Recension: Lindberg, Staffan; Mordet på Zaida Catalán; 2019

Mordet på Zaida CatalánStaffan Lindberg är journalist på Aftonbladet och han har engagerat sig i mordet på Zaida Catalán i Kongo-Kinshasa 2017. Jag fick frågan om jag ville läsa hans bok om mordet och jag svarade med viss bävan ja. Jag och Zaida hade många gemensamma bekanta och vi har en gång mötts i en paneldebatt när hon var språkrör för Grön Ungdom. Därför kändes hennes död lite för nära och att läsa om det lite för jobbigt. Mordet på Zaida Catalán är utgiven på Ordfront förlag.

Vem mördade Zaida Catalán och varför? Staffan Lindberg reser till Kongo-Kinshasa för att försöka ta reda på det. Samtidigt har han fått tillgång till Zaidas efterlämnade dokument och mejl. Staffan Lindberg kommer över en penna med inspelningsstudion som ska ge honom ny och viktig information. I Kongog är allt långtifrån enkelt. Vid ett tillfälle tvingas Staffan i husarrest ”för sin egen säkerhet” när han egentligen hade inbokade möten.

Av allt att döma verkar det vara ett beställningsjobb från den kongolesiska regeringen. Zaida hade kommit en lokalpolitiker på spåren som beordrat våldtäkter på barn. Det var med största sannolikhet kampen mot detta som blev hennes död. Lokalpolitikern skulle senare dömas.

Förutom själva frågan om vem och varför så är boken en berättelse om en engagerad kvinna som levde sitt liv för att skipa rättvisa i världen. Staffan Lindberg ger ett mycket fint och personligt porträtt av en politiker som senare skulle bli människorättsaktivist på heltid. Det mest gripande är ett antal mejl från Zaidas pojkvän han skickade fån det att hon försvann till det att de hittat henne död.

Mordet på Zaida Catalán är alltigenom en personligt skriven bok och jag tycker att det ger en extra dimension till boken att läsa om författarens egna våndor av att resa runt i ett så farligt land som Kongo samtidigt somfru och barn är kvar i Sverige och är oroliga. Jag fick också veta hur författaren upplever ett bad i Kivusjön och kände genom hela boken att jag förflyttade mig till Afrika. Nu har jag aldrig varit i Kongo, men tänker att det finns vissa likheter mer Ghana och Senegal, där jag varit.

Jag grät många, många tårar under bokens första del. Sedan blev jag bara argare och argare. Efter jag läst boken är jag nog mest otroligt imponerad av Zaida Catalán. Arg såklart, men mest imponerad över vilken otroligt driftig kvinna hon. Hon fick saker gjorda, men hon var tyvärr på för farlig mark för det jobb hon gjorde.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Nobelpriset 2019: Kan man verkligen skilja verk från person?

Peter Handke

I Eurovision Song Contest hör vi det varje år, att det är låten som tävlar, inte någon eventuell diktatur. Ändå kändes det rätt när Ukraina vann över Ryssland 2016. Med denna inledning vill jag snabbt komma över till Nobelkommitténs val av Peter Handke som nobelpristagare i litteratur.

När Mats Malm intervjuades i SVT återkom frågan flera gånger om det finns en gräns. För nog skulle akademien inte utse en nazist pristagare? Jag har mycket svårt att lyssna på Mats Malm som förklarar hur man struntar fullständigt i den nazistiska ideologin och bara bedömer de litterära kvaliteterna. Frågan är bara var gränsen går och varför Peter Handke hamnade på rätt sida den gränsen. För mig är det obegripligt.

Jag kommer att ge Peter Handke en chans som författare, men bara för att jag inte skulle kunna säga att jag läst alla Nobelpristagare om jag inte läser honom. Det känns märkligt att läsa någon som så hårdnackat stödde en diktatur och en diktator. Handke höll tal på Slobodan Milosevic begravning. Det går inte förklara bort. Inte heller att han är ytterst svävande gällande folkmordet i Srebrenica och koncentrationsläger i Bosnien.

Jag har tidigare läst en böcker skriven av nazister eller fascister, men jag har ingen som helst lust att hylla deras författarskap efter att jag har fått reda på deras politiska åsikter. Senast i raden var den ungerska författaren Cecile Tormay. Jag läste att hon var feminist och nominerad till nobelpriset i litteratur, men missade att hon också var fascist. Jag läste Ulvings hus och tyckte den var ganska bra. När jag nu väljer ut vilja författarinnor som jag vill ha med i min julkalender som jag kallar Hon borde fått nobelpriset, kommer Cecile Tormay självfallet inte vara med.

För mig går det inte helt att separera politiska åsikter från en författargärning. Jag kan inte med gott samvete presentera en författare som nobelprisvärdig när jag vet att hon var fascist. Det känns ytterst märkligt att Nobelkommittén inte hade samma spärr när de utsåg Peter Handke. Jag känner inte heller att det skulle vara uppenbart att Cecile Tormay hamnar på ena sidan gränsen och Handke på den andra. För en gräns finns det säkerligen.

Det mest rakryggade av Nobelkommittén borde vara att berätta var gränsen går, för en gräns finns alldeles säkert. Och som jag skrev ovan så tycker jag att det är märkligt att Peter Handke hamnar på rätt sida om den.

Läs gärna Peter Maass ilskna krönika i DN. Efter flera utläggningar om struntprat som Peter Handke sagt där han relativiserar folkmord och annat konstaterar han rent krasst ”Handke snackar helt enkelt skit.”

Recension: Kang, Han; Den vita boken; 2016

Den vita bokenHan Kangs Den vita boken (Natur och kultur) är en prosalyriskt verk som är ganska annorlunda från det hon tidigare skrivit. Jag har läst både Vegetarianen och Levande och döda och tycker att Han Kang är bra, men oerhört obehaglig. Jag såg fram emot att läsa Den vita boken, särskilt efter mitt korta möte med henne på bokmässan när jag kunde stanna på ett seminarium  i en kvart (men det var väl tillbringade 15 minuter).

På seminariet sa Han Kang att hennes förläggare sagt att man inte kan skriva en bok som är en blandning av men diktsamling och en roman, man måste välja genre. Trots det gjorde Han Kang inte det och resultatet är Den vita boken. Det är en bok om sorg och tar avstamp i en händelse som händelse före Han Kangs födelse, när hennes storasyster dog endast två timmar gammal.

I boken behandlar Han Kang olika vita fenomen, en vid spädbarnsskjorta, snö, lindor, salt, is och många fler saker. Vi får genom dessa vita ting följa med författaren på hennes bearbetning av vad som hänt innan hon fötts och vad som präglas hennes föräldrar och senare även henne själv. Det är en sorglig bok, men oerhört vackert skriven. Delarna om barnets som lindats och modern som ber för att det ska överleva, är de allra starkaste fragmenten.

Den vita boken hade tjänats på att läsas långsamt, något jag fått rådet av Fiktiviteter-Helena. Jag följde tyvärr inte riktigt rådet och tänkte efteråt att jag borde sugit på karamellen lite till. Men det var en fantastisk läsupplevelse och precis som utlovat, inte som det Han Kang skrivit tidigare.

Läs mer: Adlibris, Bokus, GP, DN, SvD, Aftonbladet

Sara Danius är död – så minns jag henne

Sara Danius

Jag nåddes nu på förmiddagen av beskedet att Sara Danius är död. Jag hade verkligen lyckats missa att hon varit sjuk och att hennes sjukdom kommit tillbaka. Det blev en chock när jag såg på Twitter att hon avlidit. Sara Danius var spå otroligt cool och en sådan stor förebild att det känns riktigt tungt att hon avled alldeles för tidigt, endast 57 år.

Jag kommer att minnas Sara för de ofattbart coola kreationerna hon bar vid nobelfesterna. Inte för att de nödvändigtvis var snygga, utanför att hon tog plats i dem. Hon syntes. Som ett meme som florerar säger: In a world full of lagom – be a Sara Danius.

Sara Danius på Nobelfesten 2018.

Sara Danius på Nobelfesten 2018.

När Svenska Akademien krisade som värst var det Sara Danius som stod för förnuftet och moralen. Jag tänkte så många gånger, hur kommer akademien klara sig utan henne? Det är för tidigt att säga om den kommer att göra det. Det bästa Sara Danius kunde göra mitt i all turbulens var att gå med högburet huvud från börshuset. Det gjorde hon också, arm i arm med Sara Stridsberg. Det var en mycket mäktig syn och förevigades av Jonas Ekströmer på TT.

Sara och Sara

Efter bilden ovan bildades en manifestation för Sara Danius, denna modiga kvinna som stod upp mot gubbväldet i akademien så länge det gick. #knytblusförsara gick runt i sociala medier. Jag hakade på, även om jag inte bär knytblus.

#knytblus

#knytblusförsara

Som många konstaterar idag kommer världen att bli lite mer grå Utan Sara Danius. Världen har tappat en av de skarpaste knivarna i lådan och en av de modigaste och tuffaste förebilder i vårt land. Hon kommer att vara oändligt saknad. Vila i frid, Sara.

Recension: Ito, Shiori; Black box; 2017

Black Box2017 gavs boken Black box ut i Japan. Den kom  samtidigt som metoo briserade i hela världen. Men i Japan blev metoo inte så stort. Shiori Ito blev våldtagen 2015 och skrev en bok om brottet, polisutredningen och förnedringen efteråt. Boken är utgiven på svenska 2019 på det feministiska förlaget Systerkonspirationen. Jag lyssnade på ett seminarium på bokmässan där Shiori Ito deltog tillsammans med Katarina Wennstam och Ebba Witt-Brattström.

Shiori Ito har haft journalistdrömmar sedan hon var liten. Hon träffade herr Yamaguchi, en framgångsrik chef på ett medieföretag i Washington. Han tycker att Shiori verkar driven och vill undersöka möjligheterna för henne att få ett jobb i USA. De mejlväxlar om det och träffas över en middag i Tokyo. Efter middagen känner Shiori att hon blir yr och sedan minns hon inget förrän hon vaknar upp av att Yamaguchi har sex med henne.

Det var före metoo, det var i Japan och framförallt var det i ett samhälle som är starkt patriarkalt, trots att vi har kommit fram till 2015. Tyvärr är Shiori i och med den här boken ingen hjältinna i sitt hemland. Hon måste bo och verka utomlands och hennes familj har tagit avstånd från henne för att inte dras med i skammen. För i Japan är det tabu att tala om sexuella övergrepp. Det märks att det är stor skillnad på Japan och Sverige, vilket också tas upp flera gånger i boken. Idag driver Shiori ett produktionsbolag  i London tillsammans med Hanna Aqvilin, som är från Sverige.

Det är en skrämmande bok om patriarkala strukturer och svågerpolitik inom polis och rättsväsende. Som bok hade den tjänat på att vara lite mer generell och mindre upprepande om det egna fallet. Såklart ska fallet stå i centrum, men eftersom Shiori Ito har mål att ändra den japanska lagstiftningen och skipa rättvisa, inte vara för sig själv, kunde den gott fyllas ut med mer fakta och intervjuer. Det var delarna där hon skriver mer generellt som jag ser den lysande journalisten komma fram och jag ville ha mer av henne!

Black box är viktig läsning och det är bra att vi får en inblick i hur det fungerar i ett annars välmående land. I Japan är det viktigare att behålla en fin fasad än att prata om sexuella övergrepp och det får stora konsekvenser för alla de kvinnor som utsätts. Läs boken och följ Shiori Ito på Open the black box.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Stort grattis Olga Tokarczuk och Peter Handke!

Olga Tokarczuk

Jag skrek ja! Jag trodde inte att Olga Tokarczuk skulle få priset för att hon är tämligen ung. Jag är glad att jag hade fel! Peter Handke har jag inte läst, men är ganska skeptisk efter att ha hört om hans engagemang för de serbiska nationalisterna. Jag ska läsa honom såklart, men det känns inte så roligt att läsa en politiskt kontroversiell person som är kontroversiell på ett så negativt sätt.

Men åter till Olga Tokarczuk, eftersom detta är en feministisk blogg med fokus på kvinnor. Jag hade med henne i min julkalender förra året då jag listade 24 kvinnor som borde få nobelpriset i litteratur. Jag har väl inte helt fastnat för hennes böcker så mycket som jag har velat, men en novell har stannat kvar länge. Professor Andrews i Warszawa handlar om en man som ska hålla ett föredrag i Warzawa, men blir aldrig hämtad och får ge sig ut på egen hand för att ta sig hem. Finns med i Polen berättar från Tranan förlag.

Jag har även läst romanen Daghus, natthus och novellsamlingen Spel på många små trummor och tycker att det är ett spännande författarskap. Tokarczuk är också politisk, men politisk på ett bra sätt. Det känns tryggt att regimen i Polen inte gillar henne. Jag tycker att valet av Olga Tokarczuk är mycket bra.

Olga Tokarczuk har getts ut på Ariel förlag, men går nu över till Bonniers. Peter Handke finns på Bonniers.

Nobelvecka och kommande Nobelfest

Kvinnliga nobelpristagare

Nu är det Nobelvecka och det ska bli otroligt spännande att se vilka som får Nobelpriset i litteratur 2018 och 2019. Jag har en gång gissat rätt, det var 2015 då jag la en gissning på Svetlana Aleksijevitj och det slog in. Det känns som en grej man gör en gång i livet så jag ska inte gissa nu.

Jag VILL däremot alltid att priset ska gå till Margaret Atwood, men jag tror inte att hon får det. Jamaica Kincaid är en annan favorit som jag önskar får det. Tänk om jag efter torsdag kommer att ha en bok signerad av en nobelpristagare! Nawaal El Saadawi är någon jag också alltid hoppas på, men det känns lite som att hennes tåg har gått. Maryse Condé fick det alternativa nobelpriset förra året, vilket väl tyvärr kan ligga henne i fatet.

Det blir förmodligen en man och en kvinna, men hur coolt vore det inte om två kvinnor fick det? Jag kommer att bli bortom besviken om den nya svenska akademin ger priset till två män.

Jag har läst alla nobelpristagare i litteratur. Imorgon gäller det förmodligen inte längre, men det ska såklart genast åtgärdas. För att fira min Nobelläsning kommer det att bli en stor Nobelfest här på bloggen. Hela december kommer att vigas åt dem som fick nobelpriset, dem som inte fick det, dem som borde fått det och dem som levde tillsammans med dem som fick det. Jag kommer också att tipsa om museum och platser dit man kan resa och såklart böckerna man bara måste läsa. Missa inte det!

Recension: Avallone, Silvia; Där livet är fullkomligt; 2017

Där livet är fullkomligtJag har verkligen sett fram emot Silvia Avallones nya bok Där livet är fullkomligt. Den gavs ut i Italien 2017, men 2019 i Sverige på Natur och kultur. Silvia Avallone slog igenom med boken Stål, som blivit en succé över hela världen. I den nya boken  får vi också träffa människor i ett annat Italien, ett fattigare Italien.

Adele föder ett barn, ett barn hon inte vill ha. Pappan till barnet är kriminell och han och Adele är inte tillsammans. Samtidigt sitter det ett par någon annanstans av staden och längtar efter ett barn. Paret verkar inte kunna få barn på egen hand och har bestämt sig för att adoptera.

Efter den inledningen får vi historien som ledde fram till födelsen. Adele blir gravid och Manuel vill ha ett annat liv, ett liv där Adele och barnet inte får plats. Adeles mamma ser inte fram emot ännu en mun att mätta och pappan är ständigt frånvarande. Samtidigt blir Adele vän med Manuels bästa vän, den otroligt smarta Zeno. De lever alla i fattigdom och har tappat tron på att ta sig därifrån. Adele sörjer sin pappa som bara kommer när det passar honom och Zeno är fast med en mamma som är djupt deprimerad.

Dora och Fabio har gått igenom alla fertilitetsbehandlingar som finns och de kämpar inte bara med att få barn, utan också med att stå ut med varandra. Fabio är otrogen och Dora går in i sig själv och hatar alla magar hon ser. När de slutligen accepterar att försöka adoptera får de ny energi. Men kommer de att accepteras som adoptivföräldrar? Både samhället och omgivningen verkar ha problem med det. Dora är handikappad och har en benprotes. Fabios föräldrar är konservativa och skulle aldrig ta till sig ett barnbarn som var adopterat. Allt verkar gå dem emot.

Boken är skriven med separata perspektiv. De småborgerliga för sig och de fattiga för sig. Men vägarna korsas hela tiden, utan att de är medvetna om det. Dora har Zeno i skolan, Fabio ger en spelvinst till en okänd kvinna, som är Adeles mamma. Doras kusin utbildar Manuel i fängelset. En intressant grepp och såklart undrar jag hela tiden som läsare om barnet. Adele vet inte vad hon vill, men under långa perioder vill hon behålla barnet, som hon kallar Bianca. Det är hjärtskärande att läsa, eftersom vi ju vet att hon lämnar det efter förlossningen. Lika hjärtskärande skulle det vara att Dora och Fabio inte får något barn.

Det är en bok om barnlängtan, om en ful barnlängtan. Det är inte vackert och drömlikt, utan mer avundsjuka och önskan om att göra folk illa. Det är otroligt bra, men smärtsamt att läsa. Jag som gått igenom hela processen själv kan känna igen mig i mycket. Jag är bara glad över att jag och min man höll ihop och inte gled isär.

Adeles kärlek till sitt barn berörde mig otroligt mycket. Hon är ung och fattig, men hon har också en längtan efter barnet som växer i henne. Någon som är hennes och som hon kan få älska förbehållslöst. Först vill hon dela allt med den hopplösa blivande pappan, men när hon senare börjar umgås med Zeno, får hon hjälp att reda ut sona tankar och känslor. Det är otroligt fint mitt i all misär.

Där livet är fullkomligt är en en mycket bra bok om kärlek, fattigdom och barnlöshet. Jag skulle säga att om inte Stål-klass så i alla fall ganska nära. Marina Bellezza tyckte jag inte riktigt lika mycket om, men nu är Silvia Avallone tillbaka där hon började – på toppen!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Atwood, Margaret; Gileads döttrar; 2019

Gileads döttrarDå har jag läst Margaret Atwoods egen fortsättning på Tjänarinnans berättelse, Gileads döttrar. I serien Handmaids tale får vi veta lite om vad som hände sedan, men det går inte så långt fram i tiden. Gileads döttrar utspelar sig 15 år efter Tjänarinnans berättelse och vi får följa tre kvinnor, istället för en som i den första boken. Boken är utgiven på svenska på Norstedts.

Daisy bor i Kanada och lever ett ganska vanligt liv. När hennes adoptivföräldrar dör av en bilbomb får hon veta att hon är den internationellt efterlysta ”Lilla Nicole” från Gilead. Hon tränas först motvilligt, men senare mer målmedvetet, för att göra ett uppdrag i Gilead.

Tant Lydia är tant i Gilead. Hon är känd som ovanligt hänsynslös, men vittnesmålen i boken tyder på att hon har ett samvete också. Hennes drivkraft är hela tiden sitt eget välbefinnande och hon har sett till att hon fått ganska hög status. Hon funderar på att använda den till att göra saker som inte skulle gynna Gilead, som enligt henne har gått långt över gränsen för längesedan.

Agnes är uppvuxen i Gilead och när hon blir moderslös får hon veta att hennes riktiga mamma är tjänarinna. Hennes far gifter om sig och när deras tjänarinna dör i barnsäng har Agnes svårt att släppa att tjänarinnorna, som faktiskt är egna individer, måste föda barn åt andra. Agnes blir tidigt bortlovad till en högt uppsatt person vars unga fruar alla har dött. Tant Lydia räddar henne genom att föreslå att hon ska bli Tant.

Vi får följa Lydia, Nicole och Agnes och deras vägar möts i Arduahallen där tanterna håller till. Vi får också höra om deras bakgrund och får veta hur Lydia blivit så hänsynslös och vad hon gjorde innan hon kom till Gilead. Den som sett TV-serien vet genast vilka Agnes och Lilla Nicole är. Den som inte vill se serien och bara läsa böckerna får garanterat en annan upplevelse.

Gileads döttrar har fått kritik för att den är för mycket fanfiction och jag kan förstå den kritiken. Jag tyckte själv att boken var bra och hade svårt att lägga den ifrån mig, men den kanske inte var den stora dundersuccé jag hoppats på. Det som är Atwoods styrka är att hon visar komplexa personligheter. Vi älskar att hata Lydia, men nu blir hon hjältinnan. Eller blir hon verkligen det? Nicole är dottern till ledande i motståndsrörelsen, men själv är hon rätt blasé som person.

June är inte med i boken mer än som en skugga i bakgrunden. Vi vet att hon lever. I Gileads döttrar är det andra kvinnor som står i centrum. Vi får ändå veta vad som hänt, även om det inte skrivs rent ut. Det tyckte jag var ett fint slut på historien. Vi blir inte skrivna på näsan, men vi lämnas heller inte helt i ovisshet.

Gileads döttrar inte är inte samma typ av bok som Tjänarinnans berättelse, den har mer driv och är inte lika klaustrofobisk som sin föregångare. Men som Malin Ullgren på DN skriver så lever vi i en annan tid nu och därför kan det inte vara samma typ av bok idag. Sedan kan jag hålla med kritikerna att som upplösning på en diktatur blir det hela sammantaget inte speciellt trovärdigt.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Aftonbladet, Expressen, GP

Hallå där: Kate Davies

Kate Davies på bokmässan 2019

I slutet av sommaren läste jag Kate Davies nyutkomna bok På djupet (Norstedts 2019) och jag tyckte mycket om den. Den handlar om en kvinna som är 26 år och som kommer ut som lesbisk efter ett misslyckat sex med en man. Huvudpersonen Julia hamnar ganska snabbt i ett destruktivt förhållande med den kontrollerande Sam och hon lever ut sexuellt på ett sätt som hon kanske inte är helt bekväm med. Jag träffade Kate Davies under bokmässan och pratade om boken.

Självupplevd bok?

Före jag träffade Kate lyssnade jag på ett seminarium med henne och Caitlin Moran där de pratade om att vara unga i London. De sa båda två att deras böcker klassas som romaner just för att inte någon ska kunna stämma dem på innehållet. Det sas med glimten i ögat, men vi fick nog alla ett intryck av att mycket i böckerna var självupplevt.

När fick möjlighet att träffa Kate Davies och prata med henne öga mot öga och jag träffade en mycket sympati kvinna som berättade öppenhjärtigt om boken och om livet som lesbisk i London. Jag passade på att fråga om hur mycket i boken som verkligen var självupplevt. Hon berättade att de båda var i samma ålder när de kom ut, har haft liknande jobb och båda tyckte om att dansa.

– Sedan har vi liknande erfarenheter. Jag har provat BDSM och varit i kontrollerande relationer, berättar Kate. Men Julia är modigare än jag. Hon pratar högt om sex och det skulle jag inte göra. När jag skriver om henne skriver jag saker som jag aldrig skulle våga säga högt.

Övergrepp i lesbiska relationer

I På djupet skildras en lesbisk relation med övergrepp och det hör definitivt inte till vanligheten inom litteraturen. Kate Davies berättar att hon ville skriva en sådan roman, eftersom du inte förväntar dig ett lesbiskt par om du ska läsa om övergrepp i nära relationer. Hon berättar också om hur det var när hon själv lämnade heterosexualiteten bakom sig och gick in i en lesbisk relation.

– När jag slutade vara tillsammans med män trodde jag att jag skulle slippa patriarkatet och ojämställda förhållanden. Jag hade varit tillsammans med en kontrollerande man och tänkte att det slipper jag nu! Men det finns maktobalanser i alla relationer och bara för att det är två kvinnor, betyder det inte att de är helt jämställda. Det skrivs inte så mycket om våld i samkönade relationer så jag ville göra det.

Kontrollerande relationer

Kate Davies har varit i fler kontrollerande relationer, inte bara i kärleksrelationer, utan även bland vänner.

– Jag tror det är något med mig, att jag är ganska lätt att kontrollera, säger hon Jag har varit i den situationen flera gånger och det var en av anledningarna till att jag ville skriva en bok om kontrollerande relationer.

En fråga som jag fick av flera läsare och följare var om dessa lesbiska BDSM-klubbar som beskrivs ingående i boken verkligen existerar.

– De finns över hela världen faktiskt, säger Kate och skrattar. Några i London, men de jag varit på har mest varit bögar och färre lesbiska. Jag var en gång på en konferens i Manchester med bara lesbiska och transkvinnor. Det finns flera stora klubbar i exempelvis Amsterdam och Berlin, dit folk ofta åker.

Sexscenerna

På djupet marknadsförs som en bok med sex och i Storbritannien har inte så många höjt på ögonbrynen. I Sverige har det varit mer av en komma-ut-bok, vilket nog har gjort många chockade över sexscenerna.

– Jag ville vara ärlig och skriva det som verkligen händer i verkligheten. Jag skriver om lesbiskt sex, BDSM och kontrollerande sex och även en scen med sex med en man som inte är helt med samtycke. Det är inte några lätta sexscener, så jag kan verkligen förstå att det blir för mycket för vissa, men jag ville vara ärlig.

Kate Davies berättar också att hon själv tilltalas av att bli chockerad i litteraturen. Bara det känns ärligt och trovärdigt så har hon inget emot att det är grovt. Hon förstår att det inte tilltalar alla.

Övergreppen

Det är många som har haft svårt för den hårfina gränsen mellan njutbart sex med samtycke och regelrätta övergrepp.

– Det är en fin gräns, Julia vet ju inte själv vad som är njutbart och vad som är övergrepp. För många är det ju så att man har sex och efteråt känns det inte helt bra. Det var inte så att man inte samtyckte utan mer att man drevs till något som man inte kände sig helt bekväm med. När Julia är med Sam vill hon vara med på allt, hon vill inte säga nej till henne. Därför låter hon sig dras med i saker hon inte riktigt vill.

En sak jag tyckte mycket om med boken var att den beskriver hur känslig Julia är för att hon så nyss kommit ut och inte har någon lesbisk erfarenhet. Kate berättar att det är ju det hon vill fånga, att en person som inte är erfaren, också är mycket sårbar.

Vänskapen

För mig var På djupet också en bok om vänskap. Den innehåller många fina vänskapsrelationer. Den starkaste var till sambon Alice, men även arbetskamrater och nyfunna queer-kompisar hjälpte Julia att finna den rätta vägen.

– Det är en bok om hur det var att vara kvinna när man är 26. Vid den åldern var vänskapsrelationer allt för mig. När kärleksrelationerna är upp och ner och ditt jobb förmodligen är hemskt, då är det de rationerna som får dig att överleva varje dag. Jag ville skriva en hyllning till det, säger Kate.

Hon berättar vidare att Alice inte är hennes vän, men att relationen mellan Julia och Alice är en relation hon haft med många vänner. Hon har känt det starka bandet, men också upplevt att kompisar drar sig undan på grund av att de träffat någon eller att hon själv gjort det.

Julia går all in för de lesbiska livet. Hon vill vara med på allt och inte framstå som den oerfarna som inte har koll på läget. Det gör att hon går med på nästan allt Sam säger och gör och hon hamnar själv i kläm. Hennes nyfunna lesbiska vänner visar Julia att Sams sätt att vara inte är det enda sättet som finns att vara lesbisk på.

– De lesbiska vännerna visar en annan sida om hur det är att vara queer där det det inte är nödvändigt att gilla BDSM och vara polyamorös. De vännerna ger henne en trygg plats att komma till, säger Kate.

Mottagandet i Storbritannien

Boken säljer riktigt bra i Storbritannien och det glädjer förstås författaren. Hon berättar också att hon fått många meddelanden på Instagram från människor som känt igen sig.

– Det finaste meddelandet jag fått var nog kvinnan som lämnat ett kontrollerande relation – med en man – efter att ha läst min bok. Det är ju fantastiskt!

Många har skrivit att de är glada över att just deras erfarenheter går att läsa om. Boken innehåller ganska många saker och vissa känner igen sig i den psykiska misshandeln och för andra handlar igenkänningen om  att vara en ung queer kvinna.

– Det är en rolig berättelse, men samtidigt mörk och många gillar den kombinationen. Det är mest kvinnor som läst den, vilket är ok för mig, men även några män har läst och gillat och det är roligt.

Komma ut snabbt?

Sedan var jag tvungen att diskutera komma-ut-processen. I boken är den extremt kort. Julia har sex med en man efter flera år i celibat. Sexet är katastrofalt och sedan är de någon som för lesbisk på tal. Efter ett kort tag kommer Julia på att hon nog är det och kommer ut.

– För mig gick det verkligen snabbt att komma ut. Faktum var att min redaktör fick mig att skriva till en scen för att det inte skulle gå för snabbt, ändå tycker folk att det går oväntat fort, berättar Kate. Det var inte en stor grej för mig, jag var i tjugoårsåldern och det var i London 2008 och det var betydligt lättare att komma ut då än det varit tidigare. Jag ville visa en sådan process i boken, för så är det för många just nu.

Det här med att komma ut och gå all in för sitt nya liv är också något som förenade Kate med huvudpersonen Julia.

– När jag kom ut 2008 slog jag på stora trumman och sa direkt att jag var lesbisk. Så skulle jag nog inte göra idag. Nu skulle jag förmodligen säga att jag var queer eftersom det känns mer flytande, vilket jag tycker är bra. Jag skulle inte dejta män igen, men kön och sexualitet är inte något man måste slå fast nu. Jag tror inte att nästa generation kommer att definiera sig själva så hårt.

Lesbiska vs bögar

Det är fortfarande inte lika vanligt med böcker om lesbiska som med böcker om bögar. Homosexualitet har nästan varit synonymt med homosexuella män i kulturen. Det är en av anledningarna till att Kate Davies tyckte att det var viktigt att skriva en bok om en lesbisk relation.

– När jag var yngre handlade det mest om bögar och det var inte direkt positiva skildringar av lesbiska. Queer as folk var en fantastisk serie, men den handlade bara om bögar. Var det någon lesbisk kvinna med i populärkulturen var hon ofta stor och butch och det var mycket klichéer, berättar hon.

Bron och nästa bok

Före intervjun fick jag äran att träffa Kates fru Victoria. Hon berättade för mig att det var roligt att vara i Sverige för det var här deras favoritserie Bron spelades in. De är så besatta av serien att de åkt till Köpenhamn, enbart för att kunna ta tåget över bron till Malmö. Jag ser också på Kates Instagram att de fick lyckan att träffa Hans Rosenfeldt, seriens skapare och sjunga karaoke med honom.

Vid ett tillfälle frågade jag Kate om hon och Victoria har barn. De har inte det, men de vill ha barn. Kate berättar att det är just nu ett bokprojekt att skriva om en lesbiskt par som vill skaffa barn. Det känns som en bok jag kommer att vilja läsa!

Selfie med Kate Davies på bokmässan 2019

Selfie med Kate Davies på bokmässan 2019.