apr 12

Jag ska möta våren (vårregnet) i Paris!

Jag vid Seine i Paris 2010

Jag vid Seine i Paris. Juli 2010.

Min svärfar har fyllt 80 år och vill fira det med att åka till Paris. Det ska vi göra imorgon och det ska bli fantastiskt. Även om det nu ser ut att regna från det att vi landar till det att vi lyfter igen, ska det bli roligt att återbesöka staden jag inte varit i sedan 2010. Min snart 12-åriga son har dessutom utvecklat ett enormt intresse för andra länder, kultur och sevärdheter. Det ska bli underbart att få dela alla upplevelser med barnen!

Jag har inte förberett mig rent litterärt för resan, men Frankrike är inte heller något land jag saknar litterära erfarenheter från. Det är synd att jag inte läser (eller talar heller för den delen) franska, för då hade jag kommit hem med bagaget fyllt med böcker. Nu ska jag istället fokusera på att köpa julpynt (jo du läste rätt), tillbringa mycket tid i museishoppar och äta god mat. Såklart får ni rapporter om resan när jag kommer hem!

apr 10

Recension: Ugrešić, Dubravka; Den ovillkorliga kapitulationens museum; 1996

Den ovillkorliga kapitulationens museumHon avled medans jag läste henne, Dubravka Ugrešić. Hon har varit nobelpristippad flera gånger och jag har läst henne och tyckt om henne förut. Valet på henne som författare i min EU-läsning var ganska självklart och boken jag föll för var Den ovillkorliga kapitulationens museum. Boken gavs ut på kroatiska 1996. På svenska kom den 2000 och i nytryck 2018 på Albert Bonniers förlag.

Den ovillkorliga kapitulationens museum är en fragmentarisk roman med berättelser från 90-talet och framåt. Det kretsar kring Berlin och alla berättare i boken kommer från före detta Jugoslavien. Det är människor med karriärer både före och efter krigsutbrottet och människor som mer eller mindre lever i misär. De har alla gemensamt att personerna påverkas av kriget på olika sätt. Den starkaste känslan i boken är rotlösheten som uppkommer när man inte vet om ens land finns kvar.

Dubravka Ugrešić påminner lite om Olga Tokarczuk i sin berättarstil, men för mig är Dubravka Ugrešić betydligt mer begriplig. Hennes historier hänger inte samman, men jag fick ändå att sammanhang i boken och kunde läsa de olika kapitlen som noveller. Ibland återkommer människor, ibland inte. Jag tyckte nog bäst om en av de sista berättelserna om fyra vänner. Den handlade mycket om hur det kan vara svårare att hjälpa dem som stått en nära än de okända. De historierna var mycket gripande om vänskap i krig.

Jag tyckte mycket om Den ovillkorliga kapitulationens museum. Eftersom historierna bara är löst sammanflätade, kan boken kanske kan upplevas lite knepig. Jag kan ändå rekommendera boken till alla som är intresserade om krigen på Balkan och hur det drabbade människorna där.

apr 07

Glad påsk önskar Feministbiblioteket!

Glad påsk 2023

Glad påsk önskar Feministbiblioteket! Jag har som vanligt påskpyntat mitt hem och strösslat med saker från Guldkroken och Tradera-fyndade påskdukar. Jag är tyvärr i en lässvacka just nu och därför har det varit lite tunt med recensioner här på senare tid. Det är tänkt att det ska bli ordning på det i påskveckan. Fast hur det ska gå till mellan gäster och Paris-resa vet jag inte. Men jag funderar ut nåt.

Tills nästa recension eller uppdatering på Instagram, får ni njuta av mitt påskpynt. Ni som känt mig länge vet att pynt har en särskild plats i mitt hjärta.

Glad påsk 2023

Glad påsk 2023 Glad påsk 2023  Glad påsk 2023  Glad påsk 2023

apr 04

EU-läsning 2023: Halvtid i Sveriges ordförandeskap i EU

EU:s medlemsstater i form av en blomrabatt i Riga 2009

EU:s medlemsstater i form av en blomrabatt, tagen uppifrån. På den gamla goda tiden före Brexit. Riga 2009.

Nu har Sverige varit ordförandeland i EU i tre månader och tre månader återstår. Eftersom det är 27 medlemsländer så borde jag vid det här laget läst 13 eller 14 böcker från något EU-land om jag ska ligga bra till i min utmaning. Utmaningen är alltså att läsa en bok från varje EU-land under det här halvåret. Allt räknas, utom omläsningar, men det är som vanligt inte meningen att det ska göras en massa genvägar.

Det går bra med läsningen, tackar som frågar! Jag har redan läst en bok från 15 EU-länder. Det har blivit lite blandat litteratur, med allt möjligt från klassiker till barnböcker. Det har varit mycket trevliga upplevelser och lite knepiga sådana, som det ska vara.

Jag tycker att den här utmaningen verkligen är jätterolig och just nu slalomläser jag en luxemburgsk ungdomsbok, en kroatisk fragmentarisk roman och en klassiker från Ungern.

Lästa böcker hittills

Belgien: Hergé –  De sju kristallkulorna och Solens tempel: Jag valde Tintin! Jag har eventuellt läst en Tintin-bok som barn, men det var inte de här. Min man som är Tintin-frälst, valde ut en lämplig berättelse att läsa och det blev en uppdelad på dessa två album. Kändes mycket fint att läsa Tintin inom ramen för den här utmaningen.

Estland: Enno Tammer – Ilon Wikland: Ilon Wikland ser vi ju som svensk, men hon var ju född och uppvuxen i Estland. Ennno Tammer är estnisk journalist och har skrivit den här fina biografin över henne.

Finland: Riikka Pulkkinen – Ett köns bekännelse: Det blev ”bara” en novell från Finland, men inte vilken novell som helst! En fantastisk feministisk novell av en av de stora samtidiga finskspråkiga författarna. Kan inte först att jag inte läst den tidigare.

Frankrike: Albert Camus – Främlingen: I en bokcirkel skulle vi läsa Fallet Meursault av algeriska Kamel Daoud. Boken bygger på Albert Camus Främlingen och efterosm jag inte läst Främlingen (utan bara Pesten) av Camus, så läste jag den nu.

Irland: Marian Keyes – Ett oväntat val: Marian Keyes har kommit med en ny bok om Rachel från En oväntad semester och jag valde att lyssna på den.

Litauen: Monika Vaicenavičienė – Vad är en flod?: Jag hade den här litauiska barnboken hemma i hyllan, men inget av mina barn var intresserad av att läsa den med mig, så jag fick läsa den själv. Boken är ett examensarbete på Konstfack och skrevs på svenska, men författaren är verksam i Litauen och har översatt sin egen bok till litauiska så sjöklart räknas boken som litauisk!

Malta: Lou Drofenik – Big Oak on Little Mountain: Jag köpte den här boen på Malta på höstlovet 2021. Jag hade läst författaren innan och tyck om, men den här boken var lite väl rörig. Den utspelade sig tyvärr inte på Malta, utan i Slovenien. Men kan det bli mer EU-läsning är så?

Nederländerna: Marieke Lucas Rijneveld –Min dyra ögonsten: Jag valde att läsa ett nederländskt författarstjärnskott och hens andra bok på svenska. Det är en nederländsk variant på Lolita och den är fruktansvärt hemsk och läskig.

Portugal: Fernando Pessoa – Den anarkistiske bankiren och En mycket originell middag: Jag hade en oläst bok i bokyllan av den portugisiske giganten Fernando Pessoa. Boken innehåller två noveller som jag verkligen tyckte mycket om!

Slovakien: Daniela Kapitáňová – Samko Tále, Boken om kyrkogården: En mycket knepig bok som jag tror fortfarande är det enda som finns översatt från slovakiska till svenska. Kul att ha läst den, såklart, men inget jag skulle läsa om det inte vore för den här utmaningen.

Spanien: Elena Armas – The Spanish love deception: Från Spanien blev det feelgood. Författaren bor och ger ut sina böcker i New York, man är född och uppvuxen i Spanien så det fick räknas. Inte någon feelgood jag kommer att återkomma till, skulle jag tro. Så bra var det inte.

Sverige: Moa de Bruin – Vera Svansson: Från Sverige kan jag ju välja lite vad som helst, men den första boken jag läste ut var Vera Svansson, som jag läste för sonen. Det var den första boken i serien, Dagbok för tacoälskare och halloweenfantaster.

Tjeckien: Jan Novák och Jaromir 99 – Zátopek: Av en slump fann jag detta seriealbum på Serieteket i Stockholm. En tjeckisk serie om löparlegenden Emil Zátopek verkade för spännande för att inte låna hem. Både författare och illustratör är från Tjeckien och boken var verkligen så fantastisk som jag hade hoppats på. Är du intresserad av idrott och kommunism – läs!

Tyskland: Sophia Martineck – Hühner, porno, schlägerei: Jag hade lånat några seriealbum på tyska och den här hade blivit oläst. En fin berättelse i ord och bild om en liten tysk by.

Österrike: Ulli Lust – Fashionvictims, Trendverächter: En Österrikisk seriebok om Berlin var ett trevlig inslag i den här utmaningen. Jag läste på tyska. Ulli Lust är från Wien, men bor sedan ett par år i Berlin.

apr 01

Sportlov och ränteångest – marssummering 2023

Kira Rudik i Linköping. Foto Fia Björklund.

Det har varit mars och mars betyder sportlov för Stockholmsungar. Vi passade på att åka ner till Lidköping där jag kunde kombinera jobb med att låta mina barn hänga på vardagstomt badhus. Samtidigt höjs räntan och privatekonomin dras åt. Det är inte jätteroliga tider nu, men det här ska väl också passera. Fråga är bara när.

Livet tuffar på och månadens höjdpunkt var såklart när jag fick intervjua den ukrainska liberala parlamentsledamoten Kira Rudik. Det har också varit otroligt roligt att ge ut ett nummer med Lidköpings rådhus på framsidan. I familjen längtar vi alla efter vår och barnen ser frma emot den stundande påsken och en kommande resa till Paris.

Bilden ovan är från Lidingö på väg till barnens farfars 80-årsklalas, men för dem kanske främst mellofinalen med kusinen.

Min läsning

Jag läser på och är fortfarande så pepp på min EU-läsning. Börjar även så smått planera för sommarläsningen., Förra sommaren blev det otroligt lyckat att blanda lättläst, men lite tyngre litteratur. Då gäller det att spara böcker jag tror att jag kommer att sluka.

Läsa jorden runt: Det är ju tidigt på året och då blir det en del. Jag läste från hela sex länder och det beror nästan helt och hållet på EU-läsningen. Jag är nu uppe i 19 lästa länder totalt 2023.

  • Portugal
  • Estland
  • Algeriet
  • Österrike
  • Slovakien
  • Belgien

EU-länder: Jag ska läsa från alla EU-länder under Sveriges ordförandeskap och som ni kan se ovan så kan jag pricka av fem länder; Portugal, Estland, Österrike, Slovakien och Belgien. Det btyder att 15 av 27 länder är lästa och det är tre månader kvar. Det ser bra ut med andra ord.

Bokcirkel: Jag har bokcirklat Främlingen av Albert Camus och Fallet Meursault av Kamel Daoud, som lite hör ihop.

mar 30

Feministbrud på kulturjakt i Linköping

Det svenska svårmodet

Det svenska svårmodet är en skulptur av Marie-Louise Ekman som står utanför Östergötlands museum och i närheten av Linköping Konsert & Kongress. Jag var där förra veckan på Liberalernas riksmöte och som vanligt spanar jag efter offentlig konst i andra städer. Jag föll för detta svårmod och jag gissar att du också ser vem som stått modell här. Just det, Marie-Louises framlidna make Gösta Ekman. Skulpturen har tidigare stått i Malmö och gjordes ursprungligen till världsutställningen i Sevilla 1992. Nu är det Östergötlands museum som har ansvar för den.

mar 28

Recension: Kapitáňová, Daniela; Samko Tále – Boken om kyrkogården; 2000

Boken om kyrkogårdenDaniela Kapitáňová använder sig av pseudonymen Samko Tále, som skriver Boken om kyrkogården i jag-form. Jag har skrivit ut hennes riktiga namn i titeln här, även om boken är sorterad på Samko Tále på svenska bibliotek. Den engelska utgåvan heter som i min titel, medan den svenska egentligen bara heter Boken om kyrkogården. Daniela Kapitáňová kommer från Slovakien och jag prickar av ännu ett land i min EU-läsning. Det svenska förlaget är Bokförlaget skosnöret.

Samko Tále är förståndshandikappad och samlar på kartong. Han bor i den slovakiska gränsstaden Komárno och betraktar allt som händer i staden och främst kring kyrkogården. Det är många människor och många tokigheter som berättas om i boken. På det hela taget är det en bok som gör anspråk på att vara rolig, men jag förstod inte grejen. Tyvärr inte alls.

En postkommunistisk bok om livet i Slovakien efter kommunismens fall borde vara en bok som passar mig som handen i handsken. Jag fastnade lite på vad det hela var. Är det en berättelse eller rent av ett konstprojekt? Boken var vid den svenska översättningen den enda romanen på slovakiska som fanns tillgänglig på svenska och mycket har inte hänt sedan dess på den fronten. Jag kan inte låta blir att undra, var det detta som skulle översättas från Slovakien om man bara fick en chans?

Jag låter väl hård nu, jag vet. Jag var bara så besviken. Jag vill älska det här, men gjorde det tyvärr inte. Det är stundvis roligt, men det blev lite för mycket och lite för långt och osammanhängande att jag inte höll ihop engagemanget i 275 sidor.  Jag har dessutom svårt för böcker utan kapitel eller ens avgränsade stycken. Det var bara att läsa på tills jag tappade sugen och la ifrån mig boken med den där otillfredsställande känslan av att inte ha fått läsa till punkt.

mar 26

Recension: Mukasonga, Scholastique; Barfotakvinnan; 2008

BarfotakvinnanJag läste Barfotakvinnan av Scholastique Mukasonga för ett tag sedan nu, men tänkte nog kanske att jag skulle recenserar den i tidningen NU först. Nu blev det aldrig av så jag lägger den här istället. Boken ingick i Tranans bokprenumeration förra året och jag läste den i januari. I och med det har jag läst alla böcker jag fick hem från prenumerationen förra året.

Barfotakvinnan är Scholastique Mukasongas mamma. Hon levde i Rwanda och var en av alla de nästan en miljon människor som dog i folkmordet på tutsierna 1994. Det är en berättelse om mamman, men det är också en berättelse om dottern, Scholastique själv. Hon berättar om hur hon fick från att vara flickan från landet till att sedan studera vidare och slutligen hamna i Frankrike. hela tiden fanns modern där och hon bodde kvar på den rwandiska landsbygden.

Barfotakvinnan var ett mycket vackert porträtt av en mamma och en barndom. Hon fick ett fruktansvärt öde och och det ligger som en våt filt över den fantastiska historien. Med det menar jag att allt det vackra, kommer att få ett så fasansfullt slut. Det ger det en extra dimension till grymheterna 1994.

Helheten är mycket bra, men det finns också bra detaljer i boken som har fastnat. Jag tyckte mycket om att läsa om Scholastique i skolan och hur hon navigerade sig igenom skålgången med kompisar och allt som hör tonåren till. Det här är nog hennes styrka, att skriva om tonårsflickor i skolmiljö. Jag kände igen känslan från hennes tidigare bok, Madonnan vid Nilen, som jag tyckte mycket om. Det finns också många berättelser om kvinnor i Rwanda som jag läste med stor behållning.

mar 24

Jag har fått träffa Kira Rudik

Kira Rudik i Linköping. Foto Fia Björklund.

Kira Rudik i Linköping. Foto Fia Björklund.

Jag är numer journalist på tidningen NU och förra helgen fick jag göra något som både var oerhört svårt och mycket spännande, jag fick träffa den liberala ukrainska parlamentarikern Kira Rudik. När jag fick veta att ”kiraincongress” skulle till Liberalernas riksmöte blev jag oerhört glad och också lite starstrucked. Tyvärr spelade jag cool och professionell journalist och bad inte om en selfie. Man lär väl sig med tiden antar jag.

Det som var så fascinerande och som gör att jag beundrar Kira Rudik än mer än vad jag gjorde innan, var hennes resväg till Linköping. Och inte bara Linköping, varje helg är hon någon annanstans i världen. Hon flyger från Warszawa och dit tar det normalt 10 timmar med bil från Kyiv. Nu när det är den enda vägen (eller en av få, jag har inte full koll) ut ur landet, tar resan 14 timmar. Hon tar bilen själv och kör i ett svep till Warszawa där hon flyger för att möta politiska ledare i hela den fria världen för att påminna oss om att Ukraina behöver vapen.

I Ukraina pratar man inte om fred, man pratar om seger. Till mig säger Kira Rudik att om Ukraina inte segrar betyder det att den fria världen inte kunde stå emot Putin. Det förstår vem som helst att det skulle få enorma konsekvenser. Vi får inte vara naiva och tro att fredsförhandlingar är bättre än vapen i det här läget. Jag förstod det förstås innan jag träffade henne, men det blev än mer stärkt efteråt.

Några citat jag kommer att bära med mig länge är att ingen lär dig att bli parlamentariker i krig och att varje gång de samlas i parlamentet är det som ett finger till Putin för att de  upprätthåller den demokrati han vill förstöra. För efter varje helg som Kira Rudik reser och påminner oss om att Ukrainas sak är vår, måste hon åka hem igen. Samma väg. Och på måndagen måste hon inställa sig i parlamentet för att det finns en kraft i att de fortfarande samlas och ses fysiskt.

Det här var den bästa och samtidigt svåraste intervjun jag gjort. Jag tror att när jag tänker tillbaka på min karriär som gammal, så kommer detta fortfarande vara ett av de viktigaste samtal jag haft.

Läs hela intervjun här.

Du kan prenumerera på tidningen NU är. 

Kira Rudik i Linköping. Foto Fia Björklund.

Kira Rudik i Linköping. Foto Fia Björklund.

mar 22

Recension: Lust, Ulli; Fashionvictims, Trendverächter; 2008

Fashionvictims TrendverächterJag har läst en bok från Österrike i min EU-läsning och det är en författare jag läst förut, Ulli Lust. Titeln Fashionvictims, Trendverächter betyder ungefär modeslavar och motsatsen till modeslavar, lite typ som hipsters (jag har konsulterat Carina i Hamburg i den här frågan).  Jag har läst boken på tyska och det är en seriebok med serier publicerade mellan 2001 och 2008.

Berlin är ett mecka för hipsters men också för helt vanligt folk. Ulli Lust har tecknat människor i farten och i olika vardagliga situationer. Alla bilder visar Berlin och det går att känna igen sig om man känner staden väl. Jag kände faktiskt igen en bild från ett torg vid Kurfürstendamm där vi var med våra barn förra sommaren.

Berlin av Ulli Lust

Torget som är en lustig blandning av gamla stånd som säljer allsköns kitsch och ett fult köpcenter i bakgrunden.

Det är alltid publikfriande att skämta om hipsters och jag faller självklart för det. Det var speciellt en bild från histerstadsdelen bland alla hipsterstadsdelar Kreuzberg som var riktigt rolig. Den skulle kunna vara från Södermalm i Stockholm, eller i alla fall nästan.

Berlin av Ulli Lust

Betyder ungefär ”Vi förväxlas ofta!” och ”Men vi har olika ögonfärg!” samt ”Queertango – danskurs i Kreuzberg”

Det var roliga serier och roligt att läsa från Berlin. Först tänkte jag att det var synd på en österrikisk bok att läsa om Tyskland, men å andra sidan behövs det nog ett utanförperspektiv för att kunna göra den här typen av skidningar. Jag som varit flera gånger i Berlin och bott i Wien, där Ulli Lust är ifrån, vet att det är enorm skillnad mellan städerna, tyskan till trots. Ulli Lust bor numer i Berlin och hon kallar sin genre för seriejournalistik.