Recension: Selasi, Taiye; Komma och gå; 2013

Komma och gåJag har länge velat läsa Tayie Selasis Komma och gå, men det är först nu jag har tagit tag i det. Alla säger att den är så bra, så självklart var mina förväntningar ganska höga.

Den forne patriarken Kweku är död. Han barn; storebror Olu, tvillingarna Taiwo och Kehinde och minstingen Saide, får reda på dödsfallet och deras reaktioner skildras var för sig i början av boken. De pratar knappt med varandra och alla bär på en enorm sorg efter vad som hänt dem i sina barn- och ungdomsår. I större delen av barnens liv har familjen bott i Boston, men föräldrarna skildes när Kweku fått sparken och återvänt till Ghana. Mamma Fola fick hanka sig fram som ensamstående mor och kände sig tvungen att skicka sina begåvade tvillingar till sin kriminelle, men rike bror i Lagos. Boken kretsar kring familjens återförening till begravningen i Ghana. Allteftersom får vi läsare veta vad som har hänt och vilka hemligheter de bär på.

Jag tyckte att den var bitvis lite seg, speciellt i början, men till största delen är en mycket bra bok. Det är fyra tämligen trasiga syskon med olika problem i bagaget. Det var de vackra tvillingarnas öde som rörde mig mest, vilket torde vara föga förvånande för den som läst boken. Jag fastnade också för den asiatiska kvinnan Ling som gift in sig i familjen och inte känner till sin make Olus alla sorger. Hon ger inte upp när han vill gå in i sin sorg och han har henne att tacka för mycket.

Det är en bok om familjeband, svek och återförening. Det är också en bok om identitet, rasism och drömmar som krossas. Den är bra, men jag tyckte att jag fick vänta lite för länge på att hemligheterna skulle börja nystas upp. Allt kom som med en ketchupeffekt de sista femtio sidorna.

Läs mer: Adlibris, Bokus, SvD, Aftonbladet, Sydsvenskan, GP

Bloggar: och dagarna går…, enligt O, Lyrans noblesser, Bokhora

Jag listar tio spännande asiatiska böcker

AsienFörra någon vecka sedan listade jag tio spännande afrikanska böcker skrivna av kvinnor. Jag tänkte göra det till en serie och idag listar jag tio spännande asiatiska böcker (och lite bonusverk också). Asien är stort som sträcker sig från Mellanöstern, via Kina ner till Sydostasien och det är sannerligen ingen homogen världsdel. Det är en del av världen dit jag har valt att återkomma många gånger. Jag har varit Thailand, Vietnam, Kambodja, Kina (inklusive Hongkong och Macao), Singapore, Malaysia, Indonesien och Filippinerna.

En bok ingår i den feministiska litteraturkanonen och den vill jag särskilt lyfta fram:

Jung Chen – Vilda svanar (Kina)

Nio andra böcker jag rekommenderar, kanske inte alltid för den litterära kvaliteten, utan också för att det är spännande litteratur från en världsdel i förändring.

Carmen Bin Ladin – En gyllene bur (Saudiarabien)

Lizzie Doron – Varför kom du inte före kriget? (Israel)

Wei Hui – Shanghai Baby (Kina)

Rani Manicka – Rismodern (Malaysia)

Anita Nair – Kvinnor på ett tåg (Indien)

Kyung-Sook Shin – Ta hand om min mor (Sydkorea)

Kim Thúy – Ru (Vietnam)

Xu Xi – The unwalled city – a novel of Hong Kong (Hongkong)

Samar Yazbek – En mörk strimma (Syrien)

Bonus 1. Fem fantastiska noveller:

Gu Yu – Bara ett skämt (Kina)

Le Minh Khues – Avlägsna stjärnor (Vietnam)

Lim Hwa-Won – The fifth photograph (Nordkorea) *

Pal Vannarirak – Som ett rinnande vatten (Kambodja)

Siti Rukiah – Ma’Esah (Indonesien)

Bonus 2. Tre böcker av författare från andra länder med god insikt i landet de skriver om:

Barbara Demick  – Inget att avundas (Nordkorea)

Petra Hůlová – Allt detta tillhör mig (Mongoliet)

Marina Thorborg – Kvinnor i Kina (Kina)

*) Fantastisk som i fantastiskt bisarr.

Recension; Thorborg, Marina; Kvinnor i Kina; 2014

Kvinnor i KinaKina har en lång historia av kvinnoförtryck. För 4 000 år sedan levde en genomsnittlig kinesisk kvinna tills hon var 26 år. Då hade hon hunnit vara mamma i tio år. Den som inte dog i barnsäng riskerade att bli levande begravd som hustru, bihustru eller konkubin tillsammans med sin make. Från 800-talet tillkom fotbindningen – en sed som skulle leva ända in på1900-talet. Kvinnor med mycket små fötter ansågs mer attraktiva och den tortyrliknande traditionen innebar att fötterna bands så att tårna hamnade under fotsulan och till sist bröts av. De som var tvungna att arbeta slapp undan, eftersom det knappt gick att gå på de misshandlade fötterna.

Om detta skriver Marina Thorborg, professor i ekonomisk historia vid Södertörns högskola, i Kvinnor i Kina. Hon har lång erfarenhet av att forska i kinesisk historia, har rest i Kina sedan 1973 och arbetat som Kinaexpert för FN. Samt skrivit en vitbok om kinesiskt jordbruk åt den amerikanska Kongressen.

Thorborg börjar med att beskriva kejsartiden från 4000 år sedan fram till 1700-talet, men huvudfokus i boken är på det kommunistiska Kina. När kommunistpartiet tog över makten 1949 sades det att alla, även kvinnorna, skulle få det bättre. Fotbindandet bekämpades. Kvinnor skulle bidra till den kommunistiska kampen och ansågs kunna göra samma saker som alla män. Däremot inte tvärtom. Män kunde exempelvis få som straff att arbeta i så kallade kvinnoyrken, såsom kommunala kantiner som fungerade som utfodringsanstalter. Aldrig föreslog någon heller att kvinnor och män skulle dela på hushållsarbetet.

Den kommunistiska revolutionen krävde mycket ork. Thorborg har talat med många kvinnor i Kina under 70- och 80-talen och många vittnar om just tröttheten. I goda tider skulle kvinnor arbeta, sköta hushållet och ägna sig åt politisk verksamhet på sin ”fritid”. Det blev inte mycket tid över för sömn. När konjunkturen svängde och arbetslösheten steg kom plötsligt hemmafruarna att glorifieras, för att återigen bekämpas när folk fick det bättre. Och oavsett om tiderna var goda eller dåliga så förväntades kvinnorna sköta hela hushållsarbetet. 

Inte heller kommunistregimen har lyckats utrota den kulturella seden med att söner är viktigare än döttrar. Ihop med ettbarnspolitiken har den lett till ett förödande stort underskott på kvinnor.

Författaren glorifierar på intet sätt den kommunistiska diktaturen, men det finns få exempel på just diktaturen och hur kvinnor fallit offer för den genom fängslanden och utrensningar. Fokus är vardags- och arbetslivet.

Det finns några ord i slutet om hur prostituerade offentligt hånades, men annars är det ganska tunt. Tvångsaborter på kvinnor som trotsat ettbarnspolitiken nämns bara i en bisats.

Det är en bra bok. Jag vill egentligen inte att kvinnohistoria ska få sina egna böcker, men så länge den mesta historien skrivs av och om män så behövs det.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Atlantis, Magasinet Neo

Recension: Arnqvist Engström, Frida; Gerillaslöjd; 2014

Frida Arnqvist Engström bloggarGerillaslöjd om slöjd och hantverk och den politiska dimension som finns i den garngraffiti vi nu ganska länge kunnat skåda på gator och torg. Nu har hon skrivit om det som kallas craftivism i en bok – Gerillaslöjd. Självklart vill jag läsa en bok som tar upp hur slöjdande kan vara feministiskt!

Arnqvist Engström har talat med människor som varit pionjärer när det gäller alternativ gatukonst. Det handlar om dem som stickar, broderar och gör konst i smuts. De drivs alla av att vilja göra världen vackrare och protestera mot orättvisor i världen. Hon pratar bland annat med kvinnor som hade som mål att uppvärdera gamla kvinnliga traditioner såsom stickning och broderi och hitta tillbaka till den kvinnokraft som finns i dessa gamla hantverk.

Boken är inte bara en beskrivning av olika konstnärer och deras visioner, den innehåller också praktiska tips om hur du själv gör en garntag (stickar något du syr fast på ett offentligt ställe) eller broderar en feministisk tavla i korsstygn. Jag hann själv inte läsa mer än ett kapitel innan jag började googla på de företag som nämns i boken och som säljer broderiset och småskaligt producerade saker; Etsy och Fuldesign för att nämna två. Självklart vill jag brodera feministiskt korsstygn!

Jag håller inte med författaren och intervjupersonerna i boken att kapitalism är av ondo, men det gör inte att jag automatiskt inte gillar det de gör. Jag tycker tvärtom att det är roligt att slöjden har fått en politisk dimension och att det har blivit lite riv i exempelvis broderiet. Jag älskar ju att brodera, men att ha en bonad på väggen har inte känts aktuellt förrän jag sett alla roliga och fina som gjorts av gerillaslöjdare därute. Jag tackar Frida Arnqvist Engström för att hon öppnat mina ögon och fått mig intresserad av att brodera igen och kanske till och med sticka. Mer slöjd åt folket, framförallt gerillaslöjd! Får jag hoppas att någon gång i framtiden få se något roligt och coolt inslag på Slöjdmässan i Hjo?

Läs mer: Adlibris, Bokus, Hemslöjden

Kan man drabbas av läsmässigt utmattningssyndrom?

Komma och gåKan man drabbas av läsmässigt utmattningssyndrom och går det att bota? Jag läser fortfarande mycket och är sugen på nya böcker hela tiden. Mitt problem är att fler och fler böcker faller mig inte i smaken. Böcker som på pappret ser ut som riktiga Hanna-böcker kommer jag aldrig in i och de blir mer röriga än bra. Objektivt ser jag de goda kvaliteterna, men subjektivt tycker jag mest att det är trist.

Är det böckerna, min lästeknik eller är det bara valrörelsen som spökar?

Vad är det för fel på mig? Snälla, kan någon läs-doktor titta på mig och ge mig en medicin. Gärna fort för jag vill rädda läsningen av Taiye Selasis Komma och gå.

Ni förstår, jag är i skriande behov av hjälp!

#tbt: Feministbrud är superpreggo

Preggo på sjön

Veckans #tbt: Feministbrud är superpreggo på Landsort. Juli 2011.

Det är lite drygt tre år sedan jag bar en flytväst på detta sätt. Jag minns, längtar såklart inte tillbaka, men vill vara där igen.

Jag har vunnit en bok på Kulturkollo!

En herrgårdssägenJag deltog i några tävlingar som den nystartade sajten Kulturkollo utlyste för någon vecka sedan. Nu visade det sig att jag hade vunnit! Så roligt!

Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen kommer hem till mig om någon vecka och det ser jag mycket fram emot. En vän till mig säger att den kan läsas som en feministisk roman och därför är jag extra sugen på den.

Tack Kulturkollo!

Recension: Wegerup, Jennifer & Johansson, Bettina; Sätt straffen, Charlotte!; 2015

Sätt straffen, Charlotte!Eftersom jag inte har något barn i lämplig ålder så faller det sig inte naturligt att jag skulle längta efter att få läsa Sätt straffen, Charlotte! av Jennifer Wegerup, med illustrationer av Bettina Johansson. Men så var det. Jag blev otroligt glad när jag äntligen fick boken i min hand och kunde läsa barnkapitelboken om fotbollsspelaren Charlotte Rohlins barndom. Fotboll och feminism i en fin blandning från Olika förlag. Kan det bli annat än en succé? Nej.

Det är en barnbok för de barn som kan läsa själva och nyss lärt sig läsa. Det är en enkel handling med enkel intrig och det handlar bara om fotboll. Lite vänskap och laganda, men annars bara om fotboll. Wegerup gör en bra mix av en tjej med järnvilja, samtidigt som det inte blir för elakt och slutar i mobbing mot mindre duktiga medspelare. Charlotte Rohlin är född 1980, men bokens Charlotte är barn idag med mobiltelefon och allt vad det innebär. En sådan förflyttning i tid tror jag var nödvändig för att få dagens unga att känna att det inte blir för mossigt.

Jag hade skyhöga förväntningar och de infriades. Så härligt tjejigt, men med fotboll i centrum. Bra att tjejer får en duktig fotbollsspelare att identifiera sig med och så bra att bokens Charlotte har en förlaga i verkligheten som faktiskt lever på sin idrott. En bok med en bra förebild och otroligt roligt med sportbok för tjejer. Dessutom måste jag tillägga att jag älskar Johanssons bilder. Blicken på omslaget är helt fantastisk! Jag hoppas att det blir en serie.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Tretton nobelpristagare – tretton böcker

Kejsarn av PortugallienJag är med i en bokcirkel på Facebook om de kvinnliga nobelpristagarna. Tretton stycken är de till antalet och tretton personer har fått en pristagare tilldelad att hålla ett lite föredrag om. Vi tar dem i kronologisk ordning och har således startat med Selma Lagerlöf.

Nu läser vi Kejsarn av Portugallien och jag fuskar lite och hoppar läsning eftersom jag redan läst den. Jag kommer att återkomma med recension och lite redogörelser för hur diskussionerna gått.

Min pristagare i fältet är Pearl Buck, en favorit. Jag har inte valt bok än men det lutar åt Modern.

Veckans feminist: Joumana Haddad

Joumana HaddadKort fakta

Född 1970 i Beirut.
Är journalist, översättare och författare.
Skriver på arabiska.

Joumana Haddads feministiska gärning

Joumana Haddad är uppvuxen och verksam i Libanon. Hon är chef för kultursidorna på tidningen An Nahar och är en mycket skarp feministisk röst i hemlandet och hela arabvärlden. Hon ät även chefredaktör för litteratur- och konsttidskriften Jasad, där hon intervjuat många internationellt kända författare, bland andra feministen och nobelpristagaren Elifride Jelinek.

Haddad är poet och har givit ut många diktsamlingar, vara en Lilliths återkomst har översatts till svenska. Hon har även gett ut feministiska debattböcker och den kanske mest kända är Superman is an Arab från 2012. I den boken sågar hon alla religiösa regler som gäller kring kvinnans klädsel och de hårt reglerade könsrollerna. Hon anser att alla kvinnor självklart får välja själv om de vill bära slöja eller inte, men hon anser det galet att kvinnor ska tvingas bära det och därmed inte kunna göra samma saker som män.

Haddad har, enligt Wikipedia, utsetts av tidskriften Middle East som en av arabvärldens mest inflytelserika kvinnor (plats 62). 

Joumana Haddad och jag

Jag fick tips om att läsa henne när jag utlyste nomineringstid för den feministiska litteraturkanonen. Vi valde att inte ta med något verk från henne eftersom det inte fanns mycket översatt till svenska (vilket var ett av kriterierna). Jag tycker mycket om det jag läst, men beklagar att hon missförstått syftet med den feministiska förskolan Egalia (läs mer om det i min recension av Superman is an arab).

Böcker av Joumana Haddad som jag läst och recenserat

Liliths återkomst 2004

Superman is an arab 2012