Här kommer en litteraturartikel från förra veckans tidningen NU. Jag har skriv om böcker med handlingen i det postkommunistiska Östeuropa och skrivna av personer som var barn när kommunismen föll. Artikeln var publicerad tillsammans med recensionen av Lea Ypis Fri. Det här inlägget illustreras av Sovjeternas hus i Kaliningrad, tagit av mig 1999. Det stod tomt då och gör det förmodligen fortfarande om det inte rivits. Du kan prenumerera på NU här.

Min generation, det vill säga vi som var barn och tonåringar när kommunismen föll i Östeuropa, är idag i 40-årsåldern och många har blivit fantastiska författare och har skrivit romaner och autofiktion om sin egen upplevelse av kommunismen, dess fall och det som sedan följde – inte sällan kaos och krossade drömmar.

Det var inte bara kommunismen som gjorde människorna illa, det var också det som kom efteråt. I liberalismens namn infördes demokrati och kapitalism. Det var inte alltid det fungerade. Ibland gick transitionen bra och hyfsat smärtfritt, medan det i andra fall kom en ny diktator, bara från ett annat parti, och styrde landet med järnhand lite till.

De som var barn under kommunismen och blev vuxna efter de fått sin frihet har andra berättelser än de som visste var frihet var. Inte sällan var föräldrar tvungna att ljuga för sina barn för att inte själva bli upptäckta som oppositionella eller bara vuxna med fel bakgrund. Barnen lärde sig kanske att älska kommunismen och blev oerhört förvirrade när regimen föll och alla sanningar de lärt sig, visade sig vara osanna.

Lea Ypis bok Fri är en fantastiskt bra skildring av just ett barns upplevelse av att behöva byta sanning i livet och vilken vilsenhet det kunde leda till. Det finns fler böcker som är skrivna av personer som är uppvuxna bakom järnridån.

Nora Ikstena är född 1969, 10 år före Lea Ypi, och har i sin bok Modersmjölken (Tranan 2020) skildrat tre generationer och deras upplevelse av kommunismen i Lettland. De som var vuxna före, hon som var barn före och hon som föddes under kommunismen. Alla har de olika sätt att förhålla sig till Sovjetunionen.

En betydligt tidigare bok är Honeckers kanderade äpple (Kjellberg 2003) som är skriven av Claudia Rusch, född 1971. Rusch var den enda årskullen som tog studenten i DDR efter murens fall, sommaren 1990. Det var en omvälvande tid att ha trott att man skulle behöva fly för att bli kvitt diktaturen och sedan ha tusen möjligheter framför sig.

Kapka Kassabova är född 1973 och kommer från Bulgarien. Hennes bok Gata utan namn (2244 2013) är en dråplig barndomsskildring från livet i Sofia under kommunisttiden och sedan knyter hon ihop det med en resa i barndomens fotspår.

Jag vill också slå ett slag för den tjeckiska feministiska författaren Petra Hulova, född 1979, som skrivit många böcker om kommunism och postkommunism. För medborgarens bästa (Ramus 2013) är den som tydligast beskriver ett barns uppväxt i ett kommunistiskt land och sedan stort fokus på vad som hände sedan.

Sofi Oksanen, född 1977, är visserligen en finsk författare, men hon berättar en annan sida av kommunismens fall i Stalins kossor (Bazar 2007, Albert Bonnier 2018). Här får vi följa en kvinna som, precis som författaren själv, har en mamma med rötterna i Estland. Hon hälsar regelbundet på släkt i Estland under Sovjettiden. Kommunismens fall leder i huvudpersonens fall till bulimi och stora psykiska problem då hon inte känner att hon vet vem hon är.