Månadens skaraborgare: Gunilla Pontén

Gunilla Pontén

När det är dags för juli i min kvinnokalander från Skaraborg är det en riktigt superkändis. Gunilla Pontén bodde större delen av sin tonårstid i Skövde eftersom hennes far vad överste och placerad där. Skaraborgs kvinnokalender är gjord av Maria Persson, @dagensdam på Instagram (bild) och Nils Hjort, @idagihistorien på Instagram (text). Min text bygger på Nils Hjorts och Wikipedia.

Gunilla Pontén upptäckte mode och fann sin egen stil just i Skövde. Det var när hon var tonåring som hon insåg att det bara fanns kläder för barn och kläder för vuxna och hon hittade på sina egna kläder för tonåringen hon var. Hon hade mycket stöd hemifrån och en egen hemsömmerska som kunde hjöälpa henne att skapa det hon ritat. Hon fick C i uppförande i skolan för att hon ofta kom i byxor.

1947 lämnade Gunilla Pontén Skövde för att gå på Tillskärarakademien i Stockholm. Hon kom att upptäckas på Kungsgatan och blev även modell. på femtiotalet gav hon modetips i Veckorevyn och hon var omåttligt populär och hade en egen fanclub så tidigt som på femtiotalet.  1955 presenterade hon för hovet och blev enormt uppmärksammad för den klänning hon hade på sig.

Jag var själv och såg hennes mode på Nordiska museet 2004, där de hade en retrospektiv utskällning med hennes kläder. Det var oerhört roligt att ha sett! Tyvärr var detta före Instagram och ens digitalkamera för min del, så några bilder från det besöket finns inte.

Recension: Chi, Zijian; Godnatt, ros; 2011

Godnatt, rosDet lilla svenska förlaget Wanzhi översätter kinesisk litteratur och ger ut här. Godnatt, ros av Zijian Chi är översatt av Anna Gustafsson Chen och gavs ut 2020 i Sverige. Författaren är född 1964 och av Wikipedia att döma, verkar hon ha gjort politisk karriär i Kina. Hon är en väletablerad författare som vunnit många priser för sina böcker i Kina.

Xiao’e är en ung kvinna, med jobbigt förflutet som försöker hitta sig en bra tillvaro i den kinesiska staden Harbin. Hon hittar en kvinna som hon kan hyra ett rum hos, judiska Elena från Ryssland, och en vänskap dem emellan växer fram. Xiao’e har haft många och hopplösa pojkvänner, men hon drömmer om att gifta sig. Hennes föräldrar är döda och hennes närmaste släkting är en bror. Hennes biologiska far var en våldtäktsman som våldtog hennes mor och styvfadern hatade både mor oh dotter för det. Det visar sig att Elenas förflutet också är jobbigt och fullt med skamkänslor och ju mer de lär känna varandra desto mer får vi veta om Elenas liv.

Jag tyckte riktigt mycket om Godnatt, ros. Det var en blandning mellan gammalt och nytt och en inblick i det moderna Kina. Det verkar fortfarande vara stor skillnad på stad och land och Xiao’e verkar ha svårt att hantera detta med att hon är en oäkting och om hon verkligen inte ska berätta det för någon. Hon vill tro att världen är mer liberal än vad hennes bror antyder. Samtidigt hatar hon sin biologiska far för vad han gjorde mot hennes mor.

Historien om Elena fångade mig också. Den vävdes in på ett fint sätt i historien om Xiao’e och genom den fick jag som läsa veta mycket om judar i Kina under och efter andra världskriget. Således var det inte bara en spännande roman, utan också en bok som gav mig mycket kulturellt och historiskt. Det är därför jag älskar världslitteratur så mycket. Det finns inget bättre sätt att lära sig om världen än genom bra skönlitteratur!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Nu har jag semester och detta hade jag tänkt läsa!

Böcker på Landsort

Det blir mycket läslistor i dessa dagar. Jag har skrivit om världsböcker och bokhögar och annat. Nu ska jag försöka reda ut vad som följt med till landet och vad jag har tänkt att läsa under min semester, till att börja med i alla fall. Jag gör ett aktivt försök att inte skriva ner för många böcker för då blir det bara en i raden av alla inspirationslistor. Det är möjligt att lyssningsfrekvensen går ner nu när jag inte har barn på förskolan längre, men jag har tänkt att ta långa promenader här på ön. Vi får se blir det blir med det.

Jag hade skrivit upp Ananda Devis bok Eva ur spillrorna, men läste precis ut den så fick stryka den. I det tempot läser jag snart ut den här listan!

Romaner att läsa

Kim Jiyoung, born 1982 av Nam-Joo Cho

Sex and vanity av Kevin Kwan

Voxne mennesker av Marie Aubert

År månader dagar av Yan Lianke

My Country, Africa av Andrée Blouin

Romaner att lyssna på

Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russell

Goda grannar av Mattias Edvardsson

Rodham av Curtis Sittenfeld

Beatrice av Lina Bengtsdotter

Noveller

Oceania av Karlo Mila

Plaine-Verte av Sabah Carrim

Unaccountet for av Tracy Assing

Someting tiny av Erato Ioannou

Other, across av Clare Azzopardi

Recension: Davies, Marita; A child of four women, 2017

So many islandsI boken So many Islands, som innehåller noveller av författare från det brittiska samväldet, och då specifikt från öar, finns A child of four women av Marita Davies. Författaren har en mamma från Krirbarti i Oceanien och en pappa från Australien. I A child of four women säker hon sina rötter på Kiribati.

Novellens jag reser till Marakai, en atoll i önationen Kiribati. Ön har en lagun i mitten och omges av en smal landremsa. På Marakai bor huvudpersonens mamma och mormor och hon åker till ön för att det är därifrån hon kommer och hon vill känna att hon är mammans dotter även kulturellt. Det blir lite fel och hon förstår inte alla seder och bruk, men hon tas emot med öppna armar i gemenskapen.

Det var en fin novell om rötter och att komma från en annan kultur än den man vuxit upp i. Jag läste att Maria Davies har skrivit fler berättelser om Kiribati och livet där och det känns som något jag skulle vilja kolla upp. Det är så annorlunda från det liv vi lever här i Sverige, men samtidigt har människor samma behov och tankar och känslor som här. Davies står med fötterna i varsin kultur och det var fint att läsa hennes berättelse om den på Kiribati.

Månadens feminist: Shirley Chisholm

Shirley Chisholm

Kort fakta

  • Född 1924 i Brooklyn, New York, död 2005 i Ormond Beach, Florida.
  • Valdes in som första svarta kvinna i representanthuset 1968.
  • Kandiderade till demokraternas presidentkandidat 1972.

Shirley Chisholms feministiska gärning

Shirleys föräldrar var invandrare från olika delar av Karibien och Chisholm föddes i New York 1924. När hon var fem år flyttade hon med sin familj till Barbados och återvände inte till New York förrän 1934, då hon var tio år. Dessa fem år i Karibien präglade henne så tillvida att hon hade en karakteristisk västindisk dialekt livet ut.

Tillbaka i Brooklyn gick hon på en bra integrerad skola och hon prisades för sin förmåga att debattera. Hon engagerade sig politiskt för svartas rättigheter och var aktivist genom hela skoltiden. Ett ämne som var på tapeten var svartas medverkan i andra världskriget. Hon hade med sig mycket av politisk medvetenhet från sitt hem. Sedan gifte hon sig med en jamaicansk invandrare och fick namnet Chisholm. De skilde sig 1977 och fick aldrig några barn.

Chishloms politiska karriär tog fart på 50-talet. Hon drev då en förskola och kom i kontakt med lokalpolitiken. 1965 valdes hon in i delstatsparlamentet i New York. Där satt hon frma till 1968 då hon kandiderade till den federala kongressen och kom in. Hon satt i representanthuset fram till 1983. När hon kom in var hon den första svarta kvinna som haft en plats i kongressen.

1972 var det presidentval i USA. Shirley Chisholm var helt orädd och trots att situationen för kvinnor och för svarta knappast var fördelaktig och hon var både svart och kvinna, ställde hon upp i valet av demokraternas presidentkandidat. Hon sa sig vara representant för folket och inte för svarta eller kvinnor. Hon ville ockås vara en seriös kandidat, och inte en symbol. Efter kampanjen sa hon att den största diskrimineringen hon stött på i kampanjen var som kvinna för ”män är män” (källa: Wikipedia). Hon fick inte det stöd hon behövda från demokraternas svarta män.

Chisholms stora supporters var National Organisation of Women. I New York kandiderade Betty Friedan och Gloria Steinem för att bli hennes delegater på demokraternas kongress. Båda misslyckades. Trots att hon fick den förlorande kandidaten Hubert Humphreys svarta delegater som en gest, fick hon bara ihop 152 delegater, jämfört med vinnande George McGoverns 1728. Flest delegater fick hon från Ohio, 23, där en knapp majoritet var vita.

Hon fortsatte att sitta i kongressen fram till 1983 och efter att hon lämnat fortsatte hon att undervisa, som hon gjort före sin politiska karriär. 1993 utsåg dåvarande president Bill Clinton henne till ambassadör för Jamaica. Nomineringen fick tyvärr dras tillbaka pga Chisholms sviktande hälsa. Hon bodde sina sista år i Florida och dog där 2005.

Shirley Chisholm och jag

Jag hade hört talas om Shirley Chisholm och hennes kampanj för att bli USA:s president förut. Jag tror att jag har läst om henne i någon av Rebelltjejer-böckerna. Det var roligt att i TV-serien Mrs America få ett sammanhang till de andra kända amerikanska feministerna såsom Betty Friedan och Gloria Steinem. Hon verkar ha varit en modig kvinna som gjort mycket för den feministiska rörelsen.

Författare och andra som lägger sig i bokbloggares recensioner

Bloggplats Landsort

Journalisten Celia Svedhem har i GP uppmärksammat författares försök till påverkan på bokbloggare. Det hela föregicks av en lång tråd i en Facebook-grupp som jag deltog i. Flera hade hårresande berättelser om författare som krävt att saker ska strykas ur recensioner eller helt enkelt skickat in en ny. En oerfaren bokbloggare eller bookstagrammer, kanske låter rädslan över att aldrig mer få något recensionsex ta överhanden och tar bort recensionen.

Jag skulle givetvis aldrig ta bort en recension eller ändra i den efter påtryckningar, men så har jag också bloggat i 13 år och har jobbat upp en starkt integritet. Sedan är det sällan jag sågar böcker eftersom jag för det mesta väljer böcker som jag önskar att läsa och som jag på förhand tror att jag kommer att gilla.  Det är klart att författare gärna får kommentera och påpeka om något är missuppfattat eller förtydliga varför hen valt att göra si eller så, men det stannar där. En dålig recension är en dålig recension, det är bara att acceptera att vi alla inte tycker lika och gå vidare.

Jag har bilvit uppläxad av en översättare, fått höra en författare säga hånfulla saker om grejer andra sagt som kritik av hens böcker (jag hade gett en bra recension) samt fått höra av egenutgivare att jag som bokbloggare har en skyldighet att recensera dem eftersom de inte kommer in i de stora tidningarna. Precis som Celia Svedhem skriver i sin artikel är det ett märkligt sätt att försöka styra bokbloggare som i förlängningen är ett hot mot det fria kulturlivet.

Utöver ovanstående otrevliga kontakter har jag fått mycket otrevliga kommentarer när jag skrivit om en bok av Lars Bill Lundholm, Citymorden. Det var inte den första boken av honom jag läst, men den första jag recenserat. Jag tycker inte om hans böcker alls, vilket framgick i den specifika recensionen. Kvinnan som kommenterade tyckte jag var snobbig och skrev att mina ”argument” (min åsikter om boken) inte höll. Nog så, tänkte jag och la det bakom mig. Flera år fick jag höra av Linda på Enligt O att hon fått flera kommenterar av  (förmodat) samma person under några år och de har alla varit lika otrevliga och alltid när hon skrivit om Lars Bill Lundholm.

Nu blev jag lite nyfiken och började googla för att se om jag kunde hitta något mer. Jennies boklista tyckte Citymorden var spännande, men gav den bara trea i betyg, vilket samma kvinna tyckte var snålt. Hon kallar sig samma sak, så jag utgår från att det är samma person, men säker kan man såklart inte vara. Jag hittade även den här fantastiska recensionen på sajten Boktipset och samma recension finns på Adlibris. Det är ingen tvekan om att hon älskar Lars Bill Lundholms böcker, men vad är det som driver henne att vara så otroligt otrevlig om människor med annan åsikt? Hon hjälper ju knappast författaren med beteendet.

Linda på Enligt O har skrivit om oss bokbloggare som reklampelare där vissa förlag verkar hoppas på en vacker bild av boken och ett klart och tydligt betyg. Det är en intressant diskussion. Jag är verkligen inte är bra bookstagrammer, men försöker att lägga upp bilder på böcker jag får som recensionsex. Att gå så långt som att ge betyg har denna nya trend inte fått mig att göra. Det gör jag bara på Goodreads och bara för att det är en förutsättning för att använda tjänsten.

Flytt 2020: Etapp 3, Landsort

Storm på Landsort

Det blåser på Landsort. Kolla in vimpeln i bakgrunden!

Flytten har nu gått in i etapp 3. Första etappen var hotell i Hammarby Sjöstad i januari, etapp 2 har varat ett par månader i ett andrahandsboende i Hammarby Sjöstad och nu är det alltså dags för etapp 3. Vi har flyttat ut, men inte fått tillgång till huset än så nu ska vi hålla oss flytande i en månad. Vi ska vara på svärfars landställe på Landsort och vi bokar in honom i Lotstornet när han vill komma ut.

Det är klart att det inte är optimalt att bo i andra hand inneboende i någon annan saker och dessutom inte riktigt vet när man ska ska få återse sina egna, men en sak är jag glad över och det är att jag har fått uppleva båtlivet och pulsen vid kajen på sommaren. Vi har varit på restauranger vid kajen ett par gånger, men det är inte samma sak som att ha en öppen balkongdörr och höra folkmyllret utanför. Fram till för några veckor sedan var det tämligen dött här, men nu har Hammarby Sjöstad utanför Hammarby Allé levt upp!

Snart ska vi ha semester, men först ska vi jobba några dagar till. Sedan blir det lata dagar vid havet och sedan en Sverige-semester med lite olika inslag. Jag ogillar ordet hemester, eftersom det just är semester i Sverige vi uppskattar mest på sommaren. är sommaren varm och skön är Sverige helst fantastiskt. Jag har såklart inget emot några svalare dagar med regn och vind emellanåt, men det är klart att jag längtar utomlands är det kalla vädret aldrig tar slut. Vi hoppas att det blir en lagom skön sommar i år. Lite svalt väder emellanåt är alltid positivt, inte minst för barnen som blir gnälliga när det är för varmt.

Fördelen med Landsort är att det ofta brukar vara bra väder, om man väl hittar lä och solen skiner. Det spelar ingen roll om det inte är så varmt, för det blir ofta varmt på någon sida huset. Nackdelen är om det blåser för mycket för då är Landsort ett riktigt blåshål där det är svårt att hitta lä och där det knappt går att bada. I Skrivandets stund blåser det. Det blåser mycket!

Det blir nog bra tillslut. Nu njuter jag bara av att vara här och att det inte gör något om barnen spiller i soffan.

Digitala möten och vackert väder – junisummering 2020

Midsommar och EU på Landsort

Midsommar och EU på Landsort.

Juni 2020 har varit en minst sagt märkligt månad, inte minst för oss. Andrahandsbonde är inne på sin sista månad. Sommarens planer har varit minst sagt osäkra pga läget och föräldrar i riskgrupp. Vi har en bostadslöshet att lösa och hotell i Lidköping går på en förmögenhet för hela familjen. Sedan hade skola i Nacka in löst sig för det stora barnet och mycket oro var kopplat till det. Nu är juni slut, vi flyttar ut och allt verkar ordna sig, till och med tak över huvudet hela juli.

Det har varit digitala möten, såväl jobbmässiga som privata. Sedan avslutades juni med en rejäl värmebörja och vi satt i teams-möten istället för att ligga på stranden. Nu ska vädret bli sämre, när vi flyttar ut på Landsort och så småningom går på semester. Vi får hoppas att det inte blir så illa!

Min läsning

Jag har läst ganska så mycket i juni. Jag är med i två bokcirklat och försökt hållit jämna steg. Lyssnandet gör att det blir fel böcker än det skulle bli annars. Vägen till och från förskolan är lång, men nu har jag gått den för sista gången. I höst blir det några hundra meter istället och då får vi se vad som händer med lyssnandet.

Världssommar 2020: Jag kom sent omsider på att jag ska köra världslitteratur i sommar, precis som jag gjort många andra somrar. Jag har förinställt en massa noveller, dikter och barnböcker för att jag ska ha möjlighet att inte skriva så mycket. Vid sidan av det tänkte jag läsa romaner. I Juni läste jag Modersmjölken (Lettland), Natt i Caracas (Venezuela) och Waterfall of moss and sun (Sydafrika)

Tolv månader – tolv länder: Jag har fortfarande kvar:

  • Centralafrikanska republiken
  • Djibouti
  • Mauretanien
  • Tchad

Sydafrika som temaland 2020: Det går lite trögt med den här utmaningen, men jag hoppas att den kan ta ny fart i sommar. Jag lästen en diktsamling av Ingrid Jonker, postumt utgiven och översatt av hennes dotter Simone Jonker.

Boktolvan med fantastiska fruntimmer: Jag prickade i och med ovan av Ingrid Jonker.

Semesterutmaningen Malta: Inget nytt, men har bestämt mig för att läsa lite mer Malta i juli så ni kan se fram emot en sammanfattning under semestern!

Recension: Barker, Heather; The plundering; 2017

So many islandsThe plundering av Heather Barker finns med i antologin So many Islands av Nicholas Laughlin (red). Hon har prisats för novellen. Barker är född i Storbritannien, men bor idag på Barbados och har, vad kan kan förstå, rötter på Barbados. Jag smygstartar min novellsommar med den här novellen.

The plundering är ett tillfälle på Barbados då de svarta invånarna kan be sina vita arbetsgivare om vad som helst. Det ska ses som en återbetalning från de vita som tagit de svartas mark och egendom. Det inträffar vart 50:e år. Det verkar dock vara så att man inte riktigt förhäver sig, utan ber om ganska små saker. Men huvudpersonens farbror berättade att han bad om en bit land som varit hans släktingar. Han fick det och kunde därmed skapa sig ett nytt och bättre liv.

The plundering är en novell om rasism och kolonialt förtryck som lever sig kvar. Det är ju lite typiskt att denna givmilda dag från vita till svarta kallas plundringen. Man undrar ju vem som plundrar vem här. Jag tyckte om berättelsen eftersom den på ett humoristiskt sätt visare den inte alls så humoristiska historien på Barbados.

Läs mer (antologin So many islands): AdlibrisBokus

Recension: Sainz Borgo, Karina; Natt i Caracas; 2019

Natt i Caracas

Karina Borgo Sainz bok Natt i Caracas är så ovanligt som en bok från och om Venezuela utgiven på svenska på Albert Bonniers förlag. Jag tänkte att jag måste läsa den eftersom jag faktiskt inte har läst en hel roman från Venezuela och så är det alltid spännande med det som översätts och ges ut på stora förslag.

Adelaida begraver sin mamma och sedan finner hon att det varit inbrott i sin lägenhet. Allt utspelar sig i Caracas där det är laglöst land och plundrare söker sig hem till folk och ta över deras lägenheter och saker. Karina Borgo Sainz beskriver ett land i förfall där ingen kan lita på någon och där man behöver ta lagen i egna händer. När Adelaida finner sin granne död, bestämmer hon sig för att byta identitet med henne för att rädda sig själv.

Boken utspelar sig i Caracas men Karina Borgo Sainz säger att den skulle kunna utspela sig var som helst i Latinamerika. Våldet är liknande överallt i regionen. Hon lämnade Venezuela när hon var 23 år och är nu bosatt i Spanien och hon arbetade som journalist sedan hon var sjutton. Idag skulle hon inte vilja bo i landet och hon säger till tidningen Karavan att det krävs oerhört mod för att jobba som journalist där idag.

Natt i Caracas är en fantastisk bok och jag förstår att den fått så stor uppmärksamhet. För mig var den ganska så svårläst och den fångade mig inte riktigt. Det är en bok jag vill tycka mycket mer om än vad jag gjorde. Men hur som helst är det en viktig bok som berättar om ett land som blivit hemskt under Hugo Chavez styre och som gör det omöjligt för många människor att bo kvar där.

Läs mer: Adlibris, Bokus