apr 20

Recension: Ohlsson, Kristina; Stenänglar; 2017

StenänglarI min sons klass, han går i fyran, läser de nu Stenänglar av Kristina Ohlsson. Jag har förut skrivit om Glasbarnen i samma serie. Jag tyckte mycket om den, men sonen inte var lika förtjust. Boken är utgiven på Lilla Piratförlaget.

Simona är huvudperson i den här boken. Simona, som är bästis med Billie och som bor kvar i Kristianstad. Hennes mormor bor i ett gammalt hotell i Åhus och hon kommer ofta dit och hälsar på. En dag ger mormodern en kassettbandspelare till Simona, som upptäcker konstiga meddelanden på kassetterna. Simona, Billie och Aladdin försöker att nysta i det mysteriet när några stenstatyer i mormoderns trädgård har vält. De misstänker att de olika konstiga sakerna hör ihop.

Det är ett spännande mysterium med övernaturliga inslag, som dock visar sig få naturliga förklaringar när boken lider mot sitt slut. Simona står i fokus, och hennes vänskap till sin mormor. Mormodern är sjuk och Simona är rädd att de inte har mycket tid kvar tillsammans, vilket för in en viktig sidohandling om sorg. Det fanns även med i den första boken, för Billies pappa har nyligen dött.

Jag förstår att Kristina Ohlssons böcker används i undervisningen och jag hoppas att de är uppskattade av andra barn. Jag tycker att de är både spännande och talar till barn på ett bra sätt. Det är böcker jag skulle ha tyckt om när jag var barn.

apr 19

Recension: Zweigbergk, Helena von; 1959; 2022

1959Helena von Zweigbergk har kommit ut med en bok som ska bli den första i en serie om tre. 1959 är en kärlekshistoria mellan Ingrid och Georg och utspelar sig under några månader 1959 och 1960. Boken är utgiven på Norstedts och jag läste boken som fysisk bok. Det är lite lyxigt nuförtiden att läsa inbundna böcker.

Ingrid är änka och bor i Stockholm med sin son. Hon arbetar på en flickskola. En dag träffar hon Georg på en fest hos vänner och de blir förälskade. Både vill vara fria och moderna människor, men när Ingrid blir gravid gör det det enda rätta och gifter sig och planerar för ett gemensamt hem. När de startar ett gemensamt liv blir det ganska tydligt att de har olika syn på vad moderna människor gör och vad som förväntas av dem.

Ingrid kommer från enklare förhållanden och har jobbat sig upp. Georg kommer från en rik och mycket konservativ familj. Georg vill bryta sig loss och Ingrid har på sätt och vis redan gjort det. Hon vill leva inne i stan och gärna gå tillbaka till jobbet och ha barnen på förskola, medan Georg trots sin strävan efter frihet, tycker att en kvinna ändå måste vara hemma med barnen och att frihet inte får komma före familjen. För kvinnor alltså.

1959 fångade så väl kärlek i en annan tid. En tid då konventioner ofta stod i vägen för människors lycka och frihet och där kvinnors frihet var mycket mer begränsad än vad den är idag. 1959 är inte en glättig feelgoodroman, utan en realistisk berättelse om hur det kunde vara för två människor som träffades och väntade barn. Jag kände ömsom rebelliska upprorskänslor, ömsom förståelse för Ingrid i boken. Det var en riktigt fin bok om val och avsaknaden av val. Om att vilja leva i frihet och att samtidigt ha en familj och sy ihop många personers viljor.

Jag tyckte också om att Helena von Zweigbergk porträtterar ett lite speciellt barn och föräldrarna och omgivningens syn på hur barn ska uppföra sig. Ingen bryr sig om, eller ens förstår, att pojkens beteende förmodligen har att göra med att mamman träffat en ny man som ska vara en del av deras liv och att det blivit ett trauma.

apr 18

Enchanto – en familjefilm med modig tjej i centrum

Enchanto

Jag har glömt att skriva om alla underbara disneyfilmer vi sett under våren. Vi har en familjetradition att se en film under en helg. Oftast börjar vi på fredagen och avslutar filmen på söndagen. En av de första filmerna vi såg tillsammans i år var Enchanto. Ni som såg Kalle Anka på julafton fick se en glimt av den och ni som inte har en aning om vad detta är för film, har säkert hört någon sjunga på låten We don´t talk about Bruno.

Mirabell är en del av en storfamilj där alla som är släkt men anmodern har krafter. Alla utom Mirabel. När hon skulle fi sin kraft som barn, hände det något och hon blev utan. Hennes systrar är mycket olika och starka Luisa kan bära allt och söta Isabela kan dekorera allt med blommor. Familjen gör sig beredda för två saker, den minsta kusinen ska få sin kraft och Isabela ska förhoppningsvis gifta sig. Samtidigt börjar huset att krackelera. Mirabel beslutar sig för att ta reda på vad som händer och familjens öde vilar i hennes händer.

I sin jakt på det som går sönder, börjar det klarna att även systrarna med sina unika gåvor lever under ett ok att alltid prestera. Utan Luisas styrka, finns det ingen som kan utföra de tvungna uppgifter som hon gör. Om inte Isabela gifter sig, kommer ingen ny generation som kan få gåvor. Ljuset som ger dem kraft, kommer att slockna. Mirabel stöter också på sin försvunna farbror Bruno, vars gåva var att se in i framtiden och som glömt sig inne i väggen.

Den trots allt ganska komplicerade handlingen  står inte i vägen för små barn. VI alla kan älska olika saker av den här filmen. Ur feministiskt perspektiv är den fantastisk. Mirabel är hjältinnan med glasögon, som är den enda utan kraft. Trots allt är det hon som ska rädda familjen och därmed hela byn. Isabela är den vackra, men även hon bryter sig loss och går sin egen väg. Och hur underbart är det inte att barnen har fått Luisa, en superstarkt kvinna, som förebild? Mina barn tycker att hon är lik mig och det är ju en fantastisk komplimang!

Filmen utspelar sig i Colombia och människorna är alla colombianer. Alla amerikanska röster tillhör den spansktalande minoriteten. Flera av de svenska rösterna tillhör andra etniciteter än svenska. Disney har utgått ifrån lokala berättelser och gjort en film, där det lokala folket har fått stå i centrum. Det känns mycket bättre än hur filmer och historier byggdes upp tidigare.

apr 17

Recension: Adolfsson, Maria; Mellan djävulen och havet; 2020

Mellan djävulen och havetMaria Adolfssons tredje bok i Doggerlandsserien, Mellan djävulen och havet, sträcklyssnade jag på när jag var sjuk och helt utslagen under en lördag. Jag har rikgit fastnat i Karen Eiken Hornbys personliga öde, hon är en polis som jag gillar. Mellan djävulen och havet gavs ut på Wahlström och Widstrand och jag lyssnade på den på Storytel, inläst av Angela Kovac.

Karen Eiken Hornby har nu ett sexuellt förhållande med sin inneboende Leo. Hon börjar känna sig alltmer trött och sliten och hon har fortfarande mycket ont i sitt skadade knä. En av Doggerlands stora internationella stjärnor är hemma för att spela in en skiva och allt är mycket hemligt. En dag försvinner hon spårlöst. Karen blir satt på fallet och är ombedd att sköta det diskret. Samtidigt fortsätter överfallsvåldtäkterna som redan började i bok ett.

Mellan djävulen och havet är en bok som fokuserar mycket på Karen, hennes förflutna och hur hon nu mår. Jag blev oerhört engagerad i hennes historia och ville verkligen att hon och Leo skulle kunna finna varandra mitt i allt bagage de båda bär på. Deckarhistorierna är också spännande och det är fortsatt roligt att ta del av Doggerlands historia och kultur. Det sistnämnda är en av den här deckarseriens stora styrka. Maria Adolfsson har byggt upp ett underbart verklig fiktiv land.

apr 16

Glad påsk önskar Feministbiblioteket!

Påsk 2022

Glad påsk alla kära läsare! Idag är det påskafton och vi ska ha kusiner över på äggjakt och påskmiddag. Mormor och morfar till barnen är här. Det blir en traditionell familjepåsk för första gången på flera år. Det känns riktigt bra! Och vädret passade på att åtminstone här i Stockholm, visa sig från sin bästa (nåja) sida.

Vi håller inte stenhårt på traditionerna kring påsk i den här familjen så idag blir det äggjakt med ägg med godis i och igår fick barnen stora ägg med små påskpresenter i. Gosedjur och tidningar samt anteckningsblock och underkläder blev de glada för, även om kläderna nog kunde kvitta 🙂

Jag hoppas ni alla får en fin påsk med firande som inte behöv anpassa sig efter någon jobbig pandemi!

Påsk 2022

apr 15

Månadens feminist: Charlotte Perkins Gilman

Charlotte Perkins Gilman

Kort fakta

  • Född 1860 i Hartford, Connecticut, död 17 augusti 1935 i Pasadena, Kalifornien.
  • Hennes mest berömda verk är Woman and Economics (1898).
  • Har skrivit novellen Den gula tapeten, som nyligen getts ut i nyutgåva på svenska.

Charlotte Perkins Gilmans feministiska gärning

Charlotte Perkins Gilman växte upp i ett fattigt hem med sin mor och bror efter att fadern övergivit familjen när hon var liten. Familjen fick finansiell hjälp från Charlottes fars mostrar, Isabella Beecher Hooker, som var suffragett; Harriet Beecher Stowe, författare till Onkel Toms stuga and Catharine Beecher, som var lärare.

Som vuxen gifte hon sig och fick ett barn. Hon led av posttraumatisk stress, vilket på den tiden innebar att hon ansågs hysterisk och att ha klena nerver. Hon skulle senare skilja sig från sin man och flytta från Connecticut till Kalifornien med sin dotter, vilket för tiden var oerhört ovanligt. 1893 flyttade hon tillbaka till Connecticut och hon lät dottern bo hon sin exman och hans nya fru. Själv träffade hon sin kusin Houghton Gilman, som var advokat på Wall Street. De blev förälskade och gifte sig senare.

I Kalifornien blev hon engagerad i organisationer för social rättvisa och 1890 skrev hon novellen Den gula tapeten, som vi får förmoda bygger på egna erfarenheter. Novellen handlar om en kvinna som efter en förlossning anses ha klena nerver och därför måste hållas sängliggande. Kvinnan blir galen av instängdheten och att inte få ägna sig åt det hon vill, läsa och skriva. Charlottes egna psykiska problem blev bättre när hon och dottern fick tillbringa tid utan makens övervakande.

Det hon senare kom att intressera sig för var ekonomi och jämställdhet. Svenska Wikipedia kallar henne den feministiska nationalekonomens moder. Hon föreslog bland annat mer jämställda äktenskap och att hushållsnära tjänster och barnpassning skulle skötas av marknadskrafter och inte nödvändigtvis av kvinnan i äktenskapet. Hennes mest kända bok kom 1898 och heter Women and economics.

Hon hade, i vilket fall med dagens måttstock, ljusskygga åsikter om den svarta minoriteten i landet och för det har hon fått mycket kritik av eftervärlden.

Charlotte Perkins Gilmans make dog 1934, två år efter att Charlotte diagnostiserats med obotlig bröstcancer. Hon flyttade då tillbaka till Kalifornien, där hennes dotter bodde. Hon valde aktiv dödshjälp och dog av en överdos av kloroform. Hon skrev i ett avskedsbrev att hon valde kloroform före cancer.

Charlotte Perkins Gilman och jag

Jag kom i kontakt med henne första gången när vi diskuterade den Feministiska litteraturkanonen 2013. Jag litade på andras omdöme, att Den gula tapeten skulle vara med på vår lista och så blev det. Jag läste den på engelska då och älskade den. Nu i år fick jag en novellask av Novellix till 8 mars där Den gula tapeten var översatt till svenska. Det är en riktigt bra novell och jag ångrar verkligen inte dess plats i den feministiska litteraturkanonen.

Verk av Charlotte Perkins Gilman som jag läst och recenserat

Den gula tapeten 1890

apr 14

Ljusboksröster – en lista på mina favoriter

Storytel

Nu är det snart sex år sedan jag bestämde mig för att skaffa Storytel. När man lyssnar på så mycket på böcker som jag numer gör, är inläsaren oerhört viktig. Ibland kan jag vilja lägga en bok ifrån mig för att det är så dåligt. En dålig inläsare kan förstöra en hel bok. Det är också så att en person kan passa till olika böcker. Jag tyckte tex av Stefan Sauk var bra när han läste sydafrikanska hårdkokta deckare av Deon Mayer, medan som inläsare till Anna Lihammer och Ted Hesselgrens Catalana, var det mer eller mindre  en katastrof.

En bok är en bok och en inläsning är just en uppläsning av en bok. Det är inte en radioteater, som vissa etablerade skådespelare verkar göra det till. Många även väl etablerade skådisar klarar av att göra det till en inläsning, medan andra spelar över så att det känns konstigt. Jonas Karlssons inläsningar av sina egna böcker är fantastiska och jag rekommenderar alltid dem, men alla författarinläsningar är inte bra. Nedan får ni några exempel på favoriter på skådespelare som läser och några författare.

Mina fem ljudboksröstfavoriter

Angela Kovac: Skådespelare i bland annat Rederiet som läst in många deckare och som har en mycket behaglig röst.

Mirja Turestedt: Har också läst in många deckare som jag läst och hon kan växla fritt mellan olika dialekter och bruten danska, utan att det känns konstlat.

Gunilla Leining: Har en röst som jag tycker böcker där huvudpersonen kanske något tvivelaktigt drag. Tänkte särskilt på det när jag lyssnade på Arv och miljö och Är mor död av Vigdis Hjorth att det lite ironiska tonen passade så bra.

Anna Maria Käll: Även hon skådespelare från Rederiet på meritlistan och har en mjuk och behaglig stämma som jag vet att jag aldrig kommer att bli besviken på. Hon spelar aldrig över.

Reine Brynolfsson: Jag har bara läst en bok som han läst och det var Återstoden av dagen av nobelpristagaren Kazuo Ishiguro. Det var å andra sidan an av mina bästa lyssningsupplevelser någonsin!

Fem fantastiska författarinläsningar

Jonas Karlsson: Jag läser inte Jonas Karlsson för att hans inläsningar är så fantastiska.

Mia Franck: Den finlandssvenska författaren läste själv in sin bok Galanterna och det var en underbar upplevelse att lyssna på!

Lotta Lundgren: Kan man lyssna på en kokbok? Ja, i fallet 10 lektioner i matlagning kan man faktiskt det.

Christoffer Carlsson: Det har snackats mycket om att det läses för lite på dialekt. Jag tyckte att en deckare på halländska en fin upplevelse.

Maria Maunsbach: Ja, författarinläsning på skånska när boken utspelar sig i Skåne var lika klockrent som böcker på finlandssvenska som utspelar sig i Helsingfors.

apr 13

Bredvidläsning: Under fikonträdet av Goran Vojnovic

Under fikonträdetDå har jag äntligen läst ut en hyllvärmare som jag inte riktigt begriper varöfr den blivit just en hyllvärmare. Goran Vojnovic är en författare jag läge varit sugen på att läsa mer av efter Blattejävlar och jag införskaffade Under fikonträdet (Rámus förlag). Men tyvärr blev den inte bara stående i min bokhylla, utan även liggandes halvläst på nattygsbordet i flera omgångar. Men nu är den utläst!

Jadrans morfar har dött och han beger sig till den by i Slovenien där morfadern bott. Mamman är helt osentimental inför döden, medan Jadran har betydligt mer känslor för det som hänt. I Ljubljana, där Jadran bor, lämnar hans fru honom hastigt och lustigt och lämnar honom ensam med deras son. Jadran minns då när hans egen far lämnade familjen, för att aldrig återvända. Jadrans historia nystas upp bit för bit och vi får förklaringar till det mesta som hänt honom.

Balkan är ett område som intresserar mig särskilt och därför är detta en riktig Hanna-bok. Möjligen var den lite fragmentarisk och kanske var det därför jag förlorade intresset mellan varven. Jag måste annars säga att jag tyckte mycket om boken och att det var intressant att läsa om en familjs historia där huvudpersonen fötts i Jugoslavien och nu lever i ett modernt och västerländskt Slovenien. Jadrans far är bosnier och däri ligger en förklaring till vad som hänt.

Under fikonträdet är en bok om en familj, hemligheter och återföreningar. Alla möten är inte trevliga och alla återföreningar är inte rörande, men hela tiden får huvudpersonen pusselbitar till sitt liv. Han förstår mer och mer varför saker hände och vad det betyder. Det är en gripande bok och en bok som både handlar om en mans historia och hela hans hemlands historia.

apr 12

Måndagsmöte för Ukraina

Måndagsmöte för Ukraina

Litauiska ambassadören i Stockholm pratar på måndagsmötet. April 2022.

Det är inte lätt att förena påsklediga ungar med föräldrar som måste jobba, men så kom min make på den briljanta idén att barnen borde följa med på måndagsmöte för Ukraina. Eftersom Liberalernas nya partiledare talade så kändes det viktigt att vara där också lyssna i flera bemärkelser. Barnen och jag tog bussen in till stan igen, och det gick lika bra och smidigt som förra gången.

Vi hörde engagerade och gripande tal från blanda andra Johan Pehrsson, Ulf Kristersson och Fredrik Malm. En ukrainsk talare fanns också med, men uppfattade inte hennes namn. Sedan kom den litauiska ambassadören Giedrius Čekuolis och pratade om vad han var med om för 32 år sedan och att vi för Ukrainas och Europas skull måste kämpa för Ukraina idag.

Måndagsmöte för Ukraina

Selma får sitta på pappas axlar för att se.

Måndagsmöte för Ukraina

Kanske lite för glad selfie för stunden, men vi var glada över att tagit oss hit och bilden är tagen före mötet. Jag hoppas att barnen ska tänka på att de var med när vi vi framtiden pratar om Måndagsrörelsen och hur Ukraina sedan befriades från ryska trupper. Barnen pratar mycket om Ukraina och Hugo håller på att tillverka en stor Ukraina-flagga i Minecraft med texten ”Stand with Ukriane”.

Slava Ukraini!

apr 11

Recension: Adolfsson, Maria; Stormvarning; 2019

StormvarningMaria Adolfssons Doggerlandserie började starkt med Felsteg och jag har nu gått vidare och lyssnat på Stormvarning. Vi får i serien följa kriminalkommissarie Karen Eiken Hornby på det fiktiva doggerska öarna som ligger i Nordsjön mellan Storbritannien och Skandinavien. Boken är utgiven på Wahlström och Widstrand och inläsningen är gjort av Angela Kovac.

Stormvarning börjar med Karen, som nu fått inneboende samt sina mamma och nya pojkvän på besök, firar jul. När hon på annandagen blir inkallad för att utreda ett mord på Noorön, den nordligaste av de doggerska öarna, tackar hon ja för att få vara ensam en stund. Hon är oerhört ambivalent till sitt nya liv med den före detta uteliggaren Leo och sin chefs dotter Sigrid, som ständiga inneboende. Hon vill vara ensam och glömma sitt förflutna, samtidigt vill hon öppna dörrar till en möjlig lycka.

Själva deckarhistorien är spännande, men det är inte den som drar handlingen framåt. Vi får även följa Karens vän Aylin, som sitter fast i ett äktenskap med en man som slår henne. Det är främst den sidohistorien som får mig att fortsätta läsa. På slutet blir det eventuellt aningen för spännande för min smak, men Maria Adolfsson lyckas med att balansera upplösningen av deckarhistorien med historien om Aylin på ett sätt som gjorde det till en riktigt sträcklyssningsbok (bladvändare).

Sedan är det oerhört spännande med de fiktiva miljöerna och den lokala kultur, som helt och hållet är uppdiktad av författaren. på ett självklart sätt för hon inte ”trekunga” (trettonhelgen) som en stor högtid folk firar genom att klä ut sig. Maria Adolfsson beskriver inte i detalj hur det ser ut, utan via dialoger och bisatser växer en bild fram av den unika doggerska kulturen. Fantastiskt bra gjort!