Diksussionsgrupp om Jhumpa Lahiris Sankmark

SankmarkEn ny spännande bok som snart ges ut på Brombergs på svenska är Sankmark av Jhumpa Lahiri. det är en släktkrönika som utspelar sig i Indien och USA. Lahiri är född i London, men uppvuxen i USA. Hon bor idag i Brooklyn, New York. Hon är en amerikansk författare med bengaliskt ursprung.

Vi ska diskutera boken på Facebook och du är mer än välkommen att delta! Anmäl dig här.

Jhumpa Lahiri kommer dessutom till Stockholm och Kulturhuset. Passa på att gå och lyssna på henne där. Om du är med i diskussionsgruppen så kan det finnas möjlighet att få en gratisbiljett till evenemanget.

Bokgeografi: Japan

Japans flaggaIdag går Enligt O:s bokgeografi till Japan och jag inser att jag har ett land jag borde ta tag i.

1. Berätta om en bok eller flera böcker du läst som utspelar sig i Japan eller är skriven av en författare med anknytning dit.

Den enda boken som är av en japansk författare som jag recenserat här är Hitomi Kaneharas bok Ormar och piercing. Den var inte speciellt bra och det enda jag kan tänka på är att den handlade om att klyva tungor. I övrigt har jag läst Kenzaburo Oe, Tid för fotboll. Det var en trög och knepig bok som jag läste när jag var lite för ung för den.

2. Berätta om en eller flera författare som på något sätt har anknytning till Japan. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

Linnea Willéns bok Barfota änglar handlar om när hon och hennes bsäta kompis stack till Japan för att jobba som värdinnor på klubbar, ett jobb de hade hört skulle vara lätt att få och lätt att utföra. Det blev inte som de hade tänkt sig och genom hela boken anar man det fasansfulla slutet.

Yoko Tawada är född i Japan, men bor och är verksam i Tyskland. Jag har läst hennes bok Det nakna ögat och novellen Thisbe.

Sadako och de tusen papperstranorna var en barndomsfavorit!

Jag har också läst flera böcker där författarna skriver om deras erfarenheter av japaner. Då inte särskilt goda erfarenheter för att uttrycka sig milt.  Iris Chang, Nanjing – massakern på en kinesisk stad (Kina) är den mest detaljerade, men Rani Manickas Rismodern (Malaysia) och Oka Rusminis Sitas eld (Indonesien) är också oerhört gripande.

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Japan, som du inte läst, men är nyfiken på.

Jag har skrivit upp två böcker på min att-läsa-lista från japan. Den ena är Yoko Ogawas En gåtfull vänskap, som jag tittat på flera gången på Pocketshop.  Natsuo Kirinos Fri är en japansk deckare jag är sugen på. Sedan vill jag också läsa Julie Otsukas nya bok När kejsaren var gudomlig.

4. Om du vill kan du också berätta om andra kulturella inslag från Japan.

Det var inte så lätt. Jag har aldrig varit i Japan och ser inte japanska filmer och japansk musik lyssnar jag inte på varje dag. Manga intresserar mig inte heller. Eftersom Lyran brukar svara konståkning borde jag väl säga backhoppning, men ärligt talat så är jag inte så intresserad av det heller. Därmed inte sagt att jag inte intresserar mig för japansk kultur, för jag vill hemskt gärna åka dit. Jag är intresserad både av storstadspulsen i Tokyo och det äldre Japan.

Hugo och körsbärsträden i Hammarby Sjöstad

De underbara japanska körsbärsträden i Hammarby Sjöstad. Maj 2013.

Tematrio v 15 – andra kulturformer

British Museum

Jag utanför British Museum, höggravid. Maj 2011.

Lyran frågar oss denna vecka vilka andra kulturformer vi ägnar oss åt. Litteratur är ju min huvudkulturform om man kan uttrycka sig på det sättet och vid sidan av litteratur så älskar jag sport. För att inte reta upp någon sporthatande kulturälskare fullständigt så nöjer jag mig med att konstatera det i ingressen. Nåväl, här är tre andra kulturformer som jag gärna njuter av:

Museum: Vart jag mig än i världen vänder besöker jag gärna museum. Konstmuseum går alltid först. Andra favoriter är historiska museum i allmänhet och ockupationsmuseum och liknande i synnerhet.

Trio i trion, tre favoritmuseum: MoMa i New York, Ockupationsmuseet i Riga och Kunsthaus Wien.

Musik: Jag har nog världens sämsta musiksmak enligt många. Schlager, Abba och Lars Winnerbäck dominerar spotify-listan som jag lyssnar på när jag är på gymmet. Men trots det så älskar jag att lyssna på musik, hur dålig ni andra än tycker att den är. Favoriten av alla är ABBA och jag måste snart kombinera musik och museiintresset och gå på ABBA -The museum.

Trio i trion, tre favoritlåtar: One man and one woman – ABBA, Jag vill gå hem med dig – Lars Winnerbäck och Blåjeans – Kent.

Film: I livet måste man prioritera och då går film ofta bort för mig. Bloggen och böckerna tar helt enkelt för mycket tid. Men det betyder inte att jag inte älskar film. När jag bodde i Göteborg så var det ett måste att gå på massa obskyra filmer under filmfestivalen och inte sällan gick jag ensam. Men det var då det. Nu när jag var ensam hemma sist och inte orkade blogga tittade jag på Morgan – världsreporter på Netflix. Så lågt har jag alltså sjunkit. Nu ska det bli ändring på den saken och jag ska se om en film som jag tidigare haft ett hatkärleksförhållande till, nämligen Bara en natt med Ethan Hawkes och Andrea Eckert. Då ville jag att filmer ska sluta lyckligt. Nu betyder inte det så mycket, men jag vet också att de faktiskt får varandra. Alla tre filmerna i serien är införskaffade, Bara en natt, Bara en Dag och Before midnight.

Trio i trion, tre favoritfilmer: Stekta gröna tomater, Festen och Der Baader Meinhof komplex.

Recension: García Lorca, Federico; Kvinnodramerna; 1933-36

KvinnodramernaNär jag efterlyste böcker från Spanien till min semesterutmaning fick jag tips om den spanske poeten och dramatikern Federico García Lorca. Jag blev riktigt intresserad av att läsa honom när jag förstod att han faktiskt skulle kunna vara feminist. Kvinnodramerna är en samling av tre dramer som alla har ett kvinnotema, eller för all del, ett feministiskt tema. Det är Blodsbröllop, Yerma och Bernardas hus. De har alla gemensamt att de handlar om kärlek och passion, manligt och kvinnligt och frihet och ofrihet.

García Lorca mördades av Francos hejdukar 1936 dels för att han ansågs vara radikal och ha vänstersympatier och dels för att han var homosexuell. Han mördades under sin mest produktiva tid i sitt författarskap. Kvinnodramerna är influerade av de grekiska tragedierna.

Blodbröllop är kanske hans mest kända verk och den handlar om släkten som hämnas för gamla oförrätter. Sonen har gift sig med en kvinna som tidigare haft en älskare som hon fortfarande älskar. Både frun och älskaren får sätta livet till i detta blodiga drama. I pjäsen framgår det tydligt att kvinnor inte har någon makt över äktenskap och kärlek och den visar hur orättvisan mellan könen kan slå hårt mot kvinnor.

I Yerma önskar huvudpersonen sig mest av allt ett barn, men hon är fast i ett äktenskap med en man som inga barn vill ha. Han ber henne foga sig och till slut blir hon så arg på honom att hon stryper honom. Yerma var den mest feministiska av dramerna och hade många diskussioner om kvinnans lott att sitta på sin kammare och sy. Det enda hon skulle kunna ha glädje av var barn och fick hon inga så var hon heller ingen. Kvinnan hade inte makten att gå ifrån mannen som inte längre älskade henne eller ville älska med henne.

Bernardas hus handlar om kvinnor som älskar någon som de inte får gifta sig med. I den är det, som det också är i de andra två, äldre kvinnor som står för de patriarkala idéerna och vill utkräva hämnd på den som inte gör som familjen bestämt. Ingen som går emot strömmen ska få leva. Brutal pjäs med lika brutalt slut som de andra två.

Jag blev mycket imponerad av García Lorca och jag är glad att jag läste Kvinnodramerna. Jag skulle gärna se dem om de sattes upp någon gång och jag kommer säkert att läsa fler verk av honom. Jag tyckte mest om Yerma eftersom den feministiska diskussionen i den var så tydlig, men alla tre var intressanta ur den aspekten. Det är kvinnor som drar nitlotten i livet och tvingas stänga in sig, men det är också kvinnor som ser till att konventionerna efterlevs i generation efter generation. Så såg det ut då och så ser det ut på många håll i världen idag. Det är lätt att förstå att García Lorca var kontroversiell, för den här typen av samhällskritik var det nog många som inte klarade av. Det har i alla tider behövts människor som tagit fajten mot förlegade konventioner och det var verkligen synd för Spanien och världen att  García Lorca inte tilläts leva längre än till 1936 då han bara var 38 år.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Tranan

Feministbrud på kulturjakt i S:t Petersburg

Jag har skrivit om min resa till S:t Petersburg 2002 här, men jag var även där i april 2001. Jag var där på en resa arrangerad av Liberala ungdomsförbundet. Den gången stannande vi i en vecka och såg ganska mycket kultur. Tyvärr var det före digitalkamerans tid och mycket är inte dokumenterat. Dessutom slog vädret om från underbar vackert vårväder till snöstorm och snålblåst så vi stannade inte till så mycket och fotade under andra halvan av resan.

Vinterpalatset

Vinterpalatset var otroligt mäktigt att se i verkligheten, speciellt som att det ligger ett enorm torg framför så att det verkligen så stå ensamt i all sin prakt. Konstmuseet Eremitaget var också värt ett besök.

Uppståndelsekyrkan

Uppståndelsekyrkan har det dr typiska rysk-ortodoxa utseende som vi nog alla tänker på när vi hör kyrka och Ryssland i en mening. Den var otroligt vacker, men här tyvärr fotad i snöstorm. Den var även fin inuti vill jag minnas.

Isakskatedralen

Här är en bild på mig utanför Isakskatedralen, även det är fantastisk vacker kyrka. Den är S:t Petersburgs största kyrka och invigdes 1858.

Lekplats i S:t Petersburg

Nu var allting inte bara vackra kyrkor och fina fasader. En lekplats som denna hittade vi i närheten av liberala Jablokos partihögkvarter.

Recension: Ekman, Ellen; Lilla Berlin – So last year; 2014

Lilla Berlin - So last yearJag är så hopplöst efter att jag inte hade upptäckt Ellen Ekmans briljanta serie Lilla Berlin innan jag fick lyssna på henne på ett event på Norstedts i veckan.

Lilla Berlin – So last year är en samling seriestrippar som under förra året varit publicerade i tidningen Metro. Den handlar om ett hipstergäng någonstans i Sverige. Det är ganska många karaktärer och de har gemensamt att de gärna vill vara hippa och alternativa.

Jag blev faktiskt helt såld på det här. Som boendes nästan på Söder (Hammarby Sjöstad) så har jag flera hipsterns runtomkring mig dagligen. Det är roligt att driva med det, men det blir också många gånger allvarligt eftersom flera av karaktärerna har bra värderingar och får lov att trycka idioter som har hemska åsikter. Serien är bra och feministisk och jag tycker att det är roligt att Ellen Ekman bara är en i raden av många bra kvinnliga serietecknare som kommit fram de senaste åren.

Om du, som jag, inte läser Metro, kan du följa Ellen Ekman på Facebook eller Instagram.

Mitt ex fick jag mycket vackert signerat:

bild (98)

Läs mer: Adlibris, Bokus, Metro

Recension: Woolf, Virigina; London; 1927-32 (2009)

LondonSex av Virginia Wolfs essäer i boken London (The London scene på engelska) var publicerade i den handskrivna tidskriften Good housekeeping med start i december 1931. De gavs ut i bokform första gången i USA 1975. Den gavs ut i svensk översättning av Ellerströms förlag 2009. Den sista texten, Street Hounting, fanns inte med i de första utgåvorna, men gör det nuförtiden. Den essän publicerades i amerikanska The Yale Review 1927.

Virginia Wolf vandrar gata upp och gata ner i London och berättar om vad hon ser och vilka hon möter. Hon berättar om de gamla hamnkvarteren och om den stora Oxford Street. Hon berättar om människor som när de går bort lämnar ett stort håla efter sig. Hon berättar med en stor kärlek och det märks att hon älskar sin stad. Då och då flikar hon in de stora författarna som också har skildrat London i sina verk.

Jag köpte den London på rea för ett par år sedan för att jag skulle åka till dit. Synd att jag inte läste den före resan, för det hade verkligen varit ett mervärde att ha läst den, men London finns ju kvar och jag kommer definitivt att resa dit igen. Nästa gång vill jag ta promenader i Virginia Woolfs fotspår!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Tysk torsdag: Mest besökta sidor

Österrikes flaggaJag slänger in ett litet tysk torsdag-inlägg så här när det nästan har hunnit bli fredag. Jag tycker att detta jag nu ska skriva om är så ofantligt lustigt att jag måste delge er det. Någon av mina läsare måste vara oerhört intresserad av Österrike. Jo, så måste det vara.

Det finns det saker jag skriver om som blir populärt och som många läser och så finns det saker som når ytterst få personer. Google Analytics listar mina ”Top pages” och på platserna 2-5 idag ser det ut såhär, kanske inte jätteöverraskande (eller jo, nummer fem var kanske ändå lite av en överraskning):

2. Recension av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar – Feministbiblioteket – 554 Views

3. Recension: Andersson, Lena; Egenmäktigt förfarande; 2013 – Feministbiblioteket – 552 Views

4. Feministisk kanon – Feministbiblioteket – 358 Views

5. Tjukovskaja, Lidia; Det tomma hemmet; 1940 – Feministbiblioteket – 338 Views

Men så har vi då nummer ett. Någon som kan gissa? Det är ingen blogpost, utan en sida.

*trumvirvel*

1. Österrike – Feministbiblioteket – 604 Views

Bok-AW på Norstedts

Igår var jag på bokbloggarmingel och after work på Norstedts. Det blev inte after work, utan after vab för min del, men det var lika trevligt för det.

Amanda Svensson hos Norstedts

Amanda Svensson var där och pratade om sin nya bok Allt det där jag sa till dig var sant. Den handlar om unga tjejer på en skrivarskola och var väl till viss del självupplevd, i alla fall miljön. Jag har läst hennes bok Hey Dolly och tyckte om den, så jag ser fram emot den här. Amanda var tvungen att gå tidigt så jag fick inte någon chans att prata med henne och höra om hon kom ihåg att vi mötts i en betygsdebatt på en LUF-kongress i Umeå 2001.

Stefan Norrthon på Norstedts

Stefan Norrthon är före detta skådespelare och har skrivit en tragikomisk berättelse om en ganska misslyckad man. Han klarar inte av att berätta för sin omgivning att han fått sparken från sitt ganska betydelselösa jobb som skådespelaren som ingen ser. Boken, Det är alldeles för få som ger upp, lät lite småkul, men också ganska sorglig. Författaren bedyrade dock att det var en rolig bok.

Hugh Howey på Norstedts

Hough Howly har skrivit romaner som han gett ut på nätet. Sedan blev han upptäckt och förlagen slogs om att få ge ut hans böcker. Idag finns flera av dem översatta och utgivna i så många som 40 länder Han var med via länk och berättade om sitt författarskap. Han sa också att romanen Ull inte ska ses som science fiction, utan mer som en dystopi. Jag kanske inte kommer att läsa den under den närmsta tiden, men den lät ändå lite intressant.

Ellen Ekman på Norstedts

Slutligen så berättade Ellen Ekman om sin serie Lilla Berlin som går dagligen i Metro. Jag måste säga att jag faktiskt inte har läst henne förut och det skäms jag lite över. Till min kollega Sofia vill jag bara säga: Du har rätt, jag läser på tok för lite serier! Jag har börjat läsa Lilla Berlin – So last year, som handlar om ett gäng hipsters, och jag älskar den. Helt såld! Dessutom har Ellen signerat boken så fint med en liten teckning. Jag ska visa er den i recensionen som kommer inom kort.

Bloggambassadörselfie på Norstedts

Slutligen en bloggambassadörselfie. Här är jag och min ambassadörskollega och bokoholisten Siv.

Recension: Ward, Jennifer; Women in medieval Europe 1200-1500; 2002

Women in medieval EuropeMin man utmanade mig i julas att läsa med om kvinnor på medeltiden. Han gjorde det genom att ge mig två böcker om detta ämne på julafton. Den första om Drottningar och sköldmör, läste jag tämligen snabbt, men Jennifer Wards Women in medieval Europe var lite tyngre och lite (ja, vad ska man säga?) tråkigare.

Därmed inte sagt att jag inte lärde mig något, för när jag väl hade läst ut boken, som jag fick reda på av en kollega används som kurslitteratur på universitetet, så tyckte jag att det hade varit mödan värt.

Kvinnor på medeltiden hade inte så många alternativ i livet. Den som inte ville och/eller inte kunde skaffa familj hade möjlighet att gå i kloster, annars stod inte så mycket annat till buds. För drottningar och adelskvinnor fanns det möjlighet att göra karriär och bli mäktiga om de råkade bli änkor, vilket det finns flera exempel på. Annars var det inte så lätt att vara kvinna. Det fanns dem som gjorde något stort och bra med Gud i ryggen, såsom Jeanne d’Arc, men de brändes ofta på bål för häxeri. Medeltiden var inte kvinnornas tidsålder och detta har uppmärksammats av Christine de Pizan som levde då och skrev det som kommit att kallas för den första feministiska boken, Kvinnostaden.

Women in medieval Europe är en gedigen och heltäckande akademisk bok om kvinnor på medeltiden och ska du bara läsa en bok på ämnet så ska du nog läsa den. Men den är på intet sätt populärvetenskaplig eller lättläst så du måste vara mycket intresserad för att orka ta dig igenom den. Men trots att det kanske inte var årets med lustfyllda läsupplevelse så blev jag intresserad av att läsa mer. Kvinnostaden av Christine de Pizan känns som ett måste och någon gång vill jag även läsa mer om drottning Margareta och den heliga Birgitta. Den sistnämndas biografier av Sven Stolpe står i bokhyllan, men det är nog inte läge för dem riktigt än.

Läs mer: Adlibris, Bokus