Mar 22

The Artist is Present med Marina Abramović

The Artist is Present

Jag avslutar min miniserie om Marina Abramović med en text om dokumentären The Artist is Present. Den handlar om hennes utställning med samma namn på MoMa i New York 2010. Då satt hon på en stol, och besökarna fick sitta mitt emot henne och titta henne i ögonen.

Följande film är från dokumentären:

Det ni ser är ett möte med sin tidigare man och konstpartner och mötet är mycket känslosamt. Nu var det inte så att han bara dök upp och hon fick se honom där och då för första gången sedan de gjorde slut på Kinesiska muren 1989. De träffades innan och mötet var panerat. Men trots det är det ett känslosamt möte. Precis som det var känslosamt för många av de besökare som kommit för att titta henne i ögonen.

Det var inte bara en känslomässig bergochdalbana för Abramović, utan också en fysisk jobbig performance. Hon satt under MoMas öppettider, sju dagar i veckan i 90 dagar. Och hon var över 60 år. Det är inte svårt att räkna ut att hon fick ont i kroppen.

I filmen får vi också se hur Abramović lär upp performancekonstnärer att framföra hennes verk. Hon tvingar dem leva i hennes hus i tre dagar och dessutom utan några telefoner eller klockor, precis som besökarna tvingades göra i hennes senare verk The cleaner. Här är det tydligt att hennes konst handlar om tid och rum och att vara i nuet.

Jag kan verkligen inte påstå att jag tidigare förstått mig på performancekonst, men efter min djupdykning i Marina Abramović har jag kommit lite närmare. Jag kan verkligen uppskatta mycket av det hon gjort och det är ingen tvekan om att jag gärna hade köat dubbel så länge som jag köade till The cleaner till The Artist ist Present.

Slutligen tycker jag att dokumentären visar upp en envis, men mycket sympatisk konstnär. Samtidigt får vi se en riktig tölp till exman i Ulay, som inte ens, tjugo år senare, kan säga mycket gott om sin exfru som inte samtidigt är kopplat till honom själv.

Dokumentären visas på SVT Play fram till 20 april. 

Detta inlägg är DokumentärenMarina Abramović x 5.

Mar 22

Brev till min dotter Selma

Selma på mammas 40-årsdag

Här kommer ett brev till min dotter Selma. Inspiration kommer från Brev till min dotter. 

Selma, min älskade dotter, du var så efterlängtad. Både du och din bror är resultat av många års längtan och kämpande att få barn. Din bror kom på första ivf-försöket, medan dig fick vi vänta på länge, länge. Du och din bror är det mest värdefulla jag har och er pappa har.

Jag var helt övertygad om att du skulle vara en pojke. Det spelade ju egentligen ingen roll om du var en flicka eller en pojke, men nu är jag såklart glad över att det blev du och ingen annan. Nu vill jag lära dig att bli en självständig kvinna som aldrig låter någon göra något med dig mot din vilja.

Din kropp är din, Selma. Ingen har rätt att ta på den eller håna den. Det spelar ingen roll om någon är kär i dig eller kanske bara lite omogen. Ingen har rätt att kränka dig, din integritet och din kropp.

Det dröjer länge innan du ska ut i världen och få känna på att den är hård, kanske särskilt hård mot unga kvinnor. Innan dess ska du gå igenom en tid av aningslöshet. Jag hoppas för din skull att den tiden ska bli lång. Din bror jag just nu, vid en ålder av fem år, upptäckt att han inte får ha rosa på sig. Det är såklart smärtsamt att höra, men samtidigt är jag glad att tiden utan normer varade så länge. Jag hoppas att du får leva minst lika länge, och förhoppningsvis längre, utan regler och normer om vad pojkar och flickor bör och inte bör /göra/tycka/ha på sig.

Du är en mycket bestämd liten flicka redan nu, vid tio månaders ålder. Jag misstänker att detta kommer att följa dig genom livet. Håll på det, Selma, även om det just nu retar livet ur din föräldrar. Du kommer ha nytta av din envishet och till och med din kräsenhet. Som en tröst för oss nu känns det någonstans tryggt att du värdesätter hemlagad mat och hellre umgås än suger på napp, även om det gör det svårare för oss. Jag misstänker att vi kommer hatt få större problem med dig vad det lider, men kör på ditt race och gå din egen väg. Det är mitt råd till dig, även om jag kanske kommer att ånga mina ord många gånger.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta. Jag älskar dig och din bror mest av allt i hela världen.

Din mamma

Jag och mina barn

Jag och mina barn morgonmyser.

Mar 21

Recension: Ylmaz, Elcim; Brev till min dotter; 2017

Brev till min dotterBrev till min dotter är den andra av två feministiska antologier som getts ut i år. Den här boken har Elcim Ymaz som redaktör och har getts ut på bokförlaget Forum. Alla skribenter har skrivit ett brev till sin dotter de har, eller inte har. Jag har tidigare läst Saker jag hade velat veta när jag var 15.

Tretton brev till döttrar från mammor. Feministisk styrka och erfarenhet som ska spridas vidare till nästa generation. Det var känslomässiga brev från Martina Montelius, Maxide Märak och Mia Skäringer. Det var en fin serieberättelse från Anneli Furmark. Det var också en dikt av Märta Tikkanen, som publicerats första gången 1978. Jag blev berörd, jag kände samhörighet och framförallt kände jag att jag ville skriva ett brev till min dotter. Det finns så mycket i oss som vi behöver berätta vidare. Våra döttrar måste få växa upp i en mer jämställd värld.

Jag tycker om idén att med antologier om feminism och att föra vidare ett feministiskt budskap. Jag tyckte att den här boken var något mer gripande än Saker jag hade velat veta, men den var å andra sidan lite bredare och tog upp mer ämnen. Jag kan inte säga vilken som var bäst, utan lämnar det vid att båda behövs och att jag är glad att de kommit ut. Nu återstår bara för mig att skriva ett brev till min dotter.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Stories from the city, Johannas deckarhörna, Och dagarna går…, Västmanländskan

Mar 20

Recension: Vejjajiva, Jane; The happiness of Kati; 2006

The happiness of KatiI jakt efter böcker skrina av thailändska kvinnor hittade jag The happiness of Kati av Jane Vejjajiva. Det är en ungdomsbok om sorg och saknad och om att hitta sig själv igen.

Kati är 14 år och bor med sin mormor och morfar på den thailändska landsbygden. Mamman är borta och Kati undrar var hon är. En dag får hon träffa henne och då får hon veta att hon har ALS och inte har långt kvar att leva. Kati försöker hitta ett sätt att leva med sorgen och finna lycka trots allt.

Det var en söt liten historia, som givetvis var mycket sorglig. Det var en berättelse från det moderna Thailand med en mamma som levt livet och bott i Hongkong och Europa. Vad jag inte förstod var varför den 14-åriga Kati inte mindes sin mor. Kanske var det så att hon inte träffat henne sedan hon var liten, men det kändes lite osannolikt med tanke på hur mycket mamman älskade sin dotter.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Mar 19

Två manliga thailändska författare

Böcker från Thailand

Böcker från Thailand. Miss Bangkok har jag läst. Four reigns står på att-läsa-listan.

Jag har utmanat mig själv att läsa böcker med anknytning till Thailand eftersom vi åker dit på onsdag. Jag har fått tips om två manliga thailändska författare som jag haft för avsikt att läsa. Den ena fann jag på svenska på bibblan och den andra har jag fått av en vän som köpt den i Bangkok åt mig.

Rattawut Lapcharoensap har skrivit boken Sightseeing som kom ut på svenska för några år sedan. Det är en novellsamling som enligt baksidestexten ska ge en bild av ”ett annat Thailand än det vi känner igen från turistbroschyrernas paradisbilder”. Det är ju en ganska klyschig text kan jag tycka, för det är klart att thailändska författare inte skriver romaner om västerlänningars semester i Phuket. Jag tyckte mycket om boken. Alla noveller var välskrivna och fångade mitt intresse.

Kukrit Pramoj ska vara en av Thailands stora författare. Hans bok Four reigns handlar om en kvinna både i och utanför det kungliga palatset i Bangkok. Det låter verkligen spännande och det låter eventuellt som något för Feministbiblioteket, trots manlig författare. Men jag får aldrig tummen ur. Förlåt Rudi, som gett boken till mig, men det verkar aldrig vara tid för Four reigns. Det borde vara tid just i detta nu, men jag vet inte. Tar inte med den för att den är så tjock, men kanske läser den när jag kommer hem.

Mar 18

Marina Abramović utställning på Moderna Museet

Har inte jag redan varit på Marina Abramović utställning på Moderna Museet? Nej, det var hennes liveperformance The Cleaner. Nu var det dags att se utställningen med samma namn. Hon kan ju naturligtvis inte vara där hela tiden, så det är filmer på tidigare performance och några verk som framställdes av andra performancekonstnärer. Performance är inte min typ av konst, men mitt intresse för detta har definitivt fötts!

Walk Away

Ett tidigt konstverk, jag tror det hette Walk away. Jag tyckte mycket om denna fotoserie. Så enkelt men så bra och så fint! Abramović är ju annars inte känd för ”fin” konst.

Abramović leker med knivar

Just detta verket, när Abramović leker med knivar, minns jag väl från boken. Hon är skicklig, men skadar sig ändå mycket.

Art must be beautiful

Art must be beautiful, artist must be beautiful. Abramović borstar håret och upprepar detta om och om igen. Det var mäktigare att se än vad det kanske låter.

Foton från Belgrad

Här var en fotoserie jag gillade (det var betydligt fler på utställningen). Foton från Belgrad där hon tagit bort horisonten.

Abramović och Ulay

En mycket betydande sak för Abramović konstnärskap var att hon träffade den holländska konstnären Ulay. De var inte bra ett par i konsten, utan också i vardagen. Här sitter de och skriker på varandra.

Abramović och Ulay går kinesiska muren

Abramović och Ulay gick kinesiska muren från var sitt håll. Verket kallas The lovers och är från 1989. Efter 90 dagar möttes de på mitten. Efter det gick de skilda vägar för alltid. Deras förhållande har beskrivits som en installation i sig och det var utan tvekan mycket fruktsamt för konsten. För Abramović var det dock mycket psykiskt tärande och hon hade svårt att komma över Ulays svek och otrohet.

The artist is present

The artist is present

The artist is present från 2010. Abramović har blåst ut hela MoMa i New York och besökarna möts av henne sittande vid ett bord och en stol mitt emot. Ovan ser ni ett antal besökare och hur de såg ut när de tittade Abramović i ögonen. Nedan är bilder på Abramović. Detta performance hade jag gärna köat dubbla tiden för att få vara med om! För henne personligen var det mest känslosamma mötet med Ulay, som kom dit. Se det mötet nedan.

Detta inlägg är UtställningenMarina Abramović x 5.

Mar 17

#närjagvar15: Saker jag hade velat veta när jag var 15

Hanna 15

Jag skrev tidigare om antologin Saker jag hade velat veta när jag var 15 och nu tänkte jag berätta vad jag önskar att jag visste, #närjagvar15. Mitt liv som femtonåring kretsade mycket kring att få en pojkvän (som jag inte lyckades med) och att få hångla. Jag levde också mycket efter vad mina kompisar tyckte och tänkte.

Då fyllde jag 15

1992

Uppvuxen i

Lidköping

Såhär skulle jag beskriva mig själv som femtonåring

Glad, bestämd och hade hopp om livet. Men alltid olyckligt kär.

Vad jag hade velat veta om kärlek

Idag som vuxen kan jag se de strukturer som fanns i skolan tydligt. Det fanns en hierarki och det var svårt att röra sig utanför roll. Jag vet, när jag pratat med vänner i vuxen ålder, att jag sågs lite speciell eftersom jag kunde röra mig lite mellan töntarna och de coola i klassen. Att jag kunde det betyder att jag inte förstod uppdelningen då på högstadiet. Min gamla bästis tillhörde coola gänget och min nya töntarna. Själv uppfattade jag det som att det inte fanns några riktiga hierarkier då. Jag hade förstås fel, men det var skönt att få leva omedveten om det då.

Därmed inte sagt att jag överlag var omedveten om status, för det var jag sannerligen. Jag visste att jag inte stod högt i kurs för att få en äldre och coolare pojkvän. Jag visste att det var nästintill omöjligt. Jag visste att jag förmodligen var tvungen att flytta från Lidköping för att det skulle hända. För att jag skulle få vara cool. Det hade jag rätt i, men jag önskar att jag hade förstått hur stor världen verkligen var och att Lidköping var och är otroligt litet. Samt hur cool jag själv är, när jag slapp undan den förutbestämda rollen i skolan.

Vad jag hade velat veta om sex

Alla, mer eller mindre i alla fall, onanerar. Det är inget konstigt med det. Det är INGET att skämmas för. INGET. Tyvärr kan Hanna 15 inte höra mig nu. Jag hade velat förstå att onani är en förutsättning för att förstå sin egen kropp och för att sedan veta vad man vill ha i samspel med andra. Jag önskar att någon talat om för mig när jag var 15 år och oskuld att sex och onani lite är samma sak, att det som är skönt ensam är även skönt om andra gör det på dig. Sex är inget annat, något odefinierbart, som man inte kan föreställa sig hur det känns.

Sex är inte heller något som nödvändigtvis kräver kärlek. Jag var inte tvungen att vänta. Jag hade gott kunnat ligga med den där killen i någon annans trädgård i Wien. Jag hade kunnat göra det i gröngräset en sensommardag med en fallskärmshoppare från Finland. Jag hade inte behövt göra det till en så stor grej. Dessutom måste man inte ha penetration för att det ska vara sex på rikgit. Punkt.

Vad jag hade velat veta om karriären

Det lönar sig att plugga, men det är inte heller hela världen om man är lite lat och skarvar ibland. Det är viktigt att inte lägga energi på fel saker. Som femtonåring var jag duktig och ambitiös och fick dåligt samvete när jag inte orkade läsa till synes meningslösa saker. Idag klappar jag den flickan på axeln och säger att jag gott kunde strunta i det som faktiskt var meningslöst.

Jag fick veta på gymnasiet att jag inte kunde plugga allt jag ville på grund av ”schematekniska problem”. Det var det fånigaste jag hade hört och inte ens när jag erbjöd mig att läsa mycket själv, kunde skolan låta mig plugga de ämnen jag ville. Det kan fortfarande irritera mig, men samtidigt så har jag idag tagit ikapp allt med råge genom litteraturen.

Femtonåriga Hanna ville bli journalist. Det var ett enkelt val i det utbudet av yrken jag kände till. Är det något jag hade velat veta då var vilka enorma möjligheter det fanns till andra närliggande jobb. Hade jag veta det hade jag sluppit gå och oroat mig i tre år för att journalisthögskolan i Göteborg bara tog in på högskoleprovet.

Slutligen så är det mesta inom samhällskunskap och humaniora roligt att läsa på universitetet. Det hade jag också mått bra av att veta!

Mar 16

Recension: Adichie, Chimamanda Ngozi; Brev till en nybliven förälder; 2017

Brev till en nybliven förälderChimamanda Ngozi Adichie är numer en välkänd feminist. Hennes väninna bad henne om råd om hur man uppfostrar en dotter feministiskt. Det resulterade i skriften Brev till en nybliven förälder (Bonniers) i femton viktiga punkter. I förordet till boken skriver hon att mamman som bett om rådet sagt att hon skulle försöka följa dem. Efter att Adichie skrivit brevet har hon själv fått en dotter och blivit lite mer ödmjuk inför svårigheten med barnuppfostran, och har nu också ambitionen att försöka.

Se till att din dotter blir självständig och inte känner att äktenskap är det enda viktiga. Ge din dotter en stark känsla av identitet. Lär henne att läsa och älska böcker. Det är tre av de femton vettiga förslag som Adichie ger till sin väninna. Alla råd är tämligen självklara, men förtjänas att påpekas om och om igen. Utan en bra självkänsla och en känsla av att finnas till bara för sin egen skull, är det svårt att bli en självständig kvinna. Utan förebilder i hemmet, är det svårt att själv gå in i ett förhållande där man delar på allt. Adichie skriver det så bra och gör det så självklart.

Visst är det så att vi kommit längre i Sverige än i Nigeria, men det är inte skäl nog att slå skriften ifrån oss. Vi ska inte tro att vi redan uppfostrar våra barn lika och ger dem lika förutsättningar från start. Kvinnor i Sverige tar mer ansvar för hem och barn, precis som i Nigeria, och våra döttrar behöver lära sig att de bör dela på ansvaret. Först då kan de/vi för att få mer tid till egna saker och karriär. Det är samma strukturer här och där och vi får aldrig luta oss tillbaka och tro att allt är fixat bara för att andra länder har det värre. Adichie är bra på att påminna oss om det för hennes enkla och självklara sätt att skriva om feminism lämnar få oberörda.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Och dagarna går…

Mar 16

Gerda Wegener och Lili Elbe på Millesgården

Gerda Wegener och The Danish girl

Jag åkte idag till Millesgården för att se Gerda Wegener-utställningen. Hennes fd make Einar Wegener, senare Lili Elbe, var också konstnär och det är hon som är The Danish girl i filmen. Jag förstår varför de valt att ha med filmtitel i utställningsnamnet, men tycker ändå att det är lite förminskande.

Gerda Wegener har gjort många kvinnoporträtt och de var kontroversiella för att hon målade eleganta damer med mycket smink, Den danska traditionen hade dittills varit ganska annorlunda. Flera manliga konstnärer gjorde uppror mot hennes konst, då de ansåg att deras realistiska sätt att porträttera bönder var det rätta sättet. Detta kom att kallas ”bondemålarstriden”.

Lili Elbe av Gerda Wegener

 

Gerda Wegener av Einar Wegener

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gerda Wegeners porträtt var ofta med mycket smink och fina kläder. Hon använde sin man som modell. Han hade då ett alter ego, Lili, som senare skulle bli hans identitet. Här ovan ser ni Lili målad av Gerda Wegener och Gerda Wegener målad av Einar Wegener (Lili ville inte förknippas med måleriet, hon tyckte att det var Einars verk.) Gerda målade ofta Lili och i hennes konst kan man se att könsöverskridande är ett återkommande tema. Det var en guide på museet som jag tjuvlyssnade lite på. Hon berättade att Einar sällan målade porträtt, utan mer landskap. När han målade Gerda här ovan, målade han betydligt mer smink än vad hon brukade göra.

Gerda Wegener på Millesgården

Här är en vy från utställningen. Den stora tavlan är bara en kopia, då de inte kunde få loss den från en privat konstsamlare. Eftersom verket är så betydelsefullt så hade utställ ingen inte varit komplett utan den. Det är Einar som målar av tre kvinnor. Det unika i Gerdas konst är att kvinnorna är målade med en kvinnlig blick. På den här tiden var det nästintill bara män som målade kvinnor.

Erotiska teckningar av Greta Wegener

Gerda och Einar flyttade till Paris på 20-talet och Gerda tecknade då i flera franska tidskrifter. Ovan ser ni ett antal erotiska teckningar. En stor sak vid den här tiden var att Franska staten köpte tre verk av henne som idag finns på Center de Pompidou. Den enda danska konstnär de hade köpt förut var P S Krøyer.

Erotiska teckningar av Greta Wegener

Några närbilder av mina favoriter. Man förstår att hon var kontroversiell!

Badflicka av Gerda Wegener

Denna badande flicka var min favoritbild på utställningen. I mycket svår konkurrens. Det är så mycket liv och härlighet i den här bilden att jag bara njöt av att titta på den.

Rum med 20-talsinteriör på Millesgården

Utställningen hade också ett rum med 20-talsinteriör för att få en känsla av den tid och miljö Gerda och Lili levde i. Underbart att se kläder från den tiden i original.

Målning av Einar Wegener på Millesgården

Utställningen rymde även ett par tavlor av Einar Wegner med för honom typiska landskapsmotiv. De flesta, som den här, från deras sommarparadis, den franska byn Beaugency.

Jag köpte utställningskatalogen från danska moderna museet Arken. jag återkommer med mer berättelser om Gerda Wegeners liv och konst när jag läst den.

Mar 15

Kulturdag på Millesgården och Moderna Museet

Idag hade jag en dag då jag behövde komma hemifrån och bara tänka på annat än jobbsökande. Jag bestämde mig för att se två utställningar, Gerda Wegener och Lili Elbe på Millesgården och Marina Abramović på Moderna Museet. Jag kommer att skriva om utställningarna var för sig, men här är ett litet smakprov.

Lili Elbe av Gerda Wegener

Lili Elbe av Gerda Wegener.

Gerda Wegener av Einar Wegener

Gerda Wegener av Einar Wegener.

Självporträtt av Marina Abramovic

Självporträtt av Marina Abramović.

Tidigare inlägg «