Berömda och glömda idrottskvinnor: Ulrike Meyfarth

Ulrike Meyfarth

1968 ändrade amerikanen Dick Fosbury höjdhoppet för alltid när han floppade och vann det olympiska guldet. Ulrike Meyfarth från Tyskland var en av de damatleter som var först med att använda sig av flop-tekniken och den första att vinna ett olympiskt guld. Hon har också varit den yngsta och den äldsta kvinnliga höjdhoppssegraren i ett olympiskt spel.

1972 var Ulrike Meyfarth 16 år och tillhörde en minoritet av hoppare som hoppade med Fosbury-flopen. Hon hade slagit igenom i Tyskland som 15-åring och kvalificerade sig till OS. Under tävlingarna i München höjde hon sitt personliga rekord från 1,85 till 1,92 och den sista höjden tog hon efter att hon sensationellt vunnit tävlingen. Hon är fortfarande den yngsta person som vunnit en enskild tävling i friidrotts-OS.

Det var inte enkelt att vinna ett OS-guld som 16-åring, så Ulrike Meyfarth genomgick en kris och hon kunde inte prestera som tidigare. Det var inte förrän framåt OS 1980 som hon kom tillbaka till där hon började. Men då bojkottade Västtyskland spelen i Moskva, så Ulrike kunde inte delta. Hon kvalificerade sig för OS i Los Angeles 1984.

Tävlingarna i Los Angeles var också präglade av bojkotter och den största konkurrenten var ryskan Tamara Bykova, som inte var med. Det blev istället en kamp mot Sara Simeoni, som vunnit i Moskva 1980 och Ulrike Meyfarth gick segrande ur den. Som 28-åring blev hon den äldsta att vinna höjdhopp i ett olympiskt spel. Den titeln har hon dock inte kvar då Ruth Beitia från Spanien var 37 år när hon van i Rio 2016.

Hur var det med floppandet då? Jo, Ulrike Meyfarth var den första att vinna ett olympiskt guld på damsidan med floptekniken. 1976 vanns höjdhoppet av östtyskan Rosemarie Ackermann, som var den sista guldmedaljören som hoppade i dykstil. Sara Simeoni vann i Moskva 1980 och hon hoppade med floptekniken. Ulrike Meyfarth satte två världsrekord under sin karriär, 2,02 och 2,03 i början på 80-talet.

Recension: Flašar, Milena Michiko; Jag kallade honom slipsen; 2012

Jag kallade honom SlipsenMilena Michiko Flašar är född och uppvuxen i Österrike, med en österrikisk pappa och japansk mamma. Jag kallade honom slipsen utspelar sig i Japan. Boken har stått i mitt hylla ett tag, efter att ha köpt den på en bokrea hos förlaget, Nilsson. Jag kan därför pricka av ytterligare en hyllvärmare. Översatt från tyskan av Anna Hörmander Plewka.

Taguchi Hiro har levt som hikikomori, som personer kallas som låser in sig i sina rum och avskärmar sig från omvärlden. Det är en fenomen i Japan som tros bero på den höga press på människor som finns i det japanska samhället. När boken börjar Har Taguchi Hiro bestämt sig från att lämna isoleringen och tillbringar dagarna på en parkbänk. En dag slår sig en medelålders man ner på bänken mitt emot och äter sin lunch. De börjar samtala och en vänskap växer fram.

Jag kallade honom slipsen är en bok om ensamhet och obearbetade trauman. Både Hiro och mannen han kallar Slipsen har långa historier av stora trauman som gjort att de hamnat i den sists de är i vid bokens början. Slipsen har fått sparken, men fortsätter att åka in till stan och ta emot matlådor. Hiro känner skuld för en väns självmord. Samtal ger dem hopp om en bättre framtid.

Det var en mycket fin och lågmäld bok och inte på något sätt sliskig eller för mycket. Det är, sitt tunga ämne till trots, en lättläst bok. Jag tyckte om den och blev sugen på att läsa mer av författaren. Nu när jag har upptäckt att det finns tyska böcker på Storytel, spanar jag in henne på originalspråk där!

Berömda och glömda idrottskvinnor: Kim Gevaert

Kim Gevaert

Idag börjar friidrotts-EM och jag tänkte då passa på att lyfta fram några europeiska stjärnor. Belgiska sprinten Kim Gevaert var en sådan. Det var svårt att slå sig in i de stora mästerskapen bland alla jamaicanskor och amerikanskor, men i Europa var hon ett riktigt stort namn i mitten 00-talet. I Göteborg 2006 blev det dubbla guld på 100 och 200 meter.

I OS i Beijing 2008 skulle den stora fullträffen komma, men först åtta år senare. Varför? Jo, såklart på grund av doping. Det belgiska laget på 4×100 meter tog silver i Beijing, slagna endast av det ryska laget (Jamaica växlade bort sig och USA tog sig inte ens till final). Efter att dopingprover testats om flera år senare, stod det klart att det ryska laget diskvalificerades och Belgien tog guld. En enorm framgång för belgisk sprint!

Angående loppet i Beijing sa Kim Gevaert: ”at the time, we had our suspicions, but it was not done to tell the press about it. (…) We noticed that one particular athlete was flying, though we hadn’t seen her the year before and we didn’t see much of her in the years after.” Hon menade också att det var med blandade känslor som hon skulle ta emot en guldmedalj åtta år senare. Triumfen skulle ju varit på plats på olympiastadion i Beijing.

Kanske hade Kim Gevaert blivit mer ihågkommen idag om hur fått dela guldet med sina lagkamrater på OS. Jag har fått mycket kritik för att jag skriver för mycket om gamla dopade östeuropeiska här på bloggen, men här är alltså en stjärna som skulle kunna varit en större stjärna om det inte vore för att andra dopade sig och fuskade till sig medaljer.

Recension: Berg, Elvira; Ellens val – Förbjuden längtan; 2022

Ellens val Förbjuden längtanEllens val är en bokserie som skrivs av ett författarkollektiv som initierats av bland annat Helena Dahlgren. Bok nummer sex, Förbjuden längtan, är skriven av Elvira Berg. jag lyssnade på boken på Storytel, inläst av Ella Schartner, som läst in alla övriga böcker (och som jag också lyssnat på). Förbjuden längtan ges ut på bokförlaget Forum.

Ellen är nu gift med Carl, men vill vänta med barn. En obevakad stund utan skydd, ändrar dock på de planerna. Gabriella, som är gift med homosexuelle Oscar, försöker sig på en romantisk affär med den nye prästen, men får se sin man bli utpressad för sina affärer med Gustav. Gustavs lillasyster Elisabeth  är kär i barndomsvännen Leon, som är gift och har barn. Hon vill ta över fadersgården. För att lyckas vill hon att brodern Anton ska gifta sig med Ellens vän Ingeborg, som vill arbeta som läkare och inte bli husfru. Själv ska Elisabeth blir husfru, så att Ingeborg ska kunna fortsätta yrkesarbeta. Bara ett problem, fadern tycker inte att det är en bra idé.

En ny Ellens val och en ny författare, den tredje i raden. Jag tyckte att något hade förändrats i och med den här boken. Det var mer sex, mer förbjudna relationer och mer som kändes lite överdrivet. Jag vet att Ellens val inte är en serie som är helt trovärdig när det kommer till värderingar hos karaktärerna, men jag har hittills köpt det. Nu var det svårt när det är noll friktion mellan den homosexuelle maken och den trånande hustrun, det bara är förståelse för kvinnosakskamp dels hos den blivande doktorn Carl och hos herrgårdsarvtagaren Anton samt att verkligen alla (goda) inblandade har förståelse för all sexuell avvikelse. Känns som allt annat än något som skulle kunna ske 1916.

I Ellens val nummer sex, Förbjuden längtan, är det verkligen inget motstånd. Det har hittills tyckt om med serien, blev helt enkelt för mycket i den här boken. Det som var en fin bok i historisk anda blev här mest trånande längtan efter kroppar. Jag blev besviken eftersom jag hade önskat lite av den svärta och allvar som funnits i de tidigare böckerna. Jag hoppas verkligen att serien hittar tillbaka dit, annars kommer jag nog att tappa intresset. Jag tycker verkligen om böckerna som bra feelgood så jag hoppas att det här bara var en tillfällig svacka.

Recension: Dangarembga, Tsitsi; En kropp att sörja; 2017

En kropp att sörjaTsitsi Dangarembga är en zimbabwisk författare som slog igenom stort med Rotlös som kom på svenska på 80-talet. Jag har läst den på engelska och älskade den. En kropp att sörja är den fristående fortsättningen och utspelar sig många år senare. Tranan har gett ut boken på svenska och jag köpte den på deras julmarknad förra året.

Tambudzai från boken Rotlös är nu medelålders och hennes liv har inte blivit som hon tänkt. Efter examen tog hon jobb på en reklambyrå men hon tröttnade på att se hur vita medarbetare snodde hennes copytexter och gjorde till sina egna, så hon sa upp sig. När boken börjar lever hon på existensminimum och försöker klura ut en plan för att komma på fötter igen. Efter en krasch får hon kontakt med en släkting som hon får bo hos och sedan blir hon erbjuden ett jobb av en vit studiekamrat inom ekoturismbranchen. Hela tiden ligger katastrofen och vilar under ytan.

Det är svårt att sammanfatta handlingen begripligt med få ord. Vi får följa Tambudzais resa efter det att hon blivit kvar med sin utbildning och fått hanka sig fram på lågavlönade jobb som dessutom andra tar äran av. Tambudzai drivs av ett inre hat mot orättvisor, men hon klarar ändå inte av att ställa saker till rätta. Hon är en antihjältinna som man både sympatiserar med och ibland direkt ogillar. Hon är tex extremt irriterad på kusinens man som är europé och inte tjänar en massa pengar. Han och kusinen är lyckliga tillsammans, men  Tambudzai stör sig enormt på att han inte är rik.

Bokens tema är klass, rasism och Zimbabwes historia. Boken är skriven i duform, och det är ju alltid lite knepigt att läsa sådana böcker. Jag hade därför lite svårt att komma in i boken och sedan att få en känsla för Tambudzai och historien. Jag fångades därför inte alls på samma sätt som jag gjorde av Rotlös. Nu har jag också läst lite om boken och sett att det finns en bok till, som utspelar sig mellan böckerna, men som inte finns på svenska än. Återstår att se om jag kommer att läsa den.

Och på tal om återhämtning…

Bokhög Landsort augusti

Nu har jag tagit med mig ett gäng böcker och dragit ut till Landsort igen. Det blir sista helgen jag får möjlighet till det före valet, så det gäller att passa på. Idag ska jag jobba härifrån, men i helgen ska jag vara helt ledig och då får det bli slutspurt för mitt sommarläsande. Nu har ju jag tänkt att sommarläsningen ska avslutas när den tredje och sista sommarmånaden, augusti, tar slut. Men det är ju inte riktigt samma sak när man börjat jobba igen.

Jag besinnade mig och tog med mig två böcker till Landsort den här helgen, men sen har jag ju alltid e- och ljudböcker att ta till. Det roliga är att jag läst ganska mycket via Kindle hela sommaren, men trots det glömmer jag den fysiska plattan hela tiden och får läsa i telefonen. Dags att skärpa mig på den fronten så att Kindle kan följa med på bussturer till jobbet!

Helgböckerna

Elvira Berg – Förbjuden längtan (Sverige)

Milena Michiko Flašar – Jag kallade honom Slipsen (Österrike)

Yoko Ongawa – De förlorade minnenas ö (Japan)

Zeruya Shalev-  Love life (Israel)

En månad kvar till valet…

Hanna på jobbet

Jag första dagen på jobbet efter semestern. Måste snart fixa till det grå håret… Augusti 2022.

Idag är det en månad kvar till valet och jag har inte bestämt mig för om bloggen kommer att gå in i ett val-mode, dvs längre tid mellan inläggen, eller om jag ska kämpa för att upprätthålla samma standard. Jag älskar att skriva om litteratur och sprida läsglädje, men det får ju inte vara på bekostnad av min egen hälsa. (Val-mode handlar om frekvens på inläggen, inte på att jag tänker driva valpropaganda här.)

Eftersom jag jobbar i ett politiskt parti och det är val kommer jag inte att hinna läsa lika mycket och jag kommer inte hinna skriva lika mycket, men kanske är det mitt skrivande som ändå kommer att ge mig det andhålet jag behöver. Det kan också vara så att efter att familjen prioriterats så kommer sömn att behövas. Eller så kan jag spara mig och sova efter den 11:e september (I wish!)

Försvinner jag lite så förstår ni vart jag har tagit vägen. Om jag är borta så kommer jag att komma tillbaka senast den 12 september. Och utan att ge er någon uppmaning på vad, så hoppas jag att ni alla går och röstar. Tänk på att det funnits kvinnor före oss som fick kämpa för att få rösta!

En idrottssommar gick och är inte slut än

Gail Devers på VM i Friidrott 1995

Gail Devers efter segern på VM i friidrott i Göteborg. Augusti 1995. Foto: Hanna Lager.

Jag valde att skriva om idrottskvinnor i sommar. Det brukar vara bra för det är ändå sommartorka och det händer inte så mycket. I år var det både fotbolls-EM och friidrotts-VM så det fanns mycket att skriva om. Jag började med några fotbollsspelare och gick vidare till friidrottarna.

I och med fotbolls-EM kände jag lite att jag utökade mitt syfte med min serie berömda och glömda idrottskvinnor. Det handlar ju för det mesta om idrottshistoria, men när det kommer till fotboll vill jag även uppmärksamma folk på de stora stjärnorna, då de inte får lika stor uppmärksamhet som sina manliga motsvarigheter. Det kommer nog bli mer sånt framöver!

Jag valde under friidrottsdelen av sommaren att ha ett lite tema i temat och skriva om friidrottskvinnor som alla var med och tog guld 1995 i Göteborg när jag själv jobbade på läktaren. Bilden ovan är på Gail Devers, som jag skrivit om tidigare, och som också vann i Göteborg. Det är jag som tagit bilden. Nu är det snart friidrotts-EM och om andan faller på skriver jag om några europiska friidrottskvinnor också.

Idrottskvinnor sommaren 2022

Fotboll

Hanna Marklund Sverige

Alexia Putellas Spanien

Friidrott

Inessa Kravets Ukraina

Merlene Ottey Jamaica

Hassiba Boulmerka Algeriet

Marie-José Perec Frankrike/Guadeloupe

Grattis till oss på vår 14-åriga bröllopsdag!

Bröllopskyssen!

Idag är det vår 14-åriga bröllopsdag. Den dagen avslutar ibland semestern och ibland inleder den jobbhösten. Nu har vi redan varit igång och jobbat en vecka pga valår. Vi ska givetvis fira med god mat och gott vin i ikväll, men det är oftast på vår årsdag, den 14 februari, som vi slår på med det största firandet. Kanske beror det på att det firandet har varit med oss längre eller så beror det på att det liksom passar att fira då mitt i de tröstlösa oxveckorna.

Nu är vi inte i sådan form att det blir storslaget firande, men extra god mat och gott vin blir det. Sedan är vi tacksamma över att vi valde varandra och att det blev så bra.  Våra barn är ju det yttersta beviset på att det var bra att det blev vi. Jag ser fram emot flera år tillsammans och många roliga äventyr. Det är också bra att ha ett extra stöd genom jobbiga saker, sorg och uppgivenhet.

Grattis till oss!

Recension: Putuma, Koleka; Collective amnesia; 2017

Collective amnesiaKoleka Putuma från Sydafrika kommer till bokmässan i år och jag har läst hennes diktsamling Collective amnesia, som även finns översatt till svenska. Rámus förlag har gett ut Kollektiv minnesförlust 2020. Jag läste den på originalspråk, mest kanske för att den fanns tillgänglig på Storytel. Jag har tidigare i sommar skrivit om Koleka Putuma som månadens feminist.

Koleka Putuma är född efter apartheid och tillhör generationen ”born free”. Det är spännande att läsa hennes dikter om vardagen, kärleken och rasismen i hennes hemland. Bara för att apartheid är borta innebär det såklart inte att problemen är försvunna och det visar Koleka Putuma fint i sin poesi. Hon uppmärksammar våld mot kvinnor och hon uppmärksammar svarta kvinnor som gjort något stort.

Jag tyckte mycket om dikterna och att det tydligt märktes att de var skrivna av en någon i en yngre generation. Hon är visserligen född fri, men hon lever i ett land där ”korrigerande våldtäkter” mot lesbiska är vanliga och ett direkt hot mot henne själv. Ilskan märks i varje dikt, men det gör också den stolthet hon känns för sina medsystrar som kämpar mot orättvisor och rasism.