Min farmor och jag. Förmodligen sommaren 1983.

Jag inser idag att jag missat min farmors 100-årsdag med två år. Jag har tidigare skrivit om min farfar och morfars postuma 100-årsdagar samt min mormors. Min mormor var högst levande när hon fyllde 100 år. Nu lever ingen av mina mor- och farföräldrar längre och jag tänkte här skriva en text om min högst älskade farmor, som gick bort alldeles för tidigt. Idag skulle Brita Lager, född Steen, fyllt 102 år.

I min barndom var min farmor den som jag alltid längtade efter. Farmor och farfar bodde i Hjo, precis som mormor och morfar, men de flyttade till Kungsbacka när jag fortfarande var ganska liten. Sedan var det längre och mer opraktiskt att besöka farmor och farfar. På Kullavik (som ligger i Kungsbacka kommun) bodde mina kusiner och i deras hus fanns en sportstuga där vi brukade övernatta och bo några veckor på sommaren. Farmor och farfar hade en egen stuga på tomten, där dörren alltid stod öppen för oss barn. Vi träffades ändå ganska mycket, även om besöken hos mormor och morfar var tätare och oftare spontana.

Det är svårt att skriva om farmor och min relation till henne, för den är förenad med en stor sorg hos mig. 1984 var jag sju år och som från ingenstans rycktes min älskade farmor ifrån mig någon vecka före sommarlovet, sista året på förskolan. Jag fick gå på begravningen och gavs möjligheten att välja. Jag sa självklart ja, men när jag fick höra att mina kusiner inte skulle gå, ändrade jag mig. Det har jag ångrat i hela mitt liv. Ingen kan beskyllas för det, då ett barn knappast kan förstå konsekvenserna av ett sådant val samt att man som förälder inte kan tvinga en sjuåring att gå på begravning.

Min farmor levde med stora sorger och bland annat förlorade hon två barn innan de var födda. Det var småsyskon till min pappa och han minns bland annat ett missfall på semester i Österrike. Jag vet att jag och mina kusiner pratade mycket om ifall vi skulle haft två fastrar och hur deras barn skulle vara och om vi skulle vara lika bra kompisar med dem.

Min farmor var på ett sätt progressiv, hon bar byxor och gav gav oss kassettband med Nationalteatern. Samtidigt var hon djupt rotad i konventioner, som skulle få tråkiga konsekvenser för oss barn. En dag när jag och min ett år äldre kusin var hemma hos henne, fick jag en docka att leka med. En docka med porslinsansikte. Min kusin fick inte leka med den för att han var pojke. Jag minns att det var jättekonstigt och min kusin blev hemskt svartsjuk. När jag varit på toa låg dockan på golvet och min kusin hade trampat sönder porslinsansiktet. Farmor blev både rasande och ledsen, men trots min stora kärlek för henne kan jag än idag inte sluta ge henne skulden för det som hände.

I vuxen ålder har jag fått fragment av Brita Lagers liv, främst från min pappa. Hon verkar inte haft det helt lätt. Hon var hemmafru hela sitt gifta liv och gav upp en möjlig karriär som illustratör. Jag undrar ofta vad som hade hänt om hon fått leva och inte fått en andra hjärnblödning den där försommardagen 1984, bara 65 år gammal. Vi stod varandra mycket nära och jag undrar om vi hade fördjupat vår relation när jag flyttade till Göteborg 1996.