Glad midsommar önskar Feministbiblioteket!

Fåglar Landsort

Glad midsommar! Idag är vi på Landsort och när jag skriver detta är det lika fint väder som för ett år sedan. Jag gläds åt att konsten är tillbaka på ön och speciellt dessa fåglar, som jag tycker så mycket om. Vi har jobbat, vi har badat och vi har druckit Landsorts lager så vi är mer än laddade för midsommarafton. Det blir inget stort firande på byn pga att vi fortfarande är i en pandemi, men vi ska ha mysigt med familjen.

Jag göttar mig på Landsort

Jag göttar mig.

Barnen göttar sig.

Lekande barn

Barnen leker.

Sedan sov jag en natt och nu regnar det. SMHI har haft svårt att förutse regn där här sommaren. Det är ändå positivt att det blir en traditionell midsommar trots allt.

Recension: Rudberg, Denise; Er tredje man; 2021

Er tredje manEr tredje man är Denise Rudbergs tredje bok i serien Kontrahenterna, om kvinnor i Sveriges underrättelsetjänst under andra världskriget. Jag har tidigare läst och recenserat Det första chiffret och En andra allians. Er tredje man är utgiven på Bookmark förlag.

Vi får följa bondflickan Signe, överklassflickan Elisabeth och den estniska flyktingen Iris. I Er tredje man är Signe på professor Svartströms sommarställe för en välbehövlig semester, Elisabeth ska gifta sig och Iris försöker få ihop tillvaron som ensamstående mamma som arbetar. Elisabeth och Iris får svåra uppdrag, som det är tveksamt om det mentalt kommer att klara av. Signe blir trakasserad av Svartströms chaufför.

Handlingen är långsam och egentligen händer det inte så mycket. Det är de tre kvinnorna och deras privata bekymmer som är det som driver handlingen framåt. Det är också spännande att läsa om hur dessa kvinnor arbetade, för jag vet att de bygger på verkliga förebilder. Jag tyckte att Det första chiffret var för kort och för snabbt över och lite samma sak gäller för den andra och även denna. Men det är bra, det fängslar mig och det är lättsamt med substans.

Jag ser redan nu fram emot nästa del i Kontrahenterna. Vi får en liten försmak i slutet av Er tredje man, vad den kommer att handla om och jag kan säga så mycket att jag tror att nästa bok blir mycket händelserik. Just den här delen var det inte, och det kanske gör den till den minst bra i serien. Samtidigt vill jag inte säga att den var sämst, ör det var sommar och sol, kvinnor och kvinnohistoria samt feministiska lösningar. Så jag njöt av den här också och den var snabbt utläst.

Årets världsböcker 2021 enligt Årets världsböcker

Årets världsböcker 2021

Instagramkontot Årets världsböcker utsåg 2020 åtta böcker som blev årets världsböcker. Nu år det nytt år och nya åtta böcker. Jag kan konstatera att jag är en världsläsare eftersom jag läst fem av åtta böcker samt att en av de återstående tre ligger på mitt nattygsbord och väntar på mig. Bland de åtta som de utsett inns årets, kanske livets, bästa bok – Em av Kim Thúy.

Årets världsböcker 2021

Flickan som fick en röst – Abi Daré (Nigeria) Piratförlaget: en bok jag läst, tyckte mycket om och till och med bokcirklat. En kritik är att den är lite tillrättalagd, men jag tyckte som sagt mycket om den ändå.

Sändebudet – Yoko Tawada (Japan) Tranan förlag: Jag har inte läst den här, men en annan bok av samma författare för länge sedan. Jag har för mig att jag gillade den.

Mitt liv som härskare – Su Tong (Kina) Wanzhi förlag: Roligt med en bok rån Wanzhi! Jag har dock inte läst just den här, men väl en novell av samma författare som jag gillade.

Orkansäsong – Fernanda Melchor (Mexico) Tranan förlag: Boken står i min hylla, men förflyttas snabbt ner i påsen för böcker som ska tas ut till landet.

När bergen sjunger – Nguyen Phan Que Mai (Vietnam) Historiska media: En mycket fin bok om Vietnam och Vietnams historia. En av årets bästa böcker.

Himlakroppar – Jokha Alharthi (Oman) Tranan förlag: Jag tyckte inte så mycket om den här boken som jag önskar att jag skulle göra. Läste den på engelska och borde kanske ge den en ny chans i den svenska översättningen.

Em – Kim Thuy (Vietnam) Sekwa Förlag: Årets bästa bok, en av de allra bästa böcker jag någonsin läst. Kan inte säga så mycket mer. Läs min recension. Och läs boken – det är en order!

Madonnan vid Nilen – Scholastique Mukasonga (Rwanda) Tranan förlag: En mycket bra bok om spänningarna i Rwanda, de spänningar som decennier senare skulle leda till ett folkmord.

Recension: Tuti, Ilaria; Den sovande nymfen; 2019

Den sovande nymfenIlaria Tuti är en italiensk deckardrottning och Den sovande nymfen är hennes andra bok om kommissarie Teresa Battaglia. Jag tyckte om Blommor över helvetet, men det kändes som att det svårmod som låg över den inte riktigt var vad som passade mig just då. Eftersom jag nu ska läsa från Medelhavet i sommar valde jag ändå att lyssna på Den sovande nymfen. Boken är utgiven på Bazar och ljudboken är inläst av Thomas Hanzon.

Teresa Battaglia och Massimo Marini står inför ett mycket svårt fall. De har hittat en 45 år gammal tavla som är målad med människoblod och innehåller vävnad från ett mänskligt hjärta. Vem föreställer Den sovande nymfen och är det målaren, som sedan 1945 inte uttalat ett enda ord, som är mördaren? Spåren leder dem till ett minoritetsfolk, resianerna. Samtidigt utkämpar Teresa och Massimo var sina krig med sig själva och sina förflutna. Teresa kämpar mot alzheimer och Massimo mot demoner som en ondsint far planterat i honom. De får oväntat hjälp av blinda flickan Blanka och hennes drillade hund.

Boken utspelar sig till stor del i dalen Val Resia i norra Italien, på gränsen till Slovenien. Folket som bor där kallas resianer och säger sig vara ett italienskt folk, även om språket påminner om slovenska. När jag läser på om språket och folket sägs det att det är en språket är en dialekt av slovenska, men i boken motsätter sig karaktärer detta synsätt. Mycket intressant och jag läser vidare om resianerna.

Jag ville spara Den sovande nymfen till ett tillfälle då jag är gladare och vill ha mer svårmod och mindre romantik. Sommaren gör att svåra och jobbiga böcker är lättare att läsa och jag är glad att jag väntade. Den sovande nymfen var fantastisk och jag längtade till varje lyssningstillfälle. Det var en in mix av deckargåta, personliga problem och italiensk historia. Den sovande nymfen handlade dessutom om kvinnokraft, men kan tyvärr inte gå in mer på djupet där.

Ilaria Tutis böcker har något mystiskt över sig och de ger oss en insikt i minoriteter i landet (hur väl det är skildrat kan jag tyvärr inte avgöra). Jag hoppas verkligen att få läsa mer om Teresa och Massimo och förhoppningsvis också Blanka, som var den här bokens nya stjärna.

Lite norskt och danskt inför midsommar

Norska och danska böcker

Lite norskt och danskt inför semestern? Nu är det snart midsommar och vi kommer att flytta ut till landet så länge vädret tillåter och jobba därifrån. Det nya normala med hemarbete i alla oändlighet, har i alla fall några fördelar. Jag vill läsa mer på andra språk och har äntligen gjort slag i saken och beställt böcker på danska och norska.

Förra året läste jag Maire Aubert på norska och det var så bra att jag beställde en bok till av henne. Kan jeg bli med deg hjem är en novellsamling som jag hoppas är i samma stil som förra årets Voksne mennesker.

Jag har även läst Erika Fatland förut, då hennes reportagebok Sovjetistan. Nu valde jag en annan bok av henne, Grensen, där hon gör reportage från Ryssland och några kringliggande länder såsom Kina, Mongoliet och Nordkorea. Det blir även mer från Centralasien som i Sovjetistan.

På danska har jag beställt Niviaq Korneliussens nya bok Blomsterdalen. Det borde vara den boken hon pratade om när jag träffade henne 2018. Jag ser mycket fram emot att läsa den här boken, som också den utspelar sig i Korneliussens hemregion Grönland.

Sara Wedlund har avlidit, 45 år gammal

Sara Wedlund

För fyra år sedan skrev jag en text om Sara Wedlund under rubriken berömda och glömda idrottskvinnor. När folk googlar och kommer till min blogg så har de ofta sökt efter just Sara Wedlund. Det var något mystiskt över den kvinna som sprang in i våra hjärtan under friidrotts -VM 1995 och sedan tävlade i OS 1996 för att sen mer eller mindre försvinna.

Det sista spåret efter henne är en intervju i Aftonbladet 2003 där hon berättar att hon är skadad, men jobbar för att komma tillbaka. Hon säger också att hon inte är frisk från anorexin. I min text om henne skriver jag att jag hoppas hon hittat något meningsfullt att sysselsätta sig med. Vi vet inte varför eller hur hon dog, men nu finns hon inte mer.

Av allt jag skrivit om tillhör inlägget om Sara Wedlund ett av de mest lästa. Det märks tydligt nu när nyheten nått oss av hon har avlidit, för Feministbiblioteket har krossat det tidigare besöksrekordet för en enda dag. Kommentarer trillar också in. Folk vill veta. Men jag vet inget mer än någon annan. Jag har bara skrivit om det jag själv kunnat läsa mig till.

Oavsett hur Sara Wedlund dog, är det djupt tragiskt när en 45-åring går bort. Jag fick i dagarna veta ett en kvinna från mitt förflutna gått bort, också hon 45 år gammal. Det skakar mig även om jag inte kan påstå att jag kände henne länge. Kvinnor i min ålder ska inte dö, oavsett orsak.

Vila i frid Sara. Och vila i frid Anna från lekis.

Botanisera bland svenska deckare på Bokus deckarkarta

deckarkartan

Sommaren är en tid att läsa deckare och jag är i full gång med det! Just nu läser jag Ilaria Tutis Den sovande nymfen som utspelar sig i Italien. I Sverige kommer det ut många deckare och många är serier som utspelar sig på samma ort. Bokus har tagit fasta på det och skapat en deckarkarta på sina sajt.

Du väljer en karta och så fr du listat alla deckare som utspelar sig i den regionen. Även fiktiva orter såsom Kristina Agnérs Tosseboda och Stina Jacksons Glimmersträsk, finns med.

– Det kändes viktigt och roligt att få hylla den svenska deckaren och då ville vi inte göra avkall på några böcker för att orten inte egentligen finns. Många av dessa böcker har en väldigt tydlig koppling till en plats eller ett landskap i Sverige, även om ortnamnet för den delen är påhittat. Därför har vi placerat ut även dessa, säger Charlotte Aaström, Innehållsansvarig på Bokus, i ett pressmeddelande.

Mycket roligt initiativ och kanske borde jag en gång se till att Lidköping finns med på kartan? Nej, det blir aldrig någon deckarförfattare av mig.

Äntligen EM: När tjejer inte fick kunna något om fotboll

Johan Cruijff i VM 1974

Johan Cruijff storspelar i VM 1974. Avdelningen saker man borde känna till om man påstår sig gilla fotboll.

Som sportintresserad tjej har jag mötts med skepsis från det manliga släktet under hela mitt liv. Nej, inte hela för det har avstannat. Nu börjar det väl bli rätt så ok för kvinnor att gilla sport och för män att inte göra det. Det känns ju bra, men det har alltså inte alltid varit såhär. Som barn och ung var det inte alls ovanligt att killar ville ”sätta mig på plats” och ”bevisa” att mitt intresse inte var något värt eftersom jag inte kunde något.

Ett sätt att visa mig att mitt intresse för sport var av annan kaliber än deras, var att ge mig kunskapsfrågor. Tjejer ansågs inte kunna veta lika mycket om sport eller i bästa fall fick jag briljera med sportkunskaper för att imponera på killar. Det här avskräckte aldrig mig, det triggade. Nuförtiden håller väl folk inte på såhär för att jag är kvinna – om det inte är på Twitter, vill säga. Sista gången jag råkade ut för det irl var jag över 20 och blev tämligen chockad.

Jag har berättat om det förut, men jag gissar att ni inte kommer ihåg det. Jag hängde med ett par kursare varav en kille var mycket intresserad av att diskutera fotboll med två andra killar. När han fick veta att även jag gillade fotboll, kom den där skeptiska minen och sedan slängde han bara ur sig ”kontrollfrågan”: Jaha, vem skulle du säga är Hollands bästa spelare genom tiderna?

Det fanns ett rätt svar och oändligt många fel. Jag förstod redan innan jag kom fram med ett svar att jag skulle svara fel, att jag inte visste svaret. Triumferande tittade snubben på mig medan jag osäkert svarade den spelare som betytt mest för mig och mitt fotbollsintresse, Marco van Basten. Vuxna Hanna tycker att det var ett bra svar, att 21-åriga Hanna borde ha stått på sig och menat att det var öppet fört tolkning.

Men det var kört såklart. Jag hade inte hört talas om Johan Cruijff och det betydde underkänt på frågan och på mitt så kallade fotbollsintresse. Det här var som sagt inte helt ovanligt för en sportintresserad tjej på 90-talet. För att få komma in i den manliga gemensamhet där man gillar fotboll, var man tvungen att klara inträdesprovet. Jag har full förståelse för att många tröttnade på det. Dessutom handlade det här inte om att själv haft erfarenhet av en fantastisk spelare, utan att känna till en fantastisk sådan som lagt av några år efter att vi föddes.

Idag är det som sagt inte så här, i alla fall inte i mina kretsar. Men helt befriat är inte samhället från fördomarna att tjejer och sport inte hör hop. Fortfarande upprör kvinnliga fotbollsspelare och fastän Häcken-Gais inte alls håller samma klass som Barcelona-Bayern München är det ingen som klagar på klass och kvalitet i svensk fotboll. I damfotboll, däremot, ojojoj! De är inte lika bra, jag är faktiskt inte intresserad, de borde spela på halva planen, varför är alla flator? Nej, du måste inte titta på på dam-VM med samma intresse som herr-VM, men du måste inte heller påpeka att du inte gillar damfotboll.

Sedan var det faktiskt inte så länge sedan som en kille, innebandyspelare själv och i sitt eget namn, tvålade till mig för att jag ville se med av Ida Ingemarsdotter i Studio Sotji. Det var fel enligt honom, och skulle jag självklart få veta! Annars skulle jag säga att min spaning är att tjejer numer får veta saker om sport, men att ägna sig åt vissa sporter fortfarande inte är helt ok. I alla fall inte fotboll.

Twitter

Månadens feminist: Barbro ”Bang” Alving

Barbro Alving 1951

Kort fakta

  • Född 1909 i Uppsala, död 1987 i Stockholm.
  • Svensk journalist, kåsör och krigskorrespondent.
  • Levde i en regnbågsfamilj decennier före det blev socialt accepterat.

Barbro ”Bang” Alvings feministiska gärning

Barbro Alving föddes 1909 i Uppsala och hon var dotter till en författare och en lektor. Hon började sin journalistiska bana 1928 på Stockholms Dagblad för att samma år bli redaktionssekreterare på Idun. Hon använde signaturen Bang och snart blev hon ett med den. 1934 gick hon vidare till Dagens nyheter, där hon blev kvar till 1959.

1926 fick Alving uppdraget att resa till Tyskland för att bevaka olympiaden i Berlin. Hon var något av en ofrivillig sportjournalist eftersom hon inte var särskilt intresserad av sport. Hon skrev kåserier om spelen och livet runtomkring. Uppdraget var att får människor som inte var så intresserade av de olympiska spelen, skulle läsa krönikorna. Den som läst dem  ser också hur Alving inte kan låta bli att ge kängor åt rådande könsroller. Krönikorna blev hennes journalistiska genombrott.

Birger Lundquist var illustratör på DN och han var gift, men kom ändå att bli far till Alvings dotter Ruffa. Kort efter dotterns födelse flyttade Alving ihop med Loyse Sjöcrona och bildade familj med henne. Det var Loyse som tog hand om Ruffa när Alving var ute och reste i tjänsten. Fadern var också med på ett hörn, så familjen var sannerligen långt före sin tid. 1938 var utomäktenskapliga barn fortfarande något de flesta skämdes över och ensamstående kvinnor hade det mycket svårt.

Sin feministiska bildning fick hon av Elin Wägner, som hon borde lärt känna under tiden på Idun. Hon var även, precis som Wägner, pacifist. Hon gick så långt att hon vägrade att inställa sig till civilförsvarövningar 1951 och eftersom hon inte åberopade religiösa skäl, fick hon sitta i fängelse. 1956 kom hennes bok Dagbok från Långholmen, som handlade om tiden i fängelset. När Elin Wägner dog samlade Alving ihop ett stort material som lämnades till Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder, som skrev en gedigen biografi över Wägner.

Barbro Alving ar också varit krigskorrespondent och rapporterat från Spanska inbördeskriget och andra världskriget. Hon jobbade för DN, men tidningen och Herbert Tingstens hållning i frågan om Atlantpakten, gjorde att Alving tvingades sluta på tidningen. Hon skulle sedan bli Kärringen mot strömmen i Vecko-Journalen, där hon delgav läsarna glimtar ur sitt eager vardagsliv, med sin ovanliga familj.

Barbro ”Bang” Alving och jag

Jag läste henens Dagbok från Berlinolympiaden och förstod genast henne storhet och popularitet. Jag tänkte på henne nu när det är fotbolls-EM att jag ville skriva om en feminist och sportjournalist. Nu var Bang inte en renodlad sportjournalist, men hon har haft ett sådant uppdrag och hon är en spännande feminist och kvinna och tyckte att hon fick passa fin som månadens feminist nu under EM.

Bok av Barbro ”Bang” Alving som jag läst och recenserat

Dagbok från Berlinolympiaden 1936

Nyvaccinerad går jag in i en ny coronafas

Nyvaccinerad

Senaste veckan har varit händelserik. Både jag och min son insjuknade med förkylningssymptom och fick testa oss för covid-19. Ingen av oss hade det och nu är båda friska. Jag hade inte lyckats boka vaccin till förra veckan, vilket med facit i hand var bra för jag hade inte fått vaccinera mig sjuk. Nu är jag frisk, kry och nyvaccinerad!

Allt höll på att gå åt skogen när jag glömde legget hemma, men det gick bra med mobilt BankID, vilket var gårdagens räddning. Jag är glad att jag fick en tid på ett ställe så pass nära, i Slakthusområdet vid Globen. Nu återstår visserligen på dos två, men om tre veckor ska jag ha ett bra skydd och det ser jag fram emot!

Nu går vi in i en ny fas känns det som. Allt fler blir vaccinerade och i takt med det borde mer saker kunna öppnas,. Jag är lite orolig för den indiska varianten, men förhoppningsvis kan vi mota bort den med vaccin. Jag är betydligt gladare idag med Pfizer i blodet och sommar ute, än vad jag var i januari med snö och till synes ändlös isolering.

När jag kom hem lyckades jag dessutom hitta biljetter till Liseberg, som tidigare på dagen varit slut, så nu ser vi fram emot sommar, sol, semester, nöjesparker, bad och massa skoj. Jag vill också träffa folk! Inflyttningsfest är det väl inte tal om än, men drinkhäng i trädgårdar med färre inblandade är också trevligt.