Månadens skaraborgare: Elin av Skövde

Elin av Skövde

Det är nu mars och en ny kvinna i min skaraborgska kvinnokalender. Månadens skaraborgare är Elin av Skövde. Illustrationerna är gjorda av Maria Persson, aka Dagens dam i sociala medier. Nils Hjort har skrivit texterna om kvinnorna och det är dem och Wikipedia som ligger till grund för mina texter om inget annat anges.

Elin av Skövde levde på 1100-talet och är Skövdes skyddshelgon tillika den som pryder Skövdes stadsvapen. Hon ska ha skänkt Skövde en kyrka. Enligt legenden blev hon uppfostrad kristen och gifte sig sedan med en rik man och fick många barn. Efter hans död fick hon ärva mycket pengar och la dem på att göra välgärningar i Herrens namn. Hon skulle senare hamna i problem då hennes elaka svärson som slog hennes dotter, mördades. Var hon inblandad? Det är inte helt omöjligt och det var vad svärsonens släkt trodde.

Hon reste på en pilgrimsresa till Jerusalem, men vid hemkomsten till Götene överfölls hon av svärsonens släkt. Hon blev mördad och av med ett finger. Mirakel började ske kring hennes kvarlevor och det gjorde att hon senare helgonförklarades. Fingret blev en viktig symbol. Hon blev berömd, även i grannländer, men reformationen gjorde allt för att radera henne ur historien. Det är därför det är svårt att veta vad som är sant och inte. Men fingret finns kvar i Götene kyrka.

Jag visste inte så mycket om Elin av Skövde innan jag läste i kalendern. Nu kommer jag absolut att besöka hennes grav i Skövde kyrka när jag kommer dit och nog kräva ett litet stopp i Götene för att se hennes finger!

Nu har jag äntligen sett färdigt Weissensee

Weissensee

En av de bästa serierna jag sett på senare år är den tyska Weissensee som utspelar sig före och efter murens fall i DDR. Serien kretsar kring två familjer, Kupfer där far och son arbetar inom Stasi och Hausmann där mor och dotter är oppositionella. Kärlek uppstår mellan den oppositionella Julia och Stasi-sonen och polisen Martin.  Hans Kupfer och Julias mamma Dunja har dessutom en nära relation.

Säsong 1-3 har visats på SVT, medan säsong 4 tydligen inte var tillräckligt intressant för dem. Den gick i Tyskland i maj 2019, men har inte visats än. En gammal gymnasiekompis köpte den på DVD och när han sett färdigt den var han så vänlig att skicka den till mig. Nu har jag sträckkollat i tre dagar.

En liten kortresumé: Säsong 1 utspelar sig 1980 och är till stor del en kärlekshistoria mellan Martin och Julia, som Martins bror Falk vill förhindra med varje medel. Säsong 2 utspelar sig 1987 och i den letar Julia och Martin efter det barn som påstods ha dött vid förlossningen, men som de är övertygad om lever. Säsong 3 utspelar sig precis runt murens fall 1989 och handlar om hur förändringen påverkar alla. Säsong fyra utspelar sig 1990 och i den får vi se hur alla försöker tackla den nya tiden.

Varning för spoilers om du inte sett säsong 1-3

Martin bor i Västberlin tillsammans med sin flickvän Katja och sina döttrar från tidigare förhållanden och jobbar på brädgården som nu arbetarna vill ta över från ledningen. Falk sitter i rullstol efter att ha blivit skjuten i benet av Dunja Hausmann. Hans, Marlene och Falk grälar om hur och om de bör få partiets pengar. Hans tycker att de ska lägga alla kort på bordet. Falk vill köra på som under Stasitiden. Marlene tar Falks parti. Falk är kär i sin sjukgymnast, som visar sig vara fd oppositionell. Vera engagerar sig politiskt, men kommer inte in i parlamentet, utan tar jobb på privatiseringsmyndigheten. Martin söker medel för att kunna ta över fabriken. Veras kompis Nikki och Martins kompis Görlitz finner varandra och blir affärskompanjoner.

Det är handlingen i korta drag och allt vävs samman av hållhakar. Alla har hållhakar på alla och eftersom de flesta haft någon anknytning till Stasi som de inte vill ska komma ut, ligger alla i riskzonen för utpressning. Falk har en intressant roll den här säsongen, eftersom han blir kär i en som verkligen inte gillar Stasi och samtidigt håller han på med typ samma saker som under Stasitiden.

I den här säsongen får Martins nya flickvän Katja en större roll då hon skriver om de hemligheter som kommer fram i familjen Kupfer, med pappa Hans hjälp. Vi får också förstå att hon sörjer att Martin inte älskar henne lika mycket som han älskade Julia. Men hon och Martin utgör ett bra par, då hon stöttar honom i att bli lite mer handlingskraftig och gladeligen tar sig an hans barn. Martin har som vanligt alla andras bästa för ögonen, speciellt sina anställdas, vilket går väl i linje med hur han varit under tidigare säsonger.

Jag älskade historien om Görlitz och Nikki. Ett oväntat par, men också fint. Nikki deklarerar efter valförlusten att hon bara vill kunna åka till Mallorca på semester. För henne var kampen över. För Vera var den inte över, hon ville bygga upp det nya landet. Nikki och Görlitz blir seriens verklighetens folk och drar till Mallorca när pengarna för affärerna rullar in. Det finns fler bra bihistorier, men jag kan inte skriva om allt även om jag vill.

Huvudhandlingen är om vem som ska klara sig och vilka som ska få sitt straff. Martin säger flera gånger att all bara är samma sak, vilket säkerligen var sant för många. Friheten blev inte så stor när D-marken infördes och lönsamheten i företagen i DDR gick ner jämfört med andra östländer. Stasimännen kör på i gamla hjulspår och trollar fram akter, falska om det behövs, för att inte själva trilla dit. Eller för att se till att fortsätta vara rika. Mycket var bättre efter murens fall, men någon total frihet var det nog svårt att känna om man inte – som Görlitz och Nikki – bara utnyttjade situationen och gjorde sin grej.

Serien fick ett bra slut. Det var mycket som hände i denna fjärde säsong och det jag var mest nyfiken på var hur de skulle få ihop Falk med hans nya liv och nya flickvän som faktiskt inte alls går ihop. Vi får även en inblick i Hans och Marlenes förflutna och vi får reda på vad Hans relation till Dunja Hausmann verkligen var. Det blir ett värdigt slut, kanske det enda möjliga slutet. Bra så. Nu blir det ingen fortsättning och det är såklart lite tråkigt eftersom jag verkligen älskar Weissensee, men jag har också svårt att se hur en ny säsong skulle se ut.

Stasihögkvarteret

Stasihögkvarteret. Jag tror att det är här som Falk och Martin pucklar på varandra i slutet av säsong 3. Selma i magen. Mars 2016.

Recension: Fried, Hédi & Wirsén, Stina; Historien om Bodri; 2019

Historien om BodriJag har dragit mig för att läsa förintelseöverlevande Hédi Frieds bok om sin barndom, Historien om Bodri, för att min dotter är ganska känslig för sorgliga böcker. När jag fann den på biblioteket valde jag ändå att låna hem den och testa.

Hédi växte upp i ett lyckligt hem och hade en hund och en bästa vän. När Hitlers soldater tågade in i hennes land, fick hon inte längre leka med sin vän för att de bad olika böner. En dag fick familjen veta att de var tvungen att flytta ifrån sitt hem och efter en fasansfull tågresa hamnade de i ett läger. De var tvungna att lämna hunden, men en dag kom Hédi tillbaka till hunden Bodri och berättade att kriget var över och Hitler var död.

Det var en sorglig bok, såklart. Rösten stockade sig för mig flera gånger. Men Selma upplevde det inte som så fruktansvärt sorgligt. Vi får veta att Hédi och hennes syster överlevde kriget, men inte att föräldrarna dog. I slutet återförenas hon med sin hund. Vi fick en fin pratstund om krig, om Hitler och om religion. När vi nästa kväll skulle välja böcker att läsa, valde hon inte att läsa den här igen. Det kan bero på att hon ville ha något lite lättsammare, eller så var det bara en slump.

Det är kanske inte en bok vi läser om och om igen, men det var en underbart fin bok. Jag är mycket glad att jag läste den tillsammans med min treåring. Jag måste också säga att bilderna av Stina Wirsén inte är så där klassiskt roliga som i hennes Vem-böcker, utan mer anpassade till den allvarliga stämningen. Hon kan verkligen rita så att det passar olika typer av böcker!

Läs mer: Adlibris, Bokus, Barnboksbloggen

Recension: Edgren Aldén, Rebecka; Och blomstren dö; 2017

Och blomstren döJag träffade Rebecka Edgren Aldén på bussen för några veckor sedan och vi kände igen varandra från sociala medier. Jag kom då på att det var längesedan jag läste något  av henne. Eftersom jag är i deckarmood när det gäller lyssning, valde jag att lyssna på hennes thriller Och blomstren dö.

Gloria följer med sin pojkvän Adam ut till hans landställe. Adam kommer från en rik familj som har ett fint sjönära ställe på en ö i Stockholms norra skärgård. Gloria har varit på ön som barn, då i ett kvinnokollektiv som Glorias mamma och hennes vänner startat. Den här sommaren är det första gången hon återvänder. Livet på ön är inte helt enkelt. Gloria känner sig alltid i underläget. Adams bror Carl provocerar henne öppet och alla, inklusive Adam, verkar vara på hans sida. Allt förändras den dagen Gloria hittar ett lik. Det ser ut som ett mord och Gloria känner att Adam inte berättar sanningen om hans relation till den döda kvinnan.

I Och blomstren dö vävs en kärlekshistoria i nutid ihop med ett förflutet där det funnits betydligt mer hemligheter än vad man först kunnat ana. Det är en spännande thriller där det är svårt att veta var lojaliteterna egentligen ska vara. Jag tyckte mycket om den och på slutet var det verkligen en riktig bladvändare, som man säger. För mig var det sträcklyssnande.

Jag gillar deckare som denna, som inte handlar om en seriemördare som går lös och mördar alla som mobbat hen i barndomen eller annan random orsak. Det finns för många sådana böcker. Den här är mer klurig och jag tycker om att vi fick lära känna Gloria på djupet. Hennes liv är spännande som dotter till en ensamstående feminist, samtidigt som det fanns en saknad av en fader och så något annat som skavde. Allt kokar ner till frågan varför kvinnokollektivet upplöstes och varför det har betydelse för nutiden. Härligt med feminism i olika generationer!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Chang, Eileen; Ett halvt liv av kärlek; 1948

Ett halvt liv av kärlekI december skrev jag om Eileen Chang och att hon skulle kunnat få nobelpriset i litteratur om världen sett annorlunda ut. Nu har hennes bok Ett halvt liv av kärlek getts ut på svenska av Atlantis förlag. Det är första gången någon roman av Chang översätts till svenska. Ett halvt liv av kärlek är översatt av Anna Gustafsson Chen.

Det är 30-tal i Shanghai. Manzhen och Shijun jobbar tillsammans på en fabrik och fattar tycke för varandra. De umgås flitigt och förlovar sig tillslut. Men det är inte alla som vill dem väl saker i deras förflutna gör det mer komplicerat än vad det borde vara. Dessutom är detta en tid då kvinnor är beroende av män och där kvinnors heder alltid står på spel. En rad olyckliga händelser och missförstånd kommer att sära på Manzhen och Shijun. Kommer deras kärlek att överleva?

Jag måste först säga att baksidestexten är oerhört missvisande. Det som står där är något som händer på i princip sista sidan. För mig ska en baksidestext ge en resumé av innehållet, inte slutet. Är du känslig för spoilers så läs det inte! Boken heter Ett halvt liv av kärlek och den handlar om kärleken mellan Manzhen och Shijun som alltid finns där, oavsett vad som händer i livet. Det är oerhört vackert, men det finns ingen anledning att i baksidestexten avslöja hur det ska sluta.

Ett halvt liv av kärlek är den bästa bok jag läst i år. Den var underbart vacker och lågmäld och förutom spirande kärlek, så var det också en inblick i kinesiskt vardagsliv på 30- och 40-talen. Berättelsen är vardaglig och även om den utspelar sig för så längesedan så var det inte svårt att hänga med. Den kändes förvånansvärt modern.

Kärlekshistorien är något av det vackraste jag har läst. Det är knappt några kyssar alls med, men ändå känns attraktionen på varje sida. Mitt första möte med Eileen Chang var oerhört positivt och jag hoppar att mer översätts till svenska. Annars är det bara för mig att läsa henne på engelska. Den som är sugen på att henne och vill leta efter böcker på biblioteket ska ha i bakhuvudet att hon kan stå under sitt födelsenamn, Ailing Zhang.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Ny lägenhet och sportlov – februarisummering 2020

Örebro slott

Vi har flyttat, vilket jag har berättat om flera gånger. Nu bor vi i andra hand i väntan på vårt drömhus. Eller dröm och dröm, i väntan på ett acceptabelt hus. Det funkar fint, men det är klart att längtan efter något eget och något större finns ju där hela tiden. Februari har avslutats med födelsedag och sportlov. Vi har firat min födelsedag i Örebro i år igen och vi har nu överlevt februari i år igen.

Läsningen flyter på bra och jag trivs med mina utmaningar. Jag har fastnat i några lite väl tjocka böcker och det känns som att det inte går framåt alls. Men det är bra böcker så jag tar nog och sätter mig i soffan och läser istället för att blogga en stund.

Min läsning

Just nu ligger jag två böcker efter mitt läsmål enligt Goodreads, men det beror nog på att jag läser tjocka böcker just nu. Dessutom har sportlov och indragen direktbuss (p g a ombyggnaden av Slussen) haft lite negativ inverkan på länsningen.

Tolv månader – tolv länder: Februari visade sig ganska överraskande bli en produktiv månad. Jag läste först Stories from Gambia av Sally Singhateh. Det var märkliga berättelser med sensmoral från Gambia. Sedan läste jag novellen Island Road av Ibrahim Waheed från Maldiverna, för så mycket annat fanns inte att finna från det landet. Jag lyckades också klämma in den feministiska antikrigsromanen Palpasa Café av Narayan Wagle från Nepal. I och med de två sista kunde jag pricka av Asien på världskartan. Jag har nu bara böcker från Afrika kvar i utmaningen. Länder som är kvar:

  • Centralafrikanska republiken
  • Djibouti
  • Ekvatorialguinea
  • Mauretanien
  • Swaziland
  • Tchad

Sydafrika som temaland 2020: Jag läste den fina lesbiska kärlekshistorien, som också var ett stycke feministisk och antirasistisk sydafrikansk historia, Are you two sisters? av Hester van der Walt. Jag läste också den mer hårdkokta romanen Joburg blues av den manliga svarta författaren Nthikeng Mohlele.

Boktolvan med fantastiska fruntimmer: Jag har läst Katarina Frostenson som både känns som ett fantastiskt fruntimmer och inte. Hon skriver underbart, men känns helt världsfrånvänd i allt som hänt.

Semesterutmaningen Malta: Jag läste novellen Tread lightly av Emma Kate Lewis som handlade om en barndoms sommar på Malta.

Kvinnor får fria till sina män 366 dagar om året

Förlovning

Vi förlovade oss den 14 juni 2006 efter att jag friat till Andreas framför VM-gruppspelsmatchen mellan Saudiarabien och Tunisien.

Idag är det den 29:e februari och enligt traditionen får kvinnor fria till män just idag. Men jag vill gärna påpeka att kvinnor faktiskt får fria 365, eller ja såklart också 366, dagar om året. Trots att vi lever på 2000-talet så lever många könsbundna traditioner kvar. Frieri är definitivt ett sådant. Föreställningen om att mannen ska fria är stark, även hos de mest inbitna feministerna.

Nu är det säkert många som vill skrika att jag bör låta bli att röra i det mest privata och att vilja att mannen friar är ett tecken på att kvinnor vill ha män som tar hand om dem och tar initiativ. Jag skulle säga att det trots allt inte gäller alla. Det är självklart inte fel att en man friar till en kvinna och att inte fria alls, utan att gemensamt komma överens om giftermål, är såklart också helt i sin ordning.

Det är inget fel att en kvinna friar heller. Det är inte ett tecken på att hon har en svag man, en man som aldrig kommer till skott eller att hon är extremt dominant i förhållandet. Det kan vara så att hon faktiskt vill ge sin man det fina i att bli friad till. Jag vet, för jag har gjort det själv.

Den fjortonde juni var noga utvald. Vädret såg ut att bli fint. Det var ingen speciellt rolig match i fotbolls-VM (Saudiarabien-Tunisien i gruppspel). Vi skulle gå på picknick på Djurgården och jag skulle ställa frågan. Nu förstörde regn mina planer, men fria framför Saudiarabien-Tunisien skulle också funka. Sedan bodde vi granne med hotel Diplomat och struntade i fotbollen och gick ut och drack drinkar istället. Det var en underbar förlovningsdag den 14 juni 2006.

Ni kvinnor som vill fria till era män – gör det. Och det behöver inte vara idag.

Jag har varit på bokrean – #jagbokhandlar

Bokrea-böcker 2020

Jag har varit på bokrean på nätet, i Örebro och i Stockholm. Jag har inte bara klickat hem böcker, utan även gått i fysiska butiker. I Stockholm gick jag till Söderbokhandeln för att jag gillar att sådana bokhandlar finns. Vill man att sådana ska finnas kvar, måste man också handla i dem. Jag har såklart fotat och lagt upp på Instagram under hashtagen #jagbokhandlar. Gör det du också för att vi sa ditt stöd för fysiska bokhandlar!

Mina reainköp

Mina reainköp kan ni se i listan nedan. Sedan har barnen också fått böcker, men det här inlägget handlar om om vad jag vill läsa.

Ålevangeliet av Patrik Svensson: En bok om ålar? Självklart! Dessutom har min vän Eva Wilsson gjort omslaget och då är det en bok jag vill ha i hyllan.

Simultan av Ingeborg Bachmann: Jag hittade den på Söderbokhandeln och den är utgiven på Ellerströms. Jag har länge velat läsa mer av Bachmann och nu har jag inget att skylla på!

Löparna av Olga Tokarczuk: Jag vill läsa mer av henne och när Löparna fanns med på rean var det ett självklart val att inhandla den.

Som pesten av Hanne-Vibeke Holst: Blir mer och mer anti tegelstenar för varje år som går, men så älskar jag ju Hanne-Vibeke Holst. Efter viss tvekan slog jag till på hennes senaste.

Geografins makt av Tim Marshall: Jag undrar om det inte håller på att bli en tradition att köpa geografiböcker på rean.

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset: Jag har hela sviten, men eftersom den här är en del av nobelristagarserien så passade jag på att köpa den på rean. Märkligt val att ta en del av en svit istället för tex Jenny, som är en fristående bok.

Zeinas green kitchen av Zeina Mourtada: Helt underbar kokbok med vegetariska recept från hela världen. Nu är jag sugen på koreanska potatisbiffar, jollofris från Västafrika och kikärtscurry i friterade bröd från Trinidad och Tobago.

Feministbrud på kulturjakt i Örebro

Jag firade min födelsedag i Örebro i år igen. Det har blivit en trevlig tradition även om årets besök på Lost City bjöd på en skräckinjagande vattenrutschkanetur som inkluderade mig och min dotter och tyvärr ingen ring. Vi lever så man får väl ändå säga att det gick bra. Igår var jag en kort sväng på stan medan familjen slappade på hotellrummet. Efter det åkte vi till Wadköping för att barnen skulle få springa av sig lite.

Det blev lite bilder till en kulturjakt. Det fina är att det ofta inte spelar någon roll hur länge eller hur kort tid man är på ett ställe, kultur hittar man precis överallt!

Örebro slott

I Örebro brukar vi (brukar kan man väl säga om man tillsammans varit i Örebro tre gånger?) bo på Stora hotellet bredvid slottet. Hotellet är fint och ligger bra och utsikten över slottet till frukosten ger en extra guldkant. Här är slottet på kvällen när vi varit och tagit en öl på Bishop Arms och var på väg att äta middag.

Bokrea i Örebro

Dagen efter födelsedagen kilade jag ner på stan för att kolla rean. Det var inte en jättestor bokhandel, men jag hittade Sigrid Undsets första del av Kristin Lavransdotter, som ingår i en nobelprisserie. Jag tänkte köpa dem alla, så även om det känns konstigt att ha första delen i en bok så köpte jag den (jag har ju hela boken i en annan utgåva). Jag köpte också Hanne-Vibeke Holsts Pesten, som jag undvikit att läsa pga längden och så känner jag oftast inte för att läsa långa böcker elektroniskt (fråga mig inte varför).

Pingvin av Linnea Jörpeland

När jag sneddade över Stortorget gick jag förbi rådhuset och i ett hörn stod denna lilla sötnos, Pingvin av Linnea Jörpeland.

Kokslov i Örebro

I Wadköping pågick en utställning om sportlov i ett av de vackra röda gamla husen. Från början var det ett kokslov, ett lov för att skolan skulle slippa värmas upp under en vecka och så att man skulle kunna spara koks. Under den veckan fick barnen möjlighet att prova på olika vintersporter. Koksloven infördes 1940. Under 50-talet kom man på att det även var praktiskt med lov för att förhindra infektionsspridning.

Hjalmar Bergmans museum i Örebro

I samma byggnad fanns ett litet Hjalmar Bergman-museum. Det är oklart om han bott där, men jag tror inte att så är fallet. Han är en Örebro-son och Wadköping syftar på en svensk stad, kanske Örebro eller Västerås eller en mix. Örebro har dock anammat den fiktiva staden och byggt ett friluftsmuseum med det namnet. Det var ett mysigt litteraturmuseum, men Hjalmar Bergman verkar ju varit en allt annat än mysig man. När han kom på att han hade dragning till män och gick ut för att ragga, låsta han in sin fru Stina för att hon inte skulle kunna lämna honom.

Wadköping och Cajsa Wargs gränd

Wadköping friluftsmuseum är verkligen trevligt. Här ses två hus och Cajsa Wargs gränd. Cajsa Warg är också en känd Örebropersonlighet som staden är stolt över!

Berömda och glömda OS-kvinnor i sommar

Olympiska flaggan

Detta med mitt nya planerande jag känns mycket bra. Därför kan jag redan nu berätta för er att jag planerar ännu en serie med berömda och glömda OS-kvinnor till OS i Tokyo i sommar. Det blir allt svårare att hitta de där riktiga kanonkändisarna, men det finna många många intressanta idrottskvinnor att skriva om, så jag hoppas att ni läser även om jag redan skrivit om giganter som Flo Jo, Katrin Krabbe och Nadia Comăneci.

Jag älskar sport och jag drömde länge om att bli sportjournalist. Nu valde jag en annan bana för längesedan, men om jag någon gång skulle bli erbjuden ett jobb inom sport så skulle jag inte tacka nej. Mitt bidrag till sportjournalistiken nu blir att skriva om idrottskvinnor som en del av idrottshistorien. Jag kommer att lyfta fram 17 olympiska kvinnor under OS, en om dagen, men alla kommer inte att lyftas fram för att de vunnit guld. Det kan vara andra saker, även att de varit dopade.

Alla är inte berömda och alla är inte glömda. Det ska vara en mix. Jag vill lyfta fram den som gjort något coolt i det fördolda och den som tagit de ädlaste medaljerna. Det ska också vara en bredd gällande år de var aktiva och från vilka länder de kommer. Det kommer att vara övervikt på friidrottare, men det kommer att finnas kvinnor från andra sporter också.

Jag hoppas att ni, lika mycket som jag, ser fram emot OS i Tokyo. Min längtan ska jag stilla med att skriva 17 stycken kvinnohistoriska berättelser. Första inlägget kommer den 24 juli!

Tills dess får ni gärna läsa om några av mina tidigare inlägg:

Greta Johansson

Zola Budd

Stella Walsh

Anne Windsor

Olga Korbut ”Sparven från Minsk”