Feministbiblioteket

sep 23

Bokmässan 2021: Vem är min nordiska favoritförfattare?

Av Hanna i Bokbetraktelser

Sofi Oksanens hår. Bokmässan 2013.

Norden är tema på Bokmässa 2021 och Linda på Enligt O ställer en fråga om vår nordiska favoritförfattare. Jag kommer inte att svara en, jag kommer att svara en från varje land. Bara så ni är förberedda på detta typiska politikersvar från min sida. Nu är jag ju ingen politiker och sen tänkte jag att ni som följer mig slaviskt (vilket i och för sig nog ingen gör) förmodligen är trötta på att bara läsa om Lise Nørgaard jämt. Därför får i nu är fyra Nordiska favoriter.

Från Finland kommer många fantastiska författare, men Sofi Oksanen är självskriven.

Norge är faktiskt ett land där jag inte har en självskriven favorit så jag säger Vigdis Hjorth som seglat upp som favorit de senaste veckorna. Arv och miljö är helt fantastisk!

Auður Ava Ólafsdóttir kommer från Island och skriver lågmälda vackra historier som jag fullkomligt älskar!

Just det, Danmark. Lise Nørgaard som är författaren bakom TV-serien Matador måste ni läsa om ni inte gjort det förut! Så det så.

sep 22

Bokmässan 2021: Fem sköna selfies

Av Hanna i I backspegeln

Bokmässan och andra litterära evenemang har på senare tid blivit en tid för selfies som gör en starstrucked bara man tittar på dem. När jag började åka på bokmässan tog andra bilder åt mig eftersom konceptet selfie inte var så utbrett då. Idag tänkte jag som lite nostalgi och press inför kommande bokmässa, visa er några minnesvärda ”selfies” från min bokbloggarkarriär.

Det största selfie-ögonblicket var med Helen Pankhurst på bokmässan 2019. Helen är i rakt nedstigande led släkt med Sylvia och Emmeline Pankhurst, suffragetter i början av förra seklet. Jag fick träffa henne genom Feministiskt Perspektiv som bjudit in henne för att fira rösträtten. Och vilken tur att de firade den redan 2019 och inte sparade sig till i år! Då hade vi ju ingen aning om att det mesta inte skulle bli av på grund av en viss pandemi.

På samma bokmässan som ovan fick jag träffa den nya spännande feministiska författaren Kate Davies. Det var en fin intervju och jag fick även en trevlig pratstund med hennes fru som berättade att de båda var stora fans av den svenska TV-serie Bron och att de åkt till Malmö och Köpenhamn för att semestra i seriens fotspår.

Min första äkta selfie på bokmässan var när jag 2014 sprang på Anna Charlotta Gunnarson, som jag interagerat med på Twitter. Först vågade jag inte gå fram, men så tänkte jag att jag ju faktiskt pratat med henne flera gånger, om än digitalt. Hon visste vem jag var, såklart 🙂

En liten suddig bild lyckades min kompis ta av mig och Chimamanda Ngozi Adichie 2013 på Stockholm literature. Tur att hon gjorde det för även om selfies hade varit mer självklart då, så hade jag nog inte vågat fråga. Så starstrucked var jag!

Slutligen en bild på mig och Sofi Oksanen när jag får Utrensning signerad och hon ser klistermärket med ”ingår i feministiskt litteraturkanon”, Hon undrade vad det står och jag tror att jag på bilden berättar det. Minns att hon log brett. Det gjorde typ mitt år.

sep 21

Recension: Korneliussen, Niviaq; Blomsterdalen; 2020

Av Hanna i Skönlitteratur

Min andra bok på danska som jag läst ut i år är Blomsterdalen av grönländska Niviaq Korneliussen. Den var lite seg så det tog mig flera månader innan jag tagit mig samma så pass mycket att den kunde läsas ut. Niviaq Korneliussen och jag träffades på bokmässan 2018 och jag fick en pratstund med henne. Blomsterdalen är tämligen ny och finns inte översatt til svenska. Den är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2021.

Det grönländska samhället är svårt drabbade av självmord. Många unga, inte sällan HBTQ-personer, tar sitt liv. Bokens huvudperson kan inte släppa det faktum att så många unga som henne, inte finns längre på grund av att de själva valt att avsluta sia liv. Det har blivit mer verkligt efter att hennes flickväns kusin begått självmord och hela de familjen är i sorg. Huvudpersonen flyttar till Danmark för att plugga, men roar sig inte där och åker hem över jul.

Blomsterdalen är en allt annan än munter historia. Korneliussen vill lyfta det fruktansvärda i att många unga tar sitt liv på Grönland. Tyvärr blir det lite väl mycket för mig. Det är psykisk ohälsa hos huvudpersonen, som är intressant att följa, men så radas det upp en massa andra fall med självmord som jag nästan tycker är för mycket. Det är inte alltid det som passar i en debattartikel som också passar i en roman. Jag tyckte mycket bättre om Homo Sapienne. Blomsterdalen är ganska annorlunda och rakt igenom svart.

Niviaq Korneliussen är en fantastiskt spännande röst från Grönland. Jag gillar att hon inte censurerar sig och sexscenerna är rätt så grova. Ingen finkänslighet här och det tycker jag är uppfriskande. Även om Blomsterdalen inte riktigt hörde till mina favoriter, så är jag oerhört spänd på vad hon ka komma ut med senare. Hon beskriver livet på Grönland för ungdomar och för HBTQ-personer med värme, samtidigt som vi förstår att det är allt annat än lätt att bo så isolerat på en ö där alkoholism och självmord är så vanligt.

När jag träffade Niviaq 2018 så sa hon att hon höll på med en bok som skulle bli svartare och annorlunda än hennes debutroman, och det kan man verkligen säga att hon gjorde!

sep 20

Recension: Minor, Caroline Albertine; Hummerens skjold; 2020

Av Hanna i Skönlitteratur

Då ska jag berätta om något stort för mig i lässammanhang: Jag har lyssnat på mi första ljudbok på danska. Hummerens skjold av Caroline Albertine Minor var kanske inte den lättaste boken att ta sig an på originalspråk i ljudform, men jag förstod mer än vad jag trodde efter första lyssningen. Boken finns på svenska som Hummers sköld, utgiven av Wahlström och Widstrand 2021.

Tre syskon, deras döda föräldrar och ett medium. Det är rolluppsättningen i detta familjedrama. Ea bor i San Fransisco och är styvmamma, Sidsel bor i Köpenhamn och har en bra karriär som konservator och är samtidigt ensamstående mamma och Niels är lillebrorsan som lever ett kringflackande liv. Under ett par dagar får vi följa syskonen, som skilts åt som vuxna, där de åter behöver kontakta varandra. Vi får läsa om deras liv i stort med barnlängtan och problem med att rota sig och även i det lilla som i att drabbas av springmask (børneorm på danska, mycket stolt över att jag förstod direkt vad det handlade om!).

Hummerens skjold var en fin bok om relationer och om att forma sina egna liv. Caroline Albertine Minor anses vara en av Danmarks största yngre författarröster just nu och jag kan förstå att hon anses spännande. För mig var det lite svårt att förstå det stora sammanhanget. Om det beror på språkförbistringar eller annat, låter jag vara osagt. Men när jag läser recensioner av boken så förstår jag att det tolkats på olika sätt. Mitt största frågetecken geom hela boken var varför mediet Bea fått så stor roll och vad hon egentligen tillför. Av recensioner att döma har betydelsen av henne varit olika för olika läsare.

Lyssningen av boken gick överförväntan och jag fick en kick av att jag klarade av det. Jag vill verkligen bli mer flytande i min förståelse av danska (och inte behöva växla till engelska är jag konverserar med en dansk) och är mycket glad för att Storytel gjort det möjligt för mig att lyssna på böcker på danska. Hoppas verkligen att de kommer att utöka med böcker på tyska och norska också!

sep 19

Bokmässan 2021: Återblick till fem fina författarframträdanden

Av Hanna i I backspegeln

Margaret Atwood i samtal med Hans Olav Brenner.

Igår skrev Enligt O om fem fina författarframträdanden och jag tänkte i min förberedelse för bokmässan i år, göra några tillbakablickar jag också. Jag har många fina minnen från bokmässan och andra tillställningar och flera har varit riktigt minnesvärda. Det är svårt att välja bara fem, men här är de jag kommer på först.

Chimamanda Ngozi Adichie Stockholm literature 2013

Det var riktigt stort att få lyssna på Chimamanda Ngozi Adichie live 2013. Jag hade varit på min första bokmässa efter att jag blivit bokbloggare samma år och ville verklige ha mer av litteratur och litteraturframträdanden. Adichie hade varit en av mina stora favoriter ett tag och att få hennes autograf i mina böcker var också oerhört stort.

Margaret Atwood Internationell författascen Kulturhuset Stockholm 2015

Internationell författarsven är ett trevlig inslag i Stockholm kulturvärld när det inte är pandemi. Jag har sett många fina författarsamtal där, men mötet med Margaret Atwood var ändå det största. Hon var oerhört rolig och ägde totalt sin utfrågare. Det blev dock inte fiasko, utan ett samtal där publike fick skratta flera gånger.

Sofi Oksanen Stockholm literature 2014

En annan författare som gett mig mina största läsupplevelser är Sofi Oksanen. Jag fick lyssna till henne 2014 på Stockholm literature. Det var nog inte första gången, me i vilket fall de längsta gången. Efteråt signerade hon Utrensning och frågade vad det var för klistermärke som satt i mi bok. ”Ingår i feministisk litteraturkanon” fick jag stolt berätta för henne.

Kim Thúy Pocketshop Stockholm 2018

Efter att ha missat en massa trevliga träffar med Kim Thúy så är ho skulle föreläsa om sin nya kokbok på Pocketshop på Götgatan i Stockholm 2018, gick jag dit. Det var ett mycket inspirerande möte och jag fick många skratt och flera tips om hur jag bäst lagar vietnamesisk mat.

Caitlin Moran och Kate Davies 2019

Caitlin Moran är alltid underhållande att lyssna på och på bokmässan 2019 var hon tillsammans med Katie Davis, som jag senare fick en pratstund med. Bianca Kronlöf höll i diskussionen och hon var oerhört starstrucked och hela samtalet var underbart uppsluppet och roligt.

sep 18

Bokmässan 2021: Pressackreditering till lördagen

Av Hanna i Aktiviteter

Nu är det klart. Jag ska sticka ett reportage från bokmässan för Tidningen Nu och får pressackreditering till lördagen samt til bokmässan play. Jag är oerhört glad och tacksam för detta, men lite trist är det att vi bokbloggare inte räknas som press i år. Det är ju lite till och från det där och corona var ett bakslag för oss som inte har en redaktion bakom oss.

Jag fick hem bokmässans seminariekatalog igår och den är oerhört tunn, såklart, men också uppbyggd på ett mer överskådligt sätt efter tema. Då vet jag precis var jag ska titta efter det jag är intresserad av. Nordisk litteratur och demokrati är där jag kommer att titta mest. Jag har läst en del nordiskt och kommit in i ett rikgit läs-flow. Det inkluderar Vigdis Hjort som kommer till mässan och nu senast Caroline Albertine Minor, som jag lyssnat på som ljudbok på danska (mer om det, var så säkra!).

Det är många krockar, som sig bör på mässan, men nu vet jag att jag i lugn och ro ka kolla ikapp allt som jag missat efteråt på bokmässan play. Det känns som en liten tröst när man, som jag, vill lyssna på precis allt som är intressant. Idag påminner Enligt O oss om fina författarframträdande som hon minns och jag tänkte i morgon dela med mig av mina!

sep 17

Recension: Bjärbo, Lisa, Lindbäck, Johanna och Ohlsson, Sara; Jobbiga tjejer; 2021

Av Hanna i Barn- och ungdomsböcker

Jobbiga tjejer är fortsättning på ungdomsboken Fula tjejer som kom 2020. Författare till böckerna är barn- och ungdomsförfattarna Lisa Björbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson. Jag tyckte mycket om girl power-boken Fula tjejer och mer eller mindre kastad mig över fortsättningen. Böckerna ges ut på Gilla böcker som är en del av Piratförlaget.

Tilde, Jasmine och Eleni är nu vänner efter deras gemensamma aktion för att få fast killen bakom Instagramkontot Fula tjejer. Nu har de fått en ny bra lärare, Emma, som stöttar dem mot den mer mansgrisiga Sebbe. Killarna i klassen tycker att tjejer som säger emot är jobbiga. Det jämställdhetsarbete som utlovades i början av terminen, får stå tillbaka för en nerbränd sporthall. Dessutom verkar det vara någon i Facebookgruppen Vi i Gnesta som tror att det är Eleni som är pyromanen. Trots att hennes pappa dementerar å det kraftfullaste, är ryktena igång. Eleni ser som sin enda chans att hon tillsammans med Jasmine och Tilde, sätter dit den som verkligen gjorde det.

Jobbiga tjejer är en ny girl power-bok med den stora skillnaden att Tilde, Jasmine och Eleni nu är vänner. De har olika liv, men nu finns det en vänskap. Ingen av dem är ensam. De håller också kontakten med tjejerna i de andra klasserna och det är inte längre gäng och hierarki bland tjejerna på skolan. Helt osannolikt skulle kritikern säga, men samtidigt är inte Jobbiga tjejer en socialrealistisk bok där samhällets alla baksidor ska skildras. Jobbiga tjejer är en peppig bok om att kunna ta makten tillsammans, bara man håller ihop. Denna makt illustreras av en toa som tjejerna vill göra till sin.

Trots allt var det något som skavde under läsningens gång. Lika mycket som jag hejade på Tilde som ägde jämställdhetsdiskussionerna, lika mycket kände jag att det var lite väl mycket vi mot dem. Visst behöver tjejer göra sig fria, men som mamma till en son känner jag att det inte får bli för mycket tjejerna mot killarna. Min son har fortfarande i tio ås ålder, ett blandat kompisgäng och så hoppas jag att det förblir. Sedan tänker jag att det inte handlar om att det ska vara lika och jämt, utan att det är en bok som riktar sig till tjejer för att peppa tjejer att hålla sams och göra saker tillsammans för att få till förändring. Och det är ju mycket bra!

sep 16

Månadens feminist: Bertha Wellin

Av Hanna i Veckans feminist

Kort fakta

Född 1879 på Öland och död 1951 i Stockholm.
Valdes in som en av fem kvinnor i riksdagen 1921.
Var utbildas sjuksköterska vid Sophiahemmet i Stockholm.

Bertha Wellins feministiska gärning

Bertha Wellin föddes på Öland och var dotter till en kronofogde. Bildning värderades högt i hemmet och Bertha fick gå i skolan och utbilda sig. Hon ville bli sjuksköterska och höll på att inte komma in på utbildning. Orsaken var att hon hade kort hår, vilket inte gillades. Hon fick dispens och gick ut med högsta betyg.

Bertha Wellin startade sin karriär på Serafimerlasarettet i Stockholm där hon arbetade som operationssjuksköterska fram till 1907. Hon kom i kontakt med människors vardag och såg hur förutsättningarna för många såg ut. 1907 reste hon till England för att studeras deras sociala verksamhet. När hon kom hem blev hon föreståndare för barnavårdsbyrån inom Svenska fattigvårdsförbundet.

Wellin var politiskt intresserad och ansåg att kvinnors plikt var att ta sitt samhällsansvar och hon engagerade sig politiskt från 1910. Hon var med och startade ett fristående moderat kvinnoförbund. Sveriges Moderata Kvinnoförbund var rikstäckande och bildades 1915 som Sveriges första självständiga politiska kvinnoförbund. 1920 blev föreningen medlemmar i Högerpartiet och Bertha Wellin som ordförande invald i partiets centralkommitté.

Platsen som andra vice ordförande i Högerpartiets centralkommitté , gjorde att Wellin fick stå på valbar plats till riksdagsvalet 1921. Hon valdes in som en av fem kvinnor och som den enda som tillhörde högerpartiet. I riksdagen hamnade Wellin och de andra kvinnorna snart i hetluften då ett förslag om att sänka barnmorskors löner låg på bordet. Wellin i egenskap av sjuksköterska och med lång erfarenhet från Svensk sjuksköterskeförening och Kerstin Hesselgren, som arbetade som arbetsinspektör hade nyckelroller i debatten som slutade med en seger för dem som inte ville sänka barnmorskornas löner.

Jämställdhetsfrågorna genomsyrade hela Wellins riksdagstid, som spände över tre mandatperioder. Hon jobbade även för särbeskattning och moderskapsstöd. Sociala frågor var också något som låg Bertha Wellin varmt om hjärtat. Hon var fortsatt aktiv i Svensk sjuksköterskeförening och var redaktör för Svensk sjukskötersketidning, men för Wellin var det viktigt att sjuksköterskeyrket var ett kall och ville därför inte diskutera löner. När föreningen mer och mer gick mot att bli en fackförening, lämnade Wellin för att aldrig återvända.

Bertha Wellin satt i riksdagen fram till 1932. Hon satt även fram till 1927 i Stockholms stadsfullmäktige. Efter sin riksdagskarriär, 1935, tilldelades hon Röda Korsets högsta utmärkelse för sjuksköterskor, Florence Nightingale-medaljen. Hon levde till hon var 80 och dog i Stockholm där hon var bosatt tillsammans med Emmy Peterson, en annan sjuksköterska. Det är inte klarlagt om de var mer än vänner.

Bertha Wellin och jag

Jag fick en recensionsbok om Berta Wellin i våras, Den motvilliga feministen från Verbal förlag, men den kom i min värsta romance-period och biografier var då inte vad som lockade. Jag såg dokumentären på SVT om de fem första riksdagskvinnorna och blev intresserad av att läsa mer och jag kommer absolut att läsa klart om den motvilliga feministen och högerkvinnan Bertha Wellin.

Bok om Bertha Wellin som jag läser just nu

Den motvilliga feministen 2021

sep 15

Läsa jorden runt: Three apples fell from the sky

Av Hanna i Bokcirkel

Igår skrev jag om boken som vi bokcirklade om i läsa jorden runt, armeniska Narine Abdgayans bok Three apples fell from the sky som kom 2015. Boken är skriven på ryska och ursprungligen utgiven i Ryssland, me den handlar om Armenien och författaren har bott i Armenien till vuxen ålder. Boken var fragmentariskt skriven om människorna i en bergsby.

Vad tyckte vi om boken?

De flesta av oss var överens om att boken började oerhört starkt, men att den sedan tappade i alla fragment. En av oss tyckte mycket om boken, men annars var vi rätt överens. Många tyckte att det var en ganska svår bok och vi var nog rörande överens om att vi inte förstod allt och att mycket symbolik och magisk realism gick oss förbi.

Vad lärde vi oss om Armenien?

Det armeniska språket är ett indoeuropeiskt språk med ett eget alfabet. Språket är närmast släkt med grekiska. Men boken var som sagt skriven på ryska, som ju är ett mycket större språk. Vi lärde oss om att utveckligen i bergsbyarna gick långsamt fram och många av oss tog till oss de små detaljerna som kändes som att de ville berätta något om landets kultur.

Nästa bok

Vi bestämmer bara region på träffen och sedan har vi en omröstning i gruppen. Vi kom fram till att det är dags att läsa något från Sydamerika. Här kommer det inte att vara svårt att hitta litteratur, som det var från Centralasien och Kaukasien, så då kanske vi kan hitta en bok som tilltalar fler.

sep 14

Recension: Abgaryan, Narine; Three apples fell from the sky; 2015

Av Hanna i Skönlitteratur

I sommar skulle vi i bokcirkeln Läsa jorden runt, läsa armeniska Narine Abgaryans bok Three apples fell from the sky. Abdgayan bor och verkar i Moskva och boken är skriven på ryska, men hon är född, uppvuxen och utbildad i Armenien. Boken utspelar sig i en liten armenisk bergsby.

Anatolia har lämnat sin våldsamme make och känner en dag livslusten rinna ur henne. Hon vill inte leva längre. Då ringer hennes granne Vasily på hennes dörr och livet tar en ny vändning. Vasily har förlorat hela sin familj och han och Anatolia finner varandra i sorgen och meningslösheten. Samtidigt får vi följa de andra i den lilla armeniska bergsbyn, där folk plockar bär för att sår ska läka och för att äta sig mätta på. Byn där alla bor är byn dit ingen flyttar, men folk flyttar från. Den stora tragedin i byn är de stora svälten där många av invånarna får sätta livet till.

Det är verkligen en hemsk bok på sina ställen, men skrivet på ett sådant sätt att i alla fall jag kunde värja mig mot det värsta (barn som dör är som bekant ingen höjdare). Det är inte heller sorgen, utan framtiden, som står i centrum. Jag tyckte om delarna om Anatolia och Vasily, men i övrigt hade jag svårt att känna något sammanhang. När vi bokcirklade om boken kom vi fram till att det fanns mycket symbolik som gått många av oss förbi. Boken innehåll även magisk realism i form av människor som kunde se de döda.