Årets världsböcker enligt Instagramkontot Årets världsböcker

Årets världsböcker

Årets världsböcker heter ett nystartat Instagramkonto som igår utsåg de åtta mest läsvärda böcker från världslitteraturen. Så roligt initiativ! Jag tänkte på förhand att jag nog läst ett par av böckerna, konstigt vore det annars. Här skriver jag om det böcker som de valde ut och mina kommentarer.

  1. Ett halvt liv av kärlek av Eileen Chang (Kina) från Atlantis: Den här boken har jag läst och jag fullkomligt älskar den! Bra val att ha med på listan med andra ord.
  2. Hur mår fröken Furukura? av Sayaka Murata (Japan) från Lind & co: Den här boken finns på min att-läsa-lista och nu flyttas den lite högre upp.
  3. Det som väntar mig av Parinoush Saniee (Iran) från Ordfront: Den här har gått mig förbi, men nu när jag läser om den tycker jag att den låter oerhört spännande.
  4. Eva ur spillrorna av Ananda Devi (Mauritius) från Tranan: Ytterligare en bok jag har tänkt att läsa. Författaren är någon jag har haft span på ett tag då det känns lite trist att Mauritius i min jorden runt-utmaning representeras av en vit man.
  5. Min syster seriemördaren av Oyinkan Braithwaite (Nigeria) från Lind & co: Den har jag läst! Jag tyckte om den, även om titeln nog var bättre än själva boken. Skruvad på ett roligt sätt och spännande med en bok från Nigeria som inte handlar om landets historia.
  6. Längs den lila linjen av Deepa Anappara (Indien) från Polaris: Ytterligare en bok som jag inte hört talas om, men den kommer direkt upp på att-läsa-listan.
  7. Om dom vänder sig mot oss av Fatimah Asghar (Pakistan/USA) från It-lit: En dikt bok jag läst och som jag tyckte om.
  8. Att skörda ben av Edwidge Danticat (Haiti) från Tranan: En bok jag tänkt läsa länge. Har läst en novell av författaren och är mycket sugen på att läsa en hel roman!

Är det inte fantastiskt att alla på listan är kvinnor? Det glädjer en feministisk världsläsare som mig. Inte för att jag har något emot manliga författare, men det är roligt att se att det är böcker av kvinnor som slår igenom och översätts. Genom historien har det ju som bekant mest varit män som gjort det. Det är inte heller bara Tranan som är representerat som förlag, vilket också är roligt. Det känns bra att flera förlag satsar på icke västerländsk litteratur.

Jag hade hoppats på att Nora Ikstrenas bok Modersmjölken hade kommit med, då jag tycker att den både var fantastiskt och även representerar en region som behöver lyftas fram mer. Det finns mycket fin litteratur från Baltikum  och i synnerhet Lettland.

Jag hoppas att kontot blir långvarigt och fortsätter att uppmärksamma världslitteratur!

Recension: Rudberg, Denise; En andra allians; 2020

En andra alliansDen andra delen i Denise Rudbergs serie om tre kvinnor under andra världskriget har kommit ut. En andra allians är en fortsättning på Det första chiffret och vi får återigen träffa Signe, Elisabeth och Iris som jobbar för underrättelsetjänsten. Boken är utgiven på Forum och är den andra delen i serien Kontrahenterna. Jag lyssnade på boken uppläst av fnatastiska Anna Maria Käll.

I En andra allians är det vinter och extremt kallt. Det är slutet av 1940. Sverige är fortfarande inte indraget i kriget, men tyskarna ligger på och sympatierna är blandade bland dem som boken handlar om. Iris har säkerhetstjänsten i hälarna eftersom henne syster är förlovad med en tysk flygkapten. Elisabeth lider av familjens krav på att hon ska finna sig en make. Hon vill bara leva sitt eget liv. Signe tycker om att vara Nils Svartströms hushållerska samt att arbeta för försvaret. I den här boken lider hon av en fruktansvärd åkomma i magen, som hon förstår kommer att kosta henne jobbet. Samtidigt håller deras grupp på att komma på en prototyp som ska gör att de kan spionera på tyskarna.

Precis som Det fösta chiffret så kände jag att huvudstoryn om prototypen och Sveriges inblandning i kriget kom i skymundan. Det är ingen handling som leder historien framåt. Istället är det karaktärerna som gör hela historien. Tidigt förstår en 2020-talsmänniska att Signe lider av endometrios och det var den historien som var mest spännande att följa. Elisabeths liv var i den här boken inte riktigt lika intressant, även om det lockade en aning till läsning. Iris kom lite grann bort i den här boken, men jag gillar verkligen henne så jag hoppas på att vi får läsa mer av henne i kommande bok.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det är en mycket fin bok med spännande personporträtt, men att handlingen inte riktigt kommer fram. Det är mer tre kvinnor i Stockholm under andra världskriget, än en berättelse om livet i underrättelsetjänsten. Det är inget fel i det, men boken marknadsförs lite som något annat och jag skulle gärna ha mer av den delen också. Jag ser mycket fram emot tredje boken då jag såklart vill veta hur det går för Signe, Elisabeth och Iris.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Månadens skaraborgare: Estrid Ericson

Dagens dam Estrid Ericson

Juni månad i Skaraborg kvinnokalender är den i Hjo uppvuxna Estrid Ericson, grundaren av Svenskt Tenn. Har man haft en mormor och morfar från Hjo så känner man till Estrid Ericson. Skaraborgs kvinnokalender är gjord av Maria Persson, @dagensdam på Instagram (bild) och Nils Hjort, @idagihistorien på Instagram (text). Min text bygger på Nils Hjorts, Wikipedia och Svenskt Tenn.

Estrid Ericson flyttade till Hjo som spädbarn och hennes far tog över stadshotellet. Efter realexamen flyttade hon till Stockholm för att läsa mönsterdesign och sedan få en anställning på Svensk slöjdförening. Hon lärde sig branschen, skapade sig ett kontaktnät och gjorde tenn till ett material på modet.

1924 öppnades butiken Svenskt Tenn och några år senare flyttade den till dess nuvarande placering på Strandvägen i Stockholm. I början jobbade Estrid mest med att designa saker i Tenn och hon samarbetade med många kända designers, däribland Joseph Frank. Estrids estetik låg i linje med de radikala arkitekter som introducerade funkisen i Sverige, Estrid blev dess skickligaste inredare.

Vi har alla sett hennes elefantmönster och till och med vi har sådana kuddar i vårt hem. Estrid Ericson känner jag väl till och vet att Hjo är stolta över att hon växt upp där och ligger begravd på Hjo kyrkogård. När jag var på gravplatsen för att lägga blommor på min mormors grav tittade vi även till Ester. Min moster visste var den fanns, då hon alltid passar på att besöka den när hon är på kyrkogården.

Estrid Ericsons grav

Estrid Ericsons grav

Sveriges nationaldag firas med svensk litteratur

Sveriges nationaldag på Landsort

Förra året firade vi nationaldagen på Landsort.

Idag är det Sveriges nationaldag och jag firar det lite lagom här på bloggen med lite svensk litteratur. De som följer mig vet att jag läser böcker från många olika länder och inte alltid fokuserar på svensk litteratur, men det senaste halvåret har jag lyssnat mycket på svenska ungdomsböcker. I år är vi i stan och hela familjen är sådär lagom krassliga att vi inte kan vistas bland folk. Vi har haft det roligare, men ska inte klaga.

En fantastisk bra bok jag läst i år var Ulrika Knutsons biografi över Elin Wägner. Biografier har skrivits om Wägner förut, men Knutson både skriver engagerande och har också haft som ambition att komplettera, inte göra lika omfattande. Det blev ett mycket bra resultat. Den besvärliga Elin Wägner har getts ut av Historiska Media.

Jag har lyssnat en del på Christina Lindströms ungdomsböcker den senaste tiden och tyckte särskilt mycket om Finns det björkar i Sarajevo?. Hennes böcker handlar om killar och ger en bra bild av en mansroll där snällhet lönar sig. På samma tema vill jag också lyfta fram Ida Ömalm Ronvalls bok Säg nåt då! med en mobbad kille som huvudperson.

Svensk feelgood är inte alltid det bästa, tyvärr. Åtminstone ett undantag finns och det är Johanna Schreiber som skriver fina böcker som inte är helt förutsägbara och som har lite mer djup än bara kille möter tjej, tycke uppstår och komplikationer tillkommer. Läs hennes Tolv veckor med dig och Det bästa som har hänt mig.

Idag ska jag läsa en svensk feministisk antologi utgiven av Timbro!

Glad nationaldag!

#blacklivesmatter – böcker som belyser rasism

Black lives matter

Jag har inte gjort någon hemlighet av att jag inte tycker att man borde samlas tusentals personern för att demonstrera mitt i en pandemi och med ett antal döda som inte minskar i önskad takt. Därmed inte sagt att jag inte bryr mig om den rasism och det våld som svarta möter i USA och i stora delar av västvärlden. Även här i Sverige. Som en hyllning till initiativet #blacklivesmatter tänkte jag ge er några boktips som behandlar rasism och frågor som rör svarta. Alla böcker är skrivna av svarta kvinnor.

Mina boktips

Ain’t I a woman  av den amerikanska feministen bell hooks är en grundläggande bok om färgade och feminism. Titeln syftar på det tal som den då fria slaven Sojouner Truth höll på en kvinnokongress i USA 1851.

Purpurfärgen av Alice Walker är en av de mest fantastiska böckerna som någonsin skrivits. Den handlar om en fattig flicka i den amerikanska södern som gifts bort med en man hon inte respekterar och framförallt inte vill vara nära. Allt förändras när hon träffar hans älskarinna. Om situationen i södern på 30-talet.

Nobelpristagaren Toni Morrison har skrivit flera böcker om temat rasism och en fantastisk skrift är novellen Recitatif som handlar om två flickor och där man aldrig får veta vem som är svart och vem som är vit. De blåaste ögonen är också en bra bok om en svart flickas önskan att få blå ögon.

Grace Nichols från Guyana bor idag i Storbritannien och hennes bok The fat black woman’s poems innehåller fantastiska dikter om att vara svart i en vit värld.

Av lite mer samtida författare kan jag rekommendera Roxane Gay. Jag tyckte mycket om hennes bok Bad feminist som rymmer mycket, bland annat situationen för svarta i USA idag.

Angie Thomas ungdomsbok The hate U give är en fantastisk bok om hur svarta särbehandlas negativt.

Två bra böcker av afrikanska samtida författare som delvis utspelar sig i USA och visar rasismen där är Vända hem av Yaa Gyasi från Ghana och Americanah av nigerianska Chimamanda Ngozi Adichie.

Recension: Ikstena, Nora; Modersmjölken; 2015

ModersmjölkenBokförlaget Tranan, som ger ut böcker från hela världen, har nyligen gett ut boken Modersmjölken av lettiska Nora Ikstena. Det finns en del kvinnliga författare från Lettland som är översatta till svenska och jag har läst flera av dem. Alla har jag tyckt otroligt bra om. Modersmjölken är den första boken jag läst av Nora Ikstena. Jag vill rikta ett särskilt tack till den hängivna översättaren Juris Kronbergs som gör lettisk litteratur tillgänglig på svenska.

En flicka växer upp med sin mamma, mormor och styvmorfar. Modern gav henne inte bröstmjölk som barn, vilket sågs som oerhört konstigt i det sovjetiska samhället. Samtidigt ger hon liv till andra genom sin arbete som fertilitetsläkare. När modern får sparken från sitt jobb i Leningrad och förflyttas till en mindre ort, tar hon sin dotter med. Dottern rycks från sin stabila tillvaro hos morföräldrarna och livet med mamman är allt annat än enkelt. Mer än en gång försöker modern ta sitt liv och mer än en gång är det dottern som får hålla henne vid liv. Modern vill bara vara fri och dottern vill – till en början – bara passa in.

Modersmjölken är en berättelse om en dysfunktionell mor-dotter-relation. Det finns stabila morföräldrar i bakgrunden och det är nog tack vare dem som flickan blir så välartad. Det är också en berättelse om Lettlands historia via dessa kvinnoöden. Vartannat kapitel är från flickans synvinkel och vartannat från mammans. Vi får följa dem genom pionjäruppvisningar, säkerhetspolisutfrågningar och protester mot överheten. Mot slutet tar de oss med till den baltiska kedjan och Lettlands frigörelse.

Det gick en rysning genom hela kroppen när jag läste delarna när de äntligen får uppleva friheten. Modern, som är född 1944, är kanske för präglad av ett liv i ofrihet och ett liv som hon aldrig egentligen ville leva. Men dottern, född 1969, är yngre och mer påverkad av sin kärleksfulla mormor. Det finns ett hopp för framtiden, både för flickan och för landet. Modersmjölken är en fantastisk roman som väver samman det lilla och personliga med det stora och politiska.

Jag skrev i inledningen att alla lettiska böcker jag läst varit fantastisk t bra. Det gäller fortfarande.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Svd

Recension: Ömalm Ronvall, Ida; Säg nåt då!; 2020

Säg nåt dåIda Ömalm Ronvall har jag läst känna lite på sociala medier och jag har läst hennes och Johanna Schreibers Inte som du. Jag såg därför mycket fram emot Säg nåt då! och valde att lyssna på den eftersom att lyssna på ungdomsböcker har blivit något jag gjort ofta nu i vår. Albin Grenholm är uppläsare och boken är utgiven på B Wahlströms.

Adrian har bara en kompis, Emma. Efter sommarlovet i åttan förändras allt. Emma vill hellre hänga med några coolare tjejer i klassen och mer eller mindre gör slut med Adrian. Han lämnas helt ensam och förstår ingenting. För att inte det inte ska vara helt uppenbart att han är ensam på höstlovet väljer han att åka och hälsa på sin morfar i Luleå. Där träffar han Vega, som är snygg och cool och har vänner. Adrian har inget av det när hon föreslår att hon ska komma och hälsa på honom i Örnsköldsvik, vågar han inte det. Han vill inte att hon ska veta att han egentligen är hennes raka motsats.

Säg nåt då är precis som den fantasin många mobbade och andra töntar alltid haft – att få blomma ut i en annan miljö. Det blir ofta så när man kommer ifrån hemstaden och börjar på universitet. Det kan till och med sker redan på gymnasiet i samma stad. Att få en pojkvän/flickvän på annan ort kan jag knappast varit ensam om att drömma om. Jag tror att den här boken passar alldeles utmärkt för alla som var som jag, lite småtöntiga som drömde om ett annat liv. Det finns viss risk för att mobbade personer finner den alltför orealistisk. Det är dock något som gäller för de flesta ungdomsromaner på samma tema.

Jag tycker om boken och jag tycker att Ida Ömalm Ronvall skriver med ett bra driv. Jag älskar hennes beskrivningar av Adrians relation med sin morfar. Det var också roligt att få just deras dialoger upplästa på rätt dialekt. Adrian är också en mycket fin förebild för killar i hans ålder. Han är snäll och han vill stå upp för sina vänner, men vet inte riktigt om han vågar. Mot slutet av boken tänker han att det ju faktiskt är lättare att stå upp för någon om man har en viss status från början. Det är svårare att göra det när man har mer att förlora.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Omnible

Mrs America är en fantastisk feministisk TV-serie!

Mrs America

Mrs America är en TV-serie på HBO om den amerikanska kvinnorörelsen på 70-talet. I centrum står kända feminister som Gloria Steinem och Betty Friedan samt den konservativa hemmafrun Phyllis Schlafly. Det handlar om författningstillägget för jämställdhet, ERA, som skulle ratificeras i minst 38 amerikanska delstater. Phyllis Schlafly startar en rörelse för att stoppa det. Jag varnar för spoilers i den här texten. Jag kommer inte att avslöja hur serien slutar, men kommer att resonera kring de verkliga händelserna och hur de slutar.

Cate Blanchett som Phyllis Schlafly är helt fantastisk! Hon fångar den politisk hängivna kvinnan som vill ha rätt att vara hemmafru, samtidigt som hon vill vara en del av politiken. Ju längre serien lider, desto mer uppenbart blir det att det hon sätter främst är makt. De konservativa idealen ska gälla alla andra själv ska hon bli minister.

Gloria Steinem gestaltas av Rose Byrne och också hon gör ett fantastiskt porträtt av den hängivna feministen, som alltid sätter kvinnosaken i främsta rummet. Det gör även Betty Friedan, spelad av Tracey Ullman, men hon lever mest på gamla meriter och har svårt att acceptera att hon inte är den främsta feministen längre. Hennes Den feminina mystiken kom 1963 och serien börjar 1970.

Jag tyckte att det var fantastiskt att se en serie som skildrade allt spel bakom kulisserna i den amerikanska feministiska rörelsen på 70-talet. Feministerna hade problem med att olika grupper ville känna sig inkluderade, färgare och lesbiska tex, medan de som varit med ett tag ville göra det strategiskt bästa. Inte sällan krockade olika önskningar. Inget nytt under solen där, kan jag känna från dagens feminister, även om lesbiska och färgade är en mer självklar del idag. Nu är det snarare transkvinnor som många vill utesluta.

Den konservativa organiseringen var nästan det mest intressanta. Det är så oerhört fascinerande att se kvinnor som kämpar för att få vara hemmafruar genom att vara raka motsatsen. De sätter en prestige i att ha frågat sina makar om lov och de sätter alltid familjen först. Men ju mer makt Phyllis Schlafly får, desto mindre tolerans har hon att andra inte sätter kampen först. Alltså tvärt emot den politik hon faktiskt står för.

Jag tyckte att det var spännande att se hur stor betydelse och stort inflytande feministerna hade i början av 70-talet. Mindre förvånande var det att Schlafly och hennes gäng inte skydde några medel utan glatt slog sig ihop med rasister och extrema abortmotståndare som hängde med Ku Klux Klan. Visst ville Schalfly hålla ryggen fri från extremister, men det hindrade henne inte från att se mellan fingrarna flera gånger.

Många inom republikanerna, inte minst kvinnor, var för ERA. Motargumentet var att den rådande lagstiftningen räckte. Att de kvinnor som vill göra karriär kan göra det och att ERA bara skulle göra det möjligt för homosexuella att bli lärare och indoktrinera elever i skolan. Eller att kvinnor skulle tvingas ut i armén, eller förlora vårdnaden om sina barn. Men många, även konservativa kvinnor, insåg att det krävdes jämställdhet för att de skulle kunna konkurrera på lika villkor som männen.

Det mest dramatiska i hela serien var det stora kvinnokonventet i Houston 1977. För mig var det som ett Woodstock som jag hade velat närvara vid. Så mäktigt och så svårt att hålla sig från tårarna. I centrum här var Schlaflys vän Alice Macray, som genomgår många tankar under de dagarna konventet varar. Schlafly själv är för fin för att komma och satsar istället på en protestaktion under konventet.

Det första jag tog reda på var om ERA ratificerades i 39 delstater, men det gjorde det tyvärr inte. Den konservativa kvinnorörelsen vann alltså en stor seger här. Men trots det och trots förlusten för feministerna visar serien också att det inte bara står om stora segrar. Mycket vinns ju i det lilla och de amerikanska hemmafruarna är kanske inte dem som drog den största vinstlotten i längden.

Serien är helt enkelt fantastiskt. Jag drar många paralleller till nutid. Jag lärde mig mycket om dåtiden och om flera feminister jag knappt kände till innan, såsom Bella Abzug. Det var också fantastisk bra om politikens tjuv- och rackarspel samt de sexuella inviter som kvinnor fick stå ut med. Det bästa är när Phyllis Schlafly utsätts för dem och inte vet vad hon ska göra, för det går ju inte att ge feministerna rätt.

Jag måste sluta någon gång så jag gör det här. Se serien och sen kan vi zoom-cirkla om den, ok?

Begravning och på coronafronten intet nytt – majsummering 2020

Barnen och graven i Hjo

Maj månad började med en begravning i Hjo för in mormor och kanske egendomligt nog gav det mig mycket ny energi. Det var härligt att få resa (för att det var nödvändigt), underbart att träffa mina föräldrar och också fantastiskt att få möjlighet att ta avsked även av Hjo i strålande sol. Själva begravningen var fin och värdig, trots att vi inte var så många.

Vi åkte även ut till landet en helg för att hjälpa svärfar att kunna isolera sig där med sina vänner och bekanta. Det gav också mycket energi i all monoton vardag. Vår lilla Selma fyllde fyra år i maj och hon fick ett fint utekalas och behövde nog inte avstå från så mycket för coronans skull. Hon fick ju inte träffa sin mormor och morfar och farfar, vilket såklart är oerhört tråkigt.

Tyvärr avslutades maj med en känsla av hopplöshet. Vi skulle ju bo ihop med våra föräldrar under bostadslösheten i juli, men det verkar ju totalkört. Det innebär också att semestern kommer att bli något helt annat än vi planerat. Jag känner att jag inte ens orkar påpeka att det är i-landsproblem, för det är mitt problem nu och det är jäkligt tungt.

Min läsning

Jag har läst ganska så mycket, mest tack vare att det går åt en del ljudböcker till mina promenader till och från förskolan (som görs till omvägar varannan dag för att få någon slags träning).

Tolv månader – tolv länder: Jag prickade av Ekvatorialguinea i och med utdraget ur boken Ekomo av María Nsué Angüe. Nu fanns inte hela boken på engelska så utdraget fick duga. Länderna som nu är kvar:

  • Centralafrikanska republiken
  • Djibouti
  • Mauretanien
  • Tchad

Sydafrika som temaland 2020: Jag läste deckaren Flickor som skimrar av Lauren Beukes. Den utspelar sig i USA, men jag läser brett från Sydafrika så boken räknas absolut.

Boktolvan med fantastiska fruntimmer: Jag prickade i och med ovan av Lauren Beukes.

Semesterutmaningen Malta: Har två böcker som jag tänkt att läsa. Jag kommer att göra det, som det känns nu, även om jag snarare väntar på återbetalning än lever på minnena från resan.

Recension: Ärlemalm, David; Lite död runt ögonen; 2020

Lite död runt ögonenI bokcirkeln Bokhörnan ska vi till nästa gång läsa Lite död runt ögonen av David Ärlemalm. Den var en gång bok i an annan bokcirkel, Kollektivet, men jag hoppade att läsa boken den gången. Nu behövde jag något att lyssna på och det gick rätt så fort. Eftersom boken tar upp många feministiska spörsmål gällande män, såsom föräldraskap och mansroll recenserar jag den här.

Arto är en före detta heroinist som blivit pappa på heltid efter att hans fru, som han separerat från, dött i en överdos. Bodil är en välartad dotter som saknar sin mamma. Arto saknar också Sofia, som var hans stora kärlek. Nu har han ett ordnat liv med jobb och fasta rutiner. Sedan får han sparken från skolbespisningen, där han jobbar, för att en kille spridit ut ett rykte om att han försökt sälja droger till honom. Då börjar en nedåtgående spiral som får honom mer och mer att längta tillbaka till drogerna.

För att klara ekonomin bestämmer sig Arto för att högst tillfälligt stjäla några bilar för en man han jobbat åt tidigare. Det ser ut att kunna stanna vid bilstölder, men en dag finner de en flicka i bagageluckan på en stulen bil och då kommer det en annan moral in i bilden som får Arto att tvivla på allt han håller på med. Det är en sak att bidra till att göda hälare, människohandel är något helt annat.

Lite död runt ögonen får mig att ifrågasätta mina egna fördomar. Kärleken mellan Bodil och Arto är så stark och ömsesidig att jag som läsare inte förespråkar att någon annan ska ta över vårdnaden om Bodil. Samtidigt är jag lite på socialens sida när de besöker Arto och vill att han ska ta emot familjestöd. Men jag förstår också varför han säger nej. Det är mycket bra berättat och jag som läsare får båda sidorna på ett sätt som gjort mig oerhört ambivalent.

Jag tyckte om boken, men läsningen innebar samtidigt att var på helspänn i rädsla för att Arto skulle ställa till det för Bodil. Det finns vänner runtomkring, en eventuellt blivande flickvän och hjälp att få. Ändå väljer Arto alltför ofta den farligare vägen. Han möter fördomar och annat från skolan för att han är den han är och det är inte det att jag inte förstår hans agerande,  jag vill bara att han ska välja en säkrare väg.

En säkrare väg kanske inte finns, för sådana som Arto. Ensamstående fäder har det nog på många sätt det svårare än ensamstående kvinnor. Det är det som jag ser som själva kärnan i boken, att det är tuffare för män som är föräldrar, än kvinnor. Boken belyser det väl, även om det såklart handlar om en extremsituation. Jag tyckte om boken, även om det var lite väl klyschig på sina ställen. Jag ser mycket fram emot att diskutera den med mina vänner i Bokhörnan!

Läs mer: Adlibris, Bokus