Äntligen EM: När tjejer inte fick kunna något om fotboll

Johan Cruijff i VM 1974

Johan Cruijff storspelar i VM 1974. Avdelningen saker man borde känna till om man påstår sig gilla fotboll.

Som sportintresserad tjej har jag mötts med skepsis från det manliga släktet under hela mitt liv. Nej, inte hela för det har avstannat. Nu börjar det väl bli rätt så ok för kvinnor att gilla sport och för män att inte göra det. Det känns ju bra, men det har alltså inte varit såhär. Som barn och ung var det inte alls ovanligt att killar ville “sätta mig på plats” och “bevisa” att mitt intresse inte var något värt eftersom jag inte kunde något.

Ett sätt att visa mig att mitt intresse för sport var av annan kaliber än deras, var att ge mig kunskapsfrågor. Tjejer ansågs inte kunna veta lika mycket om sport eller i bästa fall fick jag briljera med sportkunskaper för att imponera på killar. Det här avskräckte aldrig mig, det triggade. Nuförtiden håller väl folk inte på såhär för att jag är kvinna – om det inte är på Twitter, vill säga. Sista gången jag råkade ut för det irl var jag över 20 och blev tämligen chockad.

Jag har berättat om det förut, men jag gissar att ni inte kommer ihåg det. Jag hängde med ett par kursare varav en kille var mycket intresserad av att diskutera fotboll med två andra killar. När han fick veta att även jag gillade fotboll, kom den där skeptiska minen och sedan slängde han bara ur sig “kontrollfrågan”: Jaha, vem skulle du säga är Hollands bästa spelare genom tiderna?

Det fanns ett rätt svar och oändligt många fel. Jag förstod redan innan jag kom fram med ett svar att jag skulle svara fel, att jag inte visste svaret. Triumferande tittade snubben på mig medan jag osäkert svarade den spelare som betytt mest för mig och mitt fotbollsintresse, Marco van Basten. Vuxna Hanna tycker att det var ett bra svar, att 21-åriga Hanna borde ha stått på sig och menat att det var öppet fört tolkning.

Men det var kört såklart. Jag hade inte hört talas om Johan Cruijff och det betydde underkänt på frågan och på mitt så kallade fotbollsintresse. Det här var som sagt inte helt ovanligt för en sportintresserad tjej på 90-talet. För att få komma in i den manliga gemensamhet där man gillar fotboll, var man tvungen att klara inträdesprovet. Jag har full förståelse för att många tröttnade på det. Dessutom handlade det här inte om att själv haft erfarenhet av en fantastisk spelare, utan att känna till en fantastisk sådan som lagt av några år efter att vi föddes.

Idag är det som sagt inte så här, i alla fall inte i mina kretsar. Men helt befriat är inte samhället från fördomarna att tjejer och sport inte hör hop. Fortfarande upprör kvinnliga fotbollsspelare och fastän Häcken-Gais inte alls håller samma klass som Barcelona-Bayern München är det ingen som klagar på klass och kvalitet i svensk fotboll. I damfotboll, däremot, ojojoj! De är inte lika bra, jag är faktiskt inte intresserad, de borde spela på halva planen, varför är alla flator? Nej, du måste inte titta på på dam-VM med samma intresse som herr-VM, men du måste inte heller påpeka att du inte gillar damfotboll.

Sedan var det faktiskt inte så länge sedan som en kille, innebandyspelare själv och i sitt eget namn, tvålade till mig för att jag ville se med av Ida Ingemarsdotter i Studio Sotji. Det var fel enligt honom, och skulle jag självklart få veta! Annars skulle jag säga att min spaning är att tjejer numer får veta saker om sport, men att ägna sig åt vissa sporter fortfarande inte är helt ok. I alla fall inte fotboll.

Twitter

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.