Bokbloggsjerka v 18 – böcker som fått mig att vilja resa

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Kan du dela med dig av några boktitlar/författare som får en att vilja resa?

BeachEn liknande fråga fick vi för nästan ett år sedan och då svarade jag Kvinnornas Helsingfors. Jag ska inte vara så tråkig att jag svarar samma sak nu, så jag väljer en annan bok.

När jag och min pojkvän/man var i Egypten på vår första charter tillsammans hade jag tagit med mig Beach av Alex Garland. Vi hade en dröm om att göra en resa till Asien och däribland Thailand. Drömmen om den perfekta stranden är drivkraften för de backpackande resenärerna i Beach och boken handlar om det samhälle de bygger upp när de hittar stranden och de inte vill att någon annan ska få reda på den. Skrämmande psykologisk roman. Men trots det allvarliga temat så var jag sugen att ta reda på vad alla pratar om när de säger att Thailand är så fantastiskt. Dessutom ville jag också sitta ner och ta en öl på det backpackertäta Kao San Road.

Ett och ett halvt år senare, i februari 2007, satt jag och min pojkvän/man på ett plan till Bangkok för en treveckors drömsemester i Thailand, Vietnam och Kambodja. Det var kanske inte den perfekta stranden vi kom till på Koh Chang, men då var det för oss nära nog.

 

Allende; Isabel; Andarnas hus; 1982

Andarnas husDet var ett tag sedan jag läste den här boken, men den är viktig så jag vill gärna att en recension ska finnas här. Den speglar ett lands historia och den lyfter fram kvinnorna i historien. Dessutom är Isabel Allende feminist och landet är Chile, ett land jag inte läser alltför många böcker från.

Vi får möta tre kvinnor i tre generationer Clara, Blanca och Alba samt Esteban, storbonden och Claras make. Boken spänner från nittonhundratalets början fram till en tid efter militärkuppen mot Salvador Allende (fast socialistledarens namn inte nämns). Clara har speciella syner och förutser bland annat sin systers död. Hon gifter sig med Esteban, men senare vägrar hon att prata med honom efter att han misshandlat deras dotter Blanca. Hennes brott vara att hon slogs för sin kärlek till socialisten och arbetaren Pedro. Blanca och Pedros dotter Alba tillhör en av de största anhängarna till den nya regeringen som ska komma att störtas. Boken är mest skriven ur Albas och Estebans synvinkel.

Genren är magisk realism och det är något jag i vanliga fall inte är så svag för. Att jag inte minns de övernaturliga inslagen i boken så väl såhär några år efter jag läst den, är för mig ett gott tecken. Den var så bra att jag minns andra saker bättre. Det händer mycket i boken och det var därför svårt att minnas själva handlingen i detalj. Jag minns fragment, men framför allt minns jag känslan. Därför ser jag inte det som helt irrelevant att recensera boken nu. Allende har berättat om sitt lands historia med feministiska glasögon. Hon ger också en själ till dem som står för det onda (Esteban), vilket jag ser som sympatiskt då världen inte alltid är svart och vit. Såklart ska vi inte relativisera och bortförklara onda gärningar, men det Allende är bra på är att hon får oss att förstå till exempel hur en man kan stödja en militärkupp. Bokens stora behållning tyckte jag var de starka kvinnorna som gick sina egna vägar. Det är fantastiska kvinnoporträtt!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Berättelsen om Storskrot och Lillskrot är det enda som gäller

OrättvistHan vägrar alla andra böcker. Bara Orättvist!av Åsa Mendel-Hartvig och Caroline Röstlund funkar när jag ska natta sonen. Alla andra böcker ratas med skrik och irriterande gnyenden.  Ikväll läste jag den sju gånger. Snart kan jag den utantill. Sista gången jag läste den hade jag försökt med en annan bok först. Det hade gått ganska bra, men sedan kom irritationen. Jag tog Orättvist! och läste två rader och sonen var lugn och trygg igen.

Det började med att han älskade den för att Storskrot hade en likadan hund som honom (det är inte helt omöjligt att det är den hunden som har varit förebild), men nu undrar jag om han inte tycker om flytet i språket och orden han känner så väl igen.

Boken handlar om problematiken att få syskon. Min son är bara ett och ett halvt år och har inte själv något syskon, men vem vet, det kanske han får i framtiden och då ska jag påminna honom om boken och hur han älskade den när han var riktigt liten!

Orättvist! är utgiven på Olika förlag, ett förslag som satsar på jämställda böcker och som tar upp sådant som många andra barnböcker inte gör. Det som aldrig sägs i Orättvist!, men som man kan förstå om man är uppmärksam, är att barnen är adopterade. Dessutom sägs det inte vilket kön de har. Detta utan att använda hen, som provocerar så många. De har det könet som barnen själva tror och känner.

Hugo med bok

Hugo sover till och med med boken i sägen.

Bauer, Annamaria; Till dig man; 2000

Till dig manDetta lilla häfte är ett brev till alla män. Den har stått länge i bokhyllan och jag har haft på känn att jag inte skulle tycka om den. Därför har den trots sina ringa 30 sidor, inte blivit läst förrän nu.

Annamaria Bauer skriver ett brev till dig som är man och hon ber dig fundera över din mansroll och reagera över samhällets orättvisor som drabbar kvinnor. Hon skriver personligt och berättar bland annat om den dubbla våldtäkten hon drabbats av. Dubbel i den bemärkelsen att hon först blivit våldtagen och sedan inte tagen på allvar. Hon tar även upp porr, barnpornografi och tidskrifter för män.

Jag förstår poängen men tonen är anklagande, fast hon skriver att hon inte menar det så. Dessutom är slutsatsen att män och kvinnor bör fortsätta vara manliga och kvinnliga (vad nu det betyder) i sina roller, men att mannen ska förbättra sig. Mycket märklig särartsfeministisk slutsats. Nej, denna lilla skrift får inte ens godkänt av mig trots viktigt ämne.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Alida bok

Min vinst från Nobelprisprojektet är här!

Paket från Josefin å Nobelprisprojektet

Idag (egentligen igår såklart, men vi tömde av någon anledning inte posten då) fick jag ett paket från Josefin på Nobelprisprojektet. Det var min vinst i utlottningen av tre nobelprisklassiker. Den enda av dem jag inte hade hemma var Elias Canettis Den räddande tungan. Som en liten bonus fick jag även en lyxchokladkaka. Kakaobönorna, som chokladen är gjord av, kommer från Virunga National Park i Östra Kongo. Känns otroligt fint att äta choklad där jag vet exakt varifrån bönorna kommer. Boken och chokladen var mycket omsorgsfullt inpackade.

Nu ska jag ta och äta lite choklad. Tack så mycket Josefin!

Tematrio v 17 – klassiker

Den här veckan vill Lyran att vi ska berätta om tre klassiker som vi gillar. Jag har läst många klassiker, gillat många och tyckt att flera var erbarmligt tråkiga. Här är i vilket fall tre jag gillar mycket:

Isabell Allende – Andarnas hus: Det är en fantastisk bok om Chiles historia sett ur ett par personers ögon. Jag håller just nu på att försöka minnas handlingen nog mycket för att kunna skriva en recension. Det är i vilket falla en fantastiskt bra roman.

Vilhelm Mobergs utvandrarserie: Det var en riktigt stor läsupplevelse för mig när jag var fjorton år. Jag har inte läst om dem. Jag vet inte om jag vågar det.

Selma Lagerlöf – Kejsaren av Portugallien: Det var också en bok jag läste tidigt under tonåren och som jag tyckte mycket om. Den är oerhört sorglig och jag vet inte om jag skulle klara den tragiska historien idag. Har blivit betydligt mer blödig sen jag fick barn.

Stephansdotter Björk, Therés; Jack och Tidvävaren; 2013

Jack och tidvävarenDet kanske inte är helt givet att jag recenserar en barnbok med en kille i huvudrollen, men i Jack och Tidvävaren finns två hjältar, Jack och Alice. Två bästa vänner. Boken är den tredje i en serie som delvis utspelar sig i Metallien, ett land där hårdrockarna bor när de behöver ta igen sig mellan spelningarna. Jag har inte läst de andra.

Jacks mamma kan inte göra någonting utan att samtidigt ha ett öga på mobilen. Om det inte är sms eller fejjan så är det aktioner på Tradera. Inte ens när Jack vill att hon ska läsa en saga för honom kan hon låta bli att ha telefonen med. En dag kommer de försent till skolan, trots att väckarklockan ställts på samma tid som alltid. Alla verkar komma försent, även läraren. Mysteriet tar Jack, Alice och Jacks mamma tillbaka till Metallien där de måste hitta Tidvävaren för att återställa tiden. Anledningen till att tiden går konstigt är för att människor stressar så mycket och försöker göra flera saker samtidigt. Det går inte att vinna över tiden.

Författaren kan verkligen sin hårdrocksvärld och det är roligt att se en barnbok i en sådan annorlunda miljö. Jag är fortfarande inget fan av fantasy och har aldrig varit, så det är svårt att säga att jag tycker om det eller att jag skulle tyckt om det när jag var yngre. Vad jag kan säga är att författaren är hyfsat medveten om könsroller; det förekommer både manliga och kvinnliga hårdrockshjältar och barnen är en tjej och en kille. Jag tycker bara att det är lite synd att boken inte heter Jack, Alice och Tidvävaren. Flickor kommer ofta bort i barnlitteraturen och det är tråkigt. Jack är definitivt en bra förebild för barn och pojkar; modig, förnuftig och är bästa kompis med en tjej. Bokens tema tål att funderas över. Ibland kanske vi behöver en paus från våra smarta telefoner.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Kalla kulor förlag

Se boktrailer:

Äntligen – Sofi Oksanen

När duvorna försvann

Och nu till något jag längtat efter så länge. Jag går och lägger mig med Sofi Oksanens När duvorna försvann. Förväntningarna är skyhöga. Godnatt!

Darrieussecq, Marie; Flickan i Clèves; 2011

Flickan i ClèvesNär jag var på Norstedts event om erotisk litteratur fick vi välja en bok att komplettera vår goodiebag med. Jag valde Flickan i Clèves, lite därför att den var en bok jag inte trodde att jag skulle läsa om jag inte hade sprungit på den. Den handlar om flickor på gränsen till vuxenvärlden och med tanke på att det har varit lite av ett undertema i min läsning sedan jag läste Maria Margareta Österholms avhandling så var det extra intressant.

Det är åttiotal och Madonna och Michael Jackson står för hitsen. Solange vill en sak – bli av med oskulden. Hon träffar ett antal killar, men resultatet blir aldrig särskilt lyckat. Hon suger av och får motta analsex, men får aldrig till det ”på riktigt”. När killen som hon tycker sig vara tillsammans med (han har flera andra flickvänner och ska flytta till Bordeaux) inte hör av sig tar hon saken i egna händer och förför sin granne. Han är nära vän till familjen och mycket äldre än Solange. Med honom har hon fantastiskt sex, men hon respekterar honom inte.

Det var huvudstoryn i boken och det var kanske inte det bästa jag har läst, men väl intressant. Jag tycker att författaren skildrar tonårsångesten bra och jag som är 36 år och har mer erfarenhet än tonåringen Solange vill genom hela boken skrika: ”Du är värd bättre”, ”du måste inte ställa upp på allt” och ”han är en skitstövel”. Jag tror att Solange verklighet är och har varit många tjejers verklighet och många som vill njuta av sex nöjer sig med att suga av, för att det är det killen vill. Boken tar upp ett viktigt tema och det aktualiserar problematiken med många tonårstjejers dåliga självförtroende.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Norstedts, GP

Feministbrud på kulturjakt på Kreta

2003 var jag och min kompis Mia på charter. Det var första gången charter för mig och första och hittills enda gången i Grekland. Vi åkte till Hersonissos, en riktig partyort i närheten av Heraklion, Kretas huvudstad. Att det var en partyort hade vi inte koll på när vi bokade. Jag har inte tagit med några bilder därifrån för det fanns inget av intresse. Byn var ful och hade inget kulturellt att bjuda på. Jo, gamla Hersonossos by var en sevärdhet och vi försökte promenera dit första dagen. Det var som att gå och gå och inte komma till dörren och vi funderade på om vi var vilse och vände. Långt senare pratade jag med en kompis mamma som också varit där och gjort samma promenad. De vände inte, utan tog en taxi. Det var VÄLDIGT långt. Så tänk på det om ni hade tänkt att åka dit!
Havet i HeraklionHär sitter jag vid havet i Heraklion. Vi valde att göra tre utflykter den vecka vi var på Kreta eftersom vi inte stod ut att bara vara på vår lilla partyort. Så nördiga var vi (och är förmodligen fortfarande). Vi hade en buss som gick till Heraklion praktiskt taget runt hörnet från vårt hotell, så en rundtur på ön var möjlig. Vi träffade några vi kände på planet ner som hade bokat ospecificerat och vi hade tänkt att träffas. Det gick inte för de hade inga kommunikationer där de befann sig. När vi hörde det var vi nöjda med att vi bokat det lite halvtrista ställe som Hersonissos var.

Katedralen i Heraklion

Katedralen i Heraklion. Staden var inte särskilt mysig, men det fanns trevliga ställen att äta på och vi kunde stanna ganska länge innan sista bussen gick tillbaka.

Jag i Knossos

Ett besök i Knossos var såklart ett måste. Vi hade hört innan att det inte skulle vara så mycket att se, men det hindrade oss såklart inte. Det var nog lite sant, för jag har sett betydligt mer imponerade sevärdheter. Dock skulle jag aldrig åka till Kreta utan att göra ett besökt.
Målning i KnossosDe kanske mest avbildade freskerna i Knossos. Nu här jag även varit i Pompeji måste jag säga att Knossos inte bör återfinas på listan över saker man ska se innan man dör. Det var de här freskerna och sedan såg det mest ut som på bilden ovan. Jag och Mia vara fattiga studenter på den här tiden och hade inte råd att följa med resebyrån på deras utflykt (30 euro), utan åkte själva med lokalbuss (3 euro). Men vi valde samma dag (det var inte planerat) så vi kunde hänga på guiden så länge vi kunde med. Vet att vi även lyssnade på en holländsk guide och förstod endel. Jag minns inte så mycket vad vi lärde oss, det var trots allt tio år sedan vi var där.

Äta mormors moussaka i Rethymno

Vi åkte en dag till Rethymno, en betydligt längre resa en de 20 min det tog att resa till Heraklion. Tror det tog en timma till. Det var en otroligt mysig stad, man vi gjorde inte så mycket där mer än att titta på stan och slappa på en gräsmatta. Den här restaurangen var rekommenderad i Lonley Planet och låg långt från de turisttäta områdena. Maten var kanske inte det godaste vi ätit, minns att vi valde en trerätterslunch bestående av grekisk sallad och moussaka och någon efterrätt, men den var genuin. Vårt betyg av moussakan var att om vi hade haft en grekisk mormor eller farmor hade hennes moussaka förmodligen smakat så. Detta var även första gången jag drack rosévin (ja, det är konstigt att jag var 26 år första gången). Det var kärlek vid första ögonkastet och den kärleken varar än!

För den som undrar så låg vi på stranden när vi inte var på utflykt. Och vi partade loss några av kvällarna (klädda i jeans och flippflopp, vi var ju trots allt på charter) . Kände mig tvungen att säga det så ni inte tror att jag är rakt igenom meganörd 🙂