Jag hade sett fram emot Han Kangs bok Levande och döda (Natur och kultur), utan att tänka på att jag är en hormonell ammande mamma. Den handlar om massakern i Kwangju, som inträffade i Sydkorea 1980. Ett stort antal demonstranter tog över staden för att protestera mot den styrande militärjuntan och detta resulterade i ett stort antal döda, fängslade och försvunna personer.
Varje kapitel behandlar en person med nära anknytning till massakern och allt kretsar kring Dong-ho, en pojke som leta efter sin vän i det första kapitlet. Sedan får vi möta dem som varit med bland demonstranterna, de som suttit i fängelse, de som jobbat mot regimen på annat sätt och de som aldrig kan glömma.
Det är en fruktansvärt tung bok på endast 150 sidor. Jag fick läsa med en viss distans för att orka mig igenom det. Han Kang skriver oerhört bra och med en poetiskt touch som jag tycker mig känna igen i den sydkoreanska litteraturen (även om min erfarenhet av den är tämligen begränsad). Jag kunde inte riktigt njuta av boken eftersom den melankoliska poesin blandat med de fruktansvärda händelserna och den hopplösa diktaturen gjorde mig för nedstämd. Det enda positiva är ju att Sydkorea idag är en välmående demokrati, men det ger ju inte människor sina anhöriga tillbaka. Jag är ändå glad att jag läste boken, även om den var roligare att ha läst än att läsa.
Han Kang har gett ut en bok till som kommer på Natur och kultur i vår, Vegetarianen, och jag kommer att ge henne en ny chans eftersom språket är så fint och för att hon verkar vara en intressant författare. Ämnet i den är mindre tungt och dessutom mer feministiskt. Som hittat säger jag!
