Feb 22

Feministbiblioteket femma i Cisions ranking!

Bloggtopp bokbloggar 2017

Då var det dags för Cisions ranking av bokbloggar igen och i år är Feministbiblioteket femma! Även om det är en tillbakagång från förra årets tredjeplacering så är det såklart oerhört roligt och hedrande! Det är inte direkt några dåliga bokbloggar på listan så bara en plats här är fantastiskt bra.

Kolla in alla bloggar på listan, de är alla väl värda sin placering på listan!

1. Bokhora

2. Enligt O

3. Kulturbloggen

4. Fiktiviteter

5. Feministbiblioteket

6. Lyrans Noblesser

7. Breakfast Book Club

8. Johannas deckarhörna

9. Och dagarna går…

10. Lottens Bokblogg

Feb 21

Rädda Linnea!

Linnea

De senaste månaderna har jag varit oerhört känslomässigt engagerad i en vän och hennes dotters kamp mot en hjärntumör. Det som först verkade vara en ganska långsamväxande tumör visade sig vara en aggressiv variant som kallas DIPG (Diffust Pons Gliom).  Flickans chanser att överleva är mycket små. Linnea är bara fem år, född några dagar före min son Hugo, och bara tanken på att hon aldrig ska få börja skolan är fasansfull.

Det finns ett litet hopp för Linnea. Utomlands finns en metod som kan rädda hennes liv. Men det kostar mycket pengar. Familjen har startat en insamling för att de ska ha råd att operera henne. De försöker att få ihop en miljon kronor så att det täcker operationen och efterbehandlingarna. Många bäckar små och tillsammans kan vi hjälpa Linnea och familjen.

UPPDATERAT På förekommen anledning vill jag tillägga en sak. Efter att ha lyssnat på pappan Kristoffer på radio vet jag nu att anledningen till att de behöver pengar är att landstinget förmodligen inte betalar för operationen. Det är för att den inte är tillräckligt beprövad än och bedömningen är då att man inte finansierar den behandlingen. Detta är såklart helt rimligt, men som föräldrar gör man förstås en annan bedömning. I samråd med läkarna på Lunds universitetssjukhus har de bestämt sig för att försöka få en operation i London. Jag tror många förstår att man gärna är med och för forskningen framåt än att bara vänta på att ens dotter ska dö.

Ge en slant du också om du känner att du vill hjälpa Linnea och hennes familj!

UPPDATERAT

Läs mer om Linnea

Aftonbladet

SVT

P4 Blekinge

Sydöstran

Kvällsposten

Sydsvenskan

Blekinge läns tidning

Följ mamman på Twitter

Feb 20

Tappad lästakt med minskad sömn

Jag och Selma

Jag och Selma. Snart är det pappa och Selma och jag får söka jobb på heltid. Och förhoppningsvis ägna hjärnan åt annat än bebis.

Just nu är inte en fantastisk tid i mitt mamma-liv. Jag måste fortfarande mata den lilla 3-4 gånger per natt. Och ibland vill hon ovanpå det gå upp halv sex. Jag har förvandlats till en trött och gnällig mamma med mycket kort stubin. Det är inte där jag vill vara och jag är inte den jag vill vara.

Läsningen har tagit stryk. Ibland vaknar Selma precis när jag ska läsa på kvällen och vägrar somna om tills jag har släckt lampan. Jag slalomläser böcker med ett kapitel här och ett där. Jag har inte ro att ge mig hän åt bara en bok. Det som alltid brukar peppa mig, att läsa i ett sammanhang i form av utmaningar och annat, stressar mig nu. Jag vet inte ens vad jag är sugen på att läsa. Jag har inte ens tagit tag i att byta ljudbok efter att jag läst ut Det lilla bageriet på strandpromenaden, som var det enda jag orkade med just då.

Jag vet att jag kommer tillbaka. Denna vecka är en spännande vecka. På lördag fyller jag 40 och då är det fest. Sedan är det bara dagar kvar på föräldraledigheten. Visst känns det fortfarande skrämmande att slussas ut i arbetslöshet igen, men att söka jobb medan jag är föräldraledig tar verkligen enormt mycket på krafterna. Det känns inte heller som att jag kan lägga lika mycket själ i det när en bebis skriker eller kräver att få leka med datorn. Fördelen med att maken tar över är också att jag får sova mer. Och läsa mer. Det blir nog bra det här.

Men först fylla 40!

Feb 18

Recension: Malmgren, Frida; Tjejerna på höjden; 2017

Tjejerna på höjdenFrida Malmgren har debuterat med ett seriealbum som jag blev sugen på. Tjejerna på höjden (Kartago) är en serie om tre tjejer i Hammarbyhöjden. De lever poststudentliv som singlar innan de fått bra jobb och en lysande karriär.

Knutsson, Moa och Finkeln är partyprinsessor som är på jakt efter mannen, kärleken och karriären. Det är en feministisk serie där kvinnorna tar för sig och där de inte nöjer sig med mansplainande killar. Men det finns också en dubbelmoral, såsom så ofta i verkliga livet. Driften med feminister, samtidigt som författaren tydligt tar ställning gör att det finns en humor i detta som jag känner starkt för.

I början av boken tyckte jag inte att det var så kul, men förstod ganska snart att det handlade om att lära känna karaktärerna. Jag störde mig också lite på att alla personer såg så extremt gnälliga ut, men även det vande jag mig vid. När jag så läst en tredjedel började jag tycka att det var rikgit trivsamt. Det var dock lite för lite skillnad mellan personernas personligheter så att jag inte rikgit kunde hålla isär dem. Utseendemässigt var det lättare. Det var småroligt, lagom distanserat och träffsäkert. Det enda jag ibland kunde känna var att jag verkligen inte kan relatera till singellivet längre. På gott och ont. Men jag kommer absolut att läsa mer om tjejerna på höjden!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Feb 17

Är jag en duktig flicka?

We Can Do It-feministaffisch

Jag har läst Birgitta Ohlssons bok Duktiga flickors revansch och håller verkligen med henne om grundtesen. Jag har dock funderat lite på begreppet duktig flicka och förstår att det bottnar i Ohlssons egen uppväxt och att hon var en sådan som kallades duktig. hon har sedan kanaliserat denna duktighet till flit och strävsamhet och tagit sig ända in i regeringskansliet. Birgitta säger sig vara mer en Annika än en Pippi.

Är jag en duktig flicka? Jag är verkligen ingen Annika och har aldrig varit. Eller? Nog var jag duktig i skolan. Jag gick ut med 4,6 i betyg på gymnasiet och fick stipendium för mina insatser i samhällskunskap. Jag pluggade till prov och valde extrakurser utifrån vad jag ville lära mig och inte vad jag skulle kunna få högst betyg med mina möjliga ansträngning i.

Däremot var jag varken tyst eller timid. Jag sa vad jag tyckte, sa emot läraren om jag tyckte att så krävdes och skolkade någon gång på gymnasiet bara för att det var lite kul (jag skolkade ganska regelbundet för körlektioner också vid närmare eftertanke).Jag valde att satsa på skolan och ta körkort. En kompis till mig som gick ut med 4,7 i betyg kommenterade en annan vän till oss som fick 4,6 att den där sista tiondelen förmodligen hängde på körkortet. Man kan inte få allt, underförstått hon hade kunnat vänta med körkortet. Att hon inte kommenterade mina betyg på samma sätt berodde på att den andra tjejen fått psykbryt över en fyra i psykologi. (Lite av det psykbrytet handlade nog mer om att jag fick femma och inte att hon hade satsat på körkort.) Att jag inte åkte på samma pik berodde förmodligen på den jag är. Jag fick inga psykbryt över mina betyg, jag fick det jag förväntade mig.

Jag har alltid prioriterat. Idag medvetet, i skolan mest omedvetet. Jag pluggade aldrig mer än jag behövde för att uppnå önskat resultat på proven/tentorna. På universitetet gick jag aldrig för vg, utan nöjde mig fint med pg (precis godkänt). I arbetslivet skulle jag aldrig sitta i två timmar till med en artikel som jag är hyfsat nöjd med och som ändå ska kollas igenom och ändras av någon annan. Jag är noggrann med viktiga saker, men jag dubbelkollar inte 20 gånger. Är jag osäker, ber jag någon om hjälp. Är jag överarbetad säger jag nej. Den som känner den pratsamma Hanna som man inte sätter sig på, skulle nog känna igen Hanna 18 och till och med Hanna 10.

Samtidigt så säger ju Birgitta Ohlsson i sin bok att duktighet kan se ut på olika sätt. Och även om jag också varit kuddflicka (fått sitta mellan killar som bråkar) så har jag också varit flickan som fröken var fly förbannad på ibland. Jag satt aldrig längst fram och jag var lite lagom busig lite lagom ofta så att jag ändå kunde passera som en ordentlig flicka. Men framförallt så har jag jobbat jäkligt hårt för att få bra och stimulerande jobb. Jag har levererat och gjort saker som jag skryter om i mitt CV. Sedan har jag jobbat upp denna blogg till en väl läst bokblogg som till och med blivit prisad.

Så ja, jag är nog en duktig flicka med Birgitta Ohlssons sätt att se det. Däremot är jag inte en duktig flicka som är på randen att bli utbränd och som alltid vill göra mitt allra bästa på alla livets alla områden. Där är jag bara en smart flicka.

Feb 15

Recension: Ohlsson, Birgitta; Duktiga flickors revansch; 2017

Duktiga flickors revanschDå har jag äntligen läst Birgitta Ohlssons debutbok, Duktiga flickors revansch (Forum). Hon vill uppgradera den duktiga flickan och se henne som en tillgång och inte ett problem. Min stora fråga innan jag läste boken var Är jag en duktig flicka?. När ni läser den här recensionen av boken måste ni ha i bakhuvudet att Birgitta är min vän, så objektiv är omöjlig av vara. Jag försöker vara så ärlig det bara går.

Duktiga flickor är flickor som är flitiga, jobbar hårt och når sina mål. Trots motgångar i form av familjetraditioner, bakåtsträvande chefer och buffliga killar i ens omgivning tar hon sig ändå fram. Hon ligger inte alls i riskzonen för att bli utbränd, hon är en stor tillgång för samhället. Tidigare har hon hånats, kallats för prestationsprinsessa och illustrerats med en bettskena. Nu är det dags för den duktiga flickans revansch. Birgitta berättar om många duktiga flickor, men tar också avstamp i sitt eget liv från bråkdämpare i skolan till riksdagsledamot idag. Vägen dit har verkligen inte varit spikrak. Hon berättar om bakslag och skitsnack och människor som motarbetat henne. Hon skriver också om många andra kvinnor som jobbat i motvind. Det är kvinnor från olika kulturer och olika samhällsklasser. Hon berättar varför alla tjänar på flickors flit och strävsamhet och varför flickorna tjänar på ett liberalt samhälle.

Äntligen säger jag till att det kommer en feministisk pamflett som är liberal! Äntligen få jag känna igen mig helt och hålet i en sån här bok. Jag hoppas att den kommer bli läst av många, förhoppningsvis fler än som sympatiserar med Liberalerna. För kunde vi liberala feminister läsa Nina Björk och älska Under det rosa täcket, så borde många vänsterfeminister kunna läsa den här och tänka att de inte håller med om allt, men dock själva grunden. (Med vänster menar jag då den parlamentariska vänstern och inte dem som måste ha socialistisk revolution innan jämställdhet kan kämpas för.) Jag är mycket nyfiken på vad mina feministiska vänner som inte röstar borgerligt tycker om den här boken!

Det enda jag kunde tänka lite på var att det var lite upprepningar och oneliners som återkommer lite väl ofta, men det är bara småsaker. I det stora hela är det en fantastisk feministisk pamflett.

Hur passar ja då in i duktiga flickor-mallen? För mig har en duktig flicka varit någon som nitiskt tar sig an alla uppgifter i livet och aldrig kan slappna av. Jag är inte den flickan. Birgitta är inne på det ett par gånger i boken att det handlar inte om kvinnan på randen till utbrändhet. Det handlar om hon som strategiskt och målmedvetet jobbar sig upp till toppen. Hon skriver mycket om sin egen bakgrund som den duktiga flickan längst fram i klassrummet som aldrig skolkade. Den flickan är inte jag, däremot passar jag in på beskrivningen hon som strävsamt jobbar sig uppåt i karriären. Jag kommer att utveckla detta i ett separat inlägg. Håll utkik!

Det som förhoppningsvis kommer att bli mest uppmärksammat är Birgittas tio budord. Läs dem och ta åt dig av dem. Här har vi mycket att lära om vi rannsakar oss själva!

 

Den duktiga flickans tio budord (med förklaringar från DN)

1. Du ska kräva meritokrati.

Det vill säga att du belönas och befordras efter förtjänst.

2. Du ska inte låta din bakgrund avgöra din framtid.

Be inte om ursäkt om du gör en klassresa.

3. Du ska inte curla karlarna.

Undvik att sopa rent för män som vill komma fram, och städa inte undan deras misstag.

4. Du ska inte känna skuld.

Ingen kan upprätthålla perfektion på alla plan.

5. Du ska avslöja småpåvarna.

Låt inga grötmyndiga och dumdryga män sätta sig på dig.

6. Du ska välja den rätta/rätte med omsorg.

Alla män är inte småpåvar.

7. Du ska inse att cash is queen.

Försörj dig själv – egna pengar är egen frihet som ger egen makt.

8. Du ska säga ja till makt.

I yrkeskarriären är det viktigt att fånga möjligheterna när de dyker upp.

9. Du ska vara snäll – men inte dumsnäll.

Var generös mot andra, men undvik att bli utnyttjad.

10. Du ska följa din inre kanariefågel.

Du är som fåglarna som sjöng i de brittiska gruvorna. Utan syre kommer både du och din sång att dö. Se till att vara på en plats där din duktighet uppskattas och premieras.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Expressen, SvD

Feb 14

13 år av kärlek!

Idag firar vi 13 år av kärlek. Det har inte gjorts på restaurang,utan hemma med plockmat och repris av Australien Masterchef. Det har inte varit ovanligt gynnsamma förutsättningar, utan lite nattningshelvete och annat som hör småbarnsåren till. Hugo har längtat efter denna dag och gjort massa vina alla hjärtans dag-kort med käcka meddelanden och massor med hjärtan (han är varken expert på hjärtan eller att skriva så han har fått en del hjälp). Nu sitter jag på nålar och väntar på att Selma ska kräva mer mat från min kropp. Det har varit 13 otroligt fina år och 13 händelserika år. Ibland säger man att det går fort, men 13 år sedan var faktiskt ett halvt liv sedan. I

För 10 år sedan satt vi på en restaurang i Saigon och åt en otroligt fin alla hjärtans dag-middag. Jag hade panikköpt en t-shirt för att det blev lite kyligare framåt kvällen och vi bodde inte precis på Hotel Continental, så vi hann inte hem för att byta om. T-shriten med de broderade blommorna (”handmade, very beautiful”) var den enda som fanns utan kommunistpropaganda. Hanna och Andreas i Riga

2009 var vi i Riga och här poserar vi framför Svenska porten. Jag och Andreas på Picassomuseet i Barcelona

10 år firades i Barcelona och det var en fantastisk resa. Då trodde vi att Hugos syskon låg i magen, men där hade vi fel. Det antagandet ledde till en nykter resa och det var ju också en upplevelse. Synd på de spanska vinerna, men plus för tidiga morgnar. Hanna och Andreas bröllopskort

2008 gifte vi oss. Tänk att vi nästa år får fira tio år som gifta!Jag och andreas på kulturjakt i Anundsjö

På somrarna reser vi oftast runt i Sverige. Här är vi i Norrland 2013.

Min man i Hongkong

Vi älskar att resa och här är min man i Hongkong 2013. Vi hade barnvakt och besökte samma barer vi var på när vi var där på bröllopsresa 2009. Familjen på Landsort

Nu är vi fyra. Vägen dit var inte enkel, men vi är glada för det. Utan allt kämpande hade vi ju inte fått våra barn. Nu kör vi i minst 13 år till!

Feb 13

Det kom ett läsarbrev om ofrivillig barnlöshet

Clearblue digital graviditetstest

Jag har skrivit mycket om vår resa genom ofrivillig barnlöshet och IVF:er som tillslut ledde till två underbara barn. Det är inte alla det slutar väl för och genom behandlingar eller upprepade missfall är det många som känner sig ensamma. Idag fick jag ett läsarbrev som jag publicerar är i sin helhet. Både hon och jag anser att vi måste prata mer om barnlöshet och missfall. Denna person ville vara anonym, men här är hennes tankar. 

Ungefär en procent av alla kvinnor drabbas av upprepade missfall, dvs fler än tre missfall utan någon lyckad graviditet däremellan. Ungefär en tredjedel av dem får aldrig barn, bara missfall. Det är en form av ofrivillig barnlöshet. Andra genomgår fem, sju eller tio missfall för att till slut äntligen få ett barn. Utan att man någonsin lyckas slå fast vad det var som orsakade missfallen. Det är jobbigt att bära detta inom sig och inte berätta, särskilt som missfallen ibland innebär sjukhusvistelser och sjukskrivningar. Vid sena missfall får kvinnor ofta föda fram det döda barnet på en förlossningsavdelning, mitt bland alla lyckliga nyblivna föräldrar.

Det är naturligtvis svårt att veta vad man ska säga när en vän berättar att hon har fått missfall. Det bästa är nog att bara ge henne en kram, eller om det känns för påträngande, beklaga sorgen och säga att du önskar att du kunde hjälpa till. Tre saker som vi som drabbas får höra, och som mest provocerar, trots att vi vet att folk menar väl, är:

1. ”Du ska ju vara glad för att du faktiskt kan bli med barn.”
Det kan vara en tröst för en ung kvinna som fått sitt första och förhoppningsvis enda missfall. Men det är faktiskt ingen tröst för en person som haft upprepade missfall. När man har varit gravid sammanlagt tio tolv månader men fortfarande inte har ett barn så är man ganska ointresserad av att VARA gravid.

2. ”Jag har hört att tidiga missfall ofta beror på att det var något fel på fostret, det var inte meningen att det skulle bli ett barn.”
Nä? Har du läst på om missfall? Du tror inte att den missfallsdrabbade kvinnan har läst en artikel eller två? Det är ingen tröst att det ”inte var meningen”?

3. ”Det kan vara din ålder, jag har läst att risken ökar mycket efter 35.”
Det förstår du väl att den missfallsdrabbade kvinnan redan vet? Hon har också läst om det och önskar att hon vore yngre. Men det är inget hon kan göra något åt. Hur tänker du dig att hon ska få nytta av ditt råd?

Att drabbas av upprepade missfall är en sorg, som ofta kommer att dominera parets liv. När man berättar det för någon så är det för att man vill att den personen ska förstå varför man uppför sig lite underligt. Varför man var sjukskriven, varför man blev så stressad och tyst i det där kaféet med alla barnvagnarna. Försök inte pigga upp oss. Visa bara att du förstår att allt är djävligt jobbigt.

Feb 12

Kan vi bara sluta att döma föräldrar?

Selma och Hugo tittar på paddan

Mina ungar framför en skärm.

Jag har tänkt på detta länge. Kan vi inte bara sluta att döma förändrar efter våra egna anekdotiska iakttagelser? Det handlar om mycket, men kanske mest om uppfostran i allmänhet och teknik och curlande i synnerhet. Krönikörer rasar, vanliga människor förfasas i sociala medier och alla andra hänger på och nickar. Denna bloggpost handlar om den nya tekniken eftersom jag deltagit i en märklig och skuldbeläggande Facebook-diskussion i ämnet.

Igår fick jag se ett inlägg på Facebook där en person hade smygfotat något som hon antog var en mamma och hennes son. De tittade på varsin skärm. Under de 15 minuter som bussfärden varande noterade människan att kvinnan inte tittade på sitt barn en enda gång. Är det hit som tekniken tagit oss, undrade hon och hennes Facebookkompisar nickade och sa att det var verkligen förfärligt. En läkare hänvisade till forskningen och menade att det var skadligt för barn att inte titta sin mamma i ögonen på femton minuter. Några, inklusive mig själv, försökte desperat föra fram att vi faktiskt inte vet något om kvinnan och barnet på bilden. Då hade vi missförstått allt. Den smygfotade kvinnan hade inget med saken att göra. Vi skulle ju bara diskutera teknik. Frågan är ju varför diskussionen var tvungen att illustreras av oskyldiga, fullt identifierbara personer. Det fick jag inget svar på.

Teknik upprör verkligen. Och visst, det finns nackdelar. Barnet sitter passivt och tittar (om det inte spelar spel), det blå ljuset kan göra att man får det svårare att somna och det är inte särskilt sällskapligt. Men de flesta barn – och vuxna ska tilläggas – tittar inte på en skärm hela dagarna. De flesta föräldrar är lyhörda och sätter regler utifrån sina barns bästa. Just i kollektivtrafiken tror jag många tar fram en skärm för att barnet inte ska störa andra resenärer. Detta gäller också på restaurang och andra ställen där barnet kan tänkas störa. Och det är ju ställen som är tacksamma att smygfota föräldrar som antas inte bry sig om sina barn.

Det är tekniken det är fel på. Alltid. Att napp gör barn passiva är det sällan någon som klagar på. Att syskon gör att man inte kan titta sitt barn i ögonen vareviga sekund brukar inte många heller problematisera (snarare är det så att folk vill att vi ska ha det stora barnet på förskolan ännu mindre än vi har idag, vilket innebär mindre titt i ögonen på bebisen). Att mammor i tidigare generationer läst böcker när de ammat eller åkt buss med sin bebis har helt enkelt glömts bort.

Det går såklart att diskutera teknikens för och nackdelar, men gör det sakligt. Smygfota inte några människor du inte vet ett smack om och utgå ifrån att de aldrig tittar varandra i ögonen. Tänk istället positivt att mamman (om det nu var mamman) passar på att läsa sina mejl när ungen ändå inte vill prata. Tänk att tekniken gör att det nu går att hämta tidigare på förskolan genom att föräldrarna jobbar efter att barnen somnat. Tänk att du får en lugn stund på bussen istället för att behöva lyssna på en trött unges gnäll.

Men det är ju så mycket lättare att förfasas över dagens föräldrar och den nya tekniken. Samtidigt kan man själv luta sig tillbaka och använda tekniken till det värsta tänkbara: smygfota folk och rasa över dem i sociala medier.

Feb 11

Recension: Beischer, Sara; Mamma är bara lite trött; 2016

Mamma är bara lite tröttKulturkollo ordnar bokcirklar och jag hängde på en när det handlade om Sara Beischers bok Mamma är bara lite trött. Jag hade varit sugen på den ett tag och dessutom fanns den på Storytel.

Minna är lärare och är gift och har två barn. Hon har det ganska stressigt med hämtningar, lämningar och vab. Samt aktiviteter, tid för träning och så karriären. Det blir bara värre och värre och hon dras in i en negativ spiral. Bästa kompisen Carina, med de perfekta barnen och det perfekta livet, gör inte saken bättre. Så börjar Minna misstänka att maken är otrogen och en dag håller det inte längre. Hon kraschar. På väg tillbaka arbetstränar hon på en blomsterplantage och där träffar hon Iris, som har en helt annan inställning till livet och som får Minna att tänka på ett annat sätt.

Delvis är den här boken lie väl mycket igenkänning för att jag ska tycka att det bli en njutningsfull läsning. Det är lite för mycket vardagsrealism som jag kan direkt relatera till. Samtidigt är det en bok om psykisk ohälsa som jag inte rikgit kan relatera till och som gör att det blir lite mer spännande läsning för min del. Ibland är det ju roligt att känna igen sig, ibland är det bara jobbigt. Beischer skriver otroligt realistiskt så det blev tyvärr lite för plågsamt i början. Jag kan tänka mig att om man själv gått in i väggen någon gång skulle man kunna tycka att hela boken är för nära.

Boken är bra. Hela sjukdomsförloppet känns realistiskt. Minna är en person som bryr sig mycket om vad andra tycker och det leder till negativ stress som får henne tillslut att krascha. Jag tvivlar inte på att det är så många människor, framförallt kvinnor, lever. Jag känner inte igen mig själv i den stressen, även om jag levt nära gränsen till väggen också. Andra delen då hon träffar Iris är också bra och känns som en bra motvikt till den första delen. Jag funderade mycket om vad som händer sen. Kommer Minna att jobba igen? Kommer hon och maken att fixa äktenskapet? Kommer hon någonsin att kunna sätta sig upp mot Carina och andra i bekantskapskretsen? Jag tror att jag skulle läsa en uppföljare om det kom. Mamma är bara lite trött var i vilket fall som helt en utmärkt bokcirkelbok.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Och dagarna går, Bina’s books, Försvinner och stannar kvar, What you readin?

Tidigare inlägg «