En majoritet av väljarna vill förbjuda tiggeri

Tiggande kvinna utanför SEB i Riga

Min make frågade sig igår på twitter, hur kunde det bli såhär? Hur kan en majoritet av Sveriges väljare vilja förbjuda tiggeri?  

Sverigedemokraterna går till val på att vilja förbjuda det organiserade tiggeriet. Vad är organiserat? För flera år sedan kom ämnet upp gällande de rumänska (och andra?) tiggarna som gick runt på tunnelbanan och delade ut lappar. Vi uppmanades att inte ge pengar för det var ligor som tog allt. Se den här artikeln från 2009. Det är lätt att köpa en sådan bild. Då slipper du själv att ta ansvar och du kan bara gå förbi den organiserade tiggaren.

Idag ser det inte riktigt likadant ut. Romer och andra nödställda européer flyr diskriminering och fattigdom i sina hemländer för att samla ihop till brödfödan på västeuropeiska gator. Att vilja förbjuda tiggeri är att ta den lätta vägen. Det är att själv bestämma sig för att köpa en myt som gör det enklare för dig som individ. Du behöver inte skänka några pengar och du kan lätt förbjuda organiserade ligor att skicka hit folk. Att det nu inte ser ut så går lätt att vifta bort för tillräckligt många politiker har sagt att de också vill förbjuda. Är det så ni resonerar? Orkar inte inte lyfta blicken och se vad det egentligen handlar om?

Romer har i alla tider diskriminerats och situationen i Rumänien idag är inte mycket bättre än den Katitzi mötte i Sverige på 30 och 40-talen (och senare också för den delen). Det är rent ut sagt skamligt att Europa inte har lyckats lösa situationen för dem än. Till och med i Sverige är det inte ovanligt att romer öppet diskrimineras.

Det är viktigt att värna om den fria rörligheten inom EU, men det är också viktigt att varje land tar tag i sina problem. Tiggarna kommer ju inte hit för att det är kul. Det är bra att regeringen ligger på Rumänien att ta tag i problemet med diskriminering av romer med fattigdom och social misär som följd. Birgitta Ohlsson jobbar för en EU-ledd expertgrupp som ska se till att de pengar Rumänien får för att fixa situationen för romerna också kommer fram och används på rätt sätt. Det är så det ska lösas. Inte genom att förbjuda folk att tigga.

Om vi nu skulle leka med tanken på att ett förbud skulle bli verklighet. Hur skulle det se ut? Vad är tiggeri? Det är viktigt om man på förhand vet hur gränsen ska dras. Innan vi vet ordet av det så har vi fått tillbaka lösdriverilagen från förr som gjorde att polisen godtyckligt kunde gripa folk för att de drev omkring. På 20-30-talet drabbade den lagstiftningen ofta prostituerade kvinnor. Det är förhoppningsvis inte ett sådant samhälle som majoriteten av svenska väljarkåren vill ha. Men förklara gärna, någon som tycker att förbud mot tiggeri är en bra idé: Hur ska lagen se ut?

Recension: Glidden, Sarah; How to understand Israel in 60 days or less; 2010

How to understand Israel in 60-days or lessJag älskar bibliotek! I väntan på att en bibliotekarie skulle hämta Hungerspelstrilogin inne på TioTretton (ett bibliotek där personer över 13 inte får vistas) gled jag omkring i det närliggande Serieteket (båda ligger i Kulturhuset i Stockholm). Där fick jag syn på boken How to understand Israel in 60 days or less av amerikanska Sarah Glidden och lånade den också.

Boken är självbiografisk och skildrar den resa som Glidden gjort med Birthright Israel. Hon hittar organisationen på nätet och får reda på alla judar blir bjudna på en resa till Israel. Hon tar med sig sin enda vän som också är judinna, Melissa. Sarahs pojkvän Jamil är palestinsk och tycker inte om att hon reser för han är rädd att hon ska bli hjärntvättad och pro-israelisk. Själv känner hon att hon måste få se andra sidan av saken. Hela resan blir en känslomässig berg-och-dalbana och Sarah är mycket förvirrad. Å ena sidan tycker hon att alla försöker hjärntvätta henne, men å andra sidan finns det många trevliga och till synes ärliga personer som berättar om sin vardag. Hon förstår att det är mer komplicerat än vad hon trott. Hon gör en emotionell resa och får en mer nyanserad bild av läget, men hon ändrar inte åsikt helt och hållet.

Förstår vi mer om Israel efter den här boken? Sarahs inre resa är otroligt spännande att följa och det är mycket fint berättat om israeler och hur de ser på sitt liv och sitt land. Vi får också en stor portion israelisk historia som är viktig att ha med sig när man ska bilda sig en uppfattning om läget. Boken är mycket personligt berättad och den känns genuin och äkta. Jag fick stora sympatier för den gråtande Sarah som fick sina ideal ifrågasatta hela tiden. Så ja, lite mer om konflikten och vad som ligger bakom får vi veta. Framförallt får vi veta att det varken är svart eller vitt från något håll.

Läs mer: AdlibrisBokus

Jag kommer inte rösta på Feministiskt initiativ

Jag vet att det kanske är överflödigt, men eftersom jag driver en hyfsat välbesökt feministisk blogg så vill jag ändå ta mig tid att förklara varför jag inte lägger min röst på Feministiskt initiativ. Nu när Fi granskas hårdare och det i sociala medier figurerar en lista om vad de ”egentligen” tycker och det diskuteras friskt vad som är rätt och fel i detta, kan jag inte bry mig mindre. Jag tycker att det är skithäftigt att ett feministiskt parti förmodligen kommer in i Europaparlamentet nu i sommar och jag skulle kanske kunnat tänka mig att lägga min röst på Fi om läget var annorlunda. Att de vill lägga ner försvaret eller omskola alla män, bryr jag mig inte så mycket om. De kommer ändå inte att få sådan makt att detta skulle realiseras. Det viktiga är att feminismen få större plats. Men, och detta är det stora feta menet: Jag litar inte på individerna som företräder Fi i en av de viktigaste frågorna. Jag litar inte på att de står upp för yttrandefriheten. För mig är detta helt avgörande.

Ta exemplet med att Sverigedemokraterna affischerar i tunnelbanan i Stockholm. Deras budskap är såklart hemskt, som all deras politik, men de är ett folkvalt parti som bör få samma möjligheter som andra folkvalda partier så länge de håller sig inom lagens ramar. Detta är långt ifrån en självklart princip hos flera vänstermänniskor, det är snarare en mycket dålig princip. Såhär skriver Soraya Hashim i Nöjesbladet:

Detta är så obehagligt på så många nivåer, och det mest skrämmande av allt är nästan argumenten om att ”bla bla folkvalt parti”. Jag menar inte att demokrati är bla bla. Men människors rätt att åka kollektivtrafik eller röra sig fritt i offentliga miljöer utan att känna sig utpekade, jagade, annorlunda eller hotade pga rasifiering trumfar som demokratifråga över *men alla partier måste ju få köpa reklam*. SL, om ni inte ser det är ni allvarligt pantade i huvudet.

Nu ska vi inte döma ett parti efter en person eller med hjälp av anekdotisk bevisföring, men det faktum att denna artikel delats friskt av Fi-anhängarna i mina flöden gör att jag bli ytterst orolig. En annan artikel som hyllats lika mycket, om inte mer, är miljöpartisten Tomas Martinssons om att SD inte bör få komma in i skolorna. Resonemanget är det samma, SD är inte som alla andra och folk mår dåligt av dem så då ska de inte få komma till tals.

Jag tycker verkligen att detta är skrämmande. Vi får aldrig någonsin begränsa folks rätt att yttra sig genom att på förhand tala om vad som är ok att säga och vad som inte är det. Vi ska inte ha något åsiktsfilter i Sverige. Men många på vänsterkanten tycker det. Yttrandefrihet är sekundärt och att slippa höra obehagliga åsikter är primärt. Det kan jag aldrig någonsin ställa upp på. Yttrandefriheten är en av vårt samhälles viktigaste grundstenar och jag vill inte att den ska tas över av vänstermänniskor som alltid kommer att tycka att de bör vara dem som ska avgöra vad som får sägas i det offentliga rummet. Det ska såklart finnas principer för vilka som ska få göra reklam men den principen bör vara folkvalda partier.

Längre ut på vänsterkanten så blir det än mer obehagligt. Flera tjejer i och strax utanför Ung Vänster anser att våldsvänstern måste finnas till som ett skyddande medborgargarde i Sverige. Det skydd de anser sig behöva kommer från Revolutionära fronten och de tycker bland annat:

Det övergripande målet är att avskaffa dagens samhällsordning genom revolution och ersätta den med självständiga arbetarkollektiv som styrs av direktdemokrati. På mer omedelbar sikt är målet att försvara arbetarklassen mot olika typer av angrepp. Dessa kan innefatta allt från fysiska attacker från vit makt-miljön till förändringar i arbetsrättslagstiftningen.

Jag har vänner som är uppvuxna i Sovjetunionen. De tycker att åsikter som dessa är oerhört obehagliga (det tycker förhoppningsvis fler, men för dem är det mer ett verkligt hot). När folk från Sovjet påtalar för vänstersympatisörer att de ser allvarligt på den svenska vänsterns likheter med totalitära stater så får de glåpord tillbaka att Sverige minsann inte är Sovjet. Nej, det är det inte, men Sverige är inte heller Nazityskland. Och om vi ska förbjuda SD:s reklam så borde vi förbjuda all vänsterreklam som kan göra folk från socialistiska stater upprörda. Borde inte principen så ut sådan?

Vad har allt detta med Fi att göra? Jo, som jag skrev i inledningen så litar jag inte på dem. Personer inom Fi anser inte att yttrandefrihet är viktigt och så länge jag inte vet om Fi tycker att yttrandefrihet är viktigare än åsiktscensur så skulle jag aldrig kunna tänka mig att stödja dem. Jag må tycka det är hur häftigt som helst och digga Gudrun Schyman hur mycket jag vill, men det kommer alltid finnas en oro för hur de ställer sig när det verkligen kniper.

Detta är förstås inte enda orsaken till att jag inte rostar på Fi, för jag vet redan ett parti som står upp för yttrandefrihet och tar feminismen på allvar och det är Folkpartiet.

Recension: Alzén, Anders & Borgelöv, Maria; Jag vill inte leka själv!; 2014

Jag vill inte leka självJag tycker att Olika förlag ger ut bra och normkritiska böcker, men det vet ni som hänger här på bloggen vid det här laget. En annan sak som de är bra på är att ge ut böcker som även kan fungera som handböcker för föräldrar. Tesslas mamma och pappa vill inte är bra exempel på hur man kan få ett barn som inte vill att ändra sig. Nu senast kom boken Jag vill inte leka själv! av Anders Alzen och Maria Borgelöv om att få ett barn att lita till sina egna lekar och fantasier.

Mirjam är i lekparken med mamma och hennes pojkvän Pierre. Mamman springer iväg och köper bullar och Mirjam vill att Pierre ska leka med henne. Han vill läsa tidningen och Mirjam blir så uttråkad. Tillslut dras hon i i sina egna fantasier och lekar att hon helt glömmer bort att hon inte ville leka själv.

Jag har läst boken flera gånger för mitt barn och han tycker om den. Jag är glad för det, för jag vill kunna hänvisa till den när han inte vill leka själv. Den påminner barnet om den fantasi som är så fantastisk och som ibland behöver lockas fram. Såklart är det också genusmedvetet, Mirjam gillar alla möjliga saker i fantasin och får spela stor hjälte. Mamman lever inte med Mirjams pappa och hon har en ny pojkvän. Det nämns bara inledningsvis och förblir sedan en oviktig bisak. Samtidigt är det viktigt i ett större perspektiv, det är bra att alla olika familjebildningar får en plats i barnlitteraturen.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Ask, Rikard & Falkengren, Jutta; Ett monster med snurrig päls; 2013

Willa holma förlagEtt monster med snurrig päls uppmärksammade att jag hade barnboksvecka och undrade om jag ville läsa boken Ett monster med snurrig päls av Rikard Ask och Jutta Falkengren. Jag sa givetvis ja till det erbjudandet.

Monstret med snurrig päls vaknar en dag av att hon har förfärligt ont i magen. Hon beger sig iväg på jakt efter en häxa som sägs kunna bota magknip. En drake följer henne på vägen, men häxan kan inte hjälpa dem. När de kommer fram till drakens bo föder monstret ett barn och sedan lever de tillsammans alla tre lyckliga i alla sina dagar.

Boken är på rim och har ett bra flyt, men man måste läsa igenom den ett par gånger innan rimmen sitter. När jag läste den högt första gången hängde jag inte med alls. Nu tycker jag om den, men den har tyvärr inte blivit någon favorit hos barnet än. Det behöver inte betyda något i sammanhanget, för det han inte tycker om idag kan han älska imorgon. Jag tyckte mest om att trollet, som var fult med snurrig päls och stora huggtänder var en hon. Det är alltid lika kul när bankböckers kvinnliga karaktärer inte måste vara söta. Draken får vi inte vad hen har för kön, men det är inte heller viktigt. I slutet av boken få vi veta lite mer om alla figurer, exempelvis vad de har för favoritmat. Det tror jag kan bli roligt att prata om framöver när barnet är lite större.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Conchita Wurst och Dana International

Ja, det var gjort förut. För 16 år sedan vann Dana International från Israel Eurovision Song Contest. Det var kontroversiellt då. 2014 vann också en dragqueen, Conchita Wurst. Dessutom hände det även 2007. Den ukrainska komiken Andrij Mychajlovytj Danylko tävlade som sitt alterego Verka Serdjutjka och sjöng sig till en andra plats i tävlingen. Vinnare det året var den lesbiska och androgyna, med andra ord inte tillräckligt kvinnliga, Marija Šerifović. Så att 2014 års vinnare är en vacker kvinna i aftonklänning och skägg är väl i det perspektivet inte så förvånande.

Det som verkligen är förvånande är att Conchita Wurst är kontroversiell. Flera länder protesterade mot bidrager för att de stred mot det inhemska landets moral. Det bidrog såklart till mer populäaritet hos människor med bättre värderingar. Putins så omtalade anti-gay-lagar spelar så klart också en stor roll. Att Putin sedan har dundrat in i Ukraina för att säkerställa det ryska folkets rättigheter gör ju att omvärlden gärna vill retas med Putin om tillfälle ges. Att rösta en dragqueen med skägg som segrare i Eurovision kanske inte retar upp honom nämnvärt, men det var i alla fall värt ett försök.

Sedan är det lite av det gränsöverskridande som också provocerar. Att vilja vara kvinna är en sak. Att vara utklädd till kvinna men behålla sitt välansade skägg är en annan. Conchita Wurst är vacker, sjunger fantastiskt och deltog med en underbar låt, så att hon vann var föga förvånande. Men är det en man eller kvinna? Många känner att de måste ha svar på den frågan. Anna Charlotta Gunnarson uppmärksammade mig på världens sämsta bildtext från dagens upplaga av Svenska Dagbladet. De anser att Wurst stod för årets freakshow. Verka Serdjutjka var freakshow. Wurst var det absolut inte. Det är anmärkningsvärt att svenska journalister tycker det.

Nej, dragqueens i Eurovision är inget nytt, men att det fortfarande provocerar eller anses vara freakshow visar att det fortfarande behövs dem som går emot strömmen. Och det behövs även andra, heterosexuella vita privilegierade män som väljer att ställa sig på den goda sidan, som männen i isländska Pollapönk som klädde sig i klänningar för att visa sitt stöd. Det finns en anledning till att människor tycker att det är viktigt att bidrag som årets österrikiska är med och faktiskt vinner. Det är den anledningen vi borde fokusera på, inte att det inte är något nytt.

Dana International 1999

Dana International 1999.

Marija Serifovic 2007

Marija Serifovic 2007.

Verka Serduchka 2007

Verka Serdjutjka 2007.

Conchita Wurst 2014

Conchita Wurst 2014.

Recension: Wannous, Dima; Där, här; 2011

Dima WannousDima Wannous tillhör Syriens vassaste kritiker och hon har visat revolutionen sitt öppna stöd och därmed tvingats lämna landet. Novellen Där, här handlar om människor i motståndsrörelsen och är publicerad på svenska i tidskriften Karavan, nummer 1 2014.

Halim kommer hem efter att ha släppts ur fängelset, men han känner sig inte fri. Han försöker att njuta av friheten, men han kan inte släppa att han kanske blir tillfångatagen igen. Hans sambo Suleima är ute och för kamp mot regimen och när hon kommer hem och ser att Halim inte är hemma vet hon att de kom för att hämta honom igen.

Det här är en fantastisk välskriven novell om skräcken och den befogade förföljelsemanin som drabbar den som sätter sig upp mot diktaturen. Språket är underbart och jag måste ge en eloge till översättaren Marie Anell, för jag kände aldrig att det var en översatt text som skulle kunna varit bättre. Följande rader läste jag flera gånger:

Som varje morgon fylldes hans små ögon av tårar. Jag omformulerar meningen. Hans små ögon fylldes av tårar. Han korsade armarna över bröstet som om han kramade sig själv. Så fort han gjort det upptäckte han att han tyckte om att hålla om sig. Tårarna rann, strömmade, oavbrutet. Han omfamnade sig en lång stund. Och grät. Han längtade tillbaka till barndomen. Saknade sin mor.

Det är så krypande läskigt och som läsare kommer inte du heller kunna njuta av Halims frihet. Du kommer hela tiden att förstå vart åt det barkar. Det är en viktig novell om kriget och förtrycket i dagens Syrien och den fångar motståndsrörelsen ständiga rädsla. Läs den!

Prenumerera på Karavan eller beställ det senaste numret.

20 snabba från Enligt O

Enligt O vill lära känna oss andra lite bättre. Här är mina 20 snabba svar:

Snabbläsare eller långsamläsare? Läser extremt fort enligt vissa, förmodligen inte enligt andra bokbloggare 😉

Tegelstenar eller tunnisar? Vill man skriva ofta så vill man.

Bibliotek eller bokhandel? Förut var det alltid bokhandel, men nu är jag en sucker på bibblor.

Ljudbok eller e-bok? Får aldrig ro till att lyssna på något längre än P3 dokumentär. Har börjat så smått med e-böcker, men är inte helt fast.

Inbunden eller pocket? Pocket på resor, men gärna inbundet på hyllan.

Vampyrer eller spöken? Helst inget, men tyckte mycket om Spöket på Canterville när jag var barn.

En i taget eller slalomläsning? Blir stressad av att bara ha en bok på gång, särskilt om den inte är så bra.

Nytt eller gammalt? Jag älskar nytt, men det är gamla klassiker som jag går igång mest på.

Bokmärke eller hundöra? Har med viss tvekan börjat med hundöron på böcker jag itne ska behålla. Det tar emot i alla fall.

Snacks eller godis? Inga kommentarer.

Biografier eller memoarer? Tycker egentligen inte om något av det, men biografier har oftast mer distans och de som inte börjar med ”hennes pappa föddes 1867…” kan vara riktigt trevliga.

Skräck eller chicklit? Deckare är ju inte riktigt skräck, eller? Så det får bli chicklit. Det är ok ibland.

Soffan eller sängen? Alltid innan jag ska sova.

Inne eller ute? Men bäst är ändå på landet med havets brus i bakgrunden.

Boken eller filmen? Ser inte så mycket film faktiskt.

Twitter eller Facebook? Jag vill skriva mer på Twitter, men något måste prioriteras ner.

Goodreads eller Boktipset? Jag finns bara där, men inte fastnat för något än.

Kokbok eller Bakbok? Älskar att laga mat men är tämligen usel på att baka.

Te eller kaffe? Alltid.

Nobelpriset eller Augustpriset? Det är lite roligare.

Recension: Child, Vivian; City of arches; 2004

City of archesSka jag läsa en bok från alla världens länder så måste jag läsa en och annan tämligen meningslös bok. City of Arches av Vivian Child är nog en sådan bok. Det är en berättelse om byggnader och människor i Kingstown, huvudstad i S:t Vincent och Grenadinerna.

Det finns inte så mycket på nätet att hitta om Vivan Child, men vad jag förstår så lever hon idag och är tämligen gammal. Boken är en mängd skisser som hon själv gjort av hus och byggnader i Kingstown under det senaste århundradet och berättelser kring dem. Hon har beskrivit hur de har förstörts av naturkatastrofer och bränder och vilka som bott i husen. Hennes syfte är att berätta för kommande generationer om sin stad för att kulturen ska leva vidare. Boken har ett förord av landets president, Ralph E Gonzales, och han är i skrivandets stund fortfarande president (enligt Wikipedia).

Det här är inte en feministisk bok, det ska erkännas, och kanske tänjer jag på gränserna lite för mycket om jag tar med den här i mitt bibliotek. Men det udda landet och att den är skriven och illustrerad av en kvinna gjorde att jag inte kunde låta bli. Ska du resa till S:t Vincent och Grenadinerna rekommenderar jag dig att läsa den, annars vet jag inte om då får ut så mycket av den.

Jo, du kan ockåsp njuta av de fina skisserna i boken, som författaren själv har gjort. Här är regeringsbyggnaden i Kingstown:

Skiss av regeringsbyggnaden i Kingstown, S:t Vincent och Grenadinerna

Läs mer: Adlibris, Bokus (den finns alltså att köpa!)

#tbt: Feministbrud som sextonåring

Hanna som sextonåring

Dagens #throwbackthursday får bli en bild på mig i ny frilla från 1993. Jag är faktiskt lite förundrad över att jag helt och fullt anammade modet med de tjocka tröjorna med polotröjorna, jag som inte är ett dugg frusen av mig. Nu sitter jag här och svettas bara av åsynen över denna klädsel. Jag minns att materialet i polotröjorna hade mer att önska och att jag brukade bära ett gummiband under kragen och när jag hade längre hår, fästa kragen med en säkerhetsnål i nacken. Att hitta tröjor där kragen satt åt i halsen gick inte.