Jun 25

Är bokbloggen död?

Shelfie

Jag illustrerar inlägget med en shelfie. Mina hyllor speglar förhoppningsvis min bokblogg; lite röriga, har en grundstruktur samt innehåller mycket fantastiskt!

Idag frågar sig Sincerely Johanna om bokbloggen är död. Barnboksbloggen har också svarat. Det är en mycket intressant diskussion där flera har spanat att många bra bokbloggare har tröttnat, att det förekommer snabba ”recensioner” på Instagram som slår ut längre texter och att det knappt kommenteras alls på bokbloggar.

Jag både håller med och inte håller med om mycket som sägs i diskussionerna. Jag bloggar helt och hållet för min egen skull. Mitt mål har länge varit att blanda nytt och gammalt, att läsa bra feministisk litteratur och lyfta fram kvinnliga författare från hela världen. Det gör jag fortfarande och jag tycker att det är roligt. Därför är det inte så mycket stress att skriva, för det är något jag älskar. Men det är klart att jag också kan drabbas av stress. Exempelvis när något litet förlag bemödat sig med att ringa och fråga om jag vill läsa en bok och jag i en panik svara ja. När det några dagar senare dimper ner en tegelsten i brevlådan är det lätt att tappa all lust och då är det ju stressande att ha i bakhuvudet att jag måste läsa den där boken.

För några år sedan satsade jag sort på att läsa allt nyutkommet som jag tyckte verkade intressant och jag fick massor av recex. Jag läste och recenserade allt, så det blev mycket lite tid över till annat. Nu försöker jag sansa mig och ber inte om lika mycket recex. Det jag vill läsa finns ofta på Storytel och läser jag där har jag ingen press.

Nej, jag tror inte att bokbloggen är död eller på väg att dö ut, men vi måste acceptera att interaktion tar sig olika former och att man ibland kan behöva förnya sig. Med tanke på spam-risken måste vi bloggare ha olika filter för att godkänna kommentarer och det gör att många inte orkar eller kanske inte förstår hur man kommenterar. Då är det lättare att skriva något när man länkar till ett inlägg på Facebook. Därför har jag ändrat inställning. Jag för samtal överallt och har bloggen som ”hub”. Jag vill dra trafik hit och det blir fler som läser mina inlägg om fler kommenterar på Facebook. Således är all form av interaktion viktig, även för läsandet av mina inlägg. Jag vill inspirera till läsning och få folk att lära sig mer om feminism och kvinnor i världen. Jag uppnår lättare mina mål om jag är mer öppen för olika former av kommunikation.

Johanna ställer frågan om recensionsexemplar och vad man behöver ge tillbaka i gengäld. För egen del skriver jag om de behöver jag själv har bett om, det ser jag som en självklarhet. Men jag kan inte bestämma över hur förlagen väljer att göra. Vissa är oerhört restriktiva medan andra skickar hela sin utgivning utan att jag har bett om det. Vissa verkar tycka att endast ett kort omdöme är ok för en recension, medan andra vill ha fylligare texter. Förlag kan inte bestämma vad jag ska skriva, men jag ser det som ett oskrivet avtal att jag skriver som jag brukar om de böcker jag fått, dvs jag skriver en recension och inte bara lägger en bild på Instagram.

Som allt annat så förändras bokbloggarna, eller i vilket fall våra läsare. Kanske är det inte längre veckans fråga som är det stora. För egen del försöker jag hela tiden förnya mig och hitta på saker som gör att både läsare och jag själv tycker att bloggen känns aktuell och intressant. En feministisk kanon, EU-läsning och ett sort Nobelprisprojekt är några saker. Jag blandar också mina litterära inlägg med vardagsbetraktelser och politiska reflektioner. Feminismen är den röda tråden. Vissa kanske tycker att det är spretigt, medan andra uppskattar den personliga touchen. Jag tror att det är viktigt att hitta sin nisch och göra det så sitt sätt. Bloggande är ju personliga reflektioner.

Nu är mitt stora projekt att skriva en skönlitterär följetong. Helt i linje med bloggens innehåll i övrigt eller helt skruvat konstigt. Om detta kanske läsarna tvistar. För mig handlade det om att jag ville göra något nytt och äntligen vågade jag testa. Det återstår att se om det blir kanon eller kalkon!

Jun 24

På en strand i Sihanoukville – kapitel 1

Kao San Road

Kao San Road i Bangkok.

Här kommer första delen i bloggens alldeles egen följetong, På en strand i Sihanoukville. Den har ännu ett okänt antal kapitel. 

Åka eller inte åka, det var egentligen frågan. På planet funderade hon på om det verkligen varit rätt beslut att resa. En månad skulle hon vara i Sydostasien utan att ha den blekaste aning om vart hon skulle ta vägen eller hur det skulle ske. Hon var så rädd att hon nästan skakade och upprepade som i trans för sig själv att många andra gjort samma resa och varför skulle hon inte klara det. Att folk våldtagits, kastas i vidriga fängelser eller lurats av en massa pengar försökte hon förgäves att inte ägna en tanke.

Hon hade bokat ett rum på ett billigt hotell. Sawadee Baglumpoo Inn. Det visade sig vara mycket svårt att hitta till. Taxichauffören stannade utanför Sawadee Kao San Inn. Trött och svettig som hon var steg hon ur utan att titta efter vad hotellet verkligen hette. Efter att hon förstått att hon kommit fel, gick hon ut på gatan igen och alla hon frågade pekade åt olika håll. De flesta pekade in i en trång gränd som hon tillslut kände sig tvungen att gå in i. Där var det fullt med påflugna försäljare. Hon var fortfarande klädd i jeans och t-shirt med en kofta över och hon svettades något enormt i hettan. Tårarna rann ikapp med svetten men säkerligen förstod ingen hon panikslagen hon var. Ensam. Misslyckad. Vilse.

När hon äntligen hade hittat rätt visade det sig vara Sawadee Bangkok Inn. Bara att ge sig ut och leta vidare. Hon gick gränden fram och tillbaka och vände så fort det blev otäckt trångt. Tillslut var det en försäljare som pekade ännu längre in. Hon gick längre in och äntligen såg hon fasaden hon kände igen från Internet. Hon hade aldrig kunnat tänka att hotellet låg inklämt i en mörk gränd med tak. Det var dock en gnutta himmel just ovanför hotellets uteservering. Det var med viss skepsis och ganska mycket oro som hon konstaterade att det var här hon skulle bo.

Hon låtsades att tårarna var svett när hon äntligen pratade med receptionisten. Rummet var en liten lättnad. Det var helt ok. Hon lade märke till några cigaretthål i lakanen och att golvet inte var helt rent, men helhetsintrycket var ändå helt ok. Lysrören var inte så mysiga, men hon skulle heller inte hänga på hotellet. Hoppades hon.

När hon hade samlat sig tog hon en dusch. Det kändes överflödigt att sminka sig när man bara ska tillbringa kvällen med sig själv, men att inte sminka sig hade varit att erkänna att hon var ensam. Så hon sminkade sig. Hon avslutade makeupen med sitt röda läppstift hon bara brukade ha när hon gick ut. Hon tog på sig det som i protest mot kaoset hon kände inombords. Hon valde ett svart linne och en jeanskjol att ha på sig.

Det kändes bisarrt att det var kolsvart ute och fortfarande så varmt. Hon hittade Kao San Road och bestämde sig för att gå den fram och tillbaka ett varv innan hon bestämde sig för ett ställe att äta. Mörkret gjorde henne lite mer otrygg, men de många västerländska turisterna fick henne att känna sig lite bättre till mods. Och det var inte helt utan skam hon erkände det för sig själv. Hon hittade tillslut ett ställe som hon bestämde sig för, beställde en öl och tittade på menyn. Då fick hon syn på en blond kille vid ett annat bord. Han såg mycket svensk ut, vilket fick henne att känna sig lite tryggare och på bättre humör. Istället för att fundera på vad sjutton hon skulle ta sig för i Asien i en hel månad kunde hon fundera en stund på vad killen kom ifrån och varför han tittade så på henne.  Hon kom på sig själv med att le för sig själv och stirra ner i menyn. När hon tittade upp igen var han borta. Men besvikelsen hade inte hunnit skölja över henne förrän hon hörde:

– Can I sit down?

Ja. Såklart. Hon ville ha någon att prata med även om hon inte visste vad hon skulle säga. Är du inte svensk? Jo. Det är hon ju. Skratt. Någonting kan ha hänt just där och då. Eller så gjorde det inte det, men sanningen är den att just där och då i den sekunden bestämde sig Nina för att hon skulle vara sitt gamla jag. Det jag hon var för massor av år sedan innan allt hade hänt. Hon skulle vara den hon ville vara.

Jun 22

Recension: Fisher, Carrie; Wishful drinking; 2008

Whishful drinking Carrie Fisher var Princess Leia i Star Wars. Hon levde med ett ständigt alkohol- och drogmissbruk över sig. Julen 2016 gick hon plötsligt bort. Några dagar senare dog även hennes mamma, Debbie Reynholds. I Whishful drinking berättar Fischer om sin uppväxt i Hollywood och sina problem.

Jag lyssnade på när Fisher själv läste din bok via Storytel. Hon är rolig i sitt sätt och trots bokens allvar skrattade jag flera gånger. Hon skriver om hur en extrem uppväxt i en kändisvärld kunde få vem som helst att falla i drogträsket. Hon skriver det dock utan att skylla ifrån sig. Det intressanta är att trots allt skit hon får ta för att hon växer upp i Hollywood så är det ändå en bipolär sjukdom som ligger bakom henne missbruk.

Carrie Fisher är otroligt rolig att lyssna på. Jag skriver lyssna för det är lite så jag känner när författaren själv läser upp sin självbiografi. Det blir nästan mer som ett sommarprogram. Jag tyckte bättre om The princess diarist och med tanke på att den här kom fört så känns den mer som en försmak till den ”riktiga” biografin. Ändå intressant att läsa om hur en kvinna kan bli som är barn till två Hollywoodstjärnor. Boken känns genuin och med äkta känslor, men den känns också grund. Det är inte direkt en djup barndomsskildring. Inte heller en allvarlig bok om missbruk. Det är mer en tokrolig berättelse om Hollywood-livets baksidor. Men gott så på något vis.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Jun 21

På en strand i Sihanoukville av Hanna Lager

Strand i solnedgång

Ni sa ja till att läsa en följetong här på bloggen så då kommer ni också att få det! Jag pustar ut lite att det fanns intresse och så kör jag, hur pinsamt detta än kan kännas just nu. På en strand i Sihanoukville är en följetong i ett ännu okänt antal kapitel och jag skriver berättelsen mer eller mindre lajv. Just nu finns två och ett halvt kapitel skrivna.

Varje inlägg kommer att komma med en bild, oftast från mitt eget album. Detta är främst för att det behövs en bild för att bli mer läst på sociala medier. Det behöver alltså nödvändigtvis inte vara från det ställe ni läser om. Jag hoppas att det inte ska störa er fantasi, utan istället ge små illustrationer av Sydostasien.

”Baksidestext”

Nina och Calle har båda bestämt sig för att göra en resa till Sydostasien ensamma. Båda flyr de från något. Nina, som gått från den ena dåliga famnen till den andra. Calle som måste bryta ett mönster. De finner varandra på Khao San Road i Bangkok och de slår följe till Angkor Wat. Någonstans mellan Phnom Penh och Saigon börjar de prata om det förflutna och försöker hjälpa varandra att blicka framåt. Någonting händer där, på en strand i Sihanoukville.

Missa inte första kapitlet. Det publiceras klockan 10:00 på midsommardagen!

Jun 20

Feministsommar: Min feministiska att-läsa-lista

Feministsommar

Jag har läst många bra tips på feministisk litteratur som jag borde läsa och kanske även komplettera den feministiska kanonen med, Hos Lyran har flera delat med sig av sina bästa feministiska boktips, Jag har sammanställt en lista på tio böcker som är en sammanvägning av de tipsen, egna tankar samt vad som står oläst i min bokhylla.

När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall*

Den mörka kontinenten av Karin Johannisson*

Finna sig av Agnes Lidbeck**

Quinnan och Dr Dreuf av Mare Kandre**

Sol över torpet av Barbro Alving (Bang)***

Whipping girl av Julia Serrano*

Everyday sexism av Laura Bates*

Tillbaka till henne av Sara Lövestam*

The architect’s apprentice av Elif Shafak*

The Vagenda av Rhiannon Lucy Cosslett och Holly Baxter*

*) I min bokhylla
**) På Storytel
***) På bibblan

Jun 19

Vad tror ni om en liten följetong?

Strand i Thailand

Kärlek på en resa till Sydostasien. Skulle ni läsa?

Jag har haft en groende idé ett tag nu. Vad skulle ni säga om en liten följetong här på bloggen? Skulle ni läsa?

Såhär är det. Precis som så många andra när jag författardrömmar. I mitt huvud finns material till åtskilliga romaner, men när jag ska skriva ner dem blir det stopp. De personer jag känner så väl och som blivit mina vänner i huvudet är svårt att göra rättvisa i skrift. Sedan vill jag ju att det jag skriver ska ges ut och hyllas och när jag tänker så långt tar det ännu mer stopp. Att skiva bara för att det är kul har visat sig inte ge speciellt mycket text.

I en mejlkonversation med en vän i våras skickade jag första kapitlet till något som kanske skulle kunnat bli något om inga stopp funnits på vägen. Hon blev nyfiken och ville läsa mer. Historien och karaktärerna finns redan, men inte så mycket är nedskrivet. Dessutom skulle den färdiga produkten kanske inte få utrymme i Babel om den skrevs färdig. Den skulle nog ens inte bli tryckt om jag inte betalade för det. Fast nu ska jag inte nedvärdera mig själv, jag försöker bara vara lite realistisk.

Jag tänkte istället ett litet experiment. Jag skriver lajv för er! Jag gör såklart ett synopsis före så att det inte blir helt crazy, men ni får vara med när berättelsen växer fram.

Nervös fråga igen. Skulle ni läsa?

Det ni skulle gå följa med på är en resa till Sydostasien och ett möte mellan två människor. De har båda lämnat var sitt dåligt förhållande bakom sig och tyr sig till varandra för att slippa resa ensamma. Kärlek på en resa i Asien, med andra ord.

En utförligare intro utlovas och jag hoppas att det låter lite spännande! Skulle ni läsa?

Jun 18

Feministsommar: Böcker som kvalar in i en feministisk kanon

Feministisk litteraturkanon

Nu är det fyra år sedan jag tillsammans med bland andra Ebba Witt-Brattstörm satte ihop en feministisk litteraturkanon. Som jag tidigare sagt så handlar det såklart inte om att vi sett ljuset och att böckerna i den är de 50 bästa feministiska böckerna och därmed basta. Inom ramen för Lyras feministsommar så tänkte jag här skriva om några böcker jag läst efter vi satte listan, som jag absolut tycker borde få vara med i en feministisk kanon.

De tio böcker jag skriver om idag uppfyller de kriterier vi hade då; riktigt bra litteratur och/eller ha betytt mycket för sin samtid samt finns översatt till svenska. Jag har skrivit tidigare om att jag ska läsa böcker som inte finns på svenska och jag kommer att hålla en levande diskussion om kanon-värdiga böcker hela sommaren.

Tio böcker att utöka den feministiska kanonen med

Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood: En självklar bok. En otroligt bra feministisk dystopi om hur kvinnor behandlas som slavar när ett prästerskap regerar. Har tyvärr inte hunnit se den nya TV-serien, men det blir så fort vi får vår Apple-TV.

Persepolis av Marjane Satrapi: Ett seriealbum om en kvinnas uppväxt i Iran och hur de gick från att leva ett modernt liv till att tvingas sätta på sig en slöja.

Neaplekvartetten av Elena Ferrante: Flickorna Elena och Lilas liv från en ruffig del av Neapel till vuxenlivet med nya idéer och kvinnorörelse är redan en klassiker. Den sista boken ligger på min nattygsbord redo att läsas, men redan nu tror jag mig veta att böckerna har en självklar plats i kanonen.

Nya portugisiska brev av Tres Marias: En bok som i Portugal var så kontroversiell att den var uppe i rätten för att förbjudas. En revolution kom emellan och boken förblev tillåten. Boken är egentligen ett konstverk för kvinnors rättigheter.

Pessimistiska kardinalsatser av Helene von Druskowitz: En äldre och lite mindre aggressiv variant av SCUM-manifestet. Här handlar det dock inte om att döda män, utan att ge kvinnor lika rättigheter.

Heder av Elif Shafak: Om hederskultur, radikalisering och kulturkrockar mellan England och Turkiet. Shafak är en turkisk feminist som skriver otroligt bra.

Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit: Essän har verkligen fått ett enormt genomslag och gett namn åt det som många kvinnor råkar ut för, mansplaining. Dvs att män helt oanmält förklarar starka, inte alltför sällan utan att ha rätt.

Honmänniskan av Joan Russ: Vi hade med en science fictionroman i kanonen (Ursula LeGiuns Mörkrets vänstra hand), men nu i efterhand skulle jag hellre sett Honmänniskan som ett sci-fialibi. Eller kanske skulle de platsa båda två!

Vi kom över havet av Juli Otsuka: En poetisk skildring av de japanska kvinnorna som kom över havet till USA för att gifta sig och starta nya liv. Sedan kom andra världskriget och då var de förrädare och skulle deporteras.

Balkan express av Slavenka Drakulic: Jag vet inte varför Drakulic inte var med i diskussionen om kanonen första gången. Jag tvekar lite på vilken av hennes reportageböcker som skulle passa bäst, men utan trots allt åt den här. Hon är mer feministiska i andra men skildringen av kriget på Balkan är så kvinnonära att jag tycker att den borde platsa.

Jun 17

Recension: Laestadius Larsson, Anna; Hilma; 2017

HilmaJag missade Hilma af Klint-utställningen på Moderna Museet 2013 och har grämt mig sedan dess. Jag har försökt gottgöra det genom att läsa mycket om henne och när jag såg att Anna Laestadius Larsson skrivit en roman om henne (Piratförlaget) var det självklart för mig att läsa den. Jag lyssnade på den till och från jobbet i en tid då jag sökte min läslust.

I Leastadius Larssons roman är Hilma en självständig kvinna som har en gåva. Hon kan prata med andevärlden. I början är det en belastning för henne, men så småningom träffar hon likasinnade. Hennes far uppmuntrar henne att lära sig mattematik, medan hennes mor är strängt emot det. När Hilma vill gå på konstskola är det fadern som godkänner det, men när det är tal om att åka till Paris, säger modern nej och så blir det. Hennes vän från konstskolan, Anna, blir hennes flickvän och tillsammans med några andra vänner startar de De fem. Det är ett sällskap som pratar med andrar. En dag får Hilma en kallelse att måla för andevärlden och det tar all hennes tid. Hon försakar mycket inklusive kärleken. Hon målar tavlor och använder all sina matematisk kunskap och ritar olika geometriska former med mycket färg. I bokens ramberättelse är Hilma gammal och visar sina verk för sin brorson Erik och försöker berätta om andevälden och De fem.

När jag började läsa funderade jag mycket på om vad som skulle kunna vara sant och inte. Jag släppte det snart och sveptes med i en fantastiskt fin roman. Boken har undertiteln En roman om gåtan Hilma af Klint. Hon var en gåta och det känns fint att någon har gjort ett så gediget försök att gissa hur det skulle kunna ha varit. Jag misstänker att många delar är sanna, de delar som man kan veta något om.

Boken är skriven med ett gammaldags språk, främst i dialogerna. Det är gjort med bra språkkänsla och störde inte min läsning alls. Att skriva om dåtidens människor som feminister och före sin tid kan ibland bli krystat för att man lägger våra värderingar på 1800-talsmänniskor. Laestadius Larsson lyckas fint på den balansgången. Inget känns konstigt, utan jag som läsare känner verkligen att det skulle kunna varit så här. Jag tyckte otroligt mycket om boken och jag fann min läslust i den! Med andra ord et bra betyg.

Läs mer: Adlibris Bokus

Jun 14

Recension: Stark, Ulf; Dårfinkar och dönickar; 1984

Dårfinkar och dönickarIgår avled Ulf Stark, författaren som skrivit en av mina absoluta favoritböcker – Dårfinkar och dönickar. Jag tänkte skriva den här recensionen i går som en hyllning, men fick inte tid så det kommer idag istället. Jag tror att ni har överseende.

Historien om Simone, som sin första dag i en ny skola blev Simon, fascinerade mig som barn. Jag såg TV-serien först och läste boken sen och älskade dem båda. Sättet som Stark leker med könsroller i barnlitteraturen var något helt nytt för mig. Då var det mest tokroligt att Simone fick vara pojke istället för flicka och att det gick så långt så att hon blev kysst av klassens mest populära tjej. Idag kan jag tänka tillbaka på boken och se det feministiska i att skildra barns separata liv och att det krävs så olika saker från pojkar och flickor fast de bara är 12 år.

Jag har inte läst om Dårfinkar och dönickar i vuxen ålder, men jag skulle gärna göra det. Jag kan därför inte uttala mig om ifall den håller än, men jag kan inte tänka mig annat. Den visar på ett humoristiskt och varmt sätt att det inte är helt enkelt att passa in när man bara har två roller att välja på. Simone passade uppenbarligen inte in i någon av den och kände sig vilsen. Hon trivdes till en början bra som pojke, men valde sedan livet som tjej. Men varför behöva välja, frågar sig Hanna 40 år!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Jun 13

Recension: Hjalmarsson, Åsa & Teeling, Emma (red); Det heliga jävla moderskapet; 2017

Det heliga jävla moderskapetJag fick tips på Facebook att läsa en nyutkommen bok om att vara mamma, Det heliga jävla moderskapet (Sjösala förlag) av Åsa Hjalmarsson och Emma Teeling (red). Det är feministiska berättelser om ett alternativt familjeliv och framförallt livet som mor och allt som det innebär.

I boken finns alla typer av mödrar; hon som blir stressad av alla normer, hon som skiter i alla normer, hon som fick barn trots att hon var missbrukare, hon som är mamma till två änglabarn och hon som inte ännu blivit mamma. Det var berättelser högt och lågt om allvarliga ämnen som psykisk ohälsa, förlossningsskador och död och mindre allvarliga ämnen som handlar mer om normer och hur du överlever i mammagrupper. Kort sagt täcker boken in de flesta saker du kan råka ut för som mamma.

Det är en viktig bok och det känns bra att den kommer i en tid då flera har uppmärksammat förlossningsskador och mammanormer (se Pernilla Alexanderssons Gravidilska). Flera av inläggen i boken var riktigt tunga och sorgliga. Kvinnan som gjort IVF, men ännu är barnlös gjorde lite extra ont. Kvinna som förlorat två barn såklart också. Men även de mindre tunga texterna var också viktiga. Det är bra att vi pratar om att bebisbubblan kanske aldrig inträffar och att alla inte strävar efter plastbantning och ekokläder, kanske för att det är för dyrt, kanske för att de helt enkelt inte vill. Vi är alla olika och måste få tillåtas vara det och det är nog den finaste kontentan av boken.

Det enda jag vill anmärka på är stilen. Trots att boken är skriven av mammor, så känner jag mig som en pensionär i jämförelse. Svordomar exempelvis. Måste man skriva en text med så mycket svordomar? Jag är inte rabiat på något sätt och titeln Det heliga jävla moderskapet tycker jag är klockren. Flera av texterna hade ett lite ungdomligt (eller vad det är) och rappt språk som jag har oerhört svårt för. Författaren Vanja Vinter säger att hon skriver så för att trotsa folks fördomar. Jag har inga fördomar om författarna i den här boken, för det är inget fel i övrigt på dessa mammors sätt att skriva. Jag är bara en språkgnällkärring 🙂

Läs mer: Adlibris, Bokus, UNT

Tidigare inlägg «