Den österrikiska filosofen och feministen Helene von Druskowitz är inte speciellt känd idag, men har fått uppsving nu med en hyfsat ny översättning av Pessimistiska kardinalsatser – Vademecum för de friaste andarna (Ersatz). Nyutgåvan innehåller en essä av översättaren Peter Handberg, Promenad med störningar, om Druskowitz förhållande till Friedrich Nietzsche. Man skulle kunna kalla boken en av två sidor av den rådande könsdebatten där Druskowitz var en feminist i framkant som hade som andra kvinna i världen avlagt en doktorsexamen och där Nietzsche hade uråldriga åsikter om vad som lämpade sig för de olika könen. Båda kom att sluta sina liv på mentalsjukhus.

Pessimistiska kardinalsatser är en ilsken filosofisk redogörelse över roten till all ondska som är män och manligheten. Druskowitz skrev den på mentalsjukhuset i Amstetten där hon satt och kom att bli det sista hon skrev. I uppståndelsen efter bokens utgivning fick hon lova att inte ge ut något mer.

Ett exempel från boken:

Mannen är det vulgära arbetets hjälte, en född proletär och den simplaste plebej. Han är den ondskefulla och dumma djävulen som ständigt på nytt stör naturens frid; han har förvandlat livet, som går ut på glädje, lätthet och korthet, till ett satanshelvete utan slut.

Boken har kallats SCUM-manifestets föregångare, med rätta, men Druskowitz vill inte döda män, hon vill att kvinnorna ska få mer att säga till om. Hon var feminist och progressiv i 1800-talets Schweiz, men hon fick sig en rejäl törn när hon kritiserade Nietzsche och alla runt omkring henne tog avstånd från henne. Det är inte svårt att förstå att hon blev galen, men exakt vad som ledde till vad är svårt att säga såhär mer än 100 år senare. Peter Handbergs essä skulle jag säga är nödvändig att läsa för förståelse av texten. Som text är den mest argsint och manshatande, men med Handbergs bakgrunds historia förstod i alla fall jag den bättre.

Som alltid när böcker skrivs i isolering är den på ett sätt världsfrånvänd, men den enorma besvikelse som Druskowitz kände finns hela tiden mellan raderna. Med tanke på hur hennes liv tedde sig är det förståeligt att hon kände ett sådant hat. Men samtidigt som boken är ilsket skriven, så finns det också en hel del bra saker i den, som att kvinnor borde få ta större plats och att kvinnor skulle kunna leda samhället. Druskowitz var en kvinna långt före sin tid och det var synd att hon skulle sluta sitt liv på mentalsjukhus och bli bortglömd istället för att få bli hjältinna och för alltid skriva in sig i historieböckerna.

Jag kommer inom kort att återkomma till Helene von Druskowitz.

Läs mer: Adlibris, Bokus, GP, Aftonbladet, Expressen