Atwood, Margaret; Tjänarinnans berättelse; 1985

Tjänarinnans berättelseJag fick Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood i julklapp av en läsare. När jag började läsa den upptäckte jag att jag redan sett den sett den som film (mer om den historien här). Det är en berättelse som inte lämnar någon oberörd. Det är bland det bästa – och bland det värsta – jag läst.

Tjänarinnan bor i ett framtida USA där religiösa fanatiker har infört en fruktansvärd diktatur. Samtidigt har extrema föroreningar lett till att många är sterila. Makthavarna har räddat USA från det sexuella förfallet och nu är det barnalstring som ska gälla för kvinnor. Utbildning behöver de inte och partner väljs åt dem för att de ska slippa leta partner på köttmarknaden. Kvinnor som tidigare begått något som nu är brottsligt, som exempelvis få barn utanför äktenskapet, tillfångatas och de som är fruktsamma får tjänstgöra som tjänarinnor i finare familjer där inga barn har kommit pga av hustruns sterilitet (att mannen skulle kunna vara steril pratas det inte högt om). Vi får träffa Offred (ett namn som visar att hon är tjänarinna åt Fred) som minns den familj som togs ifrån henne och som gärna vill få njuta av friheten igen.

I Atwoods fruktansvärda dystopi skildras det som skulle kunna ses som det samhälle vi får när patriarkatet dras till sin spets. Kontorollen av kvinnor är total och de är inget mer än sina kroppar, allt för att få ett samhälle byggt på tro och gudfruktighet. Det som nästan känns värst är att allt det som förbjudits i moralens namn finns till för en liten klick högt uppsatta män. En bordell med ”fallna” kvinnor och till och ogudfruktiga tidningar från förr har dessa män tillgång till. Dubbelmoralen är slående och om vi tänker efter så är det väl så det ser ut i alla diktaturer i vår samtid. Det spelar ingen roll om det är religiösa, kommunistiska eller fascistiska diktaturer. Atwoods fiktiva diktatur slår verkligen hårt mot kvinnor och så ser det faktiskt också ut på många håll i världen fortfarande. Hon har lagt in fåniga ritualer och uniformer som måste bäras och innan man säger att det är overkligt så ska man nog tänka ett varv till. Det liknar de idéer som talibanerna har, för att ta ett exempel.

Vad kan vi lära oss av romanen? Att människors frihet aldrig kan beskäras för högre syften.

Läs mer: Adlibris, Bokus (bara på engelska)

En julklapp: Tjänarinnans berättelse

Tjänarinnans berättelseInnan jag recenserar en av årets bästa bokupplevelser måste jag berätta en historia. Boken jag har läst är Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood. Jag fick den i julklapp av en läsare och det var fantastisk kul att få något som en person tyckte att jag skulle läsa. Tyvärr har den blivit liggande i ett halvår, men nu har jag alltså läst den.

Åter till historien jag ville berätta.

Jag såg en film tillsammans med mina föräldrar när jag var tretton år (åldern minns jag inte, utan har dragit den slutsatsen med tanke på när filmen kom). Det var en fasansfull film. Den handlade om kvinnor som levde i slaveri för att föda barn åt familjer där hustrurna var sterila. Jag minns att vissa kvinnor var klädda i rött och vissa i blått. Jag minns att det förekom offentliga födslar och offentliga avrättningar. Jag har burit med min filmen ända sedan dess, medan den verkar ha fallit i glömska hos dem jag sett filmen med. Ingen jag har pratat med senare har hört talas om den. Jag minns inte vad den hette. Det jag i alla år har velat veta var vad filmen egentligen handlade om.

Jag tog fram Tjänstekvinnans berättelse nu på semestern för att äntligen läsa min julklapp, och då slog det mig att det var den. Det var den filmen jag sett tillsammans med mina föräldrar när jag var tretton år. Nu äntligen skulle jag få svar på vad den egentligen handlade om!

Pârvulescu, Ioana; Livet börjar på fredag; 2009

Livet börjar på fredagI september ska jag besöka Bok- och biblioteksmässan för första gången sedan jag blev bokbloggare. Rumänien är årets tema och därför vill jag såklart läsa rumänsk litteratur. Ioana Pârvulescus roman Livet börjar på en fredag, om människor i 1800-talets Bukarest, var kanske inte den mest feministiska jag kunde hitta, men jag bestämde mig efterhand för att ändå recensera den. Pârvulescu är litteraturprofessor och skriver om i vardagslivet i Rumänien på 1800-talet. Jag tycker att det är intressant med historiska romaner om vardagsliv som beskriver hur människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet levde och tänkte. Dessutom har Pârvulescu fokuserat mycket på små detaljer och när det kommer till kvinnorna så handlar det om utseendefixering och det relativt instängda livet. Detta får räcka som kriterium för att platsa i Feministbiblioteket.

En man från idag vaknar upp i Bukarest i slutet på årets 1897. Han klär sig konstigt och kan inte föra sig. Vi får följa honom och vi får lära känna Bukarestbor som lever där på slutet av 1800-talet. Det är vardagliga saker som att folk går till jobbet och folk läser tidningen. Det är också en bok om framtiden och tankar kring nya saker såsom att Iulias pappa som är läkare tycker att röntgen är bra och att Iulia får höra att korsetter är omodernt.

Det märks att författaren älskar den tidsperiod hon skriver om, men kärleken till miljön och karaktärerna är inte tillräckligt för att skriva en bra roman. Jag tyckte att det var lite svårt hänga med och missade jag en liten detalj så var det många saker jag inte förstod någonting av. Det var roligt att läsa boken och lära känna Bukarest historia, men jag är ganska glad att jag nu kan ta mig an en annan bok.

Läs mer: Adlibris, Bokus, 2244, SvD, Dagens bok, Bokmania

Bröllop och feminism i Storbritannien

Idag har Add Gender uppmärksammat mitt favoritämne, nämligen feminism och bröllopstraditioner. Jag själv var mycket aktiv på Bröllopstorget då det begav sig och jag gick ut hårt med att kalla mig feministbrud (och ja ni vet, jag behöll det coola nicket). Det har kommit en undersökning i Storbritannien som ni kan läsa om på sidan Wedding days där de tar upp frågor som brudöverlämning och byte av efternamn.

I Sverige var då den viktigaste jämställdhetsfrågan att inte gå på den anglosaxiska traditionen att vi ledd till altaret av sin far, en tradition om vi feminister gjort allt för att förhindra att den ska sprida sig mer. Dock kan man väl säga att vi förlorade kampen i och med två prinsessbröllop med brudöverlämning. Frågan kan ju kännas ganska futtig, men den är minst sagt symbolisk och det är trist om folk bara anammar traditionen utan att fatta vad den symboliserar.

I Storbritannien verkar det vara så många som 24 % som inte vill ledas fram till altaret av sin far och det må jag säga var överraskande bra siffror. Eller är det bara jag som är uppgiven?

Enligt undersökningen är det också 26 % som vill behålla sina efternamn. Detta har jag förstått är den viktigaste jämställdhetsfrågan i samband med bröllop både i UK och USA. I alla de böcker jag har läst om feminism, som exempelvis How to be a woman (Caitlin Moran, UK) och Full frontal feminism (Jessica Valenti, USA), så är det det de tar upp som det absolut viktigaste frågan.

Efternamnsbyte har inte blivit en feministisk symbol hos oss och det tror jag har två orsaker. Det absolut viktigaste är att vi har avskaffat titlarna och jag skulle inte blivit Fru Andreas Ericson eller fru Ericson om jag bytte namn. På det sättet blir efternamnet bara ett efternamn. Den andra orken, tror jag, är att det finns många män som byter efternamn till sin frus (det är på intet sätt hälften, men ändå) och många byter till något gemensamt.

Jag bytte inte namn för att Lager är finare än Ericson, det låg inget feministiskt bakom det. Tvärtom ville jag att familjen skulle ha samma namn, dock ej ett son-namn. Min man resonerade precis motsatt. Han brydde sig inte ett dugg om vad jag hette så länge han fick heta Ericson. Så var det med det och nu är vi familjen Lager Ericson (vi drog lottade ordningen på namnen och jag förlorade, men nu kommer snart en ny namnlag som ska jämställa efternamnen, men det är en helt annan historia). Men när jag tänker efter så var det kanske ett litet feministiskt statement trots alls. Jag gav inte upp för traditionen om att alla ska ha samma namn i familjen.

Tematrio v 31 – Historiska romaner

Det var ett tag sedan jag hängde på tematrion, men idag kände jag att det var dags igen. Lyran vill att vi listar tre historiska romaner.

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset: Jag vet att Lyran själv hade med den, men det är faktiskt något av det mest imponerande jag har tagit mig igenom. Imponerande på grund av längd och tråkighet. Jo, jag tyckte den var trist som sjutton.

Häxan och regnet av Jurga Ivanauskaitė: Historisk, erotiskt och klostermiljö. Till på köpet en feministisk kritik på katolska kyrkan. Trots detta hopplöst tråkigt.

Medinas juvel av Sherry Jones: Jag kan ju inte bara ta med tråkig historisk litteratur. Medinas juvel är Jones försök att porträttera profeten Muhammeds fruar. Och hon gör det mycket bra!

Oj, det blev kanske inte tre bra tips. Tre historiska romaner i vilket fall 🙂

Jag tar novellvågen till en ny nivå

Novellvågen tar fart här hos mig såhär mitt i sommaren. Inte nog med att jag, Anna, Lyran och flera andra ska läsa kinesiska noveller inom kort, jag har sprungit till bibblan och lånat flera av Tranans novellsamlingar från hela världen.

Såhär ser min idé ut: Jag kommer att välja ut ett land i veckan och läsa noveller därifrån. Det ska vara kvinnliga författare och novellen ska ha ett kvinnoperspektiv, som vanligt med andra ord. Sedan kommer jag varje lördag att publicera recensioner på dem spritt under dagen. Varje lördag kommer ett nytt land att presenteras. Jag skulle gissa att 99 % av alla noveller kommer från ovan nämnda novellsamlingar från Tranans förlag, men jag ska inte utesluta att jag kan finna noveller på annat hålla också.

Lördagens novell-land: Österrike. Jag har bott där, men läst på tok för lite litteratur därifrån så det är på tiden.

EM-finalen på Friends Arena – Jag var där!

Jag skrev i min julkalender att ett feministiskt resmål borde vara att besöka någon match i EM i fotboll för damer som gick i Sverige nu i sommar. Jag tycker egentligen inte att det ska behöva vara ett feministiskt statement att gå på fotboll, men som det ser ut idag, med så mycket spott och spe spelarna och hela damklassen får utstå, så är det faktiskt det.

Jag drog mitt strå till stacken, inte för att jag ville vara en god feminist, utan för att jag älskar fotboll och någonstans i mitt sporthjärta hoppades på att få se Sverige i final. Jag ville helt enkelt inte gå miste om något stort och historiskt. Nu blev det inte så, men kul hade jag ändå! Kanske roligare till och med än om Sverige hade varit med. Jag tycker nämligen inte att det är så kul att se Sverige spela. Det gäller liksom för mycket och då njuter jag inte så mycket, utan mår mest illa av nervositet. Sån är jag. Hur som helst. Alexandra som både tipsade mig om det feministiska resmålet och släpade med mig på matchen, och jag hade en mycket trevlig stund på Friends.

Jag och Alexandra på Friends Arena

Jag och Alex hoppas på en bra match och svettas i solskenet. VI är båda #den12espelaren.

Norge får straff

Norge skulle komma att göra en Sverige två gånger om, dvs missa två straffar och få ett mål bortdömt. Händer det vinner man inga EM-finaler, det säger ju sig självt.

Tyskland slår hörna

Tyskland får hörna och kameraman förbereder sig för mål. Det blev det inte den här gången.

Sverige hyllas i pausen

Sverige hyllas i pausen och landslaget passar på att hylla #den12espelaren. Mäktigt!

Tysklands seger

Tyskland vinner och jag sitter för långt ifrån för att få schyssta bilder med min iPhone. Vi hejade på Norge, men ingen av oss hejade så mycket att vi grät med de norska spelarna när det var över.

Det var en bra match och det var jättekul att vara på plats. Borde tjejerna spela enbart på halva planen? Spelar spelarnas sexuella läggning någon roll? Tittar jag mer på spelarnas bröst än på spelet? Nej, nej och nej. Detta var var förstklassig sportunderhållning!

Gedin, David & Lindén, Claudia; Att skapa en framtid; 2013

Att skapa en framtidRosenlarv är ett uttalat feministiskt förlag som ger ut gamla och kanske bortglömda verk av kvinnor. Nu har turen kommit till 1800-talsdramtikern Anne-Charlotte Leffler. Rosenlarv har dels gett ut hennes egna texter i samlingsantologin I krig med samhället och andra texter och dels texter om hennes liv och verk i Att skapa en framtid.

Anne Charlotte Leffler föddes samma år som Strindberg och hennes verk spelades under hennes livstid flitigt på teatrar runt om i Sverige. Men till skillnad från de samtida Strindberg och Ibsen sattes de sällan upp under 1900-talet. Först de senare åren har intresset väcks igen. Det gör det svårt att veta om hennes pjäser står sig idag, eftersom de inte utsatts för samma prövning som hennes manliga generationskamrater.

I pjäserna står kvinnans frigörelse i centrum. Kvinnor som skiljer sig och kvinnor som har utomäktenskapliga förbindelser. Det var inget ovanligt tema för tiden, men till skillnad från exempelvis Leo Tolstoj, som dödade Anna Karenina, valde Leffler att låta sin huvudperson leva och vara lycklig. Hon ville inte straffa sin hjältinna för att hon levde det liv hon ville leva.

Anne Charlotte Lefflers far uppmuntrade sin dotter att skriva, men efter att han blivit sinnessjuk insåg Leffler att hon var tvungen att gifta sig för att bli försörjd. Hon gifte sig med en man som inte ville att hon skulle skriva. Hon trodde att hon skulle klara sig utan det, men det gick inte. När det gick upp för maken att hon var författaren bakom flera av de pjäser som sattes upp, skämdes han. Äktenskapet var olyckligt och blev barnlöst. På en resa till Italien blev Leffler himlastormande förälskad i en italienare. Hon fick skilsmässa och kunde gifta sig med sin kärlek. Hon flyttade till Italien och dog endast 42 år i barnsäng. I den delvis självbiografiska romanen Kvinnor och erotik, får vi möta en kvinna som flyr till Italien och äntligen får uppleva kärlek med en italienare.

Rosenlarv gör ett viktigt arbete när de uppmärksammar kvinnliga författare som kanske glömts bort. När vår litteraturhistoria består av verk från olika män så är det också männen som fått skriva historien. Lefflers verk visar att Ibsen och Strindbergs berättelser inte var alla människors verklighet. Det fanns kvinnor som gjorde uppror mot rådande normer och som faktiskt lyckades och blev framgångsrika. Det är tråkigt att pjäserna senare skulle betraktas som omoderna, när de manliga motsvarigheterna aldrig tycktes gå ur tiden.

I Tove Lefflers text får vi veta att Ellen Key skrivit en biografi över Leffler. Hon lade inte ner hela sin själ i den och den blev inte heltäckande. Hon trodde att många fler skulle skriva bättre biografier senare eftersom Leffler var en så stor författare. Men det var en missbedömning. Anna-Charlotte Leffler glömdes bort.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Bredvidläsning: Henrik Tikkanens Brändövägen 8

Brändövägen 8Jag läser inte bara litteratur av kvinnor och som passar att recenseras här. Nu har jag har läst en ickefeministisk bok som är ytterst feministiskt intressant och därför skriver jag om den här.

Jag har läst flera böcker av Märta Tikkanen och är det något jag har förstått av hennes man är att han är en briljant författare, fantastiskt konstnär och en knöl till karl att vara gift med.

När jag hittade Brändövägen 8 av Henrik Tikkanen i min svärmors hylla bestämde jag mig för att läsa den. Nu kan man inte döma ett helt författarskap efter en bok på 130 sidor, men i vilket fall så var den oerhört spännande och Henrik Tikkanen skriver fantastiskt bra och fängslande. Han har skrivit flera självbiografiska böcker med gatunamn och Brändövägen 8 är historien om hans barndom och ungdom. Det finns inget som kan ursäkta ett svinaktigt beteende som äkta make, men jag tror att vi kommer ganska nära en förklaring i den här barndomsskildringen. Det som berörde mig mest var beskrivningen av den försupna fadern som ensam och blottad ligger i sin säng och onanerar strax före sin död och hur vämjeligt Henrik tycker att det är så att han nästan kräks.

Den mest cyniska beskrivningen gör han i samband med att han berättar om vad som hänt hans vänner i kriget (fortsättningskriget):

Nåväl, en av mina vänner fick en kula mitt emellan ögonen just när han berättade för mig hur han hade tänkt ordna förflyttning åt sig från fronten. Det var ett litet rött hål vid näsroten, men hela bakhuvudet var borta Det ena ögat var vänt inåt som om han förskräckt hade försökt att se efter vart hjärnan tog vägen.

En helt klart läsvärd bok och ur ett feministiskt perspektiv är det intressant hur en sådan knöl till karl hade det i sin uppväxt. Ur alla andra perspektiv är det mycket intressant.

Kina 5x – Nu går vi vidare!

Kina berättarDå var det klart. Vi är ett gäng bokbloggare som ska läsa kinesiska noveller. Vi kommer att välja ut ett par ut boken Kina berättar: Med solskenet i munnen (Tranans förlag).

Häng med du också! Anmäl dig i kommentarsfältet och så bjuder jag eller någon annan i gruppen in dig till en sluten Facebook-grupp. Eller så ansöker du om att gå med här. Där diskutera vi vad vi har läst och kommer med reflektioner och synpunkter.

Hoppas att fler hänger på! Jag är sugen på att diskutera noveller!

Självklart kommer jag att referera från samtalen här. Jag taggar alla inlägg med Vi läser kinesiska noveller.

Beställ boken här.