Feministbiblioteket

jun 12

Ett år kvar till Nordiskt Forum i Malmö firades på Trädgården

Av Hanna i Aktiviteter

Idag var jag på feministisk afton i underbart mysiga Trädgården – huset under bron, dvs under Skanstullsbron i strax utanför Hammarby Sjöstad. Det vi firade var att det är ett år kvar till Nordiskt Forum i Malmö. Bland talarna kunde höras Gertrud Åström, Maria Sveland och Maria Arnholm.

Jag och en kompis som jag gick dit med hade våra män på annat håll och därför fick våra barn följa med. Det är två pigga ungar som är nästan lika gamla och det vill säga mellan ett och ett halvt och två år.

Det var många, korta tal och som mamma till en tämligen vild liten pojke hörde jag bara med ett halvt eller inget öra alls. Vår fantastiska jämställdhetsminister talar högt och engagerande och henne hörde jag. Jag är så glad att en så glödande feminist och en så fantastisk person är Sveriges jämställdhetsminister. Hon han även komma förbi och hälsa på Hugo innan hon gick upp på scenen. Om du som jag gillar henne kan du visa det för dina vänner på Facebook.

Istället för att lyssna utforskade Hugo omgivningarna:

Men han lyssnade faktiskt också engagerat:

En lyckad kväll och nu sussar Hugo så sött och jag är fylld mer mer feministisk glöd!

jun 11

Veckans feminist: Niki de Saint Phalle

Av Hanna i Veckans feminist

Kort fakta

Född 1930 i Neuilly-sur-Seine, nära Paris i Frankrike och död i San Diego, USA, 2002.Mest känd i Sverige för utställningen Hon på Moderna Museet 1966.
Hennes livsverk är en stor park i Toscana, Tarot Garden.

Niki de Saint Phalles feministiska gärning

Jag brukar oftast välja att berätta om författare under Veckans feminist, men idag är det dags för en konstnär.

Niki de Sain Phalle är uppvuxen i Frankrike och USA. Hon var från en fin grevlig ätt och hennes far var bankir. När affärerna gick åt skogen flyttade familjen till USA. På somrarna var de tillbaka på godset i Frankrike och där utnyttjade hennes far utnyttjade henne sexuellt. Om detta har hon berättat i en film, Daddy, från 1973. Hon gifte sig ung. Hon blev mamma när hon var 21 år (och skulle senare bli mormor när hon var 41).

1955 flyttade hon till Spanien och blev inspirerad av Gaudí. Hon skulpterade och målade. Efter den perioden började hon experimentera med olika former av kvinnokroppar och det är här hennes Nanas föds. Det är dem som blivit hennes signum. En stora Nana byggde hon som katedral i utställningen Hon på Moderna Museet i Stockholm 1966.

Enligt kurator Joa Ljungberg på Moderna Museet i Stockholm, uteslöts Niki från den feministiska rörelsen mycket därför att hon ansågs göra galen gladkonst och dessutom kom hon från en högborgerlig familj och var före detta fotomodell. Hon menar att det i många av Nikis verk tydligt kan ses att hon gjorde feministiska ställningstaganden.

Hon levde i många år i Italien och fördigställde sitt sotra verk Tarot Garden, en enorm park i Toscana. Där gifte hon så småningom med sin skulptör, Jean Tinguely. Hon dog i San Diego 2002, 72 år gammal.

Niki de Saint Phalle och jag

Jag tyckte mycket om tavlan av henne som mina svärföräldrar gav mig och min man i julklapp för ett par år sedan. De var och såg utställningen Hon och jag blev då mer intresserad av henne. Sedan har jag sett några skulpturer i Paris och så nu senast på Skeppsholmen. Hon är fantastiskt inspirerande men jag undrar och tycks inte vara den enda som funderar över det, varför hennes kvinnor har så små huvuden. Bilden är på mig och tavlan i vårt vardagsrum 2010.

Bok om Niki de Saint Phalle som jag läst och recenserat

Cecchetto, Stefano (red) – Niki de Saint Phalle 2009

jun 11

Det här med kvotering i bolagsstyrelser

Av Hanna i Blogg

Jag tycker att det är en svår fråga, men jag har landat i att jag är emot kvotering i bolagsstyrelser. Anledningen till att det är svårt är att det är så oerhört snedfördelat mellan könen, det går inte åt rätt håll och vi reglerar bolag på flera andra vis. Anledning till att jag landat på mot är att det är ett inskränkande i äganderätten och jag tror inte att vinsten blir så stor. Det är mest en symbolseger, för hur många kvinnor handlar det om samt hur stor makt i samhället har bolagsstyrelser?

Frågan är minst sagt hyperkänslig i liberala och borgerliga kretsar. Anders Borg har öppnat för kvotering, men han har inte sitt parti med sig. Bland liberalerna i mitt Twitter- och Facebookflöde är det många som hugger direkt om du så mycket som nämnder ordet.

Förutom att man vill värna om äganderätten så finns det en utspridd tanke om att kvinnor och män i grunden är olika. Vissa säger det rakt ut och andra ”lindar in” det med att säga att vi feminister tror att det inte finns några könsskillnader och vill ha millimeterrättvisa med 50-50 i alla yrken och föreningar. Det är förstås inte sant. Vad vi däremot tror är att de individuella skillnaderna mellan människor är större än skillnaderna mellan könen. Att påstå att det finns skillnader som borde slå igenom i samhällets alla skikt är att låsa in människor i könsfack de inte själva valt.

Jag oroar mig mer för att tanken om könens olikhet och att den skeva fördelning av makt i samhället beror på fria val, än tanken på kvotering i bolagsstyrelser. Faktiskt. Jag har inte bytt åsikt i frågan, men jag är inte särskilt nervös. Skulle kvotering införas skulle jag nog mer rycka på axlarna lite och känna att den feministiska kampen trots det har långt kvar. Och tänka att det hade varit bättre att kvotera i föräldraförsäkringen.

jun 10

Tematrio v 23 – Hembygdsläsning

Av Hanna i Bokbetraktelser

Ok, denna veckan blev det riktigt svårt, men ändå roligt. Lyran vill nämligen att vi ska lista tre böcker av författare från vår hembygd.

Jag är född och uppvuxen i Lidköping i före detta Skaraborgs län och jag räknar det länet som min hembygd. Att räkna landskapet Västergötland blir lite fusk eftersom det inkluderar Göteborg och nya länet likaså.

Kända författare från Lidköping? Skövde? Mariestad? Ok, lets google för inspiration!

Västgöta-Bengtsson vill jag inte nämna. Carl Jonas Love Almqvist skrev om Sara Videbeck från Lidköping, men frågan är om han någonsin satte sin fot där. Nåväl, här är tre författare från min hembygd Skaraborg.

1. Anna-Charlotta Gunnarsson från Lidköping: Hon är ascool, feminist och en av de roligaste på twitter. Det är en skam att jag inte läst hennes barnböcker. Det ska givetvis bli ändring på det!

2. Kristina Appelqvist från Skövde: Hon skriver deckare om universitetschefen Emma Lundgren som blir inblandad i pusselgåtor i universitetsmiljö. Platsen är Västgöta Universitet, ett påhittat namn för Skövde Högskola. Det är inte jättebra deckare för att uttrycka sig milt.

3. Per Hagman från Skövde: Ett riktigt känt namn har vi i alla fall att vara stolta över. Jag har läst flera böcker av honom, varav åtminstone en utspelade sig i Skövde.

jun 09

Torka aldrig tårar utan handskar- Kärleken och Sjukdomen

Av Hanna i Bokbetraktelser

Jag har läst del ett och två i Jonas Gardells serie Torka aldrig tårar utan handskar. Jag såg TV-serien först. Jag vill börja med att säga att jag egentligen inte ska recensera böckerna här, så de inte kan klassas som feministiska eller kvinnohistoriska, men jag vill skriva om dem efter homosexuellas historia också är en historia om diskriminering. Jag vill inte på något sätt jämföra de homosexuellas kamp för att bli respekterade med kvinnorörelsen, för det är två helt olika saker, men i båda fallen handlar det om frigörelse.

Jag vill egentligen vänta några månader med att skriva en längre text om alla tre böckerna, men kan inte hålla mig utan smygstartar.

Jag såg TV-serien och älskade den. Jag läste böckerna och älskade dem. Det är fantastiska böcker och Jonas Gardell kan verkligen konsten av fånga och beröra sina läsare. Jag grät inte när jag läste böckerna, för gråta gjorde jag så att det räckte och blev över när jag såg serien. Jag var tvungen att läsa böckerna med en slags kall distans för att klara av det. Det finns några extra känslosamma scener, en tårta i ett spartanskt kök, en katt i en korridor och en gråtande man i ett isolerat rum, som gjort att jag väntat så länge med att läsa.

Böckerna och TV-serien är hyllade och det kommer med all sannolikhet att bli klassiker. De kan komma att bli den nya historieskrivningen (se här tankar på GP:s kultursida där böckerna jämförs med Om detta må ni berätta). Gardell skriver inte bara en roman, han varvar den med fakta. Därför är det också viktigt att att kritiskt granska den bild han ger av vad som hände.När jag läser recensioner på kultursidor och bloggar ser jag inte en enda kritisk kommentar. Det gör mig lite orolig.

Jag valde i TV-serien att se kompisgänget som en symbol för hela den homosexuella subkulturen; Reine en av de första som dog i ensamhet, Bengt som valde att själv avsluta sitt liv, Rasmus som dog senare med hela sin familj omkring sig, Paul som gjorde din begravning till en happening och Benjamin som överlevde trots att han också var smittad. Det gjorde mig lite nyfiken på hur det verkligen såg ut. Hur många homosexuella män dog i Sverige av hiv/aids på åttiotalet och början av nittiotalet?

Det råder ingen som helst tvekan rädslan mot hiv/aids i mitten på åttiotalet spillde över i homofobi och fruktansvärda uttalanden mot homosexuella män. Gardell hänvisar bland annat till Peter Bratts artikelserie I DN och till insändarsidor i lokaltidningar som går ut på att homosexuella medvetet sprider smittan vidare och att de borde isoleras. Även läkare och präster har uttalat sig otroligt nedsättande mot homosexuella. Men det är här viktigt att hålla isär vad som var nedsättande mot homosexuella och vad som faktiskt var en rädsla för en sjukdom man inte visste hur den smittade. Epidemipaniken har vi sett komma krypande igen flera gånger. Tänk på fågelinfluensan, sars eller svininfluensan spridit sig och kommit till Sverige på allvar. Hur hade retoriken låtit mot de smittade då?

Det blev en lite lång försmak på mina funderingar kring böckerna. Jag återkommer med mer utförliga resonemang när jag läst den tredje boken!

Läs Kärleken: Adlibris, Bokus, Norstedts
Läs Sjukdomen: Adlibris, Bokus, Norstedts

jun 07

Tag: Sommarläsning

Av Hanna i Bokbetraktelser

Jag har blivit taggad av Sara Pepparkaka att skriva lite om min sommarläsning. Jättekul tycker jag, och här är mina svar:

1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinna läsas i sommar?

Åh, jag har höga förväntningar på läsningen i sommar, trots att jag är mamma till en snart tvååring. Mitt mål är att läsa böcker om kvinnor i länder jag inte vet så mycket om. Jag gör detta i Världsutmaningen, men jag tänkte gå lite längre i sommar. Här är fem böcker jag vill läsa:

Ama Ata Aidoo – Förändringar: en kärlekshistoria (Ghana)

Rani Manicka – Rismodern (Malaysia)

Maryse Condé – Tills vattnet stiger (Guadeloupe)

Célestine Vaite – I kloka kvinnors sällskap (Tahiti)

Claudia Piñeiro – Torsdagsänkorna (Argentina)

Clarice Lispector – Stjärnans ögonblick (Brasilien)

Oj, det blev visst sex böcker 🙂 Sedan ska jag läsa klart min världsutmaning och även alla som jag har kvar i den feministiska kanonen.

2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i?

Blonde av Joyce Carol Oates. Jag hade med mig den till Hongkong tidigare i år och hade planer på att det skulle vara den enda bok som fick följa med. Så blev inte fallet och då förblev den oläst. Antalet sidor avskräcker.

3. Var är bästa stället att läsa i sommar?

På landet. Jag får för mig att min son helst plötsligt ska ha kommit på bättre tankar och vill leka mycket själv. Muahahahaha.

4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer att läsa någonstans?

I sängen före jag somnar.

5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?

Stål av Silvia Avallone. Den ingår i min världsutmaning och den ser jag mycket fram emot.

6. Vilken bok borde ALLA läsa i sommar?

När duvorna försvann av Sofi Oksanen!

7. Strand eller hängmatta?

Strand. Fast egentligen klippor. Finns inte mycket till strand på Landsort där vi har sommarstuga.

8. Deckare eller roman?

Blir nog en härlig mix!

9. Favoritgenre?

Vanliga klassiska romaner. Och deckare.

10. Tagga 3 andra!

Vet inte vilka som blivit taggade, men Mimmimarie, Bakbokmat och Sannas bokhylla blir taggade av mig!

jun 06

Cecchetto, Stefano (red); Niki de Saint Phalle; 2009

Av Hanna i Kultur

När jag var på Moderna Museets utställning om den franska konstnären Niki de Saint Phalle passade jag på att köpa en bok om henne. I fem essäer får vi veta mer om hennes liv och i resten av boken (ca 75 %) finns hennes konstverk presenterade.

Trots en hemsk barndom som präglats av sexuella övergrepp är Niki de Saint Phalles konst positiv och full av liv och färger. Såhär uttrycker hon det själv i ett citat i boken:

By making gay, joyous sculpture maybe I’m saying ”look, the world is awful, but it is also great. So, let’s enjoy its greatness.” My work is about color, the changing of colors for dreams and emotions – red, blue, yellow, green, purple. And it’s about roundness and the curves of nature. My work gives me hope, enthusiasm, structure. My work is my REAL DIARY.

Hennes kvinnofigur, Nana, är den hon blivit mest känd för. I Sverige gjorde hon en katedral av en stor Nana i utställningen Hon 1966. Det är också i den figuren som du kan se hennes feministiska engagemang. Den underbara kvinnan är en hyllning till kvinnans former och är väldig olik henne själv, som hade en slankare figur. Till vänster ser du en modell av katedralen Hon från 66.

Hennes största projekt i slutet av sitt liv var en gigantisk trädgård i Toscana, Italien. Den kallas Taro Garden och innehåller stora skulpturer som tog hennes många år att färdigställa. Hon bodde i en av skulpturerna fram till sin död. Hon dog 2002, 71 år gammal.

Jag är mycket glad över att ha en konstsamling av henne i min bokhylla. Och framförallt är jag glad över att ha ett konstverk av henne på väggen i mitt vardagsrum.

Läs mer: Adlibris, Bokus

jun 06

HM och deras barnjeans

Av Hanna i Hälsa

HM säljer inte jeans för barn. HM säljer jeans för flickor och pojkar. Jag vet att jag inte borde gå in där och bli uppretad, men häromdagen gjorde jag det i alla fall. Expediten jag haffade blev mycket irriterad över att jag ville titta på barnjeans och inte ville ha specifika flick- eller pojkjeans. Min son har storlek 92, vilket kan hittas både på babyavdelningen och på de separata flick- och pojkavdelningarna. Just lekjeans har de inte så gott om på baby, så det var de separata jag fick hålla mig till.

Den irriterade expediten förklarade att jag måste förstå att det är skillnad på flickor och pojkar. Jag tittade oförstående på henne och hon förklarade för mig att min son har ju en snopp. Ja, sa jag och visade ungefär en centimeter med tummen och pekfingret, så här stor är den. Dessutom har barn blöjor, vilket brukar utplåna även ganska stora fysiska skillnader. Svaret blev att jeansen går upp till 128 och då använder man inte längre blöjor. Ok, så när barnen är typ fem så har de så enormt stora fysiska skillnader att jeans måste tillverkas olika för pojkar och flickor? Undrar varför Polarn och Pyret och Villervalla inte har fattat det!

Nu till det egentligen avgörande fråga: Är HM:s jeans olika för flickor och pojkar i skrevet eller på något annat ställe? Avgör själva:

Flickjeans

Pojkjeans

Intressant är också varför pojkshortsen är så mycket längre. För att snoppar inte ska sticka ut? Måste fråga om det nästa gång.

Hugo ute och går med sin ”gacka”. I könsneutrala jeans från Polarn. Måste varit extremt obekvämt för honom.

Barnkläder, HM, Hugo, Könsroller
5 kommentarer

jun 05

Chang, Iris; Nanjing – massakern på en kinesisk stad; 1997

Av Hanna i Historia

Jag hittade en gammal recension jag publicerat i Tidningen NU 2007 (boken översattes till svenska först det året). Jag tyckte inte då att den platsade i Feministbiblioteket, men nu med lite vidare kriterier å gör den det i allra högsta grad, eftersom den till stor del behandlar de våldtäkter som japanerna använde sig av mot kvinnor i kriget mot Kina.

Iris Chang har skrivit Nanjing – massakern på en kinesisk stad. Den 13:e december 1937 intog japanerna Nanjing, Kinas dåvarande huvudstad. Detta övergrepp på den kinesiska befolkningen bör enligt författaren jämföras med massövergreppen i Kambodja eller Bosnien. Trots att det som hände var fasansfullt är det inte många som känner till denna fruktansvärda händelse. Många dödades och otaliga var de kvinnor som först blev våldtagna och sedan dödades. Den svenska historiken Ingemar Ottosson har skrivit ett förord och i denna berättar han om den massiva kritik som boken har fått. Den ska innehålla många fakta som inte stämmer och författaren är mycket kategorisk i frågan om japanernas ondska. Detta slår mig verkligen när jag läser boken. Ordet våldta förekommer i var tredje mening och alla japaner är onda just för att de är japaner. Boken känns mycket onyanserad. Men det är en viktig bok om en händelse som inte bör glömmas bort.

jun 04

Tematrio v 22 – Svenska favoriter

Av Hanna i Bokbetraktelser

I övermorgon är det Sveriges nationaldag och det vill Lyran att vi ska fira med att lista tre favoritförfattare från vårt kära hemland. Här är mina tre svenska kvinnor jag vill lyfta fram, om de är mina tre absoluta favoriter vill jag låta vara osagt, för det växlar med humöret.

Elin Wägner: Alltid Elin Wägner och hennes fantastiska verk om kvinnor och frigörelse i början av nittonhundratalet! Det är verkligen dags för mig att ta steget och läsa hennes ”nyare” böcker.

Mare Kandre: En person jag verkligen vill läsa mer av är Mare Kandre. Jag läste hennes bok Bübins unge och blev oerhört intresserad av hennes författarskap. Nu kommer det mycket annat före, men Aliide, Aliide står på att-läsa-listan.

Sonja Åkesson: Jag älskar lyrik och Sonja Åkesson är så härligt 70-talsfeministisk och det är svårt att inte känna kampglöden mellan raderna. Läsa henne om ni inte gjort det!