Borgen och prostitution

Jag älskar TV-serien Borgen. Det är kanske inte så konstigt eftersom det är en vägjord serie om en kvinnlig statsminister i Danmark. Numer är hon fd statsminister som har startat ett nytt parti. Varje avsnitt är fristående och avhandlar ett ämne. Det är en fiktiv serie och de har tagit upp många saker som inte stämmer med verkligheten, exempelvis förgiftat danskt fläskkött.

Huvudpersonen Birgitta Nyborg är en slags socialliberal miljöpartist och det är oftast värderingsfrågor som hon ska ta ställning till, såsom nej till åtstramning av invandringen och nej till sänkning av straffåldern. I Sverige är det nog ganska många som håller med Nyborg om det mesta.

Men så i måndags skulle hon ta ställning för eller emot den svenska sexköpslagen. Hennes pressekreterare och tillika också en av huvudkaraktärerna, Katrine Fønsmark, vill att de ska gå på den linjen. Nyborg blir dock mer fäst vid de påhittade undersökningar som visar att den inte haft effekt i Sverige och att den statistik som visar att de flesta prostituerade är traffickingoffer är kraftigt överdriven.

Katrine gör en resa då hon hittar en lycklig hora, vars historia fängslar henne så mycket så att hon inte bara blir motståndare till lagen, utan också vill anpassa lagen helt efter dem som prostituerar sig frivilligt.

Det lustiga är att det som seriemakarna menar att de fiktiva politikerna vill vända sig emot, att stirra sig blinda på de som har det sämst, är precis det samma som de sedan själva gör. Men istället stirrar de sig blinda på de som har det bäst.

Jag tycker att det är olyckligt att förespråkare för sexköpslagen framställdes som gapiga, trångsynta personer med en översittarattityd mot prostituerade. Jag har inte hört någon (vettig) säga att alla som prostituerar sig gör det ofrivilligt. Frågan är oerhört komplex, men i slutändan handlar det om vilket samhälle vi vill ha. Vill vi ha ett samhälle där prostitution är som vilket annat jobb som helst (dvs jobb på bordeller finns på arbetsförmedlingen) eller tycker vi att det har en särställning. Tycker man det sista så kan man landa i att sexköpslagen är bra eller att den är onödig/strider mot liberalismen/är verkningslös/något annat. Jag har respekt för dem som landar i en annan slutsats än jag, men jag har svårt för dem som pratar om lagliga bordeller. Jag är ledsen, men jag tror inte på det. Myten om den lyckliga horan har nått Borgens manusförfattare och det var oerhört trist tycker jag.

Det väckte debatt även i Danmark. Läs här Nina Hedeggard som inte vill bo i Birgitta Nyborgs Danmark.

Sandberg, Sheryl; Lean in; 2013

Lean inSheryl Sandberg är operativ chef på Facebook och hon är en kvinna som inte drar sig för att fråga en kvinna som söker jobb på företaget om hon planerar att skaffa barn, trots att detta är olagligt i USA. Anledningen att hon frågar är för att övertyga dem om att det går att både arbeta hårt och vara en bra mamma. Lean in är varken en handbok, biografi eller ett feministiskt manifest, det är något av en mix om Sandberg själv får definiera genren.

Hur kan en kvinna ha ett sådant krävande jobb som operativ chef på Facebook och samtligt vara mor till två barn? För män har detta gått utmärkt genom århundradena, men kvinnor har varit tvungna att välja att sluta jobba. Idag är förutsättningarna annorlunda, ändå väljer kvinnor ofta bort karriären. Sandberg tycker att detta är synd och slöseri med resurser och hon vill uppmuntra kvinnor att göra karriär och göra det de vill. Det går att klara det, bara kvinnor hjälper varandra och framförallt, hjälper till att sudda ut könsroller och normer.

Sandberg är feminist och hon har skrivit en bok som blivit enormt uppmärksammad. Sandberg var tidigare i år omslsgsperson i Time och hon säger öppet att hon inte bara är ledare, hon är även feminist. Som bok är den inte speciellt kontroversiell med svenska mått mätt. Hon nämner exempelvis knappt att män inte bara kan hämta barnen på förskolan, utan också faktiskt vara pappalediga. Ändå tycker jag att det var en intressant bok som tog upp många saker som är värda att fundera över, såsom karriär vs vara med sina barn och svenska vs amerikanska förhållanden. I dessa frågor lär jag återkomma.

Läs gärna Linda Skugges recension av boken i senaste nummer av Magasinet Neo.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Feministbiblioteket tar igen del 1

En stor nackdel med att flytta en blogg med många läsare och med många in- och utlänkar, är att mycket går förlorat. Jag är övertygad om att jag kommer att få igen allt och mer därtill, annars hade jag inte gjort det, men såhär i början är det såklart frustrerande att se att alla fortfarande går till den gamla bloggen. Många av mina läsare kommer från Adlibris och Bokus och jag kan inte bara pinga om sidorna för att länkarna därifrån ska pekas om, så vill jag ha den trafiken måste jag länka igen. Det kommer jag att göra med de populäraste recensionerna under Feministbiblioteket tar igen. Se det som en liten påminnelse om vad som finns i biblioteket. Kanske finner du något här du inte hade sett förut.

Några av de nyaste recensionerna:

Andarnas Hus av Isabel Allende: Adlibris, Bokus

Flickorna i Clèves av Marie Darrieussecq: Adlibris, Bokus

Petroleum av Bessora: Adlibris, Bokus

I krig med samhället och andra texter av Anne-Charlotte Leffler: Adlibris, Bokus

För dig blottad av Sylvia Day: Adlibris, Bokus

Jag vill ju vara fri av Annika Persson: Adlibris, Bokus

Några väl besökta sidor:

Femtio nyanser av honom av E L James: Adlibris, Bokus

Män kan inte våldtas av Märta Tikkanen: Adlibris, Bokus

 

Däckad av våren

Hugo och körsbärsträden i Hammarby SjöstadVåren har slagit hårt mot mig som är en person som inte fattat att hon är pollenallergisk. Det var ju så nyligen jag började känna av lite täppa på våren. Nyligen är faktiskt 10 år sedan ganska precis. Tiden går fort.

I år är det värre en någonsin och ikväll har jag nått vägs ände. Våren + en litet återfall av kristallsjukan har förpestat kvällen. Nu är klockan snart nio och jag ska faktiskt gå och lägga mig.

Med en ny blogg borde jag jobba stenhårt för att få hit läsarna istället för till min gamla blogg, men jag orkar inte. Inte idag. Jag är inte mer än människa.

Det enda jag kan göra är att skriva detta samt att uppmana alla er kära läsare att sprida denna nya länk och byta länken på era bloggar.

Tack på förhand 🙂

Och godnatt.

Jag har träffat Yoani Sanchez!

20130521-162201.jpg

Jag har idag fått träffa en idol. Här står jag med bloggaren och politiska aktivisten Yoani Sanchez från Kuba. Jag har en spännande arbetsplats där sådant kan ske. Tyckte först inte att jag hade tid att gå på det spännande seminariet med kubanska dissidenter, men när jag fick höra att Yoani skulle dit blev det ändrade planer.

Silc och Folkpartiet ordnade ett seminarium med oppositionella på Kuba. Dessa kubaner bor och verkar på Kuba och har gått en unik möjlighet att resa ut ur landet och besöka organisationer här.

Erik Jennische, som precis kommit ut med boken Måste få polisen ur huvudet – ett reportage om Kuba, var moderator. De deltagande i panelen, förutom Yoani Sanchez var, Miriam Celaya, Laritza Diversent, Roberto Guerra och en kille till vars namn jag missade och som finns i min mejlbox på riksdagen. Återkommer med det imorgon. Vi höll till i andrakammarsalen på Riksdagen och diskussionen simultantolkades.

Kubanska aktivister i Andrakammarsalen

Laritza, som är advokat, började med att säga att regimens metoder har ändrats, men att målet är detsamma. Att de agerar annorlunda mot aktivister betyder inte att de har ändrat sig, utan att det internationella samfundet kommer med påtryckningar.

Yoani pratade om att det finns en osynlig Berlinmur av censur runt varje människa på Kuba och att den nya teknologin har slagit in små, små sprickor i den. Det är dock lättare att skriva i sociala medier än att få folk att läsa det. Endast 3 % av den kubanska befolkningen har tillgång till internet. Men Yoani menar att Kubaner är kreativa och har alltid funnit en väg runt ransoneringar, förbud och censur. Antingen skriver den personen ut intressanta saker när han får tag på uppkoppling och kan sedan sprida papperskopior. En annan form är något de kallar bumerang-taktiken. De använder Twitter som mass-SMS-kanal och de når exilkubaner i utlandet som sedan kan skicka hem det via sina mejlprogram. 20 % av kubanerna har tillgång till mejl.

Yoani Sanschez twittrar

Ständigt uppkopplade Yoani Sanchez. Hon twittrade flitigt under seminariet. Läs min recension av hennes bok Havanna Real här. Och köp boken på Adlibris eller Bokus. Nu följer hon även mig på Twitter och jag henne, men ingen av oss kommer väl att ha så mycket utbyte av det eftersom vi inte förstår varandras språk. Det var oerhört roligt att träffa henne. En fantastiskt inspirerande kvinna!

 

 

Hirsch, Helga; Endlich wieder leben; 2012

Endlich wieder lebenDen tyska terrorismen hade en lång förhistoria. Helga Hirsch, tysk journalist, har med hjälp av arkivmaterial och intervjuer med kvinnor försökt att teckna en bild hur det var att leva som kvinna i 1950-talets Tyskland, den period då medlemmarna i Rote Arme Fraktion växte upp. Hirsch har träffat kvinnor från båda sidor det som skulle bli muren och kvinnor som hade deporterats från de gamla tyska områdena i öst. Boken heter Endlich wieder leben, äntligen kan vi leva igen.

1950-talet var på många sätt en mycket speciell tid i Tyskland. I DDR gick det nästan tre kvinnor på en man i åldern 18–30 år. Också i väst levde många ensamma eller med någon amerikansk ”onkel” som i sin tur var gift hemma i USA.  Jämställdhet stod inte överst på listan i väst, men i DDR satsade man hårt på att befria kvinnor från barnpassningens plikter. Bland annat med hjälp av barnkrubbor dit alla barn lämnades på måndag morgon och för att hämtas på fredag eftermiddag.

1960- och 70-talets vänsterrörelse skulle komma att kritisera det tigande som de uppfattade från det gamla etablissemanget. Dit hörde också RAF. Efter andra världskriget skedde visserligen en bred utrensning av nazistsympatisörer, men det ansågs ohållbart att rensa ut alla. Många ansågs ”bara” ha varit enkla byråkrater och gjort vad de blivit tillsagda. Det var den mentaliteten som den tysk-judiska filosofen Hannah Arendt kom att kalla ”den banala ondskan” när hon beskrev rättegången mot krigsförbrytaren Adolf Eichmann. Många tyska judar som hade haft för avsikt att återvända hem efter kriget valde att inte göra det eftersom de inte kände sig välkomna.

Bokens titel syftar till den tid som kom efter kriget och efter att Tyskland mer eller mindre legat i ruiner. Livet för kvinnor i de båda tyska staterna var både lika och samtidigt mycket olika på 50-talet. Hirsch kallar det för motsatsernas årtionde. De politiskt engagerade riskerade i DDR att bli fängslade alternativt desillusionerade när de senare förstod att socialismen inte fungerade. I väst kom en våg från USA in där ny musik och mer konsumtion var ett lyft för de unga. Denna våg fanns även i DDR, men motarbetades hårdare och av andra typer av krafter än i väst.

Två parallella system växte upp på var sin sida gränsen och människorna skulle komma att växa upp i helt olika länder, men under 50-talet hade den nya tiden bara börjat. För kvinnorna innebar den nya tiden på ena sidan ett liv med materiellt hög standard, men med konservativa värderingar om familjeliv och kvinnans plats i hemmet. På andra sidan handlade det om ett liv med politiskt förtryck, men där kvinnor också skulle arbeta och bidra till försörjningen. I väst hade kvinnorna det privilegiet att de kunde engagera sig i den feministiska kampen, vilket flera av de intervjuade också gjorde.

Läs mer: Adlibris, Bokus (endast på tyska), Magasinet Neo

Kommentar från idolen Jessica Valenti

När jag satt och redigerade pressklippssidan här på den nya bloggen kom jag att på en stor händelse i mitt bloggliv. Det är inte ett pressklipp, men det är en kommentar från en av mina stora idoler, amerikanskan Jessica Valenti.

Jag köpte Valentis bok Full Frontal Feminism när jag var i Washington 2008. Det var min make som fann boken när jag sökte efter cool feministisk litteratur på Barnes and Noble i Georgetown (en bokhandel som hade öppet till 23, men tyvärr nu har stängt). Jag skrev om den på min förra blogg och hon såg det och kommenterade (hon hade lyckats läsa inlägget via google translate). Det är verkligen hur coolt som helst, därför bjuder jag er här en  skärmdump på inlägget (klicka för förstoring):

Kommentar från Jessica Valenti

 

 

Reklam för ”the swedish dad” – bra både externt och internt

Eurovision Song Contest 2013 logga

Jag blev så oerhört glad igår när jag såg Petra Medes pausunderhållning. Visst, att skämta om att svenskar tycker att det är så roligt att driva med sig själva, är väl beprövat, men gårdagens inslag i Eurovision Song Contest var mer än så. Det var förtäckt reklam för våra svenska värderingar som vi är så stolta över.

Pappalediga män är något vi har och kan vara stolta över och också något som provocerar en och annan knökkonservativ bakåtsträvare ute i Europa. Därför var det mycket bra att vi lyfte fram det. När konservativa kan provoceras så är det bra om man gör det. Likaså var inslaget om homovigslar också fantastiskt kul.

Det är inte bara viktigt för kvinnor och män i övriga Europa, det är också viktigt för oss här hemma. Vi sätter en bild av att pappalediga män inte bara är sexigt, coolt och imponerande – det är helt normalt för oss. För att få till strukturförädringar behövs sådana här bilder.

Här skriver Aftonbladet om inslaget samt hintar om homosexuella och att det var en medveten strategi att ta ställning för homosexuella. Jag tycker att ta ställning för den svenska pappan också var viktig. Den säger mycket om hur vi i Sverige ser på jämställdhet och föräldraskap.

UPPDATERAT

Här är klippet för er som inte sett det:

Och för er som vill veta vad jag som eurovisionnörd hejade på igår så såg min topp fem ut som följer:

1. Ungern
2. Holland
3. Island
4. Estland
5. Danmark

Ingen hjärta och smärta på slaviska språk i år så hjärta och smärta på isländska och estniska fick duga. Men bäst av allt var en ungersk hipster.

Karlström, Sofia; Doggie; 2011

DoggieDoggie är en bok utan text. Den är tecknad och det är en berättelse och inte bara en bok med bilder.

Bokens huvudkaraktär är en hund med manshuvud. I början förstår vi att han  är otrogen och hans fru tar barnen och ger sig iväg. Han väljer först att gå ner sig helt,  men sedan rycker han upp sig med hjälp av sina vänner och sticker utomlands. Han är ute för mycket öden och äventyr, men hans förflutna gör sig påmint i hans tankar.

Jag tyckte att boken inledde starkt med bilder som verkligen uttryckte känslor. Det feministiska perspektivet i denna saga finns och jag hade behållning av många delar. Jag vet bara inte riktigt vad jag tyckte om historien som helhet, för jag förstod helt enkelt inte allt. Slutet var lite småroligt, men jag greppade inte heller det helt.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Bokbloggsjerka v 20 – nya böcker

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Vilka böcker har du klickat hem under den senaste veckan? Om du mot all förmodan inte har gjort det finns det säkert böcker som du skulle kunna tänka dig att klicka hem redan i dag?

Tro det eller ej, men jag har inte köpt några böcker den här veckan. Jag har däremot betalat en saftig inkassoräkning pga ett missförstånd med fakturaföretaget Klarna (det gick såklart inte att göra något år). Jaja, det drabbar väl ingen urfattig i alla fall, men jag beslöt mig för att det är slutshoppat böcker mot faktura. Och eftersom jag är tillfälligt luspank på har jag således inte kunnat köpa något.

Men jag fick en bok! En medarbetare, Anna Steele, delade ut sin dotter Sofia Karlströms bok Doggie, till alla som var intresserade. Jag har ”läst” den och ska snart recensera den. En mycket spännande seriebok utan text.

I slutet av förra veckan fick jag hem Lean in av Sheryl Sandberg som jag läser just nu och Ain’t I a woman av bell hooks som varit slut på förlaget i flera år och som jag verkligen längtat efter.