine Gruber – Mira och Irma
Valeria Parrella – Väntrum

Kroatien 

Vedrana Rudan – Night

Lettland

Gundega Repse – Tennets skrik
Inga Abele – Högvatten
Vizma Belševica – Jordens värme

Litauen

Laura Sintija Černiauskaitė – Rocken
Neringa Abrutytė – The swimming pool och andra dikter

Luxemburg

Anise Koltz – Ljudvallen

mar 22

Världspoesidagen var igår

Sapfo dikter - det som finns kvar

En bit av det som finns kvar av Sapfo dikter.

 

Jag missade att uppmärksamma värdspoesidagen igår, men eftersom jag tippar att inte så många känner till att det var igår så uppmärksammar jag det nu istället.

Jag initierade Lyriktian, en miniutmaning till mig själv att läsa och recensera tio poeter under mars. Jag har nu kommit till hälften och kan konstatera att det blivit en bra geografisk spridning på lyriken, från Lettland, Schweiz, Litauen, Chile och Luxemburg. Det ska bli lite mer svenskt under nästa halva kan jag nästan utlova.

Jag tänkte bjuda er på lite feminism ur Feministbibliotekets lyriksektion, inte bara från Lyriktian, utan från allt jag recenserat här.

Mångfärgade sandaler,
ett utsökt lydiskt hantverk,
täckte fötterna

– Sapfo

 

Om jag inte hade älskat dig
så oerhört
och alltid hade trott
på dina ord
om att det här var sista gången
definitivt och oåterkalleligt
allra sista gången
du drack
så hade det kanske varit lättare
att stå ut med
de gånger som kom sen

– Märta Tikkanen

 

Kanske borde jag tillägga att jag
tvättar händerna också efter onanin
men det är väl mitt kön som ska
skyddas för världen och inte tvärtom

– Nina Hemmingsson

 

Du sökte en kvinna
och fann en själ –
du är besviken.

– Edith Södergran

 

Kunde man få knulla för en hundring? sa han till mig
vid busshållplatsen klockan 0.42
med de tomma frostiga gatorna omkring oss
Först skakade jag på huvudet, men sa sen:
Inte för pengar, men om du dammsuger och diskar.
Då vägrade han i sin tur
och vände sig nedslagen bort för att gå sin väg.

– Eeva Kilpi

Lite mindre kända poeter från alla världens hörn:

 

Orientalernas mode i paket med dietmat.
Välsigna även mig medan jag fortfarande är en kysk flicka.
Imorgon eller dagen därpå kommer jag att förlora syndfullheten
och kommer att ha på mig broderade skjortor från Makedoniens etnografiska museum, och någon bör betala för dem.

– Lidija Dimkovska, Makedonien

 

På mors dag måste alla barn sjunga
och ge blommor åt mor och statsministrarna tror
att alla mödrar vill att man hedrar dem
och alla statsministrar drömmer om
att alla kvinnor som inte är mödrar
sämre än någonsin tidigare
därför beslutar regeringar om
särskilda förmåner för mödrar
och lag om föräldrapenning

– Elo Viiding, Estland

 

Don’t tell me women are not the stuff of heroes,
I alone rode over the East Sea’s winds for ten thousand leagues.
My poetic thoughts ever expand, like a sail between ocean and heaven.

– Qiu Jin, Kina

 

I want to fight–first as your rival, 
standing against you with an old vengeance, 
since absurdly and without mercy you 
turned me into a vassal through love and force. 
Then after clearing these disputes of my gender, 
I want to fight against the agonies of life, 
courageously like you–hand in hand, 
facing this struggle to be or not.

– Shushanik Kurghinian, Armenien

 

The voice
of the native masses
can never
find expression
in the journals
or publications
or their Free Press.

– Grace Mera Molisa, Vanuatu

mar 22

EU-läsning: Luxemburg

Luxemburgs flagga

EU-land numer 14 är Luxemburg och i och med denna redovisning har jag nått till hälften i min EU-läsning. Värt att fira lite kanske? Luxemburg var inte det lättaste landet att ta sig an, men faktiskt fanns en kvinnlig luxemburgsk författare översatt till Svenska.

Erfarenheter av Luxemburg som bokland

Ingenting, föga förvånande.

Luxemburgsk litteratur i Feministbiblioteket

Ingenting.

Nya erfarenheter inför EU-utmaningen 

Jag hittade bara en kvinnlig författare över huvud taget, Ansie Koltz en tyskspråkig författare som ändrade sitt skrivspråk till franska när hennes man avled till följd av vad han blivit utsatt för i koncentrationsläger under andra världskriget. Fantastiskt nog fanns en diktsamling av henne översatt till svenska och den fanns i ett tillgängligt magasin på Stockholm Stadsbibliotek. Från recensionen: Anise Koltz är en av Luxemburgs mest kända samtida poeter (det är svårt att nämna det utan att låta sarkastisk och tillägga: ”vilket inte säger så mycket”). 

Ansie Koltz – Ljudvallen: Dikter om livet, döden och kvinnors villkor. Glädjande nog handlade en om hennes hemland vilket gjorde diktsamlingen än mer lämplig i den här utmaningen (även om jag inte hade något val). Skrivet på franska.

Nästa EU-land

Nästa land är Malta och det är en precis lika svår utmaning som Luxemburg. Jag önskar mig själv lycka till. Jag skulle gissa att ni får vänta er lyrik även där.

mar 22

Recension: Koltz, Anise; Ljudvallen; 1998

LjudvallenI förordet på Ansie Koltz diktsamling Ljudvallen sägs det att Alain Bosquet, en av Europas främsta lyrikkritiker, har sagt att Koltz ”ställer frågor om livet, döden, materien och själen i kortfattade formuleringar och med en skärpa, men samtidigt med en språklig rikedom”. Han säger vidare att ”hon beskriver kvinnans villkor på ett kraftfullt och beundransvärt sätt”. Efter att ha läst boken känns det som att det sammanfattar den tämligen väl. Så jag kan sluta här. Men det vore förstås lite tråkigt så jag tänker skriva lite egna reflektioner (även om läsekretsen för mina lyrikrecensioner är ytterst begränsad).

Anise Koltz är en av Luxemburgs mest kända samtida poeter (det är svårt att nämna det utan att låta sarkastisk och tillägga: ”vilket inte säger så mycket”). Hennes modersmål är tyska och hon skrev till en början på en luxemburgsk dialekt av tyska. När hennes make avled 1971 efter sviterna av nazisterna utsatt honom för under andra världskriget kände hon att hon inte ville förknippas med det språket längre. Sedan dess skriver hon enbart på franska.

Jag tyckte om de korta, men kärnfulla dikterna om livet, även om det kanske inte kommer att lämna några djupare spår. Jag ska citera två av mina favoriter.

Dikten Luxemburg (den enda namngiva dikten i samlingen) gillade jag för att den så vackert beskrev författarens hemstad.

Högt belägen
på en klippa
drömmer och föreställer sig 
min tusenåriga stad

Jag lånar den min mask
mina pulsådror
som om jag vore en annan stad

Sedan fastnade jag för följande rader, som jag tycker visar på hennes engagemang för kvinnors villkor, även om den är lite konstig:

Månen livnär sig
på menstruerande kvinnors blod
blir till fullmåne

De blodlösa kvinnorna
ser sina män ge sig av 

mar 21

EU-läsning: Litauen

Litauens flagga

EU-läsningen har nått land nummer 13, Litauen. För att få mer koll på baltisk litteratur hade jag våren 2013 en utmaning som jag kallade Fokus: Baltikum. Då läste jag en del litauisk litteratur, men det finns inte många romaner skrivna av kvinnor översatta. På bokmässan samma år fick jag två antologier från den litauiska montern, men när jag nu skulle läsa dem förstod jag varför jag inte läst dem tidigare och kände inte för det nu heller. Den ena, No men no cry var en samling utdrag ur litauiska romaner i syfte att försöka få dem översatta och det kändes helt enkelt inte prioriterat att läsa just nu.

Erfarenheter av Litauen som bokland

Innan Fokus: Baltikum, ingenting.

Litauisk litteratur i Feministbiblioteket

Jag har läst den skandalomsusade  boken Häxan och regnet av Jurga Ivanauskaitė. Det var den enda romanen jag hittade då. Sedan har jag läst flera noveller ur Tranans novellsamling Att avregistrera ett spöke. Min favorit var Glaslandet av Vanda Juknaitė som jag fått rekommenderat av en läsare som är från Litauen.

Nya erfarenheter inför EU-utmaningen 

Jag tänkte som sagt läsa två antologier, men tyckte att de inte riktigt passade. Istället valde jag en poet som fanns med i antologin Sex, Lithuanian style och hittade fler dikter av henne på nätet. Jag läste också en tidigare oläst novell ur Att avregistrera ett spöke som jag läst ur tidigare. Det fick räcka tyckte jag.

Laura Sintija Černiauskaitė – Rocken: En lite rolig novell av en tämligen ung författare (född 1976). Postsovjetisk litteratur.

Neringa Abrutytė – The swimming pool och andra dikter: Dikter om sex, relationer och vardagen. Postsovjetisk litteratur.

Nästa EU-land

Nästa land är Luxemburg och det, mina vänner, förstår ni nog innebär en rejäl utmaning!

mar 21

Recension: Černiauskaitė, Laura Sintija; Rocken; 2003

Litauen berättarJag kom till Litauen i min EU-läsning och kände inte alls för att läsa något på min lista. Då tog jag fram Tranas litauiska novellsamling ur hyllan och läste en dittills oläst novell, Rocken av Laura Sintija Černiauskaitė.

Černiauskaitė är född 1976 och är romanförfattare och dramatiker. Rocken kom ut i en novellsamling 2003. I det lettiska originalet heter novellen Men darling, han har ju min rock på sig…? vilket också är frasen den bedragna äkta mannen yttrar när han få se hustruns älskare iförd endast ytterkläder i parets vardagsrum. Hela novellen, som är ganska lång för att vara novell (45 sidor), kretsar kring den nämnda rocken. En man köper en rock och glömmer den på en spårvagn. En annan man köper en rock av en man på gatan. Mannen som köper kommer senare att ligga med den rättmätiga ägarens hustru.

Så långt var jag med och tyckte att det var ganska roligt. Men i övrigt så kände jag den där distansen jag ibland känner när jag läser litteratur från länder jag normalt inte läser så mycket ifrån. Det känns som om det finns något som jag borde fatta. Eller så var det inte det utan det var detta som var det hela. Det var ok roligt, men i övrigt inte så bra.

Läs mer: Adlibris, Bokus

mar 21

Recension: Ólafsdóttir, Auður Ava; Rosa Candida; 2007

Rosa CandidaAuður Ava Ólafsdóttirs kritikerrosade bok Rosa Candida kom precis nyligen ut på svenska på Weyler förlag ( i översättning av Ylva Hellerud). Den har visserligen en man i huvudrollen, men jag tyckte att den passade bra in här ändå för att den behandlar en man i sin papparoll och han följer inte precis könsrollsmönstren. Dessutom är boken skriven av en kvinna.

En isländsk ung man på dryga 20 är på väg ut på sitt livs äventyr. Han ska jobba i en förfallen rosenträdgård i ett kloster i Sydeuropa. Det som stör hans planer är att han råkat bli pappa. Han känner inte mamman, men försöker att träffa sin dotter så ofta han kan. Men hon står inte i vägen för planerna på att åka utomlands. På sin resa funderar han mycket över livet, på sin mamma vilken han delade intresset för trädgård med och som dött i en bilolycka, på sin gamla far och på sin förståndshandikappade tvillingbror. Och på barnet. Saker också ting går inte som han tänkt sig för en dag vill mamman till barnet komma ner och låta honom ta hand om dottern. Han kan inte annat än att säga ja.

Det här var en av de vackraste kärlekshistorier jag har läst. Boken är skriven i jagform och mannen som betraktar sitt liv är osäker, men inte på något sätt negativt inställd till de stora förändringar som sker kring honom. Kärleken till barnet är på ett sätt så komplicerad men också så självklar. På samma sätt omfamnar hans pappa hela grejen med att ha blivit farfar, även om han fick veta det samma dag som sonen åkte in till BB. Det var också en av böckernas finaste sekvenser, när huvudpersonen beskriver hur han åker till BB efter ett samtal från mamman till barnet som han bara träffat en gång efter att barnet blivit till. Väl där funderar han över hur han ska förhålla sig till tjejen han inte är tillsammans med samtidigt som han beundrar sin fina dotter.

Boken är en hyllning till nya könsroller och jag tyckte mycket om det. Jag skulle säga att det rakt igenom är en bra bok men om jag ska säga något jag hängde upp mig lite på så var det hur fantastiskt lättskött barnet var. Aldrig några jobbiga saker där fast hon är nio månader. Men så hade just ett besvärligt barn inte passat in i storyn, så jag förlåter författaren för det. Jag tror att Rosa Candida kommer att segla upp på min lista över årets bästa böcker. Jag vågar nästan gissa det även om det bara är mars.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Svenska Dagbladet, Litteraturmagazinet

mar 19

Let’s talk about mens

Menskoppar

Nu måste vi prata om mens. Faktiskt. Ok, jag är verkligen inte först på bollen (snarare sist), men detta är min blogg och nu är det jag som får hylla det fantastisk mensskyddet menskoppen. Jag har velat fram och tillbaka länge nu, men på min födelsedag i februari bestämde jag att min födelsedagspresent till mig själv skulle vara just en menskopp. Dess fördelar har lyfts fram många gånger för mig, dels i form av vänner och bekanta, dels ifrån okända på nätet och så sist då i from av serier.

Det var inte kärlek vid första ögonkastet och jag hade nog gett upp om det inte var för att mina nyinköpta nattbindor från Always släppt ifrån sig en fruktansvärd odör. Jag insåg till mig förfäran att det är någon slags ”luktneutraliserande teknologi” som innebär en kväljande blom-lukta-gott som luktar allt annat är just gott. Jag twittrade om detta och fick höra av en vän att det inte finns några andra och att företaget anser att det är just det här som kunderna vill ha.

Nu måste vi stanna upp här och fundera ett slag. Varför förväntas kvinnor vilja lukta något annat än naturliga kroppsdofter I UNDERLIVET? Enligt reklamerna så måste kvinnor få känna sig fräscha ÄVEN när vi har mens. Underförstått det är vi inte. Mens är ofräscht och äckligt och luktar. Nej, mens luktar inte. Det vill säga du kan inte känna på en kvinnas doft om hon blöder eller inte. Däremot vet man aldrig om den vedervärdiga parfymen som sprejats på bindorna inte sipprar ut. Jag skulle då aldrig ta risken.

Libresse it is tänkte jag först, men så övertalades jag på Facebook att inte ge upp menskoppen. Jag är glad att jag inte gjorde det. Nu är jag menskoppsfrälst. I alla fall nästan. Lite barnsjukdomar fortfarande, men den sitter skönt och det är det viktigaste. Och nu kommer jag slippa behöva köpa mensskydd som luktar. Jag behöver inte köpa något alls, bra för mig och för miljön! Och du, våga fråga på Facebook. Du har säkert massor av vänner som redan använder menskoppen och som kan ge dig goda råd. Det var det jag gjorde, för tillslut insåg jag att vi måste få prata om mens. Det är den naturligaste saken i världen och det är inte äckligt. Hör ni det?