Jack Werners moderna Råttan i pizzan och Münchhausen by Internet

Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändåJag har precis läst ut Jack Werners bok Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå. Jack Werner är känd som viralgranskare på Twitter och som skribent i Metro och boken är en slags modern Råttan i pizzan, även om författaren själv inte vill mäta sig med sin idol Bengt af Klintberg.

Jag fastnade särskilt för ett kapitel och det handlade om ett nytt fenomen som man kallar Münchhausen by Internet. Jag antar att de flesta har hört talas om Münchhausensyndromet, som innebär att människor hittar på sjukdomar för att vinna sympatier. Münchhausen by Internet är samma sak, fast online i olika forum. När den som har syndromet inte längre behöver hålla upp en fasad mot någon de träffar i verkligheten kan historierna skena iväg hur långt som helst.

Jag kände verkligen att jag fann ett ord för det som gnagt under en längre tid. Under metoo-hösten 2017 var jag med i ett antal olika forum på bland annat Facebook där folk fick berätta sina historier. Många av dessa låg till grund för de upprop om senare publicerades. Jag vill verkligen inte misstänkliggöra enskilda vittnesmål och jag har ingen anledning till att betvivla det mesta som skrivits, men då och då dök det upp en lite annan typ av vittnesmål. Det var som om vissa triggade varandra att bara berätta värre och värre historier. I vissa historier var det som om ett övergrepp inte var illa nog, många hade växt upp som sexslavar åt pappa/morfar/morbror och detta hade fortsatt i framtida relationer. Jag utesluter såklart inte att någon varit med om det, men i vissa historier växte eländet i takt med responsen, vilket lite är det som Werner beskriver i sin bok.

Metoo-grupper är säkerligen en tacksamma sammanslutningar att bli trodd för sin historia, då ingen vill ifrågasätta en kvinna som råkat ut för övergrepp. Det kostar ju inte heller något för mottagaren att ge sitt deltagande i form av några stärkande ord. Jag ser dock inte detta som ett jättestort problem, inte så länge människor inte engagerar andra för mycket och att det går så långt som i exemplet Werner tar upp i boken om en cancersjuk fjortonåring som många bryr sig om och som visar sig vara fejk.

Ett annat forum är Münchhausen by Internet är vänligt förekommande är Familjeliv. Du behöver nog inte leta särskilt länge innan du hittar en tråd där någon fiskar efter sympatier.

Boken innehåll många exempel på fler Internet-fenomen. Det finns anledning till att vara skeptisk, försiktig och noga kolla källor. Mitt helhetsintryck av boken är att den är viktig och välskriven, men lite ojämn och aningen för lång.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Brooks, Ben; Sagor för pojkar som vågar vara annorlunda; 2018

Sagor för pojkar som vågar vara annorlundaNär jag läst Godnattsagor för rebelltjejer 2 efterlyste jag en liknande bok för pojkar och nu är den här, Sagor för pojkar som vågar vara annorlunda. Ben Brooks har skrivit texten och till skillnad från rebelltjejerna är det en och samma illustratör, Quinton Winter. Boken är utgiven på svenska på Lind co.

Det är samma upplägg som i rebelltjejerna, en person på varje uppslag och illustration på ena sidan och text på den andra. Jag noterade, precis som Prickiga Paula som också läst den, att språket var svårare i den här jämfört med rebelltjejerna. Min sjuåriga son hängde inte riktigt med (vilket stämmer med deras årsangivelse på från nio år). Eftersom vi ska utmana sonen i mer avancerat språk läste jag ändå boken för honom. Det tog sin lilla tid och vi läste alla berättelser utom en. Han blev nämligen illa berörd av Arthur Rimbaud som blev skjuten av sin pojkvän och senare dog i cancer, att jag tog det säkra före det osäkra och hoppade över berättelsen om Iqbal Masih, pojken som kämpade mot mattindustrin i Pakistan och mördades ensat 12 år gammal (fast ikväll bad han mig läsa den för han ville att vi skulle ha läst alla).

Boken passar nog bäst för barn som kan läsa själv. Den är fylld av engelska uttryck och förkortningar som gjorde att det blev svårt för mig som läste den högt och dessutom för ett mindre barn än målgruppen. Innehållsmässigt tyckte jag att den var bra. Den utger sig för att handla om män som uträttat fantastiska saker utan att döda drakar och det stämmer även med en symbolisk tolkning. Det är bland andra skådespelare, politiker, författare, idrottsmän och äventyrare som har övervunnit hinder som fattigdom, mobbing, föräldrars krav eller samhällets förväntningar. Det finns dem som avslutat fantastiska karriärer för att hjälpa andra och dem som uträttat stordåd i sin ensamhet. Vissa vill klä sig i klänning och andra är pojkar som andra anser är tjejer. Kort sagt finns det någon för alla att identifiera sig i.

Förutom ovan nämnda berättelser pratade Hugo och jag mest om Achmat Hassiem, som räddade sin bror från att hamna i en hajs gap och själv miste ett ben; Eugene Cernan som skrev din dotters namn i sanden på månen och Nicholas Winton för att jag bölade så mycket att jag knappt kunde läsa. I övrigt var det mycket blandat. Obama, Jamie Oliver, Daniel Radcliffe, Beethoven och Stephen Hawking för att nämna några kända. Det fanns också gott om mindre kända personer som gjort bra saker eller personer som jag instinktivt kände att jag borde känna till.

Nu är det gjort. Nu har pojkboken kommit som svar på rebelltjejerna. Så, kan vi gå vidare nu? Böcker om fantastiska barn, tjejer och killar, sida vid sida? Det är dags för det nu. Och JA, Ben Brooks har gjort det. Nästa år kommer hans Sagor för barn som vågar vara annorlundaLind co.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Bhatt, Sujata; ur En färg för ensamhet; 2002

A Colour for SolitudeNär Karavan  nummer 3 2018 damp ner i brevlådan blev jag positivt överraskad av att se dikter om Paula Modersohn-Becker. Det är den indiskfödda Sujata Bhatt som stod för dem och de kommer från hennes bok En färg för ensamhet.

Bahtt  är född och uppvuxen i Indien och flyttade sedan till USA. Idag bor Bhatt i Bremen där Paula Becker bodde under större delen av sitt liv och där hon var engagerad i konstnärsgruppen Worpswede. Hon blev så intresserad att hon började skriva om konstnären utifrån hennes egna konstverk. Dikterna jag läst i Karavan och som är ett utdrag ur boken En färg för ensamhet är illustrerade med några av de tavlor som inspirerat Bhatt. Andra är brev till sina vänner Clara Westhoff och Rainer Maria Rilke.

Bhatt skriver i en essä i Karavan att hon ger Becker ett eget val angående sitt äktenskap med Otto Modersohn och sin relation till Rilke. I historieskrivningen hittills har det varit Rilke som haft sista ordet och det framstår som att Becker var besviken när han valde vännen Westhoff framför henne. Bhatt vill vända lite på steken och ge Becker sista ordet. I dikten En färg för ensamhet skildrar hon ett brev hon föreställer sig att Becker skulle kunna skrivit till Rilke:

Jag vet ju att
     dina ögon är blå – 
Så blå att jag nästan gifte mig med dig.
Så blå så stolta;
det gör fortfarande ont
           att tvinga dig slå ner blicken.

Feministiskt och fint! Det är otroligt vackra dikter och i Karavan var de rikligt illustrerade med tavlor som inspirerat författaren. Det var fantastiskt att se Beckers målningar som aldrig vann erkännande när hon levde, få nytt liv i Sujata Bhatts lyrik.

Recension: Lövestam, Sara; Grejen med ordföljd; 2018

Grejen med ordföljdJag älskar verkligen Sara Lövestams grammatikböcker! Nu är den jag verkligen längtat efter här – Grejen med ordföljd. Den handlar till stor del om satsdelar, vilket är det absolut roligaste med grammatik, om du frågar mig. Grejen med ordföljd ges, precis som sina föregångare, ut på Piratförlaget.

Sara Lövestam tar oss igenom satsdelarnas underbara värld genom fantastiska liknelser, illustrationer och positionsscheman. Glöm aldrig positionsscemat! Genom en stort portion humor och såklart allvar i grunden, lär Lövestam oss allt om svenska språkets ordföljd. Som SFI-lärare vet hon mycket om vilka svårigheter människor med andra modersmål har och hon visar oss vilka logiska och ologiska regler som finns i svenskan. Det borde ge de flesta av oss en tankeställare om hur svårt det kan vara att lära sig vårt språk.

Jag tänker att Grejen med ordföljd och dess föregångare och efterträdare kan fylla en bra funktion i inlärandet av grammatik. Lövestam gör det roligt att lära sig och är hon bara hälften så rolig lajv som i sina böcker så önskar jag att alla elever kunde få ha henne som lärare, såväl utlandsfödda som svenskfödda.

Som någon som inte studerar svenska språket*, utan bara är intresserad, tror jag att jag är precis rätt målgrupp för Grejen med ordföljd. Jag har ett stort intresse för grammatik, jag behöver friska upp mitt minne och jag är som Sara feminist och uppskattar hennes feministiska undertoner och fyndigheter. Kort sagt, riktiga Hanna-böcker!

*) Men jag har högskolepoäng i svenska språket och det kan spelar såklart in för förståelsen.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Roxvall, Anna & Persson, Johan; Att svika ett folk; 2018

Att svika ett folkJag älskar reportageböcker från världens alla hörn. När jag såg fotografen Johan Persson* sitta och signera böcker i ett hörn på bokmässan under en utställning av foton från Västsahara, blev jag intresserad. Att svika ett folk är en bok och ett reportage av honom och journalisten Anna Roxvall. Boken är utgiven på det nystartade Myteri förlag, ett förlag som som ger ut reportageböcker som går på djupet.

Konflikten i Västsahara verkar var olöslig. När spanjorerna lämnade området på 70-talet ockuperades landet av Marocko, en ockupation som inte erkänts av någon och fördömts av FN. 1992 skulle en folkomröstning äga rum i Västsahara som en led i fredsuppgörelse med Marocko. Men Marocko har förhindrat detta genom att påstå att de inte kan reda ut vem som får eller inte får rösta i en som omröstning. Idag sluter EU handelsavtal med Marocko och alla tycks ha glömt bort Västsahara.

Anna Roxvall och Johan Persson har gjort ett gediget reportage där de rest till den del av Västsahara som kontrolleras av Polisario (Västsaharas befrielserörelse), till flyktingläger i Algeriet och till den ockuperade huvudstaden El Aaiún. De har pratat med soldater, politiker och människor om bara försöker att överleva. De har blivit jagade av polisen i  El Aaiún och sovit under stjärnorna i Tifariti. Samtidigt har en ständig kampen om att få en intervju med Margot Wallström pågått. De ville träffa henne för att reda ut varför Sveriges erkännande av Västsahara inte har blivit verklighet.

Den här typen av reportageböcker tilltalar mig verkligen. Det ska, enligt Myteris hemsida, vara en slags P3 Dokumentär i bokform, och det tycker jag stämmer. Jag fick en bra bild av läget i Västsahara och deras folk, som till stor del lever på flykt och för konflikten och dess problematik. Tillsammans med fantastiska bilder fick jag känsla för, inte bara hur det är, utan också hur det ser ut. Med tanke på att den numera tillfälliga regeringen gått ut hårt med att erkänna Palestina, är det inte mer än rätt att de får ingående frågor om Västsahara. Just Västsahara har varit en mycket viktig fråga för många socialdemokrater och SSU.

Boken är trycks på tidningspapper och trots att det förde med sig trycksvärta på fingrarna, tyckte jag att det var lite coolt. Den enda negativa med att ha läst boken är att jag nu går runt med ett stort gräm över att jag bara köpte den och inte även den från Burundi för bara 50 kronor extra.

Läs mer: Adlibris, Bokus

*) Ja, den Johan Persson som satt i Etiopiskt fängelse tillsammans med Martin Schibbye.

Signerat ex av Att svika ett folk

Jag fick mitt ex signerat!

Recension: Bengtsdotter, Lina; Francesca; 2018

FracescaDå har jag läst Lina Bengtsdotters uppföljare till succédebuten Annabelle. Francesca heter bok nummer två om kriminalkommissarie Lager från Gullspång i Skaraborg. Precis som Annabelle, handlar Francesca om ett ung flicka som försvunnit. Jag lyssnade på boken på Storytel, inläst av Mirja Turestedt.

Francesca Mild tillhör en rik familj som äger en fin gård utanför Gullspång. Hon bor där på somrarna och går på internatskolan Adamsberg några mil därifrån, under terminerna. Hon trivs inte alls. När hennes bästa vän dör, blir hon deprimerad och försöker ta sitt liv. Familjen tar henne till gården och gör allt för att hon ska släppa idéerna om att hennes vän blivit mördad. Journalisten Johan, som Charlie haft en kort förbindelse med, skriver om händelsen och när han och Charlies vägar korsas i Stockholm bestämer de sig för att åka tillbaka till Gullspång och försöka ta reda på vad som hände  för nästan 30 år sedan. Charlie åker tillbaka för att ta hand om sin vän som blivit lämnad, men slukas snart upp av fallet, som egentligen inte är hennes att rota i. Utredningen är nedlagd sedan länge.

I den här boken är det ett gammalt fall som Charlie Lager gräver i och det känns mer sannolikt än att det sker försvinnande av flickor en gång i halvåret i Gullspång. Charlie verkar också ha tagit tag i sitt liv och man anar att hon börjar bli kär i Johan. Hon dock lång väg kvar till en liv med bättre mående. Även i den här boken finns kopplingar till Charlies eget liv i fallet och hon blir indragen mer än hon kunnat ana. Det är fina beskrivningar av en ort där många tappat hoppet. Det känns verkligt, inte som exotifierat som jag sett i många andra böcker.

Jag tyckte faktiskt bättre om den här boken än Annabelle. Historien om en malplacerade internatskoleeleven och hennes extremt ytliga föräldrar var en mer gripande historia än den om Annabelle. Jag sträcklyssnade ut de på bara två dagar. Tyvärr kom den precis ut och jag kan inte förvänta mig någon fortsättning för om tidigast ett år, skulle jag tro. Jag är mycket glad över att ha hittat deckare som inte satsar på seriemord i första hand, utan trovärdiga försvinnanden i en annorlunda miljö.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Och dagarna går…

Feministisk bokcirkel: Modet att köra

Gunnarsons

Idag var det dags för feministisk bokcirkel igen och vi hade läst Modet att köra av Manal al-Sharif. Vi träffades återigen på Gunnarsons konditori på Söder och idag var vi fem personer som var där. Vi var två som läst ut boken.

Spökskriven bok

Det första vi började prata om var boken som helhet och om det märktes att den var spökskriven. Det var inte så många som tänkt på att den var spökskriven, men vi tyckte nog alla att den var ganska ojämn. Den gick inte riktigt på djupet på någonting och framförallt handlade den inte om det den utgav sig för att göra. Det var mer en uppväxtskildring än en bok om kampen för att få köra i Saudiarabien. Det var vi nog alla eniga om att vi var besvikna över.

Förtryckande kulturer

Vi pratade också om sexuellt våld och kulturer med omskärelse. Det är förmodligen oftare kulturen, mer än religionen, som bidrar till synen på kvinnan. Att de handlar om diktaturer spelar såklart också in. När vi var här så kom vi också in på att böcker från Mellanöstern ofta är ganska så kritiska mot islam och ofta beskriver någon slags elände. Det kanske trots allt är naturligt, eftersom det i de flesta länder inte finns så mycket frihet för kvinnor. Den som bryter sig loss och lyckas bli utgiven i väst vill nog berätta om den förtryckande kultur de växt upp i.

Samtalet gled i väg

Vi kom också in på detta med barndomsskildringar, något jag inte är så förtjust i och så gled samtalet över till andra barndomsskildringar vi läst, från Mig äger ingen till Elena Ferrante.

Efter ett tag gled samtalet iväg ännu mer och från den religiösa polisen i Saudiarabien kom vi in på den svenska sedlighetsroteln som lades ner 1984 (någon vi googlade oss till på plats). Så kan de gå när man pratar om böcker – från körande kvinnor I Saudiarabien till tidelag på mindre än en timma.

Nästa bok

Vi hade uppe många böcker för diskussion, men alla föll på grund av våra kriterier som är att boken ska finnas tillgänglig på bibliotek i stor utsträckning eller som ebok. Eller så ska boken finnas i pocket. Jag var sugen på att läsa Homo Sapienne på svenska, men den är för ny och får vänta. Vi lyckades tillslut enas om En herrgårdssägen av Selma Lagerlöf.

Recension: Bengtsdotter, Lina; Annabelle; 2017

AnnabelleLina Bengtsdotters debutroman Annabelle (Forum) kom tvåa i årets bok och eftersom den 1 utspelar sig i Skaraborg och 2 handlar om en polis som heter Lager, vad jag tvungen att läsa den! Jag lyssnade på den på Storytel, inläst av Mirja Turestedt, och jag kan redan nu avslöja att jag redan påbörjat uppföljaren Francesca.

Annabelle är försvunnen. Hon försvann från en fest på den gamla lanthandeln i Gullspång, där det inte bedrivits handel på flera år. Ingen har sett henne sedan hon lämnade festen och hon lär ha varit mycket onykter. I Stockholm finns Charlie Lager som blir satt på att åka ner och hjälpa lokalpolisen i Gullspång att söka efter henne. Charlie har själv stora alkoholproblem och en trasig bakgrund. När hon hör att hon ska åka hem till sin hemort som hon inte sett sedan hon var 14 får hon panik. Men dit åker hon och många gamla minnen rörs upp.

Charlie Lager är en karaktär jag inte riktigt kan bestämma mig för om jag gillar eller inte. Hon är så tröttsam med allt sitt drickande och ganska själviska beteende, men så förändras hon och tar tag i sina minnen och sin bakgrund. Hon kommer dock att gå på en stor nit som vi får se om hon lär sig av. Det får vi inte svar på i den här boken. Det ska bli fler har jag en känsla av, inte bara de två hon nu skrivit. En intressant sak är att jag, samtidigt som jag läste den här boken, tittat på TV-serien Sharp objekt (som också är en bok av Gillian Flynn) och fann stora likheter mellan de båda hemvändarna som dricker i princip hela tiden. Det kan ha påverkat min syn på Charlie.

Jag tyckte att Annabelle var spännande och en bra debut. Det var den där typen av deckare som jag sträckläser men inte irriterar mig på. Jag läser inte så mycket deckare nuförtiden för att jag inte vill ha seriemördare som hämnas för någon 20 år gammal oförrätt. Annabelle är inte en sådan bok. Där finns det tillbakablickar som hör ihop med berättelsen och inte på ett krystat sätt och försvinnandet och upplösningen är logiska.

Eftersom jag fortfarande cyklar och behöver en ny cykelbok har jag fortsatt med Francesca. Charlie Lager är en person jag faktiskt vill veta mer om. Det är nog första gången jag känt så efter en deckare på mycket länge.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Enligt O

Recension: Frick, Noam; En gyllene triangel; 2015

En gyllene triangelJag sprang på bokmässap på Genusredaktörerna. De ger ut böcker de kallar Queerlequin, en slags normkritiska Harlequin. Jag ville såklart läsa, men jag var redan innan ganska rädd för att det inte skulle falla mig i smaken. Någon Harelquin har jag aldrig lyckats läsa i sin helhet. Jag fick med mig ett par läsex och jag valde att starta med Noam Fricks En gyllene triangel.

Anna är arbetslös och glad i spriten. Hon längtar efter en tjej att älska. En dag träffar hon sin barndomsvän Hedvig och efter några missförstånd blir de ett par. Allt verkar bra, men så träffar Anna Agnes. Det värsta är inte att hennes känslor för Agnes blir heta och besvarade, utan de känslor hon tror att Agnes och Hedvig har för varandra. Det är upplagt för ett triangeldrama.

Det är en kioskroman med inte så mycket mer än kärlek som driver handlingen framåt. Den tar upp kärlek mellan tjejer och kärlek mellan fler mer än två. Det är normkritiskt och kärleken är inte de slags man brukar läsa om i kärleksböcker. Men för mig räcker det inte riktigt. Det är coolt att utmana normen när det kommer till de här typen av lättsmält litteratur, men för mig är det verkligen bara lättsmält. Jag behöver något mer; djup, vackert språk, komplexa relationer eller något annat som inte bara är två (eller tre) människor som träffas och blir kåta på varandra och kära. Det finns en antydan till det i den här boken, för Anna behöver ta tag i sitt liv och sitt drickande, men jag hade behövt mer.

Det jag tänker på är att jag nog inte är målgruppen ändå trots allt. Det är kiosklitteratur, förlaget sticker inte under stolen med det. Även om jag inte gillar det så är det är ju lite häftigt faktiskt. Därför har jag bestämt mig för att intervjua en av redaktörerna och höra lite med dem om syfte och målgrupp. Du som läser detta och gillar riktigt lättsmält litteratur och är trött på kille-tjej-grejen har hos Genusredaktörerna en uppsjö av böcker om handlar om kärlek och bryter normen!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Födelsedag, val och bokmässa – septembersummering 2018

Jag är glad på Årets bok 2018

Jag är glad på Årets bok 2018.

September har gått sådär superfort igen. Den började med födelsedag för sonen och avslutades med bokmässan.  Däremellan var det val. Vädret har varit allt från sommarvarmt till vinterkallt. September är den månad då jag läser mest recex och därmed inte hinner med så mycket annat, därför kommer dagens sammanfattning inte bli så givande.

Innan sammanfattningen ska jag stanna en liten stund vid månadens personliga höjdpunkt. Jag har varit mamma i sju år och vi har en ettagluttare här hemma. Hugo valde mellan nudlar och pizza som födelsedagsmiddag och jag var tacksam över att det blev pizza och att vi kunde äta de på en uteservering i sensommarvärmen. Det var en fin dag. Vidare firande av Hugo fick vi ta efter valet, då hans pappa och mormor hade häcken full.

Andreas och Hugo på Hugos 7-årsdag

Andreas och Hugo på Hugos 7-årsdag.

Månadens läsning

Jag har halkat efter lite i mitt numer högre läsmål på 150 böcker. Det blev en hel del recex och jag har försökt att läst sånt som jag får flyt av som lite mer lättsmälta deckare och feelgood. Precis före bokmässa fick jag äntligen tag på läslusten igen, men då hade jag så mycket annat så tiden fanns inte riktigt. Nya tag i oktober.

Månadens språk: Tyska var månadens språk och jag läste INGENTING! Skämmes Hanna! Jag kommer att köpa dubbelt i Oktober både tyska och spanska. Bakläxa med andra ord, men jag kan ju bara inte hoppa över just tyska. Läser just nu Berlinerinnen av Martha Wilhelm.

Nobelpristagare: Inget nytt men jag satsar på tunnelbanesäsongen då jag brukar ta tag i allt tråkigt när jag åker till jobbet. De flesta böcker av nobelpristagare finns inte på Storytel och det är där jag hittar mina böcker när jag cyklar.

Jorden runt: Inget nytt.

Hyllvärmare: Inget nytt.

Språkutmaningen: Läser en bok på tyska just nu, se månadens språk.

Tema mansrollen: Inget nytt.