Förra veckan bokcirklade jag om Löparna av den polska nobelpristagaren Olga Tokarczuk. Jag hade inte läst ut boken då så min recension kommer först här (jag har annars en ambition att publicera recensionen före diskussionen, men det blir oftast inte så). Jag såg mycket fram emot Löparna då jag fortfarande väntar på en – enligt mig – riktigt fullträff av Tokarczuk.
Löparna är en fragmentarisk roman om människor som alla är på väg någonstans eller som på ett eller annat sätt inte vill vara på väg (mot ålderdomen). I början var det flera fragment som grep tag i mig och som jag ville läsa mer om dem, men de slutar bara och nya fragment tar vid. Jag tappade bort mig rätt så snart och försökte koncentrera mig på någon del som var intressant, men det var ganska svårt.
Löparna var mycket märklig bok som inte alls passar mig. Olga Tokarczuk kan skriva och hon fångar mig som läsare i den här romanen flera gånger, men tyvärr behåller jag inte fokuset särskilt länge. Jag minns att jag tyckte att hennes Daghus, natthus var rörig, men såhär i efterhand framstår den som ett under av lättfattlighet. Löparna var i en helt annan klass av rörighet.
Läs här om hur de andra i bokcirkeln resonerade kring boken.
1 kommentar
Hej!
tack för recensionen… jag börjat läsa löparna men tyckte det var så svår läst… undrade om det berodde på att svenska är inte mitt modersmål… bra beskrivning… man kanske kan lägga den på hyllan och ev återkomma
Hälsning från Liza 77