Huspepp och bokmässedepp – septembersummering 2020

Montermingel 2020

Montermingel på bokmässan 2020-style.

September har varit mycket glädje av att äntligen ha ett hus och alla inredning och pyssel det är med det. Vi har köpt vackra mattor, nya tavlor och möbler vi behöver. Det har också varit födelsedagar med först sonen och sedan min mamma som firats i huset. Sedan avslutades september med en digital bokmässa och längtan efter stora folksamlingar och goda vänner i massor har nog aldrig varit större.

Det konstigaste med allt som händer nu är hur man vänjer sig. Att inte åka till jobbet har blivit det nya normala och det är helt självklart att ha möten digitalt. Det sistnämnda är ju egentligen något positivt och det är det jag desperat klamrar mig fast vid när vi måste fortsätta att leva i denna relativa isolering. Nu ska vi väl leva med detta ganska länge, men jag hoppas ändå att saker och ting kan bli så normala som möjligt.

Min läsning

Återigen visar sig att ett nytt hus inte direkt främjar läsningen. Jag lyssnar en hel del, men det blir inte så mycket mer än något kapitel i en bok på kvällarna. Jag måste helt enkelt se till att läsa mer på mina lediga stunder, inte bara slösurfa och skriva här.

Tolv månader – tolv länder: boken från Mauretanien är inte speciellt bra och inte heller utläst. Jag har påbörjat jakten på boken från Tchad. Den från Djibouti står i hyllan.  Innan december börjar ska jag har läst dem alla tre. Eventuellt så ”fuskar” jag med Tchad och läser en dikt (eller, det har jag redan gjort). Går böcker inte att få tag på så gör jag ju så. Känns bara så märkligt att utnyttja det såhär på målsnöret.

Sydafrika som temaland 2020: Inget nytt och här kommer inom kort en liten sammanfattning.

Boktolvan med fantastiska fruntimmer: Kan pricka av Edwidge Danticat.

Hittat i min bokhylla:  I min nya utmaning har jag plockat åt mig En skörd av tårar av Edwidge Danticat, som visade sig vara samma bok som Att skörda ben som är bokcirkelboken i min nystartade jorden runt-cirkel.

Eileen Chang fyller 100 år

Eileen Chang

Idag för 100 år sedan föddes den kinesisk-amerikanska författaren Eileen Chang. Ingen av hennes romaner fanns så sent som för ett år sedan utgivna på svenska, men i oktober 2019 gav Atlantis ut hennes bok Ett halvt liv av kärlek på svenska i översättning av Anna Gustafsson Chen. Jag läste och älskade den. Tidigare har en novell av henne publicerats i en antologi.

Jag uppmärksammade Eileen Chang redan förra december då hon ingick i min julkalender med kvinnor som skulle kunna fått nobelpriset om världen sett annorlunda ut. Mig veterligen har hon aldrig varit aktuell för priset, men Ett halvt liv av kärlek var definitivt i nobelprisklass.

Chang var en cool kvinna som inte räddes att kritisera kommunismen i Kina där hon levde i halva sitt liv. Hon var också feminist och synliggör ofta kvinnors utsatta situation i sina böcker. Chang var även översättare och använde sig i sin översättning av feministisk översättningsteori. Det sistnämnda måste jag fördjupa mig mer i och sedan återkomma med mer text om Eileen Chang, en fantastisk författare och människa som förtjänas lyftas fram igen och igen.

Recension: Patrick, Phaedra; I hjärtats bibliotek; 2019

I hjärtats bibliotekJag har precis gått med i online-bokcirkeln Feelgood-kollektivet och första boken var I hjärtats bibliotek av Phaedra Patrick. Jag var lite sen på bollen så jag fick sträcklyssna för att bli klar till diskussionerna. Det visade sig matcha väl med att jag hade lust att sträcklyssna, så ingen fara där. Boken är utgiven på svenska 2020 på Forum.

Marta jobbar som volontär på ett bibliotek i den lilla staden där hon bor. Hon är en bra bit över 40 och singel. Efter att hon vårdat sina föräldrar tills de dog var det försent att bilda familj så Marta ägnar sin tid åt att hjälpa andra. Den passion hon hade för skrivande har hon helt lagt åt sidan. Hon har inte heller tid att läsa för allt hon tagit på sig att göra åt andra tar för mycket tid och kraft. Relationen med systern är dålig och hon får ingen fast tjänst på biblioteket för att hon är för gammal. En dag får hon en bok av en okänd person, en bok som innehåller en dedikation till henne – från hennes mormor. Då börjar en jakt på sin egen historia och en kamp för att sätta sig själv i första rummet.

I hjärtats bibliotek är inte en vanlig feelgood i bemärkelsen att det är en kvinna och en man som slutligen ska få varandra. Det finns kärlek med, men för mig blev det helt ospännande eftersom jag aldrig riktigt förstod åldern på de inblandade. Men det är inte kärlekshistorian som driver boken framåt. Det är historien om Martas förflutna. Vi får veta att hennes pappa hatade sagor och styrde familjen med järnhand och att mormodern Zelda var den som stod för kreativitet och fantasi i hennes liv. Mormoder har varit död sedan länge, men dedikationen i boken är daterad tre år efter det att hon dog.

Det är en mysig feelgood i en härlig boklig miljö. Det fanns en sak som störde mig och det var att det fanns en massa berättelser med som lika personer skrivit. De var enormt tillrättalagda för handlingen och inte speciellt trovärdiga. Att en elvaåring skulle skriva en saga om ett djur som har två vänner som inte tål varandra känns sökt när det i familjen är så att fadern och mormodern hatar varandra och inte vill vistas i samma rum.  Det fanns även andra lite märkliga saker som att hon offrade allt, till och med kärleken, för att ta hand om sina föräldrar. Hemtjänst finns väl också i England? Sedan hade hon ingen mobil, vilket är jättejättekonstigt när hon är 40+ och det ska vara nutid i England.

I övrigt var det ett bra driv och lagom spännande att få veta vad om hänt så boken fungerar för sträckläsning. Det väl annars ingen bok som kommer att stanna kvar särskilt länge hos mig, men den fyllde sin funktion med läslust för stunden!

Bokmässan 2020: Min digitala bokmässa

Det är ett annorlunda år i år och jag har hela helgen känt ett vemod för att inte få uppleva bokmässan ”på riktigt”. Jag har inte fått småprata med vänner och bekanta, jag har inte fått kramas och jag har inte fått känns en stark samhörighet till andra bokälskare. Det är fantastiskt att bomässan matat oss med fina seminarium, pandemin till trots, men det är ju inte samma sak att sitta hemma vid datorn och titta. Jag har ändå tagit mig tid att lyssna på ett par och tänkte här skriva om dem.

Jag lyssnar på intervjun med Svetlana Aleksijevitj om litteratur och yttrandefrihet, men känner att den får bli en egen bloggpost. Dessutom är det oerhört svårt att ta till sig den då den tolkas och allt låter samtidigt. Jag får se om jag reder ut det!

Fula tjejerFula tjejer på Bokmässan 2020

Fula tjejer är en ny ungdomsbok om tre tjejer som gör igen på nätmobbing. Någon har startat kontot Fula tjejer och alla tjejer på skolan är i skräck över att behöva hamna där. Jenny Aschenbrenner intervjuade författarna Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson om boken och vad som ledde fram till den. Det var ett intressant samtal och vi fick också reda på vem som skrivit om vem!

Artighetsspråk, feminism och svensk litteratur på japanska

Artighetsspråk och feminism på japanska

Ett intressant seminarium var ett om översättning från svenska till japanska med översättaren Miho Hellén-Halme och Lisa Pääjärvi. I svenska deckare duar poliserna sina chefer och överordnade, vilket bli helt absurt på japanska. Miho berättade att hon lägger till artighetsspråk i sina översättningar för att personerna inte ska ses som arroganta för en japansk publik. Det är en övervägning hon gör och som jag förstår även sker i exempelvis tyska översättningar.

Miho Hellén-Halme har också gjort en nyöversättning av Ronja Rövardotter och där försökte hon få Ronja att prata ett mer ruffigt språk. I den gamla översättningen pratar on fint och mjukt som en prinsessa och inte alls som en rövardotter.

De hade också en diskussion om feminism och hur språket har förändrats. Till exempel har kvinnor traditionellt varit underdåniga och pratat mer korrekt och med artighetsspråk än män och detta har Miho tidigare tagit hänsyn till i sina översättningar. Nu säger hon att hon ändrats sig lite eftersom medvetenheten om jämställdhet har ökat i Japan.

Kampen mot apartheid

Sydafrika

Jag lyssnade på ett seminarium om Sydafrika som var arrangerat av Olof Palmes internationella center, med Sanna Eliasson och Anna Sundström från centret och Tomas Ledin (ja, den Ledin) och Lindiwe Mabuza som gäster. Lindiwe Mabuza var ANC:s representant i Sverige på 80-talet och tillsammans med artister såsom Tomas Ledin skapade hon ett starkt band till Sverige. Lindiwe Mabuza är poet, men så länge jag lyssnade handlade seminarium bara om Sveriges insats i kampen mot apartheid, vilket gjorde att jag inte lyssnade klart.

I fokus: Alex Schulman, Stephan Mendel-Enk, Kjell Westö

Kjell Westö på Bokmässan

Samtalet med Alex Schulman, Stephan Mendel-Enk och Kjell Westö var inte ett samtal mellan alla, utan mer tre intervjuer i ett. Jag var mest intresserad av samtalet med Westö, eftersom jag läst hans bok Tritonus. Han pratade om skrytbygget av trevåningshuset med hiss som ett metafor för vår oförmåga att hitta tillfredsställelse fast vi har allt. Han fick frågan om varför Brander är så osympatisk och det beror på att Westö vill skriva romaner med komplexa personer, med lika delar mörkt och ljust. Han säger dock att Lindell förmodligen har bättre förutsättningar att klara sig än Brander, eftersom han är något mer sympatisk.

En intressant sak var om varför kan hade lagt in lite små detaljer om en pandemi. Förklaringen är att romanen var i princip klar och det var uppenbart att den skulle utspela sig 2019-2020 och Finland skulle spela sitt första fotbolls-VM och det var en massa kammarmusik-festivaler. Han insåg att var tvungen att förlägga den i en diffus framtid där musikfestivaler var möjliga, vilket då fick bli efter pandemin.

Hittat i hyllan: The lady in the van av Alan Bennett

The lady in the van

Jag sorterar mina böcker i genreordning och bokstavsordning, men en riktigt svårplacerad bok är Alan Bennetts The lady in the van. Det är en helt fantastisk bok som jag blev rekommenderad att köpa i en lokal bokhandel i en avlägsen stadsdel i London. Boken är till och med signerad! Alan Bennett är en känd författare från Storbritannien och i The lady in the van skriver han om en märklig del av sitt liv.

En dag står det en van på Alan Bennetts uppfart i London. Där bor en hemlös kvinna. Hon har inga som helst planer på att ge sig av. Alan Bennett låter henne bo kvar och det blir början på flera års liv sida vid sida. De bor nära varandra, men ändå oändligt långt ifrån varandra. De är inte vänner, men de samtalar då och då om litteratur, politik och om saniteten kring husbilen. Kvinnan skulle stanna i tre veckor, men hon stannade i 15 år.

Boken har filmats med Maggie Smith som den gamla damen. Jag har länge velat sen den och det är väl dags att se om den går på någon av streamingtjänsterna jag betalar för.

Bokmässestafett: Min bokmässa år för år

Bokmässan logga

Då var det min tur att skriva om bokmässan. Detta inlägg är en del av en bokmässestafett där temat är bokmässan och det är ju rätt så brett. Jag började skriva och visste inte riktigt var det skulle sluta. Det visade sig bli en resa från min första bokmässan till zoom-minglet i torsdag. Det är också en resa från att jag var en ensam virtuell feministbiblioteikarie, till att bli en självklar del av bokbloggarmaffian. Den resan har betytt oerhört mycket för mig.

Min kronologiska berättelse har två spår där det är en (eller flera) berättelser i texten och en annan i bildtexten. Bilderna är valda för att jag kände något för just de bilderna när jag gick igenom gamla foton från mässan. De är kanske inte representativa eller de bästa, utan har en historia att berätta.

2011 hade jag precis fött barn och jag hade under slutet av graviditeten smått börjat förstår att jag var en bokbloggare. Det fanns ett helt community av andra bokbloggare och jag började lära känna några av dem. I september var det bokmässa och första gången sedan jag bott i Göteborg och alltid besökt bokmässan, kände jag att jag borde vara där. Det skulle dock dröja två år innan jag kom dit.

Hanna och Linda

2013 träffades jag och Linda Enligt O för första gången och vi hade likadana klänningar på oss. Om det är något jag lärt mig från bokbloggarmaffian är att likadana klänningar inte är något unikt. Varje år är det några som har likadana klänningar på mässan. Bilden är tagen av Anna och dagarna går.

2013 var det äntligen dags! Jag hade sett att bokmässan sökte bloggambassadörer, men missade att skicka in en ansökan. Det skulle ändå bli en händelserik bokmässan med massa fina möten med andra bokbloggare, förläggare och författare. Jag visste att jag hade hittat hem.

Jag och Anna Charlotta Gunnarson

2014 sprang jag på Anna Charlotta Gunnarson som jag då pratade en del med på Twitter. Lite starstrucked, men vågade ändå gå fram och hälsa!

2014 blev jag så äntligen bloggambassadör och var på bokmässan under alla dagarna. Jag kom redan på onsdagen för att inte missa något. En cool sak var att jag intervjuade den österrikiska författaren Sabine Gruber på tyska. Efter det klarar man vad som helst. Jag var också med och ordnade mingel och satt och hängde i vårt bokbloggarrum och pratade med alla möjliga trevliga människor. Jag kände äntligen att jag var en i gänget. Nästan alla hade varit med förr, men det fanns ändå plats för en som släntrat in lite senare.

Lotta och Christoffer Carlsson

2015 var ett jobbigt år på mässan. När bilden ovan togs sprang delar av bokbloggarmaffian in i ett gäng författare i Gothias lobby. Lotta Hyllan var oerhört imponerad av att få prata med Christoffer Carlsson och jag var oerhört sjuk och trött och ville bara ha tag på mina saker som var inlåsta i ett rum dit bara Lotta och de andra i Kulturkollo hade nyckeln till. När jag väl fick tillbaka mina saker tog jag en taxi till hotellet. Dagen efter ställdes alla mina åtaganden in och jag fick åka hem i förtid.

2015 var jag nygravid och sjuk. Det blev en kort mässa, men jag fick i alla fall träffa mina vänner, mingla och botanisera bland montrarna på mässan. Tema var Ungern och jag skrev mycket om det både på bloggen och i Tidningen Nu. Dock minns jag mest gravidillamåendet och hyperförkylningen (och att jag inte kunde köpa hostmedicin för att det inte finns någon sådan man får ta i första trimenstern).

Jag, Selma och Linda Palm

2016 var Selma med på bokmässan och jag pendlade från föräldrahemmet i Lidköping till Göteborg. Med på tåget på torsdagen var barnboksförfattaren Linda Palm, som bor i Lidköping.

2016 var jag på mässan med en liten bebis. Det var tur att bokbloggarrummet fanns kvar så att jag kunde hänga där och amma och bara ta det lugnt. Det blev inga seminarier för mig det året av naturliga skäl, men det blev en efter omständigheterna bra mässa ändå.

Jag och Metta

2017 var jag på bokmässan med en ettåring, men jag gick lite egentid. På bomässan 2017 fick jag äntligen träffa Metta Kulturloggen irl!

2017 var ytterligare ett år på mässan med barn. Jag och min man var båda där och vi tog hand om lilla medan stora var hos mormor och morfar. Jag hann inte med så mycket i seminareväg, men kom i alla fall iväg på Årets bok utan barnet. Jag lyckades också intervjua författaren och min gamla lägerledare Cannie Möller på en lekplats inne på mässan.

Pokemon Go och Boblmaf

2018 var jag på Park avenue för första gången under mässan. Väl där passade jag på att spana på kändisar. Skoja bara, jag valde att spela Pokemon Go med likasinnade bokbloggarkollegor.

2018 var jag äntligen på mässan igen ensam! Jag kunde gå all in och följa med till Park och allt annat som jag varit tvungen att välja bort tidigare. Jag intervjuade danska Ida Jessen och även det nervöst på svenska/danska. Hon visade sig dock prata så begriplig danska att det gick hur bra som helst.

Selfie med Helen Pankhurst på bokmässan 2019

Jag tog en selfie med Helen Pankhurst och i mitt ansikte ser ni ett leende på någon som är enormt lycklig!

2019 var ett oerhört bra år, rent produktivt. Jag intervjuade feministen Helen Pankhurst, vilket var oerhört coolt och träffade även det nya stjärnskottet Kate Davies. Intervjun med Pankhust var logistiskt en katastrof men hon var så oerhört ödmjuk att det blev ett bra samtal ändå. Jag bodde för första gången på Gothia Towers och det gav en extra dimension till mässan då möjlighet till avkoppling fanns. Gjorde absolut inget att jag delade rum med två trevliga tjejer.

Montermingel 2020

2020 bidde det inget mingel, inga sociala möten och inga intervjuer. Men det bidde ett fint zoom-möte med trevliga vänner och några digitala seminarier.

2021 tar vi förhoppningsvis igen allt med dunder och brak. Då är det jag som åker dit i dagarna fyra och laddar med nya vackra klänningar som kanske Linda eller Ulrica eller Helena också har. Vi ses snart igen, även om det inte blev någon mässa i år rött hjärta snapchat

Läs även de andra inläggen i stafetten:

9.30 Bokhyllan i pepparkakshuset

10.00 och dagarna går …

10.30 Ett eget läsrum

11.00 Bokdivisionen

11.30 Tusen sidor

12.00 Västmanländskans bokblogg

13.00 Feministbiblioteket

14.00 Fiktiviteter

15.00 Bokbesatt 

16.00 enligt O

17.00 Agnes Bokblogg  

Bokhörnan: Tritonus av Kjell Westö

Montermingel 2020

Montermingel på bokmässan 2020.

Idag har jag träffat mina bokbloggarkollegor och minglat som vore det en riktig bokmässa. Men vi satt bakom en skärm. Det finns många nackdelar med det, som ni säkert känner till. Men fördelarna är ju att folk som inte har råd eller möjlighet att åka till Göteborg för mässan kan vara med bakom skärmen. Det är ju kul att ses och jag hoppas att vi fortsätter att göra det även efter corona. Men med den skillnaden att vi då åker på en riktig bokmässa också!

Boken för dagens diskussion var Tritonus av Kjell Westö. Och förlåt, följande text skrevs efter mötet och yttepytte lite vin.

Kjell Westö – what’s the fuss?

Carina som leder Bokhörnan är inget fan av Kjell Westö. Att vi skulle läsa Tritonus bestämdes på förra mötet när hon inte var med. Nu kunde hon berätta att hon faktiskt läst hela och undrade fortfarande vari storheten ligger. Vi var nog alla överens om att just Tritonus kanske inte var en bok att läsa för den skeptiske.

Kjell Westö – Finlands motsvarighet till Björn Ranelid?

Hahahahaha. Nej. Men alltså, han har väl ungefär samma publik – tanter? *Tystnad*

Handlar det inte bara om två gubbiga män?

Boken handlade om manlig vänskap, men var det inte lite gubbigt? Nej, karaktärerna är inne i ett åldrande och är reflekterande över sina liv och vad de gjort bra och dåligt. Kjell Westö själv kanske visar prov på lite gubbighet eftersom han beskriver de kvinnliga karaktärernas bröstvårtor och vi vet mer om hur de ser ut än de två huvudkaraktärerna.

Att bygga en jäkla hiss i sitt hus, vad är det ens?

Själva gubbigheten och machoidealet förkroppsligas i Branders hiss som han låter byggas in i sitt enorma hus. Eller? Kanske är det helt enkelt så att han ser sitt åldrande framför sig och att han ska kunna leva i det där huset i många år framöver. Med rullator och skraltiga knän är hiss en praktiskt lösning. Men är Branders verklige där i tankarna?

Borde inte inte boken varit längre?

Det var mycket som inte kom med i boken. Vänskapen mellan Brander och Lindell växte fram lite för fort. Historien med Jonas borde utvecklas lite mer. När det blev som mest spännande mellan Branders och hans son så slutade det lite väl abrupt. Så kunde boken varit lite längre? Vi låter personen som ställde den första frågan svara: Nej!

Nästa bok

Vi kommer att läsa Fjärilsvägen av Patrik Lundberg. Jag har redan läst den och tänkte på några saker. Tyst, Hanna! Men alltså, kan vi inte prata om… Nej, nästa gång!

See you soon ladies Puss-smiley

Recension: Westö, Kjell; Tritonus; 2020

TritonusKjell Westö har jag fått tips om när det kommer till män som ifrågasätter mansrollen. Jag älskade hans bok Hägring 38 och när mina bokcirkelkompisar ville läsa hans helt nya Tritonus, var jag inte sen att haka på. Boken är utgiven på Förlaget och här i Sverige på Albert Bonniers förlag. Jag lyssnade på Kjell Westös egen inläsning på Storytel.

Thomas Brander är en känd dirigent som känner att livet, kärleken och karriären rinner honom ur händerna. Han har tagit allt som han tjänat och bygger ett enormt hus på en ö i finska skärgården. Där är han granne med Reidar Lindell, som också han är musiker, men mer på hobbybasis med ett band som övar i hans garage. Både Brander och Lindell är ensamstående, Brander frånskild och Lindell änkeman, och de utvecklar någon form av vänskap.

Jag skulle säga att Tritonus är en bok om manlig vänskap, manlighet och om att konfrontera sin demoner. Både Brander och Lindell har saker i bagaget de inte är stolta över och som de borde prata om, men inte gör. De få gånger de talar om sina problem, viftar de snabbt undan dem och gör allt för att samtalsämnet ska rinna ut i sanden. De få gånger någon pratar om sina problem med dem är det ungefär samma sak. Detta även om Lindell till yrket är psykolog. Deras vänskap sätts å prov när Lindell ber Branders att tala med pojken Jonas, som blivit nynazist.

Kjell Westö är bra på att skriva om manlighet och ifrågasätta den. Det är därför jag tycker att hans böcker passar fint in på en feministiska blogg, även om den är skriven av en man och handlar – tämligen uteslutande – om män.

Författarinläsningen gjorde läsupplevelsen till ett rent nöje. Det är underbart att lyssna på finlandssvenska böcker på finlandssvenska. Jag slogs flera gånger av hur ordrik Westö är. Han beskriver med en detaljrikedom, som mot förmodan aldrig blir tråkig. Tritonus handlar egentligen inte om någonting och det händer inte särskilt mycket i boken, ändå tyckte jag att den var fantastisk och längtade till nästa lyssningsstund.

I min bokcirkel finns det dem som inte gillar Westö och det kan jag mycket väl känna förståelse för. Som det framgår av den här texten tillhör jag inte dem. För mig är han en fantastisk författare som jag är glad över att jag inte läst så mycket av. Nu finns det mer att upptäcka. Imorgon är det dags att prata om Tritonus i bokcirkeln och det ska bli spännande. Av oss deltagare kommer det förmodligen både att vara personer från Sverige och Finland med och jag kommer inte att kunna hålla mig från att prata om den underbara finlandssvenska dialekten och dess ord!

Bokmässan 2020: Vad jag kanske kommer att lyssna på

Bokmässan logga

Imorgon början Bokmässan play. Jag vet inte hur mycket jag kommer att ta mig tid att lyssna på bokmässeseminarier eller delta i andra digitala aktiviteter under helgen, men jag försöker peppa mig lite nu i veckan och sen så får jag se. Jag ska träffa en digital bokcirkel på torsdag och där kommer vi säkert prata om mässan också. Kommer mina vänner delta i elektroniska bubbel och after workar så ska väl inte jag vara sämre!

Mitt (mycket preliminära) schema

Torsdag 24 september

09:45 – 10:15
Fula tjejer
Medverkande: Sara Ohlsson, Johanna Lindbäck, Lisa Bjärbo, Jenny Aschenbrenner

Fredag 25 september

11:30-12:00
Böcker som ger unga kraft
Medverkande: Matilda Westerman, Josefine Sundström, Birgitta Ohlsson, Elaine Eksvärd, Elin Ek, Jason Diakité

13:00 – 13:20
Ukraina ”Vi är mitt emellan galenskap och något som kan bli riktigt bra”
Medverkande: Paul Frigyes

14:30 – 14:45
Årets ALMA-pristagare: Baek Heena
Medverkande: Baek Heena

15:00 – 16:00
Crimetime Afternoon Tea
Medverkande: Josefine Sundström, Hans Rosenfeldt, Stina Jackson, Tina Frennstedt, Pascal Engman

Lördag 26 september

10:55 – 11:20
Kvinnor, makt och politik före och efter Irans revolution 1979
Medverkande: Mehrangiz Kar

12:00 – 12:45
Artighetsspråk, feminism och svensk litteratur på japanska
Medverkande: Lisa Pääjärvi, Miho Hellén-Halme

12:20 – 12:40
Globala Nyheter – Sydafrika

12:40 – 13:20
Kampen mot apartheid – vad vi gjorde och vad vi lärde oss
Medverkande: Anna Sundström, Lindiwe Mabuza, Tomas Ledin, Sanna Eliasson

16:15 – 16:45
Selma Lagerlöf – tidlöst aktuell
Medverkande: Eva-Lis Sirén, Anna-Karin Palm, Anna Nordlund, Mats Malm, Gunilla Kindstrand

17:00 – 20:00
Afterwork: böcker och bubbel

19:00 – 19:20
Tritonus
Medverkande: Dan-Erik Sahlberg, Kjell Westö

Söndag 27 september

14:00 – 14:20
Den besvärliga Elin Wägner
Medverkande: Björn Linnell, Ulrika Knutson

17:00 – 17:30
New York-studion: Valeria Luiselli
Medverkande: Martin Gelin, Valeria Luiselli

Recension: Danticat, Edwidge; Att skörda ben; 1998

Att skörda benJag har läst  Edwidge Danticat bok Att skörda ben, som nyligen getts ut på Tranan. Jag hade boken i min egen bokhylla, men med titeln En skörd av tårar och den var utgiven på Norstedts 2000. Det är samma översättning så Tranans utgåva är bara med en ny titel och nytt format. I rubriken valde jag Tranans titel eftersom det är under den som vi ska prata om boken i min nystartade cirkel Läsa jorden runt – en bokcirkel.

Amabelle är haitier och färgad och hon jobbar som hembiträde i en rik familj i Dominikanska republiken. När den dominikanska diktatorn Rafael Trujillo beslutar sig för att rensa ut alla haitier under den som i efterhand kallats persiljemassakern, tvingas Amabelle fly och försöka ta sig tillbaka till sitt hemland. Hon och hennes älskade Sébastien flyr tillsammans, men de kommer ifrån varandra och bara Amabelle och en vän till Sébastien tar sig över gränsen till Haiti.

En liten bakgrundshistoria: Haiti och Dominikanska republiken delar ön Hispaniola i Karibien, där Haiti är ungefär en tredjedel av ön och två tredjedelar är Dominikanska republiken. Haiti är det första land som blev självständigt efter kolonialismen i Latinamerika. Självständigheten skedde efter ett slavuppror. Landet var också det första post-koloniala landet att ledas av svarta. Det officiella språket är franska. I Dominikanska republiken talar man spanska.

Att skörda ben/En skörd av tårar handlar om den fruktansvärda masslakt på människor som ägde rum i Dominikanska republiken 1937. Det är en bok som berör på djupet, men samtidigt ingen lätt bok att läsa. Jag tycker att Edwidge Danticat gör en skicklig beskrivning av de fasansfulla händelserna. Hon frossar inte i detaljer, utan det hemska ligger snarare i blickar, längtan och minnen. Det enda som var lite jobbigt var tillbakablickarna i kursivt. Att läsa i kursivt är svårare och jag skummar helt omedvetet, vilket gjorde att jag missade en hel del av kärleken mellan Amabelle och Sébastien.

Jag ska inte skriva om slutet här, men vill nämna att jag tyckte om det. Det var en värdig avslutning på boken. Tyvärr står slutet på baksidan av En skörd av tårar och jag är glad över att inte ha läst det för (det brukar jag alltid göra). Det ska bli oerhört spännande att prata om det på bokcirkelns första träff om en dryg vecka!