Sep 20

Pepp inför bokmässan – eller snarare ”jag är inte pepp”

Pressbadge bokmässan

Denna vecka peppar Kulturkollo inför Bokmässan. Det kan jag behöva läsa för jag är verkligen inte pepp. Det har hänt så mycket de senaste veckorna och jag känner att jag själv befinner mig mitt i en politisk härdsmälta. Desto viktigare att jag engagera mig i min blogg och den fantastiska bokmässan. Jag har ju fått pressackreditering i år och det är verkligen roligt och på tiden!

Jag har bokat in en författarintervju! På lördagen ska jag träffa Cannie Möller som i våras kom ut med boken Väntarna på Hoi förlag. Hon har tidigare skrivit många ungdomsböcker och jag har lät Balladen om Sandra Ess som jag tyckte mycket om. Cannie och jag har en historia. Hon var med på ett skrivarläger utanför Lidköping som jag var på. Det var 1992 och jag var 14 år.

Sedan har jag bokat in mig på några mingel och kollat upp lite seminarium, men det återkommer jag till. Nu ska jag bara komma i stämning och ladda den vecka som är kvar. Fortsättning följer med andra ord.

Sep 19

Recension: Abramović, Marina (m fl); The Cleaner; 2017

The CleanerThe cleaner av Marina Abramović är museekatalogen som kom med utfällningen med samma namn som startade på Moderna Museet i våras. Nu är den på Louisiana i Danmark och nästa vår kommer den till Bundeskunsthalle i Bonn.

Jag älskade utställningen The Cleaner och har skrivit om den här. Katalogen är en dokumentation av alla performance som fanns gestaltades där. Det tar upp ca tre fjärdedelar av boken, som sig bör. Det var för den delen som jag införskaffade boken. Det fanns också några intressanta essäer i boken och en intervju med Abramović. Eftersom jag redan skrivit om utställningen, finns inte mycket mer att säga om boken. Men om du är nyfiken på performancekonst så är detta en mycket intressant sammanställning av en av genrens främsta. Jag blev intresserad när jag läste Abramović självbiografi Walk through walls. Om du inte sett utställningen skulle jag rekommendera att både läsa Walk trough walls och sedan den här för att få se hur det hon beskriver i boken ser ut på bild.

Abramović är en otroligt spännande person och jag är glad över att ha ägnat henne lite extra tid. Det enda jag saknade lite i katalogen var att det inte stod någonting om den performance som hon gjorde här i Skeppsholmskyrkan och som jag var på.

Läs alla inlägg i mitt lilla miniprojekt Marina Abramović x 5 från i våras. 

Sep 18

Recension: Alfredsson, Karin; Skrik tyst så inte grannarna hör; 2017

Skrik tyst så grannarna inte hörKarin Alfredsson är tillbaka! Nu inte med en deckare med Ellen Elgh, men likväl en roman som utspelar sig i ett annat land. Skrik tyst så inte grannarna hör utspelar sig i Zambia i diplomatkretsar. Boken är utgiven på Bokfrabriken och utlovades handla om systerskap.

Två grannar, två slagna kvinnor, två våldsamma män. Den ena vit och den andra svart. Den ena rik och den andra fattig. Den ena gift och den andra lever i synd. Det är huvudkomponenterna för den här boken. Eleanor är frisör och singel. Hon träffar den äldre och charmerande Roger. När Eleanor får svårt att få ekonomin att gå ihop faller hon för Rogers övertalning att följa med honom till Zambia. Där kan hon klippa vita diplomathustrur och leva ett lyxliv. Livet i Zambia blir inte alls som hon tänkt sig. Grannen Loveness har mött sin drömprins Siame, som är hembiträde i ett svenskt diplomathem. Han och hans arbetsgivare har något gemensamt, de vill kontrollera sina kvinnor.

Skrik tyst så inte grannarna hör är en bok i samma anda som de tidigare deckarna om Ellen Elgh. Ni som gillade dem kommer garanterat att även gilla denna. Det är en bok om systerskap och om destruktiva relationer. Det är också en bok om hyckleri, både i hemmet och på sin arbetsplats. Vi får också inblick i zambiska traditioner att tro på förbannelser vilket ibland leder till slarv med mediciner. Det sistnämnda får för en av personerna ödesdigra konsekvenser.

Jag tycker att det är intressant att läsa böcker om svenska i utlandet, skrivet av svenskar som har erfarenheter av att bo i andra länder. Jag är lite extra inkörd på detta tema just nu efter att ha läst Helan Thorfinns Den som går på tigerstigar och Anna Tells Fyra dagar i Kabul. Skrik tyst så inte grannarna hör har var också mycket bra och det märkt att Alfredsson har kunskap om det hon skriver om, både Zambia och våld i nära relationer.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Sep 17

Recension: Honeyman, Gail; Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt; 2017

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärktJag fick feelgoodromanen Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman (Lind & co) i min hand i precis rätt tillfälle. Det är en bok jag kanske inte skulle välja själv, men en bok jag insåg skulle passa mig just nu. Feelgood med lite extra djup och enligt omslagen oförutsägbar, lät bra.

Eleanor Oliphants veckor ser likadana ut. Hon går till jobbet som ekonomiansvarig måndag till fredag och på helgen köper hon två flaskor vodka som hon dricker jämt fördelat över två och en halv dag. Hon värdesätter renlighet och planering och hon rubbar gärna inte sina rutiner. En dag möter hon IT-killen Raymond från sitt jobb och när de hjälper en äldre man som kollapsat på gatan tvingas hon ha kontakt med honom. Han drar med henne hem till sin mamma och på fest och Eleanor känner för första gången i sitt liv någon form av värme. Hon märker att hon tycker om det och att hon saknat det. Hon förälskar sig också i en vacker musiker hon sett av en slump och bestämmer sig för att de ska bli ett par. Samtidigt börjar vi läsare förstå vidden av det som hänt Eleanor tidigare i livet.

Det var en fin bok om psykisk ohälsa, vänskap och att få en nystart i livet. Det är inte helt enkelt för Eleanor, men en ny värld är möjlig. Boken var inte den kärleksroman som jag hade föreställt mig, vilket väl ingick i omdömet ”oförutsägbar” som jag nämnde i inledningen. Jag blev positivt överraskad av att det var vänskapen som fick stå i centrum och till på köpet vänskap mellan en man och en kvinna i samma ålder som båda är singlar. Mycket fint och annorlunda!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Sep 16

Tack Birgitta Ohlsson för allt, idag är baksmällan enorm

Birgitta Ohlsson

Nej, Birgitta Ohlsson vann inte provvalet i Stockholm som vi väl ändå trott att hon skulle göra. Jan Björklund lyckades mobilisera och tog hem segern. Då fanns det inte mycket mer för Birgitta än att kasta in handduken. Enormt sorgligt tycker jag för jag var verkligen nyfiken och pepp på att se vad hon hade kunnat åstadkomma på partiledarposten.

Det jag idag slås av är alla dessa partister som tycker att Birgitta gör fel som lämnar. Hon behövs heter det. Ja, det gör hon sannerligen, men om hon är så livsviktig för partiet (vilket jag håller med om att hon är) så hade man ju kunnat förfara på annat sätt innan. Jan hade kunnat ge henne de tyngsta posterna i riksdagen, göra henne till talesperson för de viktigaste frågorna och själv annonsera att han tänkt att avgå efter valet. Det gjorde han inte. Birgitta har under alla år i riksdagen varit motarbetad. Hon har gått sin egen väg, dels för att hon är sådan som person och politiker, men också för att hon inte haft något annat val. Före henne kommer ideologin och övertygelsen främst. Sådana saker borde värderas högre politiken. Hennes enorma stöd i väljarkåren och bland medlemmarna har gjort att hon inte kunnat sättas i frysboxen totalt.

Mot bakgrund av detta är det inte bara fullt förståeligt, utan också fullständigt rimligt, att hon spelar högt. Hon har nämligen inget att förlora. Hon ville bli partiledare och ingen skulle kratta vägen för henne. Det finns också en gräns för hur mycket en människa kan ta, även för Birgitta Ohlsson. Det var bara ett år sedan partikollegor krävde hennes avgång och dessa personer har fortfarande kvar sina positioner, dvs helt galet kan inte partiledaren tyckt att det var.

Jag var på ett möte i våras när en gammal räv inom partiet sa att för henne var det alltid partiet främst som gällde. Detta sa hon som replik på en partikollega som sagt att hon alltid varit med för idéerna, inte partiet. Jag tänkte länge, menade hon verkligen det? Men fler andra har skrivit insinuanta kommentarer eller ibland rent ut att Birgitta borde stannat för partiet skull. De får mig att inse att det ligger något djupt oroväckande i den gamla rävens uttalande. Det finns personer i Liberalerna som tycker att Liberalerna är viktigare än liberalismen. Det är oerhört skrämmande!

Mitt förtroende för Jan Björklund är förbrukat. Jag vill inte se honom som utbildningsminister efter valet 2018. Därför kommer jag inte, som det ser ut nu, att lägga min röst på Liberalerna. Vad det blir istället vet jag inte, men jag vet vartåt det lutar. Något partimedlemsskap är inte aktuellt för mig vare sig i L eller något annat parti. Det enda som skulle kunna få mig att engagera mig igen är ett nytt parti, med Birgitta Ohlsson i spetsen.

Med detta sagt vill jag tacka Birgitta Ohlsson för allt hon gjort för liberalismen och för Folkpartiet Liberalerna genom alla år. Jag kommer aldrig att glömma FRA-striden eller när hon stått upp mot övergångsregler och annat trams. Hennes glödande engagemang för feminismen har inspirerat mig mycket, och inspirerar fortfarande. Varje dag. Birgitta är också den som ser och lyfter allt från den nya medlemmen till den kämpande strävsamma politikern. För mig har hon varit ett stort stöd och en ivrig påhejare för den här bloggen. Hon har hjälpt mig att fixa releaseparty, hon har peppat och stöttar och hon retweetar och länkar fortfarande ofta på Facebook. Birgitta är för mig också mer än en stöttande partikollega. Hon är en vän också. Och det kommer hon att fortsätta vara, politiker eller inte.

Nu önskar jag dig Birgitta, all lycka till i framtiden, även om det kommer att ta lång tid att smälta att du inte längre är en det av svensk politik.

Sep 16

Recension: Thomas, Angie; The hate U give; 2017

The hate U giveEn av årets stora bokhajpar är The hate U give av Angie Thomas. Den gavs ut i USA i år och översattes och gavs ut på Natur och Kultur nu i höst. En kaosartad start på jobbhösten gjorde att den blev liggande, men nu har jag äntligen läst den!

Starr är 16 år och har redan sett sin bästa vän dö. Det var i en skjutning på gatan där hon bodde och de var båda 10 år. Efter en fest sex år senare får hon skjuts av en annan vän hem. De stannas i en poliskontroll och vännen skjuts till döds av en polis. Starr är enda vittnet. När hon pratar med polisen för deras utredning får hon bekräftat vad hon redan vet – Khalils liv är inte värt något. Det viktigaste är att rädda polisen och rentvå hans rykte. Starr lever i en förort med stor kriminalitet, men hennes föräldrar har satt henne i en skola i stan där det i princip bara går vita. Starrs bästa vänner och pojkvän är vita. Efter mordet på hennes vän ställs mycket på sin spets. Sviker hon sin ras om hon umgås med vita? Är hon lika illa som polisen som sköt? När polisen inte skyddar ens familj, är det då inte ok att ta hjälp från kriminella gäng? Och kanske framförallt, är det viktigaste verkligen att inte tjalla?

The hate U give är en oerhört stark roman om ras, klass och lojalitet. Den beskriver med oerhörd skärpa problemet när klass- och rasskillnader blir avgörande, inte bara i brottsutredningar utan även socialt. Förutfattade meningar och efterkonstruktioner räddar den vita mannen trots att den svarta mannen blivit dödad. Rasism och fördomar är en del av vardagen för de flesta svarta.

Det är inte bara en bok om svarta och vita. Det är också en bok om vänskap som sätts på spel, familjeband och inte minst tonårskärleken. Jag älskade The hate U give på så många plan. En blivande klassiker står det på den. Jag håller med. Den är stark, mysig, rolig och varm på samma gång och huvudpersonen Starr är en karaktär det inte går att låta bli att älska. Jag har bara en sak till att säga. Läs den.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Stories from the city, Enligt O

Sep 14

På en strand i Sihanoukville – kapitel 11

Langkawi

Här kommer kapitel 10 i följetongen På en strand i Sihanoukville. Resumé: Nina och Calle har kommit till Langkawi i Malaysia där de firat Ninas födelsedag och kysst varandra. Dagen efter kyssen var stel och konstig och de avslutade den med att gå på fest. Där träffade Nina en tråkig amerikan som stötte på henne. 

Nina stod på en fest i ett främmande land men främmande människor och kände sig bortkommen. Men något i den nya uppkomna situationen med en reskompis som hon kysst, men som absolut inte verkade vilja upprepa det och tanken på att hon hamnat i en beroendeställning fick henne att gaska upp sig. Just i den stunden var hon lämnad vind för våg och hon var faktiskt på en resa på egen hand och om hon inte hanterade situationer som denna kunde hon lika gärna ta första bästa flyg hem.

Amerikanen som hon stod och pratade med var kanske världens tråkigaste. Som tur var fick hon ögonkontakt med en tjej i baren som genast uppfattade situationen. Hon och en annan tjej armbågade sig fram till Nina och avbröt samtalet. Nina kunde inte varit mer tacksam. Den ena av dem berättade att de också jobbade på Langkawi och hängde mycket på Robins pub. Amy var från USA och Judith från Tyskland. De var båda servitriser.

Det var inspirerande att prata med trevliga och äventyrliga tjejer. De var som Nina alltid önskat att hon själv skulle vara. När hon var ungefär tio år gjorde hennes bästis slut med henne och hittade en ny. Efter det fick Nina alltid slåss för att vara med och passa in. Hon hade haft många kompisar sedan dess, men ingen självklar bästa vän. När hon träffade Malin på universitetet så klickade det direkt. Men redan efter några veckor insåg Nina att hon skulle få kämpa även för hennes vänskap. Malin kom från Danderyd utanför Stockholm från en ganska typisk medelklassmiljö. Hennes vänner hade betydligt mer pengar än hon, men hennes utseende hade tagit henne in i de coolaste gängen. På universitetet hade hon velat hålla fast vid sitt gamla liv. Nina hade blivit en del av det. Eller nej, hon hade fått vara med. Lite på nåder.

Pontus hade sett henne. Hon hade för första gången i hela sitt liv hittat en kille som såg henne och tyckte att hon var snygg. Efter att de legat med varandra gick hela hennes liv ut på att få bli hans flickvän. Alla hemma i lilla småstaden skulle bli så avis om de såg vilken cool pojkvän Nina hade fått. Hon tänkte så ibland, men inte ens då hade hon varit stolt över det. Hon ville inte bli definierad som någons flickvän, hon ville ju bli omtyckt för den hon var. Men Pontus blev som en besatthet och sagan skulle såklart inte sluta väl. Den drev henne rakt i händerna på en annan person, Thomas, och hennes osjälvständiga liv fortsatte.

Att träffa Calle hade fått Nina tillbaka till den person hon ville vara. Hon älskade politik och samhällsfrågor och med Calle fick hon vara tjejen med högsta betyg som gärna argumenterade om det mesta. Hon fick vara tjejen med hjärnan istället för tjejen som inte var tillräckligt snygg. Men trots att det kändes så bra föll hon in i gamla mönster och lät Calle fixa med allt och bestämma vart de ska åka. Hon sneglade bort mot Calle och tänkte på hur otroligt snygg han var. För några dagar sedan såg hon bara fel. Malin skulle inte gillat honom. För ocool. Men när Nina såg den smarta, trevliga och roliga killen stå och snacka med en gammal polare i baren gick det ilningar genom hela kroppen. Hur kunde hon låta alt glida henne ur händerna? Varför hade hon inte sagt något, utan bara tjurat hela dagen?

Folk minglade runt mycket på puben och rätt som det var fann Nina att hon var ensam igen. Då kom den amerikanska killen fram till henne.

– Varför sa du inte att du och den där killen är tillammans, frågade han surt.

– Därför att vi inte är det, svarade Nina irriterat.

– Schyssta killar snor inte varandras flickvänner och han sa att ni var ihop, sa han ännu surare och gick iväg.

Nina blev förbannad. Nyss hade hon stått och tänkt på hur mycket hon faktiskt tyckte om Calle, men detta var mer än hon tänkte ta. Han hade ingen som helst äganderätt till henne bara för att de reste ihop. Nina skulle aldrig i helvete gå hem med den där irriterande amerikanen, men det spelade ingen roll. Hon kände att hon hade druckit mycket för hon var rejält berusad nu och att det skulle vara ungefär världens sämsta idé att starta ett gräl nu, men det kunde inte hjälpas . Hon hittade inte Calle någonstans och lullade iväg mot toaletterna för att få en liten paus. I lysrörsljus bakom skjulet som var puben fann hon Calle.

– Vad tar dig rätten att markera ägande över mig?, fräste hon.

Calle såg förvånad ut.

– Varför går du och säger till folk att vi är tillsammans?, frågade hon anklagande.

– Det gör jag inte, svarade Calle argt.

– Nähä? Varför går det omkring en kille på den här festen och säger att vi inte kan hångla för att jag är upptagen?

– Vill du hångla med honom?

– Det hör inte hit, jag vill bestämma över mig själv! Nu var Nina nästan gråtfärdig av ilska.

– Tror du verkligen det om mig, svarade Calle och kisade mot henne. Det fick henne att vekna en aning.

– Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro, sa hon och tittade ner i marken.

– Jag trodde faktiskt att du och jag gillade varandra. Jag trodde att du lärt känna mig tillräckligt för att fatta att jag inte går runt och markerar ägande.

– Men vad fan sa du till honom då?

Calle suckade och tittade sorgset på Nina.

– Han frågade inte om han fick lov att hångla med dig, han frågade om jag skulle bli ledsen om han gjorde det.

Nina lät det sjunka in. Hon var fortfarande arg och hade svårt att sortera ut sina känslor.

– Men varför har du varit så sval hela dan? Det har ju varit skitkonstigt stämning.

Nu har hon så pass full att hon inte brydde sig vad han skulle svara och om hon skulle bidra till ännu mer dålig stämning dem emellan.

– Jag? Har JAG varit sval? Du kan väl också ta initiativ om du vill hångla med mig.

Calle var på väg att gå. Arg. Nina förbannade sig själv, men fanns sig snabbt och drog tag i hans arm. Hon la den andra armen runt hans backe och kysste honom hårt. Han slet sig ur hennes grepp och för några millisekunder trodde Nina att allt var kört. Då tryckte han upp henne mot väggen och kysste henne tillbaka.

Kapitel 1

Kapitel 2

Kapitel 3

Kapitel 4

Kapitel 5

Kapitel 6

Kapitel 7

Kapitel 8

Kapitel 9

Kapitel 10

Sep 14

Recension: Streeruwitz, Marlene; Smärtans ängel; 2011

Smärtans ängelJag skrev för länge sedan att det startat ett nytt förlag, Writer read writers, som skulle ge ut österrikiska Marlene Streeruwitz Smärtans ängel på svenska. Översättningen tog längre tid att de räknat med, men i höst fick jag den äntligen i min hand!

Amy är agent och bor i England. Hon kommer ursprunglige från Österrike. Hon har stora alkoholproblem och under en ganska kort tid råkar hon ut för hemska saker i livet. Ett missfall blir vändpunkten. Hon visste inte ens att hon var gravid. Amy tar sig tillbaka till Österrike och där möts hon av att hennes moster och styvmor är sjuk i cancer. Hon försöker få ordning på sitt liv, men fruktar att någon kontrollerar hennes liv.

Marlene Streeruwitz är feminist och Smärtans ängel är en feministisk roman som tar upp många av de problem och orättvisor som drabbar kvinnor. jag vill älska det. Jag vill verkligen det. Det är inte riktigt min genre och jag kände att det gick lite väl trögt att läsa boken. Men det är jag och inte nödvändigtvis du. Gillar du thrillers med lite mer intelligent intrig och vill ha en feministisk sådan så är Smärtans ängel något för dig!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Sep 13

Marie-Louise Ekman på Moderna Museet

Igår var jag på Moderna Museet och såg Marie-Louise Ekmans utställning. Det var ett spontant besök eftersom jag hade ett möte på stan och mitt uppdrag på Lärarförbundet är över. Jag fick således lite välbehövlig tid för mig själv. Jag har varit sugen på utställningen länge nu och en annan orsak till besöket var att jag äntligen tänkte införskaffa utställningskatalogen från Marina Abramovic-utställningen.

Flyktfåglar

Den här installationen kallar Ekman Flyktfåglar och den gjorde hon 2015. Det är inte svårt att förstå varifrån hon fått sin inspiration. Denna och flera andra från samma år berörde mig mycket. Det var en helt annan känsla i dessa verk än i hennes tidigare. Jag var lite tvärt om på utställningen och började med hennes senare verk och gick vidare till de tidigare.

Skuggpersoner

Från de senare verken finns många skuggpersoner. De föll jag också för. Här är en skuggkvinna med hund, barn och spis.

Minnesmonumentet

Den här, Minnesmonumentet, från 1977 fastnade jag direkt. för. Faktum var att jag trodde att den var från i år. Sedan log jag för mig själv och tänkte att detta med fittkonst ändå inte är något nytt. Vad säger ni, klockren eller hur?

Restaurang KB

Den här hängde bredvid tavla ovan och hette Restaurang KB. Vid en först anblick är den ju ganska tråkig, men om du tittar ordentligt så kan du se en kvinnostjärt bajsa på en tavla, en annan kvinna kräkas samt lite fallosar. Jag tycker om henne stol med färger och former, sedan kommer de satiriska inslaget och gör det hela roligt också. Dessutom feministiskt så att det förslår!

Fiskbullar i hummersås

En gammal klassiker är Fiskbullar i hummersås från 1968. jag kan inte säga att jag förstår den, men någonstans älskar jag den ändå.

Sep 13

Samtal med Golnaz Hashemzadeh Bonde

Igår kväll hade jag ett samtal med Golnaz Hashemzadeh Bonde, Feelgoodbibliotikarien Anette och Västmanländskan Ulrica via Google Hangout. Vi pratade om Hashemzadeh Bondes bok Det var vi som jag recenserade här på bloggen igår.

Golnaz började att berätta om att hon fått ett brev från en läsare som tyckt om hennes skildringar av den iranska revolutionen. Hon tyckte att det var vi, vi som var med. Det var en lite annan tolkning av titeln är vad som hon til en början tänkt. Hon tänkte mer det var vi som tog oss hit och som gör det möjligt för er att leva vidare. Det handlar om ett kollektivt trauma och att gå vidare i ett annat land.

Jag var intresserad av att veta hur mycket som egentligen är självbiografiskt. Jag förstod att själva ramen var det, hon kom själv till Iran som liten, hennes mamma dig när hon väntade sitt första barn och hennes mormor dog samma år. Däremot är Nahid inte hennes mamma.

Golnaz har gjort ett gediget jobb med att intervjua människor som varit med under revolutionen och hon tyckte givetvis att det var spännande, men sa också att det var jobbigt att ta del av alla öden.

Hon pratade också om att böckerna sålts till andra länder och var själv förvånad över att rättigheter sålts till Korea. Då slog det mig likheterna med den koreanska boken Ta hand om min mor! Jag tipsade om boken och hoppas att Golnaz håller med om att de påminner om varandra. Temat ensam mor som behöver tas om hand av sina barn är den gemensamma nämnaren.

Tack för ett bra samtal och att jag fick möjligheten att vara med i cirkeln!


Detta är detta är ett redigerat inlägg som har skrivits om med originalet i minne. Min sida kraschade och just detta inlägg kunde inte återskapas i sin helhet.

Tidigare inlägg «