Recension: Lövestam, Sara; Önska kostar ingenting; 2015

Önska kostar ingentingJag tyckte mycket om Sara Lövestams första bok om den papperslösa detektiven Kouplan så jag lånade alla av mamma och har nu läst nummer två i serien, Önska kostar ingenting. Läget är just nu sådant att jag varvar lättsmälta böcker med portugisisk smal litteratur och där passar Kouplan bättre än mycket annat.

I Önska kostar ingenting kommer Kouplan i kontakt med en politiker som blivit sol och vårad av sin före detta flickvän. Hon vill inte komma ut som vare sig lesbisk eller lurad och kan därför inte gå till polisen. Ett perfekt uppdrag för papperslösa Kouplan. Men vad han inte räknar med är att han har att göra med en mycket manipulativ människa. I den här boken får vi veta mer om Kouplans bakgrund och får följa med på en återträff med hans före detta flickvän och hennes kollektiv i Jönköping.

Önska kostar ingenting är minst lika bra som sin föregångare, men i den här boken blir Lövestam än mer politisk. Det handlar mycket om moral och vem som egentligen har rätt till pengarna. Jag tyckte om att vi fick mer bakgrund och mer av Kouplans privata historia. Jag kommer snart att påbörja den tredje delen i serien. Som jag skrev i inledning, precis vad jag behöver just nu!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Bodrožić, Ivana; The Hotel Tito; 2010

The Hotel TitoIvana Bodrožić är född 1982 i Vukovar i Kroatien. The Hotel Tito kom precis ut på engelska och jag lyssnade på den på Storytel. På kroatiska kom den 2010 och då med titeln Hotel Zagorje. Titeln syftar till det tillfälliga hem många fick under kriget.

Det är 1991 och kriget i dåvarande Jugoslavien har brutit ut. Ivana är nio år och tvingas fly tillsammans med sin mamma och bror. De hamnat på ett gammalt hotell i en mindre stad som fungerar som en flyktingförläggning. Pappan är försvunnen. Åren går och trots påtryckningar får familjen ingen egen lägenhet. Av den försvunna pappan ser de heller inte röken. Men trots den ovanliga situationen går Ivana igenom en ganska vanlig barn- och ungdomstid, med allt vad det innebär med kompisar, gränstestande och killar.

The Hotel Tito är en mycket fin uppväxtskildring från ett land i krig.  Ivana Bodrožić skriver verklighetstroget och det känns som att hon varken förskönar eller skriver om barndomen som värre än den var. Det handlar om vardagliga saker och där finns både saknaden av pappa och kärleken till mamman och det livet som rullar på trots allt. Barnets, och sedan den ungas, skildring av sin tillvaro är allvarlig men samtidigt humoristisk. Det är svårt att inte skratta till här och där, mitt i allvaret.

En sekvens log jag lite extra åt när jag läste. Det var när Ivana fick komma till Italien och bo i en italiensk familj över sommaren. Synen på fattiga flickor från krigsdrabbade områden var sådan som jag befarar att den var även här. Von oven-perspektivet lyste verkliugen igenom. Men Ivanas barnperspektiv på familjen var rolig att få med sig. Hon tyckte mest att de var konstiga och bara åt pasta hela tiden. Roligast av allt var när hon fick presenter att ta med hem till sin mamma. Mamman skrattade länge åt den fruktansvärt fula tröjan som hon fått från den italienska mamman. Man har fortfarande rätt att ha en annan smak, fast man kommer från krig. Om detta har Bodrožić landsman Slavenka Drakulic skrivit mycket bra om tidigare.

Jag hoppas att något svenskt förlag översätter boken!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Feministbrud på kulturjakt i Helsingfors

Det är jobbigt att skriva det här inlägget, men vill ändå göra det. Var i Helsingfors i fredags och hade det supertrevligt och tog massor av bilder. Jag spammade Instagram, men inte så mycket som jag nu önskar. På hemvägen lyckades Selma blåsa ut hela telefonen och alla bilderna från resan var borta. Jag tänkte ändå försöka med det som finns att tillgå i bildväg att berätta om vårt besök från en kulturell synvinkel.

Maken var på hemlig resa (som visade sig gå till Bukarest) och jag tog med barnen, mamma, pappa och svärfar på kryssning. I Helsingfors hade vi inga stora ambitioner, men vi hann ändå med massor. Sist vi var i Helsingfors var det 18 minusgrader så dagens runt tio var helt underbart!

Tempelkyrkan i Helsingfors

Vårt första stopp var svärfars önskemål – Tempelplatsens kyrka. Det fanns planer på 30-talet att bygga en kyrka på tempelplatsen, men efter Andra världskrigets utbrott lades de planerna på is. När nya arkitekter ritade kyrkan valde de av ekonomiska orsaker att sänka ner kyrkan. Den invigdes 1969 och är ritad av bröderna Timo och Tuomo Suomalainen. Nu är det en fantastisk kyrka med bra akustik som besöks av en halv miljon turister årligen.

Barnens stad på Helsingfors Stadsmuseum

Vårt andra stopp var det mer barnvänliga Helsingfors stadsmuseum och deras utställning Barnens stad. Barnen älskade det! Hugo tyckte det var det roligaste han någonsin varit på och Selma trivdes som fisken i vattnet i 70-talslägenheten som ni ser ovan. Här bjöd Hugo syster, farfar och mormor på middag. Det fanns flera roliga rum; dockteatern, medeltidsrummet med affär och skola från 30-talet. Hugo lekte länge i varje rum, medan Selma hittade en docka i 70-talslägenheten. (Alla förlorade bilder från detta besök svider.)

Helsingfors domkyrka

Helsingfors domkyrka är ett fint landmärke som man ser nästan överallt för att det ligger på en kulle. Här står vi på Senatstorget.

Marimekko

Lite Marimekkotyg får symbolisera besöket på Designmuseet. Efter lunch hade vi lite tid över och museet låg på vägen till båten. Jag tog massor av bilder och skulle skriva en lång post, men av detta blev det inget kvar alls. Förutom stora designer som Armi Ratia, Alvar och Aino Aalto skulle jag skriva om moderskapsförpackningen som alla blivande mödrar får. Men jag får återkomma till det i ett eget inlägg!

Jag äger ingen knytblus, men jag knyter mina nävar i vrede

Sara Danius i knytblus går med högburet huvud från Börshuset i torsdags tillsammans med Sara Stridsberg.

Svenska Akademin har den senaste veckan förvandlats till en fars. De har spelat dålig teater inför publik och inget har varit för hemligt för att luftas i offentligheten. I vackra, svulstiga ord har man förnedrat varandra i landets största tidningar.

Jag säger inte att jag vet vad som var rätt och fel i hela den här härvan. Sprickan handlade utåt om ledamot Katarina Frostenson, som är gift med den så kallade kulturprofilen som hat anklagats för att ha sexuellt trakasserat, antastat och våldtagit kvinnor. Dessutom är hon delägare i den klubb som fått pengar av Akademien och hon anklagas därmed för jäv.

Om det var rätt eller fel att utesluta henne vill jag inte svara på. Det kan jag inte. Jag förstår båda sidorna. Å ena sidan är det svårt att sitta kvar om man varit med och stött en så förfärlig make samt gett pengar till sitt eget företag. Å andra sidan är uteslutning otroligt hårt och det känns inte bra att straffa någon för vad hennes make gjort . Dessutom var ju alla delaktiga i att ge klubben pengar.

Hur man än vrider och vänder på det har hela den härvan skördat fel offer. Det är inte rätt personer som nu sitter kvar i den stympade skaran akademiledamöter. Bland dem som är kvar är det inte bara Horace Engdahl som har visat sitt fula kvinnoförakt öppet. Även Sture Allén har, till synes utan att tänka på det, klivit rakt i fällan när han sagt att Sara Danius är oerfaren. Hon var precis lika erfaren som Horace Engdahl var när han blev ständig sekreterare. Kvinnor och män döms efter olika måttstockar. Tydligare än såhär kan det knappast illustreras. Sofia Mirjamsdotter på Sundsvalls Tidning har skrivit en mycket bra ledare på temat: Föga anade man att de smakfulla snillena i Svenska Akademien skulle bli det gäng som tydligast av alla illustrerar vad #metoo egentligen handlar om.

Sara Danius fick avgå. Tillsammans med Katarina Frostenson. Två kvinnor fick ta smällen medan männen är kvar. Männen säger att det inte fanns någon annan väg framåt, men att Horace Engdahl sitter kvar känns ju som allt annat än ett alternativ sett såhär från utsidan.

Det är svårt att skriva det här inlägget utan att fall in i svordomar och överdrifter. Eller det senaste är nästintill omöjligt, det hela är redan så sjukt som det kan bli. Men att en kvinna (egentligen två) får ta fallet när män fuckar upp är så horribelt att det är svårt at ta in att det faktiskt händer här och nu efter hela #metoo-revolutionen.

I mina naivaste önskedrömmar tänker jag att det hela kommer att ordna sig. Horace, Sture och de andra kommer att få sina straff. De goda kommer att återvända till akademien och det blir bättre. Men tyvärr rycks jag ur drömmen om och om igen och inser att verkligheten är en helt annan. I verkligheten är det helt ok att vara bästa vän med en misstänkt sexförbrytare, men inte att vara gift med densamme. Och sedan finns det knappast några onda och goda. Lotta Lotass resonerade klokt för DN om att alla har sin del i skulden.

Det enda positiva i allt detta är att det pratas om det. JTexten i tidskriften Frihet av Lotta Ilona Häyrynen, Det handlar om Horace, sätter ord på vems skulden är. Läs texten och förfäras över sexistiska uttalanden den mannen gjort så sent som för bara några år sedan.  Till och med utländsk media skriver om det i negativa ordalag från männens sätt att se. New York Times hade den fantastiska rubriken In Nobel Scandal, a Man Is Accused of Sexual Misconduct. A Woman Takes the Fall. 

Den enda som inger lite hopp i dagsläget är Sara Stridsberg. Måtte hon sitta kvar. Hon behövs så otroligt mycket. Jag bar inte knytblus igår men jag delade en bild på Instagram med en knuten scarf som en symbol. Jag må ej äga en knytblus, men jag knyter mina nävar av vrede. Det är förhoppningsvis inte över. Männen med de sunkiga värderingarna kan bara inte få sista ordet.

#knytblus

#knytblusförsara

Bredvidläsning: Litet land av Gaël Faye

Litet landI påskas läste jag en helt underbar bok, Litet land av Gaël Faye (Norstedts). Författaren är född 1982 i Burundi och boken handlar om hans uppväxt i Bujumbura. Hans far är fransk och hans mor från Rwanda och han är ganska liten när de skiljer sig. Hans pappa kommer att skicka sina barn till Frankrike när det blir för oroligt och hanns mamma kommer att se sin familj slaktad i Rwanda.

I början är det en bok om en pojke, hans vänner och om bekymmerna som pojkar har. Politiken smyger på, men Gabriel vill bara leva det liv hans om halvfransk tidigare har levt med bad och häng i en övergiven bil. Det jobbigaste för honom blir när en av tjänstefolket rymmer och tar hans älskade cykel. När de väl hittar den är den vidaresåld till en fattig bonde som aldrig skulle kunna ge sin son en så fin present igen. Gabriel tar ändå tillbaka sin cykel. Men då börjar han förstå klasskillnaderna.

Gabriel ses som vit och dessutom tutsier. Han har tidigare inte funderat så mycket på  sin tillhörighet men i slutet av boken trappas våldet upp och de oskyldiga pojklekarna blir till blodigt allvar. Det är så enkelt berättat, men ändå så att vi verkligen förstår vartåt det barkar. Boken berör ända in i märgen.

Detta är inte en bok jag egentligen skulle recensera här på feministbiblioteket. Det är inte kvinnlig författare, kvinnlig huvudperson eller ifrågasättande av mansrollen. Men för riktigt god litteratur gör jag ibland ett undantag. Jag tycker verkligen att du ska läsa den här boken.

Författaren är även musiker och hos Och dagarna går hittade jag den här fina låten av honom.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Enligt O, Boktokig

Recension: Noll, Ingrid; Die Sekretärin; 2000

Die SekretärinDie Sekretärin är en samling med tre noveller av Ingrid Noll. Boken är i mikroformat och jag köpte den när jag var på återbesök i Wien för att fira nyår 2000. Jag hade tidigare köpte flera andra Noll på tyska, men det har i alla dess år känts övermäktigt att läsa dem. Mikroboken på 87 sidor och tre noveller fick bli en början.

Det handlar om kvinnor, orättvisor och hämnd. Det är sexuella övergrepp, unga älskarinnor och kvinnor som ligger för döden. Det var en typisk Noll-bok med kvinnor som hämnas, men i den långa novellen tappade jag bort mig lite för många gånger så jag fick inget bra sammanhang. Jag gillade den flesta Die Sekretärin, bäst. Där är det en sekreterare som tvingas ligga med sin chef för att alla sekreterare före henne har gjort så. Hon låter honom inte komma undan med det.

Recension: Lövestam, Sara; Sanning med modifikation; 2015

Sanning med modifikationDå var det dags att recensera en av mina påsklovsläsningar. Jag glömde ju mina böcker hemma och mamma gav mig Sara Lövestams Sanning med modifikation att läsa. Inte så dumt, det var en bok jag tänkt läsa länge.

Kouplan lever glömd i Sverige hos en barnfamilj. För att försörja sig kommer han på att han ska ta uppdrag som privatdetektiv. Han får ett uppdrag av en kvinna vars dotter försvunnit och hon kan av en anledning inte gå till polisen. Kouplan hittar olika vägar att försöka hitta flickan. Samtidigt får vi läsa om e inlåst liten flicka, eventuellt i klorna på en traffickingliga.

Det var en trevlig bok med ett litet mysterium att lösa. Det var också spännande att se hur en papperslös tog sig fram och lyckades överleva från dag till dag. Det är mycket värme i karaktärerna och det blev därför en mysig bok, även om ämnet var allvarligt. Mellan de mysiga raderna ligger samhällskritik. En liten knorr i sista kapitlet blev pricken över i:et och jag kommer att läsa fler böcker om Kouplan!

Det ser ut som en vanlig deckarepå omslaget, men det är ingen vanlig deckare. Det ska vi vara glada för.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Stories from the city, Eli läser och skriver

Gotta Catch ‘Em All

Jag spelar Pokemon Go

Jag vet, ni alla slutade förrförra sommaren, men jag fortsätter. Fast det varit tråkigt långa perioder har jag aldrig lagt ner. Jag är en samlare. Jag tycker om att samla på diverse saker och Pokemon är en sak att samla på. Gotta Catch ‘Em All som det heter på Pokemon-språk.

Jag har gått med i en Pokemon Go-grupp i mitt närområde så att jag kan vara med och ”raida” så jag kan få de Pokemon som är svårast att fånga och som kräver att man är flera. (För er som inte vet, en raid pågår i ca 45 min och ska man vara flera måste detta samordnas då få orkar stå på ett ställe och vänta i 45 min på att någon ska komma.)

Sedan i höstas har jag varit aktiv i Pokemon go-gruppen i Hammarby Sjöstad och vid raider har jag stött på lite olika typer.  Den absoluta majoriteten spelare jag mött är vuxna. Eventuellt sexåringar med föräldrar, men oftast mest föräldrar. Jag har märkt ett antal olika spelartyper.

Pokemon Go-spelare

Nörden: Är på level 40 (den högsta), vet allt om spelet och har köpt tillbehör som gör att det går att fånga Pokemon även när hen inte själv är aktiv. Har inte sällan mer än ett konto och raidar med två händer. Kan uttala alla Pokemon korrekt och kallar Tyranitar för Tyra.

Nördparet: Paret som tillsammans har som hobby att spela. Dyker inte sällan upp med barnvagn. Ibland dyker bara en upp med två telefoner.

Den curlande föräldern 1: Barnet spelar, men är för liten för att förstå spelets regler. Föräldern dyker upp med barnen vid en raid men om ingen uppmärksammar dem missar de oftast att delta pga bristande kunskap. Denna förälder är inte sällan en mamma.

Den curlande föräldern 2: Barnet spelar, men föräldern vet allt om spelet och hur det funkar. Vid en raid tar föräldern kommandot och ätter igång ett eller flera barn så att de kan delta. Hen deltar även själv. Denna föräldern är inte sällan en pappa.

Den sjuka/arbetslösa/föräldralediga: Det finns ju inte jättemycket att göra så man kan ju vara med i ett par raider då och då. Deltar bara på dagtid i veckorna.

Den osynliga: Är med på alla raider men bor antingen ovanpå gymmet eller raidar från bilen. Man ser hen aldrig.

Den strikta samlaren: Dyker upp en gång i månaden på en raid, knyter näven i luften när hen fångat och återkommer nästa månad när en ny legendar finns att fånga.

Den förvirrade samlaren: Dyker upp på raider, främst i början av månaden men återkommer några gånger för att få poäng och annat bra att ha. Denna samlare kan även spottas mitt i natten då en ovanlig Pokémon visat sig i närområdet. Denna typ är jag

UPPDATERAT

Här fyller jag på med fler som jag får tips om.

Den spelande föräldern: Tar med ungarna, men spelar själv. Är helt inne i spelet, medan ungarna drar i jackan och undrar när det är dags att gå hem. Denna typ är jag ibland.

Levlaren: Raidar inte så ofta, samlar Pokemon och framförallt – ser till att leva upp snabbt. Det gör man genom att fånga massor av lättare Pokemon och drar in många poäng på att utveckla dem.

Samlarnörden: Kan allt om spelet, hänger med på alla event och hänger inte sällan på sajter som pekar ut var exakt man kan finna en Pokemon. Är inte riktigt lika intresserad av att levla upp som levlaren och nörden.

Den sporadiska: Går oftast bara in när det hänt något nytt och orkar inte spela när allt som går är fångat och utvecklat. Raidar oftast inte.

Den passiva: Tvingas spela genom andra. Denna vill helst inte veta något om spelet eller strategier, men kan ändå stolt visa upp en Taurus som fångats under en resa till New York.

Nybörjaren: Har läge gnällt över att barnen/partnern/kompisarna spelar och tillslut själv kladdat hem appen. Idag är hen helt besatt, levlar upp, har flera ägg på gång samtidigt och ägnar timmar åt alla hitta så många som möjligt.

Feministbiblioteket tipsar: ungdomsböcker

Tidningen NU april 2018

Nu har jag (nästan) fyllt en kultursida i Tidningen NU igen! Den här veckan var det ungdomsböcker som var temat. Ungdomsböcker som i unga vuxna och som passar vuxna precis lika bra. Det är tre fina kärlekshistorier, men där kärleken kanske inte alltid är det som står i centrum. För den som söker sig till chicklit för att få en kärlekshistoria, skulle också kunna söka sig till genren unga vuxna. Där är beskrivningen av kärlek ofta mer realistisk.

Mina boktips

The hate U give av Angie Thomas

Ljus, ljus, ljus av Vilja-Tuulia Houtarinen

M mer eller mindre av Petra Backström

Recension: Iuguanez, Simone; Water, fire, earth and I; 2005

Water, fire, earth and II min jorden runt-läsning har jag kommit i kontakt med likasinnad Jag fick tips om att det finns kvinnliga författare från Malta som faktiskt är utgivna på engelska. Simone Iuguanez är poet och hennes dikter i Water, fire, earth and I är översatta av den författare som tidigare var den enda jag läst från Malta, Maria Grech Ganado.

Med mig är det oftast så att jag antingen blir helt tagen av poesi eller så tar jag knappt in en rad. Den här boken tillhörde tyvärr kategori två. Det fanns rader här och där som jag gillade, men diktsamlingen lämnade inga djupa spår. Två rader ur en dikt som fastande för:

I don´t know where I’m from
but if you let me – I’ll stay

De flesta dikterna slutar med en en reserverad rad om att hon vill stanna, återkomma, komma om hen tillåter. Det är på så sätt en röd tråd genom hela boken och blir effektfullt om man läser allt på en gång. Boken är 30 sidor lång, så det är ingen omöjlighet att göra det.

Läs mer: Adlibris