Feministbrud på jobbet: Träffa uzbekiska aktivister

Besök från Uzbekistan i Riksdagen

Från vänster: Jag, webbredaktör för folkpartiet; Akhilddinov Otabek, lärare och bloggare; Pulatjan Ahunov, fd medlem av Högsta Sovjet samt senare politisk fånge (bor i Sverige);  Tashanov Abdurakhmon, frilansjournalist och bloggare; Johan Pehrson, gruppledare för folkpartiet i Riksdagen; Susanne Hagbard, utrikespolitisk handläggare på Folkpartiet; Karin Granbom, riksdagsledamot för Folkpartiet; Åsa Nilsson Söderström, Silc.

Jag berättar då och då om mitt jobb och idag var det en sådan där speciell dag då saker utöver det vanliga hände. Idag skulle jag nämligen få möjlighet att diskutera hur vi i folkpartiet arbetar med webb, bloggar och sociala medier med ett gäng liberala aktivister från diktaturen Uzbekistan.

Det var Åsa på Silc som frågade om jag hade lust att träffa uzbekerna, först över en lunch och sedan ha ett samtal med dem. Jag säger alltid ja till sådant om jag har möjlighet för det ger mig otroligt mycket att få prata med engagerade personer som har ett betydligt svårare utgångsläge än vi. Allt blev dock inte som någon av oss tänkte oss och diskussionen handlade kanske mer om Sveriges demokratiska historia än om bloggar. När jag försökte förklara borggårdskrisen för uzbekerna, som ville veta hur mycket blod som spilldes när kungen förlorade makten, tyckte Åsa att det var bäst att föra in diskussionen på bloggar. Sedan pratade vi mest om hur mycket vi från partiets sida censurerar våra bloggare (inte alls) och hur vi hanterar kriser när folk tycker annorlunda än partiprogrammet (bara i det fall då det handlar om extremt olämpliga åsikter). Det är det som är så fantastiskt med den här typen av möten, man vet aldrig vad det kommer att handla om!

Mitt bästa samtal utanför mötesrummet var med Pulatjan, Akhilddinov och Tashanov om den uzbekiska feministen och poeten Halima Xudoyberdiyeva som jag läst och recenserat här på bloggen. Hon är mycket känd i landet och mycket omtyckt. Hon skriver både poesi och låttexter och Akhilddinov sa att han var bra på att sjunga och kunde flera av hennes låtar. Tashanov kände henne personligen och kunde berätta att hennes man blivit fängslad och därför sjönk populariteten ett tag, men sedan förstod folk att hon inte kunde straffas för vad hennes man gjort. Hennes dikter handlar, enligt Tashanov, mycket om kvinnor och den inre styrka som kvinnor har. Han skulle hälsa henne att en bloggare i Sverige läst hennes dikter och skrivit om dem för en svensk publik. Det glädjer mig mycket!

Recension: Duras, Marguerite; Älskaren; 1984

ÄlskarenDet finns många klassiker skrivna av kvinnor därute och det är många som jag inte har läst. Jag fick tips om Marguerite Duras och valde hennes bok Älskaren.

Huvudpersonen är femton år och bor i Saigon i dåvarande Franska Indokina. Boken utspelar sig på 40-talet. En dag träffar hon en rik kinesisk man och blir hänförd. De har fantastiskt passionerat sex och givetvis är detta inte alls passande i den socialgrupp som flickan kommer ifrån. Men allteftersom nystas familjerelationerna upp och läsaren förstår att flickan kommer från en dysfunktionell familj med en mamma som är änka och som enligt flickan själv är galen, en våldsam bror och en bror som dör alldeles för tidigt.

Det var svårt för mig att inte tycka om den här boken som handlar om en självständig ung kvinna som går sin egen väg. Boken är speciell och berättandet hoppar hit och dit, men ändå är det en röd tråd i flickans berättelse. Jag tyckte att det mest gripande var att läsa om hennes förhållande till familjen och i synnerhet mamman, trots att det är det passionerade förhållandet med kinesen som står i centrum. Hennes mor står inte ut med att dottern kastar bort sitt liv. Dels vill hon skriva och inte läsa mattematik, som mamman vill, men det värsta av allt är att hon ser till att grusa alla förhoppningar om att bli gift. Dottern bryr sig inte det minsta om något alla dessa förhoppningar utan förhåller sig helt likgiltig.

Jag tycker att det är ganska tydligt att boken bygger på delvis självupplevda saker det gör mig som läsare lite trygg. Trots allt elände så vet jag att hon lyckas att bli författare och en tämligen framgångsrik sådan. Det känns som nära till hands att nyckeln till framgång i det här fallet berodde på att hon var en kvinna som vågade bryta mot normen och gå den väg hon själv ville.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Tematrio v 5 – England

storbritanniens flaggaLyran vill att vi listar tre bra böcker eller författare från England. Här är mina tre:

Jane Austen: Jag måste ju välja världens bästa författare av romantisk litteratur. Hur kan man annat än älska henne? Jag har Emma stående i bokhyllan oläst (har ju sett filmen…) och det måste jag genast ändra på!

Helen Fielding: Skaparen av Bridget Jones förtjänar ett omnämnande. Bridget är antihjältarnas hjälte och hur mycket man än hatar chick lit är det svårt att inte skratta åt och med Bridget Jones. Fieldings övriga böcker ger jag dock inte så mycket för.

Jeanette Winterson: Henne har jag inte läst, men är mycket sugen på. En bok finns i min ägo som jag fick av Helena på Fiktiviteter för över ett år sedan.

Bredvidläsning: Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafón

Himlens fångeOm tre veckor reser jag och min man på en romantisk weekend utan barn till Barcelona. Därför vill jag passa på att läsa lite spansk litteratur och främst böcker från Barcelona. Det första valet av bok föll på en gammal favorit, Carlos Ruiz Zafón, som hunnit komma ut med två böcker sedan jag snöade in mig och bara läser kvinnor.

I Himlens fånge kommer vi åter till De bortglömda böckernas gravkammare. Daniel är nu gift med sin Bea och de har en son tillsammans. Denna den tredje boken i serien är Fermins. Han är Daniels bästa vän och medarbetare i antikvariatet där Daniel och hans far arbetar. Berättelsen tar oss tillbaka till det spanska inbördeskriget och det fängelse där Fermin satt inspärrad. Där nystas en historia upp som förklarar hur hela Daniels liv hänger ihop. Man skulle kunna säga att boken är tillägnad Daniels mamma, Isabella.

Himlens fånge är den tredje delen i De bortglömda böckernas gravkammare-serien och de föregående är Vindens skugga och Ängelns lek. Jag älskade den första boken och tyckte om den andra. Det var ett tag sedan jag läste dem och det försvårade lite för mig nu. Det kommer referenser hela tiden som gör att jag känner att jag inte hänger med. Det hade förmodligen varit annorlunda om jag inte hade läst dem alls, för då hade jag inte förväntat mig att hänga med. Den här historien fängslade mig inte så mycket som jag fängslats av de tidigare böckerna, men den var intressant ändå. Det fascistiska Spanien och vilka konsekvenser regimen hade för många oliktänkande kom fram mer i den här. Dessutom var det många miljöbeskrivningar av Barcelona, något jag verkligen hade hoppats på!

Nu ska jag läsa Marina, som inte är en del av den här serien.

Nu diskuterar vi brasilianska noveller!

Brasiliens flagga

Äntligen är bokcirkeln igång om brasilianska noveller ur Brasilien berättar: Ljud av steg från Tranans förlag! Jag ska inte göra om samma misstag som från cirkeln om Munro och läsa hela boken på en gång och sedan inte minnas novellerna eller blanda ihop dem så mycket att diskussion blev omöjlig för min del. Nu läser jag tre i taget eftersom vi pratar om tre i veckan.

För er som inte är med i Facebook-gruppen kan diskutera med oss på Bokmässas community där Camilla på Mind the book startat en grupp med Brasilien som tema. För er som missat är Brasilien tema för nästa bokmässa och jag som bloggambassadör vill därför uppmärksamma landet lite extra i år.

Jag kommer att skriva lite om vilka noveller vi har läst och om hur snacket gick, men väntar till vi har pratat klart. Således kommer jag skriva om de tre första novellerna nästa söndag. När alla 37 (!) noveller är avklarade avslutar jag mitt deltagande med en novell-lördag.

Semesterutmaningen: Spanien

spaniens flagga

Jag har inte läst mycket från Spanien; några nobelpristagare, en mycket dålig bok om fyra generationer kvinnor och så Carolos Ruiz Zafon som visserligen är en stor favorit.

Nu stundar två semestrar till Spanien så det är hög tid att jag läser mer spanskt. Jag och min man ska fira tio år tillsammans i Barcelona den 14 februari (utan barnet) och i juni åker hela min familj till Mallorca för att fira min pappa som fyller 70.

Jag vill helst läsa böcker från Barcelona och Mallorca och helst kvinnor. Jag har två nya Zafon (som är man) på att-läsa-listan (den första har jag redan läst halva av) och beställt en bok av Barcelonaförfattaren Carmen Laforet. Från Mallorca har jag inte hittat någon kvinnlig författare, men jag har kanske inte letat tillräckligt?

Jag behöver med andra ord tips! Vilka spanska författare måste jag läsa? I vanlig ordning, helst kvinnor.

Denna utmaningen är lite lös i kanterna, men jag hoppas att ha läst fem böcker (inklusive manliga författare) när jag kommer hem från Mallis i slutet på juni.

Mina nya snygga t-shirtar har kommit!

T-shirt: Pride and prejudice

Här är en T-shirt som är ett bokomslag av Stolthet och fördom eller Pride and prejudice av Jane Austen. Jag vill gärna ha den utgåvan!

T-shirt: The feminine mystique

Den feminina mystiken eller The feminine mystique, Betty Friedans feminsitiska klassiker från 1963. Jag bar den igår och introducerade feminist Friday eller kanske borde jag skriva #feministfriday? Hoppas att det trendar!

Beställ en boktröja du också: Out of print. Beställer du två är det fraktfritt, även internationellt.

Recension: Pizan, Christine de; Song of Joan of Arc; 1429

Christine de PizanInom ramen för mitt medeltidsprojekt (som jag kallar julutmaningen) upptäckte jag att det fanns en lång dikt skriven av Christine de Pizan om Jeanne d’Arc, Song of Joan of Arc. Pizan brukar kallas för den första feministen och hon levde samtidigt som Jeanne d’Arc och dikten nämndes i boken Drottningar och sköldmör av Agneta Ney som intressant just eftersom de var samtida.

I dikten hyllar hon den unga jungfrun som får i uppdrag av Gud att leda en hel armé. Hon hyllar även Gud som varit så god att låta en kvinna får detta ärofyllda uppdrag. Såhär skriver hon i strof 21:

And blessed Maid, are you to be forgotten?
For God has honored you so much using you
against the rope binding France so tightly
which you untied in your debut.
Could our praise ever be enough
for one that we so greatly adore.
You brought peace to our land,
so greatly ravaged by war

Du kan läsa dikten i sin helhet på engelska och franska här.

Det känns verkligen spännande att läsa en dikt som är skriven för så länge sedan och handlar om en händelse som hände just då. Jeanne d’Arc och Christine de Pizan dog samma år, 1431, men Pizan var nästan 50 år äldre. Pizans feminism är mycket intressant eftersom hon i en tid där kvinnor av vissa framstående män inte ansågs kunna bidra med något gott i samhälle, skrev hon att både kvinnor och män är värdefulla för samhället. Det låter kanske inte så radikalt, men att vara kvinna och ta sig ton var förmodligen radikalt nog. Jag gick in på svenska Wikipedia för att läsa mer om henne och fann en otroligt fånig text om hennes förhållande till feminismen:

Hon var däremot inte feminist i dagens svenska användning av ordet. I ’Damernas stad” förmedlar hon ett bild där båda könen av sin natur besitter olika benägenhet för olika sysslor och där de tillsammans behövs för att hushållet skall fungera. Detta är en ganska traditionell bild av hur hennes samtid tyckte att könen i var sin arena bör förhålla sig till varandra.

Pizan var feminist på medeltiden. Hade författaren av denna text förväntat sig att hon skulle vara för delad föräldraledighet? Jag skulle säga att Pizan är mycket före sin tid och hennes hyllningsdikt till Jeanne d’Arc visar på en stark tro på kvinnors förmåga. Jag tycker inte att vi ska döma människor efter deras samtid och förvänta sig att feminister i de förslutna ska ha samma åsikter som vi har idag. Ett särartsfeministiskt tänkande var förmodligen det enda möjliga på 1400-talet, i alla fall om man skulle få anhängare. Och det fick Pizan, även bland män.

Jag lär återkomma om både Jeanne d’Arc och Christine de Pizan (och jag måste börja skriva på Wikipedia).

Veckans feminist: Grace Mera Molisa

Grace Mera MolisaKort fakta

Född 1946 på ön Aoba och död 2002 i Port Villa, huvudstad i Vanuatu.
Den första kvinnan från Vanuatu att få universitetsexamen.
Talesperson för premiärministern 1987-90.
Debuterade som poet 1983.

Grace Mera Molisas feministiska gärning

Grace Mera Molisa var den första kvinnan från sitt land som tog universitetsexamen. Hon studerade vid University of the South Pacific på Fiji.

På 70-talet gick hon in i politiken för jobba för ett Vanuatu som var fritt och dessutom ett bättre land för kvinnor att bo i. Hon var en av de första feministiska frontfigurerna i hela Söderhavet och en pionjär på många sätt. Hon blev ”second secretary” (har inte hittat någon bra översättning på det och vet inte om det är vice minister eller kanske vice statssekreterare som avses) i socialdepartementet och senare, efter att Vanuatu blivit fritt 1980, premiärministerns närmaste medarbetare.

Hon lämnade regeringskansliet 1990 efter politiska meningsskiljaktigheter. 1998 valde presidenten att inte nominera en enda kvinna till parlamentskandidat och då lämnade hon partiet helt och hållet. På 90-talet var hon engagerad för att få in fler kvinnor i politiken och startade organisationen Vanuatu Women in Politics (VWIP). När Molisa valde att lämna partiet ställde VWIP upp med sex kandidater i valet.

Hon säger att hon inte tänkt på att män och kvinnor skulle varit så olika när hon växte upp på en liten ö i norra Vanuatu, men att hon kände problemet med bristande jämställdhet när hon kom till huvudstaden Port Villa.

Molisa led av diabetes och hon dog 2002 endast 55 år gammal. Hon lämnade efter sig en make och tre vuxna barn. Hon är känd i hela Vanuatu som Amazing Grace.

Två fina citat av henne som jag hittat på Australian Post:

There are too few women in politics, and those who get in often lack support once they are there.

We need more women because if they and their children face difficulties, then mothers must be where the decisions are made.

Tidningen har sagt om henne att hon var en frontfigur för den melanesiska kulturen och en röst för Vanuatu, speciellt kvinnor. (Melanesien är de öriken som ligger närmast Australien, inklusive Papa Nya Guinea.)

Grace Mera Molisa och jag

Jag visste inte speciellt mycket om Vanuatu över huvud taget innan jag hittade Molisa på en lista över väldsböcker. Jag började googla henne och hennes böcker och efter att ha läst delar ur diktsamlingen Black Stone blev jag intresserad. Genom att läsa om henne har jag lärt mig mycket (jo, faktiskt eftersom kunskaperna innan var obefintliga) om Vanuatus närhistoria. Amazing Grace verkar ha varit en fantastisk kvinna och det är synd att hon inte längre finns bland oss. Wikipedia har en bra sajt om henne, med länkar till artiklarna jag nämnt ovan.

Böcker av Grace Mera Molisa som jag läst och recenserat

Black Stone 1983

#tbt: Feministbrud och bror leker cirkus

Bror och syster clown

Att leka cirkus var bland det roligaste jag visste när jag var liten. Jag hittade den här bilden idag när jag kollade igenom gamla kort. Jag  är väl ungefär nio år och min bror sex. Han är målad med läppstift runt munnen som en clown. Min roll i cirkusen brukade vara att hjula och stå på händer. Djur hade vi också i form av kaninhoppning. Just idag är kanske inte vighet och akrobatik något folk förknippar med mig, men jag hade en sådan period på låg- och mellanstadiet.

Jag tyckte att det var extra kul att lägga upp den här bilden just idag eftersom min bror har debuterat som skådis (om man inte räknar en statistroll i Brandvägg) i en reklamfilm. Se den västgötske melodifestivalsfanatikern från Elon nedan.