Det känns kanske som en märklig rubrik, men såhär i tider när i alla fall jag kommer att gå all in på jullitteratur och julfilmer med kärlek och romantik, känns det aktuellt att ta upp detta med kärlek i verkligheten vs i kulturen. Du har säkert sett mer än en gång någon göra ner Love actually eller så är det någon som vågar sig på att smula sönder Stolthet och fördom så att du får en fadd smak i munnen. Men det ska du inte behöva få!

Jag utgår i från att du sett Love actually och om inte – se den! Den går på TV varje jul fyra fem gånger i olika kanaler. Temat är kärlek och den handlar om ett antal människor och deras jakt på just kärlek. Romantiskt och fint på film, men skulle man översätta flera av historierna till verkligheten så blir det en annan femma. Du kan inte vinka av en fd anställd som du av språkliga skäl inte kunnat prata med, för att ett halvår senare dyka upp på hennes restaurang och fria (och skulle du göra det skulle du säkerligen inte få ett ja till svar).

Det är inte meningen att du ska sönderanalysera det du ser på film. Det som gör en bra film är att du köper folks beteenden, inte nödvändigtvis att de är realistiska. Detsamma gäller i viss mån även kärlekslitteratur. De julböcker som jag nu kommer att läsa i överflöd kommer inte att ha en hög nivå av verklighetstroget innehåll. De kommer att vara god underhållning ändå.

Det är ganska vanligt att i verkligheten träffa någon, tycke uppstår och sedan följer det av en tämligen kort och okomplicerad period där man trevande går mot att bli ett par. Detta är supertråkigt att läsa om i böcker eller se på film. Ett par kan inte bli tillsammans efter tre dejter av trevligt samförstånd. Det måste skava lite och uppstå komplikationer.

Jag skulle säga att receptet på en lyckad kärleksfilm eller lyckad kärleksroman är att det där skavet eller de där hindren för kärleken känns rimliga (obs känns, inte att det skulle vara rimliga i verkliga livet) samt är välbalanserade. För mycket hattande blir ofta inte bra och för enkelt blir för tråkigt. Anledningen till avbrott får inte vara oförlåtliga, utan sådana vi kan köpa som förklaringar.

Nu säger jag inte att vi ska acceptera vilken sexistisk skit som helst bara för att det inte är som i verkligheten. För egen del tycker jag att ett visst mått av feminism är ett måste för att jag ska tycka att det är bra. Det handlar om vad man kan anta vara rimligt i sammanhanget. Romantiska gester, förvecklingar och missförstånd kan kläs på ett sätt som får oss att tro att det är verkligt.

Det är gott så. Vi ska inte försöka sönderanalysera det. Tro mig, mycket lite fiktion tål att synas i sömmarna så pass mycket som Love actually har gjort. Om du tycker att det känns bra och är spännande när du läser, låt det vara så. Nu går vi mot jul och jag tänker kasta mig helhjärtat in i romantikens värld och så länge det är bra gestaltat kommer jag att njuta av det och ta det för var det är – en verklighetsflykt!