Sep 23

Min bokmässa 2016

Mot alla odds blev det en bokmässa för mig i år. Jag valde att ta med barnen till mamma och pappa i Lidköping och åka två tur och retur-resor till Göteborg från Lidköping med min minsta. Det gav mig från ca 12:15 till ca 16:30 på mässan. Det visade sig både inte vara särskilt mycket, men också tillräckligt för att bli vansinnigt trött på. Jag träffade många kära vänner, men missade också flera personer som jag gärna ville träffa. Men sånt är livet. Nu är jag äntligen tvåbarnsmamma och det för med sig vissa svårigheter att ha en helammande bebis. Årets bokmässa blev så bra det kunde bli för min del.

Att Kulturkollo har fixat att så att vi bokbloggare har ett eget rum på mässan var en förutsättning för att jag skulle kunna åka över huvud taget. Det innebar att jag kunde dra mig tillbaka, amma och lämna barnvagnen och andra saker.

Jag, Selma och Linda Palm

Bokmässan började på tåget från Lidköping med att jag och Selma träffade barnboksförfattaren Linda Palm, som också hon är från Lidköping. Vi känner varandra från sociala medier. Som man gör. Vi hade en trevlig resa och fick även sällskap av en annan barnboksförfattare från Järpås, Patric Nyström. Linda Palm har skrivit böckerna om Svea som vi har läst hemma och som Hugo tycker om.

Selma på bokmässan 2016

Jag träffade en massa bokbloggarkollegor, min faster och annat löst folk som jag tycker om. VI hade fina samtal som var både privata och andra om böcker och politik. Selma tyckte att själva mässgolvet var sådär. När hon fick hänga i babybjörnen utan hörselskydd funkade det bättre.

Björn Hellberg på bokmässan 2016

Ingen bokmässa utan Björn Hellberg! Jag köpte dock inte boken.

Bokmässefynd 2016 1

Första dagens fynd. Till höger var det jag fick på bokälskarminglet som Kulturkollo ordnade och till vänster det jag själv köpte. Två Muminböcker och en mugg (och påse) för 150 kr var helt klart den bästa dealen. Självklart var jag tvungen att sno åt mig Svea klipper av Linda Palm på minglet. Hugo har i dagarna själv klippt av sig sitt hår och behövde boken i bearbetande syfte. Natacha Appanah är från Mauritius och passar väl in i min Jorden runt-utmaning och boken har jag tänkt läsa länge. Jag köpte den för en billig penning hos Elisabeth Grate.

Therese Bohman på bokmässan 2016

Jag hade givetvis inget semiariekort i år och jag hade tyvärr inte ens tid och möjlighet att kolla monterprogrammen. Därför blev jag glad när jag gick förbi Norstedts och Therese Bokman pratade om son bok Aftonland. Och Selma sov. Liiiite seminariefeeling för mig således.

Bokmässefynd 2016 2

Dagens bokmässefynd är bara köpta saker. Två nya vem-böcker av Sina Wirsén. Vem är stor för att det är så hejdlöst roligt att de små har vuxit upp och Vems syskon för att Hugo kan behöva det. Presenter inhandlades också i form av Mumin-böcker (jag tar hand om muggen själv!) och en brödbok till mamma som nyss fyllt år.

Sep 21

Min Kvinnohatsvecka – mest kärlek

Feministbiblioteket på Kvinnohat

Nu har jag fått lite distans till Kvinnohatsveckan och tänkte skriva mina samlade tankar här i ett inlägg. Kvinnohat är ett Instagramkonto med nya gästpostare varje vecka, för den som har missat det. Ni som är vänner med mig på Facebook vet att det inte startade så bra. Jag fick uppdraget att vara gästpostare för en vecka ganska nyligen och skrev om det här. Några dagar innan veckan fick jag lösenord och sådant och fick en uppmaning att berätta på förhand vad som skulle kunna vara kontroversiellt.

Jag hade när jag ansökte inte berättat att jag var liberal. Jag ansåg inte det speciellt relevant då jag skulle tipsa om böcker och inte hade tänkt något specifik politisk inriktning på dem förutom att de såklart skulle vara feministiska. Jag meddelade redaktionen att jag var liberal och att det skulle kunna anses kontroversiellt och då fick jag veta att jag minsann borde berättat det direkt och att det egentligen inte var ok. Jag får nämligen inte posta liberal politik på deras konto.

Här vill jag stanna upp lite och förklara att jag såklart anser att de får ha vilken policy de vill men att det är märkligt att de utger sig för att vara ett brett feministisk forum, när de inte är det. Det är också konstigt att de inte gör någon som helst research på sina gästpostare. Min ideologiska hemvist är jag tämligen öppen med. Vad som hände när de fick veta är också märkligt. De bad mig köra ändå, men hotade att censurera mig om jag blev ”för liberal”, vad nu det är för något.

Min spontana tanke var att strunta i alltihop, för sådana villkor känns orimliga, men valde att ta upp frågan på Facebook för diskussion. Folk hade olika åsikter, men jag landade i att köra ändå. Jag fattade ett eget beslut och valde att göra som jag hade tänkt från början. Lite intressant var det att många tyckte att jag skulle köra ändå och sedan hade synpunkter på innehållet i veckan. Det behövde jag ingen hjälp med. Jag gjorde som så att jag meddelade redaktionen att jag inte tänkte censurera mig själv och sedan lovade jag mig själv att jag skulle göra som jag hade tänkt och inte ändra något för situationen skull, inte åt något håll.

Men på grund av allt detta gruvade jag mig mycket för veckan. Många hade på Facebook varnat mig för det hat som kan dyka upp i kommentarerna och jag var förberedd på att tvingas avbryta veckan, vilket jag lovade mig själv att jag skulle göra om det skulle bli för jobbigt. Kvinnohat har 47000 följare och även om redaktionen inte googlade mitt namn eller kikade in på bloggen före de gav klartecken så betyder ju inte det att ingen av alla 47000 följare kommer att göra det.

Anledningen till att jag ville göra detta är att jag i grunden är för ett brett feministiskt forum där olika röster får plats. Vi liberala feminister kan känna oss ganska ensamma ute på högerkanten, men nu när jag fått chansen så ville jag också visa att vi är ganska lika trots allt. Alla vi som ser att det finns strukturer som missgynnar kvinnor brukar tycka ganska lika om det mesta som rör feminism, om vi inte diskuterar vinster i välfärden och RUT-avdraget. Är man så långt ut på vänsterkanten att man inte tror alls på företag eller hatar polisen, då har vi såklart inte så mycket gemensamt.

Jag var således ganska nervös när veckan började, men jag var väl förberedd och visste vad veckan skulle innehålla (även om jag inte skrivit allt eller tagit alla bilder än). Men efter måndagens bilder så var jag både förvånad och ganska överväldigad av all positiv respons. Visst, en del hejarop kom från vänner och bekanta, men det var också många för mig helt okända personer som sa sig vara pepp på veckan och gjorde tummen upp och liknande.

Veckan fortsatte i samma anda och det blev roligare och roligare och oron försvann nästan helt. Jag visste att det var ett inlägg som skulle kunna bli lite kontroversiellt. Inte så att jag tyckte att redaktionen borde veta det, men om folk var tillräckligt vänster så skulle de kunna uppröras. Jag skrev om kvinnors företagande som en av mina feministiska hjärtefrågor. Reaktionen även där endast positivt.

Så efter att ha tagit avsked av Instagramkontot Kvinnohat är känslan enbart positiv. Jag har fått kärlek från kända och okända människor och att få höra att min vecka har varit 100% guld gör att bloggandet kommer att kännas lite lättare framöver. Att folk har förköpts sig på Adlibris nu på grund av mig känns också bra (även om jag hoppas att hens ekonomi fixar det). Denna vecka är gästpostaren en kvinna som gärna vill bli arbetslös och vill jobba mot arbetslinjen, så någon slags ordning är väl ändå återställd.

En bild på mig i Hammarby Sjöstad där jag bor. Jag håller en bok i ena handen, En sol bland döda klot av Anneli Furmark, och vinkar med den andra.

Sep 21

Recension: Shriver, Lionel; Dubbelfel; 1997

DubbelfelNär jag sökte skönlitterära böcker till Sportåret 2016 fick jag tips om Dubbelfel av Lionel Shriver. Den kom 1997 men översattes till svenska först 2009 och gavs då ut på Ordfront. Den handlar om tennis. Tennis och äktenskap.

Willy är ung och lovande tennisspelare och lever för tennisen. När hon träffar Eric får hon för första gången en utmanare till sin livs kärlek. Att han håller på med tennis gör att hon gifter sig med honom. Hon är så bra att hon slår honom och länge har hon en betydligt högre ranking än sin man. Men Eric är också otroligt bra och en dag kommer den dagen som Willy fruktar mest av allt. Den dagen han slår henne. Sedan går det utför. Han stiger i ranking och hon sjunker. När hon skadas sätts deras kärlek verkligen på prov och frågan är om äktenskapet kommer att klara att det nu är Eric som är familjens bästa tennisspelare.

Den här boken var så otroligt obehaglig. Först tyckte jag att det var lite spännande eftersom jag själv är en dålig förlorare och kunde identifiera mig lite i Willy. Men så kryper hennes missunnsamhet fram mer och mer och det gör henne till en riktigt obehaglig kvinna som mycket väl skulle passa in i Nanna Johanssons novellsamling. Men den ädla och goda Eric, som förlåter allt för kärlekens skull är också uppblåst och självgod och skulle aldrig klara av att förhållandena var omvända. Jag önskade mig ett länge feministiskt slut, men sedan önskade jag inte att det skulle bli bra för någon av dem. Eller snarare, jag struntade fullständigt i hur det gick för dem. Och det är ett underbetyg. Jag förstår inte alls vart författaren ville komma.

Sammanfattningsvis är detta en bok om ett äktenskap mellan två odrägliga och dryga typer som du kommer att hata var för sig. Varsågod för varningen.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Bokhora, SvD

Sep 20

Ja, jag ska till bokmässan!

Bokmässan

Imorgon bär det av med tåg till Skövde. Jag åker med båda barnen. Ensam. Varför? Jag ska till bokmässan. Jag bara ska dit. Det blir en dunderkompromiss med livet och situationen, men jag kommer.

Jag vet att många av mina vänner och bokbloggarkollegor kommer först till helgen, men jag kommer bara att vara där torsdag och fredag 12-17. Jag sover hos mina föräldrar i Lidköping och tar med mig Selma och åker direkttåg, men det tar ändå drygt 1,40 enkel resa. Jag köper inte inträdesbiljetter för båda dagarna direkt, utan måste se hur det går först. Hugo tillbringar dagarna hos mormor och morfar, vilket torde gå hur bra som helst. Hur Selma tar mässan är en annan femma. Enda lilla förenkling är att pappan kliver på efter halva resan på hemvägen på fredagen. Det kommer förmodligen att bli ett fantastiskt möte om vi kommer så långt.

Så när Kulturkollo frågar hur jag preppar så gör jag inte det alls. Jag blir bara glad om jag kommer dit och mitt enda mål är bokbloggarminglet på torsdagen. Jag ska kolla monterprogram och så, men tror att det kommer att bli lite ad hoc ändå. Selma kommer ju att styra en del. Jag håller tummarna för att alla intryck kommer att göra henne lugn. Hemma skriker hon mest, men ute brukar hon hålla sig lugn. Jag sejfar upp med babybjörn och hörselskydd.

Så funderar jag över kläderna. Jag är motsatsen till frusen och tar aldrig i livet på mig strumpbyxor när det är mer än 15 grader. Har diskuterat saken på Facebook och kommit fram till att det nog blir lång kjol och topp. Ett par jeans åker med för säkerhets skull. Alla mina bokliga smycken och strumpor får nog bli hemma, känns inte aktuellt (halsband är exempelvis jobbigt eftersom Selma tar tag i det när hon äter).

Jag skulle så gärna vilja träffa alla jag känner i Göteborg, men om det varit tufft andra år så är det stört omöjligt nu. Ni som ska på mässan torsdag och fredag kan väl höra av er om ni vill fika eller luncha!

Sep 20

Recension: Johansson, Nanna; Paradise; 2016

ParadiseParadise är en novellsamling om riktigt störiga människor av Nanna Johansson (Albert Bonniers förlag). Jag föll för beskrivningen att det handlade om riktigt obehagliga kvinnor, nästan helt utan självinsikt och valde att läsa boken.

Det är riktigt obehagliga kvinnor. Den jag tyckte var mest obehaglig var hon som inte kunde välja sida när hennes man valde att slå systersonen sönder och samman för att han hade ett förhållande med deras son. Alkoholisten och hjälper till med mobbingen mot sin dotter ligger inte långt efter. Det var också några som jag tyckte rikgit synd om, som tonårstjejen som hamnat i skymundan för sin bråkiga syster och hon som gör bort sig i en politisk debatt i Almedalen.

Jag trodde att jag skulle skratta, men jag rös mest. Det var inte bara obehagliga kvinnor, utan också obehagliga historier. De kröp innanför skinnet på mig och trots att jag vill skumläsa lite för att slippa obehaget så kände jag mig tvungen att ta till mig varje detalj. Det är oerhört skickligt skrivet och att bara komma på tanken att skriva på det här temat förtjänar en eloge. Nu vill jag bara skaka av mig boken. Det är ingen jag vill bära med mig länge, men jag misstänker att jag kommer att göra det ändå.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Sep 19

Recension: McFarlane, Mhairi; Finns det en, finns det flera; 2016

Finns det en, finns det fleraJag har i sommar fastnat för författare Mhairi McFarlane. Jag har behövt chick lit och hon har funnits där. Finns det en, finns det flera är en helt ny bok av henne som kom nu i september på HarperCollins förlag.

Edie är obotligt singel, men är förtjust i sin kollega Jack. Han ska dessvärre gifta sig och på bröllopet blir de tagna på bar gärning av bruden när Jack kysser Edie. Det är dock Edie som får hela skulden och eftersom hon är kollega med både bruden och brudgummen får hon ett tillfälligt uppdrag att skriva en självbiografi åt en berömd skådespelare. Han finns tillfälligt i Edies hemstad Nottingham. Edie måste därför flytta hem till sin pappa och syster och det är inget hon ser fram emot. Att skriva en bok åt en självupptagen skådis står inte heller högst upp på önskelistan. Men att gå tillbaka till kontoret är ändå otänkbart, särskilt med tanke på att det pratas otroligt mycket skit om henne i sociala medier. Det är ingen tvekan om att det är hon som är boven i dramat. Samtidigt som hon försöker ducka för näthat måste hon ta tag i boken samt styra upp allt jobbigt med familjen.

Detta är  den fjärde bok jag läser av Mhairi McFarlane. Jag känner spontant att karaktärerna är desamma medan handlingen växlar. Eller ja, i det stora hela är det lite samma handling också. Men det gör ju inte så mycket för det är ju precis detta man vill ha när man tar sig an den här typen av bok. McFarlane kvinnor är alltid smarta, men behöver av olika anledningar styra upp sitt liv (eller har precis gjort det). Männen som de får är alltid genombra killar. Det enda jag kan invända mot Finns det en, finns det flera är att det blir lite väl svart och vitt. Det blir på sina ställen övertydligt och då känner jag mig skriven på näsas. Det behövs egentligen inga mer bevis för att Jack är en skitstövel efter att han kysst Edie på bröllopet och sedan kastat henne till vargarna.

Annars är mitt omdöme att boken är bra, det finns ett flyt och ett driv som gör att det är svårt att lägga den ifrån sig. Att huvudpersonen är över trettio, smart, välutbildad och med en önskan om att träffa någon, bredvid att gå sin egen väg, gjorde det lätt för mig att identifiera mig. I den här boken är det smart kvinna mot stroppig skådespelare i stora delar av boken och det är underbart hur deras relation utvecklas. Smarthet vinner över besatthet. Jag gillar också att McFarlane låter sina goda personer uttrycka sig plumpt ibland. Just för att man gör så. Alla säger ibland saker man önskar varit osagda, speciellt när någon man inte ville skulle höra det hörde. En lite detalj som gör allt så mycket mer trovärdigt.

Behöver du något lättsmält som är bra och har lyckligt slut så kan du läsa den här eller något annat som Mhairi McFarlane har skrivit!

Läs mer: Adlibris, Bokus, Hyllan, Västmanländskan, Carolina läser, Fiktiviteter, Den läsande kaninen

Sep 18

Kvinnohat dag 7: Feministiska hjärtefrågor

Nu är min Kvinnohats-vecka över och jag är mycket glad över allt stöd och kärlek jag fått under veckan. Idag var temat mina feministiska hjärtefrågor. Jag kände att jag ville avsluta med lite feministisk politik, om än inte sakpolitik.

Jag vet att det kan vara ganska bråkigt bland kommentarerna, men jag har inte fått några jobbiga kommentarer alls. Jag publicerar dagens bilder här idag och under morgondagen tänkte jag lägga till alla texter till detta och till de andra inläggen. Jag sparar dessa inlägg under Pressklipp.

När jag har funderat klart ska jag skriva lite längre om hur jag upplevde veckan!

UPPDATERAT

Nu med texterna.

En bild på böckerna A room of ones own (Ett eget rum) av Virginia Woolf, Frankenstein av Mary Shelly och How to suppress womens writing av Joanna Russ.

Idag tänkte jag skriva lite om mina egna feministiska hjärtefrågor. Jag börjar med något som jag kallar ett eget rum och osynliggörande. Det var Virginia Woolf som skrev i sin essä från 1929 att kvinnor behöver ett eget rum för att kunna skriva. Ofta kan man få frågan varför det inte finns någon kvinnlig Beethoven och ett enkelt svar är att det inte funnits tillräckligt många med egna rum. Det är alltså inte så att män kan besitta skriva-underbar-musik-gener och skriva-fantastiska-böcker-gener och att kvinnor aldrig föds med dessa. Det handlar mycket om den miljö vi växer upp med och de strukturer som samhället är uppbyggt på.

Men inte nog med att kvinnor inte haft egna rum, de har också osynliggjorts genom historien. Joanna Russ har skrivit om hur kvinnors litterära framgångar viftats bort med bortförklaringar om tillfälligheter i How to suppress womens writing (finns tyvärr bara på engelska). Ett bra exempel på det är att man brukar prata om skräckgenrens fader. Det är väl oftast Edgar Allan Poe som avses men ibland även ibland H.P. Lovecraft. Det borde väl snarare heta skräckgenrens moder? Mary Shelly skrev Frankenstein redan 1818, då hon var 21 år. Hon var före både Poe och Lovecraft.

Jag fick läsa Poe i skolan, men inte Shelly. Hur många av er har fått läsa Frankenstein i skolan? Och hur många har fått läsa om och kände till Mary Shelly? Hon är för övrigt dotter till den kända feministen Mary Wollstonecraft.

 En bild på böckerna Svenska hem av Monika Björk och Eva Kaijser och Öppnas i händelse av min död av Liane Moriaty.

Svenska hem var ett tidigt företag startat av kvinnor som var trötta på utbudet. I en värld där män satt på pengarna, men kvinnorna skötte hushållet var detta mycket innovativt. Det gick bra till en början, men tiden var inte med dem och de blev tillslut uppköpta av Konsum. Det var i början på förra seklet ungefär samtidigt som rösträttsrörelsen. SVT:s serie Fröken Frimans krig bygger på denna historia. Verklighetens Fröken Friman hette Anna Withlock.

Idag finns det gott om kvinnor som startar små företag men inte sällan får de svårt att få finansiering eller blir förminskade genom att man kallar deras försörjning för hobby. Titta bara på många modebloggare som förminskas trots att de kan leva på sina bloggar.

Boken Öppnas i händelse av min död av Liane Moriaty har en hemmafru som en av huvudpersonerna. Hennes man drar in pengarna och hon har som hobby att säja Tupperware. Hon har även hand om familjens ekonomi och vet därför att det är hon som drar in de stora pengarna. Ändå upprätthåls illusionen om den perfekta familjen med mannen som familjeförsörjare. Boken är australiensisk och liknande förhållanden är nog inte alls lika vanliga här, men det visar ändå på förminskandet av kvinnors företagande. Något som definitivt finns här.

Jag stor framför bokhyllor och håller två böcker i handen. Nödrop från Lyckobubblan av Johanna Stenius och Skriet från kärnfamiljen av Rebecka Edgren Aldén och Tinni Ernsjöö Rappe.

Något annat som är viktigt för mig är frågor som rör familjen och barn. Jag är föräldraledig till vardags och det är sjukt att vi inte kommit längre när det gäller föräldraledighet att fäderna inte tar ut mer än de sk pappamånaderna (som ju lika mycket är mammamånader). I det här inlägget vill jag lyfta de krav som ställs på nyblivna mammor. Jag är inte en person som bryr mig jättemycket om vad andra tycker och tänker, men såklart jag inte ens jag stå emot alla pikar och råd om hur jag ska sköta mina barn. Johanna Stenius skriver mycket bra om detta i boken Nödrop från lyckobubblan, där ett citat från mig och bloggen finns med. Det är hemlagad mat, samtidigt som man ska hinna med att leka. Det är bra kläder som är svindyra samtidigt som det bör vara begagnat och bra för miljön. Hur du än gör blir det fel, som ett enda stort moment 22.

För mig blev allt mer uppenbart när jag fick mitt andra barn i våras. Nu är jag coolare och tar inte åt mig av alla råd. Jag bryr mig helt enkelt inte lika mycket längre. Men det ska väl inte behövas två barn för en sådan uppenbarelse? Vi borde bli bättre på att stötta varandra och dra ner förväntningarna. Alla gör vi så gott vi kan. De allra flesta vill göra det bästa för sina barn oavsett om de ammar eller flaskmatar, tar kort eller lång föräldraledighet eller bor i hus eller lägenhet.

Tinni Ernsjö Rappe och Rebecka Edgren Aldéns bok Skriet från kärnfamiljen är också en bra bok om förväntningar som ställs på mammor, både av andra och av oss själva.

En bild på mig i Hammarby Sjöstad där jag bor. Jag håller en bok i ena handen, En sol bland döda klot av Anneli Furmark, och vinkar med den andra.

Då var det dags att tacka för mig. Det var varit en superkul vecka och jag är glad för all respons! Jag avslutar med en bild på mig i min närmiljö, Hammarby Sjöstad i Stockholm. I ena handen håller jag senast lästa bok, serieromanen En sol bland döda klot av Anneli Furmark, som jag varmt kan rekommendera. Den är främst för dem som läst Cora Sandels böcker om Alberte, men går att läsa även om man inte läst dem. Den får bli mitt avslut på veckan.

Tack för att ni läst och kommenterat och gillat!

För att få mer boktips, följ min blogg!
feministbiblioteket.se
facebook.com/feministbiblioteket
@feministbrud

Sep 17

Kvinnohat dag 6: Höstens nyheter

Nu är det bara en dag kvar på min Kvinnohats-vecka. Jag publicerar varje dag boktips på Instagramkontot Kvinnohat. Idag var temat höstens nyheter. Jag har tagit alla böcker från Svensk bokhandels katalog och alla böcker har jag i min hand och ska läsa eller har redan läst.

Här kommer bilderna och för texterna får ni kika in på Kvinnohat på Instagram.

UPPDATERAT

Nu med texterna.

Höstkatalogen

Som bokbloggare känns det viktigt att hålla koll på den aktuella bokutgivningen. Därför prenumererar jag på Svensk bokhandels kataloger som kommer tre gånger per år. Jag älskar att bläddra i den är den kommer och pricka för vad jag vill läsa. Sedan längtar jag.

Det fanns mycket bra och feministiskt i höstens katalog och fem böcker presenterar jag i nästa nummer av Fredrika Bremer-förbundets tidskrift Hertha. Jag ger också er under dagen några böcker som jag läst och vill läsa från höstens utgivning.

Ser du framemot något särskild bok i höst?

Flickorna av Emma Cline

På Natur och kultur har Emma Clines debutbok Flickorna getts ut. Den handlar lite löst om Charles Manson och hans sekt som mördade flera personer i USA 1969. Huvudpersonen Evie är 14 år och hamnat i kläm mellan sina föräldrar. En dag hittar hon Suzanne som tar hennes med till en ranch och sina vänner. Det är en bok om män och kvinnor och mäns makt över kvinnor. Jag tyckte att den väckte min feministiska kämparglöd och kände otroligt starkt att vi måste jobba stenhårt för att kvinnor inte ska behöva vara beroende av män. Emma Cline är debutant och jag tycker att Flickorna är en otroligt bra debutbok!

En bild av böckerna Norma av Sofi Oksanen och Flickan och skammen av Katarina Wennstam.

Albert Bonniers förlag har gett ut två intressanta böcker som jag har i min hand. Norma är Sofi Oksanens fjärde bok om Estland och jag har inte hunnit sätta tänderna i den än men jag längtar verkligen. Kanske börjar jag redan ikväll!

Flickan och Skammen är feministen och journalisten Katarina Wennstams tredje bok om kvinnor och skuld. Jag har tidigare läst Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman. Jag ser verkligen fram emot denna tredje bok som kommer 12 år efter den andra boken.

En bild av böckerna Håll käften jag räknar av Julia Skott och Girl will be girls av Emer O’Toole.

Tack för alla bra tips som kommit in under dagen!

Ordfront och Galago har två intressanta titlar. Håll käften, jag räknar är en feministisk skildring av stickande och stickare. Julia Skott har skrivit en rolig bok om något som inte ska ses som förspilld kvinnokraft. Jag har redan läst och recenserat den och tyckte mycket om!

Girls will be girls är en feministisk bok om att vidga sina vyer och ändra sin syn på kön. Emer O’Toole är från Irland. Vi utlovas att få följa med på en galen resa genom familjemiddagar och helkroppsvaxning på väg mot mer kunskap. Roligt med en rolig feministisk bok och extra kul att läsa en irländsk feminist (se mitt intresse för andra länder under tidigare bilder i veckan). Jag ser fram emot att sätta tänderna i denna!

Imorgon är det min sista dag och då kommer jag att skriva om mina feministiska hjärtefrågor. Ses då!

Sep 17

Recension: Skott, Julia; Håll käften, jag räknar!; 2016

Håll käften jag räknarJulia Skott älskar att sticka. Hon älskar det så mycket att hon har skrivit en hel bok om stickning. Håll käften, jag räknar (Galago) är en hyllning till stickningen och alla som stickar. Jag kan hantverket men är inte lika förtjust som Skott. Jag tänkte ändå att jag måste läsa boken, handarbetsfantast som jag ändå är (men för min del är det broderi, sömnad och pärlande som är favoritgrenar).

Håll käften, jag räknar innehåller mycket kärlek. Det är kärlek till garn, till stickningar, till stickade plagg och till andra stickare. Skott guidar oss igenom stickdjungeln och ger oss tips på stick-mål, skojar om hamstring om garn och hyllar stickcommunityn på nätet. Hon drar stick-skämt och ger oss tips på hur man man sticka överallt. Kort sagt täcker Skott in det mesta som rör detta hantverk.

Kan man verkligen fylla 200 sidor bara med roliga saker om stickning? Ja, Julia Skott kan. Någonstans i mitten började jag tröttna lite eftersom jag faktiskt inte stickar så mycket själv, men sedan tog sig boken igen och blev intressant. När hon dödade myten om förspilld kvinnokraft fick hon definitivt med mig på tåget. Sedan skrattade jag gott åt kapitlet där hon förklarar hur dyrt det skulle bli att köpa hennes alster och hur tråkigt det skulle vara för henne att sticka för att sälja. Jag känner exakt likadant för broderier. Skulle jag brodera för att sälja skulle det sluta vara en hobby och det skulle bli väldigt dyrt om jag skulle ta en skälig timlön.

Det finns något feministiskt över kvinnors nördnintressen och därför läste jag boken. Det är inte förspilld kvinnokraft, utan precis lika viktigt som mäns hobbies. Jag kan som sagt själv sticka, även om det oftast inte blir så bra. Efter att ha stickat två fantastiska vantar med mönster (till och med på tummen!) trots second sock syndrome (läs boken för mer info) och sedan tappade den ena, la jag stickorna på hyllan (nästan) för gott. Men det är inte tu tal om att Håll käften jag räknar fick mig att bli lite sugen igen. En sjal kanske? Eller kofta till Selma? Jaja, hur som helst kommer jag nu att ge boken till min mamma. Hon är en stickare med stor kärlek till garn. Och hon är feminist. Så hon kommer nog att älska boken, till och med mer än jag gjorde.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Sep 16

Kvinnohat dag 5: Barn- och ungdomslitteratur

Idag har min dag på Kvinnohat handlat om barn- och ungdomslitteratur. Jag är gästpostare för det feministiska Instagramkontot Kvinnohat för den som missat det. Idag gav jag tips på flera favoritböcker och många böcker från barnboksförlaget Olika förlag.

Här kommer bilderna och som vanligt kan ni läsa texterna om ni följer Kvinnohat på Instagram.

UPPDATERAT

Nu med texterna.

Bild av böckerna Full fart, UppfinnarJohanna av Ann-Christine Magnusson och Lovisa Lesse, Mamma Mu simmar av Jujja, Wieslander, Malte Modig och glitterhästen av Karin Jacov och Kajsa Lind och Vems kompis? Av Stina Wirsén.

Idag tänkte jag ägna dagen åt barn- och ungdomslitteratur. Det är viktigt att våra små får rätt förebilder och med litteraturen kan vi hjälpa dem ett litet steg på vägen genom att se till att de inte blir matade med enbart pojkar, vita och icke funktionshindrade.

Idag är temat barn och ungdomar. Ovan ser ni fyra barnboksfavoriter som jag har läst får min son och som vi våda gillar. Olika förlag har gett ut boken om UppfinnarJohanna och de ger ut många bra böcker. Det är ett förlag du verkligen bör kolla upp om du är intresserad av normkritiska böcker. De har karaktärer som är svarta, vita, tjocka, smala, tatureade, rullstollsburna, slöjbärande…ja, ni fattar. Idus förlag har gett ut Malte Modig och glitterhästen och det är en av min sons absoluta favoritböcker just nu. Om en kille som är lite blyg och vill leka med en glitterhäst. Idus har också bra normkritiska böcker. Mamma Mu ges ut på Natur och kultur och hon är en barndomsfavorit för många barn. Hon är också en bra förebild för att hon är tjej, lite tjock, men låter inget hindra henne. Sina Wirsén från BonnierCarlsen är också en bra och genusmedveten barnboksförfattare. Hon är en av mina personliga favoriter.

Vilken är ditt bästa tips på genusmedveten barnbok för de minsta?

En bild på böckerna Feminism pågår av Sassa Buregren och Elin Lindell, Passa bollen, ropar Kosse! av Anja Gatu och Maria Källström och Det är jag som är Mickan av Malin Nilsson och Vanessa López.

Nu till böcker för barn som lärt sig läsa eller vill ha lite längre kapitelböcker på kvällen. Tror att det brukar räknas som 9-12 år.

Feminism pågår av Sassa Buregren och Elin Lindell är en fantastisk grundläggande bok om feminism för barn. Jag tycker att den är mycket bra och kommer att sätta i händerna på min femåring när han blir äldre. Eller nej, jag hoppas att det skrivs fler sådana här så att han kan få en nyare och uppdaterad bok om feminism.

Passa bollen, ropar Kosse! bygger på fotbollsspelaren Kosovare Asllanis barndom. Olika förlag, som jag nämnt tidigare, ger ut fotbollsböcker med flera olika fotbollsspelare i huvudrollen. Just denna har jag inte hunnit läsa än, men det kommer. Böckerna innehåller många konstnärliga och uppdaterade friheter som att flera medspelare har annan etnisk bakgrund, tränare som sitter i rullstol osv. Jag önskar att dessa hade funnits när jag var liten, för fotbollstokig var jag redan då!

Det är jag som är Mickan är en berättelse om transtjejen Mickan som byter skola och får en möjlighet att börja om från början. Det är en bok om hur det borde få vara för alla transpersoner, dvs en bok om hur det är att vara en speciell, men ändå en tjej som alla andra. Den ena författare, Vanessa López, är själv transkvinna.

 Bokhög med Hej vacker av Ann-Helén Laestadius, Det händer nu av Sofia Nordin, Ljus ljus ljus av Vilja-Tuulia Huotarinen, Utan titel av Anna Charlotta Gunnarson och Hemlängtan av Michelle Magorian.

Jag har lagt ihop en hög av några av mina favoritungdomsböcker. Alla fem har tjejer i huvudrollen och kvinnliga författare.

Ann-Helén Laestadius böcker om sameflickan Agnes från Solna börjar med SMS från Soppero och är i fyra delar. Hej vacker ä del två. Den handlar om tonåren och identitet och att ha ett annat ursprung och språk som lite förnekats en. Det händer nu och Ljus ljus ljus handlar både om tjejer som blir kära i tjejer och den sistnämnda handlar dessutom om att bära på en stor sorg. Anna Charlotta Gunnarson är en av mina favoriter och hon har skrivit mest böcker för barn. Utan titel är inspirerad av hennes egen barndom och handlar om att ha förlorat sin mamma.

Michelle Magorian är en fantastisk författare och Hemlängtan är verkligen feministisk och den utspelar sig strax efter andra världskriget i England. Mamman har visat vägen och skaffat sig ett jobb som bilmekaniker och dottern försöker anpassa sig till den mer konservativa tillvaron i England än den i USA, där hon varit under kriget.

Ett bildcollage av boken Orättvist! av Åsa Mendel-Hartvig och Caroline Röstlund med omslag samt bilder från boken.

Stort tack för alla bra tips som trillat in under dagen! Det är fantastiskt med all respons! Jag avslutar dagen med en sliten favoritbok som nu plockats fram igen. Den handlar om att få syskon och det är ju aktuellt i vårt fall i och med att femåringen fått en lillasyster i maj. Åsa Mendel-Hartvig är en av mina favoritbarnboksförfattare och hon har skrivit om flera favoriter såsom Tessla, Konrad och Siri. De flesta böcker av henne som vi läst är från Olika förlag, precis som Orättvist! Caroline Röstlund tecknar också fantastiskt.

Orättvist har vi läst så många gånger att boken nästan faller sönder. Ett tag sov sonen med den i sängen. Storasyskonet Storskrot i boken hade en likadan hund som honom och det var nog det som var det mest spännande. Jag kom också att älska boken, inte bara för handlingen utan också för alla detaljer som jag har kunnat lägga märke till så många gånger som jag läst den. Barnen är könlösa och till synes adopterade, mamman är lite tjock och pappan bär barngjorda halsband. Men framförallt ä den oerhört pedagogisk och visar på både frustrationen och glädjen i att ha ett syskon.

Imorgon kommer jag att skriva om lite nyheter för hösten!

Tidigare inlägg «