Recension: Suzman, Helen; In no uncertain terms; 1993-94

In no uncertain termsHelen Suzman var parlamentsledamot i Sydafrika i 36 år. I 13 år av dem var hon ensam parlamentsledamot för sitt parti och för det enda partiet som motsatte sig apartheid. När jag hörde talas om Suzman ville jag absolut läsa hennes memoarer och hittade In no uncertain terms begagnad på Amazon (.de, så jag slapp boktullen).

In no uncertain terms behandlar Helen Suzmans liv i parlamentet. Vi får veta hennes bakgrund, men huvudfokuset och den röda tråden genom hela boken är hennes politiska arbete. Hon är hängiven sina liberala idéer och kompromissar inte med viktiga frågor. Till exempel kunde hon inte acceptera att hennes parti, United Party, valde att rösta med det styrande nationalistpartiet i vissa apartheidfrågor. Hon lämnade partiet och bildade Progressive Party. Tyvärr skulle det progressiva partiet tappa alla sina platser, utom Helen Suzmans, i det följande valet.

Suzman funderade många gånger på att ge upp, för att vara ensam i parlamentet med enbart fiender i andra partier, gjorde henne mycket ensam. Men hon utnyttjade sin politiska plattform till att resa till andra länder (det retade gallfeber på majoriteten att hon reste till länder med svart befolkning) och hon hälsade ofta på politiska fångar, däribland Nelson Mandela. Hon passade på att säga saker i plenum, eftersom allt som sas därinne blev offentligt. På så sätt var hon säker på att nå ut med sitt budskap.

In no uncertain terms är inte en enkel bok att ta sig igenom. Den största delen handlar om hur apartheid blev en politisk fråga och hur den sedan implementerades. Det är oerhört tekniskt med olika lagförslag och tal i plenum. Det är spännande och intressant, men jag fick läsa mycket på Wikipedia för att få en överblick över olika premiärministrar och politiska skeenden. Jag har lärt mig massor om Sydafrikas närhistoria och det känns som en bra start på min Sydafrika-utmaning.

Helen Suzman var mycket uppskattad i stora delar av världen och har nominerats till Nobels fredspris. Hon var hatad i parlamentet och av det stora nationalistpartiet. Men trots alla tappra försök, lyckades de aldrig med att vaska fram en kandidat som skunde slå henne i valet, hur fula metoder de än använde.

Det som jag tar med mig av den här boken är hur absurd ondskan kan te sig när man får den tekniskt politiska bakgrunden. Här pratas det inte så mycket om de svarta offren, utan mer om hur den fruktansvärda politiken kokades ihop och verkade rimlig för alla, utom för Helen Suzman. När ondskan visas så byråkratisk är den, i alla fall för mig, oerhört svår att värja sig mot. Här kan du läsa om en utställning om förintelsen på samma tema. 

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.