Okt 21

Recension: Öhrn, Angelica; Anton och Teitur; 2017

Anton och TeiturAngelica Öhrn har jag lärt känna genom bokbloggosfären och hon har gett mig mycket matnyttiga tips i min egen skrivprocess. Det känns därför extra kul att läsa hennes debutbok, Anton och Teitur (Kikkuli förlag). En bok om kärleken till hästar och ridning.

Anton är inte som alla andra killar. Han gillar hästar och han umgås nästan bara med tjejer. Hans föräldrar är skilda och i början av boken är han hos sin pappa i Tyskland. Inget blir som hand tänkt sig. Pappan har en ny flickvän och han jobbar hela tiden. Anton är mest själv. Väl hemma igen har mamman inte tid för honom heller. Hon jobbar och träffa kompisar. Allt förändras när Anton träffar fyra år äldre Kristin i stallet. Han blir förälskad och samtidigt drömmer han om att hans pappa ska komma hem igen och att allt ska bli som förr.

Det var en fin ungdomsbok om hur det är att vara ung och ha skilda föräldrar och hamna i kläm. Jag är inte och har aldrig varit förtjust i hästar, men hade stor behållning av boken ändå. Jag kan tänka mig att för en hästtokig är den ännu bättre. Att det är en pojke som huvudperson ser jag ur feministisk synvinkel som ett stort plus. Här har vi en pojke som gillar hästar, är mjuk, tycker om att umgås med flickor och samtidigt blir kär i tjejer. Precis som litteraturen har behövt tuffa tjejer så behövs definitivt mjuka killar. Mjuka killa som inte alltid är homosexuella.

Jag och Angelica har pratat en del om dramaturgi och driv och jag måste säga att hon verkligen har känsla för att fånga läsarens intresse. Trots mitt totala ointresse för hästar och ridning sträckläste jag boken. Det är ett mycket gott betyg!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Okt 18

Recension: Wikström, Anja; Ingen familj är en ö; 2014

Ingen familj är en öAnja Wikströms bok Ingen familj är en ö handlar om adhd, föräldraskap och skuld och är en självbiografisk roman. Jag känner Anja lite grann via sociala medier så det var fanatiskt roligt när jag hittade hennes bok på Sjöstadsbåten över till Söder.

När Ada blir mamma till My är det inget som stämmer. My blir hysterisk i BVC:s väntrum, på babymassagen och när mammagruppen samlas hemma hos dem. Men hon lär sig fort. Pratar först av alla och lär sig gå långt innan hon är ett. Att My är speciell är dock inget föräldrarna får veta, istället läggs hennes ”besvärlighet” på mamman. Det är hon som är för nervös, säger fel saker och inte gör som hon borde. Det är därför My skriker, bråkar och beter sig illa.  På förskolan får hon inga vänner. Eller jo hon får en och annan, men alltid anses de olämpliga för varandra och de säras på. My blir alltid ensam. Problemen blir värre när lillebror kommer. Då läggs det till bråk mellan syskonen. Men Hugo är mer som andra barn. Med honom känner sig Ada som vilken annan mamma som helst. Familjen lever i ett kaos, isolerade för att ingen orkar med dem och de väntar och väntar och väntar på en utredning för My och de när en förhoppning om att en dag får hjälp. Men hjälpen ska dröja. Väldigt länge.

Detta var en bok som jag till en början fick läsa i små doser. Jag var oerhört berörd av den. Jag blev förbannad på samhället som inte lyckas hjälpa familjen i tid, på förskolan, skolan, BVC, BUP och alla andra som inte alltid tog familjen på allvar. Sedan blev jag arg på familj och vänner som inte hade förmåga att se. Jag vill såklart inte döma, det är kanske inte helt lätt att stå bredvid och inte veta vad man ska göra, men jag känner verkligen med den frustration som Ada känner. Det som var skrämmande i sammanhanget var alla kalas som My inte blev bjuden på och att alla föräldrar har mycket prestigefulla jobb såsom journalist på någon stor dagstidning eller jobbar i regeringskansliet. Boken utspelar sig nämligen på Södermalm i Stockholm. Det är ju inte extra illa för My därför, men man kunde ju hoppas att personer där varit mer medvetna.

Boken är inte munter, men som författaren själv säger så är detta ett perspektiv. Livet har fler, som tur är. Ett exempel på det är att en semester kan skildras med fokus på den jobbiga resan dit, medan resten kläms in i en mening ”resten av resan gick fint”. Det var viktigt för mig att hålla det i bakhuvudet för att orka läsa vidare. Det är en viktig bok om barn med särskilda behov om fördomar och om att föreställningar om mammans fel fortfarande ligger kvar hos många människor. Det är en fint skriven bok och kärleken till barnen är närvarande på varenda rad.

Jag vill avsluta med en av de mest gripande scenerna i boken. På My:s skolgård finns en blomma där barn kan ställa sig om de inte har någon att leka med. Där stod My dag efter dag, utan att någon kom fram, inga barn och inte heller några lärare. Detta visste familjen eftersom fadern gick förbi många, många gånger för att se efter. Så skandalöst agerat av av skola!

Ni ser, jag har läst boken som en skildring av verkligheten. Det var det ju på sätt och vis, men vi ska inte glömma bort att det är en roman.

Läs mer: Aftonbladet, GP, DN

Okt 17

#metoo – jag har också utsatts för sexuella trakasserier

Me too

Jag känner ingen kvinna som inte utsatts för sexuella trakasserier. På 90-talet var det mer regel än undantag att tjejer fick nyp i rumpan, blev juckade mot och oombett fick se kukar. Jag är inget undantag tyvärr. I dagarna har en kampanj dykt upp i sociala medier, #metoo, som syftar till att synliggöra hur vanligt det är att kvinnor utsatts för sexuella trakasserier.

Det var väl få som under gårdagen missade hur många av deras kvinnliga vänner som skrev #metoo på Facebook, Twitter och Instagram. Man kan givetvis ifrågasätta den har typen av kampanjer, men jag tror att det är bra för att synliggöra hur vanligt det faktiskt är. I detta blogginlägg tänkte jag redogöra lite mer utförligt varför jag skrev #metoo i min Facebookstatus igår.

Jag är i sammanhanget ganska lyckligt lottad. Jag har inte blivit utsatt för sexuella övergrepp eller grova trakasserier. Det var faktiskt så att jag omedelbart inte kom på något bra exempel. Det har varit en för accepterad del av mitt liv, accepterad både av mig och av omgivningen.

Ett av mina första minne var när en kille på min skola kom fram till mig i matsalen och stack fram två fingrar under min näsa med orden: Så luktar kuk. Jag gick i femman och mins fortfarande lukten och skammen. Samma kille skulle tre år senare ta mig på brösten inför vad som kändes som hela skolan i en korridor. Ingen, absolut ingen sa något förutom de som skrattade med honom.

På gymnasiet började jag gå ut och dricka alkohol. Då var tafsande och sexistiska kommentarer något jag fick stå ut med varje kväll ute. Men jag tänkte inte så mycket på det, det var som det var liksom. Dessutom, var killen snygg så kunde jag till och med ta det som en komplimang. Jag ville ju inte sticka ut och säga emot något som alla andra uppenbarligen tålde. Så jag flöt med, och tänkte inte så mycket mer på det.

På universitetet var jag med om något läskigt, på gränsen till sexuella trakasserier. Det var Valborg, jag var uppklädd och välsminkad och klockan var väl runt ett. Jag gick förbi institutionen för att lämna in en uppgift. Det var bara en man där som visade mig var jag skulle lämna den. Han kommenterade först mina skor och att jag inte kunde gå i dem och sedan granskade han mig och sa något om fest eller liknande. Det var kanske inte direkt trakasserier, men jag minns att det var oerhört obehagligt och jag kände mig konstig långt efteråt.

När jag skulle vaccinera mig för min första resa till Afrika hade jag en t-shirt på mig från GB Glass som det stod Syndig på, under GB-loggan. Mannen som skulle sticka en spruta i rumpan på mig frågade flirtigt hur syndig jag var. Jag kände mig oerhört utelämnad med rumpan i vädret ensam i ett rum med honom. Jag mins att jag nervöst babblade på om glass och aldrig mer satte på mig den tröjan.

Det var ett axplock från mitt liv. Inga hemska minnen som gett men, men samtidigt något som jag aldrig skulle behövt acceptera. Jag borde exempelvis anmält läkaren.

Vad har du för erfarenheter?

Okt 16

Recension: Erdoğan, Aslı; Inte ens tystnaden är längre vår egen; 2016

Inte ens tystnaden är längre vår egenAslı Erdoğan är en av Turkiets främsta författare. Hon är också människorättsaktivist och har nyligen suttit fängslad för att hon skrivit kurdvänliga kolumner, eller har haft samröre med terrorism, som det hette. I Inte ens tystnaden är längre vår egen (Rámus förlag) skriver hon om Turkiet och om hennes politiska kamp för demokrati och rättvisa.

På ett poetiskt språk skriver Erdoğan om det som sker i Turkiet. Oskyldiga fängslas, människor tystas och åsikter är för obekväma för regeringen. Våld och polisbrutalitet är en del av vardagen. Situationen i Kurdistan är kanske det värsta att prata om ifall man stödjer kurderna. Språket gör att jag nästan fick för mig att det var poetiskt skriven skönlitteratur och inte sakprosa.

Det är så vansinnigt skrämmande det som händer i Turkiet. För Erdoğan är det ett måste att kämpa emot. För att hon ska kunna leva vidare och leva med sig själv, måste hon fortsätta att protestera, annars blir hon en del av förtrycket. Det är verkligen gripande att läsa hennes texter och det är sådana som henne som gör skillnad. Du som inte vet hur livet kan vara i Turkiet, med våld och förtryck, bör verkligen läsa den här boken. Ja, alla andra också för den delen!

Själv är jag nu otroligt sugen på hennes övriga författarskap. Jag har redan införskaffat en av hennes romaner och den ska jag snart sätta tänderna i.

Läs mer: Adlibris, Bokus

 

Okt 15

Nytt utseende på bloggen och den är responsiv!

Feministbiblioteket

Nu är bloggen äntligen responsiv, dvs du kan läsa den enklare i mobil och på padda. Det har jag sett frma emot länge, men hade jag vetat att det var det som den nya uppdateringen av temat skulle handla om hade jag väntat några dagar. Alltid när det sker stora förändringar är det saker som måste fixas till och ändras på. Då vill man inte att det ska vara mitt i helgen från helvetet.

(Nej, jag har inte varit i helvetet på riktigt. Jag var på en fin födelsedagsmiddag igår och barnen barnvaktades. Så det är inte synd om mig. Men Selma håller på att få tänder och har precis repat sig från tredagarsfebern och har mest skrikit hela helgen och dessförinnan var det vab.)

Jag löste tidigare problem med bloggen, men nu har det som sagt tillkommit nya. Som tur är så är det estetiska problem, så det är ingen större brådska. En sak som jag förmodligen inte kan åtgärda är att samtliga kommentarer är försedda med felmeddelanden. Alla ni som vill kommentera, testa gärna och tala om på Facebook eller Twitter om det inte funkar!

På att-göra-listan står att fixa en nya header som funkar bättre med responsivitet, se över mina genrebilder och se till att de jag har eller de nya jag väljer är högupplösta och funkar i  mobil. Kom gärna med mer tips och råd! vad tycker du inte funkar med bloggen? Vad borde jag göra annorlunda?

Okt 13

Recension: Boozon Ekberg, Lina mfl; Kroppens ABC; 2017

Kroppens ABCOlika förlag har gett ut en normkritisk bok om kroppen och dess funktioner, Kroppens ABC. Boken är skriven av Linda Boozon Ekberg, Eva Emmelin och Linda Madsen och illustrerad av Alaya Vindelman.

Från armsvett till öron via mens, tics och wienervals får vi en genom gång av kroppens funktioner, känslor och vad man kan göra med den. Här antas ingenting, utan alla inkluderas. Det är flaskmatning bredvid amning, snippa bredvid snopp och håriga bredvid rakade. Allt är illustrerat med bilder på många olika människor, tjocka, smala, långa korta, punkare, rakade, tatuerade, osv. Det är en fantastisk bok att läsa för och diskutera med dit lilla skolbarn.

Det känns som att det är just i sådana här barnböcker som normkritiken verkligen kommer till sin rätt. Det är inget som skrivs på näsan och det blir inte normkritik som slår knut på sig själv och istället blir stereotyp (som det exempelvis blir om man ska beskriva en mamma som är lesbisk, korthårig, bilintresserad och har hår på benen).

Jag har läst delar av boken för min son (de andra delarna har hans far läst för honom). Han är sex år och tyckte att det var intressant. Han tyckte att det var jobbigt att läsa om döden, blev nästan överdrivet fascinerad av tics och har pratat mycket om kärlek. Med andra ord skulle jag säga att det var ett oerhört bra mottagande!

Läs mer: AdlibrisBokus, Och dagarna går…

Okt 12

Böcker om mansrollen

Johannes Ekholm Foto: Niklas Sandström

Johannes Ekholm. Foto: Niklas Sandström

Igår såg jag ett inslag på kulturnyheterna om två författare som skrivit böcker om mansrollen. Två manliga författare och två helt olika böcker om män med helt olika förutsättningar. Joao Paulo Cuenca är från Brasilien och Johannes Ekholm från Finland.

Johannes Ekholm ges ut på finlandssvenska Förlaget och boken heter Kärlek liksom. Hans huvudperson läser genusteori och skriver en bok som gör upp med mansrollen och alla självälskande författarmän.

Joao Paulo Cuencas Kroppsligheten kom förra året på svenska på Tranans förlag  och den handlar om Rio och den undre världen. Enligt hemsidan ”En ung man på jakt efter de svåraste och mest obscena sanningarna om sexindustrin, kolonialarvet och mansrollen.”

Jag blev så oerhört intresserad av dessa böcker och ska givetvis läsa den på studs (eller när vi kommit dit i att-läsa-högen). Jag blev också intresserad av om det finns fler böcker på samma tema. Gärna från olika länder med olika förutsättningar.

Detta med män och feminism är ju ett känsligt tema inom feminismen och jag tycker absolut aldrig att den feministiska kampen ska anpassar för att även passa män. Det är ju de som ska anpassa sig så att de passar för feminismen. Men sedan tycker jag också att det är viktigt att männen är med på tåget och tycker att hat åt alla håll är okonstruktivt. Jag tror att män som går upp med rådande mansroll är oerhört viktiga för feminismen och därför gläds jag år dessa två inlägg i den diskussionen. Jag vill som sagt gärna få tips på fler böcker.

Känner du till böcker om män som är skrivna av män som gör upp med mansrollen? Ge mig tips!

Okt 11

Recension: Wennstam, Katarina; Flickan på hotellet; 2017

Flickan på hotelletJag har mycket tid att lyssna på böcker nuförtiden och en av dem jag läste för ett tag sedan, men inte hunnit skiva om är Flickan på hotellet av Katarina Wennstam (Rabén och Sjögren). Det är en ungdomsdeckare med sjuttonåriga Alex Skarp som huvudperson. Det är tänkt att det ska bli en serie.

Agnes får höra att en flicka, lika gammal som henne själv, blivit mördad på ett hotell i Stockholm. Tillsammans med sina bästa vänner Charlie och Bianca försöker hon hjälpa polisen att lösa fallet. Hennes styvmamma Valentina är polis och jobbar med fallet och mormodern är en pensionerad domare. Alex går så långt att hon söker jobb på hotellet för att komma närmare lösningen. Bianca sitter hemma och hittar saker via datorn och kontakter hon har. Charlie är mest charmig. Självfallet vet inte polisen om vad de håller på med. Genom samtal med mormodern och upplysningar som Bianca hittar på nätet får läsaren reda på hur en utredning går till och vad som behövs för en fällande dom.

Jag gillade Flickan på hotellet mycket. Det var en spännande ungdomsdeckare med tydliga feministiska förtecken i såväl mordfall som i Alex och hennes vänner. Det var många starka kvinnliga karaktärer och Alex vänner en en kille och en tjej och det finns ingen som helst kärlek mellan henne och Charlie. Det märks att Katarina Wennstam kan sin sak, både våld mot kvinnor (mordfallet) och deckargenren. Älskar också huvudpersonen som är en sån tjej som alla smarta tjejer som inte är mest populära på skolan skulle kunna känna igen sig i eller i alla fall se upp till. Jag ser fram emot fler böcker om skarpa Alex Skarp!

Läs mer: Adlibris, Bokus, Barnboksbloggen, Eli läser och skriver

Okt 10

På en strand i Sihanoukville – kapitel 13

Utsiktsplats på Langkawi, Malaysia

Utsiktsplats på Langkawi, Malaysia.

Jag har haft lite skrivkramp, men här kommer äntligen kapitel 12 i min följetong På en strand i Sihanoukville. Resumé: Nina och Calle har kommit till Langkawi i Malaysia och där har det hänt saker mellan dem och de har haft sex. Alla tidigare kapitel finner du länkar till längst ner i inlägget.

Nina och Calle stannade några dagar på Langkawi. De solade, badade och åkte på utflykter.  De hade sex. De pussades och kramades och höll handen ibland och de betedde sig som två mycket goda vänner ibland. I Ninas huvud gick tankarna runt som i en centrifug. Hon visste inte vilket ben hon skulle stå på. Hon försökte att tycka undan de jobbiga tankarna och bara flyta på, men när de hade bokat båtbiljetter till grannön Penang för vidare färd mot regnskogen i Cameron Highlands, närmade sig hennes beslut att lämna Calle. Hon visste verkligen inte om det var ett riktigt beslut, men hon närmade sig aldrig några svar på sina egna frågor och så länge hon inte visste vart hon ville stod beslutet fast. Hon skulle inte följa med till Singapore, utan låta Calle åka dit själv. Om han inte skulle vilja lämna henne, skulle hon se till att han gjorde det. Det var det hon bestämt efter deras första kyss och det var det hon stod fast vid, även om hon ofta tänkte att det var ett vansinnigt beslut.

En del av Nina var rädd för det som hände mellan henne och Calle. Hon ville vara singel och inte binda sig igen. Samtidigt gillade hon Calle och kunde inte sluta fundera över vad han tyckte om henne. Var han seriös eller ville han bara ha lite tidsfördriv på resan? En annan del av Nina kände att Calle var en av de finaste killar hon träffat. Han var vuxen, han var stabil och han tyckte om henne för den hon var. Han förställde sig aldrig, vad hon visste, och han skämdes aldrig för henne eller kände sig obekväm i hennes sällskap. Då ska gudarna veta att hon skrattat för högt, blivit för full och surat högt och ljudligt. Dessutom hade hon betett sig som en barnrumpa dagarna innan de blev intima med varandra.

– Varför gillar du mig?, frågade hon en dag när de hade druckit ett par öl efter middagen.

Istället för att skatta åt henne eller säga något fånigt om att hon var sexig och rolig, tittade han allvarligt på henne och svarare.

– Jag tror vi är mer lika än vad du tror.

Nina blev lite ställd och visste inte vad hon skulle säga. Efter en stund fortsatte Calle:

– Vi längtar efter kärlek och trygghet båda två, har jag inte rätt? Både du och jag har fastnat i fel förhållanden och stannat för att vi vill älska, vill vara trygga och vill att det ska bli bra. Jag tror att du, precis som jag gillar tryggheten mer än jakten.

– Jag tror i och för sig att jag behöver vara ”fri” ett tag. Nina markerade fri med att göra citattecken med fingrarna i luften. Hon förbannade sig för att hon sagt så i samma ögonblock som orden for ur munnen på henne. Hon ville ju hålla dörren öppen, inte stänga den. Hon ville inte låtsas vara kylig.

– Fri kan man vara på olika sätt, svarade Calle.

Nina förbannade sig över att hon gav sig in på så farlig mark. Hon vill å ena sidan inte tänka på vad som eventuellt skulle hända när de kom hem och å andra sidan vill hon ha garantier för att det som hände här och nu var på riktigt. Hon ville vara fri, men fri från olycklig kärlek. Inte fri från kravlöst sex med en fantastisk man i Malaysia. Men hon var inte naiv, kravlösheten skulle mycket snart bytas ut mot romantik och stora ord eller irritation och bråk. Hon ville absolut inte det sistnämnda, men var också livrädd för det första. Alla stora ord skulle fastna och leda till stora känslor. Stora ord skulle vara svåra att sudda bort när de kom hem till ett regnigt och grått Stockholm i mars och känslorna inte längre var desamma. Det sista hon ville, var att komma hem och inse att hon var kär och Calle var det absolut inte.

De åkte linbana upp till en enormt vacker utsiktsplats. Det var vackert väder och det gick att se öar som tillhörde Thailand. Nina var på väg ut på en bro mellan två bergstoppar. Hon var ute mitt på bron när hon sa något över axeln till Calle. Hon fick inget svar och vände sig om. Han var inte där. Hon tittade runtomkring sig och kunde inte se honom någonstans. Hong började gå tillbaka mot linbanan och efter en stund fick hon se honom. Han tryckte mot väggen och pillade på telefonen. En väg av irritation sköljde över Nina. Kunde han inte låta bli telefonen? Vad var det som var viktigare än den underbara utsikten?

– Står du kvar här?, frågade hon när hon kom fram till honom.

– Alltså, jag fixar det inte. Calle tittade ner på marken och sedan på henne med ett snett leende.

– Vaddå inte fixar det, frågande Nina irriterat.

– Höjden.

– Är du höjdrädd?

Nina skrattade.

– Det är faktiskt jättehögt.

Det kunde inte Nina säga något om. Dalgångarna var avgrundsdjupa och ingen skulle överleva ett fall därifrån. Hon hade funderat på om det skulle gå att hoppa bungyjump från bron. Calle stod uppenbarligen och fantiserade om att falla ner och dö. Hon såg skräck i hans ögon. Nina kände då att hon tyckte ännu mer om honom när han stod där och inte tvekade att visa sin sårbarhet och rädsla. Hon hade aldrig träffat en man som erkänt en svaghet förut. Hon stod länge och tittade på honom och sa sen:

– Vi åker ner igen.

– Tack. Men alltså, du får gärna stanna en stund. Jag kan trycka här.

– Det gör inget! Jag har sett. Vi åker ner och jag bjuder dig på en öl!

Malin hade skrattat åt dem, det visste Nina. En man visar inte sina svagheter, han beskyddar. I linbanan ner satt Calle återigen med näsan mot golvet. Istället för att undra varför pratade Nina uppmuntrande med honom om allt möjligt och vips var de nere. Nedanför linbanan var det en ganska kitchig och pastig lite marknadsplats. De satte sig ner på var sin stol utanför en kiosk med varsin Tiger i burk. Tiger det singaporianska ölet som fanns över allt för att Malaysia är muslimskt och inte har någon lokal öl. Tiger fanns att fina överallt på Langkawi vad de verkade.  De drack sin öl och pratade om att de var färdiga med Langkawi och att det skulle bli spännande att resa vidare. Efter dagens händelser kände Nina att mer äventyr med Calle var något hon såg mycket fram emot. Hon äskade att han var så oberörd av att hon fått vara en trygghet för honom. Hon fick också köpa en öl. Han hade inte protesterat och känt som omanlig, som både Pontus och Thomas skulle gjort. Den kostade bara tio kronor, men ändå. Malin skulle andra förstå henne. Hon hade nog aldrig köpt en öl till någon annan i hela sitt liv.

På kvällen satt de på den enda strandbaren som fanns på stranden. Det var det enda som var konstigt med denna plats, att stranden var helt folktom på kvällen sånär som på en enda pub. Calle och Ninas hotell hade igen bar mot stranden, bara mot gatan. Nu var gatan trevlig på kvällen med sina mysiga små ställen, men märkligt var det att stranden inte utnyttjades mer. De satt på strandmattor och hade bara pubens ljus i bakgrunden och några marschaller som upplysning. Det påminde Nina om stranden i Sihanoukville. Det var ett varmt minne. Hon visste att hon skulle kunna bli kär i Calle där och då, men hon ville inte känna stora känslor. En resa är en sak, grå trist Sverige-vardag något helt annat. Men dagens händelser hade gjort henne än mer ambivalent över valet som komma skulle. Hade hon verkligen lust att lämna Calle för att fortsätta ensam? Hon hade några dagar till på sig innan hon måste bestämma sig.

Nästa kapitel >

Tidigare kapitel

Kapitel 1

Kapitel 2

Kapitel 3

Kapitel 4

Kapitel 5

Kapitel 6

Kapitel 7

Kapitel 8

Kapitel 9

Kapitel 10

Kapitel 11

Kapitel 12

Okt 09

Recension: Hainer, Caroline; Män visar kuken för mig; 2017

Män visar kuken för migJag hade inte hört talas om Caroline Hainers bok Män visar kuken för mig före bokmässan. Men så slumpade det sig så bra att förlaget bakom boken, Mondial, hade sin monter mitt emot Timbro (där min man jobbade) och då gick jag dit och presenterade mig och min blogg och frågade om jag kunde få ett recensionsex. Jag fick ett bok med orden att de med glädje såg fram emot en recension på Feministbiblioteket.

Män visar kuken för mig handlar om fenomenet dickpics. Män skickar bilder på sina erigerade penisar till kvinnor som inte alls har bett om det. Detta sker i olika sammanhang, men är vanligt på dejtingappen Tinder. Vi får veta det mesta om dessa dickpics och det analyseras från alla håll och kanter. Intressant var att det inte, som man skulle kunna tro, är samma personer som tidigare blottar sig. Hainer menar att det finns forskning som visar att blottarna oftast mått dåligt, medan de män som skickar dickpics går igång på det och absolut inte känner ånger. Men stoltserandet av sitt (manliga) könsorgan är gammal som gatan och publiken är lika illa berörd idag som då.

Hainer vrider och vänder på dem som får ta emot dickpicsen, hon analyserar samtiden och går igenom olika förväntningar vid dejting. Hennes slutsats är att män och kvinnor är olika och att mer kommunikation behövs. Då självklart inte olika som i män är från Mars och kvinnor är från Venus, utan olika som i att människor har olika förväntningar på kvinnor och män. En kvinna som legat med 20 kilar är fortfarande en slampa och en kille som legat med hundra tjejer är beundransvärd. Den som inte tror på det kan titta på Paradise Hotel eller någon annan liknande såpa. En fitta är inte heller en symbol på makt eller status. En kuk är fortfarande det.

Å ena sidan är detta en dagsaktuell bok om fenomenet dickpics som verkligen är på tapeten nu. Å andra sidan är känslan lite ”I can’t believe I still have to protest this fucking shit”. Det handlar ju till syvende och sist om dubbelmoral när det kommer till dejting och att kvinnor och män fortfarande bedöms efter olika måttstockar. Därför kan en man som fått en fittbild skickad till sig blir lite kåt, medan en kvinna känner ”vill du våldta mig”. Att män känner att de borde skicka iväg bilder på sina könsorgan handlar om att att den ena känner har en helt annan relation till sitt kön och vad det står för. Om man tror att det inte råder ojämställdhet mellan könen så kan man läsa den här boken.

Slutligen ett stort plus till den fyndiga titeln som anspelar på Män förklarar saker för mig.

Läs mer: Adlibris, Bokus