Feministbrud på Dalí-kulturjakt på Norrmalm

Idag har jag varit på en snabb Dalí-kulturjakt på Norrmalm i Stockholm. Jag och min jobbarkompis Josefin bestämde oss för att ta tunnelbanan till Kungsträdgården från Stadshagen för att titta på Dalí-skulpturerna som är på tillfälligt besök i Stockholm. Salvador Dalí är en av mina absoluta favoritkonstnärer och såklart är motiven med de rinnande klockorna extra roliga att få se.

Jag har varit på MoMa i New York där verket med de rinnande klockorna, The Persistence of Memory, hänger till vardags. Såhär såg jag ut vid det besöket (december 2007):

Salvador Dalís tavla är utlånad

Tavlan var utlånad, kan det bli mer fail? Såhär ser tavlan ut för den som inte får upp en omedelbar bild i huvudet:

The Persistence of Memory

Vår promenad på Norrmalm

The Nobility of Time

Den första skulpturen vi gick till var den i Kungsträdgården, The Nobility of Time, en klassisk rinnande klocka. Här vill Dalí visa oss tidens makt över människorna och vad den innebär för oss. En rinnande klocka har ingen egen inre krafter, utan ska ses mer som en högra makt.

Citat från Dalí vid det här konstverket: ”I don’t do drugs, I am drugs!”

Woman Aflame

Sedan begav vi oss till Norrmalmstorg för den här vackra kvinnan, Woman Aflame. Här är det en del av konstverket med den brinnande giraffen som vi får se:

The Burning Giraffe

The Burning Giraffe, källa wikipedia.

Salvador Dalí var inte en person som ville ta politisk ställning, men detta här konstverket klär symbolisera den oro han kände för utvecklingen i hemlandet Spanien under det spanska inbördeskriget.

Citat från Dalí vid det här konstverket: ”There comes a moment in every person’s life when they realize they adore me!”

Persistence of Memory

Det sista konstverket vi såg var också det största. Persistence of Memory (samma namn som den berömda tavlan) fanns att beskåda på Brunkebergstorg.  Här ser vi en smältande klocka på tork och på frågan varför klockan smälter har Dalí svarat, hårt eller smältande, det viktigaste är att klockan visar den exakta tiden. Den smältande formen ska han ha hittat inspiration från i dels Einsteins relativitetsteori och dels i smältande ostar, framförallt camembert.

Citat från Dalí vid det här konstverket: ”There are some days when I think I’m going to die from an overdose of satisfaction.”

Mer Dalí på Antikmässan i helgen

Reklam för Salvador Dalís konst i tunnelbanan

I helgen är det Antikmässa på Stockholmsmässan i Älvsjö. Där finns flera miniskulpturer av Dalí att titta på, ta på och till och med köpa. Det fina konstverk som görs reklam för i Stockholms tunnelbana är ditt för endast 22 000 000 kronor. Som hittat! Jag kanske kan ta mina besparingar och gå dit och fynda lite imorgon? Som hittat!

Idag är det femton år sedan jag och Andreas blev ett par

10 years challange

10 years challange. 2009/2019.

Idag har jag och Andreas varit ett par i femton år. Igår var det femton år sedan vi träffades första gången i verkligheten. Jag blev kär i en kille jag aldrig träffat och lyckligtvis var jag lika attraherad av honom i verkligheten som jag hoppades att jag skulle vara. Jag skrev om mötet på Twitter igår.

Twitterrant

Det har varit femton fina år och framförallt två fina barn. Att vi får vara tillsammans och inte bara älska varandra, utan även älska dem över allt annat på jorden är så fint och gör mig så oändligt lycklig. Det blev bra det där och jag är tacksam över att nätdejting kom och att jag vågade åka till Stockholm för att se om den där snubben, som både var rolig och som kunde skriva, verkligen var den rätta.

Barna

Grattis Tua Forsström, ny ledamot i Svenska Akademien!

Tua Forsström

Då har Svenska Akademien bestämt att den finlandssvenska poeten Tua Forsström ska ersätta Katarina Frostenson på stol nummer 18. Det är första gången en finlandssvensk tar plats i Svenska Akademien sedan 1809 och man måste väl ändå säga att det var på tiden. Tua Forsström är född 1947 i Borgå vid Finska vikens kust. Hon bor numer i Helsingfors.

Jag var på bibblan förra veckan för att låna poeter att läsa till min lyrikutmaning, men Tua Forsström var utlånad så jag fick inte med mig henne hem. Nu ska jag ställa mig på kö till någon av hennes böcker. Det lilla jag läst av henne har jag tyckt mycket om och jag har velat läsa mer av henne länge.

Jag läste Björn Wiman i DN och han skriver såhär angående valet av en finlandssvensk författare: 

För det tredje är invalet utmärkt för att det finlandssvenska språkområdet äntligen får en representant i Svenska Akademien. Att Johan Ludvig Runebergs, Edith Södergrans, Tove Janssons och Kjell Westös språksfär har varit osynlig i den institution som ska avspegla det yppersta i den svenska litteraturen har varit groteskt. Med invalet av Forsström breddar sig Akademien från en alltför trång kultursyn – den som i förlängningen ledde fram till den stora kraschen våren 2018. Nu finns en jurist, en författare från det finlandssvenska språkområdet och en poet med exilbakgrund. En öppnare akademi – och en sannare bild av den svenska offentligheten.

Tua Forsström gavs ut på Schildts och Söderströms i Finland, men hennes senaste på Förlaget. I Sverige ges hon ut på Albert Bonniers förlag. Hon debuterade med En dikt om kärlek och annat 1972. Hennes senaste bok heter Anteckningar och kom i oktober 2018. Den handlar mycket om sorg då Forsström mist sitt barnbarn i leukemi. 1998 fick hon Nordiska rådets litteraturpris för Efter att ha tillbringat en natt bland hästar och Parkerna nominerades till Augustpriset 1992.

Recension: Robinson, Peter; När musiken tystnar; 2016

När musiken tystnarJag tröttnade på Peter Robinson för massor av år sedan. Jag var less på att han kallade sina kvinnliga poliser vid förnamn och manliga diton vid efternamn. Radarparet (Alan) Banks och Annie (Cabbot) blev tillslut för mycket för mig, rent feministiskt språkligt. Men så hade jag inget att lyssna på som jag kände för och så såg jag att två av Robinsons senaste böcker hade intressanta teman. När musiken tystnar är skriven i svallvågorna efter me too och tar upp ett gammalt övergrepp. Jag lyssnade på boken uppläst av Tomas Bolme.

Alan Banks blir satt på att utreda ett gammalt övergrepp. Det är en numer känd poet som anklagar en före detta skådespelare tillika mycket känd person för att ha våldtagit henne när hon var fjorton år. Linda Palmer är inte det ultimata offret, eftersom hennes liv inte förstördes. Hon mådde dåligt över det som hänt, men hon fick ett bra liv. Eftersom det finns fler som kan vittna om mannens övergrepp är Banks dock förhoppningsfull om att få honom fälld.

Samtidigt utreder Annie Cabbot ett mord på en ung tjej som visar sig varit utsatt för gromning, Allt tyder dock på att det inte är dem som våldtagit henne som också mördade henne. Vem var det som kom som en räddade ängel mitt i natten och inte räddade den nakna och våldtagna Mimosa utan  istället dödade henne?

Det var en spännande deckare med helt klart feministiska förtecken. Hade det inte varit för det uttjatade Banks och Annie-köret, hade jag hyllat boken. Nu kan jag ljumt konstatera att den var bra. Jag gillar att varva ner med en deckare då och då och när jag väl gör det tycker jag mest om att läsa om för mig kända personer. Jag orkar oftast inte lära känna nya. Därför blir det Banks och Cabbot. När musiken tystnar ger en bra röst åt metoo-offren som valt att kliva fram efter många år, även om offret i boken såklart är ett fiktivt sådant. Dessutom är Alan Banks rätt så trevlig och ingen mansgris. Han fick i boken ett personligt engagemang för att ge upprättelse åt de kvinnor som skådespelaren våldtagit genom åren. Det gillade jag skarpt.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Berömda och glömda idrottskvinnor: Lindsey Vonn

Lindsey Vonn

Lindsey Vonn – störtloppsdrottningen avslutade karriären med ett brons

Jag kände att det var på sin palts att idag, när giganten Lindsey Vonn körde sitt allra sista störtlopp i VM i Åre, skriva några rader om henne. Lindsey Vonn är USA:s mest framgångsrika alpina skidåkare och hon har vunnit fler världscuptävlingar än någon annan kvinna. Hon har vunnit den totala världscupen fyra gånger, vilket endast en annan kvinna lyckats med före henne.

Vonn har på senare år gjort sig känd för att hon vill tävla mot män, men det har bara avfärdats som ett jippo. Hon har sett som en glödande feminist i sitt hemland, men så verkar hon ha gått på en nit som förändrade den synen. Efter att ha talat illa om Trump fick hon så mycket hatkommentarer och folk skrev att de önskade att hon bröt nacken, pudlade hon och det rejält. I ett uttalande sa hon ungefär att i Europa har vi en sådan snedvriden syn på USA och den riktning landet tar att hon kände sig tvungen att uttala sig nedvärderande om presidenten.

Det är inte helt lätt att vara idrottare ibland och hålla sig väl med alla. Men låt oss återgå till Vonns idrottsliga framgångar. Hennes karriär peakade 2008-2010 då hon tig två VM-guld och ett OS-guld samt den totala världscupen. Hon lyckades även vinna den totala världscupen 2012. Efter det började skadorna och hon lyckades inte komma tillbaka till den form hon en gång varit i. Trots att hon inte var så bra som tidigare lyckades hon ändå kamma hem flera OS- och VM-medaljer, senast ett brons idag i sitt sista lopp.

Nu är Vonns karriär över och då hoppas jag att hon kan återgå till att vara en glödande feminist och ha kraft nog att stå emot näthatare. Av hela mitt hjärta säger jag lycka till i ditt nya liv som före detta elitidrottare.

Recension: Wine, Maria; Skärvor av pärlemor; 1969

Skärvor av pärlemorMaria Wine är en svenska diktare med danskt ursprung. Albert Bonniers förlag gav förra året ut hennes bok Skärvor av pärlemor på nytt som e-bok. Jag lånade den på bibblan efter att jag haft ett till synes evigt tekniskt problem med deras e-boksutlåning (ej bibblans fel). Nu fungerar det och jag är glad över att ha kunnat få läsa Skärvor av pärlemor.

Maria Wine levde och dog i Solna och var gift med den svenska författaren Arthur Lundkvist. Det finns ett byst av henne i Maria Wines park i Solna. Där gick jag förbi för flera år sedan när min bror var nyinflyttad i kommunen.

Skärvor av pärlemor är en blandning av kortare dikter och längre prosastycken. Det handlar om kärlek och känslor. Det kortare dikterna var dem som fastnade mest hos mig och jag tyckte mycket om denna om vitheten i känslorna.

Elden är vit när den är som hetast.
Kylan är vit när den är som kallast.
Vreden är vit när den är som häftigast.
Passionen är vit när den är som eldigast. 
Ångesten är vit när den är som störst.
Blixten är vit när den är som snabbast.
Sorgen är vit när den är som djupast.*
Smärtan är vit när den är som mest outhärdlig.
Men allra vitast är döden med sin oföränderlighet!

Maria Wine fångar de djupaste och jobbigaste känslorna med sina dikter. Hon hanterar språket väl och jag känner mig träffad flera gånger. Det är ett stort djup i dessa känslosamma dikter och för mig var det omöjligt att bli berörd. Wine har skrivit många diktsamlingar och jag känner spontant att jag kommer att läsa mer av henne.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Fattigdom och evig vinter – januarisammanfattning 2019

Hugo och Selma på Tallinnfärjan

Hugo och Selma på Tallinnfärjan. Januari 2019.

Jo, jag har också varit fattig i januari och även om vädret inte är helt stabilt har det känts som en evighetslång vinter. Här är min januarisammanfattning några dagar för sent. Förra årets januari var ganska tröstlös med många saker som gick fel och mycket vab. Den här månaden har faktiskt varit mer positiv och det känns som att vi kommer framåt i vår lilla familj.  En vecka halsfluss var mindre kul, men tummen upp för att bara jag blev sjuk (det gäller att se positivt på tillvaron). Läsningen är inne i en positiv fas, mycket för att jag hittat en direktbuss mellan förskolan och mitt jobb, en sträcka där man annars måste byta minst två gånger.  Det finaste av allt i januari var att jag fick träffa min kära vän Triin från Tallinn igen efter tio år. Det var som om inget hade hänt, vi babblade på som vanligt fast fem barn har tillkommit sedan dess.

Månadens läsning

Månadens språk: Nederländska var månadens språk och ingen av de böcker jag tänkt läsa lockade mig. Då fick jag tips om Dola de Jongs Trädet och vinrankan av Anna Och dagarna går och döm om min förvåning när jag upptäckte att den faktiskt låg på mitt nattygsbord (sedan bokmässan förra året).

Nobelpristagare 1: Här har jag kommit in i ett flow! Har läst Winston Churchills Savrola och Halldór Laxness Salka Valka, vilket gjorde att jag blev klar med förra årets utmaning att läsa alla på 50-talet. Jag har utöver det läst Theodor Mommsen, en extremt tråkig (men kort) bok om fältherrar i Rom (han var historiker) och någon religiös text av Rudolf Eucken. Den sistnämnda var om möjligt ännu tråkigare ön boken om Roms krigare. Men Churchills bok var lite småkul läsning och Salka Valka var mycket bra! Nu har jag påbörjat kriminalhistorier av William Faulkner och därmed satsar jag på att klara av 40-talisterna i år.

Nobelpristagare 2: När det kommer till dem som borde fått nobelpriset har det varit lite skralare. Jag har tänkt så många gånger att lyssna på Karin Blixens De afrikanska farmen, men så väljer jag någon deckare istället. jag tror att jag ska löäsa den isöätlklet.

Jorden runt: Jag har påbörjat min resa mot att slutföra Jorden runt-resan i litteraturen. Just nu läser jag Maaza Mengistes Under lejonets blick vilket är en bok från Etiopien.

Lyrik: Jag har läst Maria Wines Skärvor av pärlemor, men inser att jag glömt att skriva om den. Jag tyckte mycket om så det måste jag göra i dagarna. Jag har också läst Rupi Kaur som jag gillade, men som jag förstått från lyrikkännare inte är lika poppis överallt. Mer populär är våra nya akademiledamot Jila Mossaed som jag lyssnade på och älskade!

Recension: Laxness, Halldór; Salka Valka; 1931

Salka ValkaDå har jag bestämt mig för att jag ska recensera den isländska nobelpristagaren Halldór Laxness bok Salka Valka här på Feministbiblioteket. Jag tyckte att boken hade ett tydligt feministiskt tema och budskap och förstår att Laxness hade många tankar om jämlikhet och var övertygad socialist. Med det bakgrundsfakta tycker jag absolut att man kan läsa Salka Valka feministiskt. Eftersom det är ett gammalt verk och dessutom ett nobelpristagarverk, kommer jag även att diskutera slutet. Vill du inte veta det, sluta läsa när jag anger det.

Salka Valka är en flicka som växer upp i ett litet fiskarsamhälle på Island. Alla är beroende av handelsmannen på orten. Salka Valkas mamma är fattig och har ett förhållande med en alkoholiserad man. Salka Valka bestämmer sig för att jobba i affären för att få ihop pengar till en klänning. Men när hon ska ta ut pengarna har mamman redan använt dem för en ny klänning till sig själv. Salka Valka kommer inte att glömma detta så länge hon lever och det präglar hennes inställning till arbete och pengar.

När Salka Valka är vuxen bor hon ensam kvar i föräldrahemmet och försörjer sig som fiskare. Hennes stora kärlek från barndomen återkommer en dag till Island. Han är kommunist och vill få alla fiskare att gå med i facket. Salka Valka är till en början negativ, men inser senare fördelarna. Hennes styvfar återvänder också och vill att Salka Valka ska strunta i den gamla pojkvännen och istället bli tillsammans med honom, men hon står emot. Hon och Arnaldur blir ett par, men han längtar ständigt bort mot nya äventyr.

Du som inte vill veta slutet, slutar läsa här. Den självständiga Salka Valka bestämmer sig tidigt för att hon är den enda som kan dra in pengar till sig själv. Hon jobbar hårt för att få en dräglig tillvaro och sluta vara fattig. Hon blir en rationell person, men absolut inte utan känslor. Hon är mycket förälskad i Arnaldur, men hon väljer att släppa honom. Rädslan för att bli som sin mor som ständigt längtade efter sin suput till pojkvän som ofta reste runt i världen, var större än kärleken till Arnadlur.

Här finns inte bara en berättelse om en stark kvinna, det handlar också om sexuella övergrepp, om att vara en ensamstående mor och hur barnen straffas för något som de själva inte kan rå för. Såklart lyser Laxness socialistiska idéer igenom i den här boken, men rätten att engagera sig fackligt är idag inte enbart en fråga för en grupp marginaliserade kommunister. det är väl integrerat i de flestas arbetsliv. Något vi har att tacka vänstern för, säger en liberal som jag som varit fackligt aktiv i nästan hela mitt yrkesverksamma liv.

Visst är det kargt och ensligt som det är på många ställen på Island, men trots det var Salka Valka på intet sätt en tråkig bok. Berättelsen går framåt, det är fina personporträtt och jag drevs hela tiden av en önskan om vad som skulle hända och hur det skulle sluta. Jag skulle säga att slutet gjorde att jag tyckte mer om den. Visst ville jag att hon skulle få sin Arnaldur till slut, men jag förstod att den för Salka Valkas skull var tvungen att sluta med att hon fick behålla sitt oberoende. Kärleken skulle alltid bli på Arnaldus villkor.

Boken tar också upp manlighet som inte alltid är något positivt, i alla fall inte för de kvinnor som lever i deras närhet. Boken hade passat väl in på förra årets utmaning om ifrågasättande av mansrollen. Allt som allt en mycket bra bok och helt klart tummen upp för Haldór Laxness som nobelpristagare!

Feministbiblioteket tipsar: Fattigdom och klasskillnader

Fattigdom och klasskillander i Tidningen Nu

Idag har Jan Björklund avgått och jag ska inte skriva någonting om det här och nu, men jag passar på att skriva om mina boktips i senaste numret av Tidningen Nu. Eftersom det var fattigjanuari fortfarande skrev jag om böcker som berör fattigdom och klasskillnader. För vissa är januari en hemsk månad rent ekonomiskt, medan andra inte ens märker någon skillnad. Det finns ekonomiska skillnader i vårt samhälle också. Böckerna jag skrev om är böcker som tar upp en annan tid, en tid så klasskillnaderna var större. I en av böckerna var fattigdomen, eller kanske snarare sparsamheten, något mer eller mindre självvalt.

Mina boktips

Mor gifter sig av Moa Martinsson

Neapelkvartetten av Elena Ferrante

Gå genom väggar av Marina Abramovic

Recension: Grede, Klara; Det vi glömde säga; 2019

Det vi glömde sägaJag läste Klara Gredes Det vi glömde säga för ett tag sedan och har sedan bokcirklat om sedan dess. Jag harinte varit så aktiv i diskussionerna för jag kom av någon anledning av mig lite. Men nu tänkte jag att jag skulle skriva om boken, som är en svensk feelgood. Boken är utgiven på Albert Bonniers förlag.

Ella är nyskild, men har inte gått vidare. När hennes exman sticker med sin nya fru och de gemensamma barnen till Thailand i oktober för att vara där till över julen, bryter hon ihop. Hennes syster fångar upp henne och efter ett besök på akuten, tar hon henne till deras farmor. Farmodern är 95 år och sover mest, men Ella känner sig trygg i den stora villan på Stora Essingen. När hon ser en man flytta in i huset mitt emot och helt odramatiskt säger att han ska blåsa ut allt och renovera, skäller hon ut honom efter noter. Trots det blir det början på en märklig vänskap. Samtidigt blir Ella målmedveten och bestämmer sig för att få tillbaka sin man och för att få det måste hon bli den han vill att hon ska vara. För att öva sig hittar hon en kille via Tinder. Med honom är hon den nya EllaElla. Det hela är upplagt för ett totalt haveri.

Min första känsla när jag läste boken var: så gör man inte! Man åker inte till Thailand i tre månader med gemensamma barn när man lämnat sin fru och hon är förkrossad över det havererade äktenskapet. Man tar inte barnen från den övergivna partnern! Känslan när jag läste vidare var att det nog trots allt var barnen som Ella sörjde mest. Barnen och det trygga liv som livet i det dåliga äktenskapet ändå var. Det är en bok om att komma över och gå vidare, men också en bok om att hitta rätt igen. Förutom det havererande äktenskapet är relationen till systern, den forna bästa vännen och i viss mån även föräldrarna, i centrum.

Ella var en trevlig bekantskap och även om hon då och då verkade vara lite väl trygghetssökande så var hon ändå trovärdig. Feelgood är något jag läser ibland och har rätt så höga krav på. Det vi glömde säga var inte en av de bästa jag läst i genren, men långt ifrån den sämsta också. Jag tycker att det är en fin debut och jag gillar faktiskt att författaren pratar med läsaren över huvudet på själva historien ibland. Det användes ibland och var effektfull, men det överanvändes inte. Jag har förstått att detta störde många läsare, men det störde inte mig. Det gjorde att boken blev lite rolig, mitt i allt det eländiga.

Läs mer: Adlibris, Bokus