Aug 26

Recension: Stub Nybelius, Marit & Hofmann, Annette R (red); License to jump!; 2015

License to jump!Det känns konstigt att läsa en bok om backhoppning i augusti, men i vintras var jag gravid och illamående och tänkte på annat. License to jump! är en bok om kvinnor och bakhoppning. Den var för intressant för att vänta med till vintern. Marit Stub Nybelius och Annette R Hoffmann är redaktörer.

Kvinnor har varit aktiva bakhoppare sedan 1800-talet, men det är först 2014 som de fått tävla i OS. Författarna i boken berättar om vägen till OS och hur de att stött på onödigt många hinder. De amerikanska backhopparna drev en process där de krävde tillträde till OS inför Vancouver 2010. De lyckades inte med det, men fick rätt inför Sotji 2014. Sverige var först med att organisera kvinnor inom backhoppning, men trots det halkat efter mycket. Vår enda stjärna inför Sotji valde att byta medborgarskap till norskt för att få bättre stöd.

Det är en bra redogörelse om kvinnornas backhoppningens början, kamp och tillslut seger i och med inträdet  OS. Det är en svensk bok, men ändå skriven på engelska Jag gissar att det är för att nå större spridning bland backhopparintresserade. Det är en viktig kvinnohistorisk och feministisk skildring av hur kvinnor hållits tillbaka av olika anledningar, oftast för att det ansågs för farligt. Ett fall av en kvinna på en tävling försinkade OS-planerna med flera år, för att ge ett exempel.

Det är faktiskt skrämmande att historien i License to jump! går fram till nutid. Det handlar inte om unkna femtiotalsidéer utan att folk i vår samtid inte tycker att kvinnor kan hålla på med alla sporter. Boken slutar med det som jag funderade på, nämligen att få in tjejerna på Nordisk kombination. Det borde inte vara omöjligt nu när det är ok att vi kvinnor hoppar backe!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Aug 25

Recension: Dughi, Pilar; Jägaren; 1996

En färd mot vindens ansiktePilar Dughi är från Peru och hennes novell Jägaren finns med i samlingen En färd mot vindens ansikte av Göran Skogberg (red). Den handlar om en ung kille och det är nästan inga kvinnor med, men den ifrågasätter starkt mansrollen och krig och därför recenserar jag den här.

Darwin är barnsoldat i Peru, men väljer att desertera. De tär en lång och farlig väg han har att gå till säkerheten på andra sidan kriget. Han riskerar sitt liv, men han finner civilisationen och de tar emot honom, som det barn ha är. Den enda han verkligen saknar är sin bästa vän. Han får veta att det finns en annan som honom som de tagit hand om. Det visar sig vara hans bästa vän.

Det är en sorglig novell, som på många sätt är aktuell än idag. Det finns fortfarande många barnsoldater världen över och det är så ohört tragiskt att barn förstörs i krig. Novellen får ett lyckligt slut, såsom även livet för barnsoldater i verkligheten borde få.

Aug 25

Fjorton nobelpristagare: Elfriede Jelinek

PianolärarinnanDå har turen kommit till Elfriede Jelinek i bokcirkeln Fjorton nobelpristagare. Jelinek är en av de mest kontroversiella pristagarna och Knut Ahnund blev så arg att han inte längre ville vara med i akademin efter att hon fått priset. Vi läste Pianolärarinnan tillsammans, och jag deltog i diskussionerna men läste in om boken. Det är inte en bok man läser två gånger, skulle jag säga. Här är några saker som vi pratade om:

* Boken var bra, men det var ändå ett långt lidande att läsa den. Den var oerhört obehaglig. Relationen med mamman var det som väckte flest obehagskänslor.

* Hur ska man kunna avgöra vad som är rätt och fel när en önskan om att bli förnedrad spårar ur? Erika och Walter känner eventuellt varandra för dåligt för att klara av att ha en avancerad BDSM-relation. Det är uppenbart att trots Erika vill bli förnedrad så vill hon inte att det som sker ska ske.

* Boken hade ett högt tempo och författaren är oerhört skicklig. Däremot är den så pass tung att många inte orkade eller ville läsa ut den.

Nästa bok är Det femte barnet av Doris Lessing. Jag återkommer inom kort med redogörelse för våra diskussioner om den!

Aug 25

Recension: Nilsson, Malin & López, Vanessa; Det är jag som är Mickan; 2015

Det är jag som är MickanMalin Nilsson och Vanessa López har skrivit en barnbok om att vara trans, Det är jag som är Mickan (Vombat förlag). På baksidan finns det en blurb av skådespelaren Saga Becker som säger att om hon haft en bok som denna när hon var liten hade hon inte känt sig så ensam och då kändes det självklart att läsa den.

Mickan är elva år och vill vara Mickan och ingen annan. Hon är mobbad i skolan för att hon på den skolan är en ovanlig pojke i alla andras ögon. En dag så flyttar familjen till en ny stad och Mickan får äntligen vara den tjej hon vill vara. Där bestämmer hon sig för att bli kompis med de coola tjejerna och hon flirtar till och med med en kille i klassen. Det enda som gnager är om hennes hemlighet ska komma ut. Lärarna och rektorn vet och alla stöttar henne, förutom en och honom är Mickan nästan lite rädd för. Hon vill inte förlora sina vänner och återigen bli mobbad och ska hon väga berätta sanningen?

Det är jag som är Mickan påminner mycket om Om jag var din tjej, fast Mickan är yngre. Nu kom Mickan ut tidigare så något plagiat är det såklart inte tal om, men jag slogs över likheterna. Både Mickan och Amanda börjar om i ny stad, blir kompisar med coola tjejgänget och blir kära i en kille. Slutet är sockersött i båda böckerna. Det är såklart ingen slump, det är ju såhär ”normala” många transpersoner förmodligen vill vara. De är speciella och annorlunda, men också precis som vilken annat barn som helst. De fina sluten är såklart så som verkligheten också borde sluta.

Men oavsett trans eller inte så är Det är jag som är Mickan en bra ungdomsbok. Den handlar om mobbing, kärlek och att få nya vänner. Jag tycker att det är en bra bok för alla barn och yngre tonåringar.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Aug 24

Recension: Jelinek, Elfriede; Pianolärarinnan; 1983

PianolärarinnanJag har redan skrivit om Pianolärarinnan är Feministbiblioteket, men jag gör här en uppdaterad recension. Anledningen är att den jag skrev då vad mycket kort och nu har den aktualiserats i och med att vi läst den i bokcirkeln Fjorton nobelpristagare.

Erika är pianolärarinna och trots att hon är snart fyrtio bor hon ihop med sin mamma. Hon kontrolleras av den dominanta modern och det förtryckta liv hon lever mynnar ut i ett sexualiserat självskadebeteende. Bland annat smyger hon på par som har sex med varandra och kikar in på sexklubbar. En dag träffar hon den unge Walter som vill bli hennes elev. De inleder ett trevande förhållande, men blir något konstigt när Erika i ett brev till Walter förklarar sin sexuella önskningar om att bli förnedrad och slagen.

Det är en märklig bok och oerhört obehaglig. Jag tyckte om den till en början, men sedan så spårade den lite väl mycket. Det är många jobbiga scener mellan Erika och hennes mor när det blir incestuöst. Jag har sedan jag läst denna, läst Älskarinnorna av Jelinek, och vill man läsa henne så bör man i första hand välja den. Pianolärarinnan är överkurs, bara för dem som verkligen vill läsa Elfriede Jelinek.

Läs den gamla recensionen här.

Aug 24

Recension: Voigt, Cynthia; Seger till varje pris; 1982

Seger till varje prisI min jakt efter sportböcker, fick jag tips om Cynthia Voigts bok Seger till varje pris, som delvis handlar om volleyboll. Voigt har skrivit många omtyckta ungdomsböcker och jag vet att vi hade henne i bokhyllan hemma. Fock fastnade jag aldrig för henne, trots att jag började läsa Den långa vägen hem.

I Seger till varje pris får vi träffa Ann och hennes rumskompisar Niki och Hildy som alla tre går på college på USA:s östkust. Året är 1961. Ann kommer från en välbärgad i närheten och har gått på en privatskola. Hon är en tämligen vanlig tjej. Niki kommer från Kalifornien och är ganska uppkäftig. Hildy är från södern och hon skulle nog idag diagnostiseras med asperger. Mot alla odds blir de alla tre vänner och de tycker mycket om varandra, trots Hildys rättframhet och Nikis otrevlighet. De förenas i volleyboll och trots att de knappt spelat alls blir de ett fantastiskt lag som slår de äldre eleverna. Deras tränare slutade redan första dagen efter att hon antytt att det volleyboll bara är för dem som inte vill satsa på sin sport. Hildy tränar dem istället. De kommer alla från olika bakgrunder och Hildy ska hem redan efter ett år och gifta sig med en man hennes far valt. De andra vet att det kommer att sakna henne något förskräckligt. Vänskapen ställs på sin spets när de upptäcker att Niki plagierat Anns åsikter i en uppsats.

Boken kom ut 1982, men utspelar sig 20 år tidigare. Det handlar mycket om moral och vad som är rätt och fel och hur man ska agera för att göra rätt för sig. Det är också analys av ett samhälle i en brytningstid. För Hildy är det självklart att göra som hennes pappa säger, för Ann skulle det vara svårt att gå emot sin far och Niki struntar fullständigt i vad hennes pappa säger. Det är tydligt att Voigt tycker om kvinnliga förebilder och en lärare blir ett bra stöd i vardagen för dem alla tre, den dumma volleybolltränaren slutade och Anns konservativa mamma framställs som ganska fånig. För att ta några exempel. Boken är ganska rolig vissa stunder, men under ytan finns alltid ett allvar. Nu har den här boken några år på nacken, men det är helt klart en bra bok för tonåringar som jag absolut skulle kalla feministisk.

Aug 23

Låtar vi minns: Min bästa prata-om-låt!

All I wanna do is make love to you

Kulturkollo utmanar oss att tipsa om böcker/låtar/filmer/TV-serier som passar utmärkt att prata om, som i en bokcirkel. Min prata-om-låt är All I wanna do is make love to you med Heart från 1990. Det är helt klart en låt med ett budskap som tål att diskuteras. Är det rätt att ligga med en kille för att bli gravid för att ens make inte kan bli far? Jag vet inte vad jag skulle sagt om jag var 39 år 1990, men nu säger jag att det inte är rätt mot mannen, oavsett goda syfte. Jag tror att många håller med om det idag.

Det mest intressanta tycker jag är, och som jag gärna diskuterar med personer av olika kön i alla åldrar, har moralen ändrat sig över tid? Var det med acceptabelt för 25 år sedan? Eller hur kunde man annars göra en så otroligt populär låt om det? Eller var det helt enkelt så att man inte lyssnade på texten utan bara älskade låten för sin vackra melodi?

För egen del var jag 13 år och fattade inte alls vad som enades med att bara vilja ha sex med någon. De var först senare som jag förstod innebörden i slutraderna:

Then it happened one day, we came round the same way
You can imagine his surprise when he saw his own eyes
I said please, please understand
I’m in love with another man
And what he couldn’t give me
was the one little thing that you can

Sedan finns det ju en generell aspekt att diskutera också. Hur ofta lyssnar du egentligen på texten och dess budskap? För egen del så lyssnar jag på texten om det låter som om sångaren/sångerskan vill förmedla ett budskap. När det kommer till schlager och texter av typen ”jag älskar dig för alltid tralalala” så lyssnar jag mest för att höra hur banalt man kan göra det utan att det blir patetiskt (vilket det ju oftast blir). Men pratar vi Lars Winnerbäck så är ju texterna halva nöjet. Hur viktig är texten för dig?

Aug 23

Recension: Harper, Jo; Wilma Rudolph – Olympic runner; 2004

Wilma Rudolph - Olympic runnerJo Harper har skrivit en ungdomsbok om en olympisk mästarinna, Wilma Rudolph – Olympic runner. Jag som just nu läser sportböcker införskaffade den till min Kindle-app (budget-Kindle för oss som inte läser så mycket från Amazon). Jag läste boken före jag skrev posten om henne.

Wilma Rudolph växte upp under fattiga förhållanden i Clarkesville i Georgia. Hon drabbades av polio som barn och när hon blev frisk och fri från skenorna hon fått ha på grund av sjukdomen, ville hon röra på sig, Hon började med basket. Samtidigt som hon tränade kämpade hon för sina rättigheter. Inte ens lärarna vågade sätta sig på henne. När hon senare upptäcktes som en stor löpartalang gick hennes karriär spikrakt uppåt, men trots sin kaxighet vågade Wilma inte sätta sig upp mot sin far. Att han godkände att hon började i en skola där hon kunde springa var därför en förutsättning.

Wilma Rudolph – Olympic runner  ingår i en serie för ungdomar om kända amerikaners barndomar. Den var intressant och gav en inblick i hur livet var för Rudolph. Men det var ganska basic och inget extra. Lite väl lamt även för en tonåring kan jag tycka. Det jag fick veta om Wilma Rudolph var i princip det jag kunde läsa på Wikipedia. Såklart var det roligt att läsa om hennes historia, med de förutsättningar och värderingar som var då. Men det var inget som författaren gick på djupet med. Rasismen exempelvis, berördes inte mer än rent sakligt. Den stora besvikelsen var ändå att vi inte fick veta något om varför hon valde att lägga av. Gav hon upp för makens krav? Var det hennes innersta önskan att inte tävla mer? Det berördes lite i boken att hon ville plugga och inte bli hemmafru och att hennes barn hade det bättre hos föräldrarna tills hon pluggat klart.

Det mest intressanta i boken var att läsa om hur det gick till på ett OS på 50- och 60-talen. Det var långt ifrån sponsoravtal och glassiga hotell. Dessutom blev Wilma inte helt snällt behandlad av sina lagkamrater. De var avundsjuka och antydde att hon var divig. Allt kändes så otroligt oproffsigt jämfört med idag. Slutligen hade jag velat ha lite mer om hennes liv som medborgarrättskämpe, men det kanske inte föll inom ramen för en känd amerikanskas barndom.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Aug 22

OS är slut och nu kommer den stora tomheten

OS i Rio 2016

OS är slut för den här gången, men istället för att deppa över det ska jag här sammanfatta OS såsom jag upplevde det. Jag kan konstatera att Viasat har varit ganska bra, men lämnar en känsla av att missa saker. Dessutom var de på tok för dåliga på sammanfattningar. När saker och ting går på nätterna krävs mer sammandrag. Jag vill exempelvis inte bara se start på mål för lopp som gett Sverige eller stora stjärnor guld. Men hur som helst så ska ni få min plu- och minuslista över vad jag gillat och inte gillat med OS i Rio. Vad tyckte du var särskillt bra/säskillt dåligt?

På min pluslista

Sara Sjöström: Hon levererar. Det krävs mycket för att göra det, mer än vad vi tror, och hon gör det. Say no more.

Jenny Rissveds: Hon snackar uppenbarligen inte så mycket. Eller så var det viasat som totalt missat ett av våra absolut största guldhopp. Hus som helst går hon iskallt in och cyklar till sig guld i mountainbike.

Fotbollslandslaget (damer): Vad ska jag man säga? Vända vägen mot totalt fiasko till silver är fantastiskt bra gjort. Även om det var lätt att tjura över det missade guldet så måste man ändå se till att det de gjorde var otroligt stort.

Henrik Stenson: När andra stjärnor vägra ratt komma för att OS i golf inte ger pengar (och skyller på zikavirus), kommer Stenson och går dessutom all in och är med på invigningen och gör allt för att vinna. Han är nära segern, men det räckte inte hela vägen. Han fick mig att inse att golf är en fantastisk TV-sport.

Usain Bolt: Han är en av värdens största stjärnor och jag är glad över att ha fått uppleva alla hans guld under min livstid. Nu är det slut på det roliga, men jag är glad att jag fått vara med när han var bäst.

Sportslighet i cykelpubliken: Efter Annemiek van Vleutens fall i damernas linjelopp var det många som i sociala medier engagerade sig och verkligen visade medmänsklighet. Även damerna som körde loppet var märkbart berörda.

Brottarbragder: Jenny Fransson och Sofia Mattsson bärgar brottarbrons och Mattson trots knäskada. Sveriges första brottarmedaljer på damsidan.

På min minuslista

Sexism i media: Kvinnor får frågor om sina utseenden och pojkvänner och mäns silver rankas högre än kvinnors guld. Det finns all anledning för mig att återkomma till detta tema.

Idioti i Aftonbladet: Mats Wennerholm skrev flera sexistiska och rasistiska krönikor om Caster Semenya och andra friidrottares utseenden.

Sammandragen i TV: Viasat har inte visat ett vettigt sammandrag av Jenny Rissveds guldlopp. Många gånger har vi fått se henne cykla i mål, men resten då? Mountainbike är en tuff sport och hennes fulla prestation har inte visats i efterhand, vad jag har sett.

Osportslighet i friidrottspubliken: Bua åt fransmannen Renaud Lavillenie, både i slutet av stavhoppsfinalen, men också på prispallen. Rött kort till publiken!

Tomma läktare: Ja, vad ska man säga.? Inte kul alls!

Sveriges friidrottare: Med få undantag var det nästan ingen som levererade. Meraf Bahta, Lisa Lindh, Axel Härstedt och Sofie Skoog kan vara nöjda, (nästan) alla anda borde inte presterat sämst när det gällde.

Aug 22

Berömda och glömda idrottskvinnor: Wilma Rudolph

Wilma Rudolph

Wilma Rudolph är en legendarisk friidrottare som dessutom varit engagerad för svarta och kvinnors rättigheter i USA. Inatt avslutades OS i Rio och jag har svårt att hitta ett bättre slut på mina olympiska kvinnor än just Wilma Rudolph.

Hon föddes 1940 i Tennessee som det 20:e syskonet. Hon skulle senare få två syskon till. När hon var barn fick hon polio och det innebar många sjukhusvistelser. I tonåren kunde hon åter gå obehindrat och då bestämde hon sig för att satsa på idrott. (Källa Wikipedia)

Hon började med basket, men brev upptäckt och började med friidrott. Hon deltog 1956 i Melbourne i USA:s stafettlag 4×100 meter som vann brons. 1960 var hon på toppen av sin karriär och fick guld på både 100 och 200 meter. USA vann då också guld på 4×100 meter.

Hon fick fyra barn, vara det första mellan olympiska spelen i Melbourne 1956 och Rom 1960. Hon var då inte gift och hennes syster ville adoptera barnet. Hon valde att behålla det, men det dröjde innan hon gifte sig med fadern. Anledningen var att hon inte ville bli hemmafru. Hon valde att studera och träna istället. Men efter gulden i Rom 1960 gifte hon sig och de fick tre barn till.  Hon la av med idrotten redan som tjugotvååring.

Det hade onekligen varit intressant att se hur mycket mer hon hade vunnit om hon inte lagt av så tidigt. Men vi måste förstå att tiderna var annorlunda då. Det gick inte att leva på sin sport även om man vunnit OS-guld och Rudolph kom från mycket fattiga förhållanden. Det förväntades också av kvinnor att de skulle vara hemma och ”göra sin plikt”. Så trots att karriären var kort var det hon uppnådde mycket stort, på flera sätt.

Wilma Rudolph dog av en hjärntumör 1994, 54 år gammal.

Tidigare inlägg «