I Tranans bokprenumeration fick jag sist Samanta Schweblins Kentukis. Det var även en bokcirkel om den före midsommar, men den hann jag inte vara med på. Nu har jag läst ut boken och här kommer mina tankar om den. Författaren är född och uppvuxen i Argentina och bor idag i Berlin.

Kentukis är ett gosedjur med mänskliga ögon. Bakom ögonen sitter en människa och styr kentukin. Kentukin och människan som styr den, finns inte i samma del av världen. Ibland skapas ett band mellan kentuki och ägare, men ibland hamnar kentukin på en hylla i källaren.  Den som styr kan röra sig så länge hindren inte blir för stora, men kentukin dör för alltid om den laddar ur.

Kentukin ger dem som styr den en möjlighet att se andra saker i världen. Vi får följa några personer, bland annat en pojke på Antigua som saknar sin norska mamma och vill känna snö, en småkriminell person i Zagreb som via kentukin upptäcker människorov och en ensamstående far i Italien vars exfru misstänker att en pedofil finns i sonens kentuki. En kvinna i Peru styr en kentuki i Tyskland och känner både extrem samhörighet till sin ägare, men också otrolig avsmak för hennes pojkvän. Alla har de gemensamt att de blir besatta av leken.

Kentukis är en bok om vad den moderna tekniken kan leda till. Det som till en börjar verkar fantastiskt, att människor får ta del av vardagen i andra delar av världen, blir tillslut något som är svårt att hantera. Vad gör du när du upptäcker att brott begås? Ska du gripa in när något ser ut att fara illa i sitt förhållande? Jag funderade länge på vartåt det skulle barka, men förstod så småningom att det bara fanns en väg. Vilken får du veta om du läser boken.

Jag tyckte mycket om boken. Det var dels spännande att se hur författaren drev igenom sin idé med leksaker med eget liv och dels så lyckas hon med att porträttera spännande människoöden. Det är på många sätt en annorlunda bok och handling, men samtidigt ett bra porträtt av vår samtid, som den skulle kunna bli. Det finns redan nu teknik att göra likande saker som det skrivs om i boken, så det är inte en bisarr framtidsskildring.

Samanta Schweblin visar i och med boken inte på någon teknikfientlighet. Det är mer en lagom kritik mot den moderna tekniken och hur vi människor använder oss av den. Det finns också en fara med saker som är roliga, som exempelvis historien om rädsla för att det sitter en pedofil i andra änden. En annan får hån för sina underkläder som hon visat för kentukin. Det kan ju ses som en förlängning av det vi håller på med i sociala medier idag.  Men trots det smarta i berättelserna, är det människoödena som fängslade mig mest och som drev min läsning vidare.