Värdspoesidagen: Läs poesi från hela världen!

Världskarta

Idag är det Världspoesidagen och jag tänkte hylla den genom att ge er tre tips på fin poesi från alla världsdelar, samt från Norden och Baltikum. Ibland är det en hel bok och ibland måste du googla lite för att hitta översatta dikter på nätet. Alla är kvinnor och många är feminister. Några är nobelpristagare och andra är för de flesta helt okända. Det finns underbar poesi från alla världens hörn!

Norden och Baltikum

Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen från Finland

Ædnan av Linnea Axelsson från Sverige och Sápmi

För en stämma och Mother’s day av Elo Viiding Från Estland

Europa

Dikter och Här av Wisława Szymborska från Polen

Livet jag ville göra till dikt av Elisaveta Bagariana från Bulgarien

Om omfamningar av Friederike Mayröcker från Österrike

Afrika

Moss and sun av Ingrid Jonker från Sydafrika

Dikter av TJ Dema från Botswana

Resa av Ines Abassi från Tunisien

Asien

Lilits återkomst av Joumana Haddad från Libanon

Jag lägger kvällen i lådan av Han Kang från Sydkorea

Andra säsongens grödor på flaska av Qiao från Kina

Nordamerika

Dörren av Margaret Attwood från Kanada

Vild iris av Louise Glück från USA

Dikter av Gioconda Belli från Nicaragua

Sydamerika

The fat black woman’s poems av Grace Nichols från Guyana

Dikter på svenska och engelska av Gabriela Mistral från Chile

To be born a man av Adela Zamudio från Bolivia

Oceanien

Black stone av Grace Mera Molisa från Vanuatu

My urohs av Emelither Khileng från Mikronesiska federationen

Dikter av Kathy Jetñil-Kijiner från Marshallöarna

Godnattsagor för rebelltjejer i nytt ljus

Selma och Godnattsagor för rebelltjejer

Jag läste Godnattsagor för rebelltjejer när den kom ut 2016. Min lilla tjej var så precis nyfödd och min son skulle fylla fem. Jag läste den därför tyst för mig själv. Jag var helt såld och hyllade den här på bloggen och med fem av fem i betyg på Goodreads. Nu var det dags för den lilla tjejen, som nu är fem och ska börja skolan till hösten, att få höra den. Elena Favilli och Francesca Cavallo har skrivit boken och  den är utgiven på Bokförlaget Max Ström.

Det är inte så att jag tycker att den är dålig nu, men jag är betydligt mer kritisk än jag var första gången. Den här typen av böcker passar inte alla barn och min son tyckte aldrig att det var så roligt att få korta avslutande berättelser som godnattsagor. För dottern passade det betydligt bättre, men det gav mig lite perspektiv att godnattsagorna inte passar alla barn.

Författarna är från USA, men har italienskt påbrå. Detta märks otroligt tydligt i boken där italienska och amerikanska kvinnor är överrepresenterade. Det är en fin mix mellan relativt kända kvinnor och för många helt okända.

Jag förstår och tycker om formatet, men det blir lite tjatigt för mig som vuxen. Alla berättelser är anpassade för barn så död och hemskheter är maskerat så gott det går. Ibland funkar det bra, men ibland blir det lite konstigt. Jag trodde först att boken är för 6-9-åringar, men vid en dubbelkoll är det 9-12 och då blir ju avsaknad av död lite märkligare. För egen del är jag dock tacksam, då jag läste den för en femåring.

När jag började läsa boken för Selma trodde jag som sagt att den var för 6-9-åringar och tyckte då att den var lite för komplicerad (hon är fem, men fyller snart sex). Nu förstår jag att den är lämpad för äldre barn, men som högläsningsbok fungerade den bra, även för yngre, om intresse hos barnet finns. Det var ofta jag fick pausa och förklara, men det blev en del av upplevelsen. Barn är så olika, men jag märker att Selma tycker om den här typen av faktaböcker och att hon vill lära sig och även minns mycket av det vi läser. Jag kan därför inte ge en generell rekommendation att läsa den för snart sexåringar.

Jag har kallat boken världens bästa barnbok och jag vet inte om jag håller fast vid det, men det beror på att jag har insett att formatet funkar så olika. Mitt stora barn kunde inte hålla koncentrationen med så korta historier och min lilla engagerade sig djupt för varje enskilt kvinnoöde. ”Boken är jättebra!” är hennes omdöme när jag frågar henne idag. Och jag är glad att jag eventuellt fått en historieintresserad liten tjej.

Coronaisoleringen är äntligen över och det är vår!

Mitt ute i mars 2022

Snart blir mitt ute fint också! Mot vår och ljusare tider. Mars 2022.

Jag har skrivit flera inlägg här på bloggen om isolering och dåligt mående i coronatider och nu när de dyker upp i mina minnesflöden för att påminna mig om vad jag skrev för ett år sedan har jag börjat tänka på hur allt har förändrats. Vi har flera gånger känt att det öppnar upp och går tillbaka till det normala, men samtidigt alltid haft en oro för att det ska slå till igen, vilket det tillslut har gjort. Det känns annorlunda den här gången.

Jag har tagit mig i kragen och skaffat mig ett nytt jobb. Det gör att jag är pepp på framtiden och glad över att åka in till stan mer. Förut kände jag att det skulle bli jobbigt att börja åka kollektivt och få vardagsrutinerna att funka. Så för mig privat är allting nytt och fräscht nu såhär till våren. Jag har varit inne i stan några gånger och känt att det ju inte är så jobbigt och att det är härligt att komma hemifrån. Tänk att två års hemmajobbande ändrade på ett sånt enkelt faktum. Att vänja sig vid nya bisarra saker var tydligen rätt lätt.

Nu är det ju så att all denna lycka som skulle pysa ut den här våren har tryckts in igen pga kriget i Ukraina. Det är visserligen skönt att slippa all diskussion om restriktioner och munskydd, men jag hade såklart tagit den debatten alla dagar i veckan om Putin skulle låtit bli att anfalla sitt broderfolk. Nu är det lite som att vi bara kan hålla en kris i huvudet samtidigt, och den krisen är kriget, inte covid 19.

Idag ska det bli varmt och skönt ute och min altan blev isfri igår för att jag lyckades 1 hacka sönder isen, 2 hitta avrinningshålen (finns sådana för att altanen är för tät) och 3 få ut all skärp och is ur hålen så att vattnet kunde rinna bort. Idag är det bara lite små isbitar här och där kvar. Sjön som bildats varje dag och som frusit varje natt är borta! En sådan vardagslycka som jag inte visste att jag kunde känna.

Idag ska jag spana på vilka växter som håller på att komma upp i trädgården, åka och köpa ramar och krokar för kakelvägg samt om jag hinner köpa nya inomhusväxter. Jag ska leva the villa-liv och njuta av det till fullo! På fredag börjar en ny era i mitt liv, då börjar jag mitt nya jobb. Just nu är jag så glad för solen, nya jobbet och huset att jag spritter av glädje! Det jag längtar till nu är att det ska sluta vara fult ute. Och att påsken ska komma. Tills dess ska jag fortsätta shoppa fina dukar och annat skoj på Tradera och bara vara glad över livet.

Recension: Rosman, Ann; Marvatten; 2020

MarvattenDå har jag kommit till den sjunde och sista boken om Karin Adler av Ann Rosman, Marvatten. Jag var inte helt såld på Vågspel, efter att jag läst några riktigt bra och visste därför inte riktigt vad jag skulle vänta mig av den här. Den kommit härom året, men det är fortfarande Milja Turestedt som läser och boken är utgiven på Albert Bonniers förlag.

Karin har just fått barn och är mammaledig. Hon lär känna Lotta som just köpt ett hotell på Marstrand och är fru till en av Karins pojkvän Johans vänner. Lotta vill veta mer om dem som bot i huset som nu är hennes hotell. Samtidigt hittas en man död på Karins ex Görans fartyg och en mordutredning startas, som Karin gärna vill vara en del av. Den äldre historien i den här boken handlar om pigan Johanna som får barn med mannen i hushållet och som gärna vill gifta sig och ta dit sitt andra oäkta barn som fått bor hos Johanns föräldrar.

Marvatten var bättre än Vågspel, men mest för att den äldre historien var mer engagerande. Däckarhistorien tyckte jag försvann lite och trots stor dramatik, var det egentligen inte något jag fäste mig så mycket vid. Blev mer engagerad av Lotta och hennes liv. Så om Ann Rosman skriver något mer i framtiden, så hoppas jag att Lotta är med. Sedan önskar jag också att Karin och Johans förhållande kan få vara lite stabilt och inte så gnälligt. De ska ju vara nyförälskade och glada föräldrar, inte sura på varandra redan?

Veckans kulturfråga: svensk litteraturkanon

Veckans kulturfråga

Linda på Enligt O ställer frågor varje vecka (som jag inte är så bra på att besvara). Den här veckan handlar det om en eventuell svensk litteraturkanon i skolan. Det är en fråga som intresserat mig och som jag bytt åsikt om mer än jag bytt kläder känns det som. Just nu är jag för. Tycker att det är viktigt att elever får en lista på viktiga svenska böcker att läsa och känna till. Svårigheten blir ju förstås att välja ut vilka det ska vara.

När jag satte samman den feministiska litteraturkanonen för den här bloggen för en evighet sedan, pratade vi i juryn om vikten av diskussion. Det är inte bara viktigt att ha en lista, utan också att det blir debatt kring böckerna som är med och böckerna som inte är det. Den typer av litteraturdebatt är ju oerhört viktig och bra för ett lands litteraturskatt.

Vilken klassiker som du läste som ung gjorde störst intryck?

Två verk har gjort enormt stort inryck på mig som barn. För det första var det Vilhelm Mobergs utvandrarserie. Jag läste den i samband med att vi läste om Vilhelm Moberg i åttan. När vi skulle runda av det projektet skulle vi läsa ett utdrag ut Invandrarna. Då räckte jag upp handen och frågade om man var tvungen att läsa det om man redan hade läst den riktiga boken. Läraren skrattade och sa att då fick jag väl läsa Nybyggarna. Den hade jag också läst och när det framkom att jag läst även Sista brevet till Sverige blev läraren så eld och lågor att han gav mig en bok som uppmuntran.

Jag fullkomligt älskade Utvandrarna! Minns att jag kunde sitta en hel dag i min fåtölj på mitt rum och bara läsa. Jag förstår läraren att han var imponerad över att en 14-åring tjej hade plöjt hela serien på några veckor, men för mig var det inte något som kändes jobbigt. Den scen i boken som berörde mig mest var när Karl-Oskar slakade sin oxe för att rädda livet på sin frusne son. Jag var också mycket tagen av kärleken makarna emellan och att Kristina faktiskt tyckte om att ha sex.

Den bok jag fick av min lärare var inte Kejsarn av Portugallien, men den var en av de två böcker jag fick välja mellan.* Anledningen till att jag inte valde Selma Lagerlöf var att jag visste att vi hade den hemma. Den är också den andra boken jag vill ta upp här. Den gjorde stort intryck på mig och lästes väl strax efter Utvandrarna, om jag inte minns fel (men det kan jag mycket väl göra). Jag vet att jag grät mycket under läsandets gång och jag var oerhört berörd av den kärleksfulle fadern som blev galen av längtan och saknad.

Vilken författare och vilket verk tycker du är ett måste i en litterär kanon?

Jag vill självfallet se både Utvandrarserien och Kejsarn av Portugallien i en kanon. Jag har läst tex Gösta Berlings saga och Löwensköldska ringen av Selma Lagerlöf, men tycker att Kejsarn av Portugallien är hennes bästa verk. Den tror jag också skulle passa ypperligt väl att läsa i skolan.

Jag tror att det lätt kommer att bli manliga författare i en litteraturkanon. Män och Selma Lagerlöf. Jag tror inte att könskvotering vore det bästa, men det skadar ju inte att tänka på andra perspektiv när en sådan sätts samman. Elin Wägner är en av mina favoritförfattare och hennes klassiker Pennskaftet skulle passa bra då den håller hög litterär klass samtidigt som den tar upp viktig historia i form av rösträttsrörelsen.

I övrigt nämnde Linda själv Pengar av Victoria Benedictson  och där håller jag med. Ska man tänka utanför boxen och ta med hela det svenska språkområdet så skulle jag säga att Katrina av åländska Sally Salminen vore en bra titel. Katrina är arbetarklasslitteratur och en annan sådan bok som borde vara med i en kanon är Mor gifter sig av Moa Martinsson (de båda böckerna kom faktiskt ut samma år, 1936).

Lite mer moderna klassiker borde ju också få vara med i en kanon och en författare jag tycker ska vara med är Mare Kandre. Bübins unge eller Aliide, Aliide är två bra titlar. Återigen, skulle det handla om det svenska språkområdet så är Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen helt given!

*) Jag valde Husbonden av Mats Wahl, men läste den aldrig. Hade sett den som TV-serie och tyckte att den var lite läskigt spännande. Den står fortfarande kvar i min bokhylla som minne.

Läsa jorden runt: I säkert förvar av Anita Desai

Nu har vi i bokcirkeln Läsa jorden runt läst en bok från Indien. Valet föll på Anita Desais bok I säkert försvar från 1984. Den finns i nytryck och som ebok på svenska, utgiven av Bakhåll. Det var en speciell bok med en huvudperson som det är svårt att tycka om och jag tänkte när jag läste den, att den skulle passa väl som bokcirkelbok.

I korta drag handlar den om en man som får träffa sin stora idol, en urdupoet, men där stjärnan inte lever upp till hajpen. Trots dessa tror mannen att han ska kunna genomföra en intervju med poeten som både ska bidra till universitetet där han jobbar och skriva en artikel. Allt går åt skogen och mannen kan inte leverera till någon.

Min recension av boken kan du läsa här.

Typiskt indisk bok

En i gänget är född i Indien och kunde bidra med intressant information om hur livet är och var i Indien och hon tyckte att historien var trovärdig och kändes mycket indisk. Författaren Anita Desai bor idag i USA, men hon flyttade från Indien i vuxen ålder, efter att hon utbildat sig, och kan nog sägas ha rätt stor koll på förhållanden och strukturer i hemlandet.

Deven – en looser

Vi var alla rörande överens om att huvudpersonen Deven var ett hopplöst fall. En looser, så att säga. Vi undrade om han var fattig och utblottad på riktigt, eller om det mest var gnäll. Visst blir man inte fet av att jobba på universitet, men samtidigt kan det ju inte vara det mest lågbetalda jobbet i samhället heller. Sedan funderade vi över om NÅGON var trevlig i boken. Jag kunde inte komma på en enda.

Feministisk vändning på slutet

Mitt fokus på den feministiska vändningen i slutet av boken var det inte någon annan som tänkt på, på samma sätt som jag. Det var lite synd för det hade jag gärna diskuterat mer. Det är ju alltid så att vi läser på olika sätt och olika saker fastnar olika mycket. Det är ju spännande i sig att få höra alla andras vinklingar av boken. Jag läser med ina feministiska glasögon på, så det är nog inte så konstigt att jag fastnade för den biten.

Nästa bok

Nästa bok ska komma från Ukraina och jag bestämde helt diktatoriskt att det fick bli Depeche Mode av Serhij Zjadan. Den är från efter Ukraians självstndighet, utspelar sig i den numer bombade staden Charkiv och var hyfsat lätt att få tag på.

Feministbiblioteket tipsar: Kvinnor i krig

Kvinnor i krig

Jag har varit med i Tidningen Nu igen! Egentligen har jag varit det två gånger, men får ta artikeln om OS-kvinnorna senare. Nu handlade det om litteratur om kvinnor i krig. Som rubriken lyder så är det både kvinnor i strid och kvinnor som offer, som det böcker jag tipsar om handlar om. Det är gammalt och nytt och facklitteratur och skönlitteratur. Från hela världen.

Böckerna jag tipsade om i texten

Kriget har inget kvinnlig ansikte av Svetlana Aleksijevitj (Belarus/Ryssland/Ukraina)

Hundparken av Sofi Oksanen (Finland/Ukraina)

När duvorna försvann av Sofi Oksanen (Estland)

Den långa, långa resan av Rose Lagerkrantz och Ilon Wikland (Estland/Sverige)

Rismodern av Rani Manicka (Malaysia)

Em av Kim Thúy (Vietnam)

När vinden exploderar mot min hud av Suzanne Ibrahim (Syrien)

Madonnan vid Nilen av Scholastique Mukasonga (Rwanda)

Balkan Express av Slavenka Drakulic

Recension: Hallbäck, Jessica; I can´t believe I still have to protest this shit; 2022

I can´t believe I still have to protest this shitNär jag slutade i facket på jobbet fick jag lite oväntat en fin gåva som avtackningspresent – ett presentkort på Akademibokhandeln! Vad skulle jag göra med det? Jag ville verkligen köpa något speciellt bara för mig och begav mig därför till Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. När jag kom in såg jag boken jag ville ha – I can´t believe I still have to protest this shit, en samling feministiska affischer med text av Jessica Hallbäck.

Jessica Hallbäck är själv feministisk gatukonstnär som gjort sig känd för sina feministiska citat på affischer. Bokens utsida är hennes verk och boken innehåller även en annan av hennes affischer.  Bilderna i boken är möjliga att ta ut och sätta upp på väggen och jag har givetvis redan börja spåna på var och hur och framförallt – vilka? Kanske blir det dessa, som är några av mina favoriter i boken. Jag presenterar dem, precis som Jessica Hallbäck i boken, i kronologisk ordning.

Votes for women

Den här affischen är tecknad av Bertha Maragaret Boyé och anävndes i samband med rösträttsröerwlsen i Kalifornien 1911.

Halva himlen är vår

Cecilia Löfström tecknade denna affisch, som även tryckets upp på vykort. Hon deltog i en feministiskt läger på Femø i Danmark och blev där inspirerad till detta underbara 70-talskonstverk.

Affisch Guerilla Girls

Jag har tidigare skrivit om Guerilla Girls på bloggen. Det är en anonym konstgrupp som bland annat har kritiserat konsten på museum. Affischen ovan är från 1989 och syftar på att The Metropolitan i New York har mindre än 5% kvinnliga konstnärer, men att 85% av alla nakna bilder porträtterar kvinnor. Jag har själv ett print av Guerilla Girls på min vägg.

Wonder Woman feminist

Slutligen en hyfsat ny affisch. Wonder Woman med texten We should all be feminists är gjort av den spanska konstnären Lola Beltrán till återpremiären av filmen Wonder Woman. Texten syftar såklart på Chimamanda Ngozie Adichies skrift med samma titel.

Sådär nu har jag läst boken (som inte innehåller jättemycket text, ska sägas) och då återstår bra fråga om den ska dissekeras för att sättas upp på väggen. Jag lutar åt det, fast det bär mig lite emot att riva sönder böcker. Det finns flera underbara affischer och min enda kritik var att det var lite väl många från nutid. Jag hade verkligen uppskattat fler från rösträttstiden och från 70- och 80-talen.

Recension: Eriksson Sandberg, Moa; Ellens val – Möten i skymningen; 2022

Möten i skymningenDå har det kommit ut en ny bok i feelgoodserien som utspelar sig på 1910-talet, Ellens val. Böckerna skrivs av ett författarkollektiv och Möten i skymningen är skriven Moa Eriksson Sandberg, som också skrivit de två tidigare delarna. De två första böckerna i serien är skrivna av Helena Dahlgren. Böckerna ges ut på Lovereads.

Ellen är förlovad med sin Carl, men kommer bröllopet kunna bli av när Carls mamma blivit svårt sjuk? Ellens väninna Ingeborg har gjort slut med adelsonen Anton, men börjar ångra sig. Hennes värld rasar samman när hon inser att han förlovat sig med någon annan. Gerda, som Ellen lärde känna i första boken, förälskar sig i en prostituerad ung kvinna, Serafia, och hjälper henne att få jobb på pensionatet. Hennes mormor tycker inte att fallna kvinnor är något att hjälpa, så hon måste ljuga för att Serafia ska kunna jobba där.

Det händer mycket på olika fronter i boken, men de tre historierna ovan är de tre centrala. med är också Gabriella, men om henne får vi bara veta att hon är gravid. Hennes och maken Oskars försök att bli gravida med hemmagjord insemination verkar med andra ord ha lyckats. Det var fint att följa alla kära karaktärer som nu lever i en orolig tid av krig och matransonering.

Det enda jag kan tycka är att sedan Alva dog har det mesta gått lite för lätt. Allt liksom ordnar sig. Men det blir kanske andra bullar i nästa bok. Krig och hemskheter kan ju fortfarande drabba huvudkaraktärerna. Sedan finns det så många personer att böckerna kan vinkla till förmån för olika personer i olika böcker. Det ger en bra variation och längtan efter att läsa nästa och nästa bok.

Sveriges mästerkock – sämsta säsongen hittills?

MasterChef

Jag följer Sveriges Mästerkock och har så gjort sedan starten. Under pandemin har vi kunnat se hur de har dragit ner på auditiontillfällen och antalet som prövar lyckan har kraftigt minskat i antal. Det har lett till att kvaliteten på de deltagande bara bli lägre och lägre för varje år som går. Det märks tydligt när inte ens jurymedlemmarna tjatar om viken hög kvalitet och stor konkurrens det är just i år. För det är ingen vidare konkurrens. Jag tänkte bjuda er på några bottennapp i årets säsong och varning för spoilers om du inte sett det senaste avsnitten.

Det är nu fem deltagare kvar i tävlingen och av de fem skulle tre, med extremt välvillig bedömning, platsat bland de tolv bästa i en av de tidigare säsongerna. Två av dem har så pass låg lägstanivå att de förmodligen skulle åkt ut ganska tidigt. Den tredje kommer förhoppningsvis att vinna tävlingen men han (för det är en han) skulle ett annat år setts som ung och lovande, inte som en vinnare. (Vill du veta vilka jag pratar om, se längst ner i inlägget.*)

Att få laga mat på restaurang brukar vara ett inslag i början av säsongen och i år var det den fantastiska restaurangen Electrolux personalrestaurang! Vilken grej va? (Roligt för mig för att det till för några år sedan var LRF:s personalmatsal och jag har ätit där mycket, men det förstärker såklart känslan av olyx). När de två lagen ska presentera sin mat fäller Mischa den kommentar som ska förfölja mig länge i säsongen: ”perfekt kokt potatis”. Förväntningarna var alltså inte större än så.

I Efter stängning, där de utslagna får en chans till revansch, visade en utslagen deltagare att hon saknade liknande skills som ovan. Hon kunde nämligen inte koka ris. Hon. Kunde. Inte. Koka. Ris. Det kan vara värt att notera att det gick bra att ta sig vidare till final och topp tio i Sveriges Mästerkock 2022 utan att kunna koka ris och dessutom utan att ha förståelse för att detta är att betrakta som att man inte har i tävlingen att göra över huvud taget. Att man kan koka ris är kanske något man borde kunna förvänta sig av folk som vill ge ut en kokbok? Eller är jag för hård nu?

Ett nytt inslag, som jag aldrig sett förut, var en utmaning om att laga mat som passar på en given tallrik. Rolig utmaning, men tjejen som fick en fransk tallrik med en bonde på sin traktor på, tänkte spontant på fish and chips och skämskudden åkte fram snabbare än kvickt. Hon fick sedan gott sällskap av hon som serverade en köttbit med sås och tillbehören bredvid. Förvånad över kritiken, menade hon att den rätten serveras så. Men det var ju inte uppgiften! Uppgiften var att du skulle servera mat PÅ EN TALLRIK.

Vi får sedan flera år inte se så mycket matlagning. Det är klart att det inte är så kul att fokusera på framställande av en rätt som kommer att få berömmet ”perfekt kokt potatis”, men det gör att programmet blir mer och mer ointressant. Senast reste de till Maldiverna (!) och inte ens där kunde vi få fokus på det inhemska rätter. Det är såklart roligt att se kockarna laga mat på stranden, men lägg mer pengar på auditions så att ni får bättre deltagare!

Jag kommer att fortsätta titta, men fortsätter det i den här riktningen kommer jag tillslut inte bara platsa, utan även kunna vara med och vinna tävlingen och då kommer det att bli rejält ointressant. I alla fall för mig, som är en duktig matlagare, men aldrig sett mig som någon som är så bra att jag skulle kunna tävla med min mat. Jag älskar att titta på dem som lagar mat och kunna låta mig inspireras och vill inte se folk laga perfekt kokt potatis och långt ifrån perfekt kokt ris.

*) Jag tror och hoppas på att Adam kommer att vinna. Anja och Jimmy är de andra två jag tror skulle platsat en annan säsong.