aug 05

Bostadslösa och inblåsta – julisummering 2020

Hugo och Selma i Lidköping

Hugo och Selma i Lidköping. Vi kom dit och fick träffa deras mormor och morfar, vilket var underbart för alla inblandade. Juli 2020.

Då var vår bostadslösa månad till ända. Det blev en helt normal semestermånad om man bortser från den detaljen att vi brukar åka hem och landa en dag eller två mellan varven. Nu tror jag att att barnen känner att de haft en ganska så normal semester, även om vi såklart längtat mycket efter huset och pratat om det hela tiden.

Vädret har varit ett kapitel för sig. Vi har haft många fina dagar och det har varit varmt i vattnet på Landsort där vi varit mest. Men det har blåst. Fy sjutton vad det har blåst. Vi har bara några enstaka gånger kunnat ta oss i väg med vår lilla båt. Äta ute på kvällen har bara varit att glömma. Det gjorde vi nog bara en enda gång. Mot slutet på Landsort var det också för kallt. Veckan i Norrköping och Visby var fin och det är vi glada för. I Lidköping var det varierat, men vi kunde njuta av kvällssol i stiltje åtminstone två kvällar.

Men framförallt viktigast av allt: Nu har vi fått vårt hus!

Min läsning

Jag har läst massor på semestern! Faktiskt mycket mer än jag trodde. Jag linger bra till inför mitt läsmål, trots att augusti börjat dåligt på läsfronten. men snart har jag ett mysigt hus med massor av bra läsplatser och då kommer jag igen!

Världssommar 2020: Det har varit en oerhört lärorik månad där jag har läst noveller från bland annat Barbados, Cypern och Kiribati. Jag har också fått rejäl fart på läsandet och läst romaner från Centralafrikanska republiken, Kina och Mauritius. Sedan har det blivit en hel del från Sydkorea som mynnade ut i en temavecka under flytten (då jag ändå inte hade tid att skriva om något annat). Jag ska sammanfatta min lässommar i ett separat inlägg senare.

Tolv månader – tolv länder: Nu läste jag äntligen ut My country, Africa av Andrée Blouin. Det var en mycket bra representant från Centralafrikanska republiken med beskrivning av en del av landets historia, från koloni till självständig stat.

Jag har fortfarande kvar:

  • Djibouti
  • Mauretanien
  • Tchad

Sydafrika som temaland 2020: Här jag jag påbörjat Bessie Heads Där regnmolnen hopas, men inte fastnat i den. Det kan bero på att flytten tagit enormt på krafterna och läsningen gått ner enormt sedan vi fick huset.

Boktolvan med fantastiska fruntimmer: Inget nytt, så här är en utmaning att ta tag i inför hösten.

Semesterutmaningen Malta: Jag har läst två böcker och därmed läst färdigt och jag kommer med en summering separat om några dagar.

aug 04

Månadens feminist: Jill Ruckelshaus

Jill Ruckelshaus

Kort fakta

  • Född 1937 i Indianapolis, Indiana, USA.
  • Frontfigur i den amerikanska kvinnorörelsen på 70-talet, trots republikan.
  • Jobbade som assistent i Vita huset för det republikanska partiet.

Jill Ruckelshaus feministiska gärning

Jill Ruckelhaus växte upp i Indiana i USA och tog examen från Indiana University.  Hon undervisade sedan några år i Schweiz, för att sedan återvända till Indiana. 1971 var hon med att grunda en organisation som verkade för att stötta kvinnor som vill ge sig in i politiken, National Women’s Political Caucus. Andra medgrundare var bland andra Gloria Steinem, Betty Friedan, Bella Abzug och Shirley Chisholm.

Ruckelhaus hade (eller snarare har, hon lever fortfarande, men min text syftar på när hon var politiskt aktiv) en liberal hållning, men var republikan och jobbade som assistent i Vita huset på 70-talet. Hon var pro choice och kallades av Washington post republikanernas Gloria Steinem. Det sägs att hennes inställning till abort gjorde det omöjligt för hennes man, William Ruckelahus, att bli Gerald Fords vicepresident.

Makarna Ruckelhaus var stora motståndare till Nixon och William var en miljökämpe med dåtidens mått mätt. Han kämpade bland annat emot DDT. De tillhörde en liberal falang i partiet, men Jill kunde ibland kalla sin politiska hemvist för Ruckelhaus-republikan. Hennes frågor var jämställdhet och feminism och hon var delaktig i de stora feministiska grupperna på 70-talet. Det var hon som fick igenom att de skulle få pengar till det stora kvinnokonventet i Houston 1977. Hon ledde en jämställdhetkommission för Gerald Ford 1975-76, tillsammans med Bella Abzug.

Efter att den stora kvinnofrågan om en jämställdhetslag, ERA, inte längre var på dagordning, fortsatte Jill Ruckelhaus att kämpa för frågorna. Hon var bland annat med i ledningen för United States Commission on Civil Rights i början av 80-talet.

Jill Ruckelhaus har sagt att hon haft en fin familj, men när hon var hemmafru på heltid var hon otroligt olycklig. Det var när hon träffade kvinnor som gjorde saker de var engagerade i, som hon insåg att hon ville göra något själv. Hon verkar ha träffat rätt man som inte haft något emot att hon haft en parallel karriär, även om det var 70-tal och i USA bland republikaner. På så sätt blev hon en perfekt motståndare till Phyllis Schlafly, som porträtteras väl i Mrs America.

Jill Ruckelshaus och jag

Jag kom i kontakt med ill Ruckelhaus först när jag såg Mrs America. Jag tyckte att hon var intressant  och ville veta med om henne och hennes engagemang. Man får inte glömma bort att det politiska landskapet såg annorlunda ut på 70-talet och att det inte bara var bland republikaner som exempelvis abortfrågan var kontroversiell. Det gick att vara feminist och republikan, precis som jag är övertygad om att det går att vara det idag.

aug 03

Sammanfattning av Sydkorea x 7

Sydkoreas flagga

Den senaste veckan har handlat om Sydkorea på bloggen. Jag har flyttat in i familjens nya hus och ni har fått läsa förinställda inlägg om sydkoreansk litteratur. Det finns väl inte en helt logisk koppling här, men jag ville inte låta bloggen vila under flytten, så detta var ett roligt projekt.

Två romaner har jag läst, Kim Jiyoung, born 1982 och Pachinko. Jag valde att ha med Pachinko, även om författaren Min Jin Lee bor och verkar i USA. Men boken handlar om en viktig del av Sydkoreas historia och författaren är född där, så den fick vara med. Jag älskade den boken! Så fin och så genomarbetat. Kim Jiyoung, born 1982 var också bra. Det är en feministisk bok om kvinnors villkor i Sydkorea idag och förhoppningsvis en ögonöppnare för kvinnor och män där.

De sydkoreanska novellerna var lite knepigare, även om jag tyckte om att läsa dem. Hur man lär upp katter var den trevligaste och också roligaste.läsa om att katter och hudar är ett fenomen i den samtida sydkoreanska litteraturen. Han Kangs dikter var helt underbara och där ville jag bara ha mer. Jag är glad över att utmatningen även innehöll en barnbok och så av en Almapristagare till på köpet. Molnbullarna är fortfarande en favorit här hemma.

Sydkorea är ett konservativt land, som trots demokratisering och att människorna där blivit rikare, så släpar det långt efter med jämställdheten. Därför är det extra roligt att få läsa noveller och romaner av unga feminister som är Sydkoreas framtid.

Andra Sydkoreatips från Feministbiblioteket

Hwang, Sun-Mi – Hönan som drömde om att flyga

Hwang, Sun-Mi – Hunden som vågade drömma

Kang, Han – Vegetarianen

Kang, Han – Levande och döda

Kang, Han – Den vita boken

Shin, Kyung-Sook – Ta hand om min mor

aug 03

Recension: Kim, Keum-hee; Hur man lär upp katter; 2019

10-talJag har läst en novell av Keum-Hee Kim från 10-tals Sydkoreanummer 2019, Hur man lär upp katter. Jag lyssnade på Keum-Hee Kim på bokmässan förra året på ett seminarium som handlade om Sydkorea och feminism. Det seminariet har jag skrivit om här. 

Kattdetektiver är tydligen ett fenomen i Sydkorea och i Hur man lär upp katter för vi träffa folk på en helt vanlig arbetsplats, men vi får också träffa en kattdetektiv. En katt är försvunnen, en letar efter en katt och en har ofrivilligt fått katter. En försöker ta sitt liv, men klarar inte av att tänka på vad som ska hända med katterna.

Det är en vacker liten katthistoria och även om jag inte märkt något av att det råder kattfeber i den sydkoreanska litteraturen så kommer jag att tänka på de två fina fablerna om en höna och en hund av Sun-Mi Hwang. De nämns inte i den här intressanta artikeln om katter och hundar i koreansk litteratur, men den om hunden passar ju i allra högsta grad in. Intressant fenomen som jag kommer att ha i bakhuvudet när jag läser mer från Sydkorea.

aug 02

Recension: Kang, Han; ur Jag lägger kvällen i lådan; 2013

10-talHan Kang* är Sydkoreas stora författare just nu. Hon har gett ut romaner och verk som kanske är en hybrid mellan romankonst och lyrik. Jag lägger kvällen i lådan är en ren diktsamling som tyvärr inte finns på svenska, men ett par av dikterna finns översatta i 10-tals Sydkoreanummer från 2019.

Dikterna är lika ljuvliga som språket i Den vita boken och jag gläds åt att Kang har skrivit en diktsamling. Jag tycker givetvis att det är synd att hela inte finns på svenska. Dikten om konstnären Mark Rothko som tog sitt liv nio månader före Han Kang föddes, var den som jag tyckte bäst om. Det blev så tydligt med livet och döden och hur allt går vidare.

Han Kang har en förmåga att skriva om detaljer och få det att betyda så mycket. Den blå stenen är en dikt om stenar och om livet och drömmar. Jag kunde känna stenarna mot min hud och se de glittra i vattnet, samtidigt som jag tog till mig det allvarliga med livet och döden.

Läs mer i 10-tals Sydkoreanummer 33-34 2019.

*) Eftersom Han Kang är känd som det namnet har jag här valt att inte vända på namnen. Men hon heter alltså Kang Han enligt vårt sätt att läsa.

 

aug 01

Recension: Cho, Nam-Joo; Kim Jiyoung, born 1982; 2016

Kim Jiyoung, born 1982Nam-Coo Cho från Sydkorea har skrivit en internationell bestseller. Kim Jiyoung, born 1982 är en feministisk roman som getts ut på engelska 2019. Vad jag har förstått är en svensk översättning att vänta inom kort. Jag såg mycket fram emot boken, men har också fått varningar om att den inte är så kontroversiell för en svensk.

Jiyoung föds in i en familj där en lillasyster senare ska bli bortaborterad pga av sitt kön. Den lillebror som sedan föds blir bortskämd och får privilegier som hans systrar inte får. Jiyoung blir en gång utsatt för sexuella trakasserier och ringer sin far. Han skäller ut henne istället för att hjälpa henne. På sin arbetsplats får hon inte den befordran hon förtjänar och när det är dags att skaffa barn, måste hon sluta sitt jobb. Hon och maken får inte ihop det annars. Men räkningar ska fortfarande betalas och aksnke är det läge att ta ett deltidsjobb på en glassfabrik? Jiyoung blir tillslut galen.

Jag både gillar och gillar inte den här boken. Jag tycker att språket är bra och berättarstilen är fängslande, men jag har svårt för när det blir för mycket faktainslag i en roman. Vi får hela tiden fakta på hur många kvinnor som trakasseras, slutar jobba, inte blir befordrade osv. Jag tyckte också att det, som någon påpekat,  inte var en ögonöppnare. Förhoppningsvis var det en ögonöppnare för kvinnor i Sydkorea och på andra ställen.

På plussidan förmedlade boken en enorm frustration över förspilld kvinnokraft där kvinnliga mattesnillen tvingas sluta jobba för att ta hand om sina barn. Där kvinnor förväntas ta sexuella sextrakasserier på jobbet om de kommer från en kund. Där kvinnor alltid ses som blivande mödrar, som kommer att sluta sitt jobb snarare förr än senare. Jag hoppas verkligen att boken blir en succé där den behövs!

Läs mer: Adlibris, Bokus, Och dagarna gå…

jul 31

Recension: Park, Youngsook; Fotokonst ur 10-tal; 2019

10-talYoungsook Park är fotokonstnär och professor på Ewha Womans University i Seoul. Hon är född 1955 och några av hennes fotografier finns med i tidskriften 10-tals Sydkorea-nummer 2019. Hon är en pionjär inom feministisk konst och bilderna från 10-tal handlar om att visa den sydkoreanska kvinnan ur en annan synvinkel än när de är passiva, som de fått lära sig att kvinnor ska vara.

Alla kvinnorna på bilderna är feministiska aktivister och vänner till Youngook Park. Jag gjorde ett fotokollage med ansiktena på kvinnorna och det är helt fantastiska bilder, särskilt om man betänker att sydkoreanska kvinnor förväntas var passiva. Dessa bilder är så levande och det är så mycket styrka i dem!

Fotokonst av Youngsook Park

Jag undrar om inte min favorit är kvinnan med kniven. Så vardagligt och så vackert på samma gång. Det finns inget passivt eller underdånigt i bilden, utan bara en ren vardaglig bild av en kvinna som använder en kniv i köket. Men alla är fina! Den coola kvinnan längst upp till vänster är också fantastisk på sitt sätt.

Jag hittade tyvärr inte någon hel bok om Youngsook Parks konst till ett rimligt pris. Synd, för jag skulle gärna ta del av mer. Men för er som vill ha ett litet smakprov, införskaffa 10-tal 33-34 2019 och njut av hennes konst samt noveller och dikter från andra sydkoreaner.

 

jul 30

Recension: Lee, Min Jin; Pachinko; 2017

PachinkoPachinko är ett spel man spelar i Japan. Historiskt har det varit lätt för koreaner i Japan att jobba i spelhallarna. Om detta ska boken handla om. Bland annat. Författaren Min Jin Lee är född i Sydkorea, men flyttade som barn med sin familj till USA där hon fortfarande bor. Pachinko är nästa bokcirkelbok i min feministiska bokcirkel.

Boken tar sin början utanför Busan i Sydkorea där Sunja föds. När hon blir gravid och fadern inte vill gifta sig med henne, ser hennes liv ut att vara över. Men en vänlig präst från norr förbarmar sig över henne och tar med henne till Osaka i Japan där han har fått erbjudande att jobba son präst.

Pachinko handlar om sydkoreanska invandrare i Japan och hur de har behandlats genom historien. Snujas barn och barnbarn föds alla i Japan, men ändå ses de inte som fullvärdiga medborgare i landet. De måste förnya sitt uppehållstillstånd vart tredje år. Det är skrivit från individnivå och handlar om Sunja och hennes familj. Hon får två barn, Noa som är son till mannen hon en gång älskade och Mozasu, som är son till maken. Noa är den med läshuvud och Mozasu som löser konflikter med våld. De ska båda senare i livet komma att göra karriär inom Pachinko-branschen. En tämligen lycklig och en olycklig.

Pachinko är en magnifik släktkrönika som tar upp strukturell rasism av koreaner i Japan. Vi får följa en familj från flykten till Japan före andra världskriget, till 1989. Däremellan finns det folk som flyttar tillbaka till Korea, inte sällan till Nordkorea och ingen hör någonsin av dem igen. Det är bättre för bokens karaktärer att bo i Japan, eftersom där finns både jobb och mat. Samtidigt ses de som andra klassens medborgare och inte sällan som skurkar om de av någon händelse skulle tjäna pengar.

Jag är inte så förtjust i långa böcker, men den här var mer än värd att läsa trots sina nästan 500 sidor. Jag var oerhört imponerad och Min Jin Lee får med mycket i sin bok. Hon skriver att hon burit den med sig sedan 1989 och den känns väl genomarbetad. Dessutom är boken mycket feministisk då den visar kvinnors villkor och att det fanns få möjligheter för dem att ändra sin livssituation om deras män ville annorlunda.

Jag ser mycket fram emot att diskutera Pachinko i min bokcirkel i höst! Förhoppningsvis lajv på ett café, men det blir väl zoom som vanligt.

Läs mer: Adlibris, Bokus

jul 29

Recension: Baek, Heena; Molnbullar; 2004

MolnbullarHeena Baek är en sydkoreansk författare som fick Alma-priset 2020. Molnbullar gavs ut på svenska 2019 på barnboksförlaget Trasten, som hör ihop med Tranan. Jag blev sugen på att läsa henne när hon fick priset och eftersom min fyraåring är precis rätt målgrupp fick hon Molnbullar i födelsedagspresent.

Ett litet kattbarn vaknar tidigt och tar med sig sin lillebror ur i regnet. De hittar en bit moln de tar med sig hem. Mamman bakar bullar av molnet och både bullarna och dem som äter av dem, flyger. De räddar då sin pappa som står och trängs i en full buss att flyga till jobbet.

Det är en mycket fin bok som blandar upptäckande med barns fantasier. Både jag och mitt barn gillar den och vi har läst den många kvällar sedan födelsedagen. Jag som läser mycket feministisk litteratur och genusmedventa barnböcker reagerade på att det var stereotypa könsroller. Mamman uppenbart hemmafru och pappan har bråttom till jobbet. Det sägs inte vilket kön storasyskonet har, så vi låtsas att det är en tjej även om mina fördomar säger att det är motsatsen.

Trots den könsstereotypa inramningen, vill jag ändå lyfta fram boken. Läser du mycket annat för ditt barn med kvinnor som jobbar och pappor som tar hand om sina barn, så gör det ju inget att en bok har en annan bild. Det som verkligen var behållningen med boken var kombinationen av det ganska så vardagliga att gå ut i regnet, med att helt plötsligt börja flyga och allt beskrivs lika vardagligt. Bilderna är också fina och kattfigurerna är lätta att älska.

Läs mer: Adlibris, Bokus

jul 28

Recension: Bae, Suah; Ugglan; 2010

10-talSuah Bae är en sydkoreansk författare som översatt bland andra Franz Kafka och Bertold Brecht till koreanska. Ugglan är en novell som översatts till svenska i tidskriften 10-tal 2019. Suah Bae är född 1965 och är en av Sydkoreas ledande experimentella författare.

Ugglan är en säregen novell med olika fragment och dialoger. Huvudpersonen är en man som jag först trodde var en kvinna, som brevväxlar och pratar med olika personer ur sitt liv. Jag tyckte att novellen påminde lite om Olga Tokarczuks bok Löparna och hängde inte med så mycket. Jag antar att man borde läsa noveller både en och två och tre gånger för att få något sammanhang.

Jag borde dragit öronen åt mig vid experimentell författare, men gjorde inte det. Jag tycker ändå att en helt obegriplig novell faktiskt ger mig något ändå. När det kommer till noveller är de snabbt över och jag har ändå fått en stor dos sydkoreansk kultur, vilket jag är tacksam för.