Recension: Ho, Lauren; Last Tang standing; 2020

Last Tang standingNu har min världsläsning gått in i sista fasen och då har jag börjat blicka utåt mot fler böcker från olika delar av världen. Lauren Ho är från Malaysia och Last Tang standing är hennes debutroman. Boken utspelar sig i Singapore, när författaren numer själv också bor. Jag lyssnade på boken på Storytel uppläst av Catherine Ho, som jag gissar är författarens syster, men där kan jag såklart ha fel.

Andrea Tang är kines i Singapore och singel. Hon är visserligen advokat med möjlighet att bli partner på firman han jobbar, men i sina kvinnliga släktingars ögon är det bara en ring på fingret som räknas. Hennes mamma är mer konkret och frågar ständigt och jämt var hennes barnbarn är. Andrea har ingen man i sikte, men ganska så snart dyker det upp kandidater. Hon går på blindedates som som hennes mamma arrangerar, hon träffar en äldre man på en fest och hon blir motvilligt vän med sin rumskompis på jobbet.

I början och ganska så långt in i boken är Last Tang standing en ganska rörig bok. Det är inte självklart vilken kille som hon ska få, även om det är en feelgood och hon förväntas få någon. Men när det utkristalliserar sig vem som är den enda riktigt goda mannen, som även skulle ge henne det utrymme hon behöver, är det en lång färd mot målet.

För mig var det lite svårt att få grepp om Andrea. Vad vill hon med sitt liv egentligen? Hon är ena stunden feminist och vill kunna stå på egna ben och vägrar bli överkörd av en man, för att i andra stunden falla handlöst för billiga tricks. Det är viktigt att kunna försörja sig själv och göra karriär, men samtidigt faller hon nästan för en pojkväns snack om att med honom skulle hon kunna sluta jobba och istället ”förverkliga sig själv”.

Det var inte de bästa feelgood jag har läst, men samtidigt är det alltid lika roligt att läsa böcker med annorlunda miljöer. Eller egentligen inte så annorlunda, bara en annan del av världen. Boken jämförs med Crazy rich Asians av Kevin Kwan, men den standarden lever den inte upp till.

Hittat i hyllan: Hemma av Carson Ellis

Hemma

En barnbok som inte kom med till vårt andrahandsboende är den här fina boken, Hemma av Carson Ellis. En fantasifull bok om olika typer av hem, både verkliga och overkliga som har blivit en succé hos min minsta. Nu var det ett tag sedan vi läste den så det är hög tid!

Ett konstnärshem i Hemma

En av mina favorituppslag i boken är när vi får läsa om ett konstbärshem och förstår att det är författarens och illustratörens eget hem. En orsak till det underbara uppslaget är att jag när en hemlig dröm om att få bo i ett konstnärshem. inte på riktigt kanske, men skulle det inte vara underbart?

Klarar vi av att leva med Corona-restriktioner ett år till?

Landsort midsommar 2020

Det är inte synd om mig, jag har delvis hållit social distansering här i sommar.

Nu är det snart ett år sedan de första covidfallen upptäcktes i Kina. Ett år sedan vi började prata med våra barn om hur de stängde ner hela staden Wuhan och att man bara fick gå ut för att handla någon gång ibland. Det kändes overkligt att det skulle komma hit och det var med ett leende jag såg maken och andra köpa på sig förnödenheter för att säkra upp om samhället skulle kollapsa.

Nu kollapsade inte samhället, men om någon sa till mig i januari vart vi skulle vara i oktober skulle jag gråta. I mars när allt briserade så fanns det en viss peppkänsla hos mig. På twitter delade vi klipp med italienare som sjöng från sina balkonger, vi gick ut och klappade på våra egna och en känsla av ”det här klarar vi!” infann sig hos mig och säkert hos flera andra. Vi trodde att allt skulle vara över på högst några månader.

För mig personligen gick Coronavåren från absolut hopplöshet, till hoppfullhet och slutligen enorm nervositet. Vi bodde i andra hand, möblerat, hos en kvinna i vårt dåvarande närområde och vi hade bara tillgång till en bråkdel av våra saker (hopplöshet). Så köpte vi ett hus, precis innan allt det jobbiga började (hoppfullhet). Och sen fick vi tillträde en månad efter att vi skulle flytta ut och det fanns ingen flexibilitet hos vår hyresvärdinna. Det som på ett tidigt stadium såg ut att bli en lätt match – flytta runt hos släktingar, blev helt plötsligt till att utsätta riskgrupp för smittorisk (nervositet).

Vi överlevde sommaren, och hade riktigt roligt och mysigt på vägen, och vi välkomnade hösten med vårt egna hus. Det var till och med lite skönt att jobba hemma när man kunde skruva möbler på rasten och kunde hämta och lämna i skolan och förskolan lite hur som helst och helt anpassa efter vad barnen önskade. Mammas 70-årsfest ställdes såklart in, men vi kunde ändå umgås i mindre skala. Friska vänner har varit välkomna hit.  Livet har definitivt återvänt, i alla fall nästan.

Det dök upp en fråga i sociala medier häromdagen. Skulle vi klara ett år till med Coronarestriktioner? Trots att mitt liv är så oändligt mycket bättre än det var i våras så är mitt spontana svar nej. Inte så att jag skulle gå under av fortsatta restriktioner, men mer att det känns som att jag lite går på sparlåga i väntan på normalitet.

Jag har under hösten upptäckt hur viktiga möten och roliga aktiviteter är för mig. Det finns liksom inget att se fram emot. Alla stora högtider har ett stort skimmer av osäkerhet omkring sig och nästan inget går att planera. Dessutom ställs evenemang och andra roliga saker in. Digital bokmässa var ju en sak, men att jämföra den med fyra dagars prat och skratt med likasinnade går ju inte. Den energiboost som bokmässan ger mig, uteblev som allt annat i år.

Nu har jag bokat in en AW med två gamla vänner i veckan. Den ena bor i Malmö och den andra i Bryssel och vi skulle inte träffas alls även om pandemin inte funnits. Där har jag vunnit något. Jag är också med i en bokcirkel med folk från Sverige och Finland. Vi har också svårt att träffas i verkligheten även utan pandemi. Att vi har vunnit umgänge genom nya sätt kan inte kompensera för allt vi förlorar när vi inte får ses.

Det är verkligen inte synd om mig, jag har ingen verksamhet som hotas gå under av pandemin, jag har ett fantastiskt hus att bo i som jag älskar att vara i och jag träffar folk i mindre skala så länge vi alla är friska. Så vad är problemet, kanske du säger som lider betydligt mer av pandemin? Inget är normalt. Det är inte naturligt att aldrig träffas i större grupper, inte kunna planera fester och inte få resa. Jag vill bara ha tillbaka mitt vanliga liv.

Slutligen till alla domedagsprofeter som mässade redan i mars att vi inte skulle kunna resa i oktober heller, jag är så oändligt glad och tacksam över att jag inte trodde er! Hade jag gjort det hade jag gått under. Istället har jag tagit dag för dag och det går bra. Det kanske kommer att göra det ett år till, vem vet, men ska jag svara på frågan nu om jag klarar ett år till, så är det definitivt nej.

Jag vill ha tips på bokpyssel!

Bokligt julpyssel

Bokligt julpyssel i orm av änglar som jag förmodligen inte kommer att ge mig på.

Jag har köpt nya bokhyllor och fyllt upp på både längden och tvären, men trots enormt mycket mer plats så behöver vi göra oss av med böcker. Jag tänkte på det här med bokpyssel och den stundande julen. Nu vill jag verkligen understryka att böcker är en inredningsdetalj i sig. De är vackra för att de är böcker och inte för att de har fina omslag eller passar ihop med ljusstaken.

Att jag gillar böcker för sin egen skull betyder inte att jag inte gillar boktillbehör. Min vän och bokfluencerkollega Camilla gör vackra bokliga smycken med utdrag ur böcker och så duktig är inte jag, men tänkte att jag kanske skulle våga mig på julpyssel i form av julgranskulor eller annat. Jag är dock helt värdelös på pyssel så jag behöver riktigt basic instruktioner. Eller nej, nu ska jag inte förminska mig själv, men låt mig säga som så att sådana där memes med ”expectations” vs ”reality” brukar jag skratta mycket igenkännande åt.

Har du några tips? Vilka enkla grejer finns det för en icke fingerfärdig person som mig?

Recension: Baek, Heena; En fe på badhuset; 2012

En fe på badhusetEn fe på badhuset är den andra av den koreanska barnboksförfattaren och Almapristagaren Heena Baek (eller Baek Heena om man skriver efternamnet först) som har getts ut på svenska. Det är bokförlaget Trasten som ger ut Heena Baek på svenska. En fe på badhuset kom ut 2020 i Sverige.

En flicka följer med sin mamma till badhuset. inte det stora fina, utan det gamla och slitna på andra sidan gatan. Där gillar hon att bada i kallt vatten och i den kalla bassängen träffar hon en fe. Hon och fen badar så länge att flickan blir förkyld. Men fen kommer till henne på natten och när hon vaknar är hon frisk igen!

En fe på badhuset gjorde inte riktigt samma succé här hemma för min fyraåring som Molnbullar. Den här boken är tecknad med människorna som lerfigurer och det tyckte Selma var ganska så läskigt. Bilden på flickan i sägen med snor ur näsan, tyckte även mamman var något läskig. Ändå tyckte jag mycket om de naturtrogna kropparna (långt ifrån trådsmala och med naturliga veck här och där). Utsidan där flickan och fen är under vattnet och flickan har uppblåsta kinder är helt underbar!

Innehållet är drömsk och kanske aningens svårt att hänga med i, men jag tror att boken tjänar på flera genomläsningar, precis så som det brukar bli när man ska läsa för sina små. Jag hoppas därför att vi kan ta fram boken igen så att det blir en lika stor favorit som Molnbullarna. Jag har även köpt Magiska godiskulor så det finns mer av Heena Baek att upptäcka och älska här hemma!

En fe på badhuset

Omslaget i färg.

En fe på badhuset

Fin bild där fen dricker yoghurt som hon fått av flickan.

 

Recension: Öhrn, Angelica; För lagets bästa; 2020

För lagets bästaAngelica Öhrn har skrivit barnböcker om hästar, men nu har hon kommit ut med en ny bok om fotboll, För lagets bästa. Det ligger mig något närmare om hjärtat än hästböcker, så jag såg fram emot boken. Jag och Angelica känner varandra och Angelica har flera gånger försökt peppa mig i mitt skrivande.  För lagets bästa har getts ut på Ordalaget bokförlag.

Adam och Ilyas spelar i samma fotbollslag, men de tycker inte om varandra. Adam är stjärnan som helst spelar solo och Ilyas är killen som inte är så bra och bara spelar för sin pappas skull. Ganska snabbt förstår vi att Roslundens BK är byggt på en mobbingkultur som Adams pappa varit en del av. Framför allt är Rasmus pappa Robert, som tidigare varit tränare, skyldig till det mesta.

Nu är Adams pappa sjukskriven för utmattningssyndrom och familjen har fått det tufft ekonomiskt. Robert har slutat som tränare. Så en dag får laget en ny tränare, Pernilla, som har spelat i landslaget och varit med i OS. De tuffa killarna hoppas på att hon bara ska se till dem. Ilyas tror att det som varit jobbigt med Robert som tränare ska bli värre, men samtidigt verkar hon så snäll.

För lagets bästa är en bok om pojkar och vänskap pojkar emellan. Det handlar om längtan efter att få vara sig själv och inte behöva prestera för någon annan. Jag tyckte att det var fint skildrat. En annan viktig del av boken är gruppdynamik och hur den kan ändras när något förändras, i detta fall att de får en ny tränare. Dessutom är det en feministisk vinkel inte bara i att pojkarna ska vara snälla, utan också i två vuxna som går mot könsnormen.

Att tränaren Pernilla är kvinna är det ingen, inte ens någon vuxen, som har synpunkter på (även om Robert har synpunkter på mycket annat i hennes ledarstil) och att det är Adams pappa och inte mamma som är sjukskriven är även det okommenterat. Bra när det är alternativa roller och att det inte görs en grej av det, tycker jag. Boken skulle lika gärna haft fokus på att pojklaget fick en kvinnlig tränare. Jag är glad över att den inte gör det.

Sedan gissar jag att Angelica skrivit in sig själv i boken som pappan som är intresserad av fotbollsträningarna för att han skriver barnböcker om fotboll. Sådant är alltid lika roligt att upptäcka, även om det var rätt så uppenbart här.

För lagets bästa är för 9-12-åringar och tyvärr har jag inte kunnat läsa den för min nioåring. Han vill absolut inte läsa om något som har med fotboll att göra. Jag läste den således tyst för mig själv och det går ju bra det också. Jag tyckte om den och tror att min son skulle göra det också, om han bara tänkte bort fotbollen.

Grattis alla som fått Augustprisnomineringar!

Augustpriset

20 pga att jag har skräck för tegelstenar och Familjen av Johanna Bäckström Lerneby skulle jag lyssnat på, men den fick stryka på foten för någon feelgood eller deckare som jag kände för just då.

Förutom de två nämnda böckerna är det i kategorin facklitteratur som jag ser titlar som jag har tänkt att jag ska läsa. Sverigevänner av Arash Sanari har jag varit sugen på, likaså Herrarna satte oss dit av Elin Anna Labba.

Jag förvånades faktiskt över att inte Klubben av Matilda Gustavsson var nominerad. Det är ett journalistiskt mästerverk som absolut borde fått plats i kategorin årets fackbok. Jag tänkte till och med att den skulle ha chans att vinna, men finns nu inte ens med.

Förra året var jag på Augustprisgalan som min vän Birgitta Ohlssons +1. Det var roligt och jag tänkte att jag kanske skulle försöka bli ambassadör för priset i år, men det har helt fallit bort och jag får kanske konstatera att det nog inte är min grej. Att gå på galan hade dock varit trevligt, mend en blir väl digital i år som allt annat. Roligt att se att en annan vän, Eva Wilsson som är formgivare, fått två böcker nominerade. Förra året vann hon två pris.

Jag bjuder på två bilder från förra årets gala. När jag ser dem vill jag bara skrika: JAG VILL MINGLA IGEN SNART!

Augustprisgalan

Jag och Birgitta Ohlsson är festklädda och minglar friskt. November 2019.

Eva Wilsson var delaktig i två Augustpris

Eva Wilsson hade formgivit två böcker som fick Augustpriset. I år har hon två böcker nominerade. November 2019.

 

#Shelfie: Ny bokhylla till vardagsrummet

Shelfie - ny bokhylla i vardagsrummet

Bild på den nya bokhyllan i kvällsmood.

Vi har köpt en ny bokhylla till vardagsrummet. Vi har biblioteket utspritt på två rum och en hall på nedervåningen men kände att de borde finnas böcker i ett vardagsrum oavsett om böckerna får plats någon annanstans eller inte. Vi fyndande (eller kanske snarare förköpte oss, men men) en låg hylla på auktion som smälter in så väl i hemmet att stora barnet inte ens la märke till den.

Jag ska inte sticka under stolen med att jag har valt fina utgåvor till den nya hyllan. Eftersom hyllan så att säga inte behövs i mitt hem, mer än att den passar där så, har jag inte en hög med böcker som behöver en plats. Vi tänkte att hyllan ska spegla oss med lite konst, lite biografier, noveller och språk. Sedan har vi placerat några kokböcker här (köket är på andra sidan) och våra fotoalbum (de vita böckerna som sticker ut). Vad ska vi mer ha här?

Jag är lite emot att bära upp ”caféböcker” (se inlägget jag gjorde igår). Jag valde ut några konstböcker vi köpt på museum runt om i världen, men tänkte hålla mig till storleken och inte ha liggande folianter i den här hyllan.

Sedan jag började skriva det här inlägget har jag sovit och det är ny dag. Självklart ska den feministiska kanonen stå i hyllan! Att inte det var självklart från början är en gåta. Sagt och gjort. Alla 50 böcker i olika utgåvor är uppburna och insatta i den nya hyllan. Dessutom har jag kompletterat med några kokböcker. Visst blev det fint!?!

Shelfie - ny bokhylla i vardagsrummet

Den nya hyllan med den feministiska kanonen.

Hittat i hyllan: People I know av Inta Ruka

People I know

Idag tänkte jag skriva om ett fynd från en av mina bokhyllor som är en otroligt vacker bok av en fotokonstnär, Inta Ruka. People I know är bilder på personer i Riga och på den lettiska landsbygden från 80-talet och framåt. Det är så vackert, även om många bilder skildrar fattigdom. Bilderna är tagna med otrolig kärlek och respekt för motiven. Inta Ruka har ställt ut med flera av dessa bilder på Fotografiska i Stockholm.

När vi skulle sälja vår lägenhet valde stajlisten ut just Inta Rukas bok att dekorera bilderna med. Jag fick då lära mig att den typen av böcker kallas caféböcker. Det är böcker som ser fina och exklusiva ut och som gärna får ligga framme, utan att någon någonsin bläddrar i den. Vi jobbar inte riktigt så i det här hemmet, så när det var dags att fylla den en ny bokhylla i vardagsrummet, tänkte jag direkt att de stora konstböckerna får stå kvar där de står.

Det är möjlighet att jag ångrar mig, för Inta Rukas bok är så otroligt fin. Ni kan se några uppslag från boken nedan:

People I know People I know People I know

Recension: Daré, Abi; Flickan som fick en röst; 2020

Flickan som fick en röstAbi Daré är en nigeriansk författare som bor i Storbritannien. Flickan som fick en röst är hennes debutbok och den har i år givits ut på svenska av Piratförlaget. Jag upptäckte att jag redan tänkt att läsa den eftersom den fanns i min digitala bokhylla på Kindle på engelska. Nu valde jag att läsa den på svenska, eftersom det är lättast. Flickan som fick en röst är nästa bok i världsbokcirkeln.

Adunni växer upp på landsbygden i Nigeria. Hennes mamma lär henne att hon måste skaffa en utbildning. Det är enda sättet att komma från fattigdomen. Men det blir ingen utbildning, för mamman dör och pappan säljer henne som tredje fru till en mycket äldre man. Hon får ett tillfälle att fly och gör det. Då fångas hon upp av en person som fixar jobb åt henne i Lagos som hembiträde. Det blir dock inget jobb, utan mer slavarbete då all lön går till mellanhanden och hon inte får tillräckligt med mat. Hennes vassa tunga håller på att sätta käppar i hjulen för Adunni, men allt förändras när hon lär känna grannen Tia. Hennes kollega Kofi uppmuntrar henne att söka ett stipendium så hon kan gå i skolan och Tia vill hjälpa henne.

Flickan som fick en röst handlar mycket om språk. Boken är skriven på bruten engelska (som då översatts till svenska), som blir bättre ju längre in i boken vi kommer. Det handlar också om att ha ett språk, en röst och om att få använda den. Adunni använder sin röst, men hon får alltid skit för det. Hon blir slagen när hon pratar för mycket, men hon finner en väg ut genom att använda sin röst. Här vil jag ge en eloge till översättaren Erik MacQueen som gjort det mycket bra.

Flickan som fick en röst är en fantastiskt fin debutroman som ger oss en inblick i hur det kan gå för många fattiga flickor i Nigeria och att slavhandeln inom landet är ett utbrett problem.  Det är en oerhört gripande bok, utan att man som läsare hinner tappa hoppet helt. Boken är ganska ljus trots alla hemska händelser och det beror mycket på Adunnis naiva, men ändå skärpta sätt att förhållande till världen. Hon ger aldrig upp, trots att omständigheterna för en utomstående ser oerhört hopplösa ut. Flickan som fick en röst är den bästa bok jag läst i år.