Recension: Hjorth, Vigdis; Arv och miljö; 2016

Arv och miljöJag började med att läsa Vigdis Hjorths senaste bok på svenska, Är mor död, och fick mersmak. Jag förstod att jag behövde läsa Arv och miljö också, som blivit en världssuccé. Jag gillade Hjorths stil och tänkte att jag verkligen borde läsa den boken som alla verkar tycka den bästa. Arv och miljö är utgiven på Natur och Kultur och jag lyssnade på den på Storytel inläst av Gunilla Leining.

Bergljot har brutit med sina föräldrar. En dag får hon ett samtal från sin syster Astrid, som är den enda av sina tre syskon som Bergljot fortfarande har kontakt med. Deras bror Bård är missnöjd över hur det är tänkt att arvet ska fördelas. Det finns två sommarstugor på ön Hvaler som Astrid och Åsa ska få. Bård och Bergljot ska kompenseras ekonomiskt, men stugorna är enligt brodern, löjligt lågt värderade. Konflikten tvingar Bergljot till att ta ställning och hon väljer att träffa sin bror som hon inte träffat på över 20 år.

Konflikten verkar olöslig och så småningom förstår vi att det beror på den stora elefanten i rummet. Bergljot har blivit sexuellt utnyttjad av sin far och hon vill att de andra ska erkänna hennes historia. Hon kräver inte att de ska tro på henne, bara att hennes historia också räknas och tas hänsyn till. Att Astrid och Åsa ska få ärva sommarstugorna beror på att de varit där med sina föräldrar i alla år och haft det så trevligt, men varför har Bergljot och hennes barn inte varit där? Och senare, varför slutade Bård att åka dit?

Arv och miljö slog ner som en bomb i Norge och genererade åtskilliga kulturartiklar om dagen. Orsaken var den att Helga Hjorth, Vigdis lillasyster, känt igen sig själv som Åsa och i princip i allt som stod i boken och blev vansinnig. Hon menade att hennes far absolut inte hade utnyttjat Vigdis sexuellt. Vigdis menade att boken var en roman, men att människor borde uppträda så att det passar att omskrivas i en roman (Vi läser).

Om jag bortser från formen autofiktion och skriver om boken som en roman, så måste jag säg att det är en fantastisk sådan. Vilket bok, vilket språk och vilken berättelse! Det är fantastiskt att följa Bergljots kamp för överlevnad genom tankar och samtal med vänner, barn och pojkvän. Det går verkligen att känna hennes ångest för att de andra inte förstår eller väljer att inte förstå henne och hennes sida av saken. De enda i hennes ursprungsfamilj som förstår och som ger henne stöd, är Bård.

Jag förstår att det måste kännas tufft att läsa en bok av sin syster där det går att känna igen sig själv och sin familjs arvstvist i till punkt och pricka. Men utan att veta så mycket om detta familjedrama och vad som är och inte är sant, så är Arv och miljö en bok som förtjänas att läsas. Det är oerhört intressant om arvstvister och vad som ska räknas in när sommarstugor ska delas upp.

Det är en mycket bra inläsning av Gunilla Leining även den här gången, så du som gillar att lyssna på böcker ka passa på att lyssna på denna. Nu ska jag ta och läsa ikapp om hur debatten såg ut i Norge när boken kom ut!

100 år sedan kvinnor Sverige fick rösta första gången

Elin Wägner och namninsamlingen 1914

Elin Wägner och namninsamlingen 1914.

För 100 år sedan fick kvinnor för första gången rösta i svenska val. Att den svenska demokratin fyller 100 år firas i riksdagen som öppnar på tisdag. Det var den 10-12 september 1921 som kvinnor i Sverige för första gången fick lägga sin röst i ett svenskt val. Det var också första gången som det stod kvinnonamn på listorna. Kerstin Hesselgren (liberal) blev invald i den första kammaren och Elisabeth Tamm (liberal), Bertha Wellin (lantmannapartiet), Agda Östlund (socialdemokrat) Nelly Thüring (socialdemokrat) i den andra kammaren.

Nu när Sverige, 100 år efter att kvinnor fått rösta första gången, är på väg att få en kvinnlig statsminister för första gången, har debatten om representation blåst upp. Jag är inte särartsfeminist och jag tycker självklart att kompetens ska gå före kön. Vad kompetens är, är dock lite mer luddigt. Självklart är det fortfarande så att kvinnor bär med sig en viss viktig erfarenhet genom att vara kvinna.

På 1920-talet var det kvinnors erfarenhet än mer viktig. Idag skriver SVT om barmorskelönernera som skulle sänkas för att barnmorskorna kunde göra annat, såsom städa och fixa, och då gick alla fem kvinnliga riksdagsledamöter ihop och berättade för riksdagens män om deras erfarenhet och hur barnmorskeyrket verkligen fungerade. De var tvungna att vara rena och kunde inte jobba med annat. Tillsammans stoppade riskdagens första kvinnliga ledamöter sänkningen av barmorskelönerna.

Dokumentär att se

Om barnmorskelönerna och annat berättas det om i dokumentären Första fem – pionjärerna som tog plats i riksdagen i SVT. Dokumentären kommer att sändas tisdagen den 14 september klockan 21, me fins redan nu på SVT play. Själv tänkte jag se den ikväll. SVT skriver att de fem första kvinnorna i riskdagen är gaska bortglömda, men jag tycker då inte att Kerstin Hesselgren är det!

Se dokumentären här. 

Böcker att läsa

Facklitteratur

Hem och stat av Selma Lagerlöf är ett måste. Det är hennes tal vid rösträttskongressen 1911. Timbro har gett ut talet i tryckt miniformat för den som vill ha ett eget ex.

Tisdagar med tolfterna av Lisbeth Håkansson Petrén är en fin bok om kvinnor som träffades och engagerade sig för kvinnlig rösträtt och mer jämställdhet före 1918.

Kvinnor på gränsen till genombrott av Ulrika Knutson är en en bok om Fogelstagruppen, som på sätt och vis tig över stafettpinnen från tolfterna. Här fins kändisar som Elin Wägner, Kerstin Hesselgren och Elisabeth Tamm med.

Skönlitteratur

Pennskaftet av Eli Wägner från 1910 är ett måste. Skriven före kvinnor fick rösträtt och fantastiskt nytänkande om kvinnor, politik och sexualitet.

Ellens val av Helena Dahlgren och Moa Eriksson Sandberg är helt nya böcker som utspelar sig precis före kvinnor fick rösträtt. Kul med feelgood i en historisk miljö och vi får veta mer om hur det var för rösträttskvinnorna då.

Tillbaka till henne av Sara Lövestam är också en mer modern bok som utspelar sig kring tiden före kvinnor fick rösträtt. Det är en oerhört fin bok om homosexualitet och kärlek i en tid då kvinnor inte ens ansågs kunna ha politiska åsikter.

Lässtatus den 11 september 2021

Shelfie maj 2021

Det är 20 år sedan tvillingtornen World Trade Center rasade i New York efter världens kanske värsta terrorattack. Det är också 18 år sedan Anna Lind dog efter att ha blivit knivhuggen på NK. Det är 48 år sedan statskuppen i Chile och 43 år sedan racerföraren Ronnie Pettersson dog efter en krasch. Min farfar fyller 108 år i sin himmel idag. Hur jag än vrider och vänder på det så hittar jag inget vettigt att skriva för att högtidlighålla denna dag, så jag skriver om något annat.

Jag har haft en lässvacka under större delen av sommaren, men har nu fått tillbaka läslusten med full kraft! Jag sträckläser och sträcklyssnar och läser till och med sådant som jag fastnar i. Mitt enda hot är om jag råkar lägga mig försent eller glömmer hörlurarna hemma när jag ska promenera till förskolan. Här är min lässtatus just nu:

På nattygsbordet: Jag läser Lina Nordquists Dit du går, följer jag som är oerhört bra, men som får stå tillbaka lite för böcker det är lite mer bråttom med (som bokcirkelböcker).

Långdragen surdeg: Blomsterdalen av grönländska Niviaq Korneliussen var inte så spännande som jag hade hoppats på och jag läser den på danska och det går oerhört segt.

Bokcirkelbok: Jag har varit tvungen att hetsläsa Three apples fell from the sky av armeniska Narine Abgaryan för att vi har träff med jorden runt-bokcirkeln på måndag. Jag trodde att jag läst halva boken, så jag tog det lite lugnt, men det visade sig vara betydligt mindre. Nu har jag läst halva boken och resten måste läsas i helgen!

Comfort reading: Trots att jag egentlige inte har tid, har jag börjat med Jobbiga tjejer av Johanna Lindbäck, Lisa Björbo och Sara Ohlsson. Det går alltid klämma några sidor i den också varje kväll!

I lurarna: Arv och miljö av Vigdis Hjorth. Den är oerhört bra och bättre än Är mor död, som jag också läste i veckan.

Läsa för stora barnet: Vi är äntlige klara med Harry Potter och hemlighetens kammare och har börjat på Fången från Azkaban i veckan. Det är så roligt att läsa Harry Potter igen efter så många år!

Läsa för lilla barnet: Att börja läsa en kapitelbok för den lilla har jag funderat på länge. Hon vill dock helst se på bilder, men jag fick henne i alla fall att lyssna på Känner du Milly-Molly av Joyce Lankester Brisley, som var en av mina favoritböcker som barn.

Förberedelser inför bokmässan 2021

Bokmässan logga

Nu är det bara två veckor kvar innan jag styr kosan mot bokmässan och Göteborg. Jag har beställt en program där jag ska kryssa för allt jag vill lyssna på. Om det blir live eller digitalt har jag inte bestämt än, men jag kommer att vara på plats i Gothias lobby om inte annat. Jag har planerat in en författarintervju och så ska jag passa på att hänga mycket med mina kära bokbloggarkollegor som det var alltför längesedan jag såg nu!

Jag har ett specialintresse för Norden och nordisk litteratur ligger mig mycket varmt om hjärtat. Jag har pluggat nordiska språk på universitetet och läst extrakurser i norska. Nu är nordens litteratur ett av tre tema på bokmässan och jag ska såklart försöka läsa så mycket nordiska böcker som möjligt innan mässan.

Jag har redan nu satt tänderna i Vigdis Hjorth från Norge som också kommer på mässan. Är min mor död är redan utläst och lyssning pågår av Arv och miljö. Nästa att läsa är Pajtim Statovci från Finland som ska ha seminarium tillsammans med Hjorth. Jag har tidigare velat läsa Min katt Jugoslavien, men kommer att börja med hans senaste (på svenska), Tiranas hjärta.

Min Norden-utmaning har börjat starkt och jag är riktigt pepp. Nu ska jag leta efter dansk litteratur av författare som kommer till mässa för att vara lite extra förberedd. Kanske ska jag läsa Charlotta Albertine Minor?

Recension: Boianjiu, Shani; Det eviga folket är inte rädda; 2012

Det eviga folket är inte räddaInför Medehavstemat på bloggen i sommar började jag läsa Det eviga folket är inte rädda av Shani Boianjiu från Israel. Jag läste ju inte speciellt mycket då, som jag skrivit om förut, och att läsa i mobilen är inte min favorit så boken blev liggande (min son har lagt beslag på min Storytel reader och vem är jag att ta den ifrån honom!?!). Boken är Shani Boianjius debutroman som gavs ut på Natur och kultur 2013.

Avishag, Yael och Lea går på gymnasiet i en by i norra Israel när boken börjar. Yael är kär i Avishags bror och när ha tar livet av sig drabbas de båda av stor sorg. De blir inkallade i armén och blir posterade på olika platser i landet. Avishag hamnar vid en gränsstation nära Egypten och Lea blir militärpolis. Alla tre råkar ut för den ena gräsligheten efter den andra. Trots att de skiljts åt och fått nya vänner, är det deras vänskap som består när de muckar och försöker hitta en meningsfull sysselsättning efter militärtjänstgöringen.

Det eviga folket är inte rädda är en berättelse om tre unga kvinnor med där helheten vävs ihop genom fragmentariska historier. Vi får några glimtar här och några där från deras och deras vänners liv. Avishags protest i ett torn nära gränsen då hon klädde av sig naken, vilket fick lågtgående konsekvenser, är en stark historia. Leas kamp för att återgå till det normala efter allt som hänt i lumpen, är en annan. De lever liv där självmordsbombare är en del av vardagen och där fienden aldrig är långt borta.

Det tog mig ganska lång tid att läsa boken, men det betyder inte att jag inte tyckte om den. Den fragmentariska berättartekniken var lite svår att komma in i, men sedan kom jag att att tycka mycket om boken. Jag tyckte också att jag fick en bra insikt i hur det är att vara ung kvinna i Israel och hur tuff deras militärtjänstgöring kan vara. Tjejerna lever liv som vilken västerländsk tonåring som helst, men de är bara lite räddare för att åka buss.

Recension: Hjorth, Vigdis; Är mor död; 2020

Är mor dödVigdis Hjorth är en norsk författare som jag tänk läsa länge, men då Arv och miljö. Jag började med Är mor död som kom på svenska på Natur och kultur tidigare i år. Vigdis Hjort kommer på bokmässan och kändes extra viktigt att läsa henne nu inom ramen för min miniutmaning att läsa nordisk litteratur. Jag lyssnade på boken på Storytel, inläst av Gunilla Leining.

Johanna har flyttat tillbaka till Norge från Utah i USA och hon försöker få kontakt med sin mamma. Kontakten med mamma har varit obefintlig enda sedan fadern begravning som Johanna inte kom hem till. Hennes egen make låg då för döden på ett sjukhus och Johanna kunde inte lämna honom. Föräldrarna är arga för att hon lämnat sin make och stuckit till USA för att bli konstnär. Boken är skriven i jagform och sakta växer hela bilden fram och den är inte smickrande alls för Johanna.

Är mor död är en bok som du förstår ganska tidigt har en opålitlig berättare, huvudpersonen Johanna. Hon berättar om sin ganska hemska barndom och om hur hennes far tryckt ner hennes konstnärsdrömmar och hur hon kände sig nödgad att fly. Hennes föräldrar har sedan knappt brytt sig om det barnbarn de fått i USA. Hon diktar också upp en hel värld kring hur modern har det idag och vad systern gör. Sedan förstår vi också ganska tidigt att en konstutställning Johanna haft i Norge, har upprört familjen.

Jag tycker egentligen inte att sådana här eländesböcker om trasiga relationer är särskilt upplyftande, men samtidigt kan jag verkligen inte lägga dem ifrån mig. Jag sträcklyssnade på boken på mindre än ett dygn. De påminde mycket om Moa Herngrens Svärmodern, som jag inte heller kunde lägga ifrån mig trots att den var så hemsk. Är mor död är en riktigt bra bok och läsningen av Gunilla Leining var strålande. Hon läste på ett sätt som kändes självupptaget naivt, vilket passade utmärkt väl in på handlingen.

Läsningen av Är mor död gav mersmak. Vigdis Hjorth är en skicklig författare och berättargreppet att vi förstår att saker inte är som Johanna berättar, trots att det bara är hennes perspektiv, är oerhört snyggt gjort. Trots att berättelsen på pappret både är långtråkig och eländig, så finns det ett oerhört driv som för berättelsen framåt.

Recension: Berg, Aase; En uppblåst liten fittas memoarer; 2021

En uppblåst liten fittas memoarerEn uppblåst liten fittas memoarer är en bok av feministen och tillika uppblåsta lilla fittan Aase Berg. Nej, det är givetvis inte jag som kallar henne det, utan hon kallar sig själv så i boken efter att en viss akademiledamot har kallat sådana som henne just uppblåsta fittor. Boken är utgiven på Albert Bonniers förlag och jag lyssnade på den på Storytel, inläst av Lo Kauppi.

Aase Berg växer upp i Tensta och i Norge. Hon har två barn, Arla och Björk, och dessa har hon uppfostrat till att bli självständiga individer, vilket har gjort dem totalt missanpassade till samhället. Som mamma känner hon sig mest misslyckad med att Björk försökt ta sitt liv och Arla blivit våldtagen. Själv reste hon runt mycket och fanns inte alltid där för sina barn. Hon vet inte heller om hon vill finnas för dem för mycket. Aase har ingen fast partner, men åtskilliga tillfälliga sådana.

Hela boken är skriven på ett poetiskt språk, vilket känns naturligt i och med att Aase  Berg också är poet. Hon skriver om patriarkatet och hur alla spelar med i den manliga världen. De som är med otrogna män, är en del av den manliga överordningen, och även de hustrur som står bredvid och vägrar att se vad som pågår. En rolig detalj var att hennes mamma var politiker för folkpartiet och att Aase Berg förde en diskussion om varför hennes mamma landat i liberalismen, medan hon själv blev socialist.

Jag började läsa boken helt förutsättningslöst för att den är en bokcirkelbok. I början fixade jag inte alls att lyssna på boken för att jag irriterade mig så på tonen. Jag var också arg över att hon utelämnade sina barn så mycket. Sedan läste jag på mer och förstod att det är fiktion, även om den ligger nära verkligheten. Författaren Aase Berg har inte två barn som heter Arla och Björk och hon är dessutom gift.

När jag insåg att det i mångt om mycket var en drift på uppblåsta manliga författare som tagit en plats i Svenska Akademien för givet, blev den mer intressant. Jag kanske inte håller med henne om hela hennes världsbild, men gillade skarpt synen på otrohet och hur männen lyckas hålla alla kvinnor på mattan, även dem de ligger med vid sidan av. Här finns det en diskussion om makt och att kvinnor har ett ansvar att använda den makt de faktiskt har (tex genom att avslöja för kvinnor att de legat med deras män).

Det ska blir superintressant att diskutera En uppblåst liten fittas memoarer med min bokcirkel. Det finns massor att prata om här!

Recension: Indriðason, Arnaldur; Flickan vid bron; 2018

Flickan vid bronArnaldur Indriðason är kanske inte mest känd som en feministisk författare eller ens någon författare som ifrågasätter mansrollen. Jag tänkte ändå recensera Flickan vid bron då den innehåller viktiga teman som sexuella övergrepp och kvinnors möjligheter på Island på 60- och 70-talen. Hjälten i historien är Konrað, men han hade inte varit där han är om det inte vore för hans efterträdare Marta. Boken är utgiven på Norstedts och jag lyssnade på den på Storytel.

Konrað är pensionerad polis, men kommer ett gammalt fall på spåren. Det handlar om en flicka som drunknade i en sjö och som aldrig utreddes ordentligt för att man såg det som en olycka. Han har fått kontakt med en kvinna som är synsk, vars far kamperade ihop med Konraðs far en gång i tiden. Hon påstår sig ha sett den döda flickan på ett kalas när hon var barn. Konraðs far var en lurendrejare, medan kvinnan menar att hennes far var synsk på riktigt men Konrað tror inte på sådant. Han dras in i fallet på flera sätt. Han vill veta vem som mördade hans far och han vill veta vad som hände flickan.

Flickan vid bron är en långsam historia och ganska rörig, ändå tyckte jag om den. Konrað är inte min favoritkaraktär av Indriðason, men han är absolut intressant. Det som jag tyckte var feministiskt intressant med den här boken var att hur flickan hamnade i sjön (jag kan inte avslöja det) förstod man ganska tidigt hade med synen på fattiga flickor att göra. Det vävdes fint ihop med historien om Konraðs sökande efter sanningen om sin far, som får en oväntad och otäck vändning.

En gång i tiden slukade jag alla deckare jag kom över. Så är det inte längre. Jag har blivit otroligt kräsen när det kommer till just den genren och vill gärna att det ska kännas verklighetstroget. Arnaldur Indriðason återkommer jag fortfarande ofta till och han gör mig aldrig besviken. Jag tycker också om att han förlagt flera böcker till förgången tid. Den här utspelar sig i nutid, men handlar mycket om polisarbetet som det var förr, vilket är intressant.

Det ska bli Norden för mig i september och nu prickar jag av Island, även om det inte är en kvinnlig författare. Det kan hända att det blir det också, det vet jag inte än.

Inför bokmässan 2021: Miniutmaning Norden

Nordens flaggor

Ett av Bokmässans tema 2021 är nordisk litteratur och eftersom Norden ligger mig varmt om hjärtat så måste jag självklart ha en utmaning som handlar om att läsa från de nordiska länderna. Jag har bestämt att utmaningen får gälla retroaktivt från sommarens början för att jag ska kunna tillgodoräkna mig den danska bok jag läste i juli.

Utmaningen är enkel, en bok från varje land/region! Som vanligt på Feministbiblioteket gäller helst en kvinna och meningen är att jag ska utmana mig. Kan annars meddela att jag har börjat sträcklyssna på Arnaldur Indriðason på Storytel och det är ju isländskt så att det förslår, men inte så unikt och utmanande. Men allt räknas i slutändan, för jag har inte så lång tid på mig.

Detta inlägg skulle ursprungligen harpublicerats i fredags, men ABBA fick gå före. Just i fredags skrev Linda på Enligt O att hon skulle läsa nordiskt i september så nu är vi två som kan följas åt! Hänger du också på?

Att läsa

Sverige: Här behövs ingen utmaning, som ni förstår.

Norge: Jag har Marie Auberts Kan jeg bli med deg hjem, som följt med överallt på semestern men aldrig blivit läst. Sedan har jag tänkt att jag borde läsa Vigdis Hjort.

Danmark: Jag har redan läst Thit Jensen och boken Erotisk stöld.

Finland: Jag har en del gamla recex som aldrig blivit lästa från finlandssvenska förlag som jag ska ta mig en närmare titt på.

Island: Jag läser som sagt Arnaldur Indriðason i detta nu och jag får se om jag hinner med något mer.

Grönland: Jag läser just nu Blomsterdalen av Niviaq Korneliussen på danska.

Färöarna: Det är svårt att hitta något härifrån, men jag klickade hem Oddvør Johansen på Bokbörsen för jag hann googla fram att hon finns översatt till Svenska (och jag vet inte när jag kommer in till stan och kan låna på bibblan igen).

Åland: Här behövs ett litet gräv, men förhoppningsvis hittar jag något!

För tio år sedan kom världens bästa Hugo till världen!

I tio år har jag varit mamma och i tio år har en av världens bästa människor funnits. Igår firade vi honom kungligt i förväg med ett överraskningsbesök på Gröna Lund. Han och lillasyster blev mer än överraskade när vi styrde kosan mot tivolit och vi åkte så mycket vi orkade hela kvällen. De hade gissat på allt möjligt från att gå på bio till att åka lite båt och sedan åka hem igen där en fest väntade.

Det är tio år sedan som jag förvirrad insåg att jag nu har ett barn att ta hand om. Det var sannerligen inte lätt, även om det på något sätt ju var det. Inga sköterskor följde med oss rookieföräldrar hem och han är nu en välartad tioåring. Nått rätt gjorde vi med andra ord i all förvirring.

Idag är Hugo en glad, omtänksam, modig och klok kille som älskar att spela Minecraft, hänga med kompisar bada i havet och hoppa studsmatta. Även om att gå upp på morgonen inte är hans favoritsysselsättning så är skolan rätt rolig att vara i. Det märks nar han, som får välja själv när han ska gå hem, oftast inte dyker upp hemma förrän fritids är slut.

Idag ska vi fira honom mer, först bara familjen med en riktigt härlig sconesfrukost som han älskar och sedan kommer kompisarna. Det blir gamingkväll med oändligt med chips, godis och läsk, samt pizza och kladdkaka. Tyvärr är det förkylningstider i en pandemi, så många har varit tvungen att lämna återbud. Jag tror ändå att de som kommer, kommer att få en kul kväll!

När jag ser bilder från Hugos tidigare födelsedagar känns det overkligt att den fina kille på bilden ovan är min son och att han blivit så stor. Jag ser mig ofta fortfarande som en småbarnsförälder, men om ett år har jag bara skolbarn. Det går fort, men samtidigt blir det också så mycket roligare för att jag får se hur mina barn utvecklas och de delar med sig om vad de tänker på.

Idag är det Hugos dag och nu ska vi börja fira honom!