Recension: Uwiringyimana, Sandra; How dare the sun rise; 2017

How dare the sun riseSandra Uwiringyimana är född och uppväxt i Kongo-Kinshasa. Hennes bok How dare the sunrise är hennes egen historia om hur hon överlevde en massaker, flick fly och tillslut hamnade i USA. Jag lyssnade på boken på Storytel, inläst av författaren själv. Boken är skriven tillsammans med Abigail Pesta.

Sandra Uwiringyimana lever sina första år på landsbygden i Kongo-Kinshasa. Det är ett liv långt från västerländsk standard, men Sandra är lycklig och familjen har det bra. Hennes föräldrar trotsar kulturen lagom mycket och satsar på utbildning för alla sina barn, inte bara pojkarna. De behandlar alla sina barn lika. Sandra beskriver båda föräldrarna som feminister. Familjen är inte kongoleser, deras språk och utseende gör att många kallar dem rwandier. De har dock aldrig bott eller ens varit i Rwanda. Motsättningarna i landet växer och som ickekongoleser, tvingas de fly till Burundi. Där drar en massaker in över deras flyktingförläggning och dödar bland annat Sandras lillasyster Deborah.

Sandra och hennes familj får komma till USA. Där växer Sandra upp och blir en amerikansk tonårsflicka, men inte som vilken som helst. Hon engagerar sig mot rasism och flyktingar och hon kommer långt. Hon håller tal i FN och blir inbjuden till Barrack och Michelle Obama i Vita huset. Men så en dag kommer hennes historia ifatt henne och hon börjar få mardrömmar om massakern. I hennes kultur är trauman inget man tar upp och terapi är inget alternativ. Sandra får hitta sin egen väg ut ur depressionen.

Jag tycker nog att den här typen av spökskrivna böcker har blivit bättre. Förr läste jag nästan aldrig sådana för att det helt enkelt var för dålig litteratur. Jag tycker att det ger en extra dimension till just den här boken att Sandra Uwiringyimana läser den själv. Det var spännande att läsa om hennes uppväxt i Kongo och sedan flykt. Jag uppskattar också att hon skriver om kulturkrockar och både om vad som är bra och dåligt i de olika kulturerna. Det var också fantastiskt att läsa om feministerna till föräldrar. Det krävs stort mod att gå emot strömmen för att förbättra för sina döttrar!

Recension: Nguyễn Phan; Que Mai; När bergen sjunger; 2020

När bergen sjungerNär bergen sjunger är en bok om Vietnams historia, som precis kommit ut på svenska på Historiska Media. Nguyễn Phan Que Mai är född och uppvuxen i Vietnam och bor nu där och i Indonesien. Boken behandlar åren från början av 1900-talet fram till idag, med fokus kring 50-ta.et och 70-talet.

Huong lever med sin mormor i Hanoi. Det är krig och hela Huongs familj är ute och strider på olika sätt. Mormodern berättar för henne om en annan kamp, för många år sedan, men hon haft efter den så kallade jordreformen i Vietnam. Huongs mormor var affärskvinna och ansågs fel och hon förlorade många av sina nära och kära. Huong lever i en annan tid med killar och skola och kompisar. Men hon märker också av rätt och fel. Hennes mormors affärsverksamhet ställer till bekymmer för henne. Hennes största problem är dock att hennes pappa är försvunnen efter kriget och att hennes mamma är deprimerad och inte bor hemma.

När bergen sjunger är en spännande familjeskildring och jag uppskattade de två olika perspektiven med både mormodern och barnbarnet. Båda går igenom svåra tider, men de kan finna styrka i varandra. Det jag tyckte mest om var gestaltningen av relationerna i boken. Några var mer komplicerande än andra. Livet och alla hemska upplevelser har präglat dem. Bokens mest känslosamma del var när mormodern bestämde sig för att fly till Hanoi och längs med vägen, tvingades lämna sina barn ett efter ett. Eller, mest känslosamt var det när hon åkte för att hämta tillbaka dem.

Det gjorde inte boken rättvisa att jag läste den precis efter att jag läst Em av Kim Thúy, som är det vackraste och bästa som jag läst om Vietnamkriget. När jag kom in i boken blev det bättre och det var en fantastiskt fin berättelse om flera generationer människor i Vietnam och allt de råkat ut för, för att de inte var kommunister.

Vilken är den konstigaste vanan du lagt dig till under pandemin?

Stuid things I bought online

Jag ställde frågan Vilken är den konstigaste vanan du lagt dig till under pandemin? på Twitter för att se vad folk har gjort i isoleringen under 2020 och hittills 2021. Jag har jag ätit konstiga saker, suktat efter feelgood så mycket att jag läst Harlequin samt blivit besatt av Estoniakatastrofen. Sedan har jag självklart shoppat mycket konstiga saker online. Det verkar dock som om något gott kommit ur denna till synes oändliga isolering, även om många vittnar om dåliga vanor.

Häng inte upp dig på ordet konstig, det som är konstigt för dig är kanske inte konstigt för någon annan och tvärt om. Jag lägger inga värderingar i vad folk gör eller inte gör. Jag dömer ingen för att de dricker för mycket vin, lägger för mycket pussel eller glor på TV istället för att läsa. Jag dömer inte heller dem som vill veta allt om pandemin och gör egna grafer. Vi gör alla vad vi kan för att överleva dessa konstiga år.

Dåliga vanor

De flesta vittnar om nya dåliga vanor. Det kan handla om för mycket alkohol och tobak, stillasittande och sämre matvanor. Många har valt att titta på halvbra serier istället för att läsa och inte orkat göra saker som är utmanande för hjärnan. En annan sida är dem som utvecklat tvångssyndrom av för mycket tvättande och spritande och ibland har även fobier för tex gemensamma utrymmen kommit som ett brev på posten.

Kanske inte dåliga, men väl märkliga, matvanor har jag läst mycket om. Själv började jag äta prinskorv, makaroner, ketchup och ost som om det var 1997 och jag bodde i studentkorridor. Andra har berättat om att deras luncher ofta blir en buffé av olika märkliga saker som egentligen inte passar ihop. Lite så har jag också haft det och kan berätta att hemmagjord frostskadad daal passar bra ihop med pitabröd.

Titta på tv är inte nödvändigtvis en dålig vana, men det är inte bara jag som slängt bort åtskilliga timmar framför serier som Superstore. Många har tillbringat så mycket mer tid framför TV:n att läsning har blivit lidande. Detta att man inte orkar ta till sig mer en fluff och feelgood, är rätt vanligt, Andra har mer riktat in sig på dokumentärer och det kommer jag till mer senare.

Goda vanor

Andra berättar om goda vanor. Eller kanske inte andra, ibland är det ju samma personer som ovan berättat om dåliga vanor. Långa promenader, lunchyoga och hemmagymmande är exempel på bra vanor. Flera personer har berättat att de har börjat skriva dagbok under pandemin och det är ju fantastiskt att få sådana dokument sparade för framtiden.

Lägga pussel för att koppla av gör många. En del ser det dock inte som goda vanor, speciellt inte dem som gör det online. Själv vill jag verkligen kategorisera pussel som god vana. Det ger avkoppling och du får möjlighet att tänka fritt alternativt får tid till att lyssna på en ljudbok.

Nörderi

Nörderi har en särskild plats i mitt hjärta och efter min Estoniabesatthet i höstas har jag full förståelse för dem som nördar ner sig i ett ämne eller en företeelse och går all in. Det roligaste jag läste om var två personer som berättade om deras fågelmatande. De läser in sig på vad olika fåglar behöver och spenderar stora hemliga summor på fågelmat. Helt fantastiskt!

Annat nörderi kan ju vara mer av teoretisk natur och med tanke på hur stor true crime-genren är är det nog många som snöar in på olika ämnen och läser på och vill lösa fall. Jag lever tillsammans med en Palmemordsexpert, men det var han redan innan pandemin. Kan tänka mig att den typen av personer nog ökat explosionsartat under corona. Det bästa jag läste om just teoretisk nörderi var en som blivit besatt av Paris kultrurliv. Så fint!

Sedan har vi såklart alla dem som nördat ner sig i just pandemin. Alla som har egna excelark och göra egna prognoser. Min spaning är att detta var vanligare i början på pandemin när man fortfarande hade någon slags idé om att det gick att förutspå hur covid 19 skulle dra fram över världen. Nu ett år senare vet vi ju mer eller mindre att det inte går.

Självförverkligande

Så kommer vi till den delen som jag själv hoppades att jag anamma. Självförverkligandet kan se ut på olika sätt och jag har hört om folk som lärt sig spela piano, bakat, lärt sig sticka och pluggat språk via duolingo. Jag blir så oerhört imponerad över alla som hamnat i den här kategorin. Själv ville jag läsa en massa böcker på tyska, men det har inte blivit så. I teorin gör jag massa bra, men det enda jag lyckats med är att skriva varje dag på bloggen under pandemin (vilket väl i och för sig inte ska förminskas).

Nya rutiner

Det finns saker som kanske inte kan klassas som bra eller dåliga vanor, utan mer är nya och mer individanpassade rutiner. Folk har berättat om att de tar powernaps under dagen och tar igen den arbetstiden på kvällen, för att det passar dem bättre. Andra säger att de börjar jobba tidigare på morgonen, direkt efter att de gått upp, för att sedan ta små raster för att äta frukost, duscha och klä på sig.

Mer bekväma kläder är det många som har. Det kanske inte direkt är goda vanor att gå i pyjamas en hel dag, men för många funkar det fint att gå i mjukisar och de trivs bättre så än i mer kontorsmässiga kläder. Själv vill jag gärna klä mig i mer ”normala” kläder, men även jag har större krav på bekvämlighet nu än jag hade förut.

Något som många jag pratat med om känner är att det nu ter sig absurt att man stressat i morgonkollektivtrafiken för att komma till jobbet en viss tid, bara för att – tja – visa upp sig. Det verkar som om vi nu går mot ett mer effektivt arbete där det spelar mindre roll om vi är på plats på kontoret eller inte. Dessutom tycker många att digitala möten är bättre än fysiska. Den fysiska kontakten behövs mer mellan möten än just under dem.

Frågan är vad det nya normala är, men för oss som jobbat hemma varje dag i över ett år, blir det nya normala nog inte att jobba nio till fem, fem dagar i veckan. Det nya normala blir nog inte heller att stressa iväg till jobbet så att vi är där före nio varje dag. Varför inte komma in vid lunch eller någon annan tid så att vi sprider ut bussåkandet över hela dagen? Jag hoppas – och tror – att det nya normala är mer flexibelt och att vi kan ta av allt det som varit bra under pandemin och skapa nya rutiner utifrån det.

Världsbokdagen 2021: Internationella Bookerprisets korta lista

International booker prize 2021

Igår var det världsbokdagen och i förrgår kom internationella bookerprisets korta lita. Jag har följt det priset i år eftersom jag av någon anledning har hamnat på pressutskickslistan och det är ju kul! Jag är annars rätt så värdelösa på att hålla koll på alla priser.

Jag tycker att det var tråkigt att boken jag var mest sugen på, georgiska Nana Ekvtimishvilis The pear field, inte var med på listan. Svenska Andrzej Tichý har också fallit bort. Mit arbejde av Olga Ravn ska jag absolut läsa och det passar ju bra med min språkutmaning. Men böcker i våra nordiska grannländer är så dyra, så jag ska vänta tills den kommer ut i pocket.

At night all blood is black av David Diop tycker jag låter spännande och extra roligt att den utspelar sig i Senegal, där jag har varit. Fortfarande har jag Mariana Enríquez på min att-läsa-lista och jag är också sugen på Maria Stepanova.

Korta listan

Titel, författare och språk den översatts från.

At night all blood is black av David Diop (franska)

The dangers of smoking in bed av Mariana Enríquez (spanska)

When we cease to understand the world av Benjamín Labatut (spanska)

The employees av Olga Ravn (danska)

In memory of memory av Maria Stepanova (ryska)

The war of the poor av Éric Vuillard (franska)

Världsbokdagen 2021: Fantastiska världsböcker

Världsbokdagen

Idag är det världsbokdagen och som väldsläsare måste jag såklart tipsa er om bra världsböcker. Eftersom alla inte läser allt jämt, så tänkte jag återanvända mina tips från julkalendern i december. Där tipsade jag om världsböcker på olika teman varje dag. Det kunde vara böcke rom människor som flytt, böcker om homosexualitet eller böcker om politisk aktivism. Du kan läsa alla inlägg i kalendern här.

Repris av Lucka 23: Fantastiskt underbara böcker

Europa

Det går inte att inte börja med Utrensning av Sofi Oksanen, en av de böcker böcker jag har läst. Oksanen är finska, men har en estisk mamma och skriver mycket om det estniska arvet.

Neapelkvartetten av Elena Ferrante är ett feministiskt mästerverk och en fantastisk serie som som väl inte gått många förbi.

Stål av Sivlia Avallone är en annan italiensk bok, som golvade mig totalt.

Afrika

Kärleken, kriget av Assia Djebar är helt underbar om kärlek och kvinnor i krig. Hon har skrivit fler bra böcker, så det går bra att läsa vad som helst av henne.

Chimamanda Ngozi Adichie är en av mina absoluta favoritförfattare och En halv gul sol om kriget i Biafra är den bästa boken hon har skrivit.

Imamens fall är Nawal el Saadawis bästa bok. Den egyptiska författaren borde fått nobelpriset!

I somras läste jag Eva ur spillrorna om ungdomar i det fattiga Mauritius. Boken är skriven av Ananda Devi och jag tyckte verkligen om boken!

Asien

Jag måste även ha med den fantastiska romanen Rismodern av Rani Manicka som är en gedigen kvinnohistoria från Malaysia. Jag vet inte hur många gånger den återkommit under den här kalendern, men nu vet ni att ni ska läsa den!

Persepolis av Marjane Satrapi tipsade jag om igår och vill understryka att det seriealbumet är något av det bästa jag läst. Satrapi är en fantastisk författare och Persepolis hennes bästa bok (egentligen böcker).

Allt detta tillhör mig är skriven av tjeckiska författaren Petra Hůlova, men handlar om kvinnor i Mongoliet. Författaren har själv gjort ett utbytesår i Mongoliet och känner till landet och kulturen (jag räknar egentligen denna som en tjeckisk bok, men här har jag fokuserat på handlingen).

Pearl Buck är en amerikansk nobelpristagare, så kanske borde jag inte nämna henne i den här kalendern. men hon har bott många år i Kina och Den goda jorden är en välskriven roman om hur det såg ut i Kina

Nordamerika

Jamaicia Kincaid, med rötterna på Antigua, har skrivit många bra böcker. På flodens botten är min favorit.

Sydamerika

Andarnas hus av Isabel Allende, som jag har tipsat om förut, är en fantastisk bok!

Clarice Lispector är en brasiliansk författare och hennes bok Stjärnans ögonblick tyckte jag riktigt mycket om.

Recension: Devi, Ananda; Kari disan; 2015

Kari disanAnanda Devis Kari disan är den tredje novellen i Karavans novellserie Karavan noir. Devi är född och uppvuxen på Mauritius och novellen utspelar sig där. Kari disan betyder blodcurry och är en maträtt för de fattigaste där djurets alla delar tas till vara.

En flicka växer upp i Port Louis, huvudstaden på Mauritius. Hennes pappa har en restaurang, som egentligen skulle kallas taverna eller sylta. Stadens hamnarbetare kommer till tavernan och äter mat som innehåller mycket kalorier, men är billigt att tillaga. Flickan hatar restaurangen. När hon en dag tvingas hjälpa sin far är hon oerhört motsträvig, men hennes mamma är sjuk och det finns inget att göra. Tillslut finner hon sig i sin lott och försöker istället ta över matlagningen helt.

Jag föll pladask för Ananda Devi i somras när jag läste Eva ur spillrorna och Kari disan gjorde mig verkligen inte besviken. Det är en svart novell om hur fattigdom präglar en ung flicka, men samtidigt också en novell om att ta makten över sitt eget liv, även om man är fast med något man inte gillar. Kvinnan i boken jobbar kvar, men hon gör maten till sin.

Knutbydokumentären – tillförde den något nytt?

Knutby i blind tro

Jag har sett Knutbydokumentären Knutby i blind tro på HBO och har lite tankar kring den. Först vill jag säg att jag såklart hängde med i historien när den var aktuell 2004, men att det fanns saker som gjorde att jag snabbt tappade intresset. Förutom att det var en komplicerad historia, så tog den ju aldrig slut. Dessutom hade jag träffade jag en kille i februari 2004 och blivit tokkär. Jag och min numera make har pratat om att det faktum att vi träffades just då, kan vara orsaken till att ingen av oss blev besatt av historien (som annars skulle kunna ligga nära till hands).

Om du är känslig för spoilers och vill se dokumentären innan du läser om den, sluta läs nu.

Det är Martin Johnson och Anton Berg som ligger bakom dokumentären Knutby – i blind tro, som visas på HBO. De har lyckats få intervjuer med flera nyckelpersoner, såsom Helge Fossmo och Sara Svensson, och de har fått tillgång till material som inte ens rätten tagit del av (hela den sex timmar långa rekonstruktionen som Sara gjorde av mordet på Alexandra Fossmo och mordförsöket på Daniel Linde).

Kort resumé av fallet: Helge Fossmo dömdes för anstiftan till mord efter att ha skickat sms till sin barnflicka Sara Svensson att hon skulle döda hans fru. Idag är Helge kvar i fängelse och Sara utsläppt från rättspsyk.

Ett stort fokus i dokumentären ligger på Åsa Waldau, ”Kristi brud”, och vilken roll hon egentligen spelade i Knutby. Det är tydligt att hon haft en större roll än vad som tidigare framkommit. Hon var varit den egentliga ledaren, eftersom hon var förlovad med Jesus. Flera församlingsmedlemmar vittnar idag om att hon blev mer och med aggressiv, ju längre tiden gick och inget hände. Jesus kom aldrig. Det hela verkar eskalerat efter att Helge dömts till fängelse.

Mot slutet av dokumentären fokuseras mycket på Sara Svenssons rekonstruktion. Det mest anmärkningsvärda där är att man vet att Alexandra sköts i huvudet med två skott dikt an huvudet (efter ett icke dödande skott i höften) och Sara säger att hon stod en bit i från. Detta trots att hon i rekonstruktionen uppmanas att gå närmare (vilket ju är än mer anmärkningsvärt). Sedan avslutar hon med att säga att Alexandra inte rörde sig när hon sköt första skottet i höften.

Låt oss säga att Sara kanske inte dödade Alexandra. Då uppkommer flera andra frågor. Hur dog Alexandra? Det verkar vara utrett att hon dog av skott dikt an huvudet. Då skulle Sara alltså antingen 1 inte skjutit skott två och tre, utan gått därifrån, eller 2 inte träffat. Fråga 1 är väl tveksam då hon känns trovärdig än idag om att hon faktiskt sköt Alexandra. Fråga 2 ger ju följdfrågan om det fanns något skott som träffat någon annanstans, vilket det väl inte fanns?

Sedan tillbaka till Helge. Han vill att det ska framkomma att det var Åsa som skickade sms:en som Helge sedan vidaresände till Sara, som gjorde att Sara dödade Alexandra och försökte döda Daniel. Tekniken var tyvärr inte tillräckligt bra 2004 så eftersom Åsas telefon aldrig beslagtogs, finns det inget belägg för det. Men jag tänker, om hon nu gjort det så är såklart hon mer skyldig än som tidigare framkommit och det är en stor nyhet. Helge, däremot, kan ju inte finnas mindre skyldig för att han har vidaresänt sms. Om inte han, liksom Sara, bedöms icke tillräknelig. Men för det är det väl lite för sent?

Det som dokumentärer gav mig var ändå Åsas roll och hur hon byggde upp en sekt kring henne och hennes förlovning med Jesus. Alla följde och den största skräcken var att bli ansedd ”fel” av Åsa. Det hade ju gått riktigt illa för Sara. Att höra Saras vittnesmål 17 år senare, var också starkt. Starkast såklart att höra att hon verkligen inte ville döda, men kände sig tvungen.

Förutom ovan nämnda invändningar om skuldfrågan tyckte jag att det fanns lite lösa trådar som de borde ha följt upp. Den viktigaste var väl vad som hände med Daniel Linde och hans fru. Efter att misstankarna mot frun (hon hade ett förhållande med Helge och misstänktes vara inblandad) släppts, försvann de mer eller mindre ur dokumentären. Sedan vet jag inte om det känns så naturligt att två journalist sitter och spånar framför kameran, när det liksom är de som gjort filmen. Det greppet kändes rätt krystat.

Jag tror att Åsas utseende och karisma har gjort att hon dömts lindrigare i offentligheten. Det var synd att hjon inte ställde upp på en intervju i dokumentären.

Världsbokdagen 2021: Gratis världsböcker på Amazon

Världsbokdagen

På fredag är det världsbokdagen. Amazon firar detta med att ge bort tio världsböcker på sin sajt. Du kan lada hem böcker från hela världen till din Kindle eller Kindelapp redan idag. Det är en blandning av romaner, memoarer, noveller och barnböcker. Jag är riktigt sugen på fler av dem.

Här kan du läsa mer om varje bok och ladda hem dem gratis.

Böckerna

Keiichiro Hirano – At the end of the matinee (Japan)

Zhang Ling – A singel swallow (Kina)

Enjeela Ahmadi-Miller – The broken circle (Afghanistan)

Natalia Borges Polesso – Amora (Brasilien)

Szczepan Twardoch – The king of Warzaw (Polen)

Marc Levy – The strange journey of Alice Pendelbury (Frankrike)

Alexander Münninghoff – The Son and Heir (Nederländerna)

Noa C. Walker – You, me, and the colors of life (Tyskland)

Johary Ravaloson – Return to the Enchanted Island (Madagaskar)

María Wernicke – Some days (Argentina)

Mina val

Jag kommer nog att ladda hem de flesta, för det skadar ju inte. Jag är mest sugen på Amora och At the end of the matinee och även barnboken skriven av förra årets Alma-pristagare, Some days. Den tyska boken kommer jag att hoppa över, för en tysk bok ska läsas på tyska för en som kan läsa på tyska (så det så!).

Recension: Lauren, Christina; Roomies; 2017

RoomiesJag tycker Christina Lauren skriver helt ok romance och de är absolut feministiska, så jag körde på. Roomies är ytterligare en kärleksroman av författarduon som ligger bakom pseudonymen Christina Lauren. Roomies utspelar sig dessutom på Manhattan, vilket för mig alltid är ett plus. Boken finns inte översatt till svenska, men finns som ljudbok på engelska på Storytel.

Holland bor på Manhattan och jobbar på en teater på Broadway. Hennes ingifta morbror sätter upp teatrar och har fixat jobbet på Holland. De båda morbröderna betalar dessutom delvis för hennes boende. Holland har ingen pojkvän, men i hemlighet tar hon en omväg för att lyssna på en kille som spelar i tunnelbanan. Deras vägar korsar ett par gånger och när en i morbroderns muslutar, rekommenderar Holland Calvin. Det visar sig att Calvin är en dold sjtärna, men han kan inte ta jobbet då han är i USA illegalt. Holland vill göra något för den morbror som gjort så mycket för henne, så hon gifter sig med Calvin så han kan ta jobbet.

En klassisk romancehistoria, med ett resonemangsäktenskap som ganska snart mynnar ut i äkta känslor. Jag tyckte att kärlekshistorien var bra, men jag fick inte helt grepp om Holland. Jag tyckte hon agerade lite märkligt ibland och jag tyckte inte författarna riktigt gick på djupet med hennes personlighet. Därför gav jag bara boken en trea på Goodreads. Annars är jag ett fan av känslor som växter fram genom efter att man gift sig ”på låtsas”.

#throwback: När jag reste ensam och oroade mamma i onödan

Dunacorso

Jag på samma restaurang, nio år senare. Dunacorso, Budapest, april 2011.

Idag tänkte jag skriva om ett reseminne som kom upp häromdagen. Jag är nu själv mamma och har större förståelse för hur mina egna föräldrar reagerade när jag som 18-åring skulle ut och tågluffa med en jämngammal. Mamma grät när jag köpte interrailkortet och jag körde ”jag är 18”-kortet varpå hon kontrade med att hon fortfarande var min mamma och grät så mycket hon ville. Detta var ju långt före mobiler och internet, dessutom.

Det är inte den resan jag ska skriva om idag, utan en jag gjorde flera år senare. Jag var då mer vuxen och ansvarstagande och hade bott hemifrån i många år, men mamma och pappa var ju fortfarande mina föräldrar och ville såklart inte att jag ska råka ut för något. En händelse har vi alla skrattat åt i efterhand och jag har bannat mig själv för att jag inte drog en vit lögn.

Jag klev på tåget från Budapest till Zagreb och min telefon ringde. Det var mamma. Hon frågade vad jag gjorde och jag berättade sanningsenligt. Hon frågade om jag mådde bra och jag blev lite konfunderad, eftersom jag skulle hört av mig om jag inte gjort det. Så frågade hon om jag är ensam. Ja, jag var faktiskt helt ensam i en stor tågkupé, men vad spelade det för roll?

Vi backar bandet till mindre än ett dygn tidigare. Jag har kommit till Budapest och träffat två supernördiga killar från Mexiko och trots den enormt tråkiga aura de utstrålar, bestämmer jag mig för att dela rum med dem för prisets skull. Jag hade lust att gå ut och festa lite, eller kanske få sällskap för att se nåt kul, men killarna verkar mest vilja hänga på rummet. De har walkie-talkies med sig för intern kommunikation för att spara på mobilkostnader. Detta var 2002. Jag himlar med ögonen i mitt huvud åt denna töntighet.

Jag får i vilket fall med mig killarna ut på lunch. Jag tar med dem till en restaurang jag varit på två gånger tidigare; med mina föräldrar 1990 och med en kompis på ovan nämnda tågluff 1995. Den tråkigaste av killarna går snabbt hem pga huvudvärk och den andra och jag sitter och snackar en stund. För en social person som jag var det tillräckligt just då. Så vill han tillbaka till vandrarhemmet och sin kompis och vi ska betala. Det visar sig att jag inte har tillräckligt med pengar.

Jag ringer mina föräldrar och ber om snabb överföring. Sedan betalar snubben för mig. På väg till bankomaten ringer föräldrarna igen och frågar hur det går. Jag säger att jag är på väg till bankomaten för att ta ut pengar. De undrar hur jag kunde lämna restaurangen och jag svarar – tyvärr – sanningsenligt. ”Jag bor tillsammans med två mexikanska killar på mitt vandrarhem och den ena betalade för mig på restaurangen.”

Ni har min historia om de supernördiga tråkmånsarna och jag. Föreställ er nu mina föräldrars bild i huvudet av de mexikanska killarna som jag inte bara delar rum med, utan också nu är skyldig pengar. Och, som min pappa påpekade senare, som nog även visste att jag skulle få lön dagen efter och därmed ha tillgång till mycket mer pengar.

När jag tog fram mitt korsstygnsbroderi på tåget till Zagreb och mamma ringde i panik, hade jag inte en tanke på att min misslyckade kväll dagen innan som var misslyckad för att ingen ville gå ut och festa med mig, kunde i föräldrarnas huvud bli till en kväll då jag både blev våldtagen och rånad på en hel månadslön. Om jag bara hade dragit en vit lögn och sagt mexikanska tjejer…