aug 03

Plath, Sylvia; Sängboken; 1976

SängbokenJag letade efter feministisk lyrik och blev glad när jag fann Sängboken av Sylvia Plath på Medborgarplatsens bibliotek. Men när jag började läsa så förstod jag att den hamnat fel, det är nämligen en barnbok. Illustrationer av Quentin Blake (som även illustrerat Roald Dahls böcker) och det är en underbar barnsaga på rim om sängar. Jag kommer definitivt läsa den för Hugo flera gånger innan den måste tillbaka till biblioteket.

Det är ibland fantastiskt att bli överraskad och få något annat än det man tänkt sig. Jag får vänta med att se vad jag tycker om Sylvia Paths diktning, men kan konstatera att som barnboksförfattare duger hon fint. De härligt ostereotypa illustrationerna och den underbarart fantasifulla texter utgör en fantastisk barnbok.

aug 02

Helmsdal Nielsen, Guðrið; Dikter i urval; 1963-71

Bränning och blekeGuðrið Helmsdal är den första kvinna som har diktat på det färöiska språket. Hon är född 1941 och anses ha fört in nya tendenser i färöisk diktning. Boken jag har läst där ett urval av hennes dikter finns översatta till svenska heter Bränning och bleke och är en samling färöiska diktare sammanställda och tolkade av Inge Knutsson, utgiven 1976. Guðrið Helmsdal är den enda kvinnan i antologin.

Dikterna är vardagliga och handlar ofta om naturen. Kvinnor och barn är också viktiga teman. Min favoritdikt var Rädda bleka flickor. Vad handlar den om? Den väcker många tankar och det som är det finast med lyrik är att det är fritt att tolka och fantisera om det man läser.

Rädda bleka flickor
vandra ut i natt,
bleka frågande flickor
Alla i denna natt

Sörjande skiljs
alla flickor i denna natt.
Frågande flickögon
glänser som stjärnor inatt.

aug 01

Hentze, Ebba; Antonia och morgonstjärnan; 1981

Antonia och MorgonstjärnanAntonia bor på en liten färöisk ö där hon är det enda barnet. Morgonstjärnan är hennes grannes katt som försvinner, men som återfinns efter ett idogt sökande. Antonia har vänner i de vuxna grannarna och i Peter hemlig som är hennes låtsaskompis.

Ebba Hentze har skrivit flera böcker om barn och barns tankevärld, enligt Nordisk kvinnolitteraturhistoria, däribland Antonia och morgonstjärnan. Det är en söt liten bok, men om jag hade läst den som barn hade jag förmodligen tyckt att den var trist eftersom det inte var några andra barn med.  Det var intressant att läsa en barnbok med en annorlunda miljö i ett av våra grannländer, men så mycket mer än så var inte intressant.

aug 01

Jag har läst Kallocain av Karin Boye

Att säga att det är en feministisk bok är kanske att ta i, men jag vill ändå skriva några rader om Kallocain av Karin Boye. Boken är en dystopi utgiven 1940. Den typen av böcker, skrivna av kvinnor, är tämligen ovanliga och därför är den extra intressant.

Huvudpersonen Leo Kall är kemist och uppfinner en drog som tvingar folk att tala sanning. Påverkade av drogen är det många som avslöjar sina innersta tanker som inte är avsedda för staten som har full kontroll på sin befolkning.  Han brottas med egna kval om att även han har tänkt många av försökspersonernas tankar och trots det jobbar han för ett lagförslag att alla ska tvingas ta Kallocain. Dessutom går han omkring och oroar sig för att hans fru har ett förhållande med en nära medarbetare. Han blir mer och mer förvirrad om vad som är rätt och fel och vad som är hans egen önskan.

Boye har influerats av både Nazitysklands och Sovjetunionens utveckling när hon skrev boken och det var en skrämmande bok. Det är en klassiker som fler borde läsa och jag skäms att jag inte gjort det förrän nu.

jul 31

Det ena utesluter inte det andra – om våldtäkter

Idag läser jag med förfäran om synen på överfallsvåldtäkter som Carina Ohlsson och Olga Persson har. Logiken är inte glasklar, bara för att fler våldtäkter sker i hemmen är det fel att skriva om överfallsvåldtäkter i tidningarna. Jag har sett resonemanget förut. Så fort överfallsvåldtäkter kommer på tapeten så är någon där och pratar om att de flesta våldtäkter sker i hemmen. Det är sant att det är så, men här har vi ett problem med att skilja på individnivå och strukturell nivå. Generellt sett löper alla kvinnor större risk att bli våldtagna i hemmet, men jag som individ löper större risk att bli våldtagen ute. Så är det, för alla män är inte potentiella våldtäktsmän och min man är det definitivt inte. Alla okända män i sommarnatten kan däremot vara potentiella våldtäktsmän, eftersom jag inget vet om dem.

Det är otroligt viktigt att prata om de våldtäkter som sker i hemmen och det är lika viktigt att jobba med förebyggande åtgärder för att minska dem. Där har artikelförfattarna rätt. Men det ena utesluter inte det andra. Självklart både kan och bör tidningarna skriva om överfallsvåldtäkter. Det är bra att vi tar det försiktigt när vi går hem på natten. Det gäller både kvinnor och män, unga och gamla. Det är klart att vi inte ska överdriva våldtäktshotet och det är är förmodligen bättre att vara försiktig med vem vi följer med hem än att inte ta en omväg genom en skog, men vad vinner vi på att tysta ner det som sker på gatorna?

Prata mer om våldtäkter i hemmen? Ja, självklart! Sluta prata om överfallsvåldtäkter? Nej, självklart inte!

jul 31

Willén, Liselott; Sten för sten; 2001

Sten för stenJag ska erkänna att jag aldrig hade lånat den här boken och lockats till läsning om det inte hade varit för att jag ville hitta en bok från Åland som var skriven av en åländsk kvinna. Liselott Willén bor i Sverige och ges ut på Albert Bonniers Förlag, men är född och uppvuxen på Åland så det fick duga som åländsk bok.

Boken handlar om svenska Kjerstin som hamnar på Åland eftersom hennes åländske make fått jobb på sjukhuset där. Hon är olyckligt och slits mellan manliga auktoriteter som inte vill henne väl. Hennes man är otrogen, hennes chef är ett svin som bara vill ge henne sparken och så har hon börjat en kurs i självkännedom med en tvivelaktig kursledare. Mot alla odds börjar Kjerstin, med hjälp av de andra kursdeltagarna och sina kollegor, bygga upp sitt självförtroende och säga ifrån.

Som sagt så lockar kanske inte den här sammanfattningen till läsning, men jag blev oerhört fascinerad och kunde tillslut inte lägga boken ifrån mig. Det som skulle kunna vara en roman med ett katastrofslut – det mesta pekar mot det – överraskar istället läsaren. Jag ger en eloge till ett bra slut, men det ska jag såklart inte avslöja.

jul 30

Tematrio v 31 – färger

Denna vecka vill Lyran höra oss berätta om tre böcker som har en färg i titeln. Efter lite eftertanke var det inte så svårt. Jag väljer att inte ta med Purpurfärgen av Alice Walker, som Lyran själv har med, även om det är en av mina absoluta favoritböcker.  Här är tre böcker jag har läst med färger i titeln:

Chimamanda Ngozie Adichie – En halv gul sol: En fantastisk bok om kriget i Biafra. De tär lätt att skrämmas av bokens längd, men trots 700 sidor känns den inte lång och seg. Vi får följa två systrar och deras män, först som välbärgade nigerianer och sedan som fattiga och utsvultna biafraner. Jag älskade boken och lärde mig definitivt med om Nigerias historia.

August Strindberg – Röda rummet: En klassiker är alltid en klassiker och Röda rummet måste man definitivt ha läst. Jag tvingade mig till det för några år sedan då jag hade satt upp 20 böcker som var pinsamt att jag inte hade läst, också känt som min egen litteraturkanon. Röda rummet lästes ut i sista sekund på nyårsafton trots att vi hade den hemma. Den gjorde mig inte positivt överaskad.

Agnes von Krusenstjerna – Den blå rullgardinen: Jag hade hört så mycket om von Krusenstjernas böcker innan jag läste dem. Jag visste att de länge var så snuskiga att de fick köpas under bordet i mindre nogräknade butiker. Så hade min mormor kommit över böckerna. När de gavs ut på nytt för några år sedan läste jag dem och efter den sjunde och sista boken kunde jag konstatera att jag inte var besviken. Jag var dock tvungen att tvinga mig att läsa vidare efter den första boken, Den blå rullgardinen. Den som skulle vara sex mellan alla möjliga personer, av icke gifta personer, av personer av samma kön och till och med av personer från samma familj, var till en börjar bara en trist berättelser om två systrar. Den tog sig, men först i femte-sjätte boken. Det är dock värt att läsa dem alla!

jul 30

Xudoyberdiyeva, Halima; Dikter i urval; 1973-2000 (ca)

Halima XudoyberdiyevaHalima Xudoyberdiyeva tillhör motståndsrörelsen i Uzbekistan och hon är en hängiven feminist. 1992 blev hon utsedd till folkets poet i sitt hemland. Denna recension omfattar endast tre dikter; Sacred women, I have found you och Izlang meni (titeln är inte översatt och uzbekiska finns inte i Google translate). Jag har inte hittat fler översatta till ett språk jag förstår. Finns det fler så tipsa mig gärna!

Johanna-Hypatia har översatt de två förstnämna dikterna och hon har även skrivit wikipediaartikeln om författaren. Sacred women betyder ordagrand sakral kvinna och det kan också betyda helig kvinna, vilket antagligen är den betydelse det ska ha den första dikten. Religionen är närvarande i Xudoyberdiyevas dikter och genren hon skulle kunna räknas till är kvinnliga sufistiska poeter i Centralasien. Razia Sultanova har skrivit om det i boken From Shamanism to Sufism, där den tredje dikten finns översatt. Sufismen är den andliga aspekten inom islam och så vitt jag förstår är det inte så vanligt att med kvinnliga författare inom den litterära genren.

Det är vackra dikter och jag önskar att fler kommer att översättas och att någon kanske någon gång tar sig an att översätta dem till svenska. Det skulle också vara intressant att ta del av en större del av hennes verk för att kunna se hur hon kombinerar sufismen med feminismen.

jul 29

Bokbloggsjerka v 30 – Bäst och sämst i år

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Vilken är den bästa respektive sämsta bok du hittills har läst i år?

Jag fick fundera lite och har kommit fram till följande:

Bäst 

Kathryn Stockett – Niceville: En helt underbar bok om svarta hembiträden i det rasistiska Mississippi på 60-talet. En journalist, som inte hyser samma åsikter som sina väninnor skriver en bok som bygger på intervjuer med hembiträden. När den kommer ut och folk förstår att det är deras stad det handlar om, bryter helvetet lös. Läs den – det är en order!

Sämst

Mâliâraq Vebæk – Navaranaaq og andre: Jag tänkte först inte välja den här boken eftersom den är på danska och jag kanske inte har kunnat tillgodoräknat mig den på samma sätt som om den vore på svenska, men jag inser ändå att det inte är det som är bokens största problem. Den var rörig, byggde på intervjuer med kvinnor som inte ramades in på ett bra sätt och dessutom var boken inte korrad och klar. Kan inte förstå hur den har kunnat hamna på bibblan i det skicket.

jul 28

OS har börjat!

Äntligen har OS börjat. Jag har längtat i fyra år! Jag och min man gifte oss dagen före invigningen i Peking för fyra år sedan och det känns häftigt att vi nu snart har varit gifta i fyra år. Igår satt vi klistrade framför TV:n och OS-invigningen och väntade i fyra långa timmar på att se vem som skulle tända elden. Jag vet att jag kommer att bli spottad på för vad jag skriver nu, men det var ett antiklimax att den inte tändes av någon som stått för en stor olympisk prestation, utan istället för några som skulle kunna förmoda stå för framtida prestationer. Lite väl politiskt korrekt för min smak.

Några rejäla feministiska höjdpunkter fanns dock att glädjas åt:
* Suffragetterna uppmärksammades i invigningens pampiga föreställning över den brittiska historien.
* Samtliga länder har kvinnor med i sina trupper i och med att Saudiarabien skickar två kvinnor.
* Internationella Olympiska Kommitteens ordförande Jacques Rogge uppmärksammade det ovan och pratade om att det var ett viktigt steg för ökad jämställdhet i samhället.
* Nobelpristagaren och feministen Leymah Gbowee är en av dem som bär in den olympiska fanan.
* Hyllningen till den offentliga vården och massor av sjukvårdspersonal, däribland de flesta kvinnor, får möjligheten att delta i OS-invigningen och gör det på ett strålande sätt.

Andra saker att glädjas åt:
* Den historiska genomgången.
* Det fantastiska numret med popmusik från sextiotalet och framåt.
* Usain Bolt bär den jamaicanska fanan.

Små besvikelser:
* Sju okända tänder elden.
* Jag saknade Spice girls.
* Sverige hade fula kläder.

Men nu börjar det på allvar och då kör vi! TV:n på hela dagen och nu ska det tittas på allt från simning och friidrott till beachvolleyboll och velodromcykling. Men jag ska nog hinna med och läsa lite också. Och jag har lite recensioner redan skrivna så helt tomt blir här inte 🙂