Grattis Villa och Lidköping till SM-guldet!

Villa Lidköping BK

Jag kommer från en stad som inte är känd för så jättemycket. Mest känt är väl Lidköping för att inte vara Linköping. Lidköping har inte längre någon porslinstillverkning, men har ett stort fint slott (Läckö). Inga stora vägar bär till Lidköping och staden är varken störst eller vackrast i sin landsdel. Men i Lidköping finns ett bandylag. Villa BK har varit i högsta serien så länge jag kan minnas (men kan ju åkt ut ni några år utan att jag märkte det), men har aldrig vunnit ett SM-guld. Förrän igår.

Lidköping, eller Lisch som folk som flyttat därifrån säger, har knappt 40 000 invånare i kommunen. Där pratar man den bredaste västgötskan och ingen höjer på ögonbrynen om du beställer en ”hälta hälta” (den rutinerade kan höras beställa en ”60-40, fördel mos” ifall hen är mer sugen på mos än pommes).  Ingen äter Läckökringla, det är bara På Spåret som envisas med att klistra på Lidköping detta bakverk (vad är det ens?).

Jag föddes 1977 och flyttade från Lidköping 1996. Det fans inte så mycket att göra på fritiden när man var ung i min hemstad, men en sak var att gå på bandy. Den sportintresserade tog med sig glögg i en portfölj och ställde sig i den blåvita klacken medan den hormonstinna tonåringen tog på sig sina snyggaste kläder och gick varv efter varv på bandyarenan. Det flirtades mycket och det var ett bra sätt för mig som sportintresserad att få med mig min sportointresserade kompis och dessutom förena två intressen, sport och killar.

Villa betyder oerhört mycket för hela staden, såklart. Fyra gånger hade Villa varit i SM-final fram till igår. Jag har alltid levt med att Villa förlorade mot Ljusdal 1975 och mot Boltic 1983. Sedan dröjde det fram till 2012 och det var året då jag skulle gå och titta själv och se Villa kamma hem guldet. Det gick inte eftersom jag fortfarande ammade en bebis så. Vi såg förlusten mot Sandviken på TV. 2016 var jag höggravid och orkade inte gå, trots krypavstånd till arenan. Förlusten mot Västerås sved.

Jag skulle så gärna vilja varit på Studenternas i Uppsala igår, men ärligt talat pallade jag inte resan dit och att stå ute i flera timmar. 8-4 mot Västerås var oerhört skönt även i TV-soffan. Hade matchen spelats på Tele2 arena hade jag gått och tagit med mig brorsan. Jag är inte världens största bandyfan. Jag har inte följt Villa i ur och skur, men för mig betyder det oerhört mycket att äntligen få se det lag som betyder så mycket för min hemstad vinna ett SM-guld.

Ett fint minne från min uppväxt och bandy var när jag fick följa med NLT-sporten på bandypremiär 1992. Det var en oerhört folkfest och själv fick jag sitta varmt och skönt på pressläktaren. Drömmen om att bli sportjournalist var fortfarande starkt när jag var 15 år. Jag vill också bjuda er på en liten glimt från min dagbok 1992. Den kan ge en liten vink om hur intresserad av sport jag var (resultatet är med) och vad som var det egentliga syftet med bandymatcherna var (prata med killar) samt hur taskiga tonåringar kan vara (fel killar):

Fredag 17/1 1992: Idag var vi på bandy (Villa-Selånger 7-2) och på fritidsgården. På bandyn var vi med Tobias, Marcus, Stadling och Lars (pratade lite). Det var väl det häftigaste dom gjort en fredagskväll!

Grattis Villa och grattis Lidköping! I påsk åker jag och firar lite med er, eller i alla fall stödjer verksamheten genom att köpa dyrare påsar på Ica Hjertbergs!

Feministbiblioteket tipsar: vårböcker

Vårböcker i Tidningen Nu

I torsdags var det dags igen att tipsa om böcker i Tidningen Nu. Med tanke på den kris som L går igenom nu, ville jag tipsa om böcker på ett ljust tema. Därför valde jag våren. Vi längtar alla efter våren och den kommer aldrig fort nog. Men när jag väl valde böcker insåg jag att det inte direkt var feelgoodböcker jag tipsade om.

En bok handlar om ett styckmord som utfördes på våren. En annan om en psykos efter ett havererat äktenskap, som inträffar i april. Dessa två toppas av en studentfest med ett mord.

Hur som helst, vår livar alltid upp!

Mina boktips

Kärlekens Atlantis av Sara Stridsberg

Dagar av ensamhet av Elena Ferrante

Vår sång blir stum av Maria Lang

Feministisk bokcirkel: Pengar

Gunnarsons

Idag hade vi bokcirkel igen. Feministisk bokcirkel Söder träffades och pratade om Victoria Benedictssons Pengar. Jag läste den för sisådär tolv år sedan och hann aldrig fräscha upp minnet. Jag trodde att allt skulle komma till mig under samtalet. Men det gjorde det inte. Pengar ingår i den feministiska litteraturkanonen.

Pengar kom ut 1885 och handlar om Selma som är 16 år och som mot sin vilja gifter sig med en äldre man och därmed tryggar sin försörjning. Hon vill bli konstnär, men får inte möjlighet att utbilda sig. Hon vantrivs i sitt äktenskap och på slutet väljer hon att försöka skilja sig. Hon kommer inte att få något av sin man så hennes plan är att skaffa ett jobb i Tyskland.

Pengar är en feministisk roman med starkt politiskt budskap om att kvinnor borde kunna stå på egna ben, få rätt till utbildning och slippa vara fast i äktenskap. Detta var något som gick fram hos dem som läste och en sa att det kanske var mer en politisk skrift än en roman. Jag minns det inte riktigt så, men det är möjligt att jag skulle se det annorlunda nu när jag läst mer litteratur från den tiden.

Vi pratade lite om avsaknaden av kärlek hos huvudpersonen Selma och att det eventuellt berodde på att författaren ville göra ett statement att hon stod över kärlek och hellre ville vara en rationell person och satsa på utbildning och önskade stå på egna ben.

Sedan gled ämnet över till annan feministisk litteratur och läsande över lag. Till nästa bok valde vi Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid som jag är så sugen på! Den har legat oläst ett tag i min virtuella bokhylla på Storytel.

Leaving Neverland berör in i själen – några tankar om filmen

Leaving Neverland

Förra veckan såg jag Leaving Neverland, den fyra timmar långa filmen i två delar om två män som säger sig ha blivit sexuellt utnyttjade av Michael Jackson som barn. De har båda vittnat i rättegångar till fördel för Jackson, Wade Robson både som elvaåring och 22-åring och James Safechuck en gång som 16-åring. Jag toppade filmen med en timma lång diskussion med Operah Winfrey där de alla pratar om skuld, skam och förlåtelse. Dan Reed har regisserat filmen Leaving Neverland.

Filmen berörde mig oerhört mycket. De så söta pojkarna som man bara vill krama om och sedan de vuxna männens berättelser om vad Michael Jackson gjorde med dem. De berättar konkret utan omskrivningar och det gör det hela nästan ännu värre. Fast värst är James Safechuck, som ofta stannar upp i sitt tal och verkar förlora sig i något minne. Wade var bara sju år första gången Michael ska ha förgripit sig på honom. Lika gamma som min son är nu.

Fans runt om i världen är förbannade. Det finns domar som säger att Jackson är oskyldig. De båda männen har redan vittnat och sagt att han är oskyldig. Robsons vittnesmål i rättegången 2005 var dessutom ett av de avgörande till fördel för ett friande. Vad de säger i filmen är att de fortfarande inte förstod att det Michael Jackson gjorde med dem var sexuella övergrepp. De kopplade inte ihop var pojken i rätten sa sig varit utsatt för och de som de själva upplevt. James Safechuck vittnade inte 2005 och sa för första gången till sin mamma att Michael var ”a bad person”. Mer än så var han inte beredd att prata om det då.

Jag kan givetvis inte säga att det som Robson och Safechuck säger att Jackson utsatte dem för verkligen har hänt, men de ger ett trovärdigt intryck. Många barn känner starkt lojalitet mot sin förövare och när han dessutom är en man som hela världen älskar, kan det vara oerhört svårt att förstå det att som händer är fel. Eftersom båda pojkarna i filmen var kära i sin förövare är det inte speciellt svårt att föreställa sig att de känner oerhörd skam idag och att det tog lång tid innan de vågade prata om det. Robson säger i filmen att Michael Jackson sa att om någon någonsin fick veta vad de gjorde skulle båda hamna i fängelse så länge de lever. Det gjorde ett enormt starkt intryck på den sjuåriga Wade.

Ingen av männen i filmen hävdar att det handlar om undanträngda minnen, de minns båda två vad som hänt. Däremot vittnar de båda om den enorma skuld de själva känner och att kärleken i Michael var större än avskyn för det han gjord med dem. Wade Robson berättar om svartsjukan han känt när Michael hittat någon ny pojke att vara med. När ha återigen fick sova i stjärnans säng och återigen blev utsatt för sexuella övergrepp, blev han mer glad än ledsen. Då var allt som vanligt igen och han visste att Michael älskade honom.

Det var först när de fått barn själva som de insåg vidden av vad som hänt dem. I samtalet med Operah Winfrey, som själv utsatts för sexuella övergrepp som barn, pratade James Safechuck om det. Barnet som blivit utsatt finns ju inte mer utan kvar finns en vuxen man som lägger all skuld på det barnet. Det var först när han tänkte att samma sak kan hända hans egen son som han insåg att det var oerhört fel. Samma sak vittnar Wade Robson om. Deras egna oskyldiga pojkar var det som behövdes för att de skulle förstå att den ångest de själva bar på bottnade i övergrepp.

Nu tillhör jag visserligen dem som trodde att Michael Jackson var skyldig redan 1993, men även om man alltid hoppats och trott på hans oskuld, när man lyssna på dessa två män och vad de har att säga. Filmen handlar inte om skyldig eller oskyldig, den handlar om två mäns berättelser om övergrepp. Såklart är det svårt för den som tittar att hålla isär och jag förstår att det finns mycket att invända emot såsom att flera vittnen fått betalt för sina berättelse. Wade Robson och James Safechuck ska inte ha fått något betalt för att medverka i Leaving Neverland och de får inga pengar från dödsboet eftersom det är försent att stämma det. De pratar för att de vill berätta, inte för att tjäna pengar.

För egen del hoppas jag att filmen leder till att fler vågar tala. Då menar jag inte specifikt Michael Jacksons pojkar, utan alla därute som varit med om något som känts fel men som de idag bara känner en enorm skam och skuld inför. Se filmen om du inte gjort det. Den får även dig som är förälder eller vuxen i barns närhet att fundera på hur du agerar och skulle agera om ett barn blir utsatt. Pojkarnas mammor berättar utelämnande i filmen om vad de inte såg och vad de inte misstänkte samtidigt som de var helt och hållet förälskade i Michael och det liv han förde med sig. Jag vill inte skuldbelägga dem, men det är viktigt att vi finns där för våra barn och att vi värnar om dem och inte alltid låter dem få sin vilja igenom. I alla fall inte om det handlar om att sova i sin stora idols säng.

Recension: Jackson, Stina; Silvervägen; 2018

SilvervägenNär jag lyssnar på böcker väljer jag just nu deckare. Jag vet inte varför, men det är det jag känner för. Jag passade senast på att läsa den hajpade Silvervägen av Stina Jackson. Marie Richardsson var uppläsare och hon fick underhålla mig under nattningar denna och förra veckan.

Det är sommar i Norrland och Lelle åker bil varje natt längs Silvervägen. Han letar efter sin försvunna dotter som aldrig klev på en buss tre år tidigare. Samtidigt kommer Meja till Glimmersträsk. Hon är sjutton år, precis lika gammal som Lelles dotter var när hon försvann. Mejas alkoholiserade mamma har träffat en ny man och nu råkar han bo i innersta Norrland. Meja känner sig ensam och rädd, men när hon träffar Carl-Johan förändras allt.

Carl-Johan bor med sin enstöriga familj på en gård där de håller sig undan myndigheter och inte har mobiltelefoner. Det enda de gör är att lyssna på amerikanska poddar om hur du förbereder dig för katastrofer. Meja känner sig hemma på gården och får stanna där och hon lämnar ifrån sig sin mobil. En ny sjuttonårig flicka försvinner, vilket oroar Mejas mamma. Lelle vill att polisen ska se sambandet mellan henne och hans dotter. Så kommer hösten och Meja början skolan, trots att hennes nya familj är emot det. Carl-Johan vill att de ska skaffa barn istället.

Det var en spännande deckare där jag hela tiden fruktade ett riktigt hemskt slut. Mejas liv verkar äntligen ordna upp sig och hon får vara kär, men faran väntar runt hörnet. Lelle accepterar inte att hans dotter skulle vara död och hans letande får ny skjuts av den nya flickan som försvinner. Lelles och Mejas liv vävs samman när hösten kommer och han blir hennes lärare och i andra delen började jag förstå lite hur det skulle sluta. Men boken är ändå inte förutsägbar.

Stina Jackson gör fina personporträtt och hon fångar känslan och stämningen väl i den norrländska byn. De  norrländska skogarna och midnattssolens ljusa, men skumma nätter gör att det blir extra läskigt. Jag tyckte mycket om boken, även om jag tyckte att den var lite väl hemsk.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Fiktiviteter, Västmanländskans bokbloggoch dagarna går…

Recension: McFarlane, Mhairi; Det kommer aldrig vara över för mig; 2019

Det kommer aldrig vara över för migJag är inte ett stort fan av feelgood för det blir lätt för sliskigt och förutsägbart. Men det finns ett undantag och det är Mhairi McFarlane och därför blev jag så glad över att få sätta tänderna i hennes nya Det kommer aldrig vara över för mig. Boken gavs nyligen ut på svenska på Harper Collins Nordic.

Vi får veta att Georgina haft en hemlig pojkvän i gymnasiet, Lucas. något hände på skolbalen och sedan dess har Georgina gått i terapi och inte lyckas med speciellt mycket i livet. När hon får sparken från ett helt fruktansvärt jobb som servitris samma dag som hon upptäcker sin alldeles särskilt hopplösa pojkvän i sängen med sin agent, ändras något hos henne. Hon sörjer varken jobbet eller pojkvännen och ett nytt mycket bättre jobb på en pub dyker upp. Tyvärr är det den hemliga pojkvännen från gymnasiet som är hennes chef. Och han känner inte alls igen henne!

Det kommer aldrig vara över för mig börjar lite annorlunda än McFarlanes tidigare böcker. Jag föll verkligen inte handlöst för Georgina utan kände snarare att hon förmodligen hade skuld i det som hände med Lucas och var alldeles för fjompig. Sakta men säkert målas en ny bild av Georgina upp. Det första vi förstår är att hon saknar sin pappa och att de hade en speciell relation. Sedan blir bilden av den hopplösa Georgina alltmer nyanserad. Ungefär en tredjedel in i boken kunde jag inte släppa boken och jag hade börjat att älska Georgina!

Jag måste konstatera att Mhairi McFarlane har gjort det igen! Den här boken innehåller så mycket mer än bara kvinna som vill ha man. Det handlar om tappad självkänsla och att finna tillbaka till sig själv och stå upp för sig själv. Det handlar om djupa sår och att förstå att allt inte är ens eget fel. Det är en fantastiskt fin feelgood och när den här närmade sig slutet fulgrät jag så mycket att min dotter undrade hur det var med mig. Enligt O-Linda hade förvarnat mig, men när boken började trodde jag aldrig att det skulle sluta med tårar. Jag ska inte avslöja något om slutet mer än att jag tyckte att det var fint, värdig och kanske framförallt trovärdigt. Det är inte ofta jag säger det om böcker i den här genren.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Månadens feminist: Anna Maria Lenngren

Anna Maria Lenngren

Kort fakta

Född 1754 i Uppsala, död 1817
Känd poet och satiriker.
Skrev dikten Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon.

Anna Maria Lenngrens feministiska gärning

Anna Maria Lenngren var uppvuxen i en familj där det uppmuntrades att hon läste och bildade sig, vilket inte var vanligt på 1700-talet om man var kvinna. Hon jobbade som översättare och senare också som poet. Hennes främsta genre var satiren och hon tvekade inte att göra sig lustig över adeln eller dem som fjäskade för adeln.

Lenngren gifte sig med en förhållandevis modern man och kunde fortsätta med sitt skrivande. Hon skrev dikter som publicerades i Stockholms-Posten, men hon skrev dem anonymt. När hennes man köpte tidningen skrev hon mer frekvent i den. Ett känt verk hon skrivit är Pojkarne, om skola och bildning och att barn inte ser några klasskillnader.

Hennes kanske mest kända dikt idag och den förmodligen mest omdiskuterade är Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon. Den fiktiva dotter Betti får lite goda råd om hur hon ska förhålla sig till vuxenlivet och det kommande livet som hemmafru. Är det satir? Eller har hon formats av sitt nya borgerliga liv? I feministiska kretsar verkar det dock finnas någon slags konsensus om att det är en feministisk dikt. Följande rader låter för en människa på 2000-talet som satir, speciellt när man vet att kvinnan är beläst:

Med läsning öd ej tiden bort –
Vårt kön så föga det behöver,
Och skall du läsa, gör det kort.
Att såsen ej må fräsa över!

(…)

När sig en kvinna nitisk ter
Att staters styrselsätt rannsaka,
Gud vet, så tycks mig att jag ser
En skäggbrodd skugga hennes haka.

Nu ska jag inte slå fast huruvida detta var satir eller inte, men oavsett så har dikten fungerat som satir och haft stor betydelse för eftervärlden just för att den inte tagits bokstavligt. Lotta Lotass antyder i den här texten att den kan vara allvarligt menad för att Lenngren kom att ordna in sig i ett mer borgerligt liv. Andra tycker att det solklart kan tolkas som satir. Det är i vilket fall för denna och andra dikter som hon ibland kallas Sveriges första feminist.

Trots att Lenngren skrev anonymt var hon ett känt namn i litterära kretsar. Svenska Akademien uppskattade henne mycket, så mycket att de till och med försökte få henne invald. Hons ska inte ha varit intresserad.

Anna Maria Lenngren och jag

Jag har tänkt att läsa Anna-Maria Lenngren så länge jag kan minnas nu. Jag vet att jag läst något av henne i min barndom/ungdom, men inte exakt vad. Nu när jag har en lyrikutmaning under 2019 passade jag på att låna en bok med hennes verk. Sedan vill jag grotta ner mig mer om henne och förhoppningsvis bilda mig en egen uppfattning om dikten.

Bok av Anna Maria Lenngren som jag läser och recenserar så snart jag är klar

Dikter och prosastycken 1968

Jag har läst alla nobelpristagare sedan 1930

Nobelpeng

Här går det undan! Nu har jag läst alla nobelpristagare sedan 1930 (egentligen sedan 1925, men jag tar tio år i taget). I år blir med allra största sannolikhet året då jag slutför den här utmaningen. Det blir allt svårare att få tag på litteratur, men stadsbiblioteket i Stockholm har mycket. En del finns också på engelska för en spottstyver på Amazon. Överraskningen här var Sinclar Lewis, som finns nyutgiven på svenska och tillgänglig på Storytel. Bland trettiotalets nobelpristagare finns en av mina största favoriter, Pearl Buck.

1939 Frans Eemil Sillanpää, Finland: Jag läste En mans väg och den bekräftar alla eventuella fördomar om Finland. Det var kargt och finskt och det var tyvärr verkligen tråkigt. Efter Halldór Laxness som överraskade mig hade jag hoppats på samma sak här, men det var helt enkelt inte kul alls.

1938  Pearl Buck, USA: En nobelpristagare med dåligt rykte som snabbt seglade upp som en storfavorit hos mig! Den goda jorden är ett mästerverk om livet i Kina. Jag har även läst Brevet från Peking och Kejserlig kvinna och gillat dem båda. För ett tag sedan hittade jag fyra Pearl Buck-romaner i en bokbytarhylla och tog med alla hem. Det blir mer av henne, var så säkra!

1937 Roger Martin du Gard, Frankrike: Han fick nobelpriset för böckerna om släkten Thibault och jag läste den första i serien, Den grå skrivboken. Det var något av det tråkigaste jag läst, så jag var glad att den bara varade två bussresor till och från förskolan.

1936 Eugene O’Neill, USA: Jag läste pjäsen En lång dags färd mot natt, som sattes upp  i Sverige 1956 med Jarl Kulle som en av rollerna. Jag tyckte att det var en fascinerande berättelse om en familj där alla familjemedlemmar lider av något; mamman av morfinmissbruk, pappan av girighet, äldsta sonen av alkoholism och sexmissbruk och yngsta sonen av gulsot. Det är inte en ljus historia, men mycket bra pjäs!

1934 Luigi Pirandello, Italien: Pirandello skrev mycket noveller och jag har läst två av honom, en från Nobeller, Singora Frola och hennes måg signor Ponza, och en från Novellix första nobelnovellask, Krukan. Även om den första titeln är fantastisk så minns jag inget från någon av dessa noveller såhär i efterhand.

1933 Ivan Bunin, Sovjetunionen: Jag läste boken Byn som handlar om två fattiga män på landsbygden i Sovjetunionen. På baksidan av boken står det att boken var banbrytande för att den visade livet på landsbygden före ryska revolutionen och var något annat än Leo Tolstojs idealiserande. Det var intressant att läsa den och jämföra med vad jag läst i annan klassisk rysk litteratur, men så värst roligt var det ju inte.

1932 John Galsworthy, Storbritannien: Jag läst en del av Forsythesagan och var inte imponerad. Kanske borde jag tagit det från början och läst i ordning, men det föll mig verkligen inte i smaken så jag nöjde mig med del fyra, eller vad det var.

1931 Erik Axel Karlfeldt, Sverige: Fick nobelpriset postumt. Han avled tidigare samma år. Jag läste hans första diktsamling Vildmarks- och kärleksvisor från 1895 och tyckte om den. Det var mycket naturromantik från Sverige och det var på rim och bitvis ganska roligt.

1930 Sinclair Lewis, USA: Vanartiga föräldrar skrev Lewis efter att han fått Nobelpriset, närmare bestämt 1938. Den handlar om ett föräldrapar som får nog av sina bortskämda barn och flyr. Det lät som ett kul ämne, men dessvärre inte särskilt roligt utfört. Bitvis var det intressant, men det mesta var bara transportsträcka.

Nu går jag vidare med de fyra pristagarna jag har kvar på 20-talet och återkommer inom kort med min redovisning av dem. Planen är att publicera ett megainlägg på Nobeldagen med samtliga pristagarna. Här  kan ni läsa min tidigare nobelläsning:

2000-2010

1990-1999

1980-1989

1970-1979

1960-1969

1959-1950

1949-1940

Sara Stridsberg nomineras till Man Booker-priset

Sara Stridsberg

Som första svensk har Sara Stridsberg nominerats till det brittiska Man Bookers internationella pris. Det är för boken Drömfakulteten, en litterär fantasi om Valerie Solanas. Det internationella priset delas ut till en bok som översatts till engelska.

Enligt Kulturnytt i P1 har jurymedlemmen Maureen Freely sagt till The Guardian att flera stora förlag kan vara intresserade av att ge ut de översatta böckerna eftersom försäljningen bruakr gå upp efter nomineringen. Annars är det oftast ganska små förlag som ger ut dem, The faculty of dreams är utgiven på
Quercus Books. I Sverige är Drömfakulteten utgiven på Albert Bonniers Förlag.

Drömfakulteten är en bok jag älskar och den så bra att den har platsat i den feministiska litteraturkanonen. Sara Stridsberg skriver fantastisk bra och jag tycker att hon är väl värd nomineringen. Det ska bli oerhört spännande att se hur det går.

Vinnaren av Man Booker International Prize tillkännages 21 maj.

Recension: Åkesson, Sonja; Historia; 1964

HistoriaNovellix har kommit ut med med en novellask. Denna gång är den fylld av klassiska svenska författare. En av författarna en kvinna och jag recenserar här Sonja Åkessons novell Historia separat. Åkesson är en favorit sedan gammalt och jag älskar hennes dikter. Historia är den första prosan jag läser av henne.

Har du någon gång tänkt att du skulle vilja läsa en hel berättelse i samma anda som Vara vit mans slav (eller Äktenskapsfrågan som dikten egentligen heter)? I så fall ska du läsa Historia. Sonja Åkesson har ett speciellt lite naivistiskt språk och Historia är skriven i samma stil. En kvinna är inne i ett dåligt äktenskap och tar hand om sitt eget och sin döda systers barn samt sina åldrande föräldrar. Varför stannar hon kvar? Varför står hon ut?

Historia är en underbar liten novell om vardagslivet och vardagsslitet. Språket blir nästan lite poetiskt så det gäller att hänga med så man inte blir bortkollrad. Det är liksom en rytm man kommer in i. Som kort novell funkar det bra och jag tyckte mycket om den.

Jag återkommer när jag läst hela asken!

Läs mer: Adlibris, Bokus