Aug 19

Recension: Nørgaard, Lise; Med mor bag rattet; 1959

Med mor bag rattetEn av mina favoritförfattare är Lise Nørgaard, kvinnan som skrev manus till succéserien Matador. Hennes debutroman är Med mor bag rattet från 1959 och den finns inte översatt till Svenska. Jag beställde den på Antikvariat.net för flera år sedan, men att läsa på danska har hittills inte känts så lockande. Men trots att jag läst en bok om Gerda Wegener på danska då får detta bli mitt bidrag till språkutmaningen på danska.

Med mor bag rattet är en humoristisk roman om en kvinna som bestämmer sig för att ta körkort. I hennes samhällsklass och den tid hon lever i är detta inte alls självklart för kvinnor, det till och med motarbetas av deras närmaste män. I bokens början får vi följa modern och maken Peter där modern ska köra hem den mycket berusade maken från en fest. De blir stoppade och polisen frågar efter körkortet. Modern har glömt det hemma och polisen föreslår då att maken ska köra hem, vilken han gör. Det är ett under att de kommer hem helskinnade. Sedan hänger vi med på bilsemester i Europa och genom en uppsjö av olika äventyr. Hela tiden får modern bakom ratten jobba i motvind och med alla andras nyfikna och skeptiska blickar på sig.

Med mor bag rattet var en fin debut. Hade jag varit mer bekväm med danskan hade jag förmodligen skrattat mer. Nørgaard skriver rappt och hon driver friskt med överklassen som hon själv varit en del av. Den som sett Matador eller läst någon av hennes andra böcker kommer att känna igen sig. Det är samma stil och med samma träffsäkerhet. Jag är glad att jag läste boken och det roligaste är att en författardebut 1959 hade ett så feministiskt tema.

Boken verkar också blivit filmad! Otroligt roligt.

Aug 18

Recension: Valenti, Jessica; Why have kids?; 2012

Why have kids?När jag hade fått Hugo köpte jag Jessica Valentis nya bok Why have kids? Av någon outgrundlig anledning läste jag den aldrig. Eller outgrundlig kanske är att ta i, men läste den i vart fall inte. Trots några år på nacken och trots att USA inte är Sverige var mycket aktuellt här och nu.

Jessiva Valenti dödar ett antal myter om det heliga moderskapet samt häpnar oss med några hemska sanningar om dagens USA. Bland lögnerna pratar hon om att det inte alls finns en hemmafrutrend. Att det finns framgångsrika kvinnor som skriver böcker om att de väljer att vara med barnen i ett par år ändrar inte det faktum att det är en klassfråga. Svarta och vita låginkomsttagare stannar inte hemma, de har inte råd. Hon skriver också om alla krav som ställs på mödrar och att vi idag kommit långt ifrån tanken på att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. Bland sanningarna finns en hemsk historia om en kvinna som blev påtvingad ett kejsarsnitt för barnet bästa. Det finns också texter om varöfr det går alldeles utmärkt att kombinera jobb och barn.

Det är mycket jag känner igen från Sverige, men samtidigt så är det också stora skillnader. I Sverige är det självklart med barn i förskolan och pappalediga fäder och där vi kommit lite längre. Ändå är vi också i vårdens klor under graviditeten. Och den sociala kontrollen här är enormt stor. Du ska göra som din barnmorska säger och där med basta.Vi stämmer inte till höger och vänster, vi dömer bara varandra. Det är väl däri den stora skillnaden ligger.

Jag gillar verkligen att Valenti skriver med utgångspunkt att mammor behöver jobba och att barn kan vara på förskola. Vi måste också tagga ner för barnen behöver inte femitielva aktiviteter och inbokade saker så att det krävs en heltidsanställd för att fixa logistiken. En bra bok som jag borde läst tidigare.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Aug 17

Berömda och glömda idrottskvinnor: Jillion Potter

Jillion Potter

Nu drar snart rugby-VM igång för damer på Irland. Det kände ni inte till? Nej, rugby är inte en stor sport i Sverige, men det betyder inte att en känd rugbystjärna inte förtjänas att lyftas fram. Jillion Potter är en av rugbyvärldens stora stjärnor och hon har en minst sagt imponerande karriär. Hon är inte bara fantastiskt bra rugbyspelare, hon är även canceröverlevare.

Hon var kapten i det amerikanska rugbylaget när hon upptäckte en knöl i käken (källa). Läkarna bedömde att den kunde tas bort, men i väntan på operation skulle hon kunna spela i VM. När hon kom hem och genomfört operationen fick hon veta att tumören var elakartad. Potter hade drabbats av en mycket ovanlig form av vävnadscancer. Efter det började en helt ny sorts kamp för henne. Hela tiden stod hennes fru Carol vid hennes sida.

Hon överlevde cancern och inte nog med det, hon tog sig också tillbaka till sin fantastiska rugbykarriär. 2016, bara två år efter att cancern upptäcktes, var hon USA:s i OS i Rio.

Hur det går nu i VM på Irland återstår att se! I Rio blev USA med Potter i spetsen utslagna i kvartsfinalen. Vann gjorde Australien.

Aug 16

Recension: Våhlund, Elias och Agnes; Handbok för superhjältar – del 1 Handboken; 2017

Handbok för superhjältarElias Våhlunds dotter blev mobbad. Då kom han på idén och skrev boken Handbok för superhjältar (Rabén och Sjögren) tillsammans med Agnes Våhlund. Den handlar om en flicka som byter skola och blir mobbad, precis det som hände deras egen dotter.

Lisa bor med sin mormor i en liten stad i England. Henne mamma jobbar utomlands några månader. Tre killar väntar på henne mot slutet av skoldagen varje dag för att mobba henne. Hon gömmer sig på biblioteket, där hennes mormors syster jobbar, och en dag finner hon en bok. Handbok för superhjältar ger henne alla tips hon behöver för att bemästra mobbarna. Samtidigt får hon en pyjamas, misstänkt lik en superhjältedräkt, av sin mormor. Hon börjar läsa på i handboken för att lära sig att bli en superhjälte.

Det är en fint berättad bok med lagom långa kapitel. Den är skriven i serieform så det är mycket fina bilder och kan passa sådana barn som jag har som gärna vill hänga med bildmässigt när vi läser.

Det här är en sådan bok som jag skulle vilja att mitt barn gillade. Han var enormt svårflirtad, trots att han älskar superhjältar. Men så sa han tillslut ja till att läsa ett kapitel och sedan var han fast. Jag hade hoppats att ha skulle gilla den, men aldrig kunnat föreställa mig att det skulle bli en sådan dundersuccé. Han grät sig nästan till sömns ikväll för att boken var slut. Han vill veta mer! Jag också. Del två ska definitivt läsas och det snarast. Jag är riktigt nyfiken på mormodern och hennes syster och om de också är superhjältar. Del två kommer i slutet av oktober och vi längtar!

Läs mer: Adlibris, Bokus, Prickiga Paula

Aug 15

Kulturkollo fyller tre år

Kulturkollo tre årDenna vecka firar Kulturkollo att de funnits i tre år. Visst är det roligt med deras veckoteman! Veckans utmaning handlar om att berätta om vår favorit. Det roligaste att skiva om var lögnerna.

Vilket/vilka är ditt favorittema hittills här på bloggen? Motivera gärna! 

Fyra sanningar och en lögn-utmaningen var fantastiskt roligt! Att gräva fram osannolika historier ur sitt eget liv var lättare än jag trodde. Nu när jag testar på att skriva skönlitterärt så behöver jag ju roliga anekdoter att stoppa in och då kom jag att tänka på den här utmaningen och insåg att det finns att ta av. Jag diskuterade det med en kollega som också försöker sig på att skriva och tillsammans kunde vi skratta gott åt riktiga historien som blivit som skrönor.

80-talet var också roligt att skriva om. Fast nu gick jag visst på de teman som jag inte skrev som mycket litterärt om. Det kanske är det jag tycker är kul, att få skriva om något annat ibland 🙂

Om du fick önska ett veckotema inför kommande bloggår, vad skulle du vilja att vi skrev om?

Jag vill ha lite roliga geografiska teman. Varför inte Baltikum? Eller Balkan? Sydafrika? Eller vara lite wild and crazy och välja Karibien?

Här har ni lite tips!

Aug 13

Semestern är slut och årets nystart är här

Semester-Hanna tillbaka i stan

Semester-Hanna tillbaka i stan. Bild från i fredags när vi åt middag i kvällssolen på Texas Longhorn i Hammarby Sjöstad.

Årets nystart är inte nyårsafton, nej det är snarare när sommarsemestern är slut. En känsla av ångest kommer alltid över mig och det handlar inte om att det är så jobbigt att jobba utan att det är så långt till nästa sommar. Det känns som en nystart för att jag har haft en lång härlig ledighet, så lång och härlig att det nästan blivit lite för mycket av det goda. Efter jul är jag mest helt slut och deprimerad med tanke på att det inte finns något slut på vinterhelvetet. Nu känner jag mig utvilad och fräsch.

Något hår har inte blivit klippt, men jag tänkte hålla på det tills sommaren är slut. Mitt jobb har nämligen en egen badbrygga och jag vill gärna kunna ta mig ett topp utan att paja frisyren. Då får semesterhåret vara kvar ett tag till. Så pass fåfäng är jag trots allt.

Sommaren läsning har inte blivit vad jag önskat. Gamla recex står och olästa och hånar mig i bokhyllan och mina utmaningar skrattar mig i ansiktet. Jag skäms för alla de böcker som jag tackat ja till att läsa, men som jag helt enkelt inte orkat ta tag i (förlåt!). Mot bakgrund av detta så ska jag inte kasta mig över höstkatalogen och pricka av för många böcker, Tiden finns helt enkelt inte med en ettåring i huset och en snart sexåring som vill ha uppmärksamhet när syrran sover. Det blir ju bättre, jag vet det, men nu är det jobbigt.

Jag kommer att åka till Bokmässan och är glad över att mässan gör det möjligt för mig och andra bokbloggare att åka dit som press. Sedan kommer jag såklart önska mig lässtunder medan jag bläddrar i höstkatalogen. Nedan kan ni se vilka godbitar som jag hittat och som jag hoppas att kunna läsa. Det är dock en önskan och inte ett löfte. Det är inte en komplett lista. Jag har hittills bara tittat igenom katalogen en gång. Men det kanske räcker så… Åh, alla dessa böcker och så lite tid!

Lucia i nytt ljus av Lena Kätterström (Nordiska museets förlag)

Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde (Wahlström & Widstrand)

Dagar av ensamhet av Elena Ferrante (Norstedts)

Orkidépojken av Helena Dahlgren (Lava förlag)

Hon som vandrar av Samar Yazbek (Ordfront)

Monstret av Terézia Mora (Ramús förlag)

Aug 11

Berömda och glömda idrottskvinnor: Marita Koch

Marita Koch

Inte ett friidrotts-VM utan att jag skriver om ett östtyskt idrottsfenomen. Marita Koch var en stor sprinter. Hon gjorde så ofantligt bra tider att världsrekordet från 1985 på 400 meter står sig än. Det anses vara ett av de mest svårslagna rekorden.

Jag vet att ni är flera stycken som provoceras över att jag skriver om personer som varit eller förmodligen varit dopade. Mitt svar är att de är en del av historien. Jag lyfter inte bara fram kvinnor som gjort bra saker, utan jag vill även skriva om historien som den var utan att sminka över det dåliga. Dessutom var nog alla dopade vid den här tiden. Ingen tror väl idag att amerikanska Carl Lewis var helt ren? Och att Florence Giffith Joyner var dopad är det nog absolut ingen som ifrågasätter.

Med det sagt vill jag berätta om Marita Koch. Hon var som ung mycket snabb och redan som 15-åring tränades hon av Wolfgang Meier, som senare skulle coachade Marie-José Perec. Perec är förövrigt fortfarande den som varit närmast att slå Kochs världsrekord på 400 meter – 65 hundradelar ifrån vilket ju ändå är ganska mycket. Meier tränade Koch under hela hannes karriär och de gifte sig senare och fick en dotter. Det verkar fortfarande vara gifta.

Det legendariska 400-metersloppet var välplanerat och det sprangs i Canberra, Australien 1985. Loppet var så snabbt att mellantiden på 200 meter var i världsklass och hon slog även världsrekordet på 300 meter. Tiden blev 47,60 och står sig alltså än idag. Den enda kvinna i världen som också gått under 48 sekunder är tjeckiska Jarmila Kratochvílová som sprang på 47,99 1983. Kratochvílová var Kochs främsta konkurrent och om henne ska jag skriva en annan gång! Koch har två OS-guld från Moskva 1980 på sin meritlista (400 och 4×400). Fyra år tidigare var hon skadad och fyra år efter bojkottade DDR. Hon har även haft världsrekordet på 200 meter och VM VM-guld på den distansen 1983.

Marita Koch har aldrig offentligt erkänt doping. Men hon ingick såklart i den systematiska dopingen som senare avslöjats i DDR. Man har funnit papper på hur stora doser Koch tilldelats mellan 1981 och 84. Dessutom har man funnit ett brev hon skrivit till det statliga företaget som tillhandahöll dopingen att hon tycke att det var orättvist att sprinterkollegan Bärbel Völker fick en högre dos eftersom hon hade en släkting på företaget. Dock var det Koch och som hade världsrekordet på 200 meter när Völker var som bäst.

Jag tycker inte att vi ska radera de östtyska dopade stjärnorna ur historien, för bra var de oavsett otillåtna preparat i blodet. Men med tanke på det vi nu vet så borde vi stryka deras rekord. Det är inte schysst mot dagens 400-meterslöpare att ha ett dopingrekord att försöka slå. Men det gäller såklart inte bara 400 meter och det är ju oerhört svårt att dra någon gräns, om man inte stryker alla rekord före ett visst datum. Någon som har något förslag?

Aug 10

På en strand i Sihanoukville – kapitel 7

Moppar i Saigon

Moppar i centrala Saigon.

Detta är kapitel sju i min skönlitterära följetong På en strand i Sihanoukville. Resumé: Nina och Calle har träffats i Bangkok och bestämt sig för att resa tillsammans. De har besökt Kambodja, men varit tvungen att lämna Sihanoukville pga av oväder. De är på väg till Saigon i buss. 

En buss, visserligen med AC och hyfsat bekväma säten, men dock en buss. Den skulle ta evigheter. Nina och Calle hade kommit varandra närmare natten i Sihanoukville. Ninas känslor inför Calle var oerhört blandade. Hon tyckte genuint otroligt bra om honom, men hon hade ingen lust att falla för honom. Han var snäll och rolig men skulle aldrig passa in i hennes övriga liv. Det hade ju inte Thomas heller gjort, men nu när hon lyckats skaka av sig honom ville hon tillbaka till sitt gamla liv.

Före resan till Asien hade Nina försakat festandet, dels för att Thomas ville det, men också för att hon skulle ha tid att jobba. Hon hade fått ett deltidsjobb på ett företag som växeltelefonist och hon hade jobbat där flera timmar i veckan. Hon pluggade mellan telefonkopplingarna. Vartenda öre sparade hon till hennes och Thomas drömresa till Asien. Eller hennes det hade varit hennes drömresa. Thomas hade bara låtsas, eller åtminstone valt att knulla Susanne före att resa väg med Nina.

Det blev en lång och ganska hemsk natt på bussen och Nina kände att Calle verkligen fått känna på hennes sämsta sidor. Hon hade gnällt typ hela resan, men Calle hade bara tålmodigt försökt att lugna henne. Hon hade bland annat fräst åt honom när han plockat fram sin mobil och undrat hur sjutton han hade råd att surfa på kambodjanska lansbygden.

– Jag slog på roamingen för att boka ett hotellrum åt oss, svarade Calle utan minsta antydan till irritation.

Väl framme i Saigon tog de en taxi till Saigons motsvarighet till Kao San Road. Det var oerhört varmt. Hotellet visade sig hur som helst sakna fönster. Calle skämdes över missen, men Nina försäkrade om att de kunde leva med fadäsen. Sängen var ganska liten och de skulle bara ha varsitt lakan att skyla sig med. Det skulle bli betydligt mer intressant hur de skulle tackla det, tänkte Nina. En ilning gick genom hennes kropp. Ville hon ligga med honom? Hon slog genast bort tanken. De hade kommit att bli alldeles för goda vänner för att det skulle funka att ha sex.

Under dagen försökte de kryssa sig in emot stan till fots. Det var sannerligen inte enkelt att korsa gatorna där en miljon moppar körde förbi och där trafikljus var extremt sällsynta. De försökte följa efter lokalbefolkningen i den mån de fanns sådana att följa efter. Det tog mycket lång tid. Nästan framme i stan såg de den berömda katolska kyrkan som är en av Saigons sevärdheter. Den låg helt omgiven av moppetrafikerade gator. Calle och Nina tittade på varande, skrattade och Nina sa att katolska kyrkor har hon sett förr och de struntade i att försöka gå dit.

Centrala Saigon, eller Ho Chi Minh som staden officiellt heter, men som både Nina och Calle hellre kallade sitt gamla namn, var en stad av kontraster. Å ena sidan traditionella vietnamesiska hål-i-väggen-restauranger och å andra sidan glassiga gallerior och märkesbutiker såsom Gucci och Louis Vuitton. Försäljare på gatan sålde t-shirts med hammare och skäran eller Herald Tribune och The economist. På krigsmuseet kunde de se hur vietnameserna såg på Vietnamkriget. Hatet mot USA och vad landet gjort var inget de försökt att dölja. Samtidigt verkar vietnameserna idag var mycket intresserade av amerikanernas pengar. ”We didn’t faught the american peaople, we faught the american mperialists” sa en guide på museet för att hålla sig väl med alla amerikanska turister. Nina blev oerhört berörd av museet. Det var otroligt hemskheter som USA utsatte Vietnam för. Ändå hade museet en fadd eftersmak. Det var en historia skriven av vinnarna, som gjort Vietnam till den diktatur det är idag.

Efter krigsmuseet besökte de det bisarrt museum, Reunificansion palace. Återföreningspalatset var ett monument över den sydvietnamesiska presidentens bostad. Det skulle nog fungera som avskräckande och att besökarna skulle förfasa sig över hur lyxigt presidenten i fiendeland hade bott, men framstod mer som en parodi från en finlandsfärga på sjuttiotalet. Det var i vilket all Ninas tanke när hon såg det.

Efter en lång dag på stan gick de förbi Rex hotell, ett stort och pampigt hotell i centrala Saigon. De erbjöd en buffé för 150 kronor på deras takterrass. Där var det svalare och det erbjöds all form av asiatisk mat med varma rätter och bland annat en hel båt full med is och på den sushi och sashimi. Nina tyckte att det var i dyraste laget, med tanke på att Vietnam var oerhört billigt och de hade ätit för 20 kr till lunch. Calle insisterade på att bjuda och Nina var för sugen för att säga nej. Hon ville gå lös på isbåten och allt som fanns där. Lukterna och smakerna överväldigade henne och det tog en lång stund innan de hade börjat prata.

När de väl kommit över den första lyckan som äkta sann matglädje kan skänka en, pratade de mycket om politik. Nina var van vid att hennes vänner var ganska opolitiska och att det ofta tyckte som majoriteten. Slentrianmoderater brukade hon kalla dem. Med Calle kunde hon verkligen diskutera dagens upplevelser och stöta och blöta sina egna argument. Nina kunde inte minnas när hon fått sådan intellektuell stimulans av någon vän tidigare. Dessutom verkade de ha ungefär samma politiska värderingar.

Det ingick gratis vin i buffén och ju längre kvällen led, desto mer personliga blev samtalen. Nina satt och tryckte på en sak som hon inte visste om hon skulle berätta, men å andra sidan skulle det förmodligen bli konstigt om hon inte sa något. De var inte vänner på Facebook än så hon skulle kunna undvika det. Hon sjönk in i sina tankar när Calle frågade vad hon funderade på. Då valde hon att berätta.

– I övermorgon är det min födelsedag.

Kapitel 1

Kapitel 2

Kapitel 3

Kapitel 4

Kapitel 5

Kapitel 6

Aug 10

Recension: Mendel-Hartvig, & Röstlund, Caroline; Konrad och kalaset; 2017

Konrad och kalasetHäromdagen var vi hemma för att tömma brevlådan och då hittade jag ett rykande färskt exemplar av Konrad och kalaset från Olika förlag i brevlådan. Det är Åsa Mendel-Hartvigs och Caroline Röstlunds fjärde bok om syskonen Konrad och Hedvig.

Mamma fyller år och Hedvig väcker Konrad för att de ska ge henne frukost på sägen. Trots stök och bök i köket vaknar inte amman. Hon vaknar inte förrän barnen väcker henne. Men det är ju inte riktigt morgon än…

Mendel-Hartvig och Röstlund kan verkligen konsten att fånga det vardagliga och enkla och göra det till en rolig bok för de minsta barnen. Den har har ju en rolig slutkläm för oss vuxna eftersom vi kan se att klockan är 03:23. Bilderna är också tecknade med stor värme och livfullhet. Hedvig och Konrad är verkligen fina förebilder för våra små barn.

Lär mer: Adlibris, Bokus

Aug 09

Berömda och glömda idrottskvinnor: Nora-Anna Larsson

Nora-Anna

Nora-Anna, eller Anna Larsson är en av våra stora legender inom svensk friidrott. Hon är ingen olympier, men det beror på att hennes storhetstid var under 40-talet då olympiska spel var inställda pga krig. Dessutom var hennes gren inte olympisk distans.

Nora-Anna upptäcktes i samband med Riksmarchen 1943 och övertalades att ställa upp i SM på 800 meter samma år (källa). Hon vann loppet överlägset. Den 27 augusti 1944 satte hon sitt första världsrekord. Det var på Zinkensdamm på Söder i Stockholm. Hon hade en unik löpstil och blev älskad av alla som såg henne springa. När hon slog världsrekord på Stockholm stadium året efter var hon den första kvinna som någonsin sprungit ett ärevarv på arenan. Tre världsrekord skulle hon slå i karriären.

Vägen till framgång var dock aldrig självklar. Hennes egen far var emot löpningen och hon sprang trots alla konventioner. 800 meter för damer kom med på OS-programmet 1928, men togs bort lika snabbt. Distansen ansågs för lång för kvinnor och att det fanns kvinnor som tagit ut sig mycket gjorde att man drog in distansen. Kvinnor ska ju inte ta ut sig! Det kan vara farligt! 800 meter återkom först 1960 på OS-programmet och då var Nora-Annas karriär över för längesedan. Något VM fanns inte på den här tiden och EM hade inte heller 800 meter på programmet.

1948 var det OS i London och eftersom 80 meter tagits bort från programmet försökte Anna komma med på 100 och 200 meter, men för de distanserna var hon inte tillräckligt snabb. Under den här tiden var det Gunder Hägg som var den stora svenska löparen, men Anna var också känd. Så pass känd att hon kallades för kvinnornas Gunder Hägg. Och med tanke på den tid vi nu pratar om får man väl se det som en komplimang. Frågan är bara vad som hänt om Anna fått springa 800 meter på OS och EM. Hade hon då fått Svenska Dagbladets bragdmedalj? Det får vi tyvärr aldrig veta.

När Anna gifte sig 1948 la hon löparskorna på hyllan för gott. Det var väl inte passande för en fru att springa kan man tro.

Tidigare inlägg «