Skriver du feministisk erotik och vill ge ut en ljudbok?

Leopard förlag

Skriver du feministisk erotik och sitter på ett manus? Leopard förlag hörde av sig till mig och undrade om inte jag kunde gärna lite reklam för deras senaste satsning.* De söker manus till hela böcker för ljudboksutgivning inom genren feministisk erotik. Låter det som något för dig? Jag tänker att det nog finns en och annan läsare som skriver och som kanske till och med skriver erotik?

Såhär skriver förlaget:

Vi på Leopard förlag letar just nu manus till ljudböcker i genren feministisk erotik. Det vi söker är:
Genre: Romance/Erotik
Format: Ljudbok
Längd: Hel bok, ej kortnovell
Bonus: Om storyn är normbrytande

Om du är intresserad och råkar ha just ett sådant manus liggande i sin dator så kan du höra av dig till info@leopardforlag.se med ditt färdiga manus eller frågor, alternativt om du har ett nästan färdigt manus, varav du kan skicka oss ett synopsis, utdrag och en tidsplan.

*) Jag får inte betalt för att skriva det här, utan gör gladeligen reklam för bra saker som passar min blogg och mina läsare.

Feministisk bokcirkel: Arv och miljö av Vigdis Hjorth

Arv och miljö

I veckan bokcirklade jag med min feministiska bokcirkel igen. Nu kallar jag den i rubriken bara feministisk bokcirkel, då att vi bor på Söder dels inte spelar någon roll när vi ses digitalt, och des deltog en av oss från Spanien. Vår geografiska hemvist är ju inte det viktiga här. Vi läste Arv och miljö av Vigdis Hjorth och diskuterade den.

Här kan du läsa om vad jag tyckte om boken.

Läsa eller lyssna?

Först pratade vi om ljudbok vs fysisk bok, något som alltid är lika roligt eftersom antalet ljudboksskeptiker verkar bli färre och färre för varje gång vi bokcirklar. Vi som lyssnat var mycket nöjda med uppläsaren och tyckte att det var en fin läsupplevelse. Vi tyckte alla mycket om boken och ingen har både läst och lyssnat, så det är svårt att göra någon riktig jämförelse. Det var i vilket fall inte någon skillnad på omdömet för oss som lyssnat eller för dem som läst.

Rätten till sin egen berättelse

Det vi fastnade mycket för och hela tiden återkom till, var Bergljots rätt till sin egen berättelse. Hon har blivit sexuellt utnyttjad som barn, men familjen erkänner inte det. Det betyder att hela hennes historia inte räknas. Det som står i centrum av boken är en arvstvist där två syskon ska få ärva varsin sommarstuga. De får ärva för att de varit där så mycket med sina föräldrar. Bergljot och hennes bror får inte ärva, för att de inte varit där lika mycket. Anledningen till att Bergljot inte varit där är det som hänt henne. Det som hänt henne får konsekvensen att hon inte får ärva en sommarstuga. Det kommer alltid tillbaka till rätten till sin egen historia.

Att börja om på nytt

Vi pratade om det här att pappan varit elak mot Bård och sexuellt utnyttjat Bergljot och sedan låtit sina två andra döttrar ärva sommarstugorna. De döttrarna hade en fin relation till sin pappa och kanske var det så han såg det, att han fått en chans att börja om och göra rätt. De andra barnen var så att säga redan förlorade och nu fick han en chans att vara en bra pappa. Cyniskt och kanske inte medvetet, men det skulle kunna ha varit en förklaring till att han sedan ansågs av sina yngre barn vara en bra pappa.

Alla personers egna agendor

Alla handlar utifrån sina egna agendor och det centrala är ju att Åsa och Astrid, som får ärva stugorna, och mamman står inför valet att erkänna Bergljots historia, och därmed även tvingas leva med sin egen dubbelmoral. Eller så förnekar de för sig själva, för att kunna leva kvar i familjen och ha det så där trevligt som mamman hela tiden understryker att de har. Det är den trevligheten som också gör att hon och fadern velat ge sommarstugorna till just Åsa och Astrid. Bård har också en agenda. Han har vetat om Bergljots historia, men inte erkänt den förrän hon blivit hans allierade i arvstvisten.

Att vara jobbig

Vi rörde också ämnet hur det skulle vara om ett syskon anklagade ens älskade förälder för sexuella övergrepp. Det är en komplex situation och samtidigt som man vill tro, så vill man kanske inte heller det. Den som hela tiden propsar på att berätta sin, extremt jobbiga historia, ÄR kanske också jobbig. Hen förstör ju den goda stämningen. Med ens  kommer vi tillbaka till vilket pris ett erkännande av berättelsen skulle föra med sig för de andra. Bård erkänner Bergljots historia först när han inte längre har något att förlora. De andra har allt att förlora på att tro henne.

Bok som berörde

Vi var alla rörande överens om att Arv och miljö var en bok som berörde oss och vi alla satt och blev arga av all orättvisa i boken. Värst tyckte vi nog om mamman, som ju hela tiden visste om vad som hänt och också försökt att kompensera Bergljot för det. Ett enkelt nej på en luddig fråga gjorde att hon sen skulle förneka det för resten av sitt liv. Hela boken är alla de konsekvenser som det sedan fick, allra mest för Bergljot.

Nästa bok

Nu var vi återigen inne på att läsa en seriebok, men vi kom aldrig så långt att vi bestämde en bok, förrän jag var tvungen att logga ur för nattning.

Kulturfrågan: Fem minnesvärda sporthändelser

Olympiska flaggan

Jag hakar på Enligt O idag och skriver om fem minnesvärda sporthändelser idag. Nu är det ju Vinterstudiosäsong och jag längtar efter OS i vinter (även om det än en gång blir utan publik). Det finns mycket jag glatt mig åt genom åren, men de största upplevelserna är nog från när jag var yngre ändå. Linda listar OS-finalen i fotboll från i somras, men huva, den vill jag faktiskt helst glömma. Det var ett förlorat guld och inget annat!

Jag inser att det bli mycket herrar och Anja Pärson, Pernilla Wiberg och Carolina Klüft har också gett mig många fina sportminnen. Idag listar jag de fem främsta, men jag skulle lika gärna kunna nämna 10 fantastiska sportminnen, eller 20 eller 50. Jag håller mig till reglerna och nämner fem, och så får ni en bonus på slutet (för att jag inte kan låta bli).

Mina fem finaste sportminnen

VM-brons i fotboll 1994: Jag kan inte annat än att hålla VM i fotboll 1994 som den största sporthändelsen i mitt liv. Det började för oss med gruppspel när vi var i Spanien och gick vidare till sommarjobb på dagarna och fotboll på nätterna. Det var en magisk sommar med bästa tänkbara fotbolls-slut!

OS-guld i hockey 1994: Sverige mot Kanada i OS-finalen i hockey var något av det mest spännande jag sett (kanske med undantag från Sverige-Kanada i fotboll i OS 2021, men den matchen skulle vi ju glömma bort). Jag och min bror kollade straffarna, medan mamma och pappa låste in sig i köket för att de inte pallade. Idag kanske jag skulle varit dem. Det blir ibland för jobbigt (som i OS, men det är bort ur minnet sa jag ju!).

OS-stafetten på skidor för herrar 1988: Jag hade precis börjat intressera mig för sport på ett djupare plan och försökte hela tiden lära mig mer. När min mamma berättade att det skulle vara stafett och berättade var det var, blev jag superpirrig. Först var det damerna, men när det kom till herrarna hade vi ju en chans. Jag undrar om det inte var under den här stafetten som jag gick från sportintresserad, till helt galen i sport.

IFK Göteborg – Dundee United i UEFA-cupen 1987: Fotboll blev min stora grej under VM i Mexiko 1986 och min mamma fick säga sitt min lärare som hon mötte på stan, att jag tittar på fotboll på sommarlovet. IFK Göteborg var det självklara valet att heja på i Allsvenskan och när de gick till UEFA-cupfinal 1987 satt hela familjen bänkade framför TV:n. Lyckan var enorm!

Dubbla OS-guld i sprintstafett 2006: Det hade varit öken så länge och inga OS-guld på 12 år. Jag satt på Folkpartiets partikansli i Stockholm och jobbade som receptionist. Jag kunde ta med mig växeltelefonen och gjorde så så fort det brände till. Hela arbetsplatsen var djupt engagerad, inte minst min chef Chrille, som tragiskt nog inte finns mer. När jag tänker på honom, tänker jag på glädjen vi kände tillsammans då.

Och så en bonus…

OS-guld i kanot 1984: Jag har bara vaga minnen kring de två OS-gulden i kanot 1984, men det gjort enormt intryck på mig. Jag ritade till och med en liten bok som jag kallade Om OS efteråt. Det var där mitt sportintresse föddes. Jag visste redan då att jag ville se fler svenska flaggor i topp på fler olympiska spel.

Internationella mansdagen – lite boktips

Internationella mansdagen

Ja, den internationella mansdagen finns och den är idag, den 19 november. Jag hoppas att alla ni män som tycker att vi kivnnor borde driva mansfrågor idag är ute på barrikaderna och slåss. Eller jag ska sluta raljera och ta tillfället i akt att ge er några boktips där mansrollen ifrågasätts. Jag hade en utmaning för några år sedan när jag leta de just den typen av böcker och hittade mycket intressant.

Jag har även läst en hel del nytt på temat och det känns såklart oerhört upplyftande att det finns än runt om i världen som vill ifrågasatta mansrollen. En annan värld och andra normer är möjliga, det gäller bara att inse det. Såklart spelar det stor roll var i världen man bor. Det är lättare att gå emot strömmen i fria liberala länder, och betydligt svårare i konservativa, ofria länder.

Böcker med en alternativ mansroll

Norden

Hägring 38 av Kjell Westö: Den finlandssvenska författaren har skrivit flera böcker som passar in på temat ifrågasättande man mansrollen. Jag tycker att det är extra tydligt Hägring 38, där huvudpersonen står emot både kvinnoförtryck och antisemitism i kompisgänget.

Kärlek liksom av Johannes Ekholm: En singelkille i Helsingfors försöker finna sin väg i livet och plats i kompisgänget.

Som universum, ungefär av Jón Kalman Stefánsson: En man kommer tillbaka till Island för att hans far är döende. Vi får en resa genom den isländska historien där det varit kvinnorna som hållit ihop familjerna.

Europa

Återvändsgränder av Gabi Beltrán och Bartolomé Segui: En uppväxt på Mallorca i kriminella gäng där huvudpersonen lärde sig att slåss. Han tog sig ur fattigdomen och gängen genom att läsa och bli vän med en äldre svensk kvinna.

Swimming in the dark av Tomasz Jedrowski: Homosexualitet i 80-talets Polen och ifrågasättande av den mansroll som ses som självklar i det både kommunistiska och konservativa Polen.

Asien

Framtidens Arab av Riad Sattouf: En fransk-syrisk pojke med ljust hår och blå ögon växer upp i Syrien där hans far alltmer radikaliseras.

Legenden om Aypi av Ak Welsapar: Om en legend som föraktar alla män som inte ser kvinnan som sin jämlike. Spännande från Turkmenistan.

Love, lies and Indomee av Nuril Basri: En feelgoodroman med kärlek av en indonesisk man. Boken utspelar sig i Jakarta och har en kvinnlig huvudperson. Här är det tydligt att det är den snälla, moderna mannen som ska gå segrande ur kärleksslaget.

Palpasa Café av Narayan Wagle: Den enda nepalesiska roman jag lyckades finna i min jorden runt-resa visade sig vara en perfekt bok för feministbiblioteket, en manlig författare till trots. Huvudpersonen får inte kvinnan han vill ha för att han inte är jämställd nog.

Crazy rich Asians av Kevin Kwan: Böckerna om de galet rika asiaterna är förvånansvärt feministiska. Jag tyckte mycket om dem. De handlar om ytlighet, men är djupa och feministiska när man väl börjar läsa. Jag hoppas att dela två och tre också översätts till svenska.

Sydamerika

Kroppsligheten av Joao Paulo Cuenca: Hårdkokt roman om Rio de Janeiros undre värld och prostitution och om att finna det nödvändigt att hitta en annan väg.

Recension: Lankester Brisley, Joyce; Vad som sedan hände Milly-Molly; 1932

Vad som sedan hände Milly-MollyDå har jag läst den tredje och sista boken om Milly-Molly, som finns på svenska, Vad som sedan hände Milly-Molly. På engelska heter hon Milly-Molly-Mandy och böckerna av henne är skrivna av Joyce Lankester Brisley. Jag har tidigare skrivit om Känner du Milly-Molly? och Vill du veta mer om Milly-Molly?. Böckerna är skrivna 1928-1932.

I Vad som sedan hände Milly-Molly får vi följa Milly-Molly och hennes familj och vänner under ett år. Tidigare har jag haft en känsla av att det mest är sommar och sol, men i den här är det både karg vår och jul. Jag vet inte om det är jag eller boken, men jag kände att hela historien tappade lite. Det var mycket av samma, men barnets uppskattade det så jag ska inte klaga.

I den här boken upplevde jag att det var mer fokus på stereotypa könsroller. Det var många meningar som syftade på att Milly-Molly och Susan kunde göra saker bättre eller sämre än Billy Blunt för att de var tjejer. Sådant fick jag mörka lite i läsningen. Efter tre böcker på raken är jag mer än lite trött på Milly-Molly. Har övertalat dottern att gå vidare med annan spännande litteratur.

Recension: Westerholm, Barbro; Om att aldrig ge upp; 2021

Om att aldrig ge uppBarbro Westerholm har gett ut sina memoarer, Om att aldrig ge upp, berättade för journalisten Ingrid Kinne Lindgren. Jag och Barbro har under många år varit verksamma i samma parti och jag har under en kortare tid jobbat med ledamotsstöd i riksdagen till Barbro. Idag träffas vi på somrarna då vi båda tillbringar mycket tid på Landsort i Stockholms skärgård. Boken är utgiven på Bazar. 

Barbro Westerholm är den äldsta ledamoten i Sveriges Riksdag och hon kämpar idag främst för det hon kallar årsrika personer. I boken Om att aldrig ge upp, berättar hon om alla de kamper hon först genom åren. Mång har hon vunnit, men andra har inte vunnits än. Det är så hon ser det. Vissa frågor är maratonlopp, som ska vinnas i framtiden. Det som många känner Barbro ifrån var när hon 1979 fick påhälsning på Socialstyrelsen av ett antal homosexuella som krävde att sjukdomsstämpeln skulle bort. Hon lovade på stående fot att fixa det och så var det med det, sjuksdomsstämpeln togs bort.

Jag förstår att Barbro vill berätta så mycket som möjligt och lägga fokus på det som hon tycker är viktigt eller inte fått tillräckligt med uppmärksamhet. Jag hade dock önskat att hon hade dröjt sig kvar vid några viktiga saker såsom de homosexuella på Socialstyrelsen eller hennes kamp mot aids. Nu blir det rättvist fördelat över tid och vi får lite glimtar av allt. Lite mer av vissa saker hade inte skadat.

Barbro Westerholm är en av Folkpartiet/Liberalernas stora profiler. Hon har gjort otroligt mycket för partiet och det kommer att kännas tomt nu när hon lämnar efter valet. Men att någon lämnar vid 89 års ålder, måste ju också ses som helt ok. Barbro är lite mer till vänster än vad jag själv är, men ändå är många av hennes politiska segrar sådana segrar som jag verkligen tackar henne för.

Om att aldrig ge upp är en lättläst, övergripande och mycket intressant biografi över en politiker och läkares liv och gärning. Nästa sommar på Landsort ska jag berätta för Barbro att jag läst boken och prata om de mest intressanta delarna. Det ser jag fram emot!

Miniutmaning Norden – en sammanfattning

Norden

Inför bokmässan startade jag en miniutmaning där jag tänkte läsa nordisk litteratur eftersom Norden var ett av bokmässans teman. Nu blev det så att jag föll för utmaningen och då kände jag att jag lika gärna kunde köra på. Det blev alltså ingen minutmaning, även om jag kallade den så. Jag läste från alla nordiska länder och språkområden.

Norden är lite av mitt intresseområde och har så varit sedan jag läste nordiska språk och var medlem i Föreningen Norden. Klart att Feministbiblioteket ska vara rik på nordisk litteratur då! Det var en rolig utmaning och jag tar med mig att jag sporras till läsning av just mindre geografiska utmaningar,. Får fundera ut några bra till nästa år.

Nordiska böcker jag läste i höst

Norge

norges flagga

Jag har en stor förkärlek till Norge, ändå läser jag förhållandevis lite norsk litteratur. Jag borde kanske ta mig en tur till Oslo eller något och botanisera i en norsk bokhandel. I den här utmaningen fick jag äntligen tummen ur att läsa en bok på norska som legat ett tag och jag tog mig i kragen och läste Vigdis Hjort.

Är mor död av Vigdis Hjort

Arv och miljö av Vigdis Hjort

Kan jeg bli med deg hejm av Marie Aubert

Danmark

Danmarks flagga

Här har jag steppat upp lite och lyssnat på en dansk bok som ljudbok, på danska alltså. Det gick över förväntan och är definitivt något jag kommer att göra igen.

Hummerens skjold av Caroline Albertine Minor

Finland

Finlands flagga

Finland är nog det land i Norden som jag läser mest ifrån, förutom Sverige då. Jag valde här att göra slag i saken och läsa den mycket hyllade Kvinnor jag tänker på om natten.

Kvinnor jag tänker på om natten av Mia Kankemäki

Tiranas hjärta av Patjim Statovci

Island

Islands flagga

Först tänkte jag att det kanske bara blir att läsa de olästa böckerna jag hade av Arnaldur Indriðason, men så såg jag ett seminarium på bokmässan med Kristín Eiríksdóttir och blev sugen på att läsa henne.

Flickan vid bron av Arnaldur Indriðason

Elin, diverse av Kristín Eiríksdóttir

Färöarna

Färöarnas flagga

Det finns inte jättemycket litteratur härifrån, men när jag upptäckte att jag missat Oddvør Johansen sist jag utmanade mig att läsa nordiskt, var jag ju tvungen att ta en shoppingrunda på bokbörsen så att jag kunde läsa henne.

Livets sommar av Oddvør Johansen

Grönland

Grönlands flagga

När Niviaq Korneliussen kommit ut med en ny bok, läste jag den förstås. På originalspråk danska (Niviaqs böcker har två originalspråk, då hon själv skriver dem både på danska och grönländska).

Blomsterdalen av Niviaq Korneliussen

Åland

Ålands flagga

När jag såg en annan världsläsare på Instagram recensera Katrina undrade jag i mitt stilla sinne hur jag kunnat missa henne! Jag hittade hennes mest kända Katrina på Storytel och läste med stor behållning. Jag läste inte Karin Erlandsson, men hon är inte bortglömd. Jag kan ju läsa nordiskt även om jag inte har en pågående utmaning.

Katrina av Sally Salminen

Sapmí

Samiska flaggan

Ædnan av Linnea Axelsson

Recension: Axelsson, Linnea; Ædnan; 2018

ÆdnanÆdnan kan vara den boken som legat högst upp i att-läsa-högen utan att varken läsas eller ramla ner i hierarkin. Nu när jag har en Norden-utmaning har jag bestämt mig för att läsa Linnea Axelsson lyriska epos. Den är 750 sidor lång, men ganska lite text på varje sida så även en tegelstenshatare som jag, kan läsa den utan att få panik. Boken är utgiven på Albert Bonniers förlag.

Vi får följa många olika personer, vissa med släktband och andra inte, genom den samiska historien. Det börjar med att gränsen till Norge stängs och en familj måste lämna sitt hem och det fortsätter med rasbiologisk forskning, sameskolor och andra oförrätter som svenskarna begått mot den samiska ursprungsbefolkningen. Mot slutet handlar det en del om att leva som same idag och de rättegångar där samiska samhällen stämt svenska staten.

Det är en vackert skriven lyrisk roman och jag älskade det korthuggna, fragmentariska berättelsen som blir som ett pussel. Jag läste boken i stötar, många kapitel på en gång och sen pausade jag den i dagar för att smälta. Jag tyckte mycket om den och kanske just för att allt det jobbiga kom fragmentariskt och lyriskt och inte frossades i. Det gick bra att förhålla sig till handlingen och jag behövde inte värja mig hela tiden.

Ædnan fick Augustpriset 2018 och nu när jag har läst boken kan jag verkligen förstå det. Den liknar inget annat jag läst och det är en läsupplevelse utöver det vanliga. Jag tycker att alla som tycker om att läsa lyrik ska läsa den här. Den är inte svår, utan tvärtom ganska lätt att förstå. Skräms inte heller av att det är en tung tegelsten, den går snabbare att läsa än du tror.

Månadens feminist: Niviaq Korneliussen

Niviaq Korneliussen på bokmässan 2018

Niviaq Korneliussen på bokmässan 2018. Foto Feministbiblioteket.

Kort fakta

  • Född 1990 i Nanortalik på södra Grönland.
  • Debuterade som författare 2013 med novellen San Fransisco.
  • Fick Nordiska rådets litteraturpris 2021 för boken Blomsterdalen.

Niviaq Korneliussens feministiska gärning

Niviaq Korneliussen föddes på södra Grönland 1990 och var en av unga grönländare som fick skriva en novell i novellsamlingen Ung i Grönland – ung i världen 2013 (red Katja Vahl). Novellen San Fransisco var hennes litterära debut och tar upp problematiken med att leva som öppet lesbisk på Grönland.

2014 kom hennes första skönlitterära roman, Homo Sapienne. Den handlar om HBTQ-ungdomar i Nuuk och blev nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2015. Boken blev hyllad runt om i världen, men mötte ganska mycket kritik i hemlandet Grönland. Orsaken till kritiken var inte att det var en bok om HBTQ-personer, utan att en av huvudpersonerna kritiserar Grönland. Det är otroligt ovanligt att så sker i den grönländska litteraturen.

Niviaq översätter sina romaner själv, eller snarare skriver om dem, har hon berättat. Grönländska och danska är två så olika språk att hon inte vill låta sina böcker översättas, utan skriver dem två gånger för att den rätta känslan ska finnas där i båda versionerna. Hon har sagt till mig att hon vill äga sin egen text, även på danska.

2020 gav bok nummer två ut, Blomsterdalen, som skrevs på danska, eller det var Niviaq berättade på mig när hon fortfarande skrev boken. Boken är också skriven på grönländska. För Blomsterdalen belönades Niviaq Korneliussen med Nordiska rådets litteraturpris 2021. Boken handlar om självmord och 2019 begicks 49 sådana på Grönland. Psykisk ohälsa är utbrett där och det är något som Niviaq velat skildra.

Det sägs att Niviaq Korneliussen har bidragit till en ny inriktning i grönländsk litteratur. Tidigare var det mest naturskildringar, men med teman som HBTQ och självmord har något helt nytt letat sig in i litteraturen på Grönland.

– När jag gav ut den (Homo Sapienne) fanns det inte några unga författare bland de grönländska bästsäljarna. Det var mest män från den äldre generationen som skriver om naturen och minnen från 60- och 70-talet, och som kanske inte riktigt vänder sig till den unga befolkningen. På det sättet tror jag att det har betytt något för de unga att det finns någon som skriver om dem med deras språk, har Niviaq sagt till Vi läser.

Niviaq Korneliussen bor idag i Nuuk med flickvän och hundar.

Niviaq Korneliussen och jag

Jag träffade Niviaq Korneliussen på bokmässan 2018. Jag sprang på henne, stannade henne och berättade vad jag tyckte om Homo sapienne. Då tog vi en tur och pratade om nya bokprojekt, Grönland och den psykiska ohälsan på ön. Det var ett mycket stort ögonblick för mig i min bokbloggarkarriär.

Böcker av Niviaq Korneliussen som jag läst och recenserat

San Fransisco 2013

Homo Sapienne 2014

Blomsterdalen 2020

Feministbrud på kvinnojakt på konstmuseet i Valletta

Härmed startar jag en underrubrik till Feministbrud på kulturjakt. Sedan jag läste Mia Kankimäkis bok Kvinnor jag tänker på om natten tänker jag gå på kvinnojakt på alla konstmuseer jag besöker. Jag har gjort det förut, men nu ska det ske i mer organiserad form. Min första kvinnojakt skedde på konstmuseet i Valletta. Resultatet var som förväntat, rätt skralt.

Konstmuseet i Valletta

Här är flaggskeppet på konstmuseet i Valletta. Det är självklart ingen kvinna som målat den, utan den italienska konstnären Raphael. Tavlan hänger på National Museum of Capodimonte i Neapel och jag har inte förstått vad den gör på konstmuseet i Valletta. Den verkar inte vara utlånad. Finns det två Madonna of divine love? Någon som vet?

Konstmuseet i Valletta

Den första tavlan jag hittade, som var målad av en kvinna, var denna otroligt vackra och stora tavla. Det är ett odefinierat landskap av Mary De Piro, konstnär som föddes på Malta 1946.

Konstmuseet i Valletta

Det här vackra färgsprakande verket är målat av Josette Caruana, född 1956 på Malta. Tavlan hängde i rummet för samtida och inhemsk konst, precis som den ovan.

Konstmuseet i Valletta

En tavla jag blev rikgit förtjust i visade sig också ha en kvinnlig upphovsman. Den här underbara målningen kallar konstnären Sommarkväll och hon som målat heter Celia Borg Cardona, född 1957 på Malta. Konstmuseet i Valletta

Sen var det stopp. inga fler kvinnor, vad jag kunde se. Jag lägger dock upp några andra favoriter. Den här, Marí äggförsäljerskan, tyckte jag mycket om. Den är målad av maltesiska Esprit Barthet.

Konstmuseet i Valletta

Den maltesiska konstnären Antonio Sciortino har porträtterat massor av kvinnor.