Celestial Bodies av Jokha Alharthi vinner Man Booker Prize

Man Booker Prize logo

Celestial Bodies

Jag är i sluttampen på min litterära jorden runt-resa. Ett stopp jag har kvar är Oman och den bok jag har tänkt läsa och köpt till min Kindle-app är Celestial Bodies av Jokha Alharthi. Jag visste inget mer om den än att den finns och att författarinnan kommer från Oman. Så döm om min förvåning när jag såg att den boken vunnit det internationella Man Booker Prize. Bookerpriset är ett brittiskt litteraturpris.

Jokha Alharthi är den första kvinnan från Oman som översatts till engelska och bara det är stort. Boken är översatt från arabiska av Marilyn Booth. Boken handlar om tre systrar och deras uppväxt i Oman efter kolonialismen. Det låter som en spännande bok och jag ser verkligen fram emot att läsa den! Men först var det ju recensionshögen 🙂

Efter en galen läsvår bildades en gedigen läshög

Mina senaste recensionex

Den här vintern och våren har ur lässynpunkt  varit helt galen för mig. Jag har nästan inte läst några nyutkomna böcker alls, utan har mer koncentrerat mig på nobelpristagare, gamla godingar från bibblans magasin och böcker från andra språkområden. Det var varit otroligt roligt och givande och det har påmint mig om att man faktiskt måste prioritera när det kommer till läsning. Och ibland är det gamla böcker som ska prioriteras.

Nu har jag tackat ja till några böcker och själv slängt ut lite förfrågningar. Dessutom har det kommit hem lite böcker som jag inte bett om, men som jag gärna vill läsa. Läshögen har nu blivit rätt stor och mina biblioteksböcker får samla lite damm på mitt nattygsbord. Nu ska jag ge mig i kast med de böcker du ser ovan. Jag har redan påbörjat Cannie Möllers Lifterskan.

Har du läst någon av dessa? Någon du tycker att jag borde läsa först (eller som nummer två då).

Den som lever stilla av Leonora Christina Skov

Den som lever stilla

Förra året hade jag en utmaning att läsa mer böcker på andra språk än svenska och jag hittade då Leonora Christina Skov efter tips från en vän och danskofil. Jag läste Den, der lever stille i höstas och blev helt knockad! Det var en av förra årets absolut största läsupplevelser. Boken är utgiven på Politiken förlag och nu kommer den på svenska på den svenska motsvarigheten till Politiken, Polaris förlag. På svenska heter boken Den som lever stilla.

Leonora kommer ut som lesbisk och ingen står på hennes sida. Modern förskjuter henne, fadern tar moderns parti och mormodern anser att hon bör spela straight för att blidka sina föräldrar (men hon bryter inte med henne, utan blir Leonoras enda länk till familjen). Leonora får lov att helt stå på egna ben och boken är en berättelse om hur hon klarar det och slutligen bli en framgångsrik författare. Idag bor hon tillsammans med sin flickvän i en stor våning i Köpenhamn. Vägen dit var oerhört svår och det är helt ofattbart att Leonora är född 1976 och inte 1950, som man skulle kunna tro med tanke på mammans reaktion.

Det var en oerhört gripande uppväxtskildring och det är svårt att tänka sig så många värre saker än att ens mamma anklagar en för att ha varit för jobbig som barn och därmed blev utan syskon, samt för att ha givit en cancer som skulle vara en följd av att leva som öppet homosexuell.

Leonora Christina Skov skriver otroligt bra och alla ni som inte orkar läsa på danska kan jag varmt rekommendera den på svenska! Finns på Adlibris och Bokus.

Eurovision Song Contest 2019 – en bra låt och rätt land vann

Eurovision Song Contest 2019

Min analys av gårdagens Eurovision Song Contest var att en bra låt vann och kanske framförallt representerade den rätt land. Inte så att Nederländerna prompt borde vinna, men det är ett land med en historia av bra musik och de har också vunnit festivalen flera gånger. Dock senast 1975. Duncan Laurence låt Arcade var inte min främst favorit, men den var bra. Det var roligt att Nederländerna återigen står som segrare.

Jag älskar Eurovision och för mig är det viktigt att festivalen finns kvar och är intressant för så många som möjligt i hela Europa. Därför ser jag positivt på att ett land som Australien tillåts tävla. Det är inte Europa, men väl ett land som är stora inom musik och som skapar ett intresse för tävlingen. Jag tycker att det är tråkigt att Storbritannien inte bryr sig ett dugg, men samtidigt tacksam över att de är med. Det är också viktigt att segrarna kommer från olika länder och att det inte upplevs som att bara länder från en viss region vinner.

John Lundvik var bra igår. Jag tyckte att låten höll gentemot motståndet, men Sverige ska inte vinna jämt. Ok, det gör vi inte, men snart är vi förbi rekordlandet Irland som prenumererade på segrar på nittiotalet. Jag tyckte inte att Too late for love var så bra att jag sörjde att den inte vann. Det var för övrigt inte heller någon låt som stack ut i år, inte som text 2006 (Lordi, Finland), 2009 (Alexander Rybak, Norge), 2010 (Lena Meyer-Landrut, Tyskland), 2012 (Loreen, Sverige) och 2014 (Conchita Wurst, Österrike). I år var det flera bra låtar, men ingen självklar vinnare.

Jag tyckte att resultatet visade att både jury och telefonröstning behövs. Jurygrupper har fortfarande invanda självklara mönster och Cypern sätter en tolva på Grekland oavsett. Telefonröstningen har en tendens att leda till grannröstning och en viss favör för lite galna bidrag. I ett startfält med en självklar vinnare, såsom de exempel jag nämnde ovan, spelar det oftast inte någon roll. De vinner ändå. I ett startfält som gårdagen kände jag att båda delar behövdes. Jag är tacksam över att Norge inte vann och jag kan leva med att Sverige inte gjorde det heller.

(Just det, jag kanske borde säga något om Madonna. Det var sjukt stort, men tyvärr uteblev mina rysningar. Detta trots att hon sjöng en av de bästa låtarna som någonsin spelats in.)

Grattis Selma på treårsdagen och grattis oss som får ha dig här!

Nu börjar alldeles strax Eurovision Song Contest och jag ska få en fantastisk avslutning på en mycket fin dag. Min dotter Selma fyller tre år och jag har varit tvåbarnsförälder i tre hela år. Det är helt fantastiskt att denna underbara tjej varit hos oss så länge. Hon fyller vårt liv med glädje varje dag. Hon är så klok, så omtänksam, så envis och så full av gos och mys. Även om hon också driver mig till vansinne ibland är varje dag med henne en fantastisk dag.

Selma tre år öppnar paket

Hon var vaken långt innan vi bemödade oss komma in och ”väcka” henne, men jag tror att hon tyckte att det var värt väntan.

Selma fyller tre år

Boken Hemma! Selma blev glad över att boken som så mystiskt försvann återkom i form av en present (den förra var lånad på bibblan).

Selma fyller tre år

Det enda Selma önskade sig var ett paraply. Det fick hon. Här står hon under det och lägger upp kakor och godis av pärlor på ett kakfat. Kakorna har varit mitt och Hugos gemensamma projekt ett par veckor.

Selma fyller tre år

Vi fuskade och hade inte tre, utan bara ett ljus. Selma blåser ut ljuset med farbrors hjälp (fast det märkte hon inte).

Selma fyller tre år

De tre små gummorna är alla ett år äldre. Selmas jämngamla kusiner har redan firat sina treårsdagar.

Som sagt en mycket fin dag med mycket firande och mycket lek. Nu Eurovision för hela slanten i ett par timmar!

Recension: Alfredsson, Karin; Sista färjan från Ystad; 2019

Sista färjan från YstadJag gillar verkligen Karin Alfredsson och hennes böcker från andra länder. Sista färjan från Ystad skiljer sig ganska mycket från hennes tidigare böcker, men i och med den har hon återkommit till deckargenren. Jag lyssnade på boken på Storytel, uppläst av Katarina Ewerlöf.

En man och en kvinna tar sista färjan från Ystad och beger sig ner till kontinenten. De har gott om pengar, men vi förstår snabbt att de får pengarna av att lura folk genom olika bedrägerier. Det är allt från påhittade andrahandsuthyrningar och till att låtsas vara älskare och sedan tigga pengar genom att spela svårt sjuka eller ha problem med affärer. Deras offer är en professor i litteraturvetenskap på Stockholms universitet, en ensamstående mamma med drömmar om ett nytt liv, en äldre kvinna som beredd att sälja sin sommarstuga, en politiker som nyss upplevt homosexuell kärlek och en äldre man som upptäckt kärleken hos en yngre kvinna.

Det är ingen som blir mördad och allt är bara lite lagom hemskt. Trots det tycker jag att Sista färjan från Ystad håller som deckare. Jag hade svårt att lägga den ifrån mig och funderade på hur det skulle sluta. Jag tror att den största behållningen var att den var så sannolik. Både offer och förövare agerade sannolikt. Bedragarna gjorde misstag och de drabbade hade svårt att prata om vad de varit med om på grund av skammen. Poliserna hade fullt sjå att få ihop ett åtal. Det kändes som om det skulle kunna gå till just så i verkligheten.

Sista färjan från Ystad var en perfekt bredvidläsning i lurarna. Älskar Karin Alfredssons deckare generellt för att hon alltid har ett feministiskt perspektiv och har en stor variation bland personligheter och kön. Den här boken är inget undantag.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Och dagarna går…

Jag har läst alla nobelpristagare sedan 1910

Nobelpeng

Då var jag klar med 1910-talets nobelpristagare! 10-talet var ett årtionde utan kvinnliga pristagare, med ett delat pris (1917) och två uteblivna (1914 och 1918). Det var kanske inga fantastiska läsögonblick bland dessa, men Carl Spitteler kanske skulle vara rolig att läsa något mer av. Kanske inte boken på jambisk vers, men något annat. Tagore var också lite spännande.

1919 Carl Spitteler, Schweiz: Jag hade inte lust att läsa Olympischer Frühling, ett mytologiskt epos på rimmad, sexfotad jambisk vers. Men jag läste honom på tyska! Das Bombardement von Åbo (Bombningen av Åbo) var en lite lustig kortroman eller novell med flera referenser till Sverige.

1917 Karl Gjellerup, Danmark: Romanen Minna var ett svartsjukedrama i fyra delar. Jag tyckte väl inte att den var spå bra, men den var lättläst och det är möjligt att jag bara fick tag på fel bok av Gjellerup.

Henrik Pontoppidan, Danmark: Novellen Idyll finns med i Nobeller och den lämnade inga djupare spår. Faktum är att den inte lämnade några spår alls. Dansk landsbygd runt förra sekelskiftet och jag är inte ett dugg sugen på att ge Pontoppidan en andra chans.

1916 Verner von Heidenstam, Sverige: Jag har läst dikter av Heidenstam ur Könspolitiska Nyckeltexter om militärtjänstgöring. Jag borde kanske läst något mer av vår käre Heidenstam, men var inte så sugen på att läsa Karolinerna.

1915 Romain Rolland, Frankrike: Pjäsen Dagar som komma: ett fredsdrama i tre akter var verkligen ingen upplevelse jag kommer att bära med mig. Jag läste många trista dramer på raken och alla går in i varandra. Denna var bland de sämsta.

1913 Rabindranath Tagore, Indien: Tagore är inte lätt att få tag på idag. Jag fann honom djupt i i stadsbibliotekets magasin (eller en bibliotekarie fann, snarare). Jag läste diktsamlingen Kärlekens gåva och Över mörka vatten och det var vackra kärleksdikter från en annan tid. Inte alls oangenämt.

1912 Gerhart Hauptmann, Tyskland: Haubtmann ingick i kurslitteraturen på Tyska A eller B på Göteborgs universitet kring 2000. Jag hittar ingen bok hemma, men efter lite efterforskningar så tror jag att det är Bahnwärter Thiel som jag har läst. Jag minns av naturliga skäl inte om jag tyckte om den.

1911 Maurice Maeterlinck, Belgien: Pjäsen Maria Magdalena var en ganska tråkig pjäs med religiösa förtecken. Jag var inte ett dugg imponerad av Maeterlinck.

1910 Paul Heyse, Tyskland: Jag läste novellen L’Arrabiata från boken Nobeller som utspelar sig i Italien på och omkring Capri. Det är ungefär det jag minns av den, även om jag läste den ganska så nyligen.

Nu har jag tre författare kvar, Henryk Sienkiewicz, Frédéric Mistral och José Echegaray. Inga kändisar som ni förstår. Jag har bestämt mig för att avsluta med Sienkiewicz eftersom jag köpte en bok av honom på Landsort för flera år sedan i syfte att läsa för den här utmaningen och den står fint och väntar på mig där. Mistral står i hyllan hemma och Echegaray beställer jag på bibblan. Nu är det inte långt kvar!

En eftermiddag på Nationalmuseum

Efter jobbet idag gick jag och en vän på Nationalmuseum. Jag har velat gå dit ända sedan de öppnade på nytt, men det är svårt när man vill gå på helgerna och dessutom har barn med sig. Idag var en perfekt dag för att strosa omkring. Det var kanske inte helt lyckat för utställningens skull att gå med en vän man inte träffar så ofta eftersom vi pratade bort mycket, men trevligt var det i alla fall! Nedan skriver jag lite om mina favoriter.

Jungfru Maria och Jesusbarnet av Jan Sanders van Hemessen.

Vi tog museet i kronologisk ordning och den första tavla jag fastande för var denna, Jungfru Maria och Jesusbarnet av Jan Sanders van Hemessen från 1544. Mycket vacker och frågan är om den skulle kunna klara Facebooks hårda krav på påkläddhet.

Bedjande madonna av Sassoferranto

Detta var ett annat vacker kvinnoporträtt, Bedjande madonna av Sassoferranto ca 1650.

Simeon och Jesusbarnet av Rembrandt

Vi pratade om att det faktiskt är coolt att Nationalmuseum har Rembrandt i sina samlingar! Här Simeon och Jesusbarnet från 1669.

När vi kom till avdelningen för 1800-talskonst ökade antalet kvinnor. Eller ökade kanske inte är rätt ord, de gick eventuellt från noll till att vara ett par stycken. Jag tror ändå att det är första gången så många kvinnor lyfts fram på ett konstmuseum och det var mycket positivt. Här ser ni Ateljéinteriör från Paris av Eva Bonnier från 1886.

Självporträtt av Mimmi Zetterström

Här är en annan favorit. En liten tavla med underbart motiv, Självporträtt av Mimmi Zetterström från 1876.

Konstnären Julia Beck av Richard Bergh

En fantastisk kvinnoporträtt som fanns bland de kvinnliga konstnärerna ovan var detta porträtt av konstnären Julia Beck målad av Richard Bergh 1882. Det som är speciellt med den här bilden är att Bergh har målat Beck i sin yrkesroll. Vid den här tiden var det bara kvinnor som målade andra kvinnor som arbetade. Här framställs Beck som en modern parisiska av sin konstnärskollega.

Frukostdags av Hanna Pauli

Här är en oerhört vacker bild som jag fastnade för, Frukostdags av Hanna Pauli. Hon har fångat morgonljuset helt fantastiskt, men tydligen tolkade en svensk kritiker henne som att hon hade torkat penslarna där vi kan se ljusa fläckar. Hon hade precis avslutat konststudier i Paris och hennes teknik var alltför modern för den svenska kritikern.

Sovande barn av Emma Löwstädt-Chadwick

Tydligen ville konstnären Emma Löwstädt-Chadwick uppvärdera hemmets sfär och hennes motiv är ofta tagna därifrån. Här har hon skildrat ett sovande barn på ett helt underbart sätt. Jag såg genast mina egna sovande barn i denna bild. Sovande barn, 1880-tal.

Studie av liten gosse, sonen Fausto av J A G Acke

En annan fantastisk tavla av ett barn är denna, Studie av liten gosse, sonen Fausto av J A G Acke från 1904. Det nakna och sunda vita barnet var en symbol hos naturisterna och vitalisterna och här finns kristendomskritik och kroppstänkande.

Vid pianot av Mina Carlson-Bredberg

Vid pianot av Mina Carlson-Bredberg är en annan tavla som vackert skildrar hemmets sfär med en kvinna och ett litet barn vid ett piano. Målningen är från 1890.

Porträtt av Hanne Wilhelm Hansen av Vilhelm Lundström

Slutligen föll jag för detta underbara porträtt av Hanne Wilhelm Hansen av Vilhelm Lundström från 1946. En del av personmueet Finn Juhls hus fanns som tillfällig utställning på Nationalmuseet och i det huset bodde Hanne Wilhelm Hansen till sin död 2003. Finn Juhl var en känd dansk designer och flera av hans verk fanns att skåda. Porträttet av Hanne ovan hänger också där när det inte är utlånat. Hanne Wilhelm Hansen var agent och förläggare inom musik och teater.

Det är fint att så många kvinnor nu få palts på museet. Det går framåt även på den fronten!

Eurovision Song Contest – nu kör vi!

Eurovision village

Eurovision village i Lissabon. Maj 2018.

Förra året var jag i Portugal när Eurovision son contest gick av stapeln. Jag bodde några ynka mil från Lissabon där festen var. Nu var mitt syfte den gången inte att titta på Eurovision, utan att hänga med min familj och makens storfamilj i ett stort hus i Cascais.

Nu är första semifinalen igång och jag sitter och peppar med rosévin och daim och jag slås av att Eurovision inte är vad den en gång var. Det är inte längre bara töntigt och svängigt, utan mycket är mer modernt och ligger inte så långt ifrån annan populärmusik. Man skulle kunna tro att en sån som jag skakar på huvudet åt det, men det är tvärt om. Festivalen måste moderniseras även om jag kanske inte gillar allt nytt.

Har inte sett mer än knappt halva semifinal ett och noterar att killar med tofs är poppis, likaså att sjunga på eget språk (jag är för!) och att Tjeckien lyckades göra en musikvideo på scen (eloge för det!). Jag försöker i vanlig ordning twittra samtidigt som jag tittar och mellan varven luta mig tillbaka i soffan och njuta lite.

2016 gick jag på genrepet, 2018 åkte jag linbana över arenan och nästa år kanske jag åker dit? Nej, det har inte hänt hittills för jag är alltid för gravid, för fattig eller för mycket småbarnsförälder. Det är aldrig försent, spektaklet lär hålla på länge till. Men nu ska vi inte tänka på framtiden. Nu är nu och Eurovision är i gång!

Vilken låt tycker du ska vinna? Av det jag hört hittills håller jag Tjeckien som favorit, men jag har inte hört tillräckligt för att göra en vettig analys. Och nu Island, ett av mina favoritländer (fast ärligt talat, vad var det?)!

Recension: Kwan, Kevin; Crazy rich i Asien; 2013

Crazy rich i AsienNär jag läste om Crazy rich Asians av Kevin Kwan hos Enligt O blev jag sugen på att läsa den. Den har nyss kommit på svenska på Lovereads och heter Crazy rich i Asien på svenska. Jag tilltalas inte så mycket av intrigen hos extremt rika, men det var något i Lindas recension och i baksidestexten som fick mig att hoppas på något mer, något djupare.

Nick och Rachel bor i New York och har varit ett par i två år. Nick är kines från Singapore och Rachel är född i Kina, men uppvuxen i USA. Nick vill att Rachel ska träffa hans familj och de bestämmer sig för att resa till Asien tillsammans. Det första de ska göra är att gå på Nicks bästa väns bröllop. När de kommer dit förstår Rachel att bröllopet de ska gå på är den största snackisen i hela Singapore och oerhört påkostat. Hon märker också att Nicks familj är snuskigt rik. Dessutom verkar Nicks mamma allt annat än sugen på att få Rachel Chu till svärdotter.

Crazy rich i Asien är bra för att det är en modern historia om kärlek över klassgränserna. Rachel är inte en lycksökerska och inte heller någon vars liv skulle bli så mycket bättre med pengar. Hon är ekonomiprofessor och lever ett bra liv. Hon och Nick har det redan bra och hans överklassfamilj är inte precis vad Rachel önskar sig och behöver i livet. Det är en kärlekshistoria uppbyggd på ett klassisk sätt, med intriger som kastar oss hit och dit. Men det är inte de klassiska lite billiga orsakerna som gör att det blir fnurra på tråden, såsom tidigare flickvänner och allmän svartsjuka. Här är det lite mer rimliga orsaker som känns sannolika och just moderna.

Jag skulle kalla Crazy rich i Asien en feministisk roman. Den skildrar strukturer inom den kinesiska överklassen som är patriarkala och extremt fördömande mot människor utanför den egna sfären. Bokens ena huvudperson Nick vill bryta sig loss från detta och han är inte arrogant och sexistisk, utan en mer modern man. Kevin Kwan är inte nådig mot mansidealet i dessa kretsar och han har målat upp några fina karaktärer som faller på sina egna grepp när de beter sig mansgrisigt.

Kvinnoporträtten är fina. Rachel är välutbildad och smart. Astrid Leong, som är extremt rik, skildras också som en sympatisk och intelligent kvinna även om hon älskar att köpa svindyra kläder. Det är dessa två som historien kretsar kring, förutom Nick. Sedan finns det såklart bitchiga kvinnor och skvallriga kvinnor, men det är de smarta som spelar huvudrollen. I mitten av allt står den fria kärleken som inte känner några gränser och det är fint och gör att jag verkligen kan rekommendera den här boken.

Crazy rich Asians finns som film och den är unik såtillvida att alla skådespelarna i huvudrollerna är asiater, precis som i boken. Jag vill hemskt gärna se filmen och hoppas att den kommer ut på någon streamingtjänst snart. Det var roligt att läsa boken för alla härliga miljöer från Singapore och Hongkong, där jag har varit. Jag hoppas på mer sånt i filmen. Boken ingår i en trilogi och nu har jag beställt de två följande böckerna i serien på engelska, för jag orkar inte vänta på någon eventuell svensk översättning på dem.

Läs mer: Adlibris, Bokus