Lucka 1: Astrid Lindgren

Astrid Lindgren

Krans 1Det är få personer som aldrig fått nobelpriset i litteratur som nämns så ofta borde får det som Astrid Lindgren. Hon skulle definitivt vara folkets nobelpristagare om folket hade fått bestämma. Men nu får folket inte det och det tycker jag ändå är rimlig. Nobelpriset ska inte vara en popularitetstävling.

Det sägs att hon aldrig fick det för att akademien inte var intresserade av barnböcker. Om de skulle ge priset till en barnboksförfattare så skulle de behöva vara inlästa på flera andra barnboksförfattare och det skulle de enligt Kerstin Ekman inte varit intresserade av. Arthur Lundkvist ska också har varit strängt emot det. Men Astrid Lindgren levde elva år till efter Lundqvists bortgång, så det är nog inte enda förklaringen.

Man kan ju fundera på hur läget hade varit om Astrid Lindgren levt i dag . Bob Dylan lyckades ju få det, så varför inte Astrid Lindgren? På senare år verkar akademien varit mer intresserade av att sticka ut lite så det är kanske inte hade varit helt otänkbart. Eller vad tror du?

Mina Astrid Lindgrenfavoriter är Saltkråkan, Ronja och Madicken.

Snart är det julkalender här på bloggen!

Italienskt julpynt

Nu är det bara två dagar kvar innan julkalendern sätter igång! I år kommer du att få läsa 24 kvinnor som bör får eller borde fått nobelpriset i litteratur. Akademien som fortfarande inte har kommit i ordning får här 24 bra tips av mig.

Jag hade tänkt att vara välplanerad och har skrivit alla redan, men så har det naturligtvis inte blivit. Det är dock tillräckligt många skrivna för att jag vet att jag inte ska behöva göra er besvikna någon dag här i början. Lite datahaveri har gjort att jag inte har någon bra lista på vilka jag ska skriva och vilka jag har kvar, men den ligger på någon usb-sticka att plocka fram när jag hittar den…

Följ taggen 24 Nobelpriskandidater 2018, här på bloggen eller #24nobelpris i sociala medier. Eftersom allt inte är färdigskrivet än finns det en liiiiiten lucka för tips. Men det mesta är klart. Jag hoppas att ni har lust att diskutera! Inget är skrivet i sten och jag hoppas på många medhåll, mycket kritik och en och annan förvåning.

Kulturkollo: Sent i november

Sent i november

Det pratas barnböcker på Kulturkollo den här veckan och deras veckoutmaning kallar de Sent i november efter Tove Janssons roman. Lämpligt nog läser jag den precis nu och har bara några sidor kvar i den. Jag tänkte inte recensera den här och nu, för jag skriver nog något samlat när jag läst alla Muminböckerna, men jag kan säga så mycket att den är fantastisk!

Veckoutmaningen handlar om den kultur vi konsumerat i november och det är tyvärr inte mycket att skryta om för min del. Vi har varit på Halloweenparty, om det kan räknas till kulturaktivitet. Och så har jag varit på bokcirkel. Annars har det inte blivit några besök på Nationalmuseum eller Waldemarsudde. Familjeaktiviter och sjukdom har stått emellan.

Jag tänkte istället ta detta tillfället i akt och prata lite om Muminböckerna. Jag har inte läst dem alla och dem jag läst har jag inte läst på 30 år. I vintras läste jag Trollvinter och nu som sagt Sent i november. Nästa sommar tänkte jag läsa om Farlig midsommar och Trollkarlens hatt, den sistnämnda min barndomsfavorit. Sedan ska jag försöka att ta tillfällena i akt och läsa efter årstiderna. Har du några bra tips på när en viss bok passar bäst?

Uppdrag: Nordiska böcker i pocket

Nordens flaggor

Jag fick en fråga av en vän som är lärare om bra böcker från våra nordiska grannländer som ska passa sjuttonåringar. Jag tog mig en funderare och hoppas att hon inte har något emot att jag svarar här. Ett kriterium var att böckerna skulle finnas på svenska i pocket så här kommer lite nordiska tips som går att köpa billigt.

Finns i pocket

Utrensning av Sofi Oksanen, Finland: Handlingen är förlagd till Estland, men det kanske inte är så viktigt? En av de bästa böcker jag har läst om kärlek och svek under andra världskriget, kommunisttiden och slutligen om människorov på nittiotalet.

När duvorna försvann av Sofi Oksanen, Finland: Också denna handlar om Estland och utspelar sig under andra världskriget och handlar mycket om lojalitet och hyckleri.

Hägring 38 av Kjell Westöö, Finland: Utspelar sig 1938 i Helsingfors och tar upp de nya politiska strömningarna och hur det påverkar ett antal bemedlade män. Samtidigt får vi följa en kvinna som har stora ärr från första världskriget.

Den sista kvinnan av  Auður Ava Ólafsdóttir, Island: En bok om en kvinna som blir övergiven av sin man på nyårsafton. Han har träffat en man. Om sorg, förlust, ilska och homosexualitet.

Ärr av Auður Ava Ólafsdóttir, Island: Fick Nordiska rådets litteraturpris i år och handlar om en man som tappat livslusten och åker utomlands för att ta sitt liv. Om att hitta vägen tillbaka till livet.

Som universum, ungefär av Jón Kalman Stefánsson, Island: Eventuellt lite väl utmanande, men en släkthistoria och en inblick i den isländska historien via Ari, en man som kommer hem till sin döende far.

Kommer snart

Dödstvätterskan av Sara Omar, Danmark (januari): En visserligen hemsk bok om hedersvåld och en kvinnas kamp för frihet i Danmark, men också aktuell och skulle nog funka på gymnasiet.

Stalins kossor av Sofi Oksanen, Finland (december): En bok som har några år på nacken, men som ges ut på nytt i pocket. Om ätstörningar och att ha ett släktband till ett annat land som man inte får prata om.

En modern familj av Helga Flatland, Norge (januari): Tre  vuxna syskon och ett föräldrapar åker till Italien för att fira faderns födelsedag. Då släpper föräldrarna bomben att de ska skiljas. Om syskonrelationer och hur människor tar en sådan sak på olika sätt.

Nej och åter nej av Nina Lykke, Norge (december): En bok som kanske inte passar gymnasieelever då det i centrum står ett par som har vuxna barn, men den handlar om viktiga ämnen som otrohet och kärlek över åldersgränser. En bok med mycket att diskutera kring.

Ha koll på

Några andra böcker som absolut skulle passa sjuttonåringar och som jag inte kan låta bli att rekommendera trots att de är lite dyrare. Jag bedömer inte att sannolikheten är jättestor att de utkommer i pocket, men kan ändå vara värt att hålla lite utkik.

Homo sapienne av Niviaq Korneliussen, Grönland: Om unga queera människor på Grönland och boken är skribven av en ung person med ett intressant språk. Mycket av texten är på slang och genom SMS och chattar.

Kärlek liksom av Johannes Ekholm, Finland: Ett ifrågasättande av mansrollen av en man som kommunicerar med sina vänner i verkligheten och på nätet. Hela boken är i form av konversationer.

Bara lite till av Heidi Hakala, Finland: En historia om ett ungt par där tjejen har tröttnat och hon vet inte varför. Hon känner sig less på jobbet, förhållandet och hon har nästan inga vänner. Känns som en klockren bok för ungdomar som snart ska börja plugga eller ge sig ut i arbetslivet.

Ljus ljus ljus av Vilja-Tuulia Huotarinen, Finland: En ganska gammal bok nu, men fantastiskt fin om två tjejer som finner varandra Tjernobylsommaren 1986.

Recension: Herbst, Hanna; Feministin sagt man nicht; 2018

Feministin sagt man nichtNär jag sökte efter österrikiska feminister lite på måfå hittade jag Hanna Herbst och att hon precis skulle komma ut med boken Feminsitin sagt man nicht*. Det kändes som en bok jag ville läsa på tyska. Eftersom jag bott i Österrike och känner lite extra för det landet var det oerhört spännande att hitta en nyutkommen feministisk bok därifrån.

Den feministiska debatten i Österrike, om man får tro Hanna Herbst, är inte speciellt annorlunda än i Sverige. Feministin sagt man nicht är en ganska basic debattbok om det feministiska läget och varför feminismen fortfarande behövs. Hon skriver bland annat om kvinnohat, kroppsideal och porr. Hon är vänster och kritisk mot kapitalismen, men är till skillnad från många svenska vänsterdebattörer mycket nyanserad när det kom till porr. Hon kritiserar industrin, men öppnar för att det finns filmer där kvinnor deltar av fri vilja. I övriga kapitel är hon resonerande, men pekar på hur kvinnor far illa av rådande normer och samhällsklimat.

Det var mycket intressant att läsa den här boken, mest för att se hur mycket av den feministiska kampen som faktiskt är lika. Hanna Herbst är ganska mainstream och jag tror att många feminister även här kan hålla med om det hon skriver. Hon hade många bra poänger och jag gillade att hon var just nyanserad. Det var ingen kontroversiell bok med svenska mått mätt och jag gissar att det beror på att Österrike är något mer konservativt än Sverige.

Jag hoppas att boken får stor spridning i Österrike och att den bidrar till att föra debatten framåt. När jag bodde i landet 1999 var det mycket tal om familjevärderingar i debatten och mina lesbiska vänner kände sig inte riktigt hemma. Jag vet att det är annorlunda idag, men feminismen behövs mer än någonsin både här och där och överallt. Som Hanna Herbst konstaterar i sitt sista kapitel: Feministin sagt man doch**!

Läs mer: Adlibris, Bokus

*) Feminist säger man inte
**) Feminist säger man visst

Söndagsmelankoli – trots en bra helg

Selma och Andreas på lekland

Helgen avslutades med besök på lekland.

Jag sitter i en tokstökig lägenhet och är för tillfället ensam uppe. Jag skulle gissa att endast jag och Selma är vakna, men det kan vara fler. Jag känner mig lite melankolisk och urlakad trots att helgen varit bra. Tre av fyra har varit sjuka i veckan och därför skulle vi inte gå ut så mycket. Vi har istället städat och rensat ut och jag är ren i själen, men nu ska julpyntet fram och vardagsrummet är fullt med trassliga slingor och påsar med pynt som ska sorteras och plockas ur eller ställas undan till senare i december. Dessutom glömdes diskmaskinen att sättas på tidigare så den är igång nu och middagsresterna är framme. Jag är ovanpå allt annat nyss hemkommen från ett lekland.

Barnen som har svårt att somna på kvällarna sover inte. Eller kanske den stora eftersom han kände sig sjuk (attans vab igen antagligen). Den lilla somnade så tidigt att hon vaknade till och hade sovit klart ungefär en timma efter sin vanliga sovtid. Den evighetslånga nattningen som vi trodde oss slippa var helt plötsligt där igen. Maken är fortfarande inte frisk och mitt huvud är fullt med snor. Var sjuk och hemma med sjukt barn måndag och tisdag men är inte helt på topp än. Det kunde varit bättre förutsättningar för att runda av veckan.

Det har varit en helg hemma och det är ju inte alltid optimalt, men det funkade fint och avslutades med kalas på lekland för stora och lek på lekland med föräldrarna för lilla så det har inte gått någon nöd på barnen. Deras rum är nu städat på djupet så att fler leksaker får plats. Bortstädade saker som stått i garderoben har nu fått komma fram igen. Bortrensat är oändliga högar med pappersalster saker de inte längre leker med. Det känns bra på många sätt, men lite extra för att nu även lilla kan få plats med sådant hon vill leka med. Inte alltid så kul att tränga ihop sig med brorsans saker när man är två och ett halvt och han är sju.

Jag hinner inte läsa så mycket. Jag ser hur räknaren på Goodreads har gått från en bok efter schemat till nu fem böcker efter. Men vad är väl ett läsmål? Jag läser just nu böcker jag gillar, men som tar lite tid eftersom de är på andra språk (tyska och danska) och målet för mig är trots allt att läsa bra litteratur.

Nu ser jag fram emot jul i överflöd och massor med mysiga ljus och lussesånger. Pepparkaksbak och julklappsinköp står på att-göra-listan och maken och jag ska koppla av med att lägga in sill och förbereda matsedeln. Vi står för jullunch och julmiddag samt en stor släktmiddag på annandagen. För att vi vill och för att vi tycker om det. På nyår är det nog bara familjen, men det var längesedan vi var det så det blir mysigt oavsett var det landar. Sedan åker vi på kryssning till Tallinn och skämmer bort oss med lagad mat och mysigt häng med vänner vi inte träffat på 10 år. Fem barn har tillkommit sedan dess och en sexåring har blivit 16.

Lite söndagsmelankoli här, men nu är snart tunga gråa november över och vi går in i ljusens och julens månad. Det ska bli underbart!

(Och nu har jag städat undan lite, plockat i och ur diskmaskinen och tagit fram lite te och kvällsfika. Familjen sover och jag mår i det stora hela mycket bra. Nu ska jag lägga mig och läsa den fantastiska danska boken Den der lever stille av Leonora Christina Skov.)

Feministisk bokcirkel: En herrgårdssägen

Gunnarsons

Som jag tidigare nämnt så träffade jag min feministiska bokcirkel i torsdags. Vi diskuterade Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen. Jag tyckte att boken var helt ok, inte Lagerlöfs bästa, men bra. Det verkade som om de flesta av oss hade ungefär samma uppfattning.

Kvinnlig uppoffring

Till skillnad från tidigare hade vi inte jättemycket att säga om boken, så större delen av träffen gick ut på att prata regeringsbildningen och den kommande julen. Men för att skriva om vad vi pratade om så var det först kring detta att vi alla trott att den skulle handla om en kvinna som uppoffrar sig för att rädda en psykisk sjuk man. Uppfattningen hade vi fått när vi googlade boken och bestämde oss för att läsa den. Ingen av oss höll med om att det var en uppoffring från kvinnans sida, utan att det mer handlade om att hon verkligen älskade honom. Hon ville inte rädda honom först, fastän hans mor förväntade sig det av henne. Hon gjorde det när hon kände att hon ville göra det.

Språket

Vi pratade också lite om språket och de andra älskade de gammaldags språket med pluraländelser. Jag var kanske inte lite begeistrad, men att ha läst en bok där ”törhända” används frekvent är ändå en fantastisk upplevelse!

Psykisk diagnos

VI funderade också på Gunnar Hedes psykiska diagnos. Ingen av oss har psykologikunskaper, mer än det vi läst om, så ingen kunde säga något med bestämdhet. Eftersom han går in och utur sin ”galenskap” gissade vi på någon form av psykos. Schizofren verkade inte så sannolikt eftersom boken ändå slutar lyckligt och han verkade ”botad. Alla var eniga om att det var symptomatiskt att kalla någon galen 1899. Det skulle kunna vara lite vad som helst med dagens kunskaper.

Nästa bok

Till nästa gång, som blir efter jul, ska vi läsa Makten av Naomi Alderman.

Black Friday – glöm inte suffragetternas kamp!

The Daily Mirror 19 November 1910

The Daily Mirror 19 November 1910.

Idag är det Back Friday och även om jag kan ha synpunkter på överkonsumtion och slit och släng-samhället tänker jag inte stoltsera med att jag bojkottar den här dagen. Nu är det heller inte sant för jag har passat på att beställa böcker just idag, för att det är 10% och jag har köpt lite julklappar och annat jag ändå hade tänkt att köpa.

Detta inlägg ska inte handla om köphetsens Black Friday, utan om suffragetternas. Black Friday syftar till många saker som har hänt på just fredagar och jag tänkte skriva om suffragetterna i Storbritannien. De har nämligen bidragit en speciell svart fredag i den brittiska feministiska historien. Den 18 november 1910 demonstrerade suffragetterna utanför det brittiska parlamentet för kvinnors rösträtt.

Det som hände just fredagen den 18 november 1910 var att det brittiska parlamentet skulle ta upp frågan om kvinnors rösträtt, men förslaget avslogs inte bara utan den liberala premiärministern H.H. Asquith sa att underhuset inte längre skulle engagera sig i förslaget. De brittiska suffragetterna, som var kända för att inte alltid hålla sig till fredliga metoder, hade en tillfällig vapenvila så länge förslaget behandlades. Efter att de avslagits bestämde sig då för att återgå till mer militanta metoder.

Fredagen den 18 november var första gången som suffragetterna mötte våldsamt motstånd. Flera blev arresterade. Emmeline Pankhurst, en av frontfigurerna i suffragettrörelsen vid den här tiden, hade en syster som blev så svårt misshandlad av polisen att hon avled en kort tid efter att hon släppts från fängelset.

En sak som slog mig när jag läste om denna Black Friday är att eftersom de svenska kvinnorna som kämpade för rösträtt så starkt tog avstånd från sina brittiska kollegor har suffragetterna haft en ganska dålig klang i historien. Det är ju inte bra att bruka våld och den svenska mer fredliga modellen har hyllats. Men vad är egentligen det? Inte klagar vi på Nelson Mandelas frihetskamp i Sydafrika att hans anhängare brukade våld? Det är lite symptomatiskt att kvinnor som slåss för sin ska ska ses som för rabiata när de faktiskt slogs för så basala saker som rätten att vara en fullvärdig medborgare.

Svensk Kvinnolobby har också uppmärksammat denna svarta dag.

Recension: Lagerlöf, Selma; En herrgårdssägen; 1899

En herrgårdssägenIdag har jag varit på bokcirkel igen och vi har pratat om Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen. Det känns konstigt att berätta om det innan jag skrivit om den. Jag bestämde mig förra gången för att skriva recensionen när boken lästs klart, men En herrgårdssägen blev utläst så sent som igår.

Herrgårdssonen Gunnar Hede brinner för att spela fiol. Han reser runt och gör det och lyckas bra ett tag, men sedan förlorar han alla sina pengar och går in en sinnessjukdom. Eller bli galen som man sa 1899. Han räddar Ingrid från att bli levande begravd och tar henne med hem till herrgården. Ingrid, som bott hos fosterföräldrar och blivit så deprimerad att hon tappat livslusten, fått nytt liv på herrgården. Hon märker att hon får bo där för att hjälpa Hede ur sin galenskap. Till en början vill hon inte det, men hon tycker så mycket om honom att hon försöker hjälpa honom.

Det här en en lågmäld roman i sann Lagerlöf-anda. Det är en av hennes tidigare romaner och den har den där sagostilen som exempelvis också Gösta Berlings saga har. Jag hade blivit rekommenderad att läsa den här boken för att blogga om den ur en feministisk synvinkel. När vi tog oss an den i bokcirkeln tänkte vi att det skulle handla om kvinnor som måste uppoffra sig för att ta hand om män. Jag tyckte nog mer att det var en kärlekshistoria där Ingrid är kär och hjälper Hede för att hon älskar honom. Hon ville inte ta hand om honom för att det förväntades av henne. Hon klarade bara av att hjälpa honom när hon själv ville det. Det tyckte jag visade att hon var självständig.

Jag tyckte om historien och det fanns många fler guldkorn än bara kärlekshistorien. Den förfärliga historien då Ingrid hamnar hos fosterföräldrar i en prästgård och till en början är lyckligt, men sedan så djupt olycklig att hon tappar livsgnistan och nästan dör, var den mest gripande delen av boken, tycker jag. Det var också intressant att läsa om psykisk ohälsa anno 1899. Annars var det kanske inte en bok som kommer upp på någon lista över bästa böcker jag läst i år.

Det fina bokomslaget har min vän Eva Wilsson gjort!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Binshatwan, Najwa; Return Ticket; 2018

BanthologyNajwa Binshatwans novell Return Ticket finns med i antologin Banthology – stories from unwanted nations, en antologi med författare från de sju länder Donald Trump utfärdade ett reseförbud mot. Najwa Binshatwan kommer från Libyen och de andra representerade länderna är Somalia, Syrien, Jemen, Iran, Sudan och Irak. Binshatwan skriver på arabiska, som är månadens språk i november.

Return Ticket är en framtidsskildring i den fiktiva byn Schrödinger. Där kan man förflytta sig i tid och rum och ett par gånger i veckan kan man förflytta sig till USA. Schrödinger syftar på den österrikiska fysikern Erwin Schrödinger som bidrog till utvecklandet av kvantmekaniken. I den här recensionen beskrivs novellen lite som TV-serien Black Mirror, vilket jag tyckte var passande.

Sex amerikanska turister fastnar i Schrödinger och i USA blir man misstänksam mot att dessa inte kommer tillbaka och tror att Schrödinger manipulerar gränserna. I ramberättelsen finns en kvinna som vill till sin man och berättar för sitt barnbarn. När makarna tillslut träffas är han förbannad på att hon inte har sin hijab på sig.

Det var inte helt enkelt att hänga med i den här novellen. Jag är glad att jag hittade en recension som kunde reda ut ett och annat och vad jag har förstått så är tolkningen här att invånarna i den fiktiva byn Schrödinger inte alls är intresserade av att bo i USA och att detta är en direkt reaktion om Trumps reseförbud. Det var en spännande novell, trots allt, och jag kommer att läsa fler noveller ur samlingen (som jag köpt på Kindle för ett överkomligt pris).

Läs mer: Adlibris, Bokus