Jul 28

Nya pysselböcker från Olika förlag!

Pysselböcker från Olika

Olika förlag har gett ut två genusmedvetna pysselböcker. Det är två stycken för lite olika åldersgrupper. Min son som är fyra är målgrupp för den gula, medan den gröna ä för barn som kan skriva och räkna lite.

Man som vattnar blommor

Detta är ett exempel på normkritisk bild att färglägga. Det är inte bara att färglägga, utan också att rita vad som kommer upp i de olika blomkrukorna.

Rita frisyrer

Här får du rita frisyrer på ett antal roliga figurer.

Astronaut att färglägga

Vem är astronaut och vad är det hen får se?

Hugo gillade pysselböckerna, men han har inte ritat så mycket i dem än. Det bror nog mer på att han inte är pysselbokstypen, mer än att böckerna inte är bra. Jag ska sätta mig ner med honom någon dag och se om han har lust att rita lite blommor eller frisyrer. Jag tycker hur som helst att det är en fantastisk idé att inte bara göra böcker som barnen får färglägga utan också låta dem rita själva. En bra kombination mellan färgläggningsbok och ett blankt papper!

Jul 26

Recension: Olbers Croall, Moa-Lina; I mitt namn; 2016

I mitt namn - en bok om att vara transI mitt namn (Natur och kultur) är en bok om att vara trans. Moa-Lina Olbers Croall har intervjuat flera transpersoner om deras vardag. Det är personer som genomgått könskorrigerande kirurgi, det är personer som inte vill definiera kön alls och det är personer som inte riktigt vet om det vill utreda sig för att få byta juridiskt kön. Med andra ord är det en stor blandning personer som väl ska vara som transpersoner är mest – dvs olika.

Det är personliga intervjuer och vissa personer är helt öppna, medan andra vill vara anonyma. Några berättar ingående om kirurgi och tankar kring utredning. Andra berättar om en osäkerhet kring kön och en glädje i att ha landat i att det inte spelar någon roll, att man får lov att inte hålla sig till ett kön. De som är ickebinära vittnar om att omgivningen har svårare att förstå dem som inte vill definiera sig till det ena eller andra könet. Skådespelaren Saga Becker, som vunnit en guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll, finns med i boken och svarar på frågor från de andra intervjupersonerna. Ett fint inslag tycker jag!

Boken innehåller också tips på böcker och filmer där transpersoner förekommer och det finns tips till såväl transpersoner som anhöriga. De råd vi cispersoner får kan tyckas ganska självklara, men är tyvärr inte det. Fråga inte om för intima saker du inte har med att göra. Hur människors underliv ser ut är inget man någonsin bör fråga. Säg inte fel namn eller fel kön. Transpersoner är inte heller skyldiga att svara på allas nyfikna frågor bara för att du inte känner någon annan som är trans.

I mitt namn är en bok alla bör läsa. Kunskapen om transpersoner måste definitivt bli bättre och vi är många som måste öppna våra ögon och se att transpersoner fortfarande förnedras och spottas på. Och transpersoner mår ofta mycket dåligt, som en följd av hur det ser ut i samhället. I mitt namn är mycket gripande och ger en bra bild av hur det kan vara att vara trans, utan på något sätt utge sig för att vara heltäckande. Det är individuella berättelser och då är vi tillbaka där denna recension startade, att alla är olika. Så även transpersoner.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Jul 24

Recension: Cleave, Chris; Guld; 2012

GuldI min jakt efter sportböcker fick jag tips om Chris Cleaves Guld. Den handlar om två kvinnor som båda tränar inför OS i London 2012. De är cyklister. Cleaves är är manlig författare, men hans skildring av två kvinnliga atleter får ändå kvala in i Feministbiblioteket.

Lite spoliervarning i sista stycket!

Zoe och Kate tillhör världseliten i velodromcykling. Zoe har ett guld från OS i Aten 2004, men Kate har aldrig vunnit ett OS-guld. Kate är gift med cyklisten Jack, som också han van guld i Aten. Tillsammans har de en dotter, Sophie, som är svårt sjuk i leukemi. De försöker rodda sin vardag, sin träning för att båda ha en chans att vinna i London och framför allt alla Sophies mediciner. Zoe lever ensam och hennes största problem är att hennes vilda liv leder till dålig publicitet. Trots olikheter är Kate och Zoe bästa vänner, men samtidigt också sina värsta konkurrenter.

Det är en berättelse två mycket olika kvinnor, en med ett familjeliv och sjuk dotter och den andra med bara sig själv att tänka på. De är samtidigt lika i sin tävlingsinstinkt och förmågan att pressa sig till det yttersta. Deras vänskap tycks ha överlevs mycket och hur mycket får vi veta ju längre in i boken vi kommer. Det nystas fram ett triangeldrama med flera bottnar och konkurrens på mer än ett sätt. Jag tyckte att boken var bra, men de mest intressanta delarna var de om träningen och sporten och mindre intressanta om Kate och Zoes vänskap och konkurrens. Just den delen var ganska banal och förutsägbar. Historien om den sjuka dottern var fin, men där var jag oerhört rädd att det inte var en feelgood jag hade fått tag på.

Det var en feelgood, vilket jag är tacksam över, så får ni tolka det som ni vill. Det blev en gastkramande upplösning som slutade på det enda sätt som jag kunde tänka mig. Ungefär lika förutsägbar som resten av boken. Bra, som sagt, men inte fantastisk.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Jul 23

Recension: Lima, Conceição; Dikter; 2004-2011

Conceicao LimaAv en slump har jag i år läst flera böcker av portugisiskspråkiga författare och därmed fått lära mig om Portugals kolonialhistoria. Jag läste på lite mer och fick då veta att den lilla afrikanska ögruppen São Tomé and Príncipe också varit en portugisisk koloni. Därifrån fann jag poeten Conceição Lima och några av hennes dikter finns översatta till engelska på nätet. Läs här, här och här.

Lima är född 1961 på São Tomé och är utbildad i Portugal. Hon är en postkolonial författare och började skriva efter landets självständighet 1975. Hennes poesi har hyllats och hon kritiserar Europa för sin del i slaveriet och kolonialismen och hur det drabbat det saotomeanska samhället. Pretty tyrants är ett bra exempel på en sådan dikt.

En av mina favoriter var Travellers. Kanske kan den också räknas till de kritiska rösterna mot kolonialismen, kanske handlar den om något annat.

They bore sunsets and roads
Thirst for the horizon called them

– Who do you belong to?
Who are your people?

That’s how our grandmother held out
A mug of water to the traveller

Det är lite fint på något sätt, att erbjuda resenärer en mugg vatten oavsett varifrån de kommer. Den blir finare och finare ju fler gånger jag läser den och s¨funkade det för mig med alla hennes dikter. Det fastnade inte med en gång, men efter ett par genomläsningar kände jag att det var lyrik som tilltalade mig.

Jul 22

Recension: Persson Giolito, Malin; Störst av allt; 2016

Störst av alltSå var det dags att återigen ta mig an en i bokbloggosfären hajpad bok, Störst av allt av Malin Persson Giolito (Wahlström & Widstrand). Det är en ungdomsbok och en rättegångsskildring. Det lät spännande så jag läste den.

Det har gått nio månader sedan den så kallade Djursholmsmassakern, en skolskjutning där flera personer mist livet. Maja överlevde massakern och står nu åtalad för att hon tillsammans med sin pojkvän ska ha planerat och utfört dåden. Maja har medgivit att hon skjutit sin pojkvän Sebastian som är ett av offren. Hennes pappa ar sett till att hon har Sveriges mest ansedda försvarare vid sin sida. Samtidigt som vi får följa rättegången får vi en bakgrundshistoria om vad som ledde fram till katastrofen. Sebastian är son till Sveriges rikaste man och han saknar inget materiellt. De flesta andra i Djursholm har det också gott ställt, men ändå kryper alla för Sebastian och hans pappa. Maja är den enda som får lära känna honom på djupet. Deras passionerade kärlek är länge på väg käpprätt åt skogen, men ingen anar vad som döljer sig bakom den perfekta fasaden.

Inte alla i boken är från Djursholm och födda med silversked i munnen. Samir till exempel, han är den som kämpar sig fram och försöker genom höga betyg skaffa sig ett bättre liv. Klasskillnader är ett viktigt tema i boken och författaren både visar det genom de olika karaktärerna, men också genom att Maja reflekterar över dem i häktet. Jag tycker att det är ganska tydligt att hon vet mycket om den värld hon beskriver. Hon skildrar exempelvis ett stort hyckleri bland överklassen när dyra serviser blir loppisfynd och exklusiva nyinköpta lampor blir arvegods i samtal med andra. Fasaden är otroligt viktig.

Själva storyn är inte bara spännande, den är också djupt tragisk. Hela tiden verkar huvudpersonen, som är berättaren i boken, ha distans till det som hänt. Men samtidigt förstår man ganska tidigt att hon inte alls har det, utan att det bara är en skyddsmekanism.

Boken är spännande, men kanske något seg att komma in i. Jag måste säga att författaren kan detta med cliffhanger. Det kändes aldrig klyschigt eller påklistrat, utan bara otroligt spännande. Det är en välskriven bok med kanske något övertydliga karaktärer, men den medryckande historien fick mig att glömma det ganska snabbt,

Läs mer: Adlibris, Bokus, Enligt O, Johannas deckarhörna, och dagarna går…

Jul 20

Recension: Igelström, Emma; All in; 2012

All inDet är sportår här på bloggen och därför tänkte jag läsa lite av idrottsstjärnor. All in av Emma Igelström visade sig inte vara den bok jag trodde att det var. Det är egentligen mer av en självhjälpsbok än en bok om hennes idrottskarriär, men den fick duga.

Emma Igelström är en person som gått all in för allt hon tagit sig för, skola, idrott, jobb och familjeliv. Hon har pressat sig hårt och aldrig känt sig riktigt nöjd och lycklig. Inte ens när hon blivit världsmästare eller fick barn. Detta har fött ödesdigra konsekvenser för henne och hon missade OS i Aten 2004 för att hon hade för svåra ätstörningar. Efter det har hon även behandlats för alkoholism. Hon trodde att allt skulle bli bra när hon blev förälder, men det blev bara värre och en dag bestämde hon sig för att ta sitt liv. Hon överlevde lyckligtvis. Idag är hon lyckligare och hon har sin dotter varannan helg, inte för att hon är en dålig mamma utan för att hon gör det som hon och flickans far anser bäst för dottern.

All in är en bok om hur du tar dig ur dåliga mönster och hur du upptäcker att du är på väg åt fel håll. Men det är ingen bok som sitter inne på ett svar, utan du uppmanas att uppsöka psykologhjälp eller behandling. Det var det jag gillade med boken. Det jag tyckte mindre om var att det var uppbyggt som en självhjälpsbok, fastän det stod i inledningen att det inte skulle vara det. Det är punktlistor efter varje kapitel samt rader för egna anteckningar.

Jag förstår att hon redan berättat om sin historia i en annan bok och att detta är mer en bok om att ta sig ur sina problem och därför ska jag inte klaga på att jag inte fick mer information. Det var mer att boken inte alls var vad jag ville läsa just nu. Men lite fick jag med mig om hennes liv och karriär och det är förmodligen en viktig insikt för många att framgångar i sig inte kan hjälpa dig att må bättre. Om du inte kan njuta av dina medaljer kommer du inte att kunna göra det om de blir ännu fler heller.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Jul 19

Mamma Mu – teaterföreställning på Landsort

I söndags var vi på teater här på Landsort. Mycket trevligt initiativ att bjuda hit en barnteater måste jag säga. Mamma mu och Kråkan stod för underhållningen och hela familjen var givetvis där. (De har även hållit en föreställning på Svärdsö.)

Mamma Mu och Kråkan

Kråkan och Mamma Mu lekte en hel del även om Kråkan givetvis inte tyckte att det var passande att kor leker. Barnen var mycket förtjusta och när Mamma Mu försökte smyga ropade Hugo: Hennes pingla! Det är svårt att smyga med en pingla om halsen, det förstår till och med barn.

Andreas och Hugo på Mamma Mu

Som sagt mycket roligt, för både barn och vuxna.

Jag och Selma på Mamma Mu

Selma var yngst i publiken och hon skötte sig bra, trots att hon var vaken hela tiden. Jag älskar Mamma Mu för att hon gör det hon vill och struntar i vad andra (Kråkan) tycker är passande. Bra förebild!Hugo ger Kråkan en blomma

Efteråt fick ett barn lämna blommor till Mamma Mu och Kråkan. Det vår så populärt att alla barn som ville fick lämna över blomman, Här ger Hugo blomman till Kråkan. Han var glad och nöjd efter föreställningen. Mycket roligt att vi har fått möjlighet att se teater på Landsort!

Jul 18

Recension: Hawkins, Paula; Kvinnan på tåget; 2015

Kvinnan på tågetEn av förra årets stora bokhajpar är Kvinnan på tåget av Paula Hawkins (Massolit). Jag tyckte länge att den inte alls verkade passa mig. Rekommendationer från många olika håll både bokbloggare jag gillar och min faster, gjorde att jag gav den en chans!

Rachel är 34 år, frånskild, alkoholist och utan jobb. Varje dag åker hon med samma tåg in till London för att den hon bor hos inte ska misstänka att hon har fått sparken. En dag ser hon något hemskt, men hon kan inte riktigt minnas exakt vad. När hon ser nyheterna om Megans försvinnande vet hon att det har med det att göra. Megan är en kvinna som bor i ett hus som Rachel haft under uppsikt länge. Därför kan Rachel komma med vissa nödvändiga upplysningar till polisen, men hon kan inte knäcka gåtan så länge hon inte minns.

Det är en oerhört spännande och lite annorlunda thriller. Vi får, förutom Rachel, följa Megan och Rachels exmans nya fru Anna. Genom dessa tre växer historien fram och Megans försvinnande får en lösning. Jag tyckte att boken hade ett klart feministiskt drag eftersom ett viktigt tema är kontrollerande och dominerande män. Det handlar också mycket om otrohet och det är särskilt intressant eftersom vi får flera sidor av saken. Det är för övrigt träffande för hela boken, att den är just nyanserad. Därför är det inte så att du redan på sidan tre räknar ut vem som är skurken.

Kvinnan på tåget är en annorlunda deckare, men mycket bra. Jag tyckte om den och det var mer än bara en deckare.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Hyllan, Feelgoodbiblioteket, Kulturbloggen, Bokhora, Dagens bok, DN, GP

Jul 17

Ja, vi spelar också Pokémon Go!

Hajpen är total även om spelet bara funnits i Sverige sedan igår. Pokémon Go är det som alla pratar om just nu. Du kan tycka att det är oerhört fånigt med dataspel, men faktum är att spelet förenar två saker – barns dataspelande och motion. Nu tillhör inte jag dem som tycker att dataspel är någonting dåligt, men det skadar verkligen inte att det ger motion på kuppen.

Hugo, jag och Selma på Pokémonjakt

Vi är på landet och pappan la sig för att vila en stund. Då gav vi tro oss iväg på Pokémon-jakt. Jag har väl inte helt fått kläm på hur det funkar, eller så är det så att det buggar sig en hel del, men man måste ju testa!Hugo vid Fågelstationen på Landsort

När vi kom till fågelstationen på Landsort kom en man och frågade om vi spelade Pokémon Go. Han berättade att folk hade sprungit fram och tillbaka till stugan och inte verkat hitta något. Anslagstavlan var ett PokéStop och vid stugan fanns ett gym. Gymmet hade vi inte tillräckligt med erfarenhet för att få utnyttja och därför gick vi tillbaka. Förmodligen var det också vad alla andra hade gjort.Jag och Selma följer Hugo

Inget snack om saken, jag och Hugo fick bra med motion och gick mycket längre än vi skulle gjort om vi bara skulle ut och gå. Imorgon gör vi ett nytt försök! Eller kanske mer än ett. Som någon sa: Pokémon Go gör förmodligen med för folkhälsan än var Gabriel Wikström någonsin kommer att göra.

Jul 15

Feministbrud på kulturjakt på Landsort – fyrspecial

Idag var jag uppe i Landsorts fyr för första gången. Därför blir denna kulturjakt på det älskade landstället på Landsort en fyrspecial. Det är trettonde sommaren jag är här ute och i tolv år har jag varit nyfiken på hur det ser ut inuti fyren och tyckt att det skulle vara trevligt att se utsikten från toppen. Trevligt visade sig inte vara min känsla när jag väl kom upp. Men hur om helst, klart att vi var tvungna att gå upp nu när man äntligen får det igen!

Inuti Landsorts fyr

Inte så intressant innanmäte i fyren. En spiraltrappa.

Fyrfie

Jag tog en fyrfie. Lite jobbigt att gå upp (och betydligt jobbigare att gå ner) och såhär lätt panikslagen såg jag ut när det var dags att titta på utsikten.

Utsikt från ett fönster i Landsorts fyr

Det var skitläskigt. Jag gick ut, men vände. Denna bild är tagen från ett fönster på insidan. Min svärfars hus syns inte pga att det är grått. Det ligger bredvid det vita och röda i högerkanten, på kullen.

Farfar och Selma

Det ironiska i att jag tänkte ta med mig Selma i famnen upp för att hon skrek och inte ville vara hos farfar. Jag besinnade mig och besparade mig därmed en hel del vidriga tvångstankar. Denna bild har min man tagit på farfar och Selma i vagnen.

Pappa och Hugo i Landsorts fyr

Jag har inte heller tagit denna fina bild, utan det gjorde guiden. Jag grät när de var ute och gick och fick krama dem båda hårt när de kom tillbaka. Jag är inte gjord för sånt här. (När Andreas var barn fanns inte det svarta nätet. Jag vill inte, INTE, tänka på det.) Hugo har längtat i fyra år att få gå upp i fyren så jag kunde inte neka honom en tur runt fyrtoppen. Han var så lycklig.

Tidigare inlägg «