#throwback: När jag reste ensam och oroade mamma i onödan

Dunacorso

Jag på samma restaurang, nio år senare. Dunacorso, Budapest, april 2011.

Idag tänkte jag skriva om ett reseminne som kom upp häromdagen. Jag är nu själv mamma och har större förståelse för hur mina egna föräldrar reagerade när jag som 18-åring skulle ut och tågluffa med en jämngammal. Mamma grät när jag köpte interrailkortet och jag körde “jag är 18”-kortet varpå hon kontrade med att hon fortfarande var min mamma och grät så mycket hon ville. Detta var ju långt före mobiler och internet, dessutom.

Det är inte den resan jag ska skriva om idag, utan en jag gjorde flera år senare. Jag var då mer vuxen och ansvarstagande och hade bott hemifrån i många år, men mamma och pappa var ju fortfarande mina föräldrar och ville såklart inte att jag ska råka ut för något. En händelse har vi alla skrattat åt i efterhand och jag har bannat mig själv för att jag inte drog en vit lögn.

Jag klev på tåget från Budapest till Zagreb och min telefon ringde. Det var mamma. Hon frågade vad jag gjorde och jag berättade sanningsenligt. Hon frågade om jag mådde bra och jag blev lite konfunderad, eftersom jag skulle hört av mig om jag inte gjort det. Så frågade hon om jag är ensam. Ja, jag var faktiskt helt ensam i en stor tågkupé, men vad spelade det för roll?

Vi backar bandet till mindre än ett dygn tidigare. Jag har kommit till Budapest och träffat två supernördiga killar från Mexiko och trots den enormt tråkiga aura de utstrålar, bestämmer jag mig för att dela rum med dem för prisets skull. Jag hade lust att gå ut och festa lite, eller kanske få sällskap för att se nåt kul, men killarna verkar mest vilja hänga på rummet. De har walkie-talkies med sig för intern kommunikation för att spara på mobilkostnader. Detta var 2002. Jag himlar med ögonen i mitt huvud åt denna töntighet.

Jag får i vilket fall med mig killarna ut på lunch. Jag tar med dem till en restaurang jag varit på två gånger tidigare; med mina föräldrar 1990 och med en kompis på ovan nämnda tågluff 1995. Den tråkigaste av killarna går snabbt hem pga huvudvärk och den andra och jag sitter och snackar en stund. För en social person som jag var det tillräckligt just då. Så vill han tillbaka till vandrarhemmet och sin kompis och vi ska betala. Det visar sig att jag inte har tillräckligt med pengar.

Jag ringer mina föräldrar och ber om snabb överföring. Sedan betalar snubben för mig. På väg till bankomaten ringer föräldrarna igen och frågar hur det går. Jag säger att jag är på väg till bankomaten för att ta ut pengar. De undrar hur jag kunde lämna restaurangen och jag svarar – tyvärr – sanningsenligt. “Jag bor tillsammans med två mexikanska killar på mitt vandrarhem och den ena betalade för mig på restaurangen.”

Ni har min historia om de supernördiga tråkmånsarna och jag. Föreställ er nu mina föräldrars bild i huvudet av de mexikanska killarna som jag inte bara delar rum med, utan också nu är skyldig pengar. Och, som min pappa påpekade senare, som nog även visste att jag skulle få lön dagen efter och därmed ha tillgång till mycket mer pengar.

När jag tog fram mitt korsstygnsbroderi på tåget till Zagreb och mamma ringde i panik, hade jag inte en tanke på att min misslyckade kväll dagen innan som var misslyckad för att ingen ville gå ut och festa med mig, kunde i föräldrarnas huvud bli till en kväll då jag både blev våldtagen och rånad på en hel månadslön. Om jag bara hade dragit en vit lögn och sagt mexikanska tjejer…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.