Feb 18

Berömda och glömda idrottskvinnor: Lidija Skoblikova

 Lidija Skoblikova

Lidija Skoblikova – skridskoåkaren som skrev in sig i den olympiska historien och sedan blev professor i historia

Det finns ingen skridskoåkare som tagit fler olympiska guldmedaljer än Lidija Skoblikova från Ryssland, dåvarande Sovjetunionen. Idag åker damerna 500 meter i OS i Pyeongchang och jag passar på att berätta lite mer om en fantastisk skrinnare.

Hon tog två guld 1960 i Squaw Valley, men det var fyra år senare i Innsbruck som hon satte ett rekord som skulle stå sig länge. Hon tog fyra guld under ett och samma OS och det var inte förrän 1988 som en skridskoåkare skulle slå det rekordet. Då var det Eric Heiden som tog fem guld.

Lidija Skoblikova hade en arbetarklassbakgrund, men studerade efter skridskokarriären. Hon blev professor i historia på 70-talet. Hon gjorde också karriär som tränare och coachade det ryska skridskolandslaget på 90-talet. Som assisterande tränare hade hon sin son. Hon har även varit ordförande för det ryska skridskoförbundet i tolv år. På invigningen i OS i Sotji 2014 var hon en av dem som bar den olympiska flaggan.

Feb 17

Recension: Fine, Cordelia; Testosteron rex; 2017

Testosteron rexÄntligen! Äntligen kommer en bok som ifrågasätter forskning som pekar på att testosteronet är en viktig faktor när det kommer till skillnader mellan män och kvinnor. Psykologen Cordelia Fine har skrivit boken Testosteron Rex och vill en gång för alla slå hål på en seglivade myten om in testosteronets betydelse. Boken är utgiven i år i Sverige på Daidalos förlag.

Cordelia Fine är professor i psykologi och verksam vid University of Melbourne. I Testosteron rex går hon igenom forskning som visar på grundläggande skillnader i män och kvinnors hjärnor och visar att kvinnor och män oftast inte deltar i undersökningarna på lika villkor. Eller så har forskarna förbisett det som inte stämmer överens med sin egen tes. Forskare tar oftast inte heller hänsyn till kvinnors sociala förutsättningar och därför blir det en skev forskning.

Är män mer promiskuösa? Ja, säger vissa och detta ska bero på att män vill maximera sin avkomma. Ju fler de ligger med, desto större chans att sprida sin säd. Men efter en noga genomgång av mäns alternativ för att få en avkomma, kommer Fine fram till att ligga med en kvinna så mycket som möjligt ökar chanserna. 100 barn på ett år, som någon påstått var möjligt, är bara möjligt i teorin. I praktiken måste man ta hänsyn till fertilitet och inte minst möjlighet att ligga oskyddat med någon.

Sedan har vi ju detta med riskbenägenhet. Män anses vara mer riskbenägna och därför leder de oftare större företag. Det finns en skillnad, kommer Fine fram till, men det är en klick vita privilegierade män som är mer riskbenägna. Med andra ord är det inte biologiskt. Sedan verkar det vara så att män blir mer riskbenägna när deras maskulinitet ifrågasätts. Män som fått smörja in sig med blomdoftande handkräm tig större risker än män som inte gjort det, visaren forskning. Dessutom, och det har jag läst om förut, verkar kvinnor vara mer riskbenägna när de tror att ingen ser och män när de tror att någon ser.

Fine avslutar med att prata om barn och könskodade leksaker. Det finns en viss skillnad i vad pojkar och flickor föredrar, men resultaten är långt ifrån så entydiga att det skulle kunna motivera hur det ser ut i leksaksaffärerna. Barn är medvetna och de identifierar sig snabbt och förstår vilken del av leksaksaffären de borde leta leksaker från. Dessutom visar forskning att om tågen är rosa och dockorna blå minskar skillnaderna med var olika barn föredrar. Det var alltså så enkelt som att lite målarfärg ändrar pojkars och flickors preferenser?

Jag kan skriva hur mycket som helst om den här boken. Den är fantastisk. Och inte bara fantastisk innehållsmässigt utan den har också ett högt underhållningsvärde. Det märks att Fine tycker att det är oerhört fånigt att påstå att män och kvinnor är fundamentalt olika och jag kunde inte låta bli att småfnissa på flera ställen. Framförallt är författaren kunnig och vet vd hon pratar om. Det är ingen svamlande bok, alla fakta är belagda.

Min uppmaning till alla är att läsa den här boken. Antingen för att bli omvända eller mer övertygade. Eller för att få argument att krydda släktmiddagar och raster på jobbet med. Den viktigaste slutsatsen i boken är att den renodlade kvinnan med alla kvinnliga egenskaper och manlig dito, är en myt. Det finns inte så klara skillnader mellan könen. Så nu kan vi sluta hänvisa till skillnader i våra hjärnor när vi ska förklara ojämställdhet!

Läs mer: Adlibris, Bokus, Aftonbladet

Feb 17

Berömda och glömda idrottskvinnor: Hanni Wenzel

Hanni Wenzel

Hanni Wenzel – tog Liechtensteins första OS-guld

Hanni Wenzel är en före detta framgångsrik alpin åkare från Liechtenstein . Idag står super-G på det alpina OS-schemat och då får vi se Hanni Wenzels dotter Tina Weirather försvara Liechtensteins färger.

Wenzel är född i Tyskland, men flyttade till Liechtenstein när hon var liten. Hennes bror Andreas och syster Petra Wenzel och hon själv visade sig vara oerhört duktiga i alpin idrott. Då var det inga som helst problem för hela familjen att få medborgarskap i det lilla landet mellan Schweiz och Österrike.

Hon var mycket framgångsrik i världscupen på 70-talet och vann den totala världscupen 1978. 1980 i OS i Lake placid vann hon dubbla guld i slalom och storslalom. Men när det var dags att försvara gulden 1984 i Sarajevo blev det sopp, precis som för Ingmar Stenmark. De anklagades för brott mot amatörreglerna och fick inte ställa upp. En skam för sporten och den regeln är nu lyckligtvis ett minne blott.

1979 gjorde Paraguay ett frimärke med Hanni Wenzel som ni kan se ovan. Det känns ju oerhört lustigt att de valde ett tema med en slalomåkare. Känns inte alls som något som intresserar paraguayaner. Det får mig att tänka på bisarra motiv från länder som förekommer flitigt i frimärkssamlarsammanhang. Men det är ett helt annat ämne.

Feb 16

Kulturkollo ber om koreansk kultur: Pinkfong

Byggnad vid Woljeongsas tempelkomplex i Pyeongchang

Byggnad vid Woljeongsas tempelkomplex i Pyeongchang.

Veckans tema på Kulturkollo är Korea och veckans utmaning är koreansk kultur. Jag har ju redan skrivit om koreansk litteratur så jag försökte febrilt komma på något annat. Bibimbap är en av mina favoriträtter och den är ju koreansk, men det känns som att det tar stopp där. Men så står jag och passivt lyssnar och kommer på mig själv med att nynna med i dotterns youtube-favorit.

Pinkfong är Selmas absoluta favorit och har du en gång lyssnat på Baby Shark så glömmer du den aldrig. Tyvärr, men så är det. För Selma har Pinkfong nästan gått om Babblarna i popularitet. Ledsen att jag inte kunde bidra med något mer sofistikerad kultur, men lite såhär är mitt liv just nu.

Paddatittande

Mina barn tittar på paddorna i mellandagarna. December 2017.

Feb 16

Berömda och glömda idrottskvinnor: Yvonne van Gennip

Yvonne van Gennip

Yvonne van Gennip –  Holländskan som tog tre guld på skridskor 1988

Idag åker damerna 5000 meter skridskor i OS i Pyeongchang. 1988 hette de olympiska spelens stora drottning Yvonne van Gennip. Hon vann inte bara 5000 meter, utan även 3000 och 1500. Med tre guldmedaljer blev hon spelens främsta mästare, bredvid den finska backhopparen Matti Nykänen. Men han tog ett lagguld, så van Gennip var ensam om att ta tre individuella guld i OS i Calgary (vilket visserligen Nykänen inte hade någon möjlighet att göra, men men).

van Gennip hade deltagit i OS i Sarajevo 1984, utan att vinna några medaljer. Före OS i Calgary skadade hon foten och det var östtyskor som var storfavorit på alla distanser. van Gennip hann dock rehabilitera sig i tid och trots hårt motstånd vann hon alla tre distanserna hon ställde upp i. På pallen i samtliga fall stod även två östtyskor.

Nederländerna är en stor skridskonation och Yvonne van Gennip en av deras största stjärnor.

Feb 15

Ingrid Häll 180215-

Mormor och Selma

Mormor och Selma. Då var de 100 år tillsammans. Idag fyller mormor 100 år. Juli 2017.

Jag har gjort det till en tradition att uppmärksamma mina far- och morföräldrar på deras 100-årsdagar. Både morfar och farfar hade varit döda ett tag när jag publicerade inläggen om dem. Min mormor, Ingrid Häll född Sjöberg, lever fortfarande. Idag är vi i Hjo för att fira hennes 100-årsdag!

Min mormor kommer definitivt inte vara hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann från sin egen fest. Hon kommer noga se till att den är som fester ska vara. Alla är bjuda, smörgåstårta på bordet och sen ska en bild föreviga födelsedagsbarnet och alla presenterna och blommorna.

Min mormor och morfar bodde ganska nära oss under min uppväxt och vi träffades ofta. När jag blev tonåring fick jag möjlighet att lära känna henne lite mer. Jag hade två stora skrivprojekt i skolan i åttan, ett att intervjua någon född på 20-talet och ett att intervjua någon som upplevt andra världskriget. Mormor är visserligen inte född på 20-talet, men fick duga och hon ställde upp.

Jag minns att hon var öppenhjärtig i intervju och berättade om sin barndom så som den var. Efteråt skämdes hon över att ha pratat så illa om sin mamma. Min gammelmormor, som jag faktiskt har träffat, var nog inte den snällaste mamman och det var säkerligen inte helt lätt att växa upp med henne. Hon slog min mormor. En gång så illa att mormor aldrig glömde det. Mormor hade lekt med en trasig boll och satt den mellan sina ben. Mamman hade väl uppfattat det som en sexuell handling och slagit dottern gul och blå. Då önskade sig min mormor en ny mamma.

Mormor var också den i den stora syskonskaran som fick mjölka korna när det inte passade de äldre syskonen, vilket det ofta inte gjorde. Men sen gifte hon sig ung med en snygg man och fick två barn och slapp från gården och alla uppgifter. Under andra världskriget bodde de i Hjo och maken var elektriker. Han fick ofta betalt i natura av bönderna han hjälpte så de hade gott om mat när andra hade det sämre. Ett minne mormor har från den tiden var att hon fick tag på ett fint tyg, sydde en klänning och åkte hem till sin syster för att visa upp den. Hon ställde sig vid den öppna spisen och när hon gick därifrån hade hela ryggen på klänningen smält. Det var inte direkt bomullstyg hon hade hittat.

Lyckan varade dock inte så länge. 1946 dog hennes man. Han försvann efter en kväll på stan och fanns sedan drunknad i Vättern. Änka med två barn kan inte varit så lätt på den tiden. Hon träffade senare Karl-Gustav, min morfar, och de gifte sig och fick en dotter, min mamma, 1950. Det är så svindlande att tänka på att det som orsakade min mormor så enormt mycket lidande var nödvändigt för att min mamma, jag, min bror, mina barn och brorsbarn ska finnas till.

Grattis mormor på hundraårsdagen!

Feb 15

Berömda och glömda idrottskvinnor: Manuela Di Centa

Manuela Di Centa

Manuela Di Centa – från guldmedaljör till högerpopulist via dopingrykten

Idag kör damerna 10 km i längdspåren i OS i Pyeongchang. Vårt svenska hopp står till Charlotte Kalla. För ungefär 25 år sedan var italienska Manuela Di Centa en stor skidåkare. Hennes gimmick var att hon alltid var stajlish i skidspåren, sminkad och med målade naglar. Efter karriären har det mest varit dopingrykten och så har hon varit aktiv i Italiens olympiska kommitté. Hon har också varit parlamentsledamot för Berlusconis parti Forza Italia 2006-2013.

Det var 1994 i OS i Lillehammer  som Manuela Di Centa hade sitt bästa mästerskap. Då vann hon två guld, två silver och ett brons. Hon har inga andra mästerskapsguld, men flera silver och brons samt har två gånger vunnit den totala världscupen.

Inför OS i Sotji 2014 pekade några svenska skidåkare ut Di Centa som dopad fuskare. Marie-Helen ”Billan” Westin tyckte att hon såg ut som en karl i spåren.  Ryktena har verkat florerat ganska länge och internationella skidförbundet anklagas för att har mörkat dem för sportens skull. Uppdrag granskning pekade ut Di Centa 2013 för att hon hade ett onormalt högt blodvärde i en världscuptävling i Lahtis 1997.

Under OS på hemmaplan i Turin 2006, alltså efter att Di Centa hade lagt av, spelade hon en stor roll under invigningsceremonin. Hon var en av åtta fanbärare. Men elden den tändes av en annan skidåkare, Stefania Belmondo. En annan rolig anekdot från det mästerskapet är att Di Centa var prisutdelare på herrarnas 50 km. Hon fick dela ut guldmedaljer till sin lillebror, Giorgio di Centa.

Feb 14

Berömda och glömda idrottskvinnor: Christine och Marielle Goitschel

Christine och Marielle Goitschel_1964

Systrarna Goitschel – de första syskonen att stå på samma OS-pall

När jag frågade mina föräldrar om vilka idrottsstjärnor de minns från sin barn- och ungdomstid så svarade min pappa systrarna Christine och Marielle Goitschel. De var slalomåkare från Frankrike och tog medaljer tillsammans. Ja, så kan man nästan säga. Idag skulle damerna köra slalom i OS (om det inte blivit inställt pga vädret) och slalom var en av systrarna Goitschels bästa grenar.

Det var i Innsbruck 1964 som  Christine och Marielle Goitschel nådde sådana framgångar att de sågs som världens bästa slalomåkare. De var de första syskonen någonsin som stod på samma pall i ett olympiskt spel. I slalomtävlingen vann nämligen Christine guld och Marielle silver. Två dagar skulle de upprepa prestationen, men då omvänt. Marielle vann guld i storslalom och Christine silver.

Marielle vann guld i slalom i OS i Grenoble 1968. Christine skadade sig inför det olympiska spelet, men deltog ändå utan att nå pallen. Båda slutade efter OS i Grenoble.

Feb 13

Berömda och glömda idrottskvinnor: Anne Abernathy

Anne Abernathy

Anne Abernathy – Farmor rodel från Jungfruöarna som bloggade under spelen 1994

Anne Abernathy är en pensionerad rodelåkare. Hon var aldrig framgångsrik och alltid långt ifrån pallen. Hennes deltagande i olympiska spel är många och endast en skada hindrade henne från att ställa upp i sitt sjätte OS i Turin 2006. Hon tävlade för Jungfruöarna. Idag är det dags för kvinnornas singel i rodel i OS i Pyeongchang och ni ska få veta lite med om en för de flesta förmodligen totalt okänd olympier.

Anne Abernathy föddes 1953 i Florida. Hon är medborgare och bor på Amerikanska Jungfruöarna. Hennes första OS var 1988 i Calgary där hon slutade på 16 plats. Det är hennes bästa resultat och det är inte för placeringarna som hon bör bli ihågkommen. Abernathy kallades för farmor rodel, för att hon trots brist på framgång, fortsätta att tävla.

OS i Turin 2006 skulle bli hennes sjätte OS. Hon var därmed den enda kvinnan i den historien att kvalificera sig till sex olympiska spel. Hon är också enda atleten över femtio att kvalificera sig till OS. En skada satte som sagt stopp för deltagande. Hon är en riktig stålkvinna och inte nog med att hon tävlat som förhållandevis gammal, hon har även överlevt cancer som återkommit flera gånger under karriären. Hon lyckades dock hålla det hemlig så länge hon var aktiv.

En annan imponerade sak med den farmor rodel är att hon 1994 hade en online-dagbok under spelen. En blogg alltså.

Feb 12

Berömda och glömda idrottskvinnor: Daniela Iraschko-Stolz

Daniela Iraschko-Stolz

Daniela Iraschko-Stolz – backhoppsstjärna och HBTQ-aktivist

Backhoppning är en relativt ny gren på OS-programmet. För damer alltså. Bakhopparna har fått kämpa länge för att att få komma med och i Sotji blev det äntligen verklighet. En av sportens absolut största stjärnor är Daniela Iraschko-Stolz. Idag tävlar hon i hoppbacken i Pyeongchang.

Iraschko-Stolz började sin idrottskarriär som fotbollsmålvakt. Hon var framgångsrik i den österrikiska ligan. Sedan började hon parallellt med backhoppning och där blev hon ännu mer framgångsrik. Hon tog VM-guld 2011 och hon har vunnit den totala världscupen två gånger. Hon har även vunnit i den legendariska backen i Holmenkollen flera år i rad. Under OS i Sotji blev det dock inget guld, det blev ett silver. Vann gjorde tyska Carina Vogt.

2012 gick Iraschko-Stolz ut med att hon var lesbisk. Hon ingick partnerskap med sin flickvän 2013 och hon sa till österrikisk TV att det var ett samhällspolitiskt statement. Paret har pratat offentligt om att det är helt naturligt att två människor som lever tillsammans och älskar varandra vill gifta sig. De gifte sig i Tyrolen där det inte är många som ingår partnerskap.

Idag hejar jag lite extra på Iraschko-Stolz, men jag hejar egentligen på hela högen. Den sexism som backhoppande kvinnor har fått möta i IOK, i Sverige och för övrigt i hela världen, saknar motstycke. Samma unkna argument som man verkligen trodde tillhörde historien, såsom att sporten är för farlig för kvinnor, har framförts så sent som 2010. Heja alla tjejer som hoppar idag, ni har vunnit en enormt viktig kamp för ökad jämställdhet!