Då har jag också läst hela den omåttligt populära och omdiskuterade serien Hungerspelen av Suzanne Collins. En barnboksvecka med även ungdomslitteratur behövde avslutas med Hungerspelen, kände jag, så jag sträckläste de två sista delarna som jag fortfarande hade olästa. Den första boken läste jag sommaren 2012 på engelska och de två sista läste jag på svenska (av lathetsskäl) nu i april-maj 2014.

Vi befinner oss i framtiden och inget är sig likt. Staten Panem har vuxit fram där Nordamerika en gång legat. Staten består av huvudstaden och sedan tolv distrikt, som försörjer huvudstaden med olika nödvändiga saker. I huvudstaden lever de flesta i sus och dus, medan det ute i distrikten är fattigt på många håll. Fattigast är distrikt tolv. Därifrån kommer bokens huvudperson Katniss Everdeen.

Varje år ordnas de så kallade Hungerspelen som är en stor tv-höjdpunkt för alla i Panem. Två från varje distrikt lottas ut att delta och i spelen kan inte bara en segra utan bara en kan överleva.

Trilogin börjar med att Katniss väljer att ställa upp i Hungerspelen istället för sin lillasyster. Hennes medspelare från distriktet är bagarsonen Peeta som inför spelen avslöjar att han är kär i Katniss och hon väljer att spela förälskad tillbaka. Den påhittade romansen kommer att hjälpa dem mycket i kampen om att överleva inne på arenan. Men vad är påhittat och vad är verklig kärlek? Vet de det själva över huvud taget?

Traditionen med Hungerspelen är naturligtvis alldeles vidrig och som vi förstår kommer Katniss att överleva sina spel och därmed bli en segrare med vissa privilegier. Trots det kommer hatet mot regimen bara att växa, men skulle hon våga sätta sig upp mot den? Katniss slits mellan sina ideal att kämpa för frihet och rättvisa och att skapa trygghet för sin familj och därmed undvika ett krig.

Det är ingen som helst tvekan om att detta var spännande böcker. Men jag sträckläste dem inte helt frivilligt. Hade det inte varit för att jag hade satt upp en deadline att de skulle vara utlästa till idag så hade det nog tagit betydligt längre tid. Även om jag är äldre och inte längre så beroende av kärleksintriger för att jag ska tycka en bok är spännande så föll jag lite för triangeldramat mellan Katniss, Peeta och Katniss barndomskompis Gale. Det var inte förrän i sista boken som jag började tycka att det blev lite för mycket.

Även om det är en helt absurd historia så är det mycket som är realistiskt i den. Allt är inte svart eller vitt. Alla är inte antingen onda eller goda. De goda ljuger och bedrar ”för allas bästa” och den som hatar dig kan bli din bundsförvant. I kärlekshistorien så är det svårt att veta vad som är äkta känslor och vad som är något som andra tvingat på dig, vilket är troligt när man gått igenom så fruktansvärda saker som alla i boken har gjort. Men som sagt så tyckte jag att den biten blev lite orealistisk i slutet då Katniss i princip hade två killar som bara väntade på att hon skulle välja och hon hade då sårat båda två å det grövsta.

Jag ska inte säga hur det slutar, såklart, men även upplösningen var realistisk och inte överdrivet romantisk eller fantastisk. Det värdiga avslutet gjorde att jag tyckte ännu mer om serien.

Jenny Insulán har tidigare recenserat böckerna här på Feministbiblioteket.

Läs mer: Adlibris, Bokus