Tematrio v 31 – färger

Denna vecka vill Lyran höra oss berätta om tre böcker som har en färg i titeln. Efter lite eftertanke var det inte så svårt. Jag väljer att inte ta med Purpurfärgen av Alice Walker, som Lyran själv har med, även om det är en av mina absoluta favoritböcker.  Här är tre böcker jag har läst med färger i titeln:

Chimamanda Ngozie Adichie – En halv gul sol: En fantastisk bok om kriget i Biafra. De tär lätt att skrämmas av bokens längd, men trots 700 sidor känns den inte lång och seg. Vi får följa två systrar och deras män, först som välbärgade nigerianer och sedan som fattiga och utsvultna biafraner. Jag älskade boken och lärde mig definitivt med om Nigerias historia.

August Strindberg – Röda rummet: En klassiker är alltid en klassiker och Röda rummet måste man definitivt ha läst. Jag tvingade mig till det för några år sedan då jag hade satt upp 20 böcker som var pinsamt att jag inte hade läst, också känt som min egen litteraturkanon. Röda rummet lästes ut i sista sekund på nyårsafton trots att vi hade den hemma. Den gjorde mig inte positivt överaskad.

Agnes von Krusenstjerna – Den blå rullgardinen: Jag hade hört så mycket om von Krusenstjernas böcker innan jag läste dem. Jag visste att de länge var så snuskiga att de fick köpas under bordet i mindre nogräknade butiker. Så hade min mormor kommit över böckerna. När de gavs ut på nytt för några år sedan läste jag dem och efter den sjunde och sista boken kunde jag konstatera att jag inte var besviken. Jag var dock tvungen att tvinga mig att läsa vidare efter den första boken, Den blå rullgardinen. Den som skulle vara sex mellan alla möjliga personer, av icke gifta personer, av personer av samma kön och till och med av personer från samma familj, var till en börjar bara en trist berättelser om två systrar. Den tog sig, men först i femte-sjätte boken. Det är dock värt att läsa dem alla!

Xudoyberdiyeva, Halima; Dikter i urval; 1973-2000 (ca)

Halima XudoyberdiyevaHalima Xudoyberdiyeva tillhör motståndsrörelsen i Uzbekistan och hon är en hängiven feminist. 1992 blev hon utsedd till folkets poet i sitt hemland. Denna recension omfattar endast tre dikter; Sacred women, I have found you och Izlang meni (titeln är inte översatt och uzbekiska finns inte i Google translate). Jag har inte hittat fler översatta till ett språk jag förstår. Finns det fler så tipsa mig gärna!

Johanna-Hypatia har översatt de två förstnämna dikterna och hon har även skrivit wikipediaartikeln om författaren. Sacred women betyder ordagrand sakral kvinna och det kan också betyda helig kvinna, vilket antagligen är den betydelse det ska ha den första dikten. Religionen är närvarande i Xudoyberdiyevas dikter och genren hon skulle kunna räknas till är kvinnliga sufistiska poeter i Centralasien. Razia Sultanova har skrivit om det i boken From Shamanism to Sufism, där den tredje dikten finns översatt. Sufismen är den andliga aspekten inom islam och så vitt jag förstår är det inte så vanligt att med kvinnliga författare inom den litterära genren.

Det är vackra dikter och jag önskar att fler kommer att översättas och att någon kanske någon gång tar sig an att översätta dem till svenska. Det skulle också vara intressant att ta del av en större del av hennes verk för att kunna se hur hon kombinerar sufismen med feminismen.

Bokbloggsjerka v 30 – Bäst och sämst i år

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Vilken är den bästa respektive sämsta bok du hittills har läst i år?

Jag fick fundera lite och har kommit fram till följande:

Bäst 

Kathryn Stockett – Niceville: En helt underbar bok om svarta hembiträden i det rasistiska Mississippi på 60-talet. En journalist, som inte hyser samma åsikter som sina väninnor skriver en bok som bygger på intervjuer med hembiträden. När den kommer ut och folk förstår att det är deras stad det handlar om, bryter helvetet lös. Läs den – det är en order!

Sämst

Mâliâraq Vebæk – Navaranaaq og andre: Jag tänkte först inte välja den här boken eftersom den är på danska och jag kanske inte har kunnat tillgodoräknat mig den på samma sätt som om den vore på svenska, men jag inser ändå att det inte är det som är bokens största problem. Den var rörig, byggde på intervjuer med kvinnor som inte ramades in på ett bra sätt och dessutom var boken inte korrad och klar. Kan inte förstå hur den har kunnat hamna på bibblan i det skicket.

OS har börjat!

Äntligen har OS börjat. Jag har längtat i fyra år! Jag och min man gifte oss dagen före invigningen i Peking för fyra år sedan och det känns häftigt att vi nu snart har varit gifta i fyra år. Igår satt vi klistrade framför TV:n och OS-invigningen och väntade i fyra långa timmar på att se vem som skulle tända elden. Jag vet att jag kommer att bli spottad på för vad jag skriver nu, men det var ett antiklimax att den inte tändes av någon som stått för en stor olympisk prestation, utan istället för några som skulle kunna förmoda stå för framtida prestationer. Lite väl politiskt korrekt för min smak.

Några rejäla feministiska höjdpunkter fanns dock att glädjas åt:
* Suffragetterna uppmärksammades i invigningens pampiga föreställning över den brittiska historien.
* Samtliga länder har kvinnor med i sina trupper i och med att Saudiarabien skickar två kvinnor.
* Internationella Olympiska Kommitteens ordförande Jacques Rogge uppmärksammade det ovan och pratade om att det var ett viktigt steg för ökad jämställdhet i samhället.
* Nobelpristagaren och feministen Leymah Gbowee är en av dem som bär in den olympiska fanan.
* Hyllningen till den offentliga vården och massor av sjukvårdspersonal, däribland de flesta kvinnor, får möjligheten att delta i OS-invigningen och gör det på ett strålande sätt.

Andra saker att glädjas åt:
* Den historiska genomgången.
* Det fantastiska numret med popmusik från sextiotalet och framåt.
* Usain Bolt bär den jamaicanska fanan.

Små besvikelser:
* Sju okända tänder elden.
* Jag saknade Spice girls.
* Sverige hade fula kläder.

Men nu börjar det på allvar och då kör vi! TV:n på hela dagen och nu ska det tittas på allt från simning och friidrott till beachvolleyboll och velodromcykling. Men jag ska nog hinna med och läsa lite också. Och jag har lite recensioner redan skrivna så helt tomt blir här inte 🙂

Sapfo; Dikter och fragment; 1975 (500-talet f Kr)

sapfo dikter och fragmentSapfo är världens första kvinnliga lyriker som man känner till och hennes verk finns inte bevarade i sin helhet. Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson har gett ut boken med hennes samlade dikter och fragment, det som finns, i en svensk utgåva med kommentarer och resonemang om översättningen och tolkningen.

Det är otroligt häftigt att läsa Sapfos dikter. Så många tankar och skildringar som skulle kunna vara skrivna idag, men som är över 2500 år gamla. Jag fastnade särskilt för ett stycke om beskrivningar av färgglada kläder samt alla kärleksdikter.

Fragment 39:
Mångfärgade sandaler,
ett utsökt lydiskt hantverk,
täckte fötterna

Var Sapfo var lesbisk? Därom tvistar de lärde. Snarare bisexuell om något, men kanske här hela historien om hur hon förälskade sig i sina elever bara var en efterhandskonstruktion. I bokens förord diskuteras detta lite och de tar även om Sapfos roll i den feministiska rörelsen. Där har det handlat om att hitta ett kvinnligt språk som inte finns hos manliga motsvarigheter, exempelvis Homeros. Den kvinnliga diktningen ansågs vara mer jordnära och här och nu.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Tematrio v 30 – Resor i litteraturen

Nu är jag tillfälligt hemma mellan alla sommarens resor och vad passar inte bättre då än att skriva om tre böcker där resor stått i centrum. Det ska helst vara äventyrliga resor och på ett eller annat sätt så är resorna i dessa böcker det:

1. Günter Grass – Blecktrumman. Efter min resa till Litauen och ett område där tyskar fördrivits från hus och hem efter andra världskriget,  vill jag berätta om en bok på det temat. Boken handlar om dvärgen Oskar som bor i tyska Danzig. Efter andra världskriget deporteras han och hans far till Frankfurt. Denna ofrivilliga, men dock äventyrliga, resa är inte bokens huvudtema, men Blecktrumman får ändå bli bok nummer ett i denna veckans tematrio.

2. Håkan Lindquist – Regn och åska. I Lindqvists ungdomsroman åker svenska Oskar på semester till Tallinn med sin mamma. Så äventyrligt är inte det, förren han träffar estniska Rein. De blir våldsamt förälskade och efter återkomsten till Sverige tjatar Oskar i flera veckor innan hans mamma ger med sig och betalar för ytterligare en resa till Tallinn för sonen. Den resan blir ännu mer äventyrlig när det kommer till sex och kärlek.

3. Moa Matthis – Feminister och pionjärer. Fyra upptäcksresande kvinnor: Aphra Behn som på 1600-talet reste till Surinam, Mary Kingsely som reste till Västafrika på 1800-talet, Isabelle Eberhardt som bosatte sig i Franska Algeriet vid sekelskiftet samt Karen Blixen som länge levde i Kenya. Kan det bli mer äventyrligt?

Holt, Anne; Blind gudinne; 1993

Blind gudinnaDen första av Anne Holts deckare om polisen Hanne Wilhelmsen är den sista jag läser. Eftersom jag tidigare slukat hennes böcker är det kanske konstigt att boken fått stå oläst i bokhyllan så länge. Den främsta anledningen är att den är på norska och har varit kurslitteratur (ingick i en kurs i norsk litteraturhistoria). Förlåt universitetet för att jag fuskade och inte läste ut den!

I Blind gudinne får vi stifta bekantskap med den lite speciella, egocentriska polisen Hanne Wilhelmsen. Hon är lesbisk och kör rosa HD, och hon vill inte gärna visa sin kärlek till sin Cecilie öppet. Deckarstoryn i den här boken handlar om en narkotikaliga som polisen kommer på spåren och som har kopplingar högt upp i samhället.

Det var verkligen inget fel på deckaren som sådan, men jag kände nog att just genren deckare ska läsas på språk jag behärskar bättre än norska. Jag läser ganska fort och när jag läser på norska så läser jag som om det vore på svenska och då är det lätt att missa saker och i en deckare får man inte missa viktiga detaljer.

Läs mer: Adlibris (på norska), Adlibris, Bokus (e-bok på svenska)

Feministbrud på kulturjakt i Litauen

När jag kom hem i söndags skrev jag en liten reseguide för er som är intresserade av att resa till Litauen. Jag ska självklart inte låta det bli en ersättning till mina sedvanliga kulturjakter. Här kommer resan ur ett kulturellt och feministiskt perspektiv.


En kollega på jobbet upplyste mig om dess existens i Ryssland. För att det finns så många alkoholister som riskerar att få abstinens om de inte få i sig mer sprit, finns denna produkt. En deciliter vodka i en burk med folielock som man inte kan sätta tillbaka. Jag skrattade åt det då och tänkte att det kanske ändå inte var särskilt vanligt. I en butik i Klaipeda fann jag den.

Som jag skrev i min reseguide är Litauen verkligen ett semesterresmål att ta i beaktande. Dock är det ett land med stora kontraster. Här ser vi traditionellt öststatssunk i Klaipeda och idylliskt härbärge i Nida på Kuriska näset.

I Nida har det funnits en trubadur som gick ur tiden för ett par år sedan och som nu har intagit en plats på en parkbänk som staty. Jag ser med glädje att traditionen hålls vid liv. Här ses två unga tjejer spela för alla förbipasserande.

På det lilla torget i Nida har ett antal kända litauer fått lämna sitt avtryck när gågatan anlades. De två kvinnor jag såg bland namnen var Rosita Civilyte och Veronika Povilioniene. Jag googlade dem och fann att den förstnämnda är en schlagerstjärna som var med i Eurovision Song Contest 2009 och den andra en i Litauen känd folksångerska.

Jag inser att denna bild blev med dålig skärpa, men för den som inte ser så står det ”Ladies only” på skylten. Märkligt att ha separata kvinnoavdelningar på stranden och detta tycks finnas på flera ställen då vi också såg det på stranden i Palanga. Både nudister och kvinnor har sin egen del av stranden. Nu är ju stranden flera mil lång så det är kanske inget att bråka om, men lite konstigt tycker jag nog att det är.

I Nida finns ett bra exempel på hur man kan förvandla gammal öststatsarkitektur till något fantastiskt fint. På takterrassen till den hemska byggnaden till höger huserar restaurangen In vino och där kan man äta spanska tapas och titta på den underbara utsikten över de stora dynorna. Tyvärr blåste det lite för mycket när vi var här och för Hugos skull satt vi inne och åt. Utsikten var dock densamma.

Det är inte svårt att förstå varför Thomas Mann valde den här platsen till sitt sommarparadis. Här kunde han få vila och inspiration till sitt skrivande. Han flyttade hit 1930 och det blev inte många somrar han kunde tillbringa här. Först kom nazisterna och sedan kommunisterna och efter 1933 återvände han aldrig hit.

Tillbaka i Klaipeda ville Andreas se historiska museet. Det var lite för mycket trappor och Hugo ville tjoa lite för mycket så jag tog en promenad i den närliggande minimala parken. Där pågick en skulpturutställning och samtliga konstnärer var män. Jag tyckte att detta verk var lite roligt. Dialog kallar konstnären Danas Aleksas det.

Det pratas inte så mycket i våra skolor (eller i alla fall gjorde det inte det på min tid) om en av de största etniska rensningarna i världshistorien, fördrivningen av tyskar från Östeuropa. Här kan ni se en bild av detta från det historiska museet i Klaipeda. 12 miljoner tyskar var tvungna att lämna sina hem och flytta till Västtyskland, Nobelpristagaren Günter Grass har skrivit om detta i Blecktrumman och Jens Orback har berättat om hans mammas öde i Medan segern firades.

 

 

Krigsmonumentet i Palanga är ett av få monument som finns kvar i Litauen som bär den kommunistiska symbolen hammaren och skäran. Monumentet är rest för att hedra alla offer under andra världskriget. Av naturliga skäl har det nya demokratiska Litauen velat avlägsna alla spår efter Sovjetdiktaturen, men det är glädjande att all historia inte har suddats ut.

Veckans feminist: Vilborg Dagbjartsdóttir

Vilborg DagbjartsdóttirKort fakta

Född 1930
Slog igenom 1971 med diktsamlingen Kyndelsmässa.
Har skrivit både poesi och barnböcker.

Vilborg Dagbjartsdóttirs feministiska gärning

Vilborg Dagbjartsdóttir är född i en liten fiskeby på östra Island 1930. Hon flyttade till Reykjavik som ung och hon har studerat vid universitetet där samt i Danmark och Skottland. Hon engagerade sig i den isländska feministiska rörelsen och hennes lyrik är mycket influerad av hennes politiska kamp för kvinnors rättigheter.

1960 debuterade hon som poet och kom ut med diktsamligen Laufið á trjánum (Löven på träden). Hon är en modernistisk poet som influerat flera yngre lyriker, men också författare i sin egen generation. Hennes stora genombrott var Kyndelsmässa 1971 där hon ger kvinnorna i de isländska sagorna en röst. Hon har även skrivit en dikt som riktar sig direkt till Ibsens Nora från Ett dockhem.

Dagbjartsdóttir har inte bara engagerat sig för kvinnors rättigheter, utan också för barnen. Hon är även författare till flera barnböcker.

Idag lever Dagbjartsdóttir i Reykjavik med sin man och hon har vuxna barn. Hon arbetar som lärare och har även jobbat med översättningar.

Vilborg Dagbjartsdóttir och jag

Jag kom i kontakt med henne när jag började min Norden-utmaning. Till min stora besvikelse finns få av hennes verk översatta till svenska. Det var också svårt att finns stoff om henne att författa den här artikeln utifrån, och jag kan bara säga att jag blir mer och mer nyfiken och mer och mer sugen på att läsa mer om och av denna kvinna. Synd bara att jag inte läser obehindrat på isländska.

Verk av Vilborg Dagbjartsdóttir som jag läst och recenserat

Dikter i urval 1960-81

Dikter i urval 1960-75 (ca)

Lönnroth, Ami; Förbannad är jag ganska ofta; 2008

Förbannad är jag ganska oftaAmi Lönnroth samtalar med den norska feministen Berit Ås. I Sverige och i stora delar av världen är hon känd för sin kartläggning av härskartekniker. Ås föddes 1928 och hon har varit aktiv i den norska feministiska rörelsen sedan hon gick in i politiken på 60-talet. Hon var först aktiv i Arbejderpartiet, men var sedan med och startade Sosialistisk Venstreparti (SV). Hon satt i Stortinget för SV 73-77.

Lönnroth är själv en vänsterorienterad feminist från den andra vågen i Sverige och hon ser upp mycket till Berit Ås. Boken är uppbyggd som en intervju där författaren ställer lagom kritiska frågor. Vi får läsa om hennes uppväxt, hennes intåg i politiken och hennes feministiska gärningar. Hon verkar vara en tokrolig kvinna som är svårt att inte tycka om och det är lätt att förstå varför hon varit så framgångsrik.  Hon säger själv att hon blev petad som partiledare för att hon var radikal, och det är kanske också därför hon fått så mycket gjort. Hon är inte villig att kompromissa bort sina ideal.

Ås är en otroligt fascinerande kvinna, men hon är vänster och jag liberal. Det märks tydligt att jag inte håller med henne om alla hennes stora jämställdhetsmål. Hon understryker hur viktigt är att prata om kvinnor och inte om genus och att alltid fokusera på hur kvinnor far illa. Jag tror på en mer inkluderande och problematiserande feminism.