Ok, idag presenterar jag inte en kvinnlig förebild. Med tanke på att jag misslyckats nyligen med detta mitt uppdrag, så kör jag på annan linje. Katrin Krabbe är feministiskt intressant på ett annat sätt. I hennes fall kom utseendet förmodligen att spela en stor roll. Hon kom efter den värsta dopinggeneration av östtyska friidrottskvinnor och hon var till skillnad från dem snygg. Hon var min stora idol när hon vann guld både i EM i Split 1990 och VM i Tokyo 1991.
Hur var det nu då, åkte hon fast för doping? Eller varför slutande hon? Så har diskussionerna gått mellan mig och mina sportnördiga vänner de få gånger då Krabbe har kommit upp på tapeten. Ingen av gångerna har jag bemödat mig att ta reda på hur det var. Eller så gjorde jag det och glömde igen. Jag mindes något om ihopblandade urinprov och att hon inte var med i OS i Barcelona 1992.
Såhär var det om man får tro Wikipedias svenska och tyska sidor: Hon och landsmaninnan Grit Breuer åkte fast för ett astmapreparat som inte var dopingklassat och blev avstängda i ett år. Detta straff skulle sedan förlängas till att gälla till efter VM 1995, bland annat för att Krabbe ansetts uppträtt osportsligt. Breuer accepterade straffet, men Krabbe kämpade länge för upprättelse. 2001 fick hon ett skadestånd på 2,1 miljoner d-mark för förlorade prispengar. Men 2008 dömdes hon för skattefusk.
I en artikel för längesedan i den feministiska tidskriften Bleck, skrev Linna Johansson om de östtyska friidrottskvinnorna. Jag kan inte dubbelkolla citatet, men hon skrev ungefär att Krabbe aldrig blev en symbol för det östtyska dopingfusket för att hon var för snygg. Detta är mycket intressant, och jag tror att det stämmer. Det är uppenbarligen viktigt för vissa hur kvinnor som idrottar ser ut. Det ser vi idag på den eviga och märkliga diskussionen om damfotbollens vara eller icke vara.
Ni som ser bilden ovan kanske inte tycker att Krabbe ser så där jättesnygg ut, men i den tid och det sammanhang hon kom fram i så var hon det. Vem minns inte alla dessa kvinnor som såg ut som män och som vann allt? De kom från ett land dit vi aldrig åkte och som visserligen låg nära, men ändå så oändligt långt bort. Där var det kommunistisk diktatur och där dopade man sig och kunde varken sminka sig eller klä sig snyggt. 1989 föll muren och 1990 tävlade personer från Öst- och Västtyskland tillsammans som Tyskland. Allt var nytt, allt var bra och kvinnorna var snygga och såg inte längre ut som män. Den fiende som fanns på åttiotalet i form av manhaftiga sprinterns och längdhoppare, var borta. Men den fiende som fanns hade vi ett behov av att ha kvar, som ett minne. Den fiende skulle aldrig kunna bli Katrin Krabbe. Hon passar inte in i mallen. Det är därför jag tror att så många inte minns vad som hände med henne, eller ens minns henne överhuvudtaget.
Det pågår ett friidrotts-VM och jag passar därför på att köra lite berömda och glömda friidrottskvinnor varje dag. Idag vill jag uppmärksamma Ann-Louise Skoglund, då berömd, men idag nästan glömd.
Jag läste Marit Paulsens Liten Ida när jag gick på gymnasiet och jag använde den i mitt specialarbete om det tyskockuperade Norge under andra världskriget. Boken har självbiografiska inslag och det är en bok du inte glömmer i första taget. Idag är jag partikamrat med Marit Paulsen, men jag känner inte att det påverkar mitt omdöme om den här boken, som jag inte läst sedan gymnasiet.
Hon har vunnit allt som går att vinna, flera gånger om. Hon var den första kvinnan att klara 5 meter i stavhopp och hon har slagit världsrekord inte mindre än 16 gånger. Det råder ingen som helst tvekan om att Jelena Isinbajeva är en av världens främsta idrottare.
Då är semester slut och hög tid att sammanfatta världsläsningen. Målet var fem nya länder under Kvinnor i världen. Dessa böcker/dikter läste jag:
Nu verkar hela Sverige lida av Håkan-feber och hade jag inte haft barn och massa annat att tänka på så är det möjligt att jag hade svepts med. Håkan Hellström var min stora idol i början på 2000-talet och jag bodde i Göteborg. Håkan har efter denna första glansperiod alltid haft en särskild plats i mitt hjärta och det har främst berott på tre saker. Jag ska nu berätta tre Håkan-historier som gjort att han alltid är stor för mig.
