Feministbiblioteket

okt 06

Nobelpriset i litteratur: Vem får priset 2022?

Av Hanna i Nobelpriset i litteratur

Idag tillkännages vem som får Nobelpriset i litteratur 2022. Det kommer med största sannolikhet inte att bli Margaret Atwood hur gärna vi än vill. Det kommer inte heller att bli Assia Djebar eller Nawaal el Sadawi, för de har båda hunnit avlida innan det var deras tur (eller deras tur var det många gånger under deras livstid, men de fick de inte i alla fall).

Jag gissade rätt 2015 när Svetlana Aleksijevitj fick priset (ja, ni har väl hört den förut). Det känns lite som once in a lifetime så jag blir oerhört osäker varje år när jag ska försöka tippa pristagare. Jag gör det därför i lite mer svepande ordalag. Förra året gick priset till Abdulrazak Gurnah, med rötterna i Tanzania och som dessutom skriver mycket om det landet, så jag gissar att akademin kanske tänker att de uppfyllt ovanliga länder-kvoten för ett tag.

Jag tänker också att det kanske borde vara en kvinna, men för att inte bli fast i vartannat-års-loopen kanske de överraskar med en man (det går ju ABSOLUT INTE att överraska tvärt om). Jag skulle bli glad om det blev Ljudmila Ulitskaja (fast hon är ryska, kan vara känsligt), Dubravka Ugrešić, Jamaica Kincaid eller Han Kang. Jag skulle kunna leva med att Sofi Oksanen eller Chimamanda Ngozi Adichie fick det också, även om jag tror att det är lite tidigt.

Den kanadensiska författaren Anne Carson toppar många spelsajter. Jag har inte läst henne, men tycker att det vore ett trevligt alternativ än någon av alla män som också ligger i topp. Hur som helst och vem som än får det hoppas jag att jag blir positivt överraskad. Vem hoppas eller tror du att det blir?

okt 05

Bokmässan 2022: En bokmässa i selfies

Av Hanna i Aktiviteter

Jag avslutar mina bokmässereferat genom att publicera mina selfies som jag tog under mässan. Jag bestämde mig innan för att, eftersom jag inte hade inbokade intervjuer som jag brukar, skulle jag i all fall ta en selfie och ställa någon intressant fråga. Jag hörde mig för vad personerna gjorde på mässan, men så blev allt så rörigt och gick så fort så det blev mest bilder och inte så mycket samtal. Här kommer en lista på kända och okända kulturmänniskor som jag träffade under bokmässan 2022.

Selfies i kronologisk ordning

’

Angelica Öhrn var glad över att det äntligen var bokmässa och att det återigen arrangerades mingel och förlagsfester. Angelica skriver barn- ungdomsromaner om fotboll och ridning.

Att springa på Anna Wåglund i vimlet var oerhört roligt! Hon är en av mina bästa vänner samt också kommunikationschef på Stockholms stadsbibliotek. På mässan var hennes uppgift att promota Biblioteket Play och hoppas att fler bibliotek hakar på. Spana in Biblioteket Play här.

Jag och Tove Lifvendahl minglade tillsammans på Timbros mingel och vi pratade mycket politik och dagsaktuella frågor. Tove var på mässan med Svenska Dagbladet och hennes bok Handbok för politiker och politiskt intresserade har skrivits om och getts ut på nytt.

Jag stötte på Kalle Lind på ett mingel och vi har träffats förut. Vi hade intressanta diskussioner om versaler i sociala medier och om Kalles engagemang på bokmässan.

Callum Bloodworth, som namnet till trots är en svensk författare, träffade jag på en bokfrukost i regi av SelmaStories. Han har skrivit en bok om kärlek under pandemin, Berätta tre saker (BonnierCarlsen) och eftersom jag är lite intresserad av hur pandemin kommer att behandlas i litteraturen nu och framöver, vill jag verkligen läsa den!

Johanna Lundin är före detta bokbloggare som gått vidare i karriären och blivit boktipsare på Gokväll. Det känns egentligen som det enda karriärsteget vi bokbloggare har om vi vill ”avancera” och det är verkligen supercoolt att Johanna har tagit det klivet!

Paul Frigyes skrev 2020 boken I Ukraina – på drift som jags ut på Silc förlag. boken har av naturliga skäl fått ett uppsving nu efter kriget och jag plockar själv ut den olästa boken ur min bokhylla.

Oksana Zabuzjko har varit något av en idol sedan jag läste boken med den mest fantastiska titeln kanske någonsin – Fältstudier i ukrainskt sex (nyutgiven på Norstedts). Hade tyvärr inte med boken för signering, men fick en selfie.

Kateryna Kisten kom för att lyssna på Oksana Zabuzjko och jag flög på henne och sa att hon ju är känd från TV. Vet inte om det är så vanligt för ukrainska skådespelare att bli igenkända utomlands, men alla som sett Folkets tjänare med Volodymyr Zelenskyj vet att hon spelar hans syster i serien. Hon är riktigt rolig så missa inte den serien! På bokmässan var hon för att läsa ukrainska dikter och det var underhållande att lyssna på även om jag inte förstod det hon läste (dikterna tolkades, men inte med samma inlevelse som Kateryna stod för).

Johanna Schreiber och Frida Malmgren har tillsammans gett ut barnböcker och serien heter Hemliga klubben. Den nya rykande färska boken (som jag fick signerad!) heter Strömavbrottet och förlaget är B Wahlströms. Jag har tidigare läst och skrivit om Skolavslutningen.

Jag sprang också på min partikollega Lina Nordquist och jag gratulerade henne till att blivit återval till riksdagen. Förra året gav hon ut boken Dit du går, följer jag och hon är i dagarna aktuell med Livet innan du dör. Båda böckerna är utgivna på Romanus och Selling.

Victoria Belim var på mässan och promotade sin bok Röda sirener som nyligen getts ut på Brombergs på svenska. Hon är till vardags journalist och boendes i Bryssel, men i boken går hon tillbaka till sina ukrainska rötter.

Jag och den italienska deckarförfattaren Ilaria Tuti.

Rebecka Edgren Aldén och jag bor nästan grannar och träffas ibland i närområdet när hon går ut med hunden och jag har lämnat barn eller ska träna (ok, det sistnämnda hände inte precis i förrgår) eller så ses vi på bussen (händer rätt ofta faktiskt). Hon var på bokmässan för att dela ut Crimetime award och så har hon ju gett ut boken Svarta segel i sommar på Romanus & Selling.

Bokmässans sista selfie blev med barnboksförfattaren Tobias Söderlund som jag lärde känna på Instagram under initiativet #jagbokhandlar. Han är aktuell med boken En mardröm i källaren i serien om spökhunden Buster på Rabén och Sjögren. Jag träffade både honom och Rebecka utanför hissarna i Gothia Towers och den uppmärksamme förstår att jag träffade Rebecka FÖRE jag åkte upp och fixade i ordning mig och Tobias EFTER 🙂

okt 04

Recension: Bjärbo, Lisa, Lindbäck, Johanna & Ohlsson, Sara; Svaga tjejer; 2022

Av Hanna i Barn- och ungdomsböcker

Den sista delen i Fula tjejer-serien av Lida Björbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson heter Svaga tjejer och kom nyligen ut på Gilla böcker. De andra delarna heter Fula tjejer och Jobbiga tjejer och dem har jag redan läst och recenserat.

Vi är tillbaka på Frejaskolan i Gnesta och våra vänner Tilde, Jasmine och Eleni får ta tag i nya problem. Nu är det någon som lägger lappar i Jasmines skåp, som först är flirtiga och sedan blir mer och mer sexistiska. Jasmine skäms och berättar inte för någon för hon vet, det är bara hennes ex Amir som skulle kunnat skriva dem. En dag ser kompisarna en lapp och så kan hon inte längre hålla det hemligt.

I Svaga tjejer tar vuxenvärlden äntligen lite ansvar. Det som jasmine utsätts för är sexuella trakasserier och det viftas inte bort av någon. Jasmine tror att det kommer att göra det och därför håller hon det hemligt så länge. Jag tycker att det är bra berättat om sexuella trakasserier och hur det dels kan viftas bort av många (oftast) killar samt hur det borde tas emot av de vuxna.

Svaga tjejer har samma girlpower-kansla som de två föregående, men nu är det inte tjejernas kamp mot resten av världen längre, vilket känns tryggt. Jag hade bara önskat att den separatistiska avslutningsfesten som planeras också hade stoppats av vuxenvärlden. Det hade varit bättre med enande och över könsgränserna. För trots att Jasmine utsätts för trakasserier på skolan, så finns det många fina killar i boken. Inte minst Tildes bror Johannes och hans pojkvän Noah, och också Tildes pojkvän Timmy.

okt 03

Bokmässan 2022: Intressanta seminarier

Av Hanna i Aktiviteter

På bokmässan såg jag även andra seminarier än dem med tema Ukraina eller Sydafrika. Jag tänkte här skriva lite mer om dem än att bara visa en bild. Jag satsade på litteratur från hela världen och jag fick lära mig massor. Nu satt jag inte frenetiskt och antecknade, men ger er det jag minns av diskussionerna. Och minns jag ingenting av vikt så var det inte ett så bra seminarium, helt enkelt.

Samanta Schweblin kommer från Argentina och hon var med i ett seminarium och pratade om sin bok Kentukis med sin svenska översättare Hanna Nordenhök och Athena Farrokhzad. Boken Kentukis (Tranan) handlar om leksaker som en köper och någon annan, som du inte känner till, styr. Det är ett litet djur som kan gå genom att styras på distans och den som styr ser genom djurets ögon. Samanta berättade att hon ville skriva en bok om teknik utan att egentligen skriva om teknik.

Det som fastnade mest under samtalet var när hon berättade hur hon hade gjort research. Hon hade en person på de flesta ställen som hon hade dialog med. En man i Slovenien kunde ge henne feedback på avsnitten som utspelar sig i Slovenien. Men i Nordnorge hade hon ingen. Hon hittade en man på nätet som bodde där och frågade honom om den lilla leksaken (hon beskrev den i detalj) skulle kunna ta sig ut och ge sig ut på vandring. Efter en vecka fick hon svar ”jag ska kolla” och efter ytterligare några dagar ”ja, det skulle den”. Fantastiskt samarbete över nationsgränser!

Marian Keyes var kanske det stora dragplåstret på mässan, men inte ens hon hade förärats med en hörsal. Jag tror dock alla fick plats. Hon berättade personligt om sin karriär, sina missbruksproblem och sin sorg över att aldrig bli mamma. Det sistnämnda skulle hennes senaste bok Ett oväntat val (Norstedts) handla om. Samtalet skedde tillsammans med Ika Johannesson.

Marian Keyes var rolig och bjöd på många skratt. Mest skrattades det när hon berättade att hon tittade på svenska TV-serier och börjat köpa med svenska uttryck hemma. Ett ord hon älskade var ”förlåt”. Hon frågade oss också vad en svensk säger när hen blir irriterad på att någon säger något dum om hen. Svar: ”Men hallå!?!”

Aravind Jayan var i Göteborg för att tala om sin bok Tonåringar har kul på allmän plats (Natur och Kultur). Rubriken var lite insäljande Sex och skam i sociala medier och mässan hade bjussat på en av hörsalarna. Tyvärr hade det bara letat sig hit en handfull personer. Jag var irriterad på det eftersom jag precis varit tvungen att lämna ett seminarium med Marlene van Niekerk för att det blev fullt.

Bokmässans stora besvikelse var nog mitt möte med den italienska deckarförfattaren Ilaria Tuti. Selfien ovan var absolut ingen besvikelse, men seminariet där hon deltog var det. Seminariet leddes av Kristina Kappelin och med var också den svenska deckarförfattaren Viveca Sten. Seminariet skulle hållas på engelska men det ändrades och Kristina översatte vad Ilaria sa och pratade på svenska med Viveca. Det blev alltså två separata samtal, och inga diskussioner författarna emellan, som det på riktigt bra seminarium kan bli.

Tyskspråkig litteratur på tyska blev mitt sista seminarium på fredagen och det var riktigt lyckat! De fröfattare som deltog var Andrea Winkler från Österrike och Michal Hvorecký från Slovakien. Daniel Schreiber från Tyskland kunde inte närvara, så en kvinna från tyska ambassaden medverkade istället. Moderatorn, Bentita Funke, är svensk med med rötter i Schweiz. Jag förstod inte vad den slovakiska författaren gjorde där, eftersom han av allt att döma skriver på slovakiska, men han visade sig vara en mycket underhållande person så jag förlät arrangörerna för detta.

Författarna talade om sina böcker, men fokus i samtalet var istället hur litteraturen påverkades av covid och sen kriget i Ukraina. Michal Hvorecký berättade att Slovakien hade de längsta skolstängningarna i Europa och att det var en utmaning att skriva i sovrummet när barnen undervisades via en ipad i ett annat rum. Dessutom menade han att skolstängningarna drabbade landet hårt, då det krävdes att barnen skulle ha tillgång till tekniska saker såsom ipads och datorer, samtidigt som Slovakien har en fattig befolkning som knappast hade råd med det.

Det hettade till i diskussionerna när det kom till kriget i Ukraina och Andrea Winkler pratade om hur författare slutit upp bakom Ukraina. Då blev Michal Hvorecký förbannad och menade att de borde skickat en protestlista till Putin istället för att publicera den i pressen. Efter samtalet var det mingel utanför och jag fick öva även på min talade tyska, vilket var roligt, men såklart också lite nervöst.

okt 02

Ace awareness week 2022: En vecka att uppmärksamma

Av Hanna i Aktiviteter

Prideböcker i Berlin. Inför Pride uppmärksammas böcker med HBTQI-tema och som du kan se finns även Loveless av Alice Oseman, som har ett ace- och arortema. Juni 2022.

Om ungefär en månad är det Ace awareness week. Ace står för asexuell och är något som ofta kommer bort när man talar om HBTQI-personer. Jag har lärt känna Elin Westöö, som skriver mycket om ace och aro (som betyder aromantisk) på sitt Instagram och tillsammans henne hade jag tänkt att uppmärksamma veckan. Det ska vara fokus på ace, men jag tänkte även ta med aro, för att bena ut skillnaden och för att ge även det lite uppmärksamhet.

Jag vände mig till RFSL för att få korrekta definitioner av ace och aro.

Asexuell (ace): En person som inte blir kåt på personer, som inte är intresserad av att ha sexuella relationer, eller som blir kåt på personer eller är intresserad av att ha sex bara under vissa förutsättningar. Olika personer är asexuella på olika sätt. Att vara asexuell och aromantisk kan hänga ihop, men behöver inte göra det.

Aromantisk (aro): En person som inte blir kär i personer, som inte är intresserad av att ha kärleksrelationer, eller som blir kär i personer eller är intresserad av att ha kärleksrelationer bara under vissa förutsättningar. Olika personer är aromantiska på olika sätt. Att vara aromantisk och asexuell kan hänga ihop, men behöver inte göra det.

Jag tänker att det inte är så många som känner till asexualitet och aromanticism och att det behöver belysas mer. Därför vill jag hänga på den här veckan. Inför kommer jag att läsa något böcker som Elin rekommenderat. Under veckan kan ni på Feministbiblioteket förvänta er boktips, recensioner och personliga berättelser (som Elin står för, jag har ju ingen sådan erfarenhet).

Du som läser detta och också vill uppmärksamma veckan får jättegärna göra det. Den officiella hashtagen är #AceWeek och #AceWeek2022.

Elin Westöö kan du följa på Instagram och hon rekommenderar två bra sajter för mer information:

Elin Westöö med ace- och aroflaggor.

okt 01

Val och bokmässa – septembersummering 2022

Av Hanna i Utmaningar

September var helt klart en hektisk månad. Valrörelsen gick in i sitt slutskede och mina krafter sjöng på sista refrängen. Fick vila i en och en halv vecka, sedan var det dags för nästa energikrävande aktivitet – bokmässan! Såklart ger framförallt bokmässan energi, men såhär första dagen i oktober känner jag fortfarande att jag behöver mycket vila och kanske framförallt att vara hemma i mitt hus med min familj.

Min läsning

Jag har läst riktigt bra, men fick (av naturliga skäl) en liten dipp kring valet och kring bokmässan. Jag kommer nog ikapp igen, för det är många isländska deckare som står på tur när jag lyssnar och de böckerna går riktigt fort!

Läsa jorden runt: Jag ska läsa böcker från 40 länder och i september blev det inga nya länder så jag är fortfarande uppe i 31 totalt, men det är tre månader kvar och nio böcker så det ska nog går bra.

#kaffeochkulturvärlden: Månadens land var Island och jag satsade ganska hårt. Läste flera deckare av Ragnar Jónasson och även en av Arnaldur Indriðason. Jag uppmärksammade också Guðrun Agnarsdottir från Kvennalistinn och skrev om feminism i isländska deckare.

Hyllvärmare: Hade lite annat att tänka på i september så det blev inga hyllvärmare lästa.

Ukraina: Jag läste två ukrainska böcker i september, Döden och pingvinen nav Andrejj Kurkov och Ukrainska hästar över Paris av Lina Kostenko och Ivan Dratj.

Bokcirklar: Jag har inte ens hunnit med att börja på nästa bokcirkelbok i Läsa jorden runt, Skuggkungen av Maaza Mengiste.

sep 30

Bokmässan 2022: Röster från Ukraina som jag tog del av

Av Hanna i Aktiviteter

Om jag inte såg så mycket från Sydafrika, så lyssnade jag desto mer på röster från Ukraina på bokmässan. Jag är oerhört intresserad av Ukraina, vilket jag var redan före kriget. Ukraina är precis som Sydafrika, ett land jag varit i. Jag är glad att bokmässan gjorde plats för ett ukrainskt tema efter att kriget brutit ut. Det är viktigt på många olika sätt att uppmärksamma den ukrainska kulturen och kultur skriven på det ukrainska språket.

Jag inledde med ett scenprogram arrangerad av Liberalernas biståndsorganisation, Silc. De har ett förlag, Silc förlag, som ger ut reportageböcker och böcker om demokrati och mänskliga rättigheter. Ett lite favoritförlag för mig. 2020 gav de ut boken I Ukraina – på drift av Paul Frigyes. Han samtalade med Olga Nemanezhyna som jobbar på Silc. Paul sa att hans bok nu fått uppsving sedan kriget, och beklagade naturligtvis detta. Jag har boken i min hylla och tror att det kan vara bra att läsa boken och får en bakgrundsbild.

Oksana Zabuzjko har skrivit boken Fältstudier i Ukrainskt sex som nu getts ut i nytryck av Norstedts. Jag lyssnade på henne när det senast begav sig, 2014, och nu 2022 igen. Jag tyckte att hon gav ett något förvirrat intryck. Syftet var att prata om boken, men hon pratade mest om kriget. Och om kriget handlar förstås inte boken. Jag fick en selfie med Oksana och det var för bokens skull. Den feministiska romanen förtjänas att läsas.

Journalisten Victoria Belim var på mässan för att prata om sin bok Röda sirener som kommer ut nu på Brombergs. Det är en ukrainsk släkthistoria och hon har intervjuat sin mormor som research. Hon pratade om boken och vad kriget betyder för henne som boendes i Bryssel.

Kateryna Kisten, känd från Folkets tjänare (Volodymyr Zelenskyjs TV-serie), där hon spelar presidentens syster var på bokmässan för att läsa ukrainska dikter. Det var enastående att lyssna på henne, även om jag inte förstod ett ord. Dikterna har tolkats av Eugene Wolynsky, som också läste dem på svenska. Se ett klipp från framträdandet nedan.

sep 29

#kaffeochkulturvärlden: Island

Av Hanna i Kulturbetraktelser

Då var månaden snart slut och dags för mig att sammanfatta min läsning från Island. Det blev tyvärr ingen kvinnlig författare, men jag läste desto mer feministisk litteratur skriven av män. Arnaldur Indriðason är en gammal favorit jag läst mer av och så har jag stiftat ny bekantskap med Ragnar Jónasson. Jag upptäckte att dessa författare hade det gemensamt att deras deckare skulle kunna klassas som feministiska.

Den här upptäckten gjorde att jag lyfte fram en isländska som månadens feminist, Guðrún Agnarsdóttir, som var en av förgrundsfigurerna i Kvennalistinn, det isländska kvinnopartiet som tog plats i Alltinget 1983. Island har, sitt isolerade länge till trots (eller tack vare?). Island var också det första landet i världen att få en folkvald kvinnlig statschef. 1980 blev Vigdís Finnbogadóttir president på Island och även om hon inte kom från kvinnorörelsen, så banade hon väg för den bara genom att bli vald.

Jag har pluggat isländska på universitetet, men löjligt nog aldrig varit där. Jag har funderat på det och kollat många resor och hotell, men så har det blivit något annat i slutändan. Det är klart att jag måste åka dit, gå in i Hallgrimskirkja i Reykjavik, bada i varma källor och bara njuta av den underbara naturen. Något isländskt språk att tala om har jag, trots femton högskolepoäng, inte.

Jag äter inte rutten haj och har inte fastnat för skyr, så jag äter inte mycket isländskt. Däremot har Metta på #kaffeochkulturvärlden sagt att det i hennes barndom på Island fanns godis imorgon av lakrits med chokladöverdrag och det är något jag älskar och gärna äter. Så vad väntar jag på – Island here I come! (Eventuellt väntar jag på att vi ska igenom lågkonjunkturen helskinnade.)

Jag vet att Metta köpte isländsk litteratur på svenska på bokmässan, så jag tänker ta del av hennes boktips och läsa mer än bara deckare.

sep 28

Bokmässan 2022: Det blev inte så mycket Sydafrika för mig

Av Hanna i Aktiviteter

Guest of honour på bokmässan var Sydafrika och jag tänkte se en hel del seminarier och scenprogram på det temat. Tyvärr var Koleka Putuma inte där, vilket gjorde mig enormt besviken. Jag blev också ombedd att gå från ett seminarium med Marlene van Niekerk (som press måste man lämna plats åt betalande gäster, vilket såklart är rimligt). Jag var på ett stort seminarium, men sedan föll Sydafrika bort för mig och jag koncentrerade mig mer på Ukraina.

Seminariet om post-post-apartheid och dess litteratur var lite av en besvikelse även om de tre inbjudna gästerna var intressanta att lyssna på. Masande Ntshanga, Damon Galgut och Ivan Vladislavic deltog, men ingen av dem tillhör generationen ”born free”, dvs dem som fötts efter 1994 då landet blev demokratiskt. Post-post-apartheid trodde jag syftade på just det. Masande Ntshanga påpekade att han som var yngst, inte tillhör den generationen då han är född 1986.

Bortsett från mina förväntningar var det intressant att lyssna på de tre manliga författarna. Masande Ntshanga är själv svart och pratade om sin uppväxt med en mamma som jobbade som journalist. Rasismen var såklart ständigt närvarande. Damon Galgut talade om att använda sig av sydafrikanska uttryck i sin litteratur, även om böckerna förväntas säljas på en amerikansk och europisk marknad.

Ett uttalande som lockade till skratt, men ett skratt som fastnade lite i halsen, var Damon Galgut som sa att som sydafrikansk författare måste man bli översatt, annars måste man ha ett heltidsjobb för att försörja sig. Han syftade på att det sydafrikanska folket inte är ett läsande folk. Lite tråkigt, men förhoppningsvis kan det väl bli ändring på det. Roligt att se att alla sydafrikanska författare på mässan inte var vita. Kan tänka mig att det skulle ha sett helt annorlunda ut för 10-15 år sedan.

sep 27

Recension: Jónasson, Ragnar; Vit död; 2019

Av Hanna i Skönlitteratur

Vit död räknas ibland inte som en av Hulda Hermansdottir-böckerna, men Hulda är med även i denna. Ny huvudperson är hennes efterträdare Helgi. Varning för spoilers längre ned om du inte läst de andra böckerna i serien. Boken är utgiven på Modernista och jag lyssnade på Storytel, inläst av Marie Richardson.

Helgi vill egentligen jobba utomlands men hans fru vill att de stannar på Island. Helgi har blivit erbjuden ett jobb på polisen som är lite av ett drömjobb. Han tvekar ändå till att tacka ja, då det då skulle innebära att slutgiltigt stänga dörren till utlandsjobb. Han jobbar på en examensarbete om ett gammalt fall om mord på ett sanatorium som tidigare använts för tuberkulossjuka barn. Ju mer han forskar i det, desto mer suger det i polisnerven av få göra en ny utredning.

Helgi är en ny huvudperson som jag verkligen vill läsa mer om. Han lever i ett osunt äktenskap och hur osunt, växer fram under läsandets gång. Här utmanar Ragnar Jónasson verkligen våra fördomar. Hulda är med på ett hörn och Helgi ska ersätta henne. Lite spännande att vi nu får se andra sidan av det som är så jobbigt för Hulda. Nu vet vi ju också att Hulda förmodligen är död och den här boken utspelar sig precis när den första boken i serien slutar.

Deckargåtan i den här boken är något som verkligen inte lämnar någon oberörd. Precis som Arnaldur Indriðason ofta tar upp, innehåller den här historien en underliggande tema om kvinnors, i synnerhet ensamstående mödrars, utsatthet på Island för ungefär 70 år sedan. Läs gärna mer om mina tankar kring feminism i Isländska deckare skrivna av män.