Bokbloggsjerka v 26

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Vad läser du just nu?

20120630-090600.jpg

Jag sitter just nu på ett tåg som ska ta mig till Göteborg. Det är tyvärr bara en blixtvisit och jag har inte familjen med mig. Det vankas bröllop och jag ska även passa på att speed-dejta två andra nära vänner.

Min reslektyr: tre böcker, tre författare och tre språk.

Mâliâraq Vebæk Navaranaaq og andre: en bok om de grönländska kvinnornas historia som fanns långt ner i stadsbiblioteks magasin. Vebaek bor sedan länge i Danmark men är född på Grönland. Jag ska erkänna att boken kommer att läsas ut mest på vilja.

Frida Stéenhoff Den smala vägen: ett drama utgivet på det underbara förlaget Rosenlarv. Jag har inte börjat på dem än, men tänkte göra det så fort jag skrivit klart.

Andrea Smith Conquest: en bok om sexuellt våld mot indianska kvinnor i synnerhet och våld mot indianer i allmänhet. Skrämmande bok som för tankarna tillbaka till vår egen historia och tvångssteriliseringar mot ”sinnesslöa”. Den är snart utläst så en recension är att vänta inom kort.

Arnberg, Klara, Sundevall, Fia & Tjeder, David (red); Könspolitiska nyckeltexter I-II; 2012

Könspolitiska nyckeltexterKönspolitiska nyckeltexterMakadam förlag har i år gett ut en gedigen samling könspolitiska texter från Carl Jonas Love Almqvists Det går an till Gudrun Schymans talibantal. Med könspolitik menas lagar, regler och förbud som varit könsspecifika eller som påverkat könen på olika sätt. Böckerna innehåller bland annat texter om rösträttsrörelsen (Selma Lagerlöf och Elin Wägner), värnplikten (Verner von Heidenstam och Hjalmar Branting) och kvinnans roll i hemmet och på arbetsmarknaden (Eva Moberg). De senare texterna berör sjuttiotalets kvinno- och mansrörelser (bland annat Grupp 8), invandrarkvinnors situation (Fadime Shaindals tal i Riksdagen) och revolten mot heteronormen (Lukas Moodyssons Fucking Åmål). Alla texter kommenteras och analyseras av en forskare.

Vid en första anblick kände jag att jag bubblade av kritik mot urvalet. Vad gjorde Schymans talibantal i en samling viktiga könspolitiska texter? Jag tycker dock att författarna motiverar urvalet väl. De tidiga texterna hade en direkt påverkan på det politiska läget, medan de senare mer representerar snackisar och olika feministiska inriktningar. Och en snackis var onekligen talibantalet. Dessutom är det ofta använts, utan att folk verkar veta vad Schyman egentligen sa.

Att läsa Könspolitiska nyckeltexter är att bli aningen mer bildad. Många av de äldre texterna är fantastisk spännande att få ta del av. Klara Johanssons satiriska texter om könsstereotypa skrivbord och bläckpennor påminner mycket om dagens genusdebatt om barnkläder och leksaker. 70-talets mansrörelse var en annan för mig intressant ny bekantskap. Jag fick verkligen mina egna fördomar prövade när jag läste om män som ”mjukisar” i Handledning för mansgrupper. Läs texterna och ta till dig, diskutera och läs mer om det som intresserar dig mest.

Läs mer: Adlibris 1 och 2, Adlibris 1, Adlibris 2Bokus 1, Bokus 2

Se hemsidan och följ nyckeltexterna på twitter.

Tikkanen, Märta; Män kan inte våldtas; 1975

Män kan inte våldtasDen är inte lika hatad som SCUM-manifestet, men om den mest hatade nordiska, feministiska klassiker ska utses så ligger nog Män kan inte våldtas rätt så bra till. Jag hörde talas om den på högstadiet när en kompis, som var feminist redan då, hade läst den och älskat den. Varför jag inte har läst den förrän nu är en gåta.

Män kan inte våldtas, de kan bara straffas. När Tova fyller 40 går hon ut på krogen och följer med en man hem som våldtar henne. Hon bestämmer sig för att inte gå till polisen utan ta saken i egna händer. Hon ska våldta sitt offer och hon ska ta sitt straff. Allt går enligt planerna, fram till polisen kommer och vägrar arrestera henne.

Det är i korta drag handlingen, men boken innehåller också många tankar kring äktenskap, barnuppfostran och manligt och kvinnligt. Enligt Tikkanens självbiografi Två var våldtäkt inget man pratade om vid den här tiden, inte ens i kvinnorörelsen, och det var förmodligen en bidragande orsak till att den var så kontroversiell när den kom. Boken har många viktiga inslag och tankarna kring könsroller och våld mot kvinnor kan kännas igen från idag, men med skillnaden att vi faktiskt har kommit lite längre nu. Annars tyckte jag boken var lite ytlig och det känns som att den är skriven i affekt. Som feministisk klassiker ska den såklart läsas, så gör det om du inte gjort det än!

Läs mer: Adlibris (tillfälligt slut), Boksidan

Tematrio v 25 – egenhändig trio: Island

Jag har börjat med att följa Lyras tematrio och den här veckan var det Italien. Efter mitt arbete med EM-böckerna kände jag att det var lite överflödigt. Sedan har jag tänkt att göra en trio om Island och ta det när de har nationaldag. Jag hade långt bak ni mitt huvud att deras nationaldag infaller den 17:e juli, men nu när jag tittade efter var det visst 17:e juni. Med andra ord har den redan varit och eftersom jag inte skriver om Italien så får det bli Island idag. Jag ger er tre Isländska författare/böcker som jag tycker mycket om.

Arnaldur Indriðason: Jag tycker mycket om denna kanske Islands mest kända deckarförfattare. Vissa böcker är inte lika bra som andra och Kvinna i grönt är den i särklass bästa. Jag tycker också om att han har gjort en serie i serien, fyra böcker där polisen Erlendur ska söka sina rötter. I den miniserien handlar första boken om försvinnanden, sedan handlar bok två och tre om var sitt mordfall som sammanfaller samtidigt och där vi får lära känna två andra poliser bättre. Den sista, som jag ser fram emot att läsa, ska handla om Erlendur, som själv är försvunnen, och som ska ta reda på vad som hände hanns bror som en gång försvann på fjället. Mycket isländsk natur i böckerna, vilket känns både eländigt och fantastiskt på samma gång.

Hallgrímur Helgason: När jag hade pluggat isländska var jag intresserad av att läsa ny isländsk litteratur och jag blev glad när jag sprang på boken 101 Reykjavik på Pocketshop. Det är nog en av de galnaste böcker jag läst och vansinnigt rolig. För att sammanfatta det galna kan jag säga att huvudpersonen gör sin mammas flickvän med barn. Boken kom på pocketbok 2000, men 1996 på isländska, och passade väl in i andan av böcker med lite halvgalna, halvt misslyckade män i huvudrollen (Fever Pitch och High Fidelity av Nick Hornby och Naiv Super av Erlend Loe bland annat). Jag har även sett filmen och den är lika galen och med fantastisk musik av Damon Albarn från Blur.

Vígdis Grímsdóttir: Jag har precis upptäckt henne och det var ett fantastiskt möte. Jag har länge letat efter bra kvinnliga författare på Island och jag är glad att jag bestämde mig för att leta lite mer och göra den här Norden-utmaningen, som den här trion faktiskt är en del av. Jag är definitivt sugen på att läsa fler böcker än Z som jag läste ut under midsommarhelgen och som är recenserad här. Fler böcker av henne finns tillgängliga på svenska till överkomliga priser på Adlibris ocvh Bokus.

Om att vara en symbol

Jag har fortfarande inte hört Anja Pärsons sommarprat, men jag har förstått att hon kom ut (även om många redan vetat) och att hon avböjde att bli en politisk symbol för gayrörelsen. Detta har upprört inte bara gayvärlden (Mian Lodalen), utan även heterosexuella (Ronnie Sandahl).

Nu ska jag bli lite personlig. Sedan massor av år har jag varit ganska avslappnad kring min egen sexuella läggning och har på ett teoretiskt plan inte varit främmande för att t ex hångla med en tjej. Det var tidigare bara en teoretisk tanke, men så hände det att jag kände en stark attraktionskraft till en annan tjej. Jag hade då pojkvän och lyckades stå emot alla inviter från den här personen, men känslan stannade kvar. Jag blev ganska snart singel och kunde då gladeligen titulera mig bisexuell. Jag blev invald i HBT-liberalernas styrelse och där fick jag känna på tycket att vara en symbol. En man var själaglad att jag var bi och hoppades att jag skulle kandidera i valet och vara en öppen kandidat. Jag kände då att det var helt fel. Jag har inga problem att vara öppen, men jag tyckte att det var som falsk marknadsföring och att låtsas vara något jag inte är. Jag hade nämligen då träffat min nuvarande man och jag är monogam och tror på livslång kärlek. Varför skulle jag vara en intressant HBT-kandidat? Det kanske jag trots allt skulle vara, men just då kände jag att det är min ensak vad jag tänder på och vilka sexuella preferenser jag har. Jag slutade kalla mig bi. Det var enklast så. Inget har dock förändrats.

Jag beundrar alla hbtqi-personer som står upp för sig själv, sin sexualitet och väljer att stå på barrikaderna. Jag har också förståelse för dem som bara vill vara. Utan att någon lägger sig i. Alla människor är så otroligt olika och varför måste ett visst privatliv också vara ett statement? Även icke-heterosexuella måste få ha privilegiet att bara få ha sitt privatliv ifred.

Lisa Magnusson har också skrivit bra om detta ämne.

Angående förbud mot fiktiv barnpronografi

Det finns knappast något som är så känsligt i vårt samhälle som sexuella övergrepp mot barn. Du behöver inte ha egna barn för att känna en enorm aversion mot dessa vidriga människor som förgriper sig på barn. Jag tror att vi alla är rörande överens om att vi måste göra allt som står till vår makt för att hjälpa barn som blivit utnyttjade och se till att inga fler blir det.

Jag var nyligen inblandad i en debatt om fiktiv barnpornografi på facebook. När det handlar om barn verkar det om om all rim och reson läggs åt sidan och att många fullkomligt ser rött. Jag har själv varit där och skrikigt högt för att fiktiv barnpornografi måste vara förbjudet. Jag ändrade åsikt för länge sedan, men de (liberaler) som inte gjort det fick i alla fall något att fundera över när den uppmärksammade Manga-domen föll och dömde mannen i både tingsrätten och hovrätten (men han friades delvis i HD).

Som lagstiftningen ser ut idag är det något som är väldigt fel. Det går alltså att fastställa att en gullig (men förvisso osmaklig i mina ögon) bild är barnpornografi och ska behandlas på samma sätt som om det vore ett foto av riktiga barn. De argument som framkommer när man påpekar det absurda i Mangadomen är att det finns betydligt värre fiktiv barnpornografi samt att det finns sidor där det förklaras hur man ska övertala barn att gå med på sex. Vidrigt såklart, men borde det vara straffbart? Eftersom inga riktiga barn har kommit till skada säger jag nej. Hur vet du det, säger en anhängare av lagen då och så är vi inne i en pajkastning utan dess like. För att något ska vara förbjudet och i detta fallet inskränka yttrandefriheten så måste vi vara säkra på att barn verkligen far illa. Och vad gäller beskrivningar hur man övertalar barn, jag vet böcker där det står i detalj hur man tar livet av folk. Dessa böcker kallas deckare. Ska de också förbjudas? Saker som jag skulle vilja veta:

* Leder fiktiv barnpornografi till fler övergrepp mot barn?
* Används tecknade bilder i syfte att övertala barn att ha sex med vuxna?
* Finns det en grupp vuxna som konsumerar fiktiv barnpornografi, men inte verklig sådan, som sedan begår övergrepp mot barn och som vi inte kommer åt om vi tar bort förbudet i lagen?

Ingen har kunnat visa på något av dessa saker och istället får man höra att det inte ärt en mänsklig rättighet att får rita barn som har sex. Nej, men det är banne mig ingen mänsklig rättighet att döma någon för det heller.

För dig som tror att jag bagatelliserar brott mot barn i och med detta inlägg vill jag säga att jag vill visa på det absurda i att förbjuda något som inte skadar någon, bara för att vi tycker att det är vidrigt. Vi kan inte ha tankeförbjud, sa en kollega idag. Så sant. Vad du fantiserar om och vad du tänker på är din ensak. Vad du gör mot andra är en helt annan business.

Läs mer: Om kritik mot Magna-domen i Expressen, Rolf Hillegran på Newsmill

Grímsdóttir, Vígdis; Z en kärlekshistoria; 1996

Z en kärlekshistoriaDet finns inte mycket skönlitterära böcker skrivna av isländska författare att köpa idag. Den här boken av Vigdís Grímsdóttir finns fortfarande att köpa i pocket (även om den nog är sällsynt i butiker). Boken handlar om tre kvinnor; Anna, Arnþruður och Z. Anna och Arnþruður är systrar och det är genom deras berättelser som historien växer fram. De berättar vartannat kapitel i jagform.

Anna är dödssjuk och har försvunnit. Arnþruður söker upp Z för att höra om hon vet var hon kan finnas. Z och Anna hade ett förhållande och deras kärlek beskrivs i ett antal brev som Z skrivit till Anna och dikter som Anna skrivit till Z.Hela historien tilldrar sig under en enda natt där Arnþruður, Z och Arnþruðurs man Valgeir letar efter Anna. Långsamt får läsaren en bild av förhållanden som är präglade av kärlek, passion och svartsjuka.

Det är sannerligen inget upplyftande tema i boken, men den är fängslande och gripande. Jag tyckt dock inte att baksidestexten stämde överens med innehållet. Där målades det upp en bild om den mystiska kvinnan Z, men i boken tyckte jag att det var Anna som var den mystiska och som inte visade fullt ut sina känslor. Arnþruður och Z är de svartsjuka som tjatar ihjäl sina partner för att svartsjukan äter dem inifrån. Anna visar inte vad hon känner. Vi läsare får följa henne när hon kastar sin älskade Z:s brev i elden för att hon berättat om sitt äktenskap och försök att få barn. Till Z säger hon bara att hon är nöjd så länge hon vet vad hon känner när hon är hos henne.

Jag är glad att jag läste boken. Den var sorglig, men mycket tänkvärd om passion och svartsjuka. Det var också en bok om homosexualitet och välja ett svårare liv för att man älskar någon av samma kön.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Bokbloggsjerka v 25 – berättartekniker

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Finns det några berättartekniska detaljer som författarna använder sig av som  du kan störa dig på? Var specifik och ge exempel om du kan!

Mycket spännande fråga!

Det första som jag spontant kommer på är jag-form. Leena Lehtolainen, som jag visserligen hyllat här, skriver sina deckare i jagform. Jag blir alltid lika irriterade varje gång, men när jag väl kommer in i det funkar det. Deckarna blir dock stöpta efter samma form eftersom hon inte kan blanda berättartekniker eller låta förövare eller offer presenteras för sig. Men jag-form kan funka. Jag läste precis Z av Vigdis Grimsdottir och den var fantastiskt bra – och skriven i jagform (återkommer med en recension).

När jag frågade min man vad han ogillar svarade han onaturliga dialoger som bara finns till för att få fram information och driva historien framåt. Samma sak skriver Lotten och jag kan inte annat än att hålla med. Svenska deckarförfattare är experter på sådana dialoger. Monika skriver också om onaturliga dialoger och ger ett skrämmande exempel från Anna Jansson-deckare.

Sara gillar inte när böcker inte har något riktigt slut. Jag älskade boken Tre starka kvinnor och blev fly förbannad när ingen av historien fick ett slut. Älskade Poona av Karin Fossum är en deckare där slutet är oklart. Helt oacceptabelt.

Deckare som går långt tillbaka i tiden kan vara fantastiskt spännande om författaren vet vad hen gör. Tyvärr blir det inte kul när det visar sig att den i detalj berättande bakgrundshistorien inte har någon vettig koppling till de mord som begås. Exempel: Camilla Läckbergs Stenhuggaren och Olycksfågeln och Henning Mankells Den femte kvinnan. Anna skriver om något liknande, men hon fokuserar mer på sidohistorier med olika språk och lite för snabba växlingar. Jag håller med henne.

Tillbaka till vardagen – i alla fall för en vecka

Då är jag tillbaka igen och nu kommer jag kanske blogga en del ikväll. Jag åkte på en dunderförkylning på midsommardagen och det var kanske inte som man kan tro att jag var full och satt ute lättklädd, utan jag var en ordentlig förälder, drack lagom och tog en öl ute på kvällen väl påpälsad. Här är min midsommar i bilder:

Kummelhålet – vår badplats på Landsort. Midsommarafton och vackert väder.

Fyren var tyvärr tillfälligt ur funktion.

Hugo har fått en krans som vi passar på att sätta på när han sover.

Jag tar ett självporträtt på hela familjen på midsommarfirandet i byn.

Hugo får jordgubbar med grädde.

Solnedgång över kummelhålet.

Nu jobbar jag en vecka, åker till Almedalen i en vecka och sedan har jag semester till ett bra tag efter OS. Jag har fått en försmak på semestern och det var underbart. Det bästa av alla var nästan att Hugo gick in i ett semester-lugn och sover till åtta istället för sex. Hoppas han fortsätter så! Jag återkommer med redovisning av böcker.

Glad midsommar!

Nu drar jag till landet för att fira midsommar. Det blir första gången på Landsort för Hugo och det ska bli spännande att se hur han kommer att trivas. Med mig till ön har jag  Kallocain av Karin Boye, Z av Vigdig Grimsdottir, Navaranaaq og andre av Mâliâraq Vebæk och En riktig författarhustru, brev av Selma Lagerlöf, om jag skulle hinna läsa ut allt det andra.

Glad midsommar på er allihop och efter helgen återkommer jag med fler recensioner och feministiska funderingar. Dessutom är det på tiden att jag reviderar min Norden-utmaning, som under resans gång blivit ett långt större projekt än bara en bok från varje land.

Vy jag kommer att få se ikväll.