Vebæk, Mâliâraq; Navaranaaq og andre; 1990

Navaranaaq og andreDå var jag äntligen klar med den här boken som jag enbart läste för att jag var sugen på att inkludera Grönland i min Norden-utmaning. Den var inte jättespännande, men jag lärde mig ändå ett och annat, som till exempel att de grönländska kvinnorna inte själva krävde rösträt utan det var något som gavs dem ändå (1948).

är en berättelse om de grönländska kvinnornas historia. Navaranaaq var en kvinna i en legend som var handlingskraftig, men brutal. Enligt Vebæk säger berättelsen mycket om den grönländska kulturen. Idag bygger den grönländska historien inte bara på legender och för att berätta den verkliga historien intervjuar Vebæk grönländska kvinnor. Kvinnorna representerar många olika områden som arbetare inom sälfångsten, politiker, konstnärer och författare. Vi får också en historik över när det var möjligt för kvinnor att utbilda sig på Grönland. Tidigare fanns de bara två möjligheter för kvinnorna, gifta sig eller bli tjänstefolk i danska familjer. Idag är möjligheter mycket större.

Jag antar att när den här boken är återlämnad till Stadsbiblioteket kommer den att åter förpassas till magasinen för att stanna där. Inte nog med att boken är rörig (den är på danska så det är möjligt att jag skulle uppfatta den annorlunda om jag läste på svenska), den är också okorrad och innehålla många stil- och layoutfel (som att halva boken är skriven med svenskt ö och halva med danskt och att kapitlen inte stämmer överens med innehållsförteckningen). Förhoppningsvis finns det bättre böcker som berättar grönländska kvinnors historia.

Norden-utmaning: en revidering

Tidigare meddelade jag att jag skulle utmana mig själv och läsa en bok från varje nordiskt land fram till Bokmässan i september, som har ett Norden-tema. När jag började läsa på om nordisk kvinnolitteratur* blev jag mer intresserad och det stannade inte vi en bok. Se själva här på webbplatsen för Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Där finns mycket att botanisera bland!

Min nya reviderade Norden-utmaning lyder:
* Läsa minst fem böcker från varje nordiskt land (alternativt om en feminist från det landet, skriven av någon från ett annat land).
* Det måste vara minst två olika författare.
* Minst en bok/ett verk ska vara på originalspråk.
* Läsa minst en bok från de nordiska de självstyrande områdena Grönland, Färöarna och Åland.
* Försöka hitta en bok om eller av samiska kvinnor.
* Uppmärksamma nordiska kvinnor under Veckans feminist, minst två från varje land och gärna en från de andra nordiska områdena.
* Avsluta med en sammanfattning om verk, författare och feminister från varje nordiskt land (redogöra för vad jag läst, vad jag läst tidigare och vad jag kommer att läsa i framtiden).

Sammanfattningsvis: Det lär bli fler turer till Stadsbiblioteket.

* Kvinnolitteratur är inget bra ord eftersom kvinnors författarskap inte utgör ett undantag och därmed inte bör särskiljas från böcker skrivna av män. Dock finns det inget bra ord för det jag menar och därför använder jag det tillsvidare. Vad tycker ni att jag ska kalla böcker skriva av kvinnor och som handlar om kvinnor/har ett feministiskt tema?

Jag har semester

Jag har semester. Förutom lite jag måste fixa när jag kommer hem från landet är jag helt ledig fram till den 20 augusti. Det känns hur bra som helst. Vi är två vuxna på ett barn och bara det är semester.

Jag älskar Visby. Synd bara att jag är så uppbokad varje gång jag är där.

Min familj har begett sig till landet, det vill säga Landsort i Stockholms skärgård. Här är familjens skor.

Hugo tog semester från sitt sedvanliga energiska humör och somnade snällt i mammas famn. Semesterfrid.

Idag visade sig inte vädret från sin bästa sida. Spindlarna var nöjdare än oss.

Ön var magisk i dagens dimma. Det kändes nästan som Cameron Higlands; svalt, fuktigt, dimmigt och mystiskt. Vi tittade på årets konstrunda och det fanns en hel del intrassanta verk där. Jag återkommer om det i en sedvanlig kulturjakt.

Nu sitter jag och lyssnar på en isländsk deckare och njuter av språket. Jag läser två böcker i min Norden-utmaning och kommer strax att komma ut med en revidering av den utmaningen. Det finns mycket att skiva om och jag har uppkoppling på landet. Dock prioriterar jag inte alltid att blogga nu när jag väl har semester. Det tror jag ni har förståelse för.

Stéenhoff, Frida; Den smala vägen; 1910

Den smala vägenFrida Stéenhoff skrev många dramer under pseudonymen Harold Gote. Den smala vägen skevs 1910, men sattes aldrig upp under Stéenhoffs livstid. 2008 sattes den tillslut upp på Stockholms Stadsteater. Boken är utgiven efter ett samarbete med det feministiska bokförlaget Rosenlarv och Stockholms Stadsteater.

Den smala vägen är en pjäs om kvinnor och barns rätt i samhället. Aina Rosdal vill inte att hon och hennes man ska ta emot ett arv efter Ainas bror. Hon tycker istället att arvet ska gå till broderns oäkta son som bott hos sin far i hela sitt liv. Ainas make vägrar så länge det inte finns ett testamente. Aina ger inte upp och engagerar sig politiskt för oäkta barns rättigheter. Pjäsen slutar med att testamentet återfinns och den oäkta sonen ärver allt samtidigt som maken accepterar förlusten av förmögenheten utan omsvep.

Den uppenbara kritiken i boken är de oäkta barnens rättigheter, men det finns även en kritik mot att kvinnors plats är i hemmen. Flera gånger gör sig Ainas man sig lustig över fruns politiska engagemang och han påpekar också att kloka män har stiftat lagarna och de bör därför inte ifrågasättas. Det är en fantastik pjäs med en medryckande handling. Än en gång blir jag imponerad av en gammal svensk pjäs, skriven av en kvinna som knappast uppmärksammats för mycket i svensk litteraturhistoria, och som nu är utgiven på Rosenlarv förlag.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Feministbrud goes Almedalen

Nu sticker jag till Almedalen en vecka och tar med min hela familjen. Hela som i mamma och pappa också. Jag har haft huvudet på helt andra ställen och att planera en vecka med spännande seminarier har kommit i sista hand (=blev aldrig av) och det jag vet är att jag ska jobba en hel del när familjen åkt hem och innan dess ska jag försöka att göra spännande saker. En sak vet jag och det är att jag imorgon kl 16 ska jag gå på detta:

Kvinnoförbunden – blåslampa eller falnande glöd?
Arrangör: Talmannens referensgrupp för jämställdhetsfrågor
Tid: måndagen den 2 juli kl. 16.00-17.30
Plats: Värdshuset Lindgårdens trädgårdsservering.
Om seminariet: Samtliga kvinnoförbund eller motsvarande organisationer deltar i panelen och 0ch fil dr. Katarina Barrling, Uppsala universitet är moderator.

Har jag inte bokat en tidig båt på fredagen hade jag gått på det här:

Torskarna runt Östersjön måste stoppas – Hur kan ett ökat samarbete minska sexhandeln?
Arrangör: Folkpartiet Liberalerna/Svenska Folkpartiet i Finland
Tid: Fredag 6 juli 09:00-10:00
Plats: Wallers, Wallers plats 2
Om seminariet: Välkommen till ett samtal med EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) och Finlands justitieminister Anna-Maja Henriksson (Svenska Folkpartiet) om åtgärder mot traffickning runt Östersjön. Moderator: Bonnie Bernström, ordförande Liberala Kvinnor.

Sedan har jag såklart fullt upp på torsdag då¨det är Folkpartiets dag.

I år ska jag inte spela innebandy.

Jag har massor av recensioner på G men de får vänta. Nu får ni hålla till godo med referat från Almedalen. Vi ses lite sporadiskt under hela juli!

Bokbloggsjerka v 26

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Vad läser du just nu?

20120630-090600.jpg

Jag sitter just nu på ett tåg som ska ta mig till Göteborg. Det är tyvärr bara en blixtvisit och jag har inte familjen med mig. Det vankas bröllop och jag ska även passa på att speed-dejta två andra nära vänner.

Min reslektyr: tre böcker, tre författare och tre språk.

Mâliâraq Vebæk Navaranaaq og andre: en bok om de grönländska kvinnornas historia som fanns långt ner i stadsbiblioteks magasin. Vebaek bor sedan länge i Danmark men är född på Grönland. Jag ska erkänna att boken kommer att läsas ut mest på vilja.

Frida Stéenhoff Den smala vägen: ett drama utgivet på det underbara förlaget Rosenlarv. Jag har inte börjat på dem än, men tänkte göra det så fort jag skrivit klart.

Andrea Smith Conquest: en bok om sexuellt våld mot indianska kvinnor i synnerhet och våld mot indianer i allmänhet. Skrämmande bok som för tankarna tillbaka till vår egen historia och tvångssteriliseringar mot ”sinnesslöa”. Den är snart utläst så en recension är att vänta inom kort.

Arnberg, Klara, Sundevall, Fia & Tjeder, David (red); Könspolitiska nyckeltexter I-II; 2012

Könspolitiska nyckeltexterKönspolitiska nyckeltexterMakadam förlag har i år gett ut en gedigen samling könspolitiska texter från Carl Jonas Love Almqvists Det går an till Gudrun Schymans talibantal. Med könspolitik menas lagar, regler och förbud som varit könsspecifika eller som påverkat könen på olika sätt. Böckerna innehåller bland annat texter om rösträttsrörelsen (Selma Lagerlöf och Elin Wägner), värnplikten (Verner von Heidenstam och Hjalmar Branting) och kvinnans roll i hemmet och på arbetsmarknaden (Eva Moberg). De senare texterna berör sjuttiotalets kvinno- och mansrörelser (bland annat Grupp 8), invandrarkvinnors situation (Fadime Shaindals tal i Riksdagen) och revolten mot heteronormen (Lukas Moodyssons Fucking Åmål). Alla texter kommenteras och analyseras av en forskare.

Vid en första anblick kände jag att jag bubblade av kritik mot urvalet. Vad gjorde Schymans talibantal i en samling viktiga könspolitiska texter? Jag tycker dock att författarna motiverar urvalet väl. De tidiga texterna hade en direkt påverkan på det politiska läget, medan de senare mer representerar snackisar och olika feministiska inriktningar. Och en snackis var onekligen talibantalet. Dessutom är det ofta använts, utan att folk verkar veta vad Schyman egentligen sa.

Att läsa Könspolitiska nyckeltexter är att bli aningen mer bildad. Många av de äldre texterna är fantastisk spännande att få ta del av. Klara Johanssons satiriska texter om könsstereotypa skrivbord och bläckpennor påminner mycket om dagens genusdebatt om barnkläder och leksaker. 70-talets mansrörelse var en annan för mig intressant ny bekantskap. Jag fick verkligen mina egna fördomar prövade när jag läste om män som ”mjukisar” i Handledning för mansgrupper. Läs texterna och ta till dig, diskutera och läs mer om det som intresserar dig mest.

Läs mer: Adlibris 1 och 2, Adlibris 1, Adlibris 2Bokus 1, Bokus 2

Se hemsidan och följ nyckeltexterna på twitter.

Tikkanen, Märta; Män kan inte våldtas; 1975

Män kan inte våldtasDen är inte lika hatad som SCUM-manifestet, men om den mest hatade nordiska, feministiska klassiker ska utses så ligger nog Män kan inte våldtas rätt så bra till. Jag hörde talas om den på högstadiet när en kompis, som var feminist redan då, hade läst den och älskat den. Varför jag inte har läst den förrän nu är en gåta.

Män kan inte våldtas, de kan bara straffas. När Tova fyller 40 går hon ut på krogen och följer med en man hem som våldtar henne. Hon bestämmer sig för att inte gå till polisen utan ta saken i egna händer. Hon ska våldta sitt offer och hon ska ta sitt straff. Allt går enligt planerna, fram till polisen kommer och vägrar arrestera henne.

Det är i korta drag handlingen, men boken innehåller också många tankar kring äktenskap, barnuppfostran och manligt och kvinnligt. Enligt Tikkanens självbiografi Två var våldtäkt inget man pratade om vid den här tiden, inte ens i kvinnorörelsen, och det var förmodligen en bidragande orsak till att den var så kontroversiell när den kom. Boken har många viktiga inslag och tankarna kring könsroller och våld mot kvinnor kan kännas igen från idag, men med skillnaden att vi faktiskt har kommit lite längre nu. Annars tyckte jag boken var lite ytlig och det känns som att den är skriven i affekt. Som feministisk klassiker ska den såklart läsas, så gör det om du inte gjort det än!

Läs mer: Adlibris (tillfälligt slut), Boksidan

Tematrio v 25 – egenhändig trio: Island

Jag har börjat med att följa Lyras tematrio och den här veckan var det Italien. Efter mitt arbete med EM-böckerna kände jag att det var lite överflödigt. Sedan har jag tänkt att göra en trio om Island och ta det när de har nationaldag. Jag hade långt bak ni mitt huvud att deras nationaldag infaller den 17:e juli, men nu när jag tittade efter var det visst 17:e juni. Med andra ord har den redan varit och eftersom jag inte skriver om Italien så får det bli Island idag. Jag ger er tre Isländska författare/böcker som jag tycker mycket om.

Arnaldur Indriðason: Jag tycker mycket om denna kanske Islands mest kända deckarförfattare. Vissa böcker är inte lika bra som andra och Kvinna i grönt är den i särklass bästa. Jag tycker också om att han har gjort en serie i serien, fyra böcker där polisen Erlendur ska söka sina rötter. I den miniserien handlar första boken om försvinnanden, sedan handlar bok två och tre om var sitt mordfall som sammanfaller samtidigt och där vi får lära känna två andra poliser bättre. Den sista, som jag ser fram emot att läsa, ska handla om Erlendur, som själv är försvunnen, och som ska ta reda på vad som hände hanns bror som en gång försvann på fjället. Mycket isländsk natur i böckerna, vilket känns både eländigt och fantastiskt på samma gång.

Hallgrímur Helgason: När jag hade pluggat isländska var jag intresserad av att läsa ny isländsk litteratur och jag blev glad när jag sprang på boken 101 Reykjavik på Pocketshop. Det är nog en av de galnaste böcker jag läst och vansinnigt rolig. För att sammanfatta det galna kan jag säga att huvudpersonen gör sin mammas flickvän med barn. Boken kom på pocketbok 2000, men 1996 på isländska, och passade väl in i andan av böcker med lite halvgalna, halvt misslyckade män i huvudrollen (Fever Pitch och High Fidelity av Nick Hornby och Naiv Super av Erlend Loe bland annat). Jag har även sett filmen och den är lika galen och med fantastisk musik av Damon Albarn från Blur.

Vígdis Grímsdóttir: Jag har precis upptäckt henne och det var ett fantastiskt möte. Jag har länge letat efter bra kvinnliga författare på Island och jag är glad att jag bestämde mig för att leta lite mer och göra den här Norden-utmaningen, som den här trion faktiskt är en del av. Jag är definitivt sugen på att läsa fler böcker än Z som jag läste ut under midsommarhelgen och som är recenserad här. Fler böcker av henne finns tillgängliga på svenska till överkomliga priser på Adlibris ocvh Bokus.

Om att vara en symbol

Jag har fortfarande inte hört Anja Pärsons sommarprat, men jag har förstått att hon kom ut (även om många redan vetat) och att hon avböjde att bli en politisk symbol för gayrörelsen. Detta har upprört inte bara gayvärlden (Mian Lodalen), utan även heterosexuella (Ronnie Sandahl).

Nu ska jag bli lite personlig. Sedan massor av år har jag varit ganska avslappnad kring min egen sexuella läggning och har på ett teoretiskt plan inte varit främmande för att t ex hångla med en tjej. Det var tidigare bara en teoretisk tanke, men så hände det att jag kände en stark attraktionskraft till en annan tjej. Jag hade då pojkvän och lyckades stå emot alla inviter från den här personen, men känslan stannade kvar. Jag blev ganska snart singel och kunde då gladeligen titulera mig bisexuell. Jag blev invald i HBT-liberalernas styrelse och där fick jag känna på tycket att vara en symbol. En man var själaglad att jag var bi och hoppades att jag skulle kandidera i valet och vara en öppen kandidat. Jag kände då att det var helt fel. Jag har inga problem att vara öppen, men jag tyckte att det var som falsk marknadsföring och att låtsas vara något jag inte är. Jag hade nämligen då träffat min nuvarande man och jag är monogam och tror på livslång kärlek. Varför skulle jag vara en intressant HBT-kandidat? Det kanske jag trots allt skulle vara, men just då kände jag att det är min ensak vad jag tänder på och vilka sexuella preferenser jag har. Jag slutade kalla mig bi. Det var enklast så. Inget har dock förändrats.

Jag beundrar alla hbtqi-personer som står upp för sig själv, sin sexualitet och väljer att stå på barrikaderna. Jag har också förståelse för dem som bara vill vara. Utan att någon lägger sig i. Alla människor är så otroligt olika och varför måste ett visst privatliv också vara ett statement? Även icke-heterosexuella måste få ha privilegiet att bara få ha sitt privatliv ifred.

Lisa Magnusson har också skrivit bra om detta ämne.